Något om en märklig historia om samiska järvsösläkten Stenlund som hälsingska traditionsbärare och Slaget vid Norrbo skans på 1430-talet

En spännande historia, till stor del återberättad via Helsingeminnen (1910) och Dellenportalen (se länk!)

Lokala foton av undertecknad.
Avholmsbe

Norrbo Skans ligger på gränsen mellan socknarna Bjuråker, Norrbo och Delsbo; och har historiskt varit av central betydelse. Några av de viktigare traditionbärarna har varit de regionala samerna.

Fredrik Winblad von Walter berättar i boken Helsingeminnen om
stormningarna av Norrbo skans och Faxehus. Även om mycket sedermera avfärdats som rent sägenmaterial, är det i vår synvinkel av stort intresse att han nyttjar samer som informanter.

Citerar via Dellenportalen:

Striden var så blodig att skorna på alla de stridande Hälsingarne voro röda av blod. Danskarne blevo slagna, trots det häftigaste motstånd. Pilarna bidrogo mycket till deras nederlag, ty av de stupade hade många 5-7, ja ända till 12 tunga pilar i kroppen, och de långskaftade hillebarderna och stridsyxorna samt varg- och björnspjuten fullbordade segern. 

”Danskarne blevo totalt överrumplade, ty de voro fullt övertygade om att Helsingarne voro avväpnade och för utpinade till att våga en strid med dem och allra minst en stormning på ett så välbefäst läger. Men annat fingo de se och uppleva.”

Och så, om samerna:

Det är känt och omvittnat att [samerna] var goda traditionsbevarare och det visste även von Walter, som i sitt manuskript till sist återger, vad sockenlappen Stenlund och andra hade att berätta om vad som hände med Stor-Eriks dotter Sigrid:

”Sockenlapparna i Helsingland voro de som bäst kunde redogöra för allt av vikt som timat inom vår provins. Särskilt ’Norrboslaget’. De berättade att Stor-Eriks dotter Sigrid fallit i danskarnes händer och då den mäktige bonden fick höra detta sorgliga budskap, satte han genast igång med att ta hämnd på rånarna, mördarna och kvinnoskändarna. En hop kvinnor hade förut upphängts över en eldbrasa i danska lägret och nu troddes det att den fagra Sigrid skulle dela samma öde. Danskarne anade ej vilket öde som drabbat dem.” (Dellenportalen hit, och fortsättningsvis – )

[Sockenlappen] Stenlund brukade säga, då han berättade om denna händelse: ’De tokugst man gör, hä ä att stjäl kvinnfolk. Hä fick de där asen vid Norrboån se, ty då blev Stor-Erske sint mån ni tro å så sa han: — I möra kväll tar den lede dem allihop, hä ska ni vetta, å Sigri ska vära tebaks, ty hä sa lappen Sjul. Sen danskarne var ihjälknacka, sänktes dom i Dellarne. Ingen vät varst, för de skedde på natta å dä va kolsvarst av moln å dä ösregna faseligt… [min framhävning]

Citaten ur http://dellenportalen.se/orter/norrbo-skans/ *

Det är oklart exakt vilken av Stenlunds som avses, men von Walter bodde i Öje, Järvsö vid tiden för författandet och Järvsö var ju läge Stenlundarnas så att säga jaktmark.
Jon Mattsson (ibland Matthiasson) Stenlund skulle ha varit i hundraårsåldern kring 1910 (då boken Helsingeminnen utkom), så den generationer bör väl kanske borträknas.

Oss veterligen finns det minst tre kända generationer stenlundare, kanske fler.
Och det är ju nog så intressant, bara det.
Frågan lär dyka upp igen!

* Vi rekommenderar varmt denna webbplats; som är oerhört informativ och grannlaga.

vin-085-skansen

Fortsatt material i ämnet torde dyka upp i vår inom överskådlig framtid utkommande tidning SAEPMIE TIMES.

Norrbo

Uppföljning om tavastesamerna; godset de skattade till kring år 1390 var Katinala (Prof. Eric Anthoni 1957 i Genos)

Ur Genos 28(1957), s. 61-66
Katinala
(Prof. E. Anthoni 1957) är den sannolika platsen för godset 1390, inte ”Katala”. Länk nedan.

