Om hur det gick till när samerna fördrevs till Lappland och Finnmark ca 1280 e.Kr, enligt medelpadske O.P. Niurenius (1580-1645) via A. Lundell (Uppsala 1905)

Olaus Petri Niurenius, den njurundafödde prelaten som arbetade som präst bl a i Offerdal, stod för det första bidraget i Schefferi Lapponica (1673). Han anför ännu vid tiden för (troligen 1630-tal) författandet då levande vittnesbörd. Enligt Niurenius ska samerna ha härrört från Tavasteland, Häme
och tydligen ådragit sig  tavasternas (såväl som svenska storherrarnas?) vrede vid en tid då de slulle ha satt sig utmed Österbottens kuster och skapat välfärd inte minst via handel. Men – till texten: 

”ock uppslogo sina bopålar på Österbottens kust,
där nu Nerpis ock Mustasara (Närpes och Korsholm, dvs Mustasaari)
ligga, men där 
på den tiden ingen dödlig bodde, ock att de där utan något
som hälst besvär av de skatter, varmed finnarne plågades i sitt
fosterland, i största lugn samlade [samerna] många handelsvaror. ock för
varje år bragte deni med sig därifrån ock sålde dem till sina landsmän.

Från denna tid började de på ett förunderligt sätt
utmärka sig genom präktiga kläder, kräslig mat, rikedomar ock
prydnader, så att man därav i sanning kunde se, att de levde
i största välstånd. Tavasterna, från vilkas land de hade flyttat,
berördes mycket obehagligt av att se ock berätta detta ock valde
till ledare ock anförare en framstående man vid namn Mathias,
vilken omgav sig med en stor mängd tavaster ock bröt in i
deras hemvist, rövade bort allting ock slutade icke, förrän han
fördrivit dem från deras ‘hemort till floderna Chimi ock Tornö.
När en kort tid förgått ock man efter endast några få år fått
reda på att de, som drivits ut ock skingrats, förde ett ganska
bekvämt liv vid dessa floder, angrep man dem åter med mycket
stor kraft ock behandlade dem då så omänskligt, att de tvingades att utan några dragdjur eller någon boskap, endast med sina nät taga sin tillflykt till de öde trakter, där de nu leva. Ock man slutade icke att förfölja dem, förrän de på sin flykt
kommit till bärgen Birkala, även kallade Quenar, ock till ett
minne av denna rysliga ogärning ock en beständig skam för
vad de gjort, byggde de upp pyramider, på vilka inhuggits namnen på tavasterna, vilka för de i fjärran skingrade framställas såsom dansande män. Härav följde, att emedan de länge ock oavbrutet voro utsatta för sina förföljares försåt, de icke vågade
bygga hus såsom förut, utan måste nöja sig med blott tält.

* De ansågo det därefter farligt att använda sitt modersmål.
Om natten varseblevo de nämligen ofta omkring tälten

späjare, som lyssnade efter vad de hade i sinnet, varför de toga
sin tillflykt till den list, som deras förfäder i Rengo socken i
det Nolniska länet begagnade, ock uppfunno efter inbördes överenskommelse ett alldeles nytt språk, vilket är fullständigt olika
det finska, så att synnerligen få finska ord återfinnas ock begagnas i det lapska språket. Detta begagnade ännu i dag med största färdighet, både inför rätta ock på marknader ock i andra samtal. — — —

* Jag omnämnde en viss Mathias, finnarnes anförare, som övervann lapparne ock drev bort dem till ödemarkerna längst i norr.
Denne säga somliga ha varit av den ädla Kurkska släkten i Finland
ock icke ha upphört att plåga dem under detta härtåg, förrän de
utlovat årlig skatt. Trött på den synnerligen besvärliga ock länga färden säges han ha gjort byte med några i Birkarla socken i Tavastland ock erhållit några byar i Finland såsom en överenskommen
lön för lapparnes undertryckande. Härav blev följden, att, såsom
också sant är, lapparne årligen betalat skatt till birkarlarne
ända till år 1554, ock att ingen annan än birkarlarne fått handla
med lapparne. Det finnes ännu några ålderstigna personer i
livet, som säga sig ha sett Kurkarnes brev ock avtal, förvarade
hos Johannes Nilsson i Erssnäss i Lule socken, men konungens
fogde Johannes Trulsson har dels med våld, dels med list avprässat honom dem ock därefter i konungens namn gjort anspråk på skatten. — — —  ”

AROHIVES DES TRADITIONS POPULAIRES SUfiDOISES
1905 (LIVE. 90)
SVENSKA
LANDSMÅL
OCK
SVENSKT FOLKLIF
TIDSKRIFT UTGIFVEN PÅ UPPDRAG AF
LANDSMÅLSFÖRENINGARNA I UPPSALA, HELSINGFORS & LUND
GENOM
J. A. LUNDELL

PE framhävning och kursiv.
Text ”moderniserad” 1905, allt i original utom ingress och rubrik.

lapponica.jpg

Annonser

”Genom Same namma dopet ansågs det christna dopet vara aftvättadt.” Fellman # 2. Dopet. (ANTECKNINGAR UNDER MIN VISTELSE I LAPPMARKEN af JACOB FELLMAN. andra delen. HELSINGFORS, 1906)

Dopet

eller vattenösningen, som hos Lapparne, liksom ock hos Finnarne, var urgammal sed och i bruk långt innan christendomen hos dem vann inträde. Emedan barnet dervid fick namn, kallades denna akt af dem Namma kasta (hos Finnarne nimen anto). Det torde hafva skett genast efter födelsen, måhända redan vid den första tvagningen. Härtill synes man kunna sluta äfven deraf, att såväl hos Lapparne, som hos Finnarne här uppe, den tro är rådande, att barnet är oroligt och grinigt ända tills det blifver döpt och fått namn.

