Nya inspirerande föreläsningstitlar sep 2017 – feb 2018

Från december KUSTSKOGSSAMER, SJÖSAMER OCH VINTERLAND – om nedre landets, Vuelielaantes betydelse i samernas historia!
NB: All lectures will also be offered in English!

brought
BILDEN av Thomas Bewick, samtida  och från trakten strax norr om slottet är en sällsynt kopparetsning och tycks ha påbörjats i begynnelsen av flickornas northumberlandvistelse; och sedermera publicerats i samband med Consetts reseberättelses utgivning år 1789.

Från 1-16 *** aug:
Njutånger – Yorkshire T/R. Om Sigrid, sameflickan som körda ackja i Northumberland, och Aniea (?); hennes syster.
Varifrån och vart?
Om deras sju månader långa vistelse i Ravensworth Castle, om slottet och släkterna om bebodde det, hur där ser ut idag och kopplingen till Alice i Underlandet. Samt om den upptäcktsresa som föranledde denna oväntade interaktion, samt besöket på slottet på hemvägen.
*** Datum beroende på graden av efterfrågan!

Från SEP Med främmande ögon – samernas liv och kolonisationen speglat i resenärers texter (utförligare beskrivning kommer)

Från OKT Sverige och Saepmie 1633-1799: från Hessen-Kassels renfarmer över skotten i Fredriksten 1718, Fredriks etniska rensning till tvångsbofasthet 1790

Från OKT Slakten på dalkarlarna 1743, och om de historiska processerna som ledde till detta (passar bra att kombinera med ”Sverige och Saepmie 1633-1799”
(titeln kan ev omformas en aning)

Från NOV ** Finland, suomer och samer i stormaktstida Sverige och senare – en sydlig historia?* Medeltid och äldre tid från Viborg över Satakunta och forna Kemi nedre lappmark
* Arbetstitel ** eller från aug, beroende på efterfrågan!

Från december KUSTSKOGSSAMER, SJÖSAMER OCH VINTERLAND – om nedre landets, Vuelielaantes betydelse i samernas historia!

Från 15 nov, om intresse finns:
”Fredrik I – stormaktens Sveriges, samernas och dalkarlarnas Nemesis?”

Att notera: Ett specialprogram om Elsa Laula, Carl Lindhagen och samernas äldsta organisationshistoria planeras till februari.mars 2018

FORTBILDNING för politiker och omfattande liksom kortare
KURSPROGRAM med basic samisk historia erbjuds alltid!
Detsamma gäller i princip också alltid samiskhistorisk workshop för samebyar och sameföreningar.

Härtill kommer lokala program/titlar för t ex Uppland/Bergslagen; Värmland och Medelpad

”hela LappLandet, helst i Kemi län,”– månge rike bönder, som hava — feta och goda lägenheter i Savolax och Ulo län, tränga sig över våra ägor — tillegna sig vårt fiskevatten, i synnerhet Kemi träsk, och andra utmarker, locka vårt unga folk till sig i tjänst, tränga sedan dem, som gamla och av ålderdomen förraskade– äro, ifrån deras egendom till att tigga och dö uti hungern och tillfoga — orätt och övervåld”

Text av Nils Ahnlund 1928 i ”Olof Tresk* Kartor över Kemi och Torne lappmarker 1642-1643

”hela LappLandet, helst i Kemi län,”– månge rike bönder, som hava — feta och goda lägenheter i Savolax och Ulo län, tränga sig över våra ägor — tillegna sig vårt fiskevatten, i synnerhet Kemi träsk, och andra utmarker, locka vårt unga folk till sig i tjänst, tränga sedan dem, som gamla och av ålderdomen förraskade– äro, ifrån deras egendom till att tigga och dö uti hungern och tillfoga — orätt och övervåld”

Den till 1642 års karta fogade texten omtalar, att den yngre generationen bland Kemilapparna med glad förväntan motsåg byggandet av de nya kyrkorna, medan de gamla visade sig retliga och misstänkte intrångi sin hävdvunna rörelsefrihet. Det är också tydligt, att myndigheternas ökade intresse för lappmarkerna
särskilt här framkallat en viss oro. Icke minst hyste lapparna fruktan för den finska kolonisation, som uppmuntrades av de styrande. 3) Det ovanliga inträffade, att Kemi lappar utsågo två ombud, Hans och Olof Andersson, för att inför höga överheten frambära deras bekymmer. 4) De klagade bitterligen över att ”hela
LappLandet, helst i Kemi län, mycket av sig kommet är, och renar, så ock andra skogsdjur och fåglar, så ock fiskar i vattnet märkeligen förminskade” Men i all synnerhet tyckte de illa vara, ”att månge rike bönder, som hava sina feta och goda lägenheter i Savolax och Ulo län, tränga sig över Lapplands gränser uppå våra ägor
och tillegna sig vårt fiskevatten, i synnerhet Kemi träsk, och andra utmarker, locka vårt unga folk till sig i tjänst, tränga sedan dem, som gamla och av ålderdomen förraskade [): ego överraskade] äro, ifrån deras egendom till att tigga och dö uti hungern och tillfoga de mall orätt och övervåld”. 5) Man skymtar här samma
motsättning mellan ett äldre och ett yngre släktled, som vitsordas av Olof Tresk. 1 en varianttext, varom strax blir tillfälle att tala, meddelar han den intressanta upplysningen, att finska språket vid denna tid börjat segrande tränga fram i Kemi lappmark. 6) —

whip

ORIGINAL NoTES: (källa nedan, source/Link below)

