Vilka folkgrupper har levt i norr? 1. En introduktion, NORDOST: Ryska Norden med Kola, Ishavet och Nordkalotten med omnejder. Nentser, votjaker, keter etc

E d i t e d  20171103.

Artikelserien fortsätter sedermera i Saepmie Times; och kommer öven omformas dels till föreläsningsämne, dels till kursämne.

Uraliska och andra grupper i ryska Norden med Kola, Ishavet och Nordkalotten.
Etnonymi är läran om etniska gruppers, folkgruppers benämning.
Vi ser lite på grunderna i benämningarna.
Först en ytligare introduktion.

Voter, utrotningshotat folk, som bott runt nuvarande St Petersburg. Närmast släkt med ingrerna.

Liver. Fordom utbredda i hela Baltikum; idag är deras språk helt utrotat den sista som talade det var en hundraårig kvinna i Kanda år 2010. Mer senare!

Vepser . Östersjöfinskt folk, ca 23 000 idag. Mer om dessa senare.

Bjarmer från Perm. Idag anses ofta komi eller syrjäner avses. Nämns av Olaus Magnus och nömns av flera mycket äldre källor. Republiken Komi har ca en miljon invånare.

Nentserna – ibland kallade nenetser och för länge sedan ”samojeder”. Uraliskalande folk med en språklig och folklig familj som varit och delvis är utspridda ända ner till gränsen mot Mongolier. Yamal Nenets är några av de mer nordvästliga, men det finns grupper närmare och även på Kola. De nordligaste nentserna bebor Tajmyr-halvön och talar den nentiska språkvarieteten Nganasan. Skogsnentserna är nästan utrotade. Vi fortsätter berötta om nenets senare.

Enets – språkligt släkt med nentser. Skogsnäringar. Mer senare.

Keter, talar ketiska, ett av världens minsta språk, antalet talare uppges vara ca 190.
Språket tillhör den jenisejska språkfamiljen, alltså inte uraliska. Man tycks idag i allt vidare språkvetarkretsar anse att språket är vagt besläktat med na-dene-språkfamiljen i nordvästra Nordamerika! Se vidare bild.

Karelare, kan dels avse alla som bor i de olika karelska regionerna (krävs minst en bloggpost till för att fördjupa sig i det – grovt handlar det om en miljon människor; emedan dels bara 5 000 beräknas tala karelska. Karelare beskylls ofta för att ha anfallit norra Norge under medeltiden. Men det torde oftare handlar om pomorer, syrjäner (komi) eller ryssar. Förväxling är nästan legio i äldre litteratur.

Samer – återkommer 🙂

Vi tittar dock på de östliga samiska språkvarieteterna nu:

(Wikipedia : ) Indelningen av de östsamiska språkvarieteterna varierar, men man talar huvudsakligen om sex, varav två idag är utdöda:

tersamiska (levande)
kildinsamiska (levande)
enaresamiska (levande)
skoltsamiska (levande, se nedan)
kemisamiska (utdöd sedan cirka 1850)
akkalasamiska (utdöd sedan 2003)
Den lilla kvarvarande vrå av samisk kultur som finns i norra Finland innehåller denna försvinnande extrema språkminoritet:
Skoltsamiska (Sääm’ǩiõll) är ett språk i den samiska språkgruppen. Det har ungefär 300 talare i Finland, främst i Sevettijärvi, och runt 20 talare av dialekten Notozero (Njuõ’ttjäu’rr) i det område som omger sjön Notozero i Ryssland[1]. Det talades förr även i Neiden i Norge, men har dött ut där. Språket talas av skolterna, som uppskattas vara ungefär 500 (1995)[1] eller 800 (2009)[2] i Finland och 400 i Ryssland (1995).[1]
Skoltsamiska är ett av de fyra officiella språken i Enare kommun (vid sidan av finska, nordsamiska och enaresamiska) och det som uppfattas vara mest hotat. Den som behärskar samiska, skall i huvudsak undervisas på samiska i grundskolan; skoltsamiska kan väljas som modersmål. Språkbad i skoltsamiska för barn i daghemsålder ordnas (2012) i Sevettijärvi och Ivalo.

Bilder nedan: Ketisk schaman 1914.
Pomorer.
Olaus Magnus kartdetalj över Bjarmaland
Votjaker, även kallade udmurt.

Tyvärr – som brukligt var förr i etnografiska sammanhang – är alla fotograferade människor anonyma.