Vanligen sades barnaföderskan, redan innan hon födde, hafva i drömmen fått af någon jabmek uppenbarelse om det namn barnet borde erhålla. Der sådant ej inträffat, skulle fader eller fränder med trolltrummans tillhjelp utröna detta. Voro de ej skicklige dertill, anlitades nåide för ändamålet.

Den christna lärans fordran, att barnet skulle döpas af prest, kunde Lapparne, efter denna läras införande hos dem, dock icke undgå att efterfölja. Men sedan det kyrkliga dopet verkstälts, blef barnet omdöpt. Detta nya, dop, som kallades Same namma dopet (lapp namn dopet), förrättades vanligen, eller åtminstone ofta af barnets moder, men i hvarje fall af qvinna. Det kunde verkställas endast af sådan qvinna, som icke varit barnets fadder vid det christna dopet. Genom Same namma dopet ansågs det christna dopet vara aftvättadt.

Benägenheten för Same namma dopet, som länge fortfor, lärer till en del härrört deraf, att Presterna icke ville tillåta Lapparne att uppkalla sina barn efter deras hedniska förfäder, hvarmed de på ett betänkligt sätt lederade Lapparne i deras fördomar. Lapparne höllo nemligen före, att de döde (Jabmek) i Jabme aimo längtade efter sina på jorden vistande anförvandter och vänner, och att de således traktade efter deras lif för att få dem till sig. Deraf seden att gifva barnet namn efter någon afliden slägting, hvars berörda längtan man sålunda trodde sig stilla, enär den döde, hvars namn dervid kom till användning, sålunda liksom uppkallades och ånyo lefde upp på jorden i och genom barnet; hvilket ock uttryckligen utsädes vid sjelfva döpelseakten. Sålunda trodde man att barnet skulle vara fredadt för de dödes benägenhet att förkorta dess lif.

Det sålunda gifna lappnamnet behöll barnet hela lifvet igenom, om det fortfor att vara friskt och trifdes väl. Men var barnet skrikigt, sjukligt eller oroligt, erhöll det nytt namn genom nytt dop, som kallades ädda namma dopet (ny namn dopet). Nästnämnda tillstånd hos barnet ansågs nemligen vara ett bevis på, att någon Jabmek var förtörnad och framkallade sjukdomen eller vantrefnaden hos detsamma. Det fick derföre nytt namn efter den Jabmek, som förmodades hafva föranledt det onda. Det nya namnet kallades Saivo namma (Saivo namnet); ty vid detta dop invigdes den döpte åt Saivo, medan barnet deremot i Same namma dopet tillegnades Sarakka. Hvartdera dopet förrättades på ungefär enahanda sätt, och vid hvartdera offrades något; vid det förra åt Sarakka, vid det sednare åt den Jabmek, efter hvilken barnet fick namn.

En Lapp kunde, allt efter omständigheterna, omdöpas och erhålla nytt namn huru många gånger som helst. Ty skedde icke förändring i det tillstånd, som föranledt ny namn dopet, eller utsattes man senare för enahanda obehag, måste åter nytt dop ske och nytt namn gifvas. 1) Nåide skulle ock, såsom redan sagts, undergå Saivo namma dopet.

1) En sådan omdöpelse (uusi nimi kastet) var för 80 å 90 år sedan (detta nedskrefs sannolikt på 1830-talet) ej okänd bland Finnarne vid Kemi och Ijo elfvar. Ja, ännu så nyligen som år 1803 säges Bonden Erik Lampela i Tervola kapell, efter att en längre tid hafva varit sjuk, låtit omdöpa sig till Isak och derefter tillfrisknat. Sådan är iitminstone folktron. För öfrigt kände jag i sagda elfdalar under början af seklet äfven andra personer, om hvilka menigheten trodde, att de blifvit omdöpte eller, såsom det hette, aftvättat den christna döpelsen (pessyt pois ristin ja kasteen). De hade alla varit lyckliga i — [textförlust]

Jemväl ådda namma dopet verkstäldes af qvinna, som kallades Lavgädne eller dopmoder. Under hennes tillsyn uppvärmdes vattnet, hvari man insatte två björkqvistar, den ena sådan den hade växt på trädet7 den andra böjd till en ring. Derpå tilltalade dopmodern barnet sålunda: ,,Du skall blifva så fruktsam, sund och stark, som den björk, hvaraf denna qvist är tagen”. Derefter kastade hon i vattnet en ring, ett spänne, eller en plåt af ett silfverbälte eller ock något annat glänsande föremål. Detta föremål kallades namma skello. ,,Här kastar jag”, sade hon dervid, ,,namma skello i vattnet. Blif du så skinande och härlig, som denna skello är.” Derefter skedde sjelfva dopet, hvarvid den, som nydöptes, tillades det namn, som den jabmekas, hvilken i barnet skulle ånyo lefva upp, här i lifvet burit. Förrättningen slutade med orden: ,,Nu är du döpt vid den dödes (N. N.) namn. Få se huru väl det bekommer dig och du trifs dermed”.

Namma skello f’stades nu på den nydöpte, på en gosse under armen, på en flicka i barmen. Den hölls i helgd och ansågs bereda skydd mot hexeri och trolldom, hvarföre den alltid bars. Då gossen uppnått mognare ålder, fästade han likväl sin skello vid sin trumma, der den ansågs vara mycket gagnelig.