KEMI LAPPAMERK 1642

TEXT TILL KARTAN
Geometrisck Delineation öffver Kemi Lappmarck. Anno 1642 haffver jagh underteeknadh effter H. K. M:tz,
min aldernådigeste uthkorade dråttningz, nådige befallningh delinieratt och geometrice afritadt Kemi Lappmarkz quantitet innann om Swerigies gräntz, tillijka medh sielfve rååfiellens nampn, sträehningh och distans, hvilke ähre rätte rååfielryggh och skillnadh emellann Swerigett och Norigett, sampt Swerigett och
Rysslandh, effter Flaekssiöbäekz accordz innehåldh, såssom och här hoss hvar byss tillägor och qualitet i synnerhett enfålligen medh nogra ordh korteligenndeseriberatt, effter såssom iagh thenn befunnit hafver och
in marginê ähr annoteratt.
Elevatio Poli vidh Sonbykylas ähr 66 gradus, 25 serupul.
Notatio Cyphrarum.
1. Kudsewara ähr förste rååfiell emellann Swerige oeh Norige uthi Kemi Lappmarek västann efter, ther
Tårnö Lappmarek Iychtar och Kemi begynnar. Kemi begynnar.
2. Råffwewara.
3. Maderwara.
4. Gamwara.
5. Mudswara.
6. Affwoswara.
7. Kiäekilwara.
8. Rautewara.
9. Peldowara. Där löper vintervägenn öfver emellann Päldoiärff och Enarby.
10. Saidewara.
1 1. Looswara.
12. Kyriotwara. Ahr österste rååfiell på Päldoiä[r]fz landh.
13. Swudhwara. Khr förste fiellrygg på Sonbykylass egor västann effter.
14. Kylawara.
15. Windelawara.
16. Solawara. Khr österste fiellrygg Sonby egor ock där öfver löper vin tervägen emellann Sonby och
Enarby, sedann löper fiällryggenn i sydhost.
17. Hwuomawara. Khr nordast råå på Kemi byz egor.1)
18. Pårdewara.2)
19. Kurdtzwara.
20. Pädsewara.
21. Tulpewara.
22. Kålkewara. Khr yterst rååfiell 3) på Kemi kylas egor.
23. Jägelwara. Khr nordast fielrygg 4) opå KolaJärfz byss egor.
24. Tälnewara.
25. N: Aggwara.
26. S. Aggwara.
27. Pårnuwara.
28. Roguwara.
29. Wilmawara.
30. Satzwara. Khr yterst råå på Kolaierfz landh.
3I. Lappiwara. Khr förste fiell på Kidkaierfz landh nordann efter.5)
32. Rokumewara.
33. Påssewara.
34. Parsanwara.
35. Wisewara.
Vidh desse fiel dragas håporna ofver grentzen emellan
Swerigetz och Rysslandhz elfver.
36. Heinewara. Ahr yterst råå 6) på Kidkaierfz landh.
37. Muskosswara. Khr nordaste fiellrygg oppå Maennsalke byss egor 1).
38. Aijaehwara.
39. Ijowara, här drages oeh båtarna öfver grentzen.
40. Nådenewara ähr österste fiellrygg på Maensälke lappars egor, sedann tager Ijo bönders landh theremot på
södre sidann om fielryggen. oeh på norre sidann ryssens enskijlta skattlappars egor.
Natatia Literarum.
A. Kittela By och mareknasplatz. Till denne by ähr lititt fiskievatnn, liten vilrenskogh och annan våneskogh
och litett bäfverelfvar.
B. Päldo JärffKylas, thee lapar som i denne by tillförende hafver bodtt och här hafva haftt sitt möte 8) om
vinterenn, thee giöra nu sin skatt Tenotäekes marknasplatz i Tårnö Lappmarek. Och brueka liekväll både 9)
skogh och fiskevattn här omkring nu som tilförende. —