”Det tidigare nämnda, illa kopierade brevet ger besked om Anders Jönsson till Juttila. Medels brevet säljer han den 5 aug. 1661 (28_61_c.gif (42 bytes): 1561) en stång gammal frälsejord i Katinala (avskriftens Konstala) i Hattula, av Jully Ramsay angivet som Kantala i Säxmäki {5] —->

[5] RAMSAY, a.a., s. 215. Något frälsegods Kantala i Säxmäki fanns ej. Det aktuella brevet är det första bland flere, som beröra Katinala.”

art. ”Katinala- och Juttilasläkterna” i: GENOS

Professor ERIC ANTHONI, Helsingfors (1957)

Katinala.8

http://www.genealogia.fi/genos-old/28/28_61.htm#5

Kantala gods, ”samt de lappar, som har hört under gården” – Fler tavastesamiska fynd! 1390!

Saaris
ruotsi
Magnus Kase, fogde i Tavastland

Ur Diplomatarium Fennicum
5 januari 1390

Magnus Kase, fogde i Tavastland, ger för Bo Jonssons* själ till Åbo domkyrka Kantala gods (i Sääksmäki) med undantag av dess ekorrskogar, dess fiskevatten norr i bottnen samt de lappar, som har hört under gården, dock med villkor att arvingarna skall, om de så vilja, få återlösa godset för 100 mark penningar. Dat. in vigilia epiphaniæ Domini.

Avser Bo Jonsson Grip 1335 – 1386

Vi återkommer till ämnet!

TAVASTE Suecian
Tavastehus Slott ur Suecian

”Scheffer: ”På konung Magnus Ladulås’ tid voro lapparna ännu oberoende.” När Magnus Birgersson anföll samernas land(?) – runt 1280 ska detta ha timat.

”Emellertid gjorde de ett oförmodat anfall på lapparna, dödade många och underlade sig de övriga ända till norra och södra havet.” – Är det realiteterna bakom flera av sägnerna om tjuder, Stalo och medeltida krig i Lappland som vi här skymtar?

Krigshandling från Sveakonungen Magnus Birgersson, a.k.a Ladulås mot samerna?
Samerna attackerade av Magnus Ladulås’ sveatrupper? (Stecksenius 1731)

Eller: Hur samerna försvann från bottenhavskusterna.

Här handlar det om att snarast möjligt försöka bege sig efter originalkällorna.
Detta är de facto en tredjehandskälla.

Scheffer : ”På konung Magnus Ladulås’ tid voro lapparna ännu oberoende.

Och då han icke själv kunde lägga dem under sitt rike, erbjöd han sig att överlämna äganderätten över dem åt dem, som ville försöka sig på saken och göra dem Sveriges krona underdåniga. Med anledning härav sammanträffade birkarlarna, som bodde i Birkala socken, med lapparna och hade med dem sammankomster och underhandlingar under åtskilliga dagar och hade träffat avtal om sådana i flera dagar. Emellertid gjorde de ett oförmodat anfall på lapparna, dödade många och underlade sig de övriga ända till norra och södra havet. Sedan utverkade de av Konungen en skriftlig handling,genom vilken lapparna, som då ännu bodde på gränsen till Bottnen, tillerkändes dem tillika med alla dem åliggande skatter. Du ser”, säger Scheffer, ”att det tydligt säges, att lapparna på Magnus Ladulås’ tid ännu bodde vid Bottniska viken”.

BATTLE

BILD: Battle of Lewes, 1264.
——-
”Om Västerbotten. Gradualavhandling från år 1731 av Israel Stecksenius. Översatt från latinet av rektorn, fil. d:r J. V. Lindgren, med förord av översättaren. Vignetter och facsimile efter originaltrycket”

Ur VÄSTERBOTTEN 1929 s 36 (PDF),, s 18 i källan.

NOT Om Magnus Birgersson Ladulås
Ur Biografiskt lexikon för Finland http://www.blf.fi/artikel.php?id=129

Magnus Birgersson, med tillnamnet Ladulås, var kung i Sverige 1275–1290. Han fördrev sin bror Valdemar från tronen och etablerade en relativt stark centralmakt. Under hans regeringstid reglerades både det andliga och världsliga frälset då dessa fick fasta former. Det innebar också att böndernas skyldigheter och rättigheter blev stadfästa. De finska landskapen knöts närmare till det svenska riket genom byggnadsarbetena på de fasta borgarna Åbo slott och Tavastehus.