Stundom uppvärmdes dopvattnet i en blank messingskittel. I sådant fall behöfdes ingen annan skello, än denna kittel, som då tillföll barnet.

Liksom man genom Samedopet ville rentvå sig från det christna dopet, synes det såsom om man velat hos de gamle gudarne ursäkta sig äfven för det man begagnade sig af den christna nattvarden. Ty länge fortlefde seden att, då man begaf sig till kyrkan för att begå nattvarden, vid första källa, de gamle gudarne till ära, utföra en akt, som hade likhet med nattvarden.

förvärfvandet af jordiskt godt, särdeles ur skog och vatten, hvarföre man trodde att de på antydt sätt kommit i Tapios och Ahtis gunst. Af de troende kallades ett sådant dop Pirun kastet och den döpte ,,kastettu piru” (en döpt djefvul). Ej ens i mellersta Finland lärer denna fördom på alla orter ännu vara fullkomligt utrotad, hvilket deremot numera är fallet hos de finska och norska Lapparne.

Sámi_mythology_shaman_drum_Samisk_mytologi_schamantrumma_032

Samisk trumma (gievrie) från sydsamiskt område (obs detta); en av 26 som samlades in i Åsele 1725; nu i Nordiska Museet. Wikimedia Commons.

 

”Genom Same namma dopet ansågs det christna dopet vara aftvättadt.” Fellman # 2. Dopet. (ANTECKNINGAR UNDER MIN VISTELSE I LAPPMARKEN af JACOB FELLMAN. andra delen. HELSINGFORS, 1906)

Dopet

eller vattenösningen, som hos Lapparne, liksom ock hos Finnarne, var urgammal sed och i bruk långt innan christendomen hos dem vann inträde. Emedan barnet dervid fick namn, kallades denna akt af dem Namma kasta (hos Finnarne nimen anto). Det torde hafva skett genast efter födelsen, måhända redan vid den första tvagningen. Härtill synes man kunna sluta äfven deraf, att såväl hos Lapparne, som hos Finnarne här uppe, den tro är rådande, att barnet är oroligt och grinigt ända tills det blifver döpt och fått namn.

Vanligen sades barnaföderskan, redan innan hon födde, hafva i drömmen fått af någon jabmek uppenbarelse om det namn barnet borde erhålla. Der sådant ej inträffat, skulle fader eller fränder med trolltrummans tillhjelp utröna detta. Voro de ej skicklige dertill, anlitades nåide för ändamålet.

Den christna lärans fordran, att barnet skulle döpas af prest, kunde Lapparne, efter denna läras införande hos dem, dock icke undgå att efterfölja. Men sedan det kyrkliga dopet verkstälts, blef barnet omdöpt. Detta nya, dop, som kallades Same namma dopet (lapp namn dopet), förrättades vanligen, eller åtminstone ofta af barnets moder, men i hvarje fall af qvinna. Det kunde verkställas endast af sådan qvinna, som icke varit barnets fadder vid det christna dopet. Genom Same namma dopet ansågs det christna dopet vara aftvättadt.

Benägenheten för Same namma dopet, som länge fortfor, lärer till en del härrört deraf, att Presterna icke ville tillåta Lapparne att uppkalla sina barn efter deras hedniska förfäder, hvarmed de på ett betänkligt sätt lederade Lapparne i deras fördomar. Lapparne höllo nemligen före, att de döde (Jabmek) i Jabme aimo längtade efter sina på jorden vistande anförvandter och vänner, och att de således traktade efter deras lif för att få dem till sig. Deraf seden att gifva barnet namn efter någon afliden slägting, hvars berörda längtan man sålunda trodde sig stilla, enär den döde, hvars namn dervid kom till användning, sålunda liksom uppkallades och ånyo lefde upp på jorden i och genom barnet; hvilket ock uttryckligen utsädes vid sjelfva döpelseakten. Sålunda trodde man att barnet skulle vara fredadt för de dödes benägenhet att förkorta dess lif.

Det sålunda gifna lappnamnet behöll barnet hela lifvet igenom, om det fortfor att vara friskt och trifdes väl. Men var barnet skrikigt, sjukligt eller oroligt, erhöll det nytt namn genom nytt dop, som kallades ädda namma dopet (ny namn dopet). Nästnämnda tillstånd hos barnet ansågs nemligen vara ett bevis på, att någon Jabmek var förtörnad och framkallade sjukdomen eller vantrefnaden hos detsamma. Det fick derföre nytt namn efter den Jabmek, som förmodades hafva föranledt det onda. Det nya namnet kallades Saivo namma (Saivo namnet); ty vid detta dop invigdes den döpte åt Saivo, medan barnet deremot i Same namma dopet tillegnades Sarakka. Hvartdera dopet förrättades på ungefär enahanda sätt, och vid hvartdera offrades något; vid det förra åt Sarakka, vid det sednare åt den Jabmek, efter hvilken barnet fick namn.

En Lapp kunde, allt efter omständigheterna, omdöpas och erhålla nytt namn huru många gånger som helst. Ty skedde icke förändring i det tillstånd, som föranledt ny namn dopet, eller utsattes man senare för enahanda obehag, måste åter nytt dop ske och nytt namn gifvas. 1) Nåide skulle ock, såsom redan sagts, undergå Saivo namma dopet.