Forts i länk (s 31ff)
http://lapinkavijat.rovaniemi.fi/vanhatkartat/kirja.pdf

* Olof Tresk stavade  själv sitt namn Oluff L: Tresk

De samiska renvaktarna i Västerås 1571 får sin förklaring

Angående Kronans renar på Färingön i Mälaren

Ur BROTTSTYCKEN FRÅN TORNE OCH KEMI LAPPMARKER BIRKARLAR, FOGDAR, LAPPAR, HANDEL, GRÄNSTVISTER av Per-Olof Snell

Birkarlarnas reninnehav kontrollerades tidigt av kronan vilket ledde till att Oravainen 1557, i likhet med sina stallbröder, fick plikta 40 mark för att utan tillstånd ha sålt renar. Vid denna tid skulle var sextonde ren lämnas i skatt till kronan, men birkarlarnas verkliga innehav torde inte ha uppgivits vid beskattningen. Oravainens skatt 1570 uppgick bara till 3 renar och Josep Henriksson i Vojakkala och Nils Olofsson i Niemis gav 1 ren var, medan övriga birkarlar måste gå samman i grupper för att komma upp till en skatteren. Året därpå registrerades för kronan i Torne lappmark 140 oxrenar, 73 vajor, 16 oxkalvar och 21 vajkalvar. Vargen hade då tagit 6 oxar, 6 vajor, 1 oxkalv och 9 vajkalvar. Rentiondet 1601 uppgick till 75 renar, varav 47 från samerna, efter var 30:e ren, och 28 från birkarlarna, efter var 20:e ren. Redovisningen kan ifrågasättas då enbart Nils Oravainen vid Jostings inventering år 1600 uppgavs ha efterlämnat över 1000 renar.

Skatterenar fördes vissa år till Svartsjö kungsgård utanför Stockholm i syfte att bygga upp en renstam i södra Sverige. Detta framgår bland annat av en kvittens 1571 med följande lydelse: Bekänner jag Henrich i näran fast boende i Torne socken mig hava anammat och upptagit A.D. 70 av förståndig Nils Nilsson lappfogde Kungl. Maj:ts renar 54 stycken till att föra sedan ifrån Torne och till Stockholm, det till visso visar under mitt bomärke den 4 december 1571.

De lappkonor som följt Henrik fick för sitt omak 2 mark i pengar och 9 alnar nersk [tyg från Naarden i Holland]. Fogdetjänaren Henrik Nilssons hemman i Mattila låg vid denna tid vid en insnörning av älven [närä=fors] mellan Suensaari och Mattila, vilket gav hemmanet namnet Närä. Även följande år levererades renar till kungsgårdarna och renkött till Kungl. Maj:ts skafferi samt till krigsfolket i Baltikum.
Då hertig Karls idé att dra igång renavel i söder inte nådde framgång, försökte han upprätta en renstam i lappmarken. Kronorenarna fördelades mellan de olika lappmarkerna och varje hjord sköttes av kungliga renskötare. Oravainens beslagtagna renhjord, som inventerades av Josting den 20 mars 1600, torde ha utgjort grundplåten. Birkarlarna fortsatte att hålla egna hjordar och då Mats Josepsson var fogde i Kemi lappmark 1608 redovisades birkarlarnas innehav där till 74 oxrenar, samtidigt som kronans innehav uppgick till 66 renar.


Svartjö Kungsgård av Dalberg.
Anlags under Magnus Erikssons regenttid på 1300-talet; på Färingön i Mälaren (idag Ekerö kommin).

 Kungsladugården och omgivning på Häradsekonomiska kartan 1901.

”aldenstundh Aikie Aikiesson i Kittka, offuenteligen tillstodh sigh brukat trullkonst emot en Kiemi bonde i Mordula, Tobias be: dh, så att han eij annat wijste, än han ordhsaken war, att bonden wijdh sin egin Laxepata brachtes lijfwet ifrå och druncknadhe, dy bleff han, i krafft af dedt 6 Cap: —-Landzlagen, dömdh att mista lijff sitt och steglas!

Den åttioårige Aikie Aikiesson dömdes till döden genom stegling (men lurade bödeln!)!

Men ”aldenstundh Aikie Aikiesson i Kittka, offuenteligen tillstodh sigh brukat trullkonst emot en Kiemi bonde i Mordula, Tobias be: dh, så att han eij annat wijste, än han ordhsaken war, att bonden wijdh sin egin Laxepata brachtes lijfwet ifrå och druncknadhe, dy bleff han, i krafft af dedt 6 Cap: HöghM: s B: Landzlagen, dömdh att mista lijff sitt och steglas.”l”

Emellertid blev utgången av den aktuella historien en annan enligt vad Tornaeus uppger: ”Han [dvs. samen Aikie Aikiesson ] blef dömd från lifwet och fängsligt nedförd ; men då han skulle i Landsens fängelse till Pitheå, trullade han sig sielf ihiäl, ty när han frisk och sund sattes i Släden, blef han död in puncto, som han förr hade sagdt, at jag kommer aldrig under Skarprättarens hand … ” Osannolikt var det säkerligen icke, att den 80-årige samen kunde frusit ihjäl på den långa slädfärden till Piteåfängelset, eller att han helt enkelt intagit något slags dödande gift. Omöjligt är det inte heller, att Aikie Aikiesson kan ha försatt sig i medvetslöshet, trance, som ingick i lapparnas ännu under 1600-talet icke utrotade schamanistiska religion.

