Vi skärskådar Schnitler (1742-45). Dekalog om den gräns, som plötsligt blev verklig mitt i samernas eldgamla områden. 1:10 Tvångsbofasthet, kidnappning och träldom i Majorens sinne. Vad hände sen?

Serien går i något skede över i Saepmie Times, och så tillbaka i bloggen igen! 

Till Schnitler:

Naar og Lap-Finnerne til Fieldz formeere sig og blive mangfoldige, Saa Submitteres til betænckning, om de til Fieldene nærmest Rødnings-Stæder dennem til bebyggelse og dyrckelse kunde andviises; Hvortil vel forud ville, at endeel deres børn hos bønder-Folck maatte gandske unge hensattes, af dennem opfødes, og til bonde-Arbejde og brug oplæres; Hvilcke Siiden paa Saadanne Rødnings Platzer när hos deres Familier og Folck kunde etableres Men her til ville Fonds udfindes; hvor af disse unge Finne-børen [sic] hos bønderne og Siiden naar de vare fremvoxne, under Armene Griibes, med ald den forstræckning, Som til en Gaards besættning kunde behøves —

Ur avsnittet ”Bilag til Overhaldens Præstegjeld”
Major Peter Schnitlers Grenseeksaminasjonsprotokoller 1742-1745. Utgitt av Kjeldeskriftfondet. Bind I ved Kristian Nissen iog Ingolf Kvamen. Norsk historisk kjeldeskrift-insititutt. Oslo 1962 (s 167f).

Det här äger rum bra precis vid Ångermanna lappmarks nordvästra gräns.
Här synes den idoge majoren dels återfalla i en omisskännlig supremacistisk ådra,
där han också befann sig när han först angjorde det som då betraktades som det sydligaste samiska området (sedermera, efter att ha kommit i närkontakt och fått höra samernas version av the premises of the subsistance, ändrade han ståndpunkt… Men det tyckte bara hålla i sig något dygn. ; dels vara inspirerad av såväl det i Sverige nyinrättade sockenlappssystemet (om det inte bara låg i tiden med den slags tänk – att vara ”bönderna behjälpliga”) och dels – med ideliga referenser till von Westen – är han inspirerad av den missionsiver den nyssnämnde hade besjälats av.

gudstjänst i det fria Leem

Conducting a service in the open air. From Beskrivelse over Finmarkens Lapper (1767).
Om Leem och bilden: http://blogs.bl.uk/european/2016/11/knud-leem-and-the-sami-people-of-finnmark.html

Samtidigt utgör Peter Schnitler här också en länk mellan Johan Graans tanke att det går att samexistera, men eftersom samerna är underlägsna och primitivare, så måste de maka på sig.. en länk däremellan och till det monumentala bofasthetsstvånget som blir manifest i Sverige under 1780-talets sista år. Där den bortre länken också är förnorskningens oundvikliga klor.

Väl medveten om att detta är långt bortom Schnitlers tjänste- och uppdragsbeskrivning avslutar han denna del sålunda: ”Herom nærmere skal udlade mig, naar ieg fremckommer [sic] længere i Nord.”

Det här handlar om att kidnappa urfolkens barn. Det hade prövats och på andra håll i världen begicks denna slags övergrepp mer systematiskt.
Schnitler var en utifrån sina förutsättningar – oftast – reflekterande Upplysningens man. Och såsom sådan sannolikt avsiktligt rationell och tyckte väl han skulle göra lite extra nytta däruppe till fjälls förutom att dra gränser.

Fortsättning följer

Annonser

Sydsamernas historiska utbredningsområde i Sverige, landskaps- och länsvis genomgång

Utifrån 2016 års kunskapsläge.
HISTORISKA SAEPMIE
sträcker sig över landskapen Lappland – Västerbotten – Ångermanland – Jämtland – Härjedalen – hela Dalarna – Värmland – Västmanland – Medelpad – Hälsingland – Gästrikland – delar av Närke – Södermanland – Uppland.

Västergötland och Östergötland liksom Dalsland har nämnts; men kan ej anses vara vedertaget. Närke är inte heller självklart i uppräkningen.
Umesamiska området räknas traditionellt vanligen in i det sydsamiska.

Länsmässigt handlar det om Västerbotten (inkl del av Norrbotten), Västernorrland, Jämtlands län, Gävleborg, Dalarna, Värmlands, Örebro län, Västmanlands, Upplands län, Stockholms län, Södermanlands län.
Historiskt figurerar en lång rad olika länskonstellationer såsom t ex Trundhjems län, Härnösands län inkl nuvarande landskapet Jämtland, Hudiksvalls län, Närkes och Värmlands län osv.

Kartbilden visar lite hur det sett ut i äldre tider, medeltid, uppger källans skapare.


Länk till kartans skapares sida: Björn Espell, Frösön
http://www.espell.se/saga/karta_medeltid.html

”da undlöbe mig tvende finner, næfnlig Ion Siursen og Jon Torchildsen”. Ur von Westens brev till svenska prästerskapet (I)

Thomas von Westens bref
till prästerskapet i Jämtland etc.
den 11 mars 1723

LIERNE

2) At eftersom fra Grong i Ofverhallen, da Jeg i nogle uger behandlede til ssalighed 70 finner, da undlöbe mig tvende finner, næfnlig Ion Siursen og Jon Torchildsen, og disse toe arme siæle hafver siden skammeligen udströd i fieldene baade i Haram[23] og Li og Haar-Kiölen, at Jeg skulde sette finner i mörkstuen, binde dem, paalegge dem utaalelige plager, hvilked altsammen er dend allerstörste lögn af Satan som vil afvende faarene fra dend som paa Guds vegne vil söge dem samlede til Guds rige, da vilde Eders Velærværdigheder og Ærværdigheder icke troe saadant. Jeg vil altid visse at Jeg selv för vilde döe förend end Jeg skulde være aarsag i nogen Laps elendighed. Det veed nu Gud. Jeg elsker dem alt for höit til det Jeg skulde vilde dem noged ondt. Men dieflene og helvede vil Jeg have skildt fra dem og derpaa vofver Jeg mit eged lif. Dette ville I være mine vidner til, i fald anderledes blir i Eders fielde spargered. Guds sendebud kand jo icke komme med sverd eller haardhed, men med sagtmodighed, Guds ord, hands aand og kraft i dend allerstörste kierlighed. Dersom der var at bekomme hoss Eder Novum Foedus Lappico idiomate per Rangium[24] cura Lectoris Hernösandensis, da giör I mig en stor tieneste, at I ville skicke mig et exemplar og endnu större, om Jeg faar flere exemplarer, dem Jeg gierne til al takke vil betale med det priis som forlanges.

Via Reuterskiöld och jämfört med andra återgivningar.

[19] = fjället Hartkjölen på svenska gränsen SO om Nordli kyrka i Nordre Trondhjems amt (64° 20’ n. br.).
PE not: Fjället kallas idag Hestkjölen och har hamnat på norska sidan.