Bildkällor: 1. Fridtjof Nansen – Google Books – Nansen, Fridtjof Wedel-Jarlsberg (1914) Gjennem SibirienKristiania, Norwayw:Jacob Dybwads Forlag, pp. 224 ISBN9780836967395OCLC7214283.

1913 photograph of a shaman of the Ket people. Caption says ”Shaman of the Yenisei-Ostiaks (Sumarokova, Sept. 16th)”.

2. Berig (uploader)  Okänd – http://www.pomor.no/rus/articles.php?conID=3 Помори, дореволюційна фотографія . 1917.

3. Olaus Magnus

4. Unknown – http://www.udmgossovet.ru/udmurtskaya_respublika/kratko_o_respublike/index.html

T E X T E N 
FORTSÄTTER HÄR

Tavastländare, hämäläiset – Centrala i den tidiga delen av det svenska imperiets maktbyggande i Österland, dvs nuvarannde Finland. Kom till stor del att utgöra adel,

Savolaksare – mer senare

Kajana, Kainu, kväner

Österbottningar utvecklas mer senare – i annan bloggpost.

Finlandssvenskar utvecklas mer senare – i annan bloggpost om nationer.

Rikssvenskar  utvecklas mer senare – i annan bloggpost.

Tornedalingar – utvecklas mer senare – i annan bloggpost.

Kväner, utvecklas mer senare – i annan bloggpost. Se ovan.

Kylfingar, på ryska kolbjager. Krigiskt folk som ofta stred i norr och bedrev handel, tog uppenbart en he del tribut. Under perioder tycks de ha opererat på Novgorods uppdrag, annars på eget bevåg. Har av bl a ryske Reims ansettts vara synonyma med voterna.

Ros, Avser ryssar

Rus, svenska vikingarna i österled och deras ättlingar. Se vidare härnedan

Varjager, anses komma av nordiskans väringar. Nordbor eller nordboättlingar; gärna kopplade till de tidiga eller medeltidiga (alltså ej medeltida) vikingarna.
Vi låter Wikipedia hjälpa oss vidare med etymologin: ”væringr (variant till væringi) som är belagt i fornisländska handskrifter och i ett par runinskrifter. Första stavelsens a tyder på, att ordet inlånats i kyrkoslaviskan före det nordiska i-omljudets tid. Det nordiska grundordet torde av allt att döma ursprungligen ha betytt ”edsvuren”. I fråga om ordets egentliga innebörd har meningarna emellertid varit delade.”

Rospiggar, rus, ruottha, ruotsalaiset – svenskar eller skärgårsbor i Roslagen

Hälsingar, återkommer

Udmurt eller votjaker – finskugrisk grupp, idag drygt en halv miljon
Dessa ska ha varit de egentliga tjuderna. Förr bodde de mer kring Finska Viken idag är de utspridda ner genom södra Ryssland till Ukraina och Krim.

Ingrer, utrotningshotad grupp som hållit till vid finska viken. Språkfamilj: uraliska, östersjöfinska

Tverkareler, idag 23 000, bor idag främst samlat utanför Moskva

Estlandsvenskar – var i medio 1600-tal ca 10 000 och har krympt gradvis. De  var dock ganska många fram till Andra världskriget. Idag bara ett pr hundra. En koloni hamnade i Gammalsvenskby i Ukraina, andra levde länge kvar på Ösel. Återkommer.

Förhållandet mellan land och etniska grupper är extra invecklat i Ryssland,
pga alla krig och dramatiska händelser kring revolutioner och annat.
Wikipedia om Ingermanland kan illustrera något alla turer:

Ingermanland (finskaInkeri eller InkerinmaaryskaИжора eller Ингерманландия eller Ингрия eller Ижорская земля (”Isjorernas land”), estniskaIngeri eller Ingerimaa) är ett historiskt landskap beläget söder om Finska viken samt norr och söder om floden Neva. Området avgränsas av floden Narva i väster, Peipussjön i sydväst, floderna Lugas och Oredezjövre lopp i söder, Ladoga i öster samt Systerbäck i norr. ——
Områdets ursprungsbefolkning utgörs av de östersjöfinska folkslagen voter och ingrer (izjorer), vars språk idag är utdöende. Mellan åren 1570 och 1675[1] förekom det en rätt omfattande invandring av finnar till Ingermanland. Invandringen var som livligast efter freden i Stolbova 1617 då Sverige styrde över Ingermanland för en längre period.
Från: https://sv.wikipedia.org/wiki/Ingermanland
Not: St. Petersburg ligger i det här området.

ARKEOLOGISKA KULTURER – utvecklas senare – nämnes här bara inklusive sin geografiska plats.

