”Dixie Saamis” 1500 BC? Coastal Saamis throughout the whole Bothnian coast?University lecture s e r i e s offered December 2017 – September 2018

Dixie Saamis: Rather Southern Saamis from 1500 BC till AD 2000, and on the long, continuous Saami history of the Bothnian coastal areas.  From kings to fiscal objects,  to photo objects on shrinking reservations”

New views and reconsidered as well as freshly recycled rediscovered synthesises will be featured: We dive into Ethnogenesises as well as into long- /short-term ethnic cleansings. Lines and tendencies; aggressive expansive empires, defeated Uralic-speaking indigenous peoples. Pre-historical, iron age, medieval history subsistences and tribal relations. And about an embryo to a Saami state AD 800-1500, as mirrored in early Historical sources. All mainly with a Pan-Nordic and pan-Saami perspective.

Can be held in Swedish or English.
One long or, preferably, two-three lectures within a course part.

Peter Ericson, Historian, Scholar, Lecturer.


baltic-sea-river-basins-map.jpg

 

Annonser

Vegas färd, A. E Nordenskiöld 1875-76. Del II: Om renen i Spetsbergen och ryska Norden

Renbetesmark.
Green harbour på Spetsbergen, efter fotografi tagen af A. Envall den 20 juli 1873.

Jag skall härvid göra början med renen. Detta gräsätande djur går i gamla verlden mot norden nästan så långt som landet når. Det iakttogs visserligen icke af Payer på Frans Josefs land, men renspår sågos af oss på lerbäddarne vid Kap Tscheljuskin; lemningar af ren hafva iakttagits vid Barents’ vinterhamn på nordligaste delen af Novaja Semlja; några ytterligt feta djur fäldes af norska fångstmän på Kung Karls land öster om Spetsbergen, och för några år tillbaka var renen ganska talrik till och med vid Nordostlandets nordkust och på de ännu längre norr ut belägna Castréns, Parrys, Mårtens och Phipps öar. Oaktadt dessa trakter äro belägna mellan 80° och 81° n. br., trifves renen der tydligen mycket väl och finner äfven om vintern en riklig utkomst på de af stormar från snö rensopade bergsluttningarna, hvilket bevisas af det goda hull, hvarmed åtskilliga af oss derstädes fälda djur voro försedda, och de talrika renspår och rengångstigar, som vi sågo på Castréns ö i maj månad 1873. Ej heller tyckes en vintertemperatur af -40° till -50° bekomma dessa slägtingar till söderns hjortarter synnerligen illa. Till och med den norska renen kan uthärda Spetsbergens klimat. Några bland de utskurna dragrenar, som jag 1872 förde med mig till Spetsbergen, och som kort efter det de landsatts rymde, blefvo nämligen sommaren 1875 skjutna af fångstmän. De betade då i sällskap med vildrenar och voro liksom dessa mycket feta. Märkvärdigt är, att renen, oaktadt den förödande jagt för hvilken den är utsatt på Spetsbergen9, dock förekommer derstädes i vida större mängd än på norra Novaja Semlja eller Taimur-halfön, hvarest den varit nästan fredad för jägares förföljelser. Till och med på den lågländta delen af södra Novaja Semlja är renen, oaktadt sommarbetets riklighet, så sällsynt, att man vid landstigning derstädes knappast kan påräkna någon ren jagt. Först längre norr ut, å ömse sidor om Matotschkin Schar, förekommer den i något större mängd.

Det förtjenar härvid omnämnas, att renen för tre hundra år sedan, då norra delen af Novaja Semlja första gången besöktes af menniskor, icke tyckes hafva förekommit derstädes allmännare än nu för tiden. I berättelsen om Barents’ tredje resa (de Veer, Diarium nauticum: d. 21 juni 1596) säges uttryckligen: »Här må anmärkas att, oaktadt det land, som vi anse som Grönland (det nuvarande Spetsbergen), ligger under och öfver 80:de breddgraden, så växa der ymnigt blad och gräs och der finnas sådana djur som äta gräs, såsom renar, medan deremot på Novaja Semlja under 76:te breddgraden finnes hvarken blad eller gräs och ej heller några gräsätande djur.» Senare fann man dock spår af renar äfven vid vinterqvarteret; man dödade exempelvis en björn, som slukat en ren.

Vid Spetsbergen hafva renarne först genom holländarnes och engelsmännens, sedermera genom ryssarnes och norrmännens jagt betydligt minskats. I öns nordvestra del, der holländarne hade sina trankokerier, har den till och med fullkomligt utrotats.10 Den förekommer dock ännu i Isfjorden i mycket stort antal och skulle genom skydd helt säkert hastigt åter förökas.

Att en så förödande jagt som den, hvilken år efter år pågår på Spetsbergen, kan ega rum utan att djuren utrotas har till och med gifvit anledning till antagandet af en invandring från Novaja Semlja. Men sedan jag numera lärt närmare känna renens förekomst på det senare stället, synes mig detta förklaringssätt icke vara riktigt. Om derför, såsom åtskilliga omständigheter verkligen antyda, en invandring af renar till Spetsbergen eger rum, så måste den ske från något i nord-nordost beläget, ännu okändt polarland. Enligt några fångstmäns förmenande finnes till och med antydan om, att detta obekanta land är bebodt, ty det har upprepade gånger uppgifvits, att man på Spetsbergen fångat märkta renar. Den första underrättelsen härom finnes hos Witsen (Noort ooster gedeelte van Asia en Europa, 1705, II s. 904), med uppgift att renarne varit märkta på horn och öron, och sjelf har jag hört fångstmän, som i Norge blifvit väl förtrogna med renskötsel, bestämdt påstå, att öronen på några af de Spetsbergsrenar de skjutit varit klippta. Förmodligen beror hela berättelsen likväl endast derpå, att öronen blifvit frostmärkta. Att en invandring till Spetsbergen af renar från Novaja Semlja icke eger rum, visar sig för öfrigt äfven deraf, att Spetsbergsrenen tyckes tillhöra en från Novaja-Semlja-renen afvikande ras, utmärkt genom mindre storlek, kortare hufvud och ben, knubbigare och fetare kropp.

Anm: Min framhävning / PE

BILD: Ur källan.

Källa=Sekundärkälla: http://www.zenker.se/Historia/Vegas_faerd/kap_3.shtml