Ur Källskrifter till Lapparnas mytologi

af
Edgar Reuterskiöld

Bidrag till vår odlings häfder
utgifna af Nordiska Museet
Uppsala, 1910

Via Heimskringla

Webbadress: http://heimskringla.no/wiki/K%C3%A4llskrifter_till_Lapparnas_mytologi

 

”thi de tænke at i Sverrig kand de faae bruge deres gamle vantroe i sickerhed”

(inkl länk till Reuterskiöld) ”Snaasen 11 Mart. 1723” – von Westens brev till det jämtländska prästerskapet

Gud veed, hvor gierne Jeg hafde tåled disse ting nærværende med Eder som Jeg og tænkte, men Snaase-finnernes siæle tillader mig icke at forlade dem saa hastig, derfore har Jeg udsendt her fra et expresse bud at Jeg icke skulde miste dend leylighed ved Eders nærværelse paa Levanger. Siunes I nu at det er ret som Jeg har paa Guds vegne her erindret, som Jeg veed at det er ret i Jesu Christo, da vilde I opfylde min glæde derudi, at I vilde gifve mig til tröst, Eders gode og Christelige svar herpaa. Toe ting har Jeg at bede Eder broderligst om ved Christi kierlighed og om der er nogen samfund i aanden, at I

1) Vilde aldrig modtage nogen Lap eller find herfra, som undflyr omvendelse og reiser bort herifra, fordi de icke vilde miste deres afguder, thi de tænke at i Sverrig kand de faae bruge deres gamle vantroe i sickerhed. Saadanne ville I strax sende hiem til os, og det samme ville vi da giöre mod Eder, naar nogen Lap af de Svenske fielde hidlöber, for at undfly omvendelse hos de Svenske. Og som der i disse dage ere adskillige bortdragne til Harkiölens östre side, allene fordi de fornomme, at dend gamle ugudelighed icke mere maatte bruges, derfore de har icke vildet møde mig i Snaasen, da vilde I bevisse mig dend barmhiertighed, at I vilde sende dem tilbage: blandt dem vore Ole Nilsen kaldet Vimkelole, hands ssön Zacharias Olsen, Anders Olsen: men Lars Larsen skal Være draged til Vefsen.

2) At eftersom fra Grong i Ofverhallen, da Jeg i nogle uger behandlede til ssalighed 70 finner, da undlöbe mig tvende finner, næfnlig Ion Siursen og Jon Torchildsen, og disse toe arme siæle hafver siden skammeligen udströd i fieldene baade i Haram[23] og Li og Haar-Kiölen, at Jeg skulde sette finner i mörkstuen, binde dem, paalegge dem utaalelige plager, hvilked altsammen er dend allerstörste lögn af Satan som vil afvende faarene fra dend som paa Guds vegne vil söge dem samlede til Guds rige, da vilde Eders Velærværdigheder og Ærværdigheder icke troe saadant. Jeg vil altid visse at Jeg selv för vilde döe förend end Jeg skulde være aarsag i nogen Laps elendighed. Det veed nu Gud. Jeg elsker dem alt for höit til det Jeg skulde vilde dem noged ondt. Men dieflene og helvede vil Jeg have skildt fra dem og derpaa vofver Jeg mit eged lif. Dette ville I være mine vidner til, i fald anderledes blir i Eders fielde spargered. Guds sendebud kand jo icke komme med sverd eller haardhed, men med sagtmodighed, Guds ord, hands aand og kraft i dend allerstörste kierlighed. Dersom der var at bekomme hoss Eder Novum Foedus Lappico idiomate per Rangium[24] cura Lectoris Hernösandensis, da giör I mig en stor tieneste, at I ville skicke mig et exemplar og endnu större, om Jeg faar flere exemplarer, dem Jeg gierne til al takke vil betale med det priis som forlanges.

Og nu er min siste begiæring denne, at Eders Velærværdigheder og Ærværdigheder vilde holde mig til gode og forklare til det beste denne min skrifvelsse, thi Gud er vidne at Jeg har skreved det altssammen for Guds ansigt i mit hiertes inderste bedrövelsse ofver de forförde faar, og i haab at Christus skal dog i denne siste verdens tid forbarme sig ofver det arme Lappefolk. Nu være da saliggiörelsen og riget og magten Gud og Christo, dertil siger hinanden, dertil siger baade Sverrig og Norrig, Amen, Ja Amen!

Mine kiære Brödres i Christo, de Velærværdige og Ærværdige Præsters i Jemteland og anden steds, hvor finner ere underliggende

velvilligste tienere og medstridere til Guds rige

Thomas von Westen.
Snaasen 11 Mart. 1723.

Via Reuterskiöld (1910) och heimskringla.no
Här finns hela publikationen:
http://heimskringla.no/wiki/K%C3%A4llskrifter_till_Lapparnas_mytologi


[Redigerad version 20150916] Fra fangstbasert til nomadisk reindrift i Rørostraktene. Av Sverre Fjellheim (2004) Del 3 av 3 (inkl pdf)

HELA texten som pdf  20040825 Fra fangstbasert til nomadisk reindrift


Foto: Bente Haarstad https://bentehaarstad.wordpress.com/2015/06/10/the-tiny-reindeers/

PE framhävningar, om ej annat utsäges.

The 13th Nordic Conference Rangifer Report No. 10 (2005)
: 21-30 on Reindeer and Reindeer Husbandry Research, NORs 13. nordiske forskningskonferanse om rein og reindrift, Røros, Norge, 23.-25. august 2004.

Fra fangstbasert til nomadisk reindrift i Rørostraktene. Sverre Fjellheim.

Opplysningene om broren Niels er mer sparsomme. Men det står at han lå ved Savalen. Det står også i dokumentet at bøndene hadde funnet samene ikke lenger enn 2’/2 «små mil» fra Tynset, og at bøndene hadde ranet til seg 100 rein fra Niels og hans sameby. Det fortelles at bøndene gjorde dette fordi de hadde til hensikt å jage samene vekk. Det sentrale i disse dokumentene i denne sammenheng, er at det her fortelles at det på midten av 1600-tallet var minst to samebyer i Nord-Østerdal. Dessuten er det funnet en runebommehammer i Rendalen som viser at det må ha vært en samegruppe som hadde tilhold i disse traktene i hvert fall på 14- 1500-tallet (Pareli, 1991).

Funnstedet for denne runebommehammeren er også markert på kartet (Fig. 4).

Til slutt har vi kartets område F.

I 1706 engasjerte kong Fredrik IV en mann som hette Paul Resen til å foreta undersøkelser om samene i Norge. Etter reisene sine skrev Resen et brev til kongen der han også gir flere interessante opplysninger om sørsamer, bl.a. at det for «nogen tid siden» var samer nord og nordvest for Driva, og at disse samene hadde «mangfoldige» reinsdyr. (Bergsland, 1992: 73). Deretter får vi en detaljert beskrivelse av at noen fra bygda hadde gått sammen og stjålet samenes penger, sølv og kobber. Ved hjelp av bjøllereinen fikk bøndene også med seg en tamreinflokk på 100 dyr som samene hadde, og i følge Resen hadde det aldri bodd samer i disse fjella etter at dette skjedde. Han forteller også at det aldri siden har vært villrein i disse fjellene. Det må bety at villreinen var så godt som utryddet, og underbygger det vi har drøftet tidligere, nemlig at nomadisk reindrift ikke er forenlig med en større villreinstamme i ett og samme område. Dermed kan vi konkludere med at det fantes minimum seks «samebyer» eller grupper av samer fra Sylene i nord til Dovre i sør som drev fangstbasert og/eller nomadisk reindrift i Rørostraktene på 1600-tallet.