Komsa — ishavsstränderna
Säräisniemi – norra Finland
Suomosjärvi – dito
Lappgravarna i centrala Finland ..

Annonser

” — them allom och huar och enom som ther uthi byggia och boo vele frijtt loff att winna sig ägor, att taga för sig och sina Erfuingom” – ”Happy Columbus Day” –> Anno 1340, då Magnus Eriksson stal och gav bort Sápmi …..


att the Marcker haffua waritt Bruckade till att inbyggias eller besittias, skola thå Christno folke och allmoge biudas, och them allom och huar och enom som ther uthi byggia och boo vele
frijtt loff att winna sig ägor, att taga för sig och sina Erfuingom

på detta vis löste man kolonisations- och missionsproblematik enligt principen två flugor i  en smäll:

Massdop och fritt landnám i Samernas land.
Bara man var kristen.
Samtidigt kristnades (åtminstone på pappret) samerna.
Och man försvenskade en landsdel, som annars riskerade att falla i norska-danska eller ryska händer.

ME var Ladulåsens sonson.

 

Kemi lappmark rensat från samer 1748 (Fellman 1915)

Fotnot: Idag är både Kemi-skogsrenen och kemisamiska språket utrotade.

ETNISK RENSNING i FORNA SVENSKA IMPERIET

[Tiden efter 1694.]

Antalet av nybyggare i lappmarken till tillväxte även därigenom att Lappar begynte att slå sig ned såsom sådana. De voro därför i början av 1700-talet helt säkert långt flera än jordeböckerna angav. Ty i dem betecknades självfallet såsom nybyggare endast de, vilka efter behörig ansökning erhållit inrymning såsom sådana. Huru helt byalag inom jämförelsevis kort tid kunde från lapskt levnadssätt övergå till fast bosättning, därom vittna förhållandena i Kittilä och i någon mån Sodankylä. Om förstnämnda ort skriver en vid gränsekommisionen anställd tjänsteman, Carolus D. Friedereich den 9 Oktober 1748 i ett från Torneå till dåvarande gränsekommisionen avlåtet brev (Orginalet finnes i SRA bland Danica, gränsehandlingar 1738-1767): ” Under min resa igenom Kemi Lappmark har jag anmärkt det besynnerligast, att uti hela Kittilä lappmarks distrikt och Tingslag, som lyder under Sodankylä nya Lapska Pastorat, numera intet finnas någon Lapp, som på lappevis levde vid renhantering, utan var nu besatt av nybyggare eller hemmansägare mot det att vid lag för 100:de å 120 år sedan ungefär, endast härstädes vistats Lappar. Större delen av dessa nybyggare äga fuller Renar, men de lämnas om sommaren utan eftersyn eller vallgång (skogslappar).

Då Kronan begynte att påföra nybyggarna skatt likställdes de till en början i sådant avseende med Lapparne (alla kallades lappar som vistades i lappmarken) vilket och överensstämde med bestämningarna i de bägge plakaten 1673 och 1695. Så skedde ännu i 1695 års jordebok, vid vars tillkomst ej ett enda nybygge i lappmarken blev beskattad såsom sådant (utan som lappskatteland). I denna jordebok betecknades därför icke heller någon då såsom nybyggare, ehuru sådana funnos i lappmarken ej blott vid tiden för jordebokens tillkomst, utan redan dessförinnan.

Men på grund av K. Br. den 24 Nov. 1749 underkastades nybyggena efterhand  provisionell skattläggning, varvid de tidigare tillkomna påfördes, utom den ”gamla skatten”, även 1749 års tillökning. Enligt dessa skattläggningar utgjordes nybyggeskatten för helt mantal med 20 daler sr. mt., som 1809 evalverades till 9 rubel 60 kop. sr. tills sådan revning och skattläggning försiggått, som i nästnämnda K. Br. föreskrivits.

KÄLLA:

”Handlingar och uppsatser angående Finska Lappmarken och lapparne”

Isak Fellman 1915 (Helsingfors)

Via sidan suontavaara.se

OBS texten kan laddas ned här (länk)!
http://weburn.kb.se/metadata/961/EOD_422961.htm

BILD: Borttynande enklaver. Tavastehus slott från väster. Allteftersom den bofasta bondekolonisationen åt upp alltfler delar av samernas land i det inre och nordliga Finland, bet sig vissa samiska grupper kvar i Tavastehus, Satakunda, Savolaks, södra Österbotten och ända ned i Nyland. Ur Dahlbergs Suecia.