1) En sådan omdöpelse (uusi nimi kastet) var för 80 å 90 år sedan (detta nedskrefs sannolikt på 1830-talet) ej okänd bland Finnarne vid Kemi och Ijo elfvar. Ja, ännu så nyligen som år 1803 säges Bonden Erik Lampela i Tervola kapell, efter att en längre tid hafva varit sjuk, låtit omdöpa sig till Isak och derefter tillfrisknat. Sådan är iitminstone folktron. För öfrigt kände jag i sagda elfdalar under början af seklet äfven andra personer, om hvilka menigheten trodde, att de blifvit omdöpte eller, såsom det hette, aftvättat den christna döpelsen (pessyt pois ristin ja kasteen). De hade alla varit lyckliga i — [textförlust]

Jemväl ådda namma dopet verkstäldes af qvinna, som kallades Lavgädne eller dopmoder. Under hennes tillsyn uppvärmdes vattnet, hvari man insatte två björkqvistar, den ena sådan den hade växt på trädet7 den andra böjd till en ring. Derpå tilltalade dopmodern barnet sålunda: ,,Du skall blifva så fruktsam, sund och stark, som den björk, hvaraf denna qvist är tagen”. Derefter kastade hon i vattnet en ring, ett spänne, eller en plåt af ett silfverbälte eller ock något annat glänsande föremål. Detta föremål kallades namma skello. ,,Här kastar jag”, sade hon dervid, ,,namma skello i vattnet. Blif du så skinande och härlig, som denna skello är.” Derefter skedde sjelfva dopet, hvarvid den, som nydöptes, tillades det namn, som den jabmekas, hvilken i barnet skulle ånyo lefva upp, här i lifvet burit. Förrättningen slutade med orden: ,,Nu är du döpt vid den dödes (N. N.) namn. Få se huru väl det bekommer dig och du trifs dermed”.

Namma skello f’stades nu på den nydöpte, på en gosse under armen, på en flicka i barmen. Den hölls i helgd och ansågs bereda skydd mot hexeri och trolldom, hvarföre den alltid bars. Då gossen uppnått mognare ålder, fästade han likväl sin skello vid sin trumma, der den ansågs vara mycket gagnelig.

Stundom uppvärmdes dopvattnet i en blank messingskittel. I sådant fall behöfdes ingen annan skello, än denna kittel, som då tillföll barnet.

Liksom man genom Samedopet ville rentvå sig från det christna dopet, synes det såsom om man velat hos de gamle gudarne ursäkta sig äfven för det man begagnade sig af den christna nattvarden. Ty länge fortlefde seden att, då man begaf sig till kyrkan för att begå nattvarden, vid första källa, de gamle gudarne till ära, utföra en akt, som hade likhet med nattvarden.

förvärfvandet af jordiskt godt, särdeles ur skog och vatten, hvarföre man trodde att de på antydt sätt kommit i Tapios och Ahtis gunst. Af de troende kallades ett sådant dop Pirun kastet och den döpte ,,kastettu piru” (en döpt djefvul). Ej ens i mellersta Finland lärer denna fördom på alla orter ännu vara fullkomligt utrotad, hvilket deremot numera är fallet hos de finska och norska Lapparne.

Karta från 1720
Carte de Courones du Nord. Qui Comprend les Royaumes de Danemark, Suede, & Norwege &c. Par Guillaume de l’Isle. A Amsterdam Par Pierre Mortier Avec Privilege.
Tryckt i Amsterdam ca 1720.

”Kemisamerna leva i allmänhet på finskt vis och bära sådana kläder som de finska bönderna, som bo dem närmast, här och där mitt ibland dem. — De tala finska och begagna både eldvapen och pilbågar, som de köpa av finnarna” – de la Motraye om kemisamerna (1718)

Kemisamerna äro i allmänhet mindre och mörkare till hud- 
färgen än Tornesamerna, lika okunniga i trolleri och något mindre 
okunniga i religion. De hava icke så många renar som dessa, men 
i stället mycket flera skinn, åtminstone flera olika sorter och vack- 
rare och dyrbarare som pälsverk. Landshövding Cronberg visade 
mig, när jag var i Umeå, skinn av svarta rävar, som han ämnade 
förära arvprinsen av Hessen-Kassel, numera konung av Sverige. 

Hogarths illustrationer i Aubry de la Motrayes bok från sina resor i Norden 1718-23 men ocks (nedan till hger) från Ottomanernas rike, dvs Turkiet.

De kommo alla från denna lappmark, där man på två eller tre vintrar icke 
kunnat skaffa honom flera; intet enda skinn var från någon av de 
fyra andra, dit han sänt befallning att söka sådana. Kemisamerna leva i allmänhet på finskt vis och bära sådana kläder som 
de finska bönderna, som bo dem närmast, här och där mitt ibland 
dem. Dessa kläder skilja sig till formen just icke från Torne- 
samernas, utom att de äro litet längre, mera öppna framtill och 
vanligen försedda med sprund i sidorna nedtill såsom våra skjor- 
tor. De tala finska och begagna både eldvapen och pilbågar, 
som de köpa av finnarna. De hava i de flesta fall fasta stugor 
eller kåtor, täckta med trädbark eller torv och bildande de byar, 
varom jag talat. De slå ofta läger tillsammans. Flera hava till 
och med hus med eldstäder, hästar, oxar, kor och getter i de 
sydligare trakterna och insamla förråd av jäkälä, den mossa jag ovan 
omtalat, liksom man lägger in höförråd för att om vintern hava 
till foder åt oxarna och korna, som äta denna mossa lika gärna 
som renarna och icke hava samma instinkt eller likadana klövar, 
så att de kunna såsom dessa finna och skrapa fram den under 
snön. Det är förnämligast i Kemi lappmark, man finner de 
bävrar, av vilkas testiklar samerna tillreda sin universalmedicin 
och av vilkas skinn de vackraste mössor göras. Jag köpte i 
Kemi by några skålpund av de förstnämnda samt fem eller sex 
skinn.