Avsluttende sammendrag

Kunnskapen som er presentert og analysert i denne artikkelen, gir grunnlag for å trekke følgende konklusjoner, den første om Rørosområdet spesielt, den andre om kontinuiteten i reindriftskulturen mer generelt: 1) V i har hørt at bøndene i løpet av 1600-tallet framsetter en rekke klagemål på at samene i Rørostraktene overbeskattet viltet. Samtidig får vi vite at samene hadde til dels store tamreinflokker.

Dersom vi kobler disse opplysningene sammen med bl.a. reindriftskunnskap og klimaforhold, gir det oss et godt grunnlag for å hevde at overgangen fra fangstbasert til nomadisk reindrift i Røros¬ området sannsynligvis startet fra omkring midten av 1500-tallet, og at denne prosessen varte noen generasjoner slik vi kjenner det hos skoltesamene. Det blir derfor sannsynlig at også reinnomadismen i Rørostraktene utviklet seg fra en lokal fangstkultur slik det har foregått i de andre samiske områdene. 2) Min analyse med eksempel fra gamle fangstanlegg og sammenlikning med dagens ekstensive reindrift, sannsynliggjør at denne overgangen representerer en kontinuitet og ikke noe egentlig brudd i reindriftskulturen. 29

Referanser
Bergsland, K. [1943] 1992. Røros-samiske tekster. Norsk Folkemuseum. Oslo. Bergsland, K. 1974. Synsvinkler i samisk historie. – Historisk tidsskrift: s. 1-36. Bergsland, K. 1992. Bidrag til sydsamenes historie. Senter for samiske studier. Universitetet i Tromsø. Clutton-Brock, J. 1981.
Domesticated Animals from Early Times. London.
Clutton-Brock, J. 1989. Introductions to pastoralism. -1: J. Clutton-Brock (red.). The Walking Larder. Patterns of domestication, pastoralism andpredation, s. 115-155. London. Einbu, T. 2001. Massefangst ved ”Klympe”, Slådalen. Lesja. Upubl. notat med skisser og foto.
Fjellheim, P. 1983. Bygselsamer vest for Femund. – Åarjel-saemieh/Samer i Sør. Snåsa. Fjellheim, S. 1996. Reindriftslov og samisk rett. Dobbeltkronikk i Adresseavisen 15. og 16. januar 1996.
Fjellheim, S. 1999. Samer i Rørostraktene. Snåsa
Haarstad, K. 1992. Sørsamisk historie. Ekspansjon og konflikter i Rørostraktene 1630-1900. Tapir forlag. Inderøyboka. 1973. Bind I. Steinkjer.
Jordhøy, P. 2004. Nyregistrerte massefangstanlegg rundt Slådalen i Ottadalen Nord villreinområde. NINA. Upublisert rapport.
Junge, Å. 1996. Geografiske spor etter samisk etnisitet i Midt- og Sør-Skandinavia. To historieoppfatninger i debatt 1970-1975. Hovedoppgave Geografisk Institutt. NTNU, Trondheim. Kungl. Skytteanska samfundets handlingar nr. 27. 1983. Beråttelser om samerna i 1600-tallets Sverige.
Lundmark, L. 1982. Uppbørord, utarming utveckling. Det samiska fångstsamhellets dvergång till rennomadism i Lule lappmark. Arkiv avhandlingsserie 14. Lund. Mundal, E. 1996. The perception of the Saamis and their religion in Old Norse sources. – I: J. Pentikåinen (red.). Shamanism and Northern Ecology. Berlin, New York.
Mølmen, Ø. 1999. Beskrivelse, skisse og div. foto av fangstanlegget ”Klympe” i Slådalen, Lesja kommune. Upubl. rapport. 22s..
Narmo, L.E. 2000. Oldtid vedÅmøtet, Østerdalens tidlige historie belyst av arkeologiske utgravinger på Rødsmoen i Åmot. Åmot Historielag. Åmot.
Nickul, K. 1955. Det samiska samhållet såsom jag lårde kånna det hos suenjelskolterna – Sameliv – Samisk Selskaps Årbok 1953-1955. Oslo.
Norsk meteorologisk institutt (NMI). 1993. Temperaturnormalhefte. Klimaavdelingen. Oslo. Pareli, L. 1991. Runebommehammeren fra Rendalen – et minne etter samer i Sør-Norge i middelalderen. – Åaejel saemieh/Samer i Sør. Snåsa.
Reitan, A. [1936] 1967. Ålen. Ålen. Schweingruber, F.H. m.fl 1988. Radiodensitometric-dendroclimatological conifer chronologies from Lapland (Scandinavia) and the Alps (Switzerland). – Boreas – an international journal of Quaternary research 17. Norwegian University Press.
Sturlasson, Snorre. 1979. Norges kongesoger. Den norske bokklubben. Gjøvik. Tøsse, S. 1987. Bygdebok for Tydal. Bind 1. Tydal.
Vorren, Ø. 1981. Kritiske avsnitt i samisk kulturutvikling på Nordkalotten. – I: Det Norske Videnskaps-Akademis årbok.
Wishman, E. 1995. Beiteforholdene for reinsdyr i Rørostraktene på 15-1600-tallet. Brev til Sverre Fjellheim av 05.12.95.

HELA texten som pdf  20040825 Fra fangstbasert til nomadisk reindrift

Maj 1945. Läsvärt om en mindre känd del av svenskt-norskt samarbete under VK II (Johansson 2012). Och farfar!

Ur min släkts historia: farfar satt i Baggböle

NORSKT UPPBROTT i natt från Baggbölelägret

Flertalet av de norska polistrupperna i våra trakter på väg till Norge

Norrmännen i vårt län befinna sig i uppbrottsstämning efter de senaste dagarnas glada budskap som gått över Kölen. I går var det stort uppbrott i det s. k. Baggböle-lägret, där mellan 800–900 polisutbildade norrmän lämnade sin förläggning för att vid gränsen avvakta de order, som skulle ge dem tillfälle att ge sitt hemland ett effektivt handtag.

Uppbrottet började med att ett 80-tal hästfordon körde till Njurunda station på kvällen och började lastas i ett extratåg. Kl. ½ 11 kom nästa kontingent från Baggböle och den tredje och sista begav sig iväg en timme senare. Man arbetade frenetiskt för att få allt ombord på extratåget och kl. 5.30 i morse kunde detta ge sig i väg med sina lyckliga passagerare.
Det hela gick i stillhet, det var endast ett fåtal bekanta, som norrmännen skaffat sig i Njurunda, som mött upp för att ta farväl. Poliskåren i socknen såg till att allt gick sin gilla gång men den hade aldrig någon anledning att ingripa.
I Baggböle-lägret – där så många norrmän på sistone undergått polisutbildning för kommande fredsvärv – återstår nu endast ett 100-tal man som skola avveckla lägerrörelsen och utplåna spåren efter den flyktingkoloni, som funnits där. Man arbetar i dag med frejdigt mod, ty alla hoppas att hinna undan så fort som möjligt så att de kunna hinna efter sina kamrater, som närmast förts till någon trakt av norska gränsen, där de avvakta order att gå över till sitt hemland igen.
Norrmännen har under sin Njurunda-vistelse skaffat sig många vänner och åtskilliga vänskapsband ha knutits som säkert kommer att hålla även framdeles.