Källa: ”Lappmagi l folkuppfattning och inför domstol” Några rättsfall från 1600-talets domstolsprotokoll Av Ilmar Arens
I: RIG · ÅRGÅNG 58 · HÄFTE 1 1975 Föreningen för svensk kulturhistoria
Bild: http://www.samisktkonsthantverk.se/bild46.html

Johannes_Schefferus_Lapponia_sami_shaman_with_drum

de Maupertuis 1735-36. Gradmätningsexpeditionen: återfärden. Del V: VI

”Återfärden tog ännu längre tid. Eftersom det medförda renlavsförrådet var helt uppätet måste renarna ideligen stanna och söka föda. När snön är lös, vilket är fallet ända fram till vårens inbrott, kan renen själv, trots djup snö, på ett ögonblick gräva sig en grop med fötterna och sopa undan snön åt alla håll så att den når ned till renlaven på marken. Det påstås att renarna har en särskild instinkt som gör att de ofelbart kan spåra renlaven under snön och att de aldrig missar var de skall gräva sin grop, men snöförhållandena nu hindrade mig att kontrollera om detta var sant eller inte.” ”Så snart snöytan smälts av solens varma strålar kommer frosten, som nu var fallet, och fryser till ytan så att skare bildas. Den kan bli så stark att den bär människor, renar och till och med hästar, men blir den så stark är det omöjligt för renarna att ta sig igenom varför lapparna måste bryta upp skaren. Denna tjänst tycks vara det enda lapparna behöver göra för sina renar som lön för all den nytta de har av dem.” Renens betydelse för samerna är enligt Maupertuis värd ett omnämnande. Renen är ett slags hjortdjur med grenig hornkrona i pannan. ”Dessa djur syns av naturen vara avsedda att fylla lapparnas alla behov; de är deras hästar, kor och får. Man binder renen vid en liten båt kallad pulka som är spetsig i fören för att kunna dras genom snön. I detta fordon kan man hälft sittande, hälft liggande få sig en snabb färd förutsatt att man inte är rädd, inte kantrar eller blir avstjälpt i en snödriva.” ”Renens kött är läckert att äta antingen färskt eller torkat. Mjölken har visserligen en bitter smak men är lika fet som grädde från komjölk. Den kan hållas frusen lång tid och används av lapparna till att göra ost vilken emellertid skulle vara smakligare om den tillreddes med mera omsorg och renlighet.” ”Av renens skinn kan alla slags kläder tillverkas. Kalvskinnen med gulaktigt, något knollrigt hår ger ett särskilt mjukt skinn som i Finland används som klädfoder. På något äldre renar är hårremmen brunaktig. Därav tillverkar man de rockar som över hela Europa är kända under benämningen lapmudes. De bärs med håret utåt och är mycket lätta och varma klädesplagg. Renhud från gamla renar bereds som skinn från kronhjort eller dovhjort och används för tillverkning av de vackraste handskar, de finaste västar och de prydligaste bälten. Lapparna tar vidare reda på renarnas senor och tarmar som de tvinnar till den enda slags tråd de använder. Slutligen, för att få användning av allt, offrar de renhornen till sina Gudar.” ”Återkomna till Pellika efter mycken möda, köld och ängslan lämnade vi kvarteret tidigt på morgonen den 13 april och anlände till Kengis vid 9-tiden. Fastän bruket syntes vara i ett bedrövligt skick är det genom sin järntillverkning välkänt. Malmen körs eller snarare dras dit vintertid med renforor från gruvorna i Junesuando och Szvappazvara. Smedjorna är bara i drift en liten del av året; vintertid hindrar isen vattenhjulen att driva bälgar och hammare.”

Pierre-Louis Moreau de Maupertuis (født 17. juli 1698 i Saint-Malo, død 27. juli 1759 i Basel)

Maupertuis’ Berättelse om en färd till det inre av Lappland för att finna ett gammalt minnesmärke” Del VI (sista delen)

Sista delen

”Under återfärden från Kengis mötte vi på älven flera rajder [fr. caravannes] av lappar med sina renar på väg mot Pello. De förde med sig skinn och fisk för att byta med Torneköpmännen vid marknaderna i Lapplands inland [fr. haute Lapponie]. Rajderna bestod av långa rader av pulkor. Den första renen, förd av en lapp till fots, drog den första pulkan till vilken den andra renen var bunden och därefter på samma sätt nästa och nästa. Anda till 30-40 pulkor i rad följde noga det smala spår genom snötäcket som den första renen gjort och som efterföljande renar trampat upp.” ”När renarna blivit trötta och lapparna valt plats för övernattning formeras en vid cirkel med renarna bundna vid var sina pulkor. Så lade sig renarna till vila mitt på den snötäckta isen och samerna utfordrade dem med renlav. För lapparna själva var det litet mera invecklat att slå läger. Flertalet nöjde sig dock med att tända upp eldar som de kunde lägga sig vid medan kvinnorna och de yngre barnen hämtade fisk från pulkorna för att tillaga kvällsmåltiden.