Magnus fick under sin far Birger jarls livstid ställning som hertig och efter dennes död erhöll han Södermanland som län. Hans förhållande till sin äldre bror kung Valdemar var spänt, och i stället samarbetade han med sin yngre bror Erik. År 1274 återkom Valdemar från en pilgrimsresa till Rom och följande år blev brytningen mellan bröderna ett faktum. Magnus och Erik stöddes militärt av kung Erik Klipping av Danmark, och upproret inleddes i Västergötland. Med hjälp av 100 danska fotsoldater och 700 tyska legoknektar besegrade Magnus kung Valdemar i slaget vid Hova, och Valdemar flydde till Norge. I juli valdes Magnus till kung på Mora äng och kröntes följande år i Uppsala.

Efter Valdemars fördrivning försämrades Magnus förhållande till Erik Klipping, som i stället slöt förbund med Valdemar. Magnus måste avstå södra delen av riket åt Valdemar 1277, men lyckades återta det två år senare. Också några av rikets stormän gjorde uppror, och först 1280, när Magnus låtit halshugga upprorsledarna, lugnade sig situationen.

För att ytterligare stabilisera det politiska läget i riket valde Magnus att stadfästa privilegier och förmåner. År 1281 utfärdades ett omfattande privilegiebrev för kyrkan i samband med kröningen av drottning Helvig i Söderköping. Kyrkan fick frihet för de stående skatterna och eventuella kommande pålagor för sina dåvarande egendomar. Bötesinkomster från kyrkans landbönder skulle tillfalla biskoparna, inte kungen. Privilegierna innebar att Magnus hade skapat ett andligt frälse som skulle fortleva ända till reformationen på 1500-talet.

Ångermansamerna skattade 1484 till Örebro slotts hövitsman Herr Svante

Medeltidsbrev i Ångermanland från 1484 som torde bevisa samisk närvaro i Ångermanland och Jämtland såväl i samtiden som en någon period innan.

V i noterade nyligen att samer i Tavastland – såväl som samerna i Ångermanna/Anundsjö/Åsele lappmark och Lycksele/Ume lappmark – betraktades som s k konungz lappar (i källan anges just dessa specifika tavastesamer såsom ”ägda” .. Detta berättas i äldre bearbetade texter från 1800-talets slut. Där anges också att samerna ägdes och skiftades som ”annan egendom” ( http://runeberg.org/nfbc/0265.html ). Detta feodala mönster och system syns på sina håll ha kunnat övertagits av kust- och kanske t ex härjedalsbönder. Birkarlarna utgör här ett historiskt mellanled; men det är endast undantagsvis de utsträckt sina färder till de sydligare lappmarkerna. Som vi tidigare sett på, var det i hög grad för att överta kontrollen över birkarlarna som Kronan beslöt att etablera städer utefter den bottniska kusten kring 1620-22. Projektet var karl IX:s; men blev försinkat pga hans död.

Detta är under Unionstid och inom den mycket långa period som Unionsdrottning Dorothea i det närmaste i femtio år såsom länsfru förvaltade själva Jämtlands län (1445-1495); hon fick det som morgongåva av sin blivande man Kristofer av Bayern.
Däremot såg konstruktionen av de fiskala omständigheterna i våra ögon svårbegriplig ut. Fögderier och administration allmänt var intrikat ordnat; om det ens var ordnat. inte minst gällde alltså skatteuppbörd och andliga, kyrkliga ting. Men eftersom ångermanlandsfogden uppbar skatt och handlade med jämtlandssamerna i Hammerdal 1520; finns nog anledning at tro att sammaledes skedde 1484.
Det var nog helt enkelt lättare att få tag i samerna där. En relativt extensiv fjällsamisk renskötsel kan nog redan den tiden också ha vart på banan då. Men om just den saken, måste vi gå vidare och forska mer.