(Källa: Sundsvalls-Posten 1945-05-09)

Minnesstenen i Baggböle

Stenen står på platsen för det norska polistruppsläger, som fanns i Baggböle åren 1944-1945.  Där bedrevs militärutbildning av unga norska män som flytt från sitt hemland under den tyska ockupationen. Stenen restes år 1988 av norska veteraner med stöd av kommunerna i Trondheim och Sundsvall. Platsen invigdes i närvaro av det två ländernas försvarsministrar. Sundsvalls kommun har lövat att svara för områdets skötsel och för anläggningens fortbestånd. Platsen sköts av Söröjebygdens intresseförening åt kommunen.

Stenen står väl synlig när man närmar sig platsen för lägret, man ser den rakt fram när man kommer på bron över Baggböleåsen . Vid stenen finns en informationstavla som sattes upp av norska veteraner 1997.

http://www.soroje.se/minnesstenen-i-baggbole

BOK Anders Johansson: Den glömda armén. Norge-Sverige 1939-1945. Fischer & CO.
Hundraårsminnet av bodelningen mellan Sverige och Norge genom unionsupplösningen hösten 1905 har uppmärksammats på olika sätt på bägge sidor om kölen. I Norge har man också firat 60-årsminnet av fredsslutet 1945 och befrielsen från den femåriga tyska ockupationen. Norge hade förklarat sig neutralt vid krigsutbrottet 1939 men Hitler misstänkte tidigt att det svaga norska försvaret inte skulle motstå engelska neutralitetskränkningar. Den 9 april 1940 inledde tyskarna därför operation Weserübung mot Danmark och Norge. Danskarna gav genast upp allt motstånd medan norrmännen kapitulerade först i början av juni efter delvis hårda strider i bland annat Gudbrandsdalen och efter att ha sänkt den tyske kryssaren Blücher i inloppet till Oslo. Den 7 juni lämnade kung och regering Norge ombord på ett engelskt fartyg i Tromsö för exiltillvaro England. Den skulle alltså vara i nära fem år. Landsförrädaren Vidkun Quisling, som träffade Hitler personligen elva gånger och som genom en s.k. statsakt på Akershus fästning 1942 utnämnts till ministerpresident i en tyskkontrollerad regering, försökte nazifiera Norge. Den verkliga makten låg emellertid hos den tyske rikskommissarien Josef Terboven, sedan tidigt 30-tal en av Hitlers obehagligaste och mest fanatiska anhängare. Breda sektorer av det norska samhället med kyrkan, universitetet och fackföreningarna i spetsen motsatte sig bestämt likriktningspolitiken. Men det kan inte förnekas att många norrmän också samarbetade med ockupanterna. Över 50 000 ställdes inför rätta efter kriget; den mest kände var nobelpristagaren i litteratur Knut Hamsun. Endast genom sin höga ålder och sin svåra dövhet, som uppenbarligen starkt bidragit till hans politiska desorientering, undgick han en dödsdom. Motståndet mot tyskarna leddes formellt av exilregeringen i London. I England sattes också en norsk militär styrka på 15 000 man upp. I själva Norge organiserades en illegal nyhetsförmedling och efterhand formerades också en hemlig militär hemmafront, hjemmefronten, som bland annat lyckades föra över hälften av Norges judar till Sverige. Mindre känt är att stora norska polisstyrkor av delvis rent militär karaktär på mellan 10-15 000 man utbildades i det formellt neutrala Sverige från slutet av 1943 för att sättas in vid den tyska kapitulationen, som alla visste skulle komma förr eller senare efter Wehrmachts katastrofala nederlag vid El Alamein och Stalingrad. Polistrupperna rekryterades bland de 43 000 norska flyktingarna i Sverige och har nu fått en svensk historieskrivare i journalisten Anders Johansson mångårig utrikeskorrespondent för Dagens Nyheter i Afrika. Johansson bygger sin framställning på intervjuer av gamla motståndsmän, memoarer och på en synnerligen ambitiös genomgång av ett mycket stort otryckt källmaterial. Han har också kunnat repliera på ett norskt projekt om nazitysk agentverksamhet i Sverige där sundsvallsbördige Anders Thunberg, radioekots tidigare korrespondent i Oslo, ingår. När Johansson därför kallar sig för en glad amatör är han alltför blygsam. Men ibland har materialets rikedom blivit honom övermäktig. Källcitaten har ej sällan blivit alldeles för utförliga och framställningen störs då och då av en något ryckig kronologi och en hel del ovidkommande utvikningar och upprepningar. Bland annat så presenteras den tyske exilpolitikern och senare förbundskanslern Willy Brandt, egentligen Herbert Frahm, två gånger. Här som så många gånger i samband med dagens svenska utgivning av populärhistoria saknar man en förlagsredaktörs ansande hand. Initiativtagare till de norska polititroppene i Sverige var den legendariske kriminologen docent Harry Söderman, ofta kallad Revolver-Harry, sedan 1939 chef för Statens kriminaltekniska anstalt. Det började med att Söderman tillsammans med två ledande norska flyktingar, lungkirurgen Carl Semb och majoren Lauritz Bryhn, sommaren och hösten 1943 organiserade ett 40-tal s.k. hälsoläger för vaccinering m.m. av norska flyktingar i värnpliktsåldern. I själva verket var hälsolägren eller arbetslägren som de också kallades dolda utbildningscentraler för norska poliser och kom snart att utvecklas till rent militära skolor med granat-, kulsprute- och artilleriutbildning. En av förläggningarna låg 1944-45 i Baggböle i Njurunda. Lägren hade alltså en civil täckmantel, som skulle dölja den regelrätta polis- och militärutbildningen. Statsminister Per Albin Hansson och samlingsregeringen var tidigt medvetna om vad som pågick men lät det ske även om man i början kände en påtaglig tveksamhet inför de norska propåerna att polissoldaterna skulle tillåtas öva med maskingevär och andra tyngre vapen. Hundratals kulsprutor och stora lager av handgranater lades upp i lägren. Regelrätta uniformer tilläts snart också och förbudet att bära dessa utanför lägren efterlevdes inte alltid. Den svenska militärens närvaro i lägren var diskret och officerarna bar mestadels civila kläder. Från april 1944 flögs över 1 500 man från de norska lägren i Sverige över till England för att förstärka den norska brigaden där, ett bevis så gott som något på utbildningens militära karaktär. Det tyska spionaget i Sverige kom snart verksamheten på spåren. Både tyskarna och quislingregeringen lyckades smussla in infiltratörer och spanare i lägren. I Berlin var man naturligtvis irriterad över bildandet av en norsk hjälppoliskår i Sverige. Den pronazistiska tidningen Folkets Dagblad i Stockholm skrev: Vem satte vapen i hand på flyktingarna? Dimmorna tätnar kring norrmännens vapenlek. Den likaså nazivänliga Dagsposten frågade den 12 juni 1944: När har tidigare här i landet granatkastning ingått i polisutbildningen? Men den stående officiella svenska lögnen, framförd av bland annat utrikesminister Christian Günther, var att poliskurserna var en helt civil sak som inte hade med militärutbildning att göra. Socialminister Gustav Möller uttryckte vid ett privat samtal den svenska regeringens ståndpunkt på ett annat sätt: i krig händer det en del udda saker och ibland måste man ta risker. I takt med tyskarnas militära motgångar hårdnade tonfallet i utrikesdepartementets dialog med Auswärtiges Amt i Berlin. I väntan på en allierad expeditionskår var avsikten att polistrupperna skulle skickas till de tyskbesatta områdena i Norge vid krigsslutet och efter det kommande vapenstilleståndet. Den första styrkan flögs den 16 februari 1945 till Finnmark. Polistrupperna behövde emellertid aldrig sättas in i regelrätta strider. När tyskarna villkorslöst kapitulerade på kontinenten sprängde sig Josef Terboven i luften med dynamit och farhågorna att den 300 000 man starka tyska Norgearmén skulle fortsätta motståndet besannades lyckligtvis inte. Avvecklingen av den tyska ockupationen skedde i fredliga och organiserade former. Den 10 maj ryckte polistrupperna från Sverige in i Oslo där Harry Söderman några dagar tidigare som den förste kunnat meddela fångarna i koncentrationslägret Grini att de nu var fria. Polistrupperna kom sedan att spela en viktig roll vid uppgörelsen med quislingregimen och dess olika medlöpare. De formerade exekutionsplutoner när Quisling avrättades liksom medlemmarna av den fruktade Henry Rinnanligan, som samarbetat med Gestapohögkvarteret i Trondheim och gjort sig skyldiga till mord på motståndsmän. Utbildningen av de norska polistrupperna i Sverige var ett klart brott mot den officiella svenska neutralitetspolitiken. En Gestapoman i Norge förklarade för Harry Söderman strax före krigsslutet att polistruppernas uppsättande var det värsta som Sverige gjort Tyskland under kriget. Det är Anders Johanssons förtjänst att ha lyft fram denna viktiga men tidigare undanskymda aspekt på Sveriges agerande under andra världskriget och på de norsk-svenska relationerna. Man kan spekulera i varför utbildningen av norska poliser fått en sådan undanskymd plats i den officiella historieskrivningen. En förklaring är, som Johansson betonar, hemlighetsmakeriet kring utbildningen. Från norsk sida har man också i första hand funnit det angeläget att lyfta fram det norska civilsamhällets och hemmafrontens roll i motståndet mot de tyska ockupanterna. Den svenska militärledningens kontakter med Wehrmacht redan före den norska kapitulationen i juni 1940 och permittenttrafiken mellan Norge och Tyskland genom Sverige kan även ha spelat en roll. Kontrasten mellan det helhjärtade svenska stödet till Finland under vinterkriget och en del psykologiskt tveksamma uttalanden från svenskt politikerhåll under den tyska ockupationens inledningsskede kan också ha haft betydelse. Unionsupplösningen med de folkpsykologiska spänningarna mellan Sverige och Norge låg också bara några årtionden tillbaka i tiden.1797317_10203391430493493_642953694_n