Aubry de la Motraye: Travels through Europe, Asia and into part of Africa, London 1723. Varsam redigering av den drygt hundraåriga översättningen.

”Även frågan om en lappskola i Piteå och en vid hyttan i Österbotten bringades på tal.” (1637)

”Även frågan om en lappskola i Piteå och en vid hyttan i Österbotten bringades på tal.”

Gust. Göthe 1929

 ÖB O Magnus

Riksr.-prot. 19 nov. 1635, 15 juni 1637.
Sistnämnda datum framhölls nya superintendentier och skolor som önskvärda. Rikskanslern föreslog e n biskop eller superintendent i
 Reval och e n i Narva eller Ivangorod; »vore ock nödig e n Superintendent i Norlanden, e n i Österbotten och Lappmarken, e n i Tavastland, e n generalpraepositus i Kexholm»>. Även framhåller han, att många gäll äro för stora — i hela Sverige vore knappt 700 gäll. Även frågan om e n lappskola i Piteå och e n vid hyttan i Österbotten bringades p å tal.

Gust. Göthe 1929

 
 
 
 

VÅR-program: SAMISKA KVINNOR i historien i fokus; kurser, ny kunskap, gamla traditioner i SAEPMIE forskning föreläsning undervisning! Boka ”ASAP”, kalender snart full!

Lite nytt och påminnelser …….

– STOR drive maj/juni med seminarier om sockenlappar och angränsande ämnen: Uppland, Dalarna och norrut!
Anmäl, snälla, intresse s n a r a s t !

– Kurs 19/4 Öviks Fhsk (kallad fortbildning/Vårkursen)

– Utför uppdragsforskning! Ca 120h lediga feb – maj.
Renbruksplan; sedvana; vindkraft; arkeologisk inventering etc!
Först till kvarn, ont om tid nu framöver!

Föreläsningsprogram om samiska kvinnor och organisationshistoria!
Erbjudes (inklusive andra titlar) även på skolor, samt i andra stora aulaföreläsningar.

– BERÄTTAR! Sommaren: boka gärna in oss/mig på hembygdsgårdar och berättarkvällar etc!

– Infokampanjer i Västernorrland för att fler ska få kunskap om samernas kulturarv och historia i vårt splitternya förvaltningslän

– Ny Saepmie Times utkommer mitten mars

– Guidningar i Stockholm i Elsa Laulas och Maria M. Mathsdotters spår planeras (och i Lindhagens; Torkel Tomassons samt en rad andra samers spår) planeras i Stockholm  – samt eventuellt i Höga kusten vid efterfrågan!

– Härutöver spännande projekt på gång i Finland och eventuellt även i Norrbotten.

– Mer händer, bara håll Dig uppdaterad! Prenumera på denna blogg! 🙂 Och på Saepmie Times!

I samtliga fall: anmälan etc SMS 0729070058, +46729070058
Eller mejla saepmieforskning@gmail.com

Bild B

BILDEN: Avslöjas i Saepmie Times no 1/2018.
Med stort tack till Johan Sandberg McGuinne

Guldnasas njirozan – Kärlekspoesi på utdöd kemisamiska, norska, svenska

Guldnasas, mi vesle simle,
skal vi tenke på å fara
nord i skogen, byrja ferda
langs dei lange myrar,
joike der ein friarjoik?

Kemisamiska Svenska¹
Kulnasatz, niråsam, ängås
Joå oudas Jordee skådhe
nurta wåta wålgesz skådhe.
Abeide kockit laidiede,
Faurågåidhe sadiede.

Ällå momiaiat kuckan, kaigawarre,
patså buårest källueiaure tuun,
Mådhe påti millasan,
kaiga wånaide waiedin.

Ågå niråma buårebåst,
nute åtzån sargabåst.
Taide sun monia lij aigåmasz
sarågåin uålgatamasz

josz iuå sarga åinasim
kiurasam katzesim.
Kulnasasz, nirasam,
kätze, åinakåsz tun su salm.

Kulnasatj, min lilla vaja!
Det är tid för oss att fara,
ge oss av åt nordanskogen,
skynda över stora myrar,
färdas till de fagras hem.

Håll mig ej länge, Kajgavare,
far nu väl, du Kälvejaure!
Mycket rinner mig i hågen,
när jag far på Kajgas vik.

Ränn nu raskare, min vaja,
så att vi dess förr må hinna
fram till den som Sarak sände,
ödet ämnade åt mig.

Ack, att snart jag såge henne,
finge titta på min älskling!
Kulnasatj, min lilla vaja,
ser du hennes ögon nu?

På norska

Guldnasas njirozan 
Guldnasas, mi vesle simle,
skal vi tenke på å fara
nord i skogen, byrja ferda
langs dei lange myrar,
joike der ein friarjoik?

Heft oss ikkje, Gáigavárri 
far no vel, du Gealfejávri,
det kjem så mange tankar til meg
når eg fer på Gáigavuonat

Spring snøgt, mi simle, 
så vi fortare kan komma
fram til ho eg skulle få,
ho som lagnaden har sendt.

Om eg berre kunne få 
ein glytt av ho som eg har kjær,
skund deg, Guldnasas, mi vesle simle,
ser du auga hennar, du?