Då det gäller den teckning i Outhiers journal som illustrerar en pulkafärd på Torneälvens is finns det emellertid något självupplevt i utförandet. På bildens övre ram är antecknat att den avser en bestämd händelse som inträffat sent den 27 december (1737). Då avslutades den vådliga utflykten upp till toppen av Aavasaksa och ned igen som tidigare nämnts, en utflykt som Outhier själv deltagit i. Man ser av bilden hur den åkande följer samernas uppmaning ”att vi skulle sticka ned våra käppar i snön så långt fram vi kunde för att moderera farten och förhindra att de ständigt stötte de förspända renarna i benen”. Bromsspåret i snön är tydligt. Bilden i Lapponia visar däremot en passagerare som virat tömmen kring sin stav och håller upp den i luften, till synes för att mana på renen snarare än att bromsa framfarten. Då Finlands postverk i september 1986 gav ut ett frimärke för att högtidlighålla 250-årsminnet av gradmätningen, visar märket Maupertuis i skinnmössa och skinnkrage, samma kombination som på det tidigare nämnda porträttet. Dessutom visas en karta över en tydligt avplattad jordglob, en kvadrant för vinkelmätning och även här en man i rendragen pulka. Mannen bör vara Maupertuis. För ovanlighetens skull går renen nu i skritt. Visserligen klagade Maupertuis i berättelsen på det obekvä- ma åksättet och underströk de faror han utsattes för, men han skyltade gärna med bilden av hur han färdades genom det vintriga landskapet i pulka efter ren. En sådan bild utgör som nämnts frontespis till hans redogörelse för gradmätning Sur La Figure de la Terre (1738), men saknas i Hellants svenska översättning Jordens figur från samma år. Som synes har han lyckats bevara denna exotiska bild av sig själv som rendragen Lapplandskännare ända in i nutid.
Upptäcktshistorien Stenen vid Käymäjärvi har en historia såväl före de båda gradmätarnas besök som efter detsamma. Olof Rudbeck d.ä. hade i sin efterforskning av tecken på Sveriges urgamla anor på något sätt nåtts av ett rykte om ”runstenen med 3 kronor som ligger på den orten där våra äldsta fäder först observerade Solens och Månens lopp”. Personligen underrättade han kungen, Karl XI, om den märkliga stenen och skrev även ett brev därom till universitetets kansler, Gabriel Oxenstierna. Rudbeck torde också ha legat bakom riksantikvarie Johan Hadorphs framställning till Kungl. Maj:t med begäran om resepenning för tre personer att i anslutning till en resa till Frösön i Jämtland också färdas ”20 mil på andra sidan om Torneå att göra sig underrättad om några där befintliga gamla runstenar”. Resebidraget beviljades den 11 juni 1687 och ärendet var tydligen så väl förberett att kollegiets kanslist Johan Peringer 4 2 tillsammans med två medhjälpare omgående kunde anträda sin färd så att de redan den 3 juli var framme vid stenen. Rudbeck har berättat om färden och omständigheterna kring dess tillkomst i andra delen av Atlantica, vilken kom ut 1689. Resultatet av Peringers expedition finns i Riksantikvarieämbetets arkiv i form av en avritning av stenen och dess ”inskription”. Några runor hade Peringer inte kunnat urskilja, men möjligen något ornament. Det är osäkert varifrån Rudbeck fått sin uppgift om den märkliga stenen. Av allt att döma fanns det dock, som Maupertuis inledningsvis anfört, en gammal tradition bland befolkningen, och särskilt bland samerna i Tornedalen, att dessa inristningar var betydelsefulla för deras historia och att tydningen därav skulle ”innehålla värdefulla hemligheter”. Rudbeck hade emellertid nåtts av ryktet och naturligtvis blev han särskilt angelägen om att Tre kronor skulle ingå. En inristning med Tre kronor skulle ha stor symbolisk betydelse för Sveriges historia även om den gamla osämjan mellan Danmark-Norge och Sverige om Tre kronor i ländernas vapen efter mer än 200 års tvistigheter motvilligt fått sin upplösning genom freden i Knäred 1613. Vartdera rikets konungar skulle äga rätt att föra vapnet Tre kronor men ingendera skulle därigenom pretendera någon rätt till den andres land. Skölden Tre kronor i båda rikenas vapen skulle endast vara en påminnelse om den upplösta Kalmarunionen, då de tre rikena hade gemensam drottning/kung. Genom Rudbeck och antikvitetskollegiets undersökning torde stenen ha blivit känd endast hos en begränsad del av landets lärde under slutet av 1600-talet. Nästa gång den omnämns i tryck är i den av Maupertuis angivna dissertationen om Torneå stad och dess omgivningar. Då författaren Eric Brunnius d.y. under studietiden i Uppsala lade fram sitt arbete (1731) var det som ett led i den hembygdsforskning om Västerbotten som då blomstrade vid universitetet och som gav upphov till avhandlingar även över Ume, Pite och Lule städer liksom över landskapet Västerbotten.43 Brunnius var en bygdens son, född i Nedertorneå 1701, och kan naturligtvis liksom Rudbeck ha nåtts av något rykte om den omtalade stenen i skogarna nordväst om Pajala. Det han skriver om stenen ger dock inte intryck av något självupplevt. Han INSCRIPTIO N D U MONUMEN T D E W1NDS 0 . JÉ , tHMhii/fb ri^Htrr ) i n it/k jg^.xtBu; Bild 12. Illustration från Histoire Générale des Voyages Paris 1759. Bildtexten lyder: ”Inskriptionen på Windso-monumentet. Ren förspänd sin pulka.” Bild 13. Peringers avritning 1687. Vitterhetsakademiens arkiv. åberopar endast vad Rudbeck skrivit i Atlantica och citerar därtill i en not ett uttalande av riksantikvarien Hadorph som säger: ”Det bör observeras att på denna sten fanns fordom inhuggna tre kronor, vilka märken inte överallt är likadana. Jag vet inte, att det skulle finnas sådana i några runstenar, utom i Mora stenar, som vetenskapsmännen räknar till de äldsta runstenarna.”

