Var var du kl 23.21 fredagen den 28 februari 1986?

Var var Du när Palme sköts / fann du dig när du fick veta om Palmemordet?

Jo; emedan den första frågan främst torde ha ställts till misstänkta gärningsmän,
är den andra en standardtankefigur, som vi oldtimers oftast ställt oss – och alla brukar veta svaret. Liksom vid andra högst speciella historiska händelser.

Undertecknad hade för egen del lite efter kl 23.21 passerat ungefärligen på samma ställe; emedan tidens skonsamma tänder gnagt ned detaljer om vad som försiggått på stan. Men ändock en hyfsat lugnt kväll för en ung man ute på galej med tjejkompis A, som hyrde rum av samma tant G i Västerhaninge. Ombord på första nattbussen ”meddelades” att Palme var skjuten och att det ”absolut” vars sant. Men det tog man ingen vidare notis om; troligen somnade vi också efter bytet i Farsta, och saken sköts åt sidan.

Om morgonen låg man som hypnotiserad i det lilla inackorderingsrummet den 1 mars 1986. En samling på Sergels torg hade utlysts; och dit for man mer eller mindre naturligtvis. Svårt fatta det skedda.

Resten av tiden har man väl i hög grad försökt att greppa detta vedervärdiga.
Men redan två månader senare kom Tjernobylkatastrofen och pockade på fokus.
Själv arbetade jag vidare på mitt dagis ett par år till.

Min egen relation till Palme liknar väl de flesta av de i den icke-hatande delen av befolkningen. Närmare än grässlänten bakom cafét i Lunde den där lördagen – 9 maj om jag inte är felunderrättad –  1981 kom jag ej; dvs den gången då jag (av en gudomlig  slump?) hamnade mellan Lars Werner och Olof Palme. Ändå var den periodens stora upplevelse att jag fick tillfälle att intervjua Astrid Söderberg, änka efter en av de ihjälskjutna 1931 (som alltsså var det som högtidlighölls den där dagen 1981), liksom hennes man i andra äktenskapet, dvs Erik Söderberg, brodern till Eira, som också sköts den där torsdagen 14 maj 1931. Länk till detta nedan.
Lik förbenat, landsfader – men likafullt en hatkärlek där hans ställningstagande vs t ex kärnkraften var alltför velande och i lönndom positivt.

Om den pånyttutpekade Skandiamannen eller senaste upplagan av Palmemordkommissionens arbete har jag idag föga åsikter. Det får tiden utvisa.


Bild via Eladhari på Youtube (stillbild av video). Länk: https://youtu.be/Q-iOlPmKU20

Annars är det bestående minnet Bo Strömstedts beskrivning av Thorbjörn Fälldins hyllning av den gamla kombattanten där han gick och hissade flaggan (också denan bloggartikel i länk nedan).

På morgonen den 1 mars 1986, när beskedet om att Palme mördats på öppen gata kom, stegade Thorbjörn i storstövlarna ut pulsande i snön och hissade flaggan på halv stång. (text ur länk)

FÄLLDIN 1986 https://southsaamihistory.wordpress.com/2016/07/25/thorbjorn-i-en-annan-tid-samerna-i-hogsjo-ett-svunnet-sverige/

ÅDALEN 1931 https://southsaamihistory.wordpress.com/2016/04/24/forst-en-kula-i-underlivet-sedan-en-salva-av-en-kulspruta-i-magen/

Nedan: En av ändlösa palmehatande nästen Contra, dåtidens sverigedemokrater

 

Bilden kan innehålla: 1 person

KRIGISKA SAMER? Tengil/Thengillus, Mutillus … SAMISKA SÄGENOMSPUNNA GESTALTER (härförare?) i äldre historisk tid

”En sådan anförare kunde tilläfventyrs äfven den Mutillus hafva varit, hvilken Ragnar Lodbrok jemte de Bjarmers konung i femte århundradet bekrigade; likaså Mötte i Harald Hårfagers tid, samt Thengillus, konung i Finnmarken, med hvilken den danske konungen Frotho eller Fridgode vid tiden för Christi födelse låg i fejd — ”


Sålunda förmäler sagan än, att Sompio, Sodankyla, Kemikylä, Kittilä, Kuolajärvi och Enare Lappar, under anförande af en Siite-ised eller Raadeädje vid namn Akimelek, för

mera än trehundra år tillbaka vid Sotavaairan kuoppa, på fjälltrakten emellan Sodankylä och Enare, tillfogat Karelare eller Ryska stråtröfvare ett kännbart nederlag.
En sådan anförare kunde tilläfventyrs äfven den Mutillus hafva varit, hvilken Ragnar Lodbrok jemte de Bjarmers konung i femte århundradet bekrigade; likaså Mötte i Harald Hårfagers tid, samt Thengillus, konung i Finnmarken, med hvilken den danske konungen Frotho eller Fridgode vid tiden för Christi födelse låg i fejd, äfvensom

slutligen Martinus, hvilken enligt Pontoppidan var Finnarnes siste
Konung och af Isländaren Gissur Galle tvangs att betala skatt
åt den Norske Konungen Håkon V.

Bloggförfattarens framhävningar.

Bjarmia

Bjarmia. Ur Olaus Magnus. Historia om de nordliga folken.

UR
 
Fellman, Jacob: Anteckningar under min vistelse i Lappmarken I-IV. III: Lappmarkerna, Land och Folk, företrädesvis de finska.

 

 

FRÅN SAMERNAS URÅLDRIGA HISTORIA I FINLAND. Del 1. Ännu skydd för samers näringar i Kemi lappmark på 1630-talet (via Fellman 1906)

Landshöfdingen Melcher Werenstedts föreställning
till Kemiträsk bönder at ej förfördela Lapparne hvarkern
i anseende till skog eller fiskevatten.

Den 22 Juli 1638.
Hennes Kon. Maij:tts wår allernådigste utkorade Drotnings
och Arffurstinnes troplichtigste tiener och Landshöfding öfver
Öster Norlandhen Så och Ståthåller opå Ulå och Cajana borgh
Jag Melcher Werensted till Uttsåål och Landa Giör hermedh
vetterligit att aldthenstund efte:ne Lappar ifrån Kemi Lappmark,
Matts Thomasson i Somby, Hans Hansson i Kemij, Niels Mijckilsson i samma by, Mijckel Sarrison i Kuolajerfvi supplicando tillkännagifva och sig besvära öfver den oförrätt, som dem utaf Kemi Böndher uti Kemi Träsk tillfogas,
således at Kemiträsk boer fiska och fara i deras skogar med svedje huggandhe och
brännande derigenom djuren försvinna och sålunda skinnvarurna
dhem ifrån komma; deregenom dhee mast sin föda hafva skola,
Såsom ock emedhan Sal.; och Höglofligh i åminnelse Konungh
Carls Breff daterat i Stockholm den 14 Junii 1602 lydher at
äfven:ne Kemi Lappar deras träsk och fiskevatn obehindrat och
oplasset utan några intrångh eller inpass niuta och behålla mage,
hvarföre upå H. K. Maj:ts vegner befaldes alfvarligen Nybyggarene Kemijerfvi boer att dhee ingalundha tillfoga före:ne Lappar något inpass eller förfong upå deras skogar eller fiskievatn utan att dhee blifva vidh sin gamla häffdh och fiskerij efter
Konungslige breffs lydelse; herutinnan Befallningsmannen Lapparne assisterlig och bijståndig vara skall, har dhee detta vidkommer sig efterrätta.
Datum Jiå den 21 Julij A:o 1638.