Kemisamiska Svenska¹
Pastos päivä Kiufwrasist Jawra Orre Jaura,
Jos koasa kirrakeid korngadzim
Ja tiedadzim man oinämam Jaufre Orre Jawre
Man tangasz lomest lie Sun lie,
Kaika taidä mooraid dzim Soopadzim,
Mack taben sadde sist uddasist.
Ja poaka taidä ousid dzim karsadzin,
Mack qwodde roannaid poorid ronaidh.

Kulckedh palvaid tim Suuttetim,
Mack kulcki woasta Jaufrä Orre Jaufrä.
Jos mun tåckå dzim kirdadzim Såäst worodze Såäst.
Ä muste lä Såä dziodgä Såä,
maina tåckå kirdadzim.

Äkä lä Julgä Songiaga Julgä, äkä lä Siebza
fauron Siebza, Maan koima lusad
dzim norbadzim.
Kalle Ju läck kucka madzie wordamadzie
Morredabboid dadd päiwidad, linnasabboid
dadd Salmidadd, liegäsabboid waimodadd.
Jus kuckas Sick patäridzick,
Tanngtied sarga dzim iusadzim.
Mi os matta lädä Sabbo karrassabbo
Ku lij paddä, ia salwam Route salwam,
Käck dziabräi siste karrasistä.
Ja käsä mijna täm Oiwitäm, punie poaka
tämä Jurdäkitämä. Parne miela
Piägga miela, Noara Jorda kockes Jorda.
Jos taidä poakaid läm kuldäläm,
Luidäm radda wära radda.
Oucta lie miela oudas waldäman,
Nute tiedam pooreponne oudastan man kauneman.

Må solen lysa varmt på Ekorrvattnet!
Ifall jag stege överst upp i granen
och visste att jag såge Ekorrvattnet,
där hon dväljs i ljungen,
skulle jag fälla alla dessa träden
som här ha vuxit upp på sista tiden;
jag skulle skräda alla dessa grenar,
som bära vacker grönska.

Jag lät mig drivas av de lätta molnen,
som färdades på väg mot Ekorrvattnet.
Jag flöge gärna dit med kråkans vingar,
men jag har inte ens fått knipans vingar
att flyga med dit bort;

ej heller gåsens vingar eller fötter
att ta mig fram till dig.
Visst har du väntat, dina bästa dagar,
med dina milda ögon, med ditt varma hjärta

Ifall så vore, att du flydde fjärran,
skulle jag ändå hinna fatt dig snart.

Vad finns det som kan vara hårdare
än band av senor eller kedjor
som strama hårt, som fjättra huvudet,
förvrida tankarna.

Gossens sinne är vindens sinne,
den unges tankar äro långa tankar.
Ifall jag lyssnar på dem alla,
då slår jag in på orätt väg.
Jag måste välja mig en enda håg
att jag må hitta vägen.

Översatt av Björn Collinder 1953, text via Wikipedia (norska från samer.se)

Olaus Mattson Sirma (ca 1655 – 1719)
Olaus Matthiae Lappo-Sirma
Ovlla Mattipoika Sirbma

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kemisamiska

https://sv.wikipedia.org/wiki/Olaus_Sirma

Vilka folkgrupper har levt i norr? 1. En introduktion, NORDOST: Ryska Norden med Kola, Ishavet och Nordkalotten med omnejder. Nentser, votjaker, keter etc

E d i t e d  20171103.

Artikelserien fortsätter sedermera i Saepmie Times; och kommer öven omformas dels till föreläsningsämne, dels till kursämne.

Uraliska och andra grupper i ryska Norden med Kola, Ishavet och Nordkalotten.
Etnonymi är läran om etniska gruppers, folkgruppers benämning.
Vi ser lite på grunderna i benämningarna.
Först en ytligare introduktion.

Voter, utrotningshotat folk, som bott runt nuvarande St Petersburg. Närmast släkt med ingrerna.

Liver. Fordom utbredda i hela Baltikum; idag är deras språk helt utrotat den sista som talade det var en hundraårig kvinna i Kanda år 2010. Mer senare!

Vepser . Östersjöfinskt folk, ca 23 000 idag. Mer om dessa senare.

Bjarmer från Perm. Idag anses ofta komi eller syrjäner avses. Nämns av Olaus Magnus och nömns av flera mycket äldre källor. Republiken Komi har ca en miljon invånare.

Nentserna – ibland kallade nenetser och för länge sedan ”samojeder”. Uraliskalande folk med en språklig och folklig familj som varit och delvis är utspridda ända ner till gränsen mot Mongolier. Yamal Nenets är några av de mer nordvästliga, men det finns grupper närmare och även på Kola. De nordligaste nentserna bebor Tajmyr-halvön och talar den nentiska språkvarieteten Nganasan. Skogsnentserna är nästan utrotade. Vi fortsätter berötta om nenets senare.

Enets – språkligt släkt med nentser. Skogsnäringar. Mer senare.

Keter, talar ketiska, ett av världens minsta språk, antalet talare uppges vara ca 190.
Språket tillhör den jenisejska språkfamiljen, alltså inte uraliska. Man tycks idag i allt vidare språkvetarkretsar anse att språket är vagt besläktat med na-dene-språkfamiljen i nordvästra Nordamerika! Se vidare bild.

Karelare, kan dels avse alla som bor i de olika karelska regionerna (krävs minst en bloggpost till för att fördjupa sig i det – grovt handlar det om en miljon människor; emedan dels bara 5 000 beräknas tala karelska. Karelare beskylls ofta för att ha anfallit norra Norge under medeltiden. Men det torde oftare handlar om pomorer, syrjäner (komi) eller ryssar. Förväxling är nästan legio i äldre litteratur.