Men i denna kaotiska unionstid, under Kalmarunionen, alltså:

Svante Nilsson Natt och Dag, väpnare och hövitsman på Örebro, tillstår att hans tjänare Bernt Larsson såsom fogde för Ångermanland gjort honom räkenskap för uppbörd av huvudskatt, skinnskatt, lappskatt, dagsverkspengar och böter.

sigill

SDHK-nr: 31443

Faksimil

Ångermanland-Medelpad 1986, s. 134

Litteratur och kommentar

B. Fritz, Ångermanlands medeltidsbrev (Ångermanland-Medelpad. årsbok för Ångermanlands och Medelpads hembygdsförbund 1986). Om skattetitlarna se Dovring, De stående skatterna på jord (1951), s. 385 f.

https://sok.riksarkivet.se/sdhk?SDHK=31443&postid=sdhk_31443

lapper-1484

sigill

När slottsherrar och -fruar ”ägde” samer. Den 6 sep 1478.. Hertig Albrecht fick en jämtlandssame i gåva (Feodalism och samer I/version)

DET KÖBENHAVNSKA PRINSBRÖLLOPET .
Feodalherrars och -damers syn på ägande – samer och kolonisatörer ca 870-1900.

BORTOM ALLT TVIVEL

Dagen då Hertigen av Sachsen emottog en jämtlandssame i gåva
Med ett stort följe, som brudens farbror Albrecht red i spetsen för; med 800 hästar och 42 vagnar anlände Christine i Warnemünde, Rostocks hamn, där Ärkebiskopen av Lund Jens Brostorp och Marsk Claus Rönnow emottog dom med ett likaledes stort följe av adelsmän och med en flotta, som görde gästen över till Stubbeköping (på norra delen av Falster),.

King knight in armor armour on horse horseback steed charger Stock Photo

Resan fortfor landvägen över återstoden av Falster. Och när det stora följet närmade sig Köbenhavn – sannolikt kring Valby Bakke, mötte Christian I upp i fronten för 500 beridna gardesmän, klädda i bruna dräkter med via och blå ränder. När kungen hade hälsat prinsessan välkommen, vände han och red i spetsen för dom alla emot staden. Närmare stadskärnan ändå, annalkade sig Prins hans med 700 riddare i gröna ränder. Hela följet fick nu stanna igen för att ta emot prinsens välkomsthälsningar. Snart begav sig alla den allra sista biten genom stadens inre kärna och in på slottet.
Dom vigdes på en söndag.

Så, den 6 september 1478 äktade den danske Prins hans (a.k.a Johan/John, som svensk kung fick han namnet Johan II) blott 17 år gamla Christine, hertiginna av Sachsen. De skulle sedermera bli kung och drottning mellan 1481 och 1511. De regerade Norge 1483-1513 och Sverige den korta perioden 1497-1501.
Under den påföljande bröllopsfesten skänkte den sittande konungen, Christian I, såsom present till brudens morbror (tillika hennes far Ernsts medregent och broder) Albrecht

einem Wilden jungen Lappen, der den Vogt in Jempten Lande in Norwegen in der Jagt erfangen hatte mit seinem Rehen pelzrock, langen hültzeren Eis-Schuhen und Handtbogen

Så står skrivet i en gammal tysk krönika, första gången tryckt i Frankfurt am Main 1557. Utan tvivel hade fogden fångat denna ”vilda unga lappen” med renskinnspäls eller mudd, skidor på fötter och en pil och båge i handen på fjällen (eller kanske i skogen) i länet eller landskapet Jämtland (vi vet vi inte vilket, det handlar ju oftare om länet i förläningssammanhang). Så skrev Anders Lööv 1992, norsk historiker, och materialet kom att användas i ett sedvanemål.

Vi återvänder till 1445: Såsom morgongåva hade alltså redan 1445 den förre kungen Kristofer av Bayern (1416-1448)  – kung i Sverige 1441-1448 – skänkt åt sin blivande brud, Dorothea, då blott 15 år – länet Jämtland med allt som fanns i och på det. Genom att gifta sig med nästa kung, Christian I, såg hon till att bara vara utan Jämtland ett par år under hela den femtioåriga perioden, 1445-1495 som hon var länsfru. Länge härskade hon; trots sitt korta äktenskap med Kristofer.
Fogden kom att bli densamma under hela denna perioden: Peder Karlsson Skånke eller Schanche (adelsnamnet postumt). Om han var den som fångade den jämtlandssamiske mannen, vet vi ej. Karlsson var en åldrig man år 1478 och torde sannolikt ha använt ett eller flera biträden till denna hantering.

     I alla händelser: detta är en högst förvirrande tid under Kalmarunionen, med många olika makthavarnivåer i Jämtland och annorstädes. Dorothea hade en tid även Värmland och Närke som förläningar; och bet sig tidtals fast i Örebro Slott (den klassiska morgongåvan annars, och som hon tycks ha fått när hon äktade Christian). Sedermera kom paret Christian och Dorothea att spendera år på resa mellan olika prelater ända inemot Palestina för att få med deras ord till Unionen för att få återfå Närke och andra svenska förläningar.