Melcher Werenstedt.

UR

Fellman, Jacob: Anteckningar under min vistelse i Lappmarken I-IV. III: Lappmarkerna, Land och Folk, företrädesvis de finska. 

Helsingfors 1906.

Delförstoring via sydaby.eget.net http://sydaby.eget.net/swe/carta_marina_oa.htm

Karelska Saepmie, sydsamer och skogssamer i öst – ursprungliga eller samtidiga med Sveriges sydsamer?

Om Onegas samehövdingar och samerna i Karelens framväxt under Korela och sedermera under Novgorod och Ryssland samt inom Finland.

Hämtat ur: Denis Kuzmin

”The Inhabitation of Karelia in the First Millennium AD in the Light of Linguistics”
 
Publicerat i: ”AHOLA, J. & FROG / C. TOLLEY, EDS.: FIBULA, FABULA, FACT. THE VIKING AGE IN FINLAND-
Helsingfors 2014.
The open access publication of this volume has received part funding via Helsinki University Library.
 

Pdf-nedladdningsadress (OBS!): https://oa.finlit.fi/site/books/10.21435/sfh.18/download/2000/

Bloggarens framhävningar!

The hagiography tells that the chief of the ‘Lapps’ lived at the shore of Rondo ozero [‘Lake Rondo’] (? today Lake Randozero) (Pashkov 2003: 10). According to this saint’s biography, the monk Lazar founded the Muromsky monastery or the Svyat-Uspensky monastery on the cape of Murom on the eastern shore of Lake Onega in the middle of the fourteenth century (Pashkov 2003: 7). In the beginning of the seventeenth century, ‘reliable local lore’ (= testimony given by oath) was recorded from an inhabitant of the village of Porajärvi in Selgi Pogost according to which Lappish people still lived in the area in the middle of the fifteenth century (Istorija Karelii: 90).

Preserved documents indicate a Sámi minority at the end of the sixteenth century, but only in the northern parts of the former Aunus Governorate and in the area of Viena Karelia. Karelian settlement advanced from the south across the interior of present-day Karelia – Sámi lands – from the thirteenth century onwards.

The former Sámi areas became a part of the ‘Korela land’ (in Russian Korelskaja zemlja) of the Votic Fifth1. Simultaneously, the area extending from north of Lake Säämäjärvi to Lake Pääjärvi was called the Lapp pogosts or Forest Lapland (Karelian: Lappela, RussK: Lešaja Lop’).

This seems to testify to the fact that precisely the Sámi were the preceding inhabitants of that area. Forest Lapland served as fishing and hunting grounds for Karelians and, in the course of time, permanent Karelian settlements also appeared there. The Lapp pogosts were created as administrative units during the rule of Ivan III at the end of the fifteenth century.

The area in question began as a narrow wedge from the north of Lake Säämäjärvi in Aunus Karelia and reached to the White Sea in the north and the present-day border of Finland. The area is also called Novgorod Lapland. It consisted of seven pogosts: Lintujärvi, Semšijärvi, Selgi, Paatene,2 Rukajärvi, Suikujärvi and Paanajärvi (Istorija Karelii: 312).

(a.a. s 279f)

The place names of Karelia may provide information about ancient Sámi settlements. The old form of community among the Sámi was siida (SámN) < *sijte̮ [‘(winter) village’]. It was formed by a group of families that had common areas of settlement and usage. Each family roamed across its own area for nine months of the year and for the three winter months, it stayed in the siida (Vilkuna 1971). It is likely that the following place names in the Republic of Karelia reflect this form of community: Siidniemi (a village, the volost of Pyhäjärvi) and Siidarvi (Lake Jängärvi, the volost of Porajärvi). Place names beginning with Ši(i)d- have also been found in the Vepsian nomenclature, where they seem to be connected to a group of place names: Šid’järv (Russ. Sidozero) (the river area of Kapša, Leningrad Oblast), Šid’järv (Russ. Šidozero) (The river area of Lid, Leningrad Oblast). According to historians, the social organization based on siida, or a winter village, which was later connected to reindeer herding, may have evolved in the Late Iron Age (Halinen 2011: 158, Carpelan 2003: 70–71).

Other place names of Sámi origin also reveal information about the historical period in Karelia that is characterized by the Sámi. Nevertheless, it must be noted that a considerable share of the names of the largest bodies of water remain obscure even on the basis of the Sámi language. This indicates that before the Sámi, there lived people in Karelia that spoke languages that are not known. Marks of these peoples have remained in archaeological evidence and in the nomenclature. For example, a considerable number of words in modern Sámi languages do not have parallels in other FinnoUgric languages. For example, geaðgi [‘stone’], njárga [‘cape’], ája [‘spring’], bákti [‘rock’], roavvi [‘an area ravaged by forest fire’], vuotna [‘fiord’], gáisa [‘a snow peaked mountain’], lismi [‘the end of a rapid’], leakšá [‘a forested valley’], lu’smm [‘head of a river’], suotnju [‘a big swamp’], njálla [‘an arctic fox’], morša [‘a walrus’] are such words (Saarikivi 2011: 104–105). These words can be substrate borrowings that have once been borrowed by the Sámi from the indigenous population. In other words, the forefathers of the Proto-Sámi assimilated the preceding Palaeo-European population that had earlier lived in the northern Fennoscandia, although the origins of this population are not clear. There are, however, also signs of this population in archaeological remains.


Lake Randozero ligger vid sydöstra delen av Onega, sydost om Petrozavodsk, strax nedom Muromskoje-sjön som syns rätt väl vid en rund bukt i Oneas sydöstra del.

Ordlikheter karelska/nordsamiska ( = SámN ) (a.a.)