Samer – återkommer 🙂

Vi tittar dock på de östliga samiska språkvarieteterna nu:

(Wikipedia : ) Indelningen av de östsamiska språkvarieteterna varierar, men man talar huvudsakligen om sex, varav två idag är utdöda:

tersamiska (levande)
kildinsamiska (levande)
enaresamiska (levande)
skoltsamiska (levande, se nedan)
kemisamiska (utdöd sedan cirka 1850)
akkalasamiska (utdöd sedan 2003)
Den lilla kvarvarande vrå av samisk kultur som finns i norra Finland innehåller denna försvinnande extrema språkminoritet:
Skoltsamiska (Sääm’ǩiõll) är ett språk i den samiska språkgruppen. Det har ungefär 300 talare i Finland, främst i Sevettijärvi, och runt 20 talare av dialekten Notozero (Njuõ’ttjäu’rr) i det område som omger sjön Notozero i Ryssland[1]. Det talades förr även i Neiden i Norge, men har dött ut där. Språket talas av skolterna, som uppskattas vara ungefär 500 (1995)[1] eller 800 (2009)[2] i Finland och 400 i Ryssland (1995).[1]
Skoltsamiska är ett av de fyra officiella språken i Enare kommun (vid sidan av finska, nordsamiska och enaresamiska) och det som uppfattas vara mest hotat. Den som behärskar samiska, skall i huvudsak undervisas på samiska i grundskolan; skoltsamiska kan väljas som modersmål. Språkbad i skoltsamiska för barn i daghemsålder ordnas (2012) i Sevettijärvi och Ivalo.

Bilder nedan: Ketisk schaman 1914.
Pomorer.
Olaus Magnus kartdetalj över Bjarmaland
Votjaker, även kallade udmurt.

Tyvärr – som brukligt var förr i etnografiska sammanhang – är alla fotograferade människor anonyma.

Bildkällor: 1. Fridtjof Nansen – Google Books – Nansen, Fridtjof Wedel-Jarlsberg (1914) Gjennem SibirienKristiania, Norwayw:Jacob Dybwads Forlag, pp. 224 ISBN9780836967395OCLC7214283.

1913 photograph of a shaman of the Ket people. Caption says ”Shaman of the Yenisei-Ostiaks (Sumarokova, Sept. 16th)”.

2. Berig (uploader)  Okänd – http://www.pomor.no/rus/articles.php?conID=3 Помори, дореволюційна фотографія . 1917.

3. Olaus Magnus

4. Unknown – http://www.udmgossovet.ru/udmurtskaya_respublika/kratko_o_respublike/index.html

T E X T E N 
FORTSÄTTER HÄR

Tavastländare, hämäläiset – Centrala i den tidiga delen av det svenska imperiets maktbyggande i Österland, dvs nuvarannde Finland. Kom till stor del att utgöra adel,

Savolaksare – mer senare

Kajana, Kainu, kväner

Österbottningar utvecklas mer senare – i annan bloggpost.

Finlandssvenskar utvecklas mer senare – i annan bloggpost om nationer.

Rikssvenskar  utvecklas mer senare – i annan bloggpost.

Tornedalingar – utvecklas mer senare – i annan bloggpost.

Kväner, utvecklas mer senare – i annan bloggpost. Se ovan.

Kylfingar, på ryska kolbjager. Krigiskt folk som ofta stred i norr och bedrev handel, tog uppenbart en he del tribut. Under perioder tycks de ha opererat på Novgorods uppdrag, annars på eget bevåg. Har av bl a ryske Reims ansettts vara synonyma med voterna.

Ros, Avser ryssar

Rus, svenska vikingarna i österled och deras ättlingar. Se vidare härnedan

Varjager, anses komma av nordiskans väringar. Nordbor eller nordboättlingar; gärna kopplade till de tidiga eller medeltidiga (alltså ej medeltida) vikingarna.
Vi låter Wikipedia hjälpa oss vidare med etymologin: ”væringr (variant till væringi) som är belagt i fornisländska handskrifter och i ett par runinskrifter. Första stavelsens a tyder på, att ordet inlånats i kyrkoslaviskan före det nordiska i-omljudets tid. Det nordiska grundordet torde av allt att döma ursprungligen ha betytt ”edsvuren”. I fråga om ordets egentliga innebörd har meningarna emellertid varit delade.”

Rospiggar, rus, ruottha, ruotsalaiset – svenskar eller skärgårsbor i Roslagen

Hälsingar, återkommer

Udmurt eller votjaker – finskugrisk grupp, idag drygt en halv miljon
Dessa ska ha varit de egentliga tjuderna. Förr bodde de mer kring Finska Viken idag är de utspridda ner genom södra Ryssland till Ukraina och Krim.

Ingrer, utrotningshotad grupp som hållit till vid finska viken. Språkfamilj: uraliska, östersjöfinska

Tverkareler, idag 23 000, bor idag främst samlat utanför Moskva

Estlandsvenskar – var i medio 1600-tal ca 10 000 och har krympt gradvis. De  var dock ganska många fram till Andra världskriget. Idag bara ett pr hundra. En koloni hamnade i Gammalsvenskby i Ukraina, andra levde länge kvar på Ösel. Återkommer.