Vi vet inte var den jämtlands (eller härjedals-)samiske mannen fångades eller något om hans fortsatta öden.

 

”att the landzender — som vidh Helsingeland och Ångermannaland liggiandes äre, benemdh Laepmark, hvilke i fordom tidom icke haffua warit i mång Menniskiors minnom, att the Marcker haffua waritt Bruckade till att inbyggias eller besittias, skola thå Christno folke och allmoge biudas, — och huar och enom som ther uthi byggia och boo vele frijtt loff att winna sig ägor, att taga för sig och sina – ”

KOLONISATION I. Äldre dokument: Sameland öppnas för kristna

1. K. Magnus Erikssons frihetsbref för dem, som nedsätta sig i Lappmarken, dat. Telge d. 16 Mars 1340.

Wij Magnus medli Gudz Nåde, Sverigiz, Norigiz och Skåningz Konung, helsom allom som thetta wårtt opna breff seandes warde Everdeliga i Gudi, såsom om Gudz dyrkelse och hans heders föröchning, och wårtt benempde åminnelse Oss Elskelige (fordom) Herr Oloff fordom Erchebiscop i Vpsala, och andre wårtt Rijksens Råådh.

Oss tå wara stadde i wår litzla åålder och vngdom, så haffue the och af stora och myckin vmbsorg och försyn, sticktede och stadgadt, att the landzender wårtt Rijkes som vidh Helsingeland och Ångermannaland liggiandes äre, benemdh Laepmark, hvilke i fordom tidom icke haffua warit i mång Menniskiors minnom, att the Marcker haffua waritt Bruckade till att inbyggias eller besittias, skola thå Christno folke och allmoge biudas, och them allom och huar och enom som ther uthi byggia och boo vele frijtt loff att winna sig ägor, att taga för sig och sina Erfuingom.

Wij thå i thenne her deel sådana lofflige förhaffning och föresettning lofuandes, haffue wij förnempde stafga tecktt och sampttycktt, och nu them förnyom, och medh wårtt Kongelige machtt stadfestom, Giffuandes loff allom genom thetta wårtt närwarandes breff som åå Christo tro, eller till Christna tro sig omwenda wele. Alla the marck och ägor som före nempde ähre sigh att taga, för sigh och sinom Erfwingom. Welandes och biudandes, att the ther inne boo eller i Framtidom inboandes varda, så wel thet the warda oss betalandes och vtgiffuandes till wår Konungzliga Rett och tienst så i allom androm, att the niuta och brucka för de Helsingelandz Lag och sedwengio.

Huarföre biude wij stadelige och hårdelige att ingen i huad wilkor eller skickelse han wara kan, her emott wårtt samptyckte breff dierffuas af them kreffia eller taga them i någon förtunga, eller i någrahanda motto förtörna, såsom han fly will, om han här emott giör, wår Konungzliga hempd och näffst.

Giffuit i Tälie åhren efter gudz byrdh, Tusende Try hundrade och Fyratio, Torsdagen nest för Oculi som är tridie söndagen i Fastan.

(Ur Handl:r rör. Skand. Hist. Del 39 s. 16.)

Anm. af utgifvaren: Drotseten Knut Jonssons bref af den 5 Sept. 1328 ang. bl.a. Birkarlar och Lappar är tryckt i Del III s. 336 af denna samling.

Bildresultat
Kung Magnus Erikssons byggningabalk

Dokument från Tromsö universitetbiblioteks databas via Suonttavaara

 

Sydsamernas historiska utbredningsområde i Sverige, landskaps- och länsvis genomgång

Utifrån 2016 års kunskapsläge.
HISTORISKA SAEPMIE
sträcker sig över landskapen Lappland – Västerbotten – Ångermanland – Jämtland – Härjedalen – hela Dalarna – Värmland – Västmanland – Medelpad – Hälsingland – Gästrikland – delar av Närke – Södermanland – Uppland.

Västergötland och Östergötland liksom Dalsland har nämnts; men kan ej anses vara vedertaget. Närke är inte heller självklart i uppräkningen.
Umesamiska området räknas traditionellt vanligen in i det sydsamiska.