Karelian čokka [‘hill’] < *ćokke̮ [‘peak of a hill, hillock’] (> SámN čokka)

Karelian eno [‘deep spot, a channel (in a river, stream); the center of a river where the current is strongest; an unfrozen calm river’] < *eanō [‘great river’] (> SámN eatnu)

Karelian koittassu, kosotus [‘four-year-old male reindeer’] < *koasVttēs (> SámN goaistas, SámK koisttas [‘five-year-old reindeer’])

Karelian kumpši, kumša, RussK кумжа (kumža) [‘lake trout, small trout’] < *kuvčā/ē [‘trout’] (> SámN guvžá)

Karelian muržu, RussK морж (morzh) [‘walrus’] < *morše̮ [‘walrus’] (> SámN morša, SámK moršA)

Karelian vuajin (gen. vuatimen), важенка (važenka) [‘female deer, female reindeer’] < *vāce̮m [‘female reindeer’] (> SámN váža, SámK vài ̭j(a), vād’ž)K

Karelian suopunki [‘a lasso made for catching reindeer’] < *suoppe̮nje̮ (>SámN suohpan, SámI suoppânj [‘a lasso made for catching reindeer’]

 

de la Motraye i Sápmi: Beskriver kemisamernas klädsel, seder, analyserar deras religion, möter sjokksjokk(?)samer (2/3)

Del II: Vari Aubry de la Motraye funderar (1723) om samer, mission och trolldom – passerandes Kemi och Torne lappmarker, Lule och Pite – medan han färdas söderut i efter svenska kusten i södra Saepmie. Del II av III.

”Jag fann verkligen detta, de olika könens sätt att hälsa, mycket egendomligt,
men jag har sedan hört, att det är tämligen gängse bruk bland Lule-, Pite-
och till och med Umelapparna och att om de äro släktingar och
nära vänner, kyssa de varandra dessutom på munnen; äro de det
icke, sätta de näsa mot näsa. ”

Länk: https://archive.org/stream/4T140NOR/4T0140NOR_djvu.txt

Om författaren: https://sv.wikipedia.org/wiki/Aubry_de_La_Motraye

I Enareby hålles liksom i Jukkasjärvi varje vinter en marknad, 
som besökes av köpmän från de tre rikena Sverige, Norge och 
Ryssland. De däromkring boende lapparna erlägga därvid sin 
skatt, som emellertid är mycket obetydlig. Landshövding Cron- 
berg, som jag frågade, till vilket belopp den skatt kan uppgå, 
som de betala till konungen av Sverige, vilken ensam erhåller 
mera än de båda andra ländernas regenter, försäkrade mig, att den 
för de fem lappmarkerna årligen icke uppgick till mer än 1,500 
daler silvermynt. 

Det finns ännu flera andra byar i denna lappmark, de flesta 
bebodda av fiskare, såsom Sombio på östra stranden av Luiro- 
älven, samt Sodankylä, Kuolajärvi, Kemiby och Kittilä. Jag 
kunde icke komma längre än till Kemiträsk, kring vilken sjö jag 
såg nog många lappar för att kunna döma om de andra i denna 
lappmark. I allt övrigt har jag mina uppgifter från sonen till 
kyrkoherden i Kemi, utnämnd till kyrkoherde i Kuusamo, som 
berest alla de trakter jag nämnt och tyckes hava gjort det med 
vaken uppmärksamhet, ehuru han icke skrivit något därom. 274 Det 
vore önskligt, att alla präster, man skickar till lapparna, hade 
hans nit och förtjänster. 

Kemilapparna äro i allmänhet mindre och mörkare till hud- 
färgen än Tornelapparna, lika okunniga i trolleri och något mindre 
okunniga i religion. De hava icke så många renar som dessa, men 
i stället mycket flera skinn, åtminstone flera olika sorter och vack- 
rare och dyrbarare som pälsverk. Landshövding Cronberg visade 
mig, när jag var i Umeå, skinn av svarta rävar, som han ämnade 
förära arvprinsen av Hessen-Kassel, numera konung av Sverige. De


File:Carolus XII Sueciae Baro Goerz - La Mottraye Aubry De - 1727 ...

Illustration i de la Motrayes bok om resorna 1711-1725

kommo alla från denna lappmark, där man på två eller tre vintrar icke 
kunnat skaffa honom flera; intet enda skinn var från någon av de 
fyra andra, dit han sänt befallning att söka sådana. Kemilap- 
parna leva i allmänhet på finskt vis och bära sådana kläder som 
de finska bönderna, som bo dem närmast, här och där mitt ibland 
dem. Dessa kläder skilja sig till formen just icke från Torne- 
lapparnas, utom att de äro litet längre, mera öppna framtill och 
vanligen försedda med sprund i sidorna nedtill såsom våra skjor- 
tor. De tala finska och begagna både eldvapen och pilbågar, 
som de köpa av finnarna. De hava i de flesta fall fasta stugor 
eller kåtor, täckta med trädbark eller torv och bildande de byar, 
varom jag talat. De slå ofta läger tillsammans. Flera hava till 
och med hus med eldstäder, hästar, oxar, kor och getter i de 
sydligare trakterna och insamla förråd av jäkälä, den mossa jag ovan 
omtalat, liksom man lägger in höförråd för att om vintern hava 
till foder åt oxarna och korna, som äta denna mossa lika gärna 
som renarna och icke hava samma instinkt eller likadana klövar, 
så att de kunna såsom dessa finna och skrapa fram den under 
snön. Det är förnämligast i Kemi lappmark, man finner de 
bävrar, av vilkas testiklar lapparna tillreda sin universalmedicin 
och av vilkas skinn de vackraste mössor göras. Jag köpte i 
Kemi by några skålpund av de förstnämnda samt fem eller sex 
skinn. 

Jag behövde blott sju dagar till att begiva mig upp till Kemi 
träsk, göra mina iakttagelser och taga mig ned till den brända 
byn Kemi. Jag skulle kunna fördubbla dem och säga fjorton, 
om jag lade till nätterna, både emedan de ännu ingalunda stodo 
de förra efter i ljus och emedan jag färdades framåt lika mycket 
om natten som om dagen. Jag lät ingen tid gå förlorad, sov 
föga och blott i båten, då naturen tvang mig därtill och sedan 
jag först genom en ny tolk, som jag hade, givit roddarna order 
att väcka mig, när de blevo trötta och mötte andra, som kunde 
avlösa dem. 

Ehuru det kan synas, som om jag velat låta sju nätter gälla 
för lika många dagar, emedan de voro så ljusa, måste jag likväl 
säga, att de mindre i Kemi än i Torneå förtjänat att kallas dagar,

 

enär man i Kemi enligt herr Forbus' och andra av mig tillfrå- 
gade personers vittnesbörd i själva verket alltid ser solljuset under 
sommarsolståndets längsta dagar, men under nära en timme upp- 
hör att se solskivan eller någon del därav över horisonten, då 
den står som lägst. Efter att hava av Kemi lappmark sett så 
mycket jag kunde på den korta tid, jag därtill använde, lämnade 
jag Kemi by och älv den 3:e juli, överhopad med vänskaps- 
bevis av herr kyrkoherden, och fortsatte färden i båt, tills jag 
kom en och en halv mil från Kalix. Där steg jag till häst och kunde 
samma dag vid niotiden på aftonen taga in hos herr Waltier. 
Dagen därpå hade jag riktigt svårt att motstå hans vänliga över- 
talningar och stanna längre. Sedan jag den dagen ätit middag 
med honom, steg jag åter till häst och begav mig på väg till 
Rånea, dit jag anlände vid tiotiden på kvällen. Jag reste därifrån 
följande dag, den 5:e, före klockan fyra på morgonen och be- 
fann mig vid åttatiden framme i Gamla Luleå stad. 