Förhållandet mellan land och etniska grupper är extra invecklat i Ryssland,
pga alla krig och dramatiska händelser kring revolutioner och annat.
Wikipedia om Ingermanland kan illustrera något alla turer:

Ingermanland (finskaInkeri eller InkerinmaaryskaИжора eller Ингерманландия eller Ингрия eller Ижорская земля (”Isjorernas land”), estniskaIngeri eller Ingerimaa) är ett historiskt landskap beläget söder om Finska viken samt norr och söder om floden Neva. Området avgränsas av floden Narva i väster, Peipussjön i sydväst, floderna Lugas och Oredezjövre lopp i söder, Ladoga i öster samt Systerbäck i norr. ——
Områdets ursprungsbefolkning utgörs av de östersjöfinska folkslagen voter och ingrer (izjorer), vars språk idag är utdöende. Mellan åren 1570 och 1675[1] förekom det en rätt omfattande invandring av finnar till Ingermanland. Invandringen var som livligast efter freden i Stolbova 1617 då Sverige styrde över Ingermanland för en längre period.
Från: https://sv.wikipedia.org/wiki/Ingermanland
Not: St. Petersburg ligger i det här området.

ARKEOLOGISKA KULTURER – utvecklas senare – nämnes här bara inklusive sin geografiska plats.

Komsa — ishavsstränderna
Säräisniemi – norra Finland
Suomosjärvi – dito
Lappgravarna i centrala Finland ..

” — them allom och huar och enom som ther uthi byggia och boo vele frijtt loff att winna sig ägor, att taga för sig och sina Erfuingom” – ”Happy Columbus Day” –> Anno 1340, då Magnus Eriksson stal och gav bort Sápmi …..


att the Marcker haffua waritt Bruckade till att inbyggias eller besittias, skola thå Christno folke och allmoge biudas, och them allom och huar och enom som ther uthi byggia och boo vele
frijtt loff att winna sig ägor, att taga för sig och sina Erfuingom

på detta vis löste man kolonisations- och missionsproblematik enligt principen två flugor i  en smäll:

Massdop och fritt landnám i Samernas land.
Bara man var kristen.
Samtidigt kristnades (åtminstone på pappret) samerna.
Och man försvenskade en landsdel, som annars riskerade att falla i norska-danska eller ryska händer.

ME var Ladulåsens sonson.

 

Kemi lappmark rensat från samer 1748 (Fellman 1915)

Fotnot: Idag är både Kemi-skogsrenen och kemisamiska språket utrotade.

ETNISK RENSNING i FORNA SVENSKA IMPERIET

[Tiden efter 1694.]

Antalet av nybyggare i lappmarken till tillväxte även därigenom att Lappar begynte att slå sig ned såsom sådana. De voro därför i början av 1700-talet helt säkert långt flera än jordeböckerna angav. Ty i dem betecknades självfallet såsom nybyggare endast de, vilka efter behörig ansökning erhållit inrymning såsom sådana. Huru helt byalag inom jämförelsevis kort tid kunde från lapskt levnadssätt övergå till fast bosättning, därom vittna förhållandena i Kittilä och i någon mån Sodankylä. Om förstnämnda ort skriver en vid gränsekommisionen anställd tjänsteman, Carolus D. Friedereich den 9 Oktober 1748 i ett från Torneå till dåvarande gränsekommisionen avlåtet brev (Orginalet finnes i SRA bland Danica, gränsehandlingar 1738-1767): ” Under min resa igenom Kemi Lappmark har jag anmärkt det besynnerligast, att uti hela Kittilä lappmarks distrikt och Tingslag, som lyder under Sodankylä nya Lapska Pastorat, numera intet finnas någon Lapp, som på lappevis levde vid renhantering, utan var nu besatt av nybyggare eller hemmansägare mot det att vid lag för 100:de å 120 år sedan ungefär, endast härstädes vistats Lappar. Större delen av dessa nybyggare äga fuller Renar, men de lämnas om sommaren utan eftersyn eller vallgång (skogslappar).

Då Kronan begynte att påföra nybyggarna skatt likställdes de till en början i sådant avseende med Lapparne (alla kallades lappar som vistades i lappmarken) vilket och överensstämde med bestämningarna i de bägge plakaten 1673 och 1695. Så skedde ännu i 1695 års jordebok, vid vars tillkomst ej ett enda nybygge i lappmarken blev beskattad såsom sådant (utan som lappskatteland). I denna jordebok betecknades därför icke heller någon då såsom nybyggare, ehuru sådana funnos i lappmarken ej blott vid tiden för jordebokens tillkomst, utan redan dessförinnan.

Men på grund av K. Br. den 24 Nov. 1749 underkastades nybyggena efterhand  provisionell skattläggning, varvid de tidigare tillkomna påfördes, utom den ”gamla skatten”, även 1749 års tillökning. Enligt dessa skattläggningar utgjordes nybyggeskatten för helt mantal med 20 daler sr. mt., som 1809 evalverades till 9 rubel 60 kop. sr. tills sådan revning och skattläggning försiggått, som i nästnämnda K. Br. föreskrivits.

KÄLLA:

”Handlingar och uppsatser angående Finska Lappmarken och lapparne”

Isak Fellman 1915 (Helsingfors)

Via sidan suontavaara.se

OBS texten kan laddas ned här (länk)!
http://weburn.kb.se/metadata/961/EOD_422961.htm

BILD: Borttynande enklaver. Tavastehus slott från väster. Allteftersom den bofasta bondekolonisationen åt upp alltfler delar av samernas land i det inre och nordliga Finland, bet sig vissa samiska grupper kvar i Tavastehus, Satakunda, Savolaks, södra Österbotten och ända ned i Nyland. Ur Dahlbergs Suecia.

Suecia_3-126_;_Tavastehus_from_the_west