Farfar Björn E. Motståndsman.

(#2) Fra fangstbasert til nomadisk reindrift i Rørostraktene – av Sverre Fjellheim (2004) Del 2 av 3 (inkl pdf)

JOHAN TIRÉN, tillskriven, akvarell.

Sverre Fjellheim 2004 (länk nedan!)
Fangstbasert reindrift

Etter hvert som jeg har arbeidet med dette temaet, har jeg kommet fram til at villreinfangsten også i prinsippet var en form for reindrift.
Analyse og strategi i arbeidet med reinen i dagens reindrift har nemlig svært mange likhetstrekk med strategiske analyser og taktiske disposisjoner som fangstfolket måtte foreta i gamle dager. Både fangstmannen og dagens reingjeter må forholde seg til reinens naturlige trekkvaner og bevegelser i landskapet avhengig av årstid, vær, beite og topografi osv, og både fangstmann og rein¬ gjeter må kombinere de naturgitte forutsetningene med forskjellige tekniske anlegg i sitt arbeid med å styre flokken dit de vil ha den.
V i har vært inne på at fangstmannen også hadde tamme dyr som ble melket og brukt til transport, og det finnes faktisk forskere som hevder at forskjellen mellom ei gruppe som følger en flokk som de dreper, og en gruppe som gjeter en hjord egentlig ikke trenger å være så stor. (CluttonBrock, 1981; 1989: 115-155). Den viktigste forskjellen er vel at villreinflokken var fangstsamfunnets felleseie, mens reinflokkene fra og med etableringen av nomadisk reindrift ble privat eiendom. Jeg mener derfor at den gamle villreinfangsten også var en form for strukturert reindrift, og at begrepet fangstbasert reindrift er en både bedre og mer presis betegnelse på denne næringsformen enn vill¬ reinfangst. Fangstanlegg for rein De mest kjente fangstinnretningene fra fangstsamfunnets dager, var fangstgroper. Men dersom en skulle drive fangst i større stil i form av f. eks. masseslakt, og enda mer dersom en hadde behov for uttak av levende dyr, var fangstgropene dårlig egnet. Men en hadde andre og mer effektive fangst¬ metoder. Slike anlegg er faktisk grundig beskrevet i en bok fra 1672 av presten Tornæus som skildrer hvordan samene i tidligere tider fanget reinen med såkalte konvergerende gjerder (Kungl. Skytteanska samfundets handlingar nr. 27, 1983). Anleggene som ble brukt på 1600-tallet ble bygd på åpne fjellstrekninger hvor det ble satt opp lange staker som stadig nærmet seg hverandre og som endte opp i et gjerde. Tornæus gir en meget detaljert beskrivelse av hvordan samene ledet reinen gjennom landskapet inn i slike fangstanlegg, og forteller at denne fangstmetoden var så effektiv at de samene som drev med dette var forhatte av andre samer. Tornæus skrev bl.a. følgende: ”Kloke samer samlet i tidligere tider reinen i noe som de kalte wuomen. Denne wuomen besto av høge stokker i snaufjellet, 1 eller 2 mil bredt. Til å begynne med er det langt mellom stokkene, men etter hvert blir de tettere, og på hver stokk henges det noe for å skremme reinen så den ikke skal gå ut mellom stokkene. Når en kommer til det trangere rommet, ble det bygd et tregjerde som reinen ikke kunne hoppe over. Når anlegget er ferdig farer samene over alle fjell og samler rein som de fører til wuommen. Når reinen kommer til de oppsatte stokkene, tør den ikke gå mellom dem. Samene lar reinen bevege seg sakte fram, slik at reinen iblant kan legge seg ned å kvile. Men når de kommer til det trangere rommet, jager samene flokken noe hardere, og til slutt jager de reinen inn i gjerdet som reinen ikke kan komme seg utfra”. (Min oversettelse etter Tornæus).

Fig. 2. Skisse av et fangstanlegg for rein slik det er beskrevet av presten av presten Tornæus på 1600-tallet. Jeg har laget en skisse av et slikt anlegg etter denne beskrivelsen fra 1600-tallet (Fig. 2).
Den som har litt kunnskap om dagens reindrift, vil se at dette nesten kunne vært en tegning av et trøanlegg slik det bygges av reindriftssamer den dag i dag. I de senere åra er det blitt mer og mer vanlig å ta større reinflokker inn i såkalte beitehager for å effektivisere arbeidet med reinen hvor større eller mindre reinflokker kan være i opp til flere dager etter behov. Fra den store beitehagen kan en ta reinen inn i et mindre gjerde og arbeide med mindre flokker, og noen ganger brukes en såkalt sil der en kan ta ut enkeltdyr etter behov uten å bruke lasso. V i har gjerne trodd at dette er en nymotens oppfinnelse. Men kanskje er det ikke det?
På Fig. 3a og 3b vises en skisse av et fangstanlegg som Tor Einbu fra Lesja oppdaget sommeren 1999. Det ligger på snaufjellet mellom 1100 og 1200 m.o.h. i Slådalen ved kommunegrensa mellom Lesja og Vågå i Nord-Gudbrandsdalen, i den østlige delen av det som i dag betegnes som Ottadalen villreinområde. Slådalsvegen, som er en bomveg mellom Lesja og Lom, skjærer rett gjennom anlegget. Dette anlegget inneholder 3 eller 4 hovedelementer, nemlig ledegjerder eller fangarmer for å styre reinen inn i et samlegjerde eller en salgs beitehage. Derfra kunne mindre flokker ledes inn i et mindre gjerde med en innsnevring som ender opp i en slags sil som på det smaleste er bare 1,70 m (Mølmen, 1999; Einbu, 2001; Jordhøy, 2004).