Pa gästgivargården därstädes träffade jag en fattig student, 
som ganska hjälpligt förstod latin. Jag slog mig i samspråk med 
honom och hörde, att han icke hade annat för sig än att han 
skulle resa till Finland, där han hade sina föräldrar. Han skulle 
fara med en båt, som från östra delen av Bottniska havet skulle 
komma upp till Torneå och vara färdig att gå därifrån om en 
månad. Jag ansåg honom mycket lämplig att vara min tolk under 
en liten tio eller tolv dagars resa, som jag hade för avsikt att 
göra i Lule lappmark för att se pärlfisket. Jag föreslog honom 
detta, och han gick in på mitt förslag. Vi hyrde en båt med tre 
roddare och begåvo oss av på eftermiddagen. Vi färdades framåt 
lika hastigt, som jag nyss färdats på Kemi älv, men utom att 
forsarna icke tilläto oss att i båt komma högre upp än till Holm- 
forsen, som även kallas Laxholmen, 2 75 voro de vägar på land, som 
man vanligen tager för att begiva sig till den lilla Karatj-älven, 276 
där pärlmusslorna finnas, ofarbara till följd av översvämningar, för- 
orsakade av snösmältningen. Detta fiske kunde därför, efter vad man 
försäkrade oss, icke börja förrän i augusti, då man hoppades, att 
vattnet skulle ha runnit undan. Då jag icke kände mig äga nog 
tålamod att vänta så länge, nöjde jag mig med att av några
fiskare, som vi sågo sysselsatta med laxfiske, inhämta huru det 
andra fisket tillgick. De sade mig, att man för att fiska pärl- 
musslor begagnade sig av redskap ungefär av samma slag som 
de, varmed man tager ostron, och när det är lågt vatten, kan 
man till och med på sina ställen taga musslorna med händerna. 
Dessa pärlor äro i allmänhet ganska stora och alldeles runda, 
men bleka och utan de orientaliska pärlornas glans och genom- 
skinlighet. Som min nyfikenhet var föga tillfredsställd med detta, 
frågade jag laxfiskarne, om de icke kände några lappar i trakten. 
De svarade mig, att lapparna för ganska länge sedan allesamman 
med sina hjordar dragit sig upp mot fjällen utom två, vilka blott 
hade några få renar var och mindre vinnlade sig om att öka sina 
hjordar än om fisket, som var deras huvudsakliga sysselsättning 
och största inkomstkälla; de föredrogo därför att vistas kring sjö- 
arna och några små älvar, bland andra Lule älv, där de hade rätt 
att fiska, framför att begiva sig till de norska fjällen, ty det är 
att märka, att lapparna icke hava tillåtelse att fiska, där det finns 
lax. Laxfiskena utarrenderas nämligen av kronan, som äger dem, 
såsom t. ex. Laxholmen, eller av andra ägare, till vilka kronan 
överlåtit dem. Sedan vi frågat laxfiskarne, om lapparna voro 
långt från det ställe, där vi befunno oss, och erfarit, att en hade 
sin kåta endast några mil från oss i närheten av en liten älv, som 
längre ned utföll i Luleälven, 277 överenskom jag med två av dem, 
att de skulle ro mig dit, och när vi kommit till denna plats, tog 
jag en av dem till vägvisare och fortsatte till fots. Efter två 
timmars vandring fingo vi se en tio eller tolv års flicka, som med 
en lövruska jagade bort insekterna från en sjuk ren, vilken höll 
på att duka under för värmen och myggen. Vi läto henne föra 
oss till kåtan, som låg helt nära. Vi funno där en omkring fyrtio- 
års kvinna, liten till växten och mera ful än vacker. Det var en 
förtänksam kvinna, ty hon satt och broderade med tenntråd en 
vintermössa, en sorts huva, sådan jag förut beskrivit och som 
männen även bära, fast utan några broderier i kanten; alla kvin- 
nor hava icke heller sådana, utan blott några få. Hon hade hos 
sig en fjorton eller femton års flicka, som beredde smör på ett 
sätt, som föreföll mig egendomligt. Hon piskade grädden av
renarnas mjölk i ett stort träfat med två pinnar, ganska lika trum- 
pinnar. När kvinnorna fingo se oss, reste de sig från de hudar, 
på vilka de sutto enligt landets sed, och hälsade oss med en bug- 
ning, såsom männen hos oss göra. Efter denna artighetsbetygelse 
bredde de åt oss ut andra hudar, på vilka vi satte oss, och vi 
bådo dem fortsätta med sitt arbete, vilket de gjorde, i synnerhet 
flickan, som snart med sina pinnar förvandlade grädden till smör. 

Jag frågade modern, var hennes man var. Hon svarade, att 
han var ute på fiske. Jag frågade henne sedan, hur många barn 
hon hade. Hon hade fyra, sade hon, två flickor och två pojkar. 
Jag sade, att eftersom den hemmavarande flickan redan var vuxen, 
fick hon väl tänka på att skaffa henne en man. Hon var redan 
bortlovad, sade hon, och skulle gifta sig, när det blev marknad i 
Jokkmokk. Detta är namnet på en socken och by i Lappland, 
omkring nitton mil ovanför staden Luleå. Marknaden börjar där 
varje ar pa Sankt Pauli omvändelses dag, som infaller den 25 januari. 

Emellertid fingo vi kort därefter se mannen komma hem med 
en riklig fiskfångst. Han hälsade oss med en nigning, såsom 
kvinnorna göra hos oss, d. v. s. genom att böja knäna. Om jag 
ännu hade varit i Turkiet, skulle jag hava fattat allt detta som 
ett skämt med vårt sätt att hälsa, vilket turkarna förlöjliga genom 
dyhka efterhärmningar i sina husliga eller enskilda lustspel. Jag 
säger enskilda, ty de hava inga offentliga. Jag fann verkligen 
detta, de olika könens sätt att hälsa, mycket egendomligt, men jag 
har sedan hört, att det är tämligen gängse bruk bland Lule-, Pite- 
och till och med Umelapparna och att om de äro släktingar och 
nära vänner, kyssa de varandra dessutom på munnen; äro de det 
icke, sätta de näsa mot näsa. Han ville låta koka fisk åt oss, 
men jag avböjde det och sade, att litet ost eller torkat kött var 
tillräckligt, emedan jag icke ämnade stanna. Vi fingo genast båda 
delarna, som alltid finnas till reds hos lapparna- Jag fick lust att 
smaka på det smör, som jag sett beredas, och jag hade icke väl 
sagt detta, förrän de satte fram hela smörklimpen för mig jämte 
torkad fisk, som min student kallade lapparnas bröd. Detta smör 
liknade färsk, mjuk ost och var bättre än det såg ut, ehuru icke 
så gott i smaken, som det man får av våra kor.