Efter Rudbecks och Brunnius d.y. insatser tycks stenen inte ha blivit uppmärksammad hos oss förrän in på 1900-talet. Lärdomsgiganten Henrik Schiick behandlar då ämnet i en uppsats, ”Torneåstenen”, i tidskriften Fornvännen nr 28 1933. Schiick utreder där Rudbecks bestyr med stenen. Han har undersökt Peringers rapport, som finns vid Riksantikvarieämbetet och består av en överskrift med en vag lägesanvisning och därunder en avbildning av stenen. Det fordras enligt Schiick en välvillig fantasi för att i spåren på stenen kunna se några ”kronor”, i varje fall är de blott två och ”snarare förefaller de som toppmössor”. Hans slutomdöme är att resultatet av Peringers expedition blev mycket magert.

Ur Oknytt 1/1999 och Erik Tobés
Maupertuis’ ”Berättelse om en färd till det inre av Lappland för att finna ett gammalt minnesmärke”

Anders Celsius deltog också i expeditionen

Celsius, painting by Olof Arenius.

Gradmätningsexpeditionen 1736-37: Del IV. Inskriptioner, klimatförändringar, wattu-minskning?

Ur ERIK TOBÉ Maupertuis’ ”Berättelse om en färd till det inre av Lappland för att finna ett gammalt minnesmärke” Oknytt 1/1999

Då Maupertuis i början av berättelsen antyder det vådliga i att färdas i pulka efter ren hänvisar han till att han behandlat detta i sin redogörelse för gradmätningen. Redogörelsen kom inte i tryck förrän året därpå men var tydligen redan färdigskriven åtminstone i denna del då berättelsen utformades. Den gavs ut 1738 under titeln Sur La Figure de la Terre och översattes till svenska samma år av Anders Hellant med titeln Jordens Figur. Däri ingår en livfull skildring av en äventyrlig färd i pulka efter ren som ägde rum i slutet av december 1736 vid ett avbrott i basmätningen på Torneälvens is söder om Overtorneå kyrkplats. Maupertuis, abbé Outhier och magister Eric Brunnius d.y. färdades då tillsammans med tre samer, två män och en kvinna, i flygande Bild 6. Maupertuis plattar till en jordglob, iklädd samisk mundering. fläng från prästgården över älven och vidare i djup snö upp till toppen av Aavasaksa. Med en medförd kvadrant 2 8 observerades där en tidigare överhoppad vertikalvinkel varefter en ännu mer äventyrlig färd nedför berget vidtog: ”med en hast foro vi utföre Avasaxa, och ett ögonblick derefter var hela den stora elven över faren, och vi uti vårt quarter”, enligt Maupertuis berättelse. Outhier beskriver färden som ”kort men hemsk”. Den utflykt som Maupertuis och Celsius nu skulle göra var av helt annat slag men hans hänvisning till Aavasaksa-äventyret här och även längre fram i berättelsen tyder på att han fått smak för färdsättet.

”Det föreföll då som om inristningen kunde ha tillkommit i en tid med annat klimat före någon av de stora omvälvningar som utan tvivel har ägt rum på vår jord. Jordaxelns nuvarande lutning mot ecliptican medför att solens strålar träffar Lappland // kr- y F>I”- V >1 / ‘i b)LM4-WNJ11 ” I ”i”-HC Bild 4. Inskriptionen enligt Celsius version i observationsjournalen, ca halv skala. Strykningar och ändringar visar hans osäkerhet. mycket snett vilket medför en lång vinter, ogynnsam för människorna och för all produktion i naturen i en trakt med ofruktbar och steril jordmån. Men kanske det egentligen inte behövs några större förändringar i himlakropparnas rörelser i rymden för att åstadkomma ett sådant ogynnsamt läge. Dessa trakter kan ju tidigare ha haft ett i förhållande till solen gynnsammare läge. Polcirkelområdet kan ha legat där nu tropikerna finns och de torra zonerna kanske där det nu är tempererat klimat. Men hur kan jordaxelns lutning ändras? Om man uppmärksammar de celesta kropparnas rörelser kan en mängd kombinationer tänkas åstadkomma sådana och ännu större förändringar.” I fortsättningen av sitt resonemang påtalar Maupertuis att om våra anatomiska kunskaper om kroppens alla funktioner hade sin motsvarighet inom astronomin kunde vi ha beräknat inte bara förändringar i jordens rörelser utan även förändringar i hela systemet av himlakroppar. ”Andringen i eclipticans lutning, som flera astronomer anser bevisat genom äldre tiders observationer jämförda med vår tids, kan efter en lång följd av århundraden ha åstadkommit ändringar jämförbara med dem som här är på tal. Den lutning som jordens ekvator för närvarande gör mot eclipticans plan, som inte är mer än 23°l/2, kan möjligen vara endast en rest av en mycket större lutning under vilken polarområdena kan ha legat i den tempererade eller torra zonen och haft solen i zenit.” ”Antingen det har uppträtt så genomgripande förändringar eller mera tillfälliga sådana är det dock säkert att förändringar har ägt rum. Avtryck efter fiskar till och med förstenade fiskar som återfunnits i trakter belägna långt från haven och ända uppe på bergstoppar visar obestridligt att dessa platser tidigare har legat lågt och stått under vatten.” ”Den heliga historien berättar också för oss att vatten fordom täckt de högsta berg. Det är svårt att förstå sådana översvämningar utan att jordens tyngdpunkt förflyttats och att klimatet därmed förändrats.” 2 2 ”Om man inte vill falla tillbaka på sådana klimatförändringar för att få en förklaring måste man söka upphovet till inristningen på Windso från någon lika särpräglad händelse som vår expedition. En inskription som skulle innehålla historien om den expedition som vi genomfört i dessa trakter skulle kanske i en framtid verka lika svårfattlig (fr. obscure) som inristningen nu syns vara. Och om all vetenskap går förlorad vem skulle då kunna föreställa sig att ett sådant minnesmärke gjorts av fransmän och att inskriptionen avsåg en av dem verkställd grad- mätning för att bestämma jordens figur?” ”Jag lämnar mina funderingar om minnesmärket till de gissningar som kan komma att göras och återupptar tråden i min berättelse. Efter nedtecknandet togs pulkorna åter i besittning för återfärd till Erckiheicki. Den färden blev ännu mer strapatsrik än förmiddagens. Kroppsställningen i pulkorna var så obekväm att man efter några timmar får en känsla av att kroppen är helt sönderbruten. Det oaktat hade vi fått lov att sitta i pulkorna oavbrutet från kl. fyra på morgonen till kl. ett på dagen”.