Fig. 3 a. Skisse av et fangstanlegg på Verket i Nord-Gudbrandsdal med fangarmer (ledegjerder) ”beitehage” og mindre samlegjerde med ”sil”. Tegnet etter mål og skisser fra Tor Einbu (2001), og egen befaring av anlegget sammen med Einbu i 2002. Anlegget var bygd med trestolper, og stolpehullene er godt synlige den dag i dag. Det er et stort anlegg. Til nå har Einbu funnet stolperekker som til sammen måler mer enn 3 km, og det er plass til flere hundre dyr i det store samlegjerdet. Det er foreløpig foretatt datering av sannsynlige stolpe¬ rester som indikerer at anlegget var i bruk i vikingtid (Jordhøy, 2004).
Dette er et svært interessant anlegg, og det eneste i sitt slag som er påvist til nå. Jeg har laget en forstørrelse av det minste gjerdet (Fig. 3b). Som dere ser, renner det en bekk gjennom dette gjerdet, og det vil en gjerne også ha i dagens reingjerder. Ved inngangen til den trange slusen er det en ganske bratt bakkeskrent på 6-7 m. Det er nok heller ingen tilfeldighet, fordi reinen da ikke kunne se enden på slusen før den var kommet opp på den bratte skrenten. Det er ca. 1000 år siden anlegget i Slådalen ble brukt, men i prinsippet har det en slående lik¬ het med dagens trøanlegg. En kan godt forestille seg at fangstfolket samlet en større reinflokk i det store gjerdet og derfra tok ut små flokker til det lille gjerdet, og at en derfra ledet dyrene videre gjen¬ nom den trange slusen eller silen og plukket ut de enkeltdyrene en trengte, det være seg slaktedyr, okserein som kunne temmes til kjørerein, simler som en ville melke osv. Og når en hadde tatt de individene fangstfolket hadde bruk for, kunne flokken slippes ut igjen.

Fig. 3b. Utsnitt av fangstanlegg med samlegjerde og ”sil”. Ved inngangen til silen er det markert en bakkeskrent som er en 6-7 m høg. Hvis vi tenker oss at reinen i området tilhørte en relativt lokal villreinstamme, kan en godt forestille seg at flere av dyra på den måten både kunne se og kanskje bli håndtert av mennesker flere ganger i løpet av året, og på den måten som i dag bli vant med folk.

I en slik virkelighet får begrepet fangstbasert reindrift både et forståelig og konkret innhold. Det begynner faktisk å nærme seg den driftsformen vi har i dag, og som gjerne kalles ekstensiv reindrift. Den største forskjellen vil være at de som holdt til i Slådalen for 1000 år siden verken hadde nylongjerde eller motoriserte kjøretøyer. Men de hadde sikkert minst like høg kompetanse til å behandle reinen enten den var ”tam” eller ”vill” . Noe av det en kan stusse over, er at fangarmene var så korte. Var reinen egentlig så vill når en på den tida kunne styre reinen inn i anlegget med så korte fangarmer? V i vet at fangarmene til dagens trø- anlegg ofte er mye lengre. Hvem var så de menneskene som brukte dette anlegget? Det kan ingen svare på med sikkerhet i dag. Men fagfolk vil kunne være enige om at • dette er et samlegjerde for rein, • anlegget må være brukt av ei større gruppe mennesker som har hatt fangst som profesjon, • anlegget er svært likt anlegg for samling av rein som samer har brukt i hundrer av år, og fremdeles bruker. I tillegg vet vi at etablering og drift av et slikt anlegg vil betinge et samfunn av en viss størrelse med en egen sosial organisasjon. Det vet vi at samene hadde i fangstsamfunnets dager. Mot en slik bakgrunn blir det verken merkelig eller sensasjonelt at det kan være samer som har hatt tilhold i dette området da dette anlegget var i bruk. V i har hørt at foreløpige dateringer viser at anlegget var i bruk i vikingtid. Kildene forteller oss at det sannsynligvis var samer både i Østerdalen og på Dovre på den tida (Sturlasson, 1979; Mundal, 1996; Fjellheim, 1999: 50-57; Narmo, 2000: 95-100). Det ute¬ lukker naturligvis ikke at det også kunne vært en annen folkegruppe i disse fjellområdene på den tida, men da må en imidlertid forutsette at det fantes et fangstfolk i vikingtid og tidlig middelalder som til nå er helt ukjent. 27 Flere samebyer på 1600-tallet V i har sitert fra en del skriftlige kilder på 1600-tallet der det klages på samenes fangst både i Gaul¬ dalen, Østerdalen og Hårjedalen, og hvor det sannsynligvis må ha ligget større eller mindre samebyer på den tida. Men det er flere skriftlige kilder som vitner om samisk nærvær og reindrift i Rørostraktene på 1600-tallet, som drev både fangsbasert og/eller nomadisk reindrift. Fig. 4 viser hvor disse same¬ byene omtrent må ha ligget. Fig. 4. Sijth (samebyer) som drev fangstbasert og/eller nomadisk reindrift i Rørostraktene på 1600-tallet. Grensene for dagens reinbeitedistrikter er markert med prikket linje (Fjellheim, 1999: 35). Som nevnt i et klagebrev fra 1632 klager en rekke bønder fra Ålen på at samene drev storstilt fangst i bøndenes allmenninger på den tiden. Området som er merket A (Fig. 4) har jeg derfor plassert i Holtålen. B og C ligger henholdsvis i Tydal og på svensk side. I juli 1690 fortalte den gamle samen Thomas Mortensen i et vitneavhør at han hadde bygslet fjellene på vestsida av Helagsfjellet i 40 år, og at Anders Larsen hadde gjort det 70 år før han. Her dokumenteres samisk bruk i hvert fall til begyn¬ nelsen av 1600-tallet (Bergsland, 1992: bilag 8). Dette området må ha ligget omtrent der det er merket med B på kartet, kanskje med grense mot samene i Holtålen i vest. Men det var nok enda flere grupper i Tydal på den tida. For i følge skattebøkene på 1660- og 1670-tallet var det minst fem samegrupper i Tydalsfjella som til sammen betalte nesten like mye skatt som de største bøndene i Tydal (Tøsse, 1987: 227). Som nabo i øst hadde Thomas den svenske samen Blind Niels på Flatruet. Blind Niels sitt område er markert med C på kartet. V i vet ikke når overgangen fra fangstbasert til nomadisk reindrift skjedde her. Men Thomas forteller at han i nærmere 40 år hadde besittet fjellene på vestsida av Helagsfjellet, og at han og Blind Niels «aldri hadde kommet hverandre for nær». Det kan vanskelig forstås på annen måte enn at de aldri hadde kommet hverandre «for nær» med tamreinflokkene sine, altså at de var nomadiserende reindriftssamer (Bergsland, 1992: bilag 8). 28 Så forflytter vi oss til Nord-Østerdalen. I ei tingbok fra 1663 får vi vite at det var to brødre, Torkel og Niels Mortensen, som hadde tilhold i Nord-Østerdalen på den tida. Torkel hadde til og med bygsel i Hommelfjellet (som er merket med D) mens broren Niels lå ved Savalen, som er merket med E (Bergsland 1992: bilagene 5A, 5B og 5C). Når det gjelder Torkel, var det 5 familier i hans sameby som til sammen hadde 600 dyr. Bøndene forteller at de hadde truffet på Torkel mens han var på tur til Røros med hele 30 pulklass med reinkjøtt, dvs. ca. 3 tonn med kjøtt som de skulle levere ved det nye gruvesamfunnet på Røros som vi vet var etablert knapt 20 år tidligere. Det må ha vært et betydelig mattilskudd til gruvesamfunnet på den tida, som i perioder hadde store problemer med matforsyningen til arbeidsstokken.