Jag gjorde min värd åtskilliga frågor. Först frågade jag honom, 
om han aldrig hade sett pärlor fiskas. Han svarade mig, att han 
icke blott sett dem fiskas, utan även själv varit anställd vid sådant 
fiske, och han bekräftade, vad de andra hade sagt mig om till- 
vägagångssättet. Han tillade, att detta fiske på senare åren 
mycket försämrats, att man nu fann mycket litet pärlor och att 
de bästa av dem som funnos såldes i hemlighet till höger och 
vänster. 

Av vad han sade mig förstod jag, att kronan, som äger detta 
fiske och varje år skickar dit en inspektör, erhåller få eller inga 
pärlor. Jag började därefter tala om trollkunnigheten. Jag sade 
honom, att jag hört mycket talas om trollkarlar och alltid önskat 
se några av deras bedrifter. Han utropade på svenska, som han 
talade mycket bra: »Gud bevare oss från dem! > Jag tillade, att jag 
icke var säker på att det fanns några bland lapparna, fastän det 
sades så. Han svarade, att det förr hade funnits många, men att 
det nu just icke fanns några, om inte i Torne lappmark och bland 
Kemilapparna och finnarna, varpå han anförde några exempel. 
Därpå berättade han mig några historier, som han hört av gamla 
gummor och som jag fann så föga sannolika, att jag bytte om 
samtalsämne. Jag frågade honom, om han icke hade någon kun- 
skap i de gamla lapparnas religion. Nej, svarade han, det hade 
han icke, men han hade hört sägas, att de tillbådo djävulen. 

»Och vad tillbedja ni?» frågade jag honom. 

»Gud», svarade han. 

»Och vad är det för en gud ni tillbedja?» tillade jag. 

»Det är Fadern, Sonen och den helige Ande», sade han. 

»Men», fortfor jag, >Fadern, Sonen och den helige Ande, är det 
icke tre gudar?» 

»Det är en trehörning», svarade han efter att hava funderat en 
stund. Mera kunde jag icke få ur honom, hur jag än ställde mina 
frågor. 

Det var tydligen en liknelse, varmed några präster hade satt 
myror i hans huvud och belastat hans minne, utan att hans förnuft 
fick vara med. De hade försökt giva honom en föreställning om 
detta mysterium genom triangeln, som vanligen är målad ovan

deras predikstolar, liksom de också bruka säga, att vatten, is och 
snö blott är en enda sak, nämligen vatten. Denne lapps triangel 
kommer mig att tänka på det talgljus, som fick tjäna till exempel 
för infödingarna i Västindien. Då de första missionärerna, som 
gingo att i Amerika göra andliga erövringar efter de världsliga, 
som spanjorerna där hade gjort, ville lära dessa infödingar bland 
annat vad treenigheten var, sade de, att det blott finnes en Gud, 
men tre personer i denne Gud, nämligen Fadern, Sonen och den 
helige Ande, och dessa tre utgöra blott en och samme Gud, vilket 
föreföll dessa människor såsom en sällsam paradox. Då missionä- 
rerna märkte det och ville giva dem ett lättfattligt exempel, läto 
de bära fram ett tänt ljus och sade: »Se här är ett ljus. Det är tre 
ting i detta ljus, nämligen talgen, veken och lågan, och dock är 
det blott ett och samma ljus.» När man sedan frågade infödin- 
garna, vad treenigheten var, svarade de, att den var ett talgljus, 
liksom lappen sade, att den var en trehörning. 

Jag fann hos denne lapp trots hans ålder och ständiga umgänge 
med svenskarna alltför mycken okunnighet för att känna mig upp- 
muntrad att göra honom flera frågor. Jag lämnade honom efter 
att hava tackat honom för det han bjudit mig på och lämnat några 
små presenter åt hans hustru och dotter och begav mig sedan 
med min vägvisare och min tolk till båten. Den 9 :e vid femtiden 
på eftermiddagen kommo vi ned till Luleå. Där gav jag en liten 
present åt studenten, som tackade och önskade mig allt gott i 
världen, varefter jag steg till häst och red till Gamla Piteå, dit 
jag anlände vid elvatiden. 

Följande dag, den i o:e, besökte jag kyrkoherden på platsen, 2 ? 8 
som mottog mig mycket vänligt och bjöd mig på middag i sitt 
hem. Som han sade mig, att man icke kunde ro uppför älven 
mer än tre eller fyra mil och att det skulle vara svårt och kanske 
omöjligt att taga sig upp i Lappmarken, och som jag dessutom 
icke gjorde mig förhoppning om att få se något synnerligen märk- 
värdigt där, åtnöjde jag mig med att inhämta upplysningar av 
honom och hans son, en omkring tjugoårig student, 279 samt en man 
vid namn Fjellström, 280 son till en nu avliden lapp-präst från Silbo- 
jokk, som blev efterskickad för att äta middag med oss och noga

 

redogöra för det jag önskade veta. Av vad dessa sade mig om 

Pitelapparna kunde jag förstå, att de icke skilde sig mycket från 

andra lappar. Jag frågade herr Fjellström, som sade mig, att han 

var från Silbojokk, hur det var med Silbojokks silvergruva. 281 Han 

svarade mig, att den under det sista kriget hade blivit förstörd av 

danskarna, men att han trodde, att om man ville kosta på pengar 

och göra sig besvär att rensa upp den igen, skulle man nog få 

igen sina pengar. Han tillade, att det också fanns pärlmusslor i 

Laisälven, ett litet vattendrag ej långt från den förstörda gruvan. 