Suecia_3-126_;_Tavastehus_from_the_west

Kolonisationsfunderingar. Vem var först? Bidrag till kolonisationshistorien I. Helhetssyn på Sápmi, gamla Stor-Sveriges del (uppdaterad 14 nov 2017)

I mitt tycke generellt en enfaldig fråga.
Svaret saknar ofta relevans.
Och de första, är som regel inte mer längre.
Men i norr, i forna stormaktstida (och ”inkl-Finland-”) -Sverige, är det inte mycket att fundera på. 

 

1. Uleåborg på 1800-talet. 2. Tavastehus har länge samiska renskötande, skattande undersåtar. Munsterhjelm.

1320 e.Kr finns ingen svensk (eller ens svealänning) norr om dagens Robertsfors, undantaget ett kloster i Bureå – som just etablerades då — och en missionsstation och ett par ”Columbus-typer” vid Torne älvs nedre lopp. Fuller jämförbart med Mayflower och USA. *

Inte förrän inemot 1700-talets mitt började svenska kolonisatörer tränga ut samerna i Lapplands södra och östra områden. Och perioden runt 1900 trängs samerna undan på extremt allvar – nu är nybyggarna inne i de allra mest välbelagda kärnområdena och petar och jagar bort samiskt folk, vilket Elsa Laula skriver om i ”Inför lif eller död” 1904.
Fördrivningarna är oräkneliga.
Alla gånger minst 40 olika inkl de etniska rensningarna från Bergslagen.
Fördrivningarna från finska gränsen mot Ryssland och sedermera svenska mot Finland är legio; och synnerligen vanliga från och med år 1852. I och med lappväsendet, även känt som lappfogdeväsendets tillkomst i norr, räknar vi årliga dislokationer, mer eller mindre frivilliga eller framtvingade fördrivningar mellan åtminstone 1887 och 1930.
Historiskt kan man se sådana processer och övergrepp löpa minst tillbaka till Teusina-fredens dagar eller 1595.

Än idag förskjuts svenska samer från sina uråldriga sommarbetesplatser i högfjällslägena i Norge – trots s k Lappkodicillen.

Processen och förloppet där samerna trycks uppåt i terrängen och norrut, går att studera mycket väl i Finland, där till exempel Kemi lappmark liksom dess skogsren och samiska språkvarietet förintats sedan 1700-talet. Ännu decennierna kring 1800 bedrevs en omfattande renskötsel på Carlön utanför Uleåborg (3-400 renar ca 1775-1780), idag Hailuoto. Samma tid och ännu en period bedrev kemisamerna vinterbete vid Kemiälvs mynning. Vi noterar att även från Karelens södra delar, har samerna fördrivits.
De fiskesamer som bebodde norrbottniska kusten kring 17-1800-talen ska ha haft finskt ursprung. Kring år 1700 levde och  verkade kring ett tusentals samer mellan Forsmark och Kalix.  Redan 1480 syns spår av de roslagen- och mälarsamer som sedan under 1600-talen förtecknad i de sörmländska kyrkböckerna. Inom ramen för sockenlappssystemet expanderar en småskalig renskötsel som ibland innehåller 4-500 renar i det storlän som sedermera splittras upp i dagens Västernorrlands; Jämtlands och Gävleborgs län och runt 2 000 renar finns 1795 i Hälsingland emedan t ex i Nora socken i centrala Ångermanland har 13 st lokala samiska renägare år 1820 enligt Tabellverket.

 

* Ännu vid Olaus Magnus betraktas samernas som ett krigiskt folk, vilket torde ha haft att göra med de förhållandevis våldsamma stridigheter som ska ha ägt rum mellan å ena sidan samerna å andra sidan de anfallande Magnus Birgersson ladulås och Mathias Kurck. Karelsk-bjarmiska-votiska grupper som kom att mixas med kajaner etablerade gradvis det birkarla-system som sedermera ska pacificera samerna. Med de tilltagande nationella krigen och maktkamperna i norr, minskas samernas kollektiva makt allt,,e; en makt som torde ha varit tämligen omfattande ännu kring 1250-1280 e.Kr.

Nya inspirerande föreläsningstitlar sep 2017 – feb 2018

EDIT: Work In Progress-

tills vidare inaktuell!

Från december KUSTSKOGSSAMER, SJÖSAMER OCH VINTERLAND – om nedre landets, Vuelielaantes betydelse i samernas historia!
NB: All lectures will also be offered in English!

brought
BILDEN av Thomas Bewick, samtida  och från trakten strax norr om slottet är en sällsynt kopparetsning och tycks ha påbörjats i begynnelsen av flickornas northumberlandvistelse; och sedermera publicerats i samband med Consetts reseberättelses utgivning år 1789.