Länsmässigt handlar det om Västerbotten (inkl del av Norrbotten), Västernorrland, Jämtlands län, Gävleborg, Dalarna, Värmlands, Örebro län, Västmanlands, Upplands län, Stockholms län, Södermanlands län.
Historiskt figurerar en lång rad olika länskonstellationer såsom t ex Trundhjems län, Härnösands län inkl nuvarande landskapet Jämtland, Hudiksvalls län, Närkes och Värmlands län osv.

Kartbilden visar lite hur det sett ut i äldre tider, medeltid, uppger källans skapare.


Länk till kartans skapares sida: Björn Espell, Frösön
http://www.espell.se/saga/karta_medeltid.html

”Vermelænderne og den Deel af Skridfinnerne, som boe i deres Nabolang” – Adam av Bremen om samerna

”Vermelænderne og den Deel af Skridfinnerne, som boe i deres Nabolang, omvendte til Christendommen. For nu at give en kort Beskrivelse af Sverrig eller Svea-Rige, da har dette Land vesterpaa Gotherne med Staden Skara; mod, Nord Vermelænderne og Skridfinnerne, hvis Hovedsæde er Helsingland * ”

Imellem Norge og Sverrig boe Vermelænder, Finveder og andre Folk, som nu alle ere Christne og høre til Menigheden i Skara. Paa Grændsen mellem de Svenske og Normændene har fremdeles imod Nord Skridfinnerne deres Bolig; om dem fortæller man, at de i hurtigt Løb overgaae de vilde Dyr. Deres Hovedstad er Helsingland; til sammes første Biskop beskikkede vor Erkebisp en vis Steenfi, hvis Navn han forandrede til Simon.

[ Helsingland er Skridfinnernes Hjem, beliggende paa de ripheiske Bjerge, hvor Sneen stadig holder sig. De Indfødte er saa fortrolige med Kulden, at de hverken bryde sig om Huus eller Tag. Kjødet af de vilde Dyr er deres Føde og Skindene deres Klædning. Skolie 132 ]

Denne Mand har ved sin Prædiken vundet Mangfoldige blandt Hedningerne paa det Sted. Desuden er der endnu utallige andre svenske Folkefærd; men af disse ere, efter hvad vi have hørt, ikkun Gotherne, Vermelænderne og den Deel af Skridfinnerne, som boe i deres Nabolang, omvendte til Christendommen. For nu at give en kort Beskrivelse af Sverrig eller Svea-Rige, da har dette Land vesterpaa Gotherne med Staden Skara; mod, Nord Vermelænderne og Skridfinnerne, hvis Hovedsæde er Helsingland; mod Syd hele Længden af det forhen omtalte baltiske Hav; og her er den store Stad Sigtun. Mod Øst endelig støder det op til de ripheiske Bjerge, hvor der er store Ørkener, hvor Sneen falder dybt, og hvor Skarer af menneskelige Uhyrer gjøre Veien ufremkommelig.

KOMMENTAR: Nog får man lov att vara källkritisk. Adam har alla anledning att framhäva sina föregångare och att breda ut sig om samerna och deras skriande behov av frälsning.
NOT: Sveoner står det i original; någon svensk stat syns ej nämnas.

* Med Hälsingland avsågs vid denna tid i princip hela nuvarande Norrland.

MIN KÄLLA HÄR: http://heimskringla.no/wiki/Adam_af_Bremen:_Om_Landene_og_%C3%98erne_i_Norden


    Bild: http://www.univie.ac.at/hypertextcreator/europa/site/browse.php?arttyp=k&l1=2&l2=2165&l3=2169&l4=2271&a=2361

SVARTA DÖDEN / SVARTEDAUEN (del I) , saga hos åarjelsaemieh

(Del I) (Eng: BLACK DEATH) Berättad av Stina Tomasson, Röberg, Vilhelmina via Nils Eriksson (1992), som  förmedlat.

”Svarta döden gick en gång över Susendalen i Norge, så att alla människor dog.
En lappgubbe kom dit och fann hela trakten öde. Alla människor och djur var döda.
Han åkte genast därifrån och skulle fara hem till Sverige, men han kom ihåg, att Bahan [Satan eller Döden] kanske följde honom. Han åkte därför till Durrian, [ett kallt och ödsligt ställe på fjället] och satte sig där.” fortsättning följer

Källhänvisningar och fortsättning följer inom kort!