20040825 Fra fangstbasert til nomadisk reindrift

Fra fangstbasert til nomadisk reindrift i Rørostraktene av Sverre Fjellheim (2004) Del 1 av 3 (inkl pdf)

”Förord”: Redigerar och repriserar Sverre Fjellheims utmärkta text från 2004!
Den kommer i tre delar; varvid jag kommenterar själv i samband med den sista.
Hittills har jag bara repriserat denna, som just är klar, 6 sep 2015 kl 17.56.

Det bör framhållas, att det som här sägs i allt väsentligt också torde omfatta Härjedalen-Jämtland med kringliggande områden.


The 13th Nordic Conference Rangifer Report No. 10 (2005)
: 21-30 on Reindeer and Reindeer Husbandry Research, NORs 13. nordiske forskningskonferanse om rein og reindrift, Røros, Norge, 23.-25. august 2004.

Fra fangstbasert til nomadisk reindrift i Rørostraktene. Sverre Fjellheim.

Sammendrag: Fram til i dag har de fleste forskerne betegnet Sentral-Sverige og Arjeplogtraktene som reinnomadismens vugge. Men det finnes grunnlag for å hevde at reinnomadismen er minst like gammel i Rørostraktene. Det hele startet trolig med store klimaendringer på 15-1600-tallet.
Lokalhistorikeren Anders Reitan karakteriserer slutten av 15- og begynnelsen av 1600-tallet som svært vanskelig for Rørosdistriktet med kulde, uår og misvekst. Året 1591 betegner han som «svartåret» da «grastuen ikke ble grønn nord for Dovre», og i 1599 var det «alminnelig misvekst i hele Nord-Europa». 1635 skal ha vært like ille som «svartåret» 1591, og i 1647 fortelles at flere døde attmed trea som de hadde flekt borken av til mat. Det kjølige klimaet kan bekreftes av dagens klimaforskere. I litteraturen omtales perioden 1550-1850 som «den lille istid». For Trøndelagsområdet innebar dette at det ofte var vind mellom NV og NØ om våren med seinere snøsmelting, hyppigere snøfall og hyppigere frostperioder om våren enn i dag. Somrene var kaldere og kortere, og det var mindre sol og oftere regn. Under slike forhold må det ha vært et betydelig marked for kjøtt, noe som trolig bl.a. medførte betydelig press på vill¬ reinen. Men det kjølige klimaet med matmangel og hungersnød, innebar ikke bare at villreinfangsten sannsynlig¬ vis ble intensivert, men det må også ha hatt direkte innflytelse på populasjonen av villreinen. Forskere har funnet at det i særlig grad var vårene som ble kaldere i «den lille istid». Og vårværet har spesiell interesse når det gjel¬ der populasjonsdynamikken og formeringsevnen hos rein. Julie Axman forteller at det var dårlig klima og vans¬ kelige forhold i Rørostraktene omkring 1867. Da kreperte reinkalvene på grunn av lange og kalde vårer slik at far hennes måtte låne penger for å kjøpe mer rein. Når klimaet ga såpass dramatiske utslag på 1860-tallet, må de klimatiske forholdene under «den lille istid» ha hatt minst like store konsekvenser for villreinstammen i Rørostraktene på 15-1600-tallet. Sjøl om reinen i nomadismens dager var svært tam og under kontinuerlig tilsyn, måtte flokken beite fritt i landskapet. Med en stor villreinstamme tett innpå de tamme hjordene ville risikoen for å miste dyr til villreinflokken være overhengende, særlig vinters tid og i brunsttida. Villreinstammen i Rørostraktene måtte derfor reduseres før, eller helst samtidig med et utvidet tamreinhold. Klimaet gjorde sitt for å re¬ dusere stammen, samene tok hånd om resten så langt det var nødvendig. Dette kunne foregå parallelt med en oppbygging av tamme hjorder. Kildene forteller at det på 1600-tallet var minst 6 samebyer fra Tydal i nord til Østerdalen og Dovretraktene i sør med til dels store tamme hjorder, samtidig som samene ble anklaget for å utrydde villreinen. Bildet blir entydig, og i sum innebærer dette at forholdene lå til rette for at samene på den tida så seg best tjent med å skifte strategi fra fangstøkonomi til nomadisk reindrift.

Samene utrydder «alle dyr og fugler» Den 16. juli 1632 mottok Jens Bjelke en klage fra allmuen i Holtålen på at «Finnerne eller Fieldlapperne giøre oss stor offuer-Wold och skade paa diur att Weyde Wdi Woris allmenninger och Leye maall» (Bergsland, 1992: bilag 1). Ni år seinere, i 1643 klager allmuen på Tynset på vegne av «ald Østerdahlen» over hvordan «Field Lapperne paa en thj aarsz tid sig mere haffde fordristet, baade sommer och windter at tilholde paa Østerdalens fielde och schowe, drebt och ødelagde alt det de offerkomb baade aff elszdiur, rinszdyr, beffuer och fugle, huor offuer dj dennom stoer schade och affbreck tilføyede» (Bergsland, 1992: bilag 2).
Bare tre år senere, den 30. oktober 1646 skriver landshøvdingen over Härjedalen at allmuen klager over at en «Hop Lappar och Lossefnnar som Wistas der kringh på Fiållen och fahra offwer alla deras egor och Skogar och Uthskiuta alla de diur och Foglar som der finnas kunna» (Bergsland, 1992: bilag 3). I juni 1663 ble flere bønder fra Tynset sogn ført for retten fordi de hadde tatt «nogit gods fra en del lapfinder». Under vitneavhørene i denne saken kom det fram at Torkil Mortensen hadde bygsel i Hommelfjellet, men han bodde ikke der «mens med alle sine medhaffuende ligger i deris Skoge, oc dennem ruinerer paa alle de diur derudj ere» (Bergsland, 1992: bilagene 5A, 5B, 5C). (Mine understrekninger). Her har vi fire ulike skriftlige kilder som har flere fellestrekk. Alle er fra 1600-tallet innafor en tidsperiode på ca. 30 år. Alle er fra området mellom Härjedalen og strekningen Nord-Østerdalen/ Gauldalen, dvs. innafor et kjerneområde for samisk reindrift i Rørostraktene også i dag. Formuleringene varierer, men alle klagene går på at samene bedriver en omfattende fangst. Det var sikkert en stor overdrivelse å påstå at samene utryddet alle dyr og fugler som fantes. Men for bøndene var det naturligvis viktig å framstille situasjonen så dramatisk som mulig for å få mest mulig støtte og sympati fra myndighetene i en næringskonflikt. Bøndene visste sikkert godt at det f. eks. ville være umulig å utrydde fugleviltet. Hovedårsaken til konflikten var nok at samene drev intens fangst på de store hjortedyrene elg og rein. Men, og det er like interessant, i noen av de samme kildene, og noen andre kilder fra 1600-tallet som vi kommer tilbake til, får vi vite at samene også hadde tamme reinhjorder på opp til flere hundre dyr på 1600-tallet. Det blir derfor naturlig å spørre seg hva som egentlig skjedde i dette store området på den tida? Slik jeg ser det, indikerer disse kildene sluttfasen i en dramatisk endringsprosess i det samiske samfunnet, nemlig overgangen fra fangstbasert reindrift til nomadisk reindrift i Rørostraktene. Det skal jeg nå prøve å begrunne litt nærmere.