Från 1-16 *** aug:
Njutånger – Yorkshire T/R. Om Sigrid, sameflickan som körda ackja i Northumberland, och Aniea (?); hennes syster.
Varifrån och vart?
Om deras sju månader långa vistelse i Ravensworth Castle, om slottet och släkterna om bebodde det, hur där ser ut idag och kopplingen till Alice i Underlandet. Samt om den upptäcktsresa som föranledde denna oväntade interaktion, samt besöket på slottet på hemvägen.
*** Datum beroende på graden av efterfrågan!

Från SEP Med främmande ögon – samernas liv och kolonisationen speglat i resenärers texter (utförligare beskrivning kommer)

Från OKT Sverige och Saepmie 1633-1799: från Hessen-Kassels renfarmer över skotten i Fredriksten 1718, Fredriks etniska rensning till tvångsbofasthet 1790

Från OKT Slakten på dalkarlarna 1743, och om de historiska processerna som ledde till detta (passar bra att kombinera med ”Sverige och Saepmie 1633-1799”
(titeln kan ev omformas en aning)

Från NOV ** Finland, suomer och samer i stormaktstida Sverige och senare – en sydlig historia?* Medeltid och äldre tid från Viborg över Satakunta och forna Kemi nedre lappmark
* Arbetstitel ** eller från aug, beroende på efterfrågan!

Från december KUSTSKOGSSAMER, SJÖSAMER OCH VINTERLAND – om nedre landets, Vuelielaantes betydelse i samernas historia!

Från 15 nov, om intresse finns:
”Fredrik I – stormaktens Sveriges, samernas och dalkarlarnas Nemesis?”

Att notera: Ett specialprogram om Elsa Laula, Carl Lindhagen och samernas äldsta organisationshistoria planeras till februari.mars 2018

FORTBILDNING för politiker och omfattande liksom kortare
KURSPROGRAM med basic samisk historia erbjuds alltid!
Detsamma gäller i princip också alltid samiskhistorisk workshop för samebyar och sameföreningar.

Härtill kommer lokala program/titlar för t ex Uppland/Bergslagen; Värmland och Medelpad

”hela LappLandet, helst i Kemi län,”– månge rike bönder, som hava — feta och goda lägenheter i Savolax och Ulo län, tränga sig över våra ägor — tillegna sig vårt fiskevatten, i synnerhet Kemi träsk, och andra utmarker, locka vårt unga folk till sig i tjänst, tränga sedan dem, som gamla och av ålderdomen förraskade– äro, ifrån deras egendom till att tigga och dö uti hungern och tillfoga — orätt och övervåld”

Text av Nils Ahnlund 1928 i ”Olof Tresk* Kartor över Kemi och Torne lappmarker 1642-1643

”hela LappLandet, helst i Kemi län,”– månge rike bönder, som hava — feta och goda lägenheter i Savolax och Ulo län, tränga sig över våra ägor — tillegna sig vårt fiskevatten, i synnerhet Kemi träsk, och andra utmarker, locka vårt unga folk till sig i tjänst, tränga sedan dem, som gamla och av ålderdomen förraskade– äro, ifrån deras egendom till att tigga och dö uti hungern och tillfoga — orätt och övervåld”

Den till 1642 års karta fogade texten omtalar, att den yngre generationen bland Kemilapparna med glad förväntan motsåg byggandet av de nya kyrkorna, medan de gamla visade sig retliga och misstänkte intrångi sin hävdvunna rörelsefrihet. Det är också tydligt, att myndigheternas ökade intresse för lappmarkerna
särskilt här framkallat en viss oro. Icke minst hyste lapparna fruktan för den finska kolonisation, som uppmuntrades av de styrande. 3) Det ovanliga inträffade, att Kemi lappar utsågo två ombud, Hans och Olof Andersson, för att inför höga överheten frambära deras bekymmer. 4) De klagade bitterligen över att ”hela
LappLandet, helst i Kemi län, mycket av sig kommet är, och renar, så ock andra skogsdjur och fåglar, så ock fiskar i vattnet märkeligen förminskade” Men i all synnerhet tyckte de illa vara, ”att månge rike bönder, som hava sina feta och goda lägenheter i Savolax och Ulo län, tränga sig över Lapplands gränser uppå våra ägor
och tillegna sig vårt fiskevatten, i synnerhet Kemi träsk, och andra utmarker, locka vårt unga folk till sig i tjänst, tränga sedan dem, som gamla och av ålderdomen förraskade [): ego överraskade] äro, ifrån deras egendom till att tigga och dö uti hungern och tillfoga de mall orätt och övervåld”. 5) Man skymtar här samma
motsättning mellan ett äldre och ett yngre släktled, som vitsordas av Olof Tresk. 1 en varianttext, varom strax blir tillfälle att tala, meddelar han den intressanta upplysningen, att finska språket vid denna tid börjat segrande tränga fram i Kemi lappmark. 6) —

whip

ORIGINAL NoTES: (källa nedan, source/Link below)