Kyrkoherden tycktes vara mycket intresserad av det underbara 

och ovanliga eller trodde kanske, att jag var det. Han tillsade 

sin son att visa mig några på kyrktornet anbragta mässingskulor, 

om vilka han på ett sätt, som om han ville få mig att tro, att han 

var övertygad om sanningen av det han sade, berättade mig, att 

en nymf för länge sedan på ön Bremön givit dem till en köpman 

vid namn Häggman, vars barn ännu levde och bodde i den nya 

staden Piteå, samt lovat honom all möjlig lycka, så länge han 

behöll mässingskulorna. Jag skärskådade dem uppmärksamt, men 

fann hos dem intet annat märkvärdigt än deras historia. 282 

Jag lämnade Piteå mellan klockan två och tre på eftermiddagen 
och anlände mellan tio och elva till Skellefteå, där jag vilade mig 
till klockan fyra på morgonen följande dag, varefter jag så fort 
hästarna kunde springa fortsatte min färd till Umeå, dit jag kom 
litet före midnatt. Jag tog in hos min förste värd och kunde da- 
gen därpå icke motstå en frestande inbjudning från herr Grubb, 28 3 
kyrkoherden på platsen, som kom och bad mig att intaga kvälls- 
vard och tillbringa natten hos honom. Dessförinnan hade jag ätit 
middag hos landshövdingen, som även denna gång varit mycket 
vänlig mot mig. Jag sysselsatte mig med att skärskåda omgiv- 
ningarna kring den under nybyggnad varande staden ävensom 
dess läge, som är ganska vackert, men liksom de tre ovannämnda 
städernas obekvämt för handel till följd av avståndet från havet 
(ungefär en mil). Mellan staden och prästgården, som ligger en 
fjärdingsväg högre upp på samma strand av älven och i en by, 
som har en stenkyrka, församlingskyrkan och den äldsta på orten, 
ser man en del bördiga åkrar och ganska goda ängar. Jag märkte

 

med överraskning, att råg och korn, som icke voro sådda, när jag 
därifrån begav mig upp till Lappland, nu redan voro mogna. Jag 
sade det till kyrkoherden, och enär jag ansåg detta hastiga mog- 
nande bero på att solen under några veckor nästan ständigt var 
uppe, under vilken tid man såg, om också icke hela solskivan som 
pa andra orter, så dock dess ljus och åtnjöt dess värme, av vilken 
jag föreställde mig att dessa sädesslag drogo dubbel fördel, sade 
han mig, att man också fick söka orsaken härtill i själva utsädets 
beskaffenhet. Om den säd, man där sått, hade vuxit söder om 
Umeå, såsom t. ex. i trakten av Härnösand, Sundsvall, Gävle eller 
Stockholm, skulle den mogna senare i proportion till avståndet 
från nordpolen, liksom å andra sidan den säd, som kommit norr- 
ifrån, såsom t. ex. från Bureå, Skellefteå, Piteå, Luleå och Torneå, 
skulle mogna fortare alltefter sin närhet till nordpolen. Han hade 
sett rön anställas, som givit en skillnad på över fjorton dagar 
mellan den nordligaste och den sydligaste av dessa orter. 

Där^ hade jag också nöjet att fiska lax, dels med nät, fastade 
vid små i älven nedslagna pålar, en fjärdingsväg ovanför lands- 
hövdingens residens, dels en halv mil högre upp vid den s. k. 
Baggböleforsen, där fisket skedde med korgar, s. k. tinor, ganska 
hka mjardar till formen, men mycket större och tyngre, så stora att 
en karl lätt kan krypa in i dem. Dessa tinor äro också fästa 
mellan pålar, vilka stå på en sorts dammar, som likna brovalv 
och tjäna till att dämpa forsens våldsamhet. Man går från den 
ena dammen till den andra på stora, utlagda stockar och drager 
upp korgarna med stora nät. När de kommit upp i vattenbrynet, 
går någon ned i dem och samlar upp fisken, varefter man åter 
sänker ned dem i vattnet. 

Jag skulle gärna ha velat göra en färd i Ume lappmark, men 
som älven icke var farbar tillräckligt långt och lapparna dragit 
sig tillbaka till de norska fjällen, syntes mig företaget föga lockande. 
Jag fick därför hålla mig till de upplysningar jag kunde få av de 
personer, som ständigt träffade Umelapparna vid den marknad, 
som hålles i Lycksele, en liten by med kyrka och skola, och som 
börjar den 7 januari. Denna by ligger blott tolv mil från Umeå. 
Umelapparna hava för mig skildrats såsom ganska lika Pite- och

 

Lulelapparna, utom att de äro mindre okunniga i religionen. 
Anledningen härtill torde vara dels deras nitiska präster, dels den 
nyssnämnda skolan, som dock består endast av en lärare och sex 
lärjungar. 28 * Dessa lära sig på mindre än två år att läsa, skriva 
och något så när redogöra för sin tro, allt enligt upplysningar av 
kyrkoherde Grubb, som varje år begav sig dit för att förhöra dem 
och inspektera lärarens och prästernas ämbetsförvaltning.

 

Då jag där avslutade min resa i Lappland, såg jag i tanken 
framför mig detta land såsom ett långt och ganska brett, öppet 
bälte, sträckande sig över ett område av mer än hundrafemtio 
mils längd från nordvästra Härjedalen, där det börjar följa norska 
gränsen, ända till trakterna kring Vita havet. Jag skall också 
benämna det med dess gamla namn Finnmarken. Det är i egent- 
ligaste mening ett gränsland mellan de svenska och norska land- 
skapen. Innan jag lämnar Västerbotten, skall jag så att säga 
rekapitulera de föreställningar, jag bildat mig om lapparna i all- 
mänhet, och mina iakttagelser om dem. Jag har framför allt 
beundrat deras hemslöjd, och man kan nästan icke uppräkna allt, 
som naturen lärt dem att förfärdiga utan andra instrument än en 
yxa och en spetsig kniv, ty det finnes ingen lapp, som icke kan 
förfärdiga sin båt, sina fisknät, sin pulka med vad därtill hör, sina 
rep av rensenor och rentarmar eller av trädens bark och rötter, 
prydliga och i alla storlekar, sina husgeråd och dryckeskärl av trä 
eller av renhorn, såsom t. ex. fat, skålar och skedar, sin båge, 
sina pilar, sina skidor, 28 * sina kläder, sina skor och pjäxor, som 
han syr med av senor eller tarmar tvinnad tråd. Guld- och sil- 
verdragare kunna icke med större lätthet och händighet med sina 
dragskivor och alla sina andra verktyg tillverka sina guld- och 
silvertrådar, än lappkvinnorna blott med sina tänder och med bi- 
tar av ben eller horn, som de borrat en mängd hål i, fabricera 
sin tenn- och blytråd. 