”Den lille istid” En av hovedårsakene til at samene etter hvert skiftet strategi på den tida, mener jeg kan forklares med klimaendringer. Lokalhistorikeren og forfatteren Anders Reitan som var fra Ålen karakteriserer slutten av 1500-tallet og begynnelsen av 1600-tallet som svært trasig for Rørosdistriktet. Det var kaldt, med uår og misvekst. Året 1591 betegner han som «Svartåret» da «grastuen ikke ble grønn nord for Dovre», og i 1599 var det «almindelig misvekst i hele Nord-Europa» (Reitan, 1936). De første 20 åra på 1600-tallet skal matsituasjonen ha vært noe bedre, men mellom 1630 og 1640 var det misvekst, dyrtid og hungersnød som rev bort folk i hundrevis. Året 1635 skal ha vært like ille som «Svartåret» 1591, og i 1647 fortelles at mange døde attmed trea som de hadde flekt av borken til mat. Da er det lett å forstå at det må ha vært et betydelig press på alle matressursene som fantes i området, og særlig på reinen. Men det kjølige klimaet med matmangel og hungersnød på 1500- og 1600-tallet, innebar ikke bare at bl. a. villreinfangsten sannsynligvis ble intensivert for å hjelpe på matkrisen. De klimatiske betingelsene har nok også hatt direkte innflytelse på populasjonen av villreinen. Klimaforskere kan bekrefte den lokale tradisjonen om det kalde klimaet på 15- og 1600-tallet. Perioden 1550-1850 omtales gjerne som «den lille istid». For Trøndelagsområdet medførte dette at det var mye vind mellom N V og NØ om våren, noe som innbar både sein snøsmelting, hyppigere snøfall og hyppigere frostperioder om våren enn det som er vanlig i vår tid. Somrene var både kaldere og kortere, og det var mindre sol og hyppigere regn enn i våre dager (NMI, 1993; Wishman, 1995; Fjellheim, 1999: 21). Dette illustreres godt ved vekstutviklingen for et tre fra Torneträsk i Nord-Sverige i tids¬rommet 1460-1660 (Fig. 1). Den mørke kurven under linjen for gjennomsnittsvekst gir tydelig utslag for det første hundreåret av «den lille istid». (Schweingruber m.fl., 1988: 563). Kurven stemmer godt med meteorologisk klimaforskning, og den bekrefter også forbausende godt lokale tradisjoner om uår og hungersnød i samme periode. Reitan forteller bl.a. om «almindelig misvekst i hele Nord-Europa» i 1599. Som vi ser, har den dendrokronologiske kurven på denne figuren et markert utslag like før år 1600!

(Illustration: Fig. 1. Vekstkurve for et tre fra Tornetråsk for perioden 1460-1660. Den mørke kurven under linjen for gjennomsnittsvekst gir markerte utslag for begynnelsen av den perioden som i litteraturen gjerne betegnes som ”den lille istid” og som varer fra 1550 til 1850. (Kilde: Schweingruber m. fl., 1988: 563). )

Klima og bestandsdynamikk hos rein
Som vi har hørt, viser meteorologisk forskning at det i særlig grad var vårmånedene som ble kaldere i «den lille istid». Og nettopp vårværet har spesiell interesse når det gjelder populasjonsdynamikken og formeringsevnen hos rein. Det har vi konkrete eksempler på også i Rørostraktene. Julie Axman fortalte Knut Bergsland at det var dårlig klima og vanskelige forhold i Rørostraktene omkring 1867. Hun kunne fortelle at kalvene kreperte på grunn av lange og kalde vårer slik at far hennes måtte låne penger av noen bønder for å kjøpe rein (Bergsland, 1943: 295). Og det interessante er at flere kilder bekrefter at de klimatiske forholdene i Trøndelag var svært dårlige på den tida. Det fortelles bl.a. at det nettopp i 1867 var totalt uår i Trøndelag. Vår¬ blomstene kom en måned senere enn vanlig, og sommeren var både sein og kald. I 1869 var det «ingen sommer» heter det, og noen steder måtte man ty til borkemel både i 1867 og 1869. (Inderøyboka, 1973: 94). Når klimaet ga såpass dramatiske utslag på 1860-tallet, kan det ikke være noen tvil om at de klimatiske forholdene vi hadde under «den lille istid» hadde minst like store konsekvenser for villrein¬ stammen i Rørostraktene på 15-1600-tallet (Fjellheim, 1999: 22-23). Under slike forhold var det naturlig at samene så seg best tjent med å skifte strategi fra fangst- økonomi til nomadisk reindrift. Men konsekvensen av det var at tamreintallet måtte økes betraktelig, og en flokk på opp til flere hundre dyr, kan naturlig nok ikke holdes så tett inn til menneskene som 10¬ 20 dyr. Sjøl om reinen i nomadismens dager var svært tam, måtte flokken beite fritt i landskapet. Med en stor villreinstamme tett innpå tamreinflokken, ville risikoen for å miste dyr til villreinflokken være overhengende, særlig vinters tid og i brunsttida. Reinnomadisme i større skala er derfor uforenlig med en rik villreinstamme. Villreinstammen måtte derfor reduseres før, eller helst samtidig med et utvidet tamreinhold. V i har hørt at det er grunn til å tro at de klimatiske forholdene bidrog sterkt til å redusere stammen på 15-1600-tallet. V i har dessuten hørt at bøndene klaget på at samene utryddet villreinen på 1600-tallet. Bildet blir derfor entydig, og i sum innebærer det at forholdene lå til rette for at samene så seg best tjent med å skifte strategi fra fangstøkonomi til nomadisk reindrift. Det finnes naturlig nok ingen detaljert kunnskap om hvordan denne omleggingen rent faktisk og praktisk foregikk. Men vi har et referanseområde der en tilsvarende omstillingsprosess er grundig dokumentert, nemlig hos skoltesamene, for hos dem skjedde overgangen fra fangstbasert til nomadisk reindrift så sent som i siste halvdel av 1800-tallet. Derfor vet vi at skoltesamene forhindret at tamreinen kunne blande seg med villreinen bl.a. ved å bygge store gjerder som ble utvidet fra gene¬ rasjon til generasjon etter hvert som tamreinflokken vokste og villreinstammen ble redusert. Denne overgangsfasen varte i flere generasjoner (Nicul, 1955).

HELA PDF HÄR:

20040825 Fra fangstbasert til nomadisk reindrift

(PE framhävningar, om ej annat utsäges.)