Mapertuis

Gradmätningsexpeditionen III: kåtor, mygg, nomadisering

Några av lapparna satte upp ett slags tält (kåtor) som just kunde duga som bostad åt lappar. De består helt enkelt av usla trasor av grovt ylletyg som sotats ned så av rök att de såg ut att vara färgade i svart. Tygbitarna fästes på några stänger som bildade en kon med spetsen öppen som rökfång. Där inne vilade sig några av männen vällustigt på björn- och renfällar och fördrev tiden med att röka tobak och reta de män som fortfarande hade sysslor att utföra.” 2 3 ”Detta folk har inga andra boningar än sina kåtor. Hela deras tillvaro är beroende av renarna som enbart livnär sig på renlav och den finns inte tillgänglig överallt. När renhjorden betat av ett fjäll måste den drivas över till ett annat. Därför måste lapparna ständigt vara på vandring i vildmarken [fr. dans les deserts].” ”Trots vinterkylan i skogen är livet där ännu svårare att uthärda sommartid, då en oräknelig mängd insekter [fr. mouches] av alla de slag uppfyller luften. De förföljer människorna som de vädrar på långt håll och bildar snabbt täta moln omkring var och en, så mörka att det inte går att se igenom dem. För att undkomma måste man ständigt vara i rörelse utan rast, eller bryta gröna kvistar och göra upp en eld som bildar tät rök och håller insekterna borta men som också blir olidlig för människorna själva. Slutligen blir man understundom tvungen att gnida in skinnet med tallkåda. Dessa insekter gör gräsliga stick; ja, många av dem åstadkommer snarare verkliga sår med ymnigt blodflöde.” ”Medan vi måste utföra vår triangelmätning under de två månader då insekterna var som mest i farten flyttade lapparna själva mot Oceanen för att rädda sig undan dem.”

Ur Oknytt 1-4/1999 (länkar och full källhänvisning vid seriens slut)

Excerpter ur Fellman (1906) ; Om dåv. ryska lappbyarna (Sadelin); Jacob Hansson brev 1653 och Vasas brev 1551 till ”inbyggarene” i Torneå socken

Allt ur 

Anteckningar under min vistelse i Lappmarken, af Jacob Fellman

Ur ”Beskrifvelsen öfver Wardehus amt” i Finmarkens Amts Contoir [u å] 

Lappbyer i Rysk Lappmark: **)

a) Bomeni, som af det Mutkie eller Eid emellan Bomeni fjorden och Karls Gams Finners Bumansfjord, item af det sönden för fjellet liggende Mudkie (begränsas?), er det förste Lapby, Russland privative har i besittning på Lapplands Nordfjeld vid den så kallade Nordsjö, og grentser till Peisens eller Karls Gams Finner, som äre fselles Russisk og Norsk Lapbyer, ligeledes ved Norske Söe og ved gabet af Warangerfjord.

Den andra Ryska Lappbyn är b) Sondengjeld, till fjelds

*) En liten sträcka af Finmarkens Söekust, uden for Warangersfjord på den Södre Side af den fast Land, kallas Karelsstranden og Deres Sommerbygd ved Söekanten Karelsgammen.

Desse Karelsgams Finner, hvilka alla af deras Vinterby ved Peisens Elf hafva det Navn Peisens Finner, finnes nu icke orimmelig at vara en Colonie af Karel er eller Finmarker. Og desse Carls Gams Finner komma med de andra Lapp Finner i Sprog, Kläder og Seder mest öfverens. (Ur manuskriptet tillagdt af utgifv.)