KEMI LAPPAMERK 1642

TEXT TILL KARTAN
Geometrisck Delineation öffver Kemi Lappmarck. Anno 1642 haffver jagh underteeknadh effter H. K. M:tz,
min aldernådigeste uthkorade dråttningz, nådige befallningh delinieratt och geometrice afritadt Kemi Lappmarkz quantitet innann om Swerigies gräntz, tillijka medh sielfve rååfiellens nampn, sträehningh och distans, hvilke ähre rätte rååfielryggh och skillnadh emellann Swerigett och Norigett, sampt Swerigett och
Rysslandh, effter Flaekssiöbäekz accordz innehåldh, såssom och här hoss hvar byss tillägor och qualitet i synnerhett enfålligen medh nogra ordh korteligenndeseriberatt, effter såssom iagh thenn befunnit hafver och
in marginê ähr annoteratt.
Elevatio Poli vidh Sonbykylas ähr 66 gradus, 25 serupul.
Notatio Cyphrarum.
1. Kudsewara ähr förste rååfiell emellann Swerige oeh Norige uthi Kemi Lappmarek västann efter, ther
Tårnö Lappmarek Iychtar och Kemi begynnar. Kemi begynnar.
2. Råffwewara.
3. Maderwara.
4. Gamwara.
5. Mudswara.
6. Affwoswara.
7. Kiäekilwara.
8. Rautewara.
9. Peldowara. Där löper vintervägenn öfver emellann Päldoiärff och Enarby.
10. Saidewara.
1 1. Looswara.
12. Kyriotwara. Ahr österste rååfiell på Päldoiä[r]fz landh.
13. Swudhwara. Khr förste fiellrygg på Sonbykylass egor västann effter.
14. Kylawara.
15. Windelawara.
16. Solawara. Khr österste fiellrygg Sonby egor ock där öfver löper vin tervägen emellann Sonby och
Enarby, sedann löper fiällryggenn i sydhost.
17. Hwuomawara. Khr nordast råå på Kemi byz egor.1)
18. Pårdewara.2)
19. Kurdtzwara.
20. Pädsewara.
21. Tulpewara.
22. Kålkewara. Khr yterst rååfiell 3) på Kemi kylas egor.
23. Jägelwara. Khr nordast fielrygg 4) opå KolaJärfz byss egor.
24. Tälnewara.
25. N: Aggwara.
26. S. Aggwara.
27. Pårnuwara.
28. Roguwara.
29. Wilmawara.
30. Satzwara. Khr yterst råå på Kolaierfz landh.
3I. Lappiwara. Khr förste fiell på Kidkaierfz landh nordann efter.5)
32. Rokumewara.
33. Påssewara.
34. Parsanwara.
35. Wisewara.
Vidh desse fiel dragas håporna ofver grentzen emellan
Swerigetz och Rysslandhz elfver.
36. Heinewara. Ahr yterst råå 6) på Kidkaierfz landh.
37. Muskosswara. Khr nordaste fiellrygg oppå Maennsalke byss egor 1).
38. Aijaehwara.
39. Ijowara, här drages oeh båtarna öfver grentzen.
40. Nådenewara ähr österste fiellrygg på Maensälke lappars egor, sedann tager Ijo bönders landh theremot på
södre sidann om fielryggen. oeh på norre sidann ryssens enskijlta skattlappars egor.
Natatia Literarum.
A. Kittela By och mareknasplatz. Till denne by ähr lititt fiskievatnn, liten vilrenskogh och annan våneskogh
och litett bäfverelfvar.
B. Päldo JärffKylas, thee lapar som i denne by tillförende hafver bodtt och här hafva haftt sitt möte 8) om
vinterenn, thee giöra nu sin skatt Tenotäekes marknasplatz i Tårnö Lappmarek. Och brueka liekväll både 9)
skogh och fiskevattn här omkring nu som tilförende. —