Vad religionen beträffar kan jag icke giva lapparna lika goda 
vitsord. De hava icke förefallit mig vara bättre kristna än hed- 
ningar, icke bättre hedningar än trollkarlar, utan i allt detta täm- 
ligen likställda med sina renar. I allmänhet betrakta de den kristna 
religionen endast som en börda eller en pålaga av några skålpund
kött och ost samt några hudar m. m., som prästerna fordra av 
dem för dop, nattvard, predikningar m. m. Man gör intet för 
att få dem att se på religionen med andra ögon, och vissa präs- 
ters snikenhet säljer de andliga tingen så dyrt till dem, att flera 
av dem hålla sig undan helt och hållet. De flesta kunna icke 
ens Fader vår, liksom om man ansåge det överflödigt att lära 
dem bedja Herren om det bröd, som de icke äta. De utgifter, 
den svenska kronan har för underhåll av deras präster, äro, efter 
allt vad jag kunnat inhämta av trovärdiga, nitiska och rättrådiga 
personer, till ingen nytta för lapparna till följd av prästernas för- 
sumlighet, för att icke säga något värre. Dessa präster göra, med 
undantag av Ume lappmarks, religionen mera skada än gagn, och 
detta är, efter vad samma personer försäkrat mig, biskoparnas eller 
superintendenternas fel, vilka i stället för att opartiskt utvälja och 
till Lappland avsända personer av framstående nit och skicklighet, 
i stället på vänners begäran eller för mottagna presenter ditbeordra 
blott draggen av de teologie studerandena, bekymrande sig lika 
litet om dem som en köpman om några tygstycken, för vilka han 
fått betalning. 

A andra sidan föra de flesta köpmän, som resa till markna- 
derna, brännvin till detta folk, som är vant att i sina skogar och 
bland sina fjäll endast dricka den oskyldiga renmjölken eller vatten, 
och bedraga dem eller fråntaga dem det bästa de hava, sedan de 
supit dem fulla. Så har jag låtit mig berättas av flera, som anfört 
bestämda fall och för mig utpekat namngivna personer, vilka med 
ett stop brännvin av en lapp lurat till sig ren och pulka på samma 
gång. Dessutom kräva de kungliga skatteuppbördsmännen ofta 
särskilda skatter för egen räkning under namn av presenter, som 
de taga emot av de rikaste, utgivande sig för att vara vänligt 
stämda mot dem och antydande, att om de för landshövdingen 
skulle omtala, hur många renar de hade, skulle de bliva dubbelt 
så högt beskattade och ändå högre. 

Botemedlet mot detta synes vara att ditsända bättre präster, 
årligen inspektera deras förvaltning, undervisa lappbarnen både i 
religionen och i det språk, på vilket den framställes. Opartiska 
och för redlighet kända inspektörer skulle avstyra de oordningar

261

och bedrägerier, som förekomma vid marknaderna, och hederliga 
skatteuppbördsmän skulle tillsättas. Enär det utan ungdomens 
undervisning synes omöjligt att lägga en fast grund för religionen 
i Lappland, skulle en konung, som är herre över landet, kunna, 
om han ville, där upprätta en ny andlig värld genom en förord- 
ning, att alla lappar skulle bidraga med en årlig summa av åtta 
hundra daler till underhåll av tio skolor i varje lappmark samt till 
lärarnas lön. Om de resultat, som dessa skolor skulle kunna åstad- 
komma, kan man göra sig en föreställning genom dem, som skolan 
i Lycksele redan åstadkommit. Flera av de förmögnare lapparna 
skulle, så försäkrade mig kyrkoherde Grubb, som hade talat med 
dem, lämna vida större bidrag, än som kom på deras del. Men 
en förordning synes nödvändig med hänsyn till sådana, som till 
en början icke vore hågade. Det ligger ju nära till hands att 
hoppas, att kärleken till den kristna religionen och längtan efter 
ett kommande liv, som den utlovar, skulle tilltaga hos dem i mån 
av den möda, man gjorde sig att ingiva dem denna kärlek och 
längtan, och i mån av den kunskap därom, som man förskaffade 
dem, och att de snart skulle betrakta detta årliga bidrag såsom 
uteslutande till deras fördel använda penningar. 

Vad beträffar trolldomskonsten, om det finnes någon konst, 
som förtjänar detta namn, så är den icke annat än naturlig, och 
man kan definiera den såsom en kunskap om hemliga verkningar 
av några naturliga orsaker, och såsom sådan bör man icke söka 
den hos lapparna, ty de äro försänkta i alltför djup okunnighet, 
för att man skulle kunna tro dem i stånd till sådant. Den konst, 
man tillskrivit eller tillskriver dem och vilken av många betraktats 
och ännu av åtskilliga betraktas såsom övernaturlig och djävulsk, 
synes knappast vara annat än några låtsade hänryckningstillstånd, 
några slumpens lekar, ett spådomsväsende, vars förnämsta redskap 
är deras s. k. trolltrumma och varigenom de slugaste lapparna 
torde hava försökt lura de enfaldigare och lättrognare. Ja, de 
försöka ännu, ehuru de icke äro så många, att göra detsamma. 
Enligt min mening skulle man för visso om alla dessa förmenta 
under eller trollkonster, dem en lika lättrogen som okunnig vid- 
skepelse tillskriver djävulen eller trollkarlarna såsom hans verktyg, 

262

säga, vad en berömd läkare sade om de extatiska tillstånd, som 
iakttogos hos en förment trollpacka eller av djävulen besatt kvinna 
i Frankrike, vilken han först noga undersökt: a natur a multa, 
plura ficta, a Daemone nulla, d. v. s. att naturen hade mycken del 
däri, förställningen ändå mera och djävulen ingen. 

Om djävulen hade all den makt och kunskap, denna vidske- 
pelse tillskriver honom, eller om han i trollkarlarna bleve en så 
snabb och villig tjänare åt ondskan och de mänskliga lidelserna, 
som den vill göra troligt, skulle man, tyckes det, i varje ögon- 
blick se naturens ordning förändras och de fruktansvärdaste om- 
störtningar inträffa i världen. En furste t. ex., som hade troll- 
karlar till undersåtar eller i sin tjänst, skulle icke kunna välja 
bättre spioner för att komma underfund med sina fienders anslag 
mot honom. Han skulle bliva underrättad om dem, redan innan 
de uppgjorts, skulle förekomma fienderna och omintetgöra alla 
deras mått och steg. Så snart en fientlig flotta avseglade mot 
hans kuster, behövde han i stället för att sända emot dem en 
annan flotta endast låta sina lappar ställa till motvind, så att den 
drevs tillbaka till den hamn, varifrån den utgått, eller blåsa upp 
en storm, så att den gick under. 

Det svaras vanligen härpå, att alla icke vilja försvärja sin själ 
åt djävulen eller utsätta sig för att bliva straffad av de världsliga 
eller kyrkliga lagarna mot trollkarlarna och dem som begagna sig 
av dem. Detta skulle nu för tiden gjort dem så sällsynta, att en 
kristen furste icke skulle vilja av dem köpa ens den största fram- 
gång i världen. Men man kan svara dem som så säga, att erfa- 
renheten och historien hava visat och alltjämt visa, ehuru kanske 
mera sällan än förr, att det funnits och finnes människor, så fria 
från betänkligheter och farhågor, och att det finnes till och med 
furstar, som i sin ärelystnad till den grad sätta sig över alla lagar, 
att de icke draga sig för sådant, samt att lagarna bestraffa hand- 
lingen, som de upptäcka, men icke avsikten, för vilken de icke 
kunna fälla någon. 