*) Denna rubrik och nästföljande stycke äro ur förf:s manuskript här införda af utgifv. (s 704f)
öster fra Indjager, fälles Svensk, Norsk och Rysk fjeldmark, fra hvilket Indjager land det åtskiljes: l:o Ved Fjeld Goddemonch?,

2:o Ved Rolke (Rocke ?) fjeld, 3:o Ved Tykker Vassenonne.

Det första Goddemonch ligger 3 1 / 2 Svenska mile eller 3 Norrska fjeldmile fra Indjagers vand i öster. Det andra Rocke eid skyter ner fra detta Goddemonch emellan tvänne vande, Rolkejaure på öster, Solgasjaure på den västra sida, og är på detta eid en åe Rolkejock, som höides för Råe märke emellan Sondengjeld och Indiagers districter. Det tredje Vasse nonne Skov ligger fra Indjager landet i öster till nord lige saa långt som Goddemroorich (?). I denna Vasse nonne stöder Sondengjeld i norr till Pasvigs fälles Lappe district på Vestre kanten, og på Östre kanten i nord till Peisen fälles district; vider n. o. til Bommeni district. I öster till sönden gräntser det till Notjager, Russisk Lappe bye, bil. Lit. 2 pag. 458. Denna Sondengjelds Lappebye ligger öster till söer fra Indjagers Lappebye, Lit. 2 pag 467. I Sondengjelds land har fordom varit 40, nu (år 1745) 20 Lappefamilier. Foged Vedeges Rel. *)

c) Notjager, 3:dje Russiske Lappebye. Här äre 40 Lappefamilier ernerende sig som föregående med träsk- och skogsfångst.

d) Manamis fjerde (Russiske) Lappebyn. Ungefär 20 mil

s. o. fra Kola med 4 Lappefamilier.

e) Trinnes, 5:te Russiske Lappebyn, liggandes sönden fra Kola och Kildin, hvis inbyggare om sommarn ligga vid söe sidan och om vintern till fjelds med renar och fjeld bruk. Foged Vedeges Rel.

På ett tryckt Geograf, kort kaldes hela Russiske Lappland fra Indjager Lappland till Hvide Söe Trinnes. Denna benämning kommer öfverens med höjsal, kong. Christiani d. 4 Instr.

*) Enligt samma JEtel. fanns då i hela ryska Lappland följande antal Lappfamiljer, nemligen: i Bomeni 12, Sondengjeld 20, Notjager 40, Manamis 4, Trinnes 24, Gardejock, Selmansdrok (?), Kiöcke Solnas (?), Akien och Kildin tillhopa 100, samt längre i öster mot Hvitahafvet 154; eller in summa 354 familjer.

Tillagdt af Utgifv. 45

Hvoraf sluteht äs att det i gle dage en betydl. Lappebye med det gamla namn Trinnes i det Russiske Lappmark må hafva varit til, så att hela districtet deraf är uppnämnd, som nu till en så ringa och nästan obekant Lappe bye sig redigerat. Af Lapperne udi Russiske Lappmark är till Finmarks Foged endnu fölgende Lappebyer sönden og osten för Kola:

f) Gardejock, g) Selmasdrok, h) Kiökke Solnas, i) Akien ?, k) Kiidin.”
Uppå Syne-Rättens vägnar: Carl Sadelin.”

Jacob Hanssons brev 1653

Uppå Rättens vägnar förbjudhes hermedh Kemi Järfvi boer att dhe intet oförrätta eller förhindra Lapparna ifrån dheras gambla häffdh dhe hafwa haft uti Kemijärfvi efter Kongliga och andra Lagfångna Bref; men dher the häremot bryta eller giöra, dhå skola dhe vara förtänckta att svara till allan skada dhe lijda, uthan och plicta som andra förbudhs brytare, her de vetha sigh fullkåmbligen efterrätta. Datum Kemj den 13 Julj A:o 1653.

Jacob Hansson. Nycarlus.

Gustaf I:s bref af den 3 Juni 1551 till inbyggarene i Torneå socken.

Wår gunst etc. Wij gifve eder tilkanne Henrick j Woikola, Oluf Anundson, och i flere Birkarla udi Tornöö socknn, att wåre Undersåter udi Kijni socknn, haffwe waridt her för oss och clagewiss berettedt, att J haffwe giortt them stoort hinder och förfongh j så måtte att J nu udi nästförlidne winther fördreffwe them ifrån thenn lott the ägde udj Lappemarcken Ther the förmene och seije sig haffwe godh rätt till att söke theres näringh och bärningh, Och efter sådane clagemåll upå eder för oss kompne äre, Therföre wele och biude wij eder widh högste lyåne att J medt thet förste, skole komme hijt till oss, och göre eders ursecht emott för:ne clagemåll, Och um J haffwe någre breff eller bewijss, att the Kijmboer icke haffwe så godh rätt till att söke theres fördeell udi Lappemarckenn som i kunnen haffwe, Dhå wele wij, att J sådane breff och bewijss medh eder hijt haffwe skole, Latendis oss them besee, Så wele wij förskaffedt, att eder skall skee thet rätt och skiäll ähr upå både sijder, Ther J eder effter rätte haffwe.