Forts i länk (s 31ff)
http://lapinkavijat.rovaniemi.fi/vanhatkartat/kirja.pdf

* Olof Tresk stavade  själv sitt namn Oluff L: Tresk

De samiska renvaktarna i Västerås 1571 får sin förklaring

Angående Kronans renar på Färingön i Mälaren

Ur BROTTSTYCKEN FRÅN TORNE OCH KEMI LAPPMARKER BIRKARLAR, FOGDAR, LAPPAR, HANDEL, GRÄNSTVISTER av Per-Olof Snell

Birkarlarnas reninnehav kontrollerades tidigt av kronan vilket ledde till att Oravainen 1557, i likhet med sina stallbröder, fick plikta 40 mark för att utan tillstånd ha sålt renar. Vid denna tid skulle var sextonde ren lämnas i skatt till kronan, men birkarlarnas verkliga innehav torde inte ha uppgivits vid beskattningen. Oravainens skatt 1570 uppgick bara till 3 renar och Josep Henriksson i Vojakkala och Nils Olofsson i Niemis gav 1 ren var, medan övriga birkarlar måste gå samman i grupper för att komma upp till en skatteren. Året därpå registrerades för kronan i Torne lappmark 140 oxrenar, 73 vajor, 16 oxkalvar och 21 vajkalvar. Vargen hade då tagit 6 oxar, 6 vajor, 1 oxkalv och 9 vajkalvar. Rentiondet 1601 uppgick till 75 renar, varav 47 från samerna, efter var 30:e ren, och 28 från birkarlarna, efter var 20:e ren. Redovisningen kan ifrågasättas då enbart Nils Oravainen vid Jostings inventering år 1600 uppgavs ha efterlämnat över 1000 renar.

Skatterenar fördes vissa år till Svartsjö kungsgård utanför Stockholm i syfte att bygga upp en renstam i södra Sverige. Detta framgår bland annat av en kvittens 1571 med följande lydelse: Bekänner jag Henrich i näran fast boende i Torne socken mig hava anammat och upptagit A.D. 70 av förståndig Nils Nilsson lappfogde Kungl. Maj:ts renar 54 stycken till att föra sedan ifrån Torne och till Stockholm, det till visso visar under mitt bomärke den 4 december 1571.

De lappkonor som följt Henrik fick för sitt omak 2 mark i pengar och 9 alnar nersk [tyg från Naarden i Holland]. Fogdetjänaren Henrik Nilssons hemman i Mattila låg vid denna tid vid en insnörning av älven [närä=fors] mellan Suensaari och Mattila, vilket gav hemmanet namnet Närä. Även följande år levererades renar till kungsgårdarna och renkött till Kungl. Maj:ts skafferi samt till krigsfolket i Baltikum.
Då hertig Karls idé att dra igång renavel i söder inte nådde framgång, försökte han upprätta en renstam i lappmarken. Kronorenarna fördelades mellan de olika lappmarkerna och varje hjord sköttes av kungliga renskötare. Oravainens beslagtagna renhjord, som inventerades av Josting den 20 mars 1600, torde ha utgjort grundplåten. Birkarlarna fortsatte att hålla egna hjordar och då Mats Josepsson var fogde i Kemi lappmark 1608 redovisades birkarlarnas innehav där till 74 oxrenar, samtidigt som kronans innehav uppgick till 66 renar.


Svartjö Kungsgård av Dalberg.
Anlags under Magnus Erikssons regenttid på 1300-talet; på Färingön i Mälaren (idag Ekerö kommin).

 Kungsladugården och omgivning på Häradsekonomiska kartan 1901.

”aldenstundh Aikie Aikiesson i Kittka, offuenteligen tillstodh sigh brukat trullkonst emot en Kiemi bonde i Mordula, Tobias be: dh, så att han eij annat wijste, än han ordhsaken war, att bonden wijdh sin egin Laxepata brachtes lijfwet ifrå och druncknadhe, dy bleff han, i krafft af dedt 6 Cap: —-Landzlagen, dömdh att mista lijff sitt och steglas!

Den åttioårige Aikie Aikiesson dömdes till döden genom stegling (men lurade bödeln!)!