Några lapp-präster hava för mig omtalat sitt nit för vad de kalla 
trolleriets utrotande. De hava sagt mig, att de plägade ex- 
kommunicera dem, som befattade sig med dylikt eller hos vilka 

263
de upptäckte trolltrummor, och till och med överlämnade dem åt 
den världsliga rättvisan; men de hava icke kunnat säga mig, att 
de överbevisat dem om något umgänge med djävulen eller om att 
vara verkligen i stånd till eller skyldiga till de trollkonster eller 
häxerier, för vilka de anklagats. 

Baron L — w, en dansk fånge, som förut fått gå fritt omkring 
i Stockholm på sitt hedersord, satt för tillfället i ett av denna stads 
fängelser, emedan han, efter vad man sade, blivit förvunnen att 
hava velat ingå överenskommelse med djävulen rörande en pen- 
ningesumma, som han var tvungen att skaffa och icke kunde få 
låna av någon. Han skulle till den ändan hava med sitt blod i 
stället för bläck undertecknat en förbindelse, varigenom han och 
några hans stallbröder, som voro lika utblottade och hade lika 
liten kredit som han och som likaledes skrivit under, högtidligt 
lovade denne mörksens furste sina själar efter döden mot så och 
så mycket penningar. Och dock hade varken han eller de kom- 
mit i tillfälle att utföra sin avsikt, hur mycket besvär de än gjort 
sig, såsom att flera nätter i rad gå till galgbacken för att åkalla 
djävulen och anropa honom om hjälp. De hade med ett ord 
varken sett kroppar eller andar, som de kunde förhandla med, och 
en av stallbröderna, som dödat en man för att fråntaga honom 
de penningar han icke kunnat få av djävulen, blev gripen och 
avlivad. Det var han, som före sin död angav baron L — w, i 
vars rum man fann skuldförbindelsen, ehuru den såsom värdelös 
blivit sönderriven.

 

Under okunniga och vidskepliga tider beundrade och fruktade 
man allt vad man icke kände till, och alla verkningar, vilkas or- 
saker man icke förstod, ansåg man djävulska eller övernaturliga. 
Sålunda var det t. ex., som man vet, ett kätteri, av påvens ofel- 
barhet ansett bålet värt, att säga att det fanns antipoder. De 
forntida spåmännen gjorde uteslutande anspråk på rätten och för- 
mågan att förklara månförmörkelser, och om någon annan försökte 
sig på det, var det ett brott. När man blott sett lappar på av- 
stånd, alla från huvud till fot klädda i hudar, trodde man dem 
vara satyrer, troll eller ludna, tvåfotade djur, som gingo som män- 
niskor. De med de dummaste fördomarna behäftade föreställde
sig, att de som de icke sågo voro ännu vidunderligare än de 
som de sågo och de förra flydde, när de sågo människor klädda 
annorlunda än de. Conspectitm kominis fugiunt, säger Olaus 
Magnus. De som äro minst vana vid våra kläder nu ännu i dah- 
såsom jag själv sett många göra, då de fingo se mig på avstånd. 
Jag skulle aldrig kunnat närma mig dem eller få se dem på nära 
håll, om jag varit lika rädd för dem, som de tycktes vara för mig, 
eller om jag icke haft med mig tolkar, klädda som de, i stånd 
att lugna dem och föra dem till oss, späka som lamm, hur fort 
de än sprungit sin väg med den för dem naturliga snabbheten. 
Även denna har tillskrivits trolldomskonsten, som säges hava fäst 
Mercunevingar vid deras fötter. Om man i viss mening kan säga, 
att de förvandla sig till djur, så är det icke i trolldomskonsten 
man därtill har att söka orsaken, utan i det brännvin, varmed 
marknadsköpmännen narra dem att berusa sig för att sedan kunna 
bedraga dem. Denna förvandling åstadkommer hos flera av dem 
en ännu^sämre, nämligen förvandlingen från djur till skurkar. Ty 
när de, återkomna till fullt medvetande, förstå vad man gjort dem, 
försöka de göra på samma sätt och bedraga, om de kunna, liksom 
de blivit bedragna.

BOOKS, 3 vol, Aubry de la Motraye: Travels through Europe, Asia ...
Kartillustration i BOOKS, 3 vol, Aubry de la Motraye: Travels through Europe, Asia and into part of Africa, London 1723

Som jag tror mig redan hava sagt, har man 
blott ett exempel på att en lapp begått ett mord; det var vid 
Jukkasjärvi marknad, där han berusat sig med brännvin, och han 
blev steglad på samma plats genom den svenska rättvisans försorg. 
Vad andra metamorfoser beträffar, som Olaus Magnus och några 
andra tillskriva dem, existera de blott i deras fabler eller i okun- 
niga människors lättrogenhet eller bestå på sin höjd blott i de 
hudar, lapparna taga på sig. Jag såg vid Kemiträsk en ung lapp, 
som tog på sig en renhud och så naturligt härmade renen och 
hans läte, att om man sett honom med Olaus Magni ögon och 
hört honom med hans öron, skulle man hava trott och svurit på 
att han var ett troll eller blivit förvandlad till ren. Eller rättare 
sagt, om jag hade sett honom på det avstånd, som tyckes alltid 
hava funnits mellan denne författare och lapparna, och icke 
varit ögonvittne till denne lapps förklädnad och vetat, att han 
endast ville roa, skulle jag helt naturligt och utan all magisk 
konst hava tagit honom för en ren och icke ens hava tänkt
på att skilja honom från de andra renarna, bland vilka han 
tycktes beta. 

De historier, man sätter i omlopp om lappar, som förmenas 
vara trollkarlar, innebära nästan alltid en motsägelse. Om dessa 
trollkarlar visste så mycket om det förflutna och framtiden, som 
några föreställa sig, skulle de rika lapparna förgäves gräva ned 
sina penningar för att gömma dem enligt sin sed. De skulle då 
snart bliva borttagna av de förra, vilka icke skulle hava så liten 
fördel av sin trolldomskonst, som i allmänhet synes vara fallet med 
spåmän och spåkvinnor eller horoskopställare, som äro trashankar 
och tiggare, var man ser dem. 

Vad beträffar de nordiska virvelvindar och stormväder, som 
denne författare och andra påstå, att lapparna kunna framkalla, 
så äro de icke alls jämförliga med Antillernas orkaner eller tyfo- 
nerna i Ostindien, där det alls icke finnes några lappar. Romersk- 
katolska kristna, hos vilka vidskepelsen är som störst till och med 
på de bäst upplysta tider och