Men ”aldenstundh Aikie Aikiesson i Kittka, offuenteligen tillstodh sigh brukat trullkonst emot en Kiemi bonde i Mordula, Tobias be: dh, så att han eij annat wijste, än han ordhsaken war, att bonden wijdh sin egin Laxepata brachtes lijfwet ifrå och druncknadhe, dy bleff han, i krafft af dedt 6 Cap: HöghM: s B: Landzlagen, dömdh att mista lijff sitt och steglas.”l”

Emellertid blev utgången av den aktuella historien en annan enligt vad Tornaeus uppger: ”Han [dvs. samen Aikie Aikiesson ] blef dömd från lifwet och fängsligt nedförd ; men då han skulle i Landsens fängelse till Pitheå, trullade han sig sielf ihiäl, ty när han frisk och sund sattes i Släden, blef han död in puncto, som han förr hade sagdt, at jag kommer aldrig under Skarprättarens hand … ” Osannolikt var det säkerligen icke, att den 80-årige samen kunde frusit ihjäl på den långa slädfärden till Piteåfängelset, eller att han helt enkelt intagit något slags dödande gift. Omöjligt är det inte heller, att Aikie Aikiesson kan ha försatt sig i medvetslöshet, trance, som ingick i lapparnas ännu under 1600-talet icke utrotade schamanistiska religion.

Källa: ”Lappmagi l folkuppfattning och inför domstol” Några rättsfall från 1600-talets domstolsprotokoll Av Ilmar Arens
I: RIG · ÅRGÅNG 58 · HÄFTE 1 1975 Föreningen för svensk kulturhistoria
Bild: http://www.samisktkonsthantverk.se/bild46.html

Johannes_Schefferus_Lapponia_sami_shaman_with_drum

de Maupertuis 1735-36. Gradmätningsexpeditionen: återfärden. Del V: VI

”Återfärden tog ännu längre tid. Eftersom det medförda renlavsförrådet var helt uppätet måste renarna ideligen stanna och söka föda. När snön är lös, vilket är fallet ända fram till vårens inbrott, kan renen själv, trots djup snö, på ett ögonblick gräva sig en grop med fötterna och sopa undan snön åt alla håll så att den når ned till renlaven på marken. Det påstås att renarna har en särskild instinkt som gör att de ofelbart kan spåra renlaven under snön och att de aldrig missar var de skall gräva sin grop, men snöförhållandena nu hindrade mig att kontrollera om detta var sant eller inte.” ”Så snart snöytan smälts av solens varma strålar kommer frosten, som nu var fallet, och fryser till ytan så att skare bildas. Den kan bli så stark att den bär människor, renar och till och med hästar, men blir den så stark är det omöjligt för renarna att ta sig igenom varför lapparna måste bryta upp skaren. Denna tjänst tycks vara det enda lapparna behöver göra för sina renar som lön för all den nytta de har av dem.” Renens betydelse för samerna är enligt Maupertuis värd ett omnämnande. Renen är ett slags hjortdjur med grenig hornkrona i pannan. ”Dessa djur syns av naturen vara avsedda att fylla lapparnas alla behov; de är deras hästar, kor och får. Man binder renen vid en liten båt kallad pulka som är spetsig i fören för att kunna dras genom snön. I detta fordon kan man hälft sittande, hälft liggande få sig en snabb färd förutsatt att man inte är rädd, inte kantrar eller blir avstjälpt i en snödriva.” ”Renens kött är läckert att äta antingen färskt eller torkat. Mjölken har visserligen en bitter smak men är lika fet som grädde från komjölk. Den kan hållas frusen lång tid och används av lapparna till att göra ost vilken emellertid skulle vara smakligare om den tillreddes med mera omsorg och renlighet.” ”Av renens skinn kan alla slags kläder tillverkas. Kalvskinnen med gulaktigt, något knollrigt hår ger ett särskilt mjukt skinn som i Finland används som klädfoder. På något äldre renar är hårremmen brunaktig. Därav tillverkar man de rockar som över hela Europa är kända under benämningen lapmudes. De bärs med håret utåt och är mycket lätta och varma klädesplagg. Renhud från gamla renar bereds som skinn från kronhjort eller dovhjort och används för tillverkning av de vackraste handskar, de finaste västar och de prydligaste bälten. Lapparna tar vidare reda på renarnas senor och tarmar som de tvinnar till den enda slags tråd de använder. Slutligen, för att få användning av allt, offrar de renhornen till sina Gudar.” ”Återkomna till Pellika efter mycken möda, köld och ängslan lämnade vi kvarteret tidigt på morgonen den 13 april och anlände till Kengis vid 9-tiden. Fastän bruket syntes vara i ett bedrövligt skick är det genom sin järntillverkning välkänt. Malmen körs eller snarare dras dit vintertid med renforor från gruvorna i Junesuando och Szvappazvara. Smedjorna är bara i drift en liten del av året; vintertid hindrar isen vattenhjulen att driva bälgar och hammare.”

Pierre-Louis Moreau de Maupertuis (født 17. juli 1698 i Saint-Malo, død 27. juli 1759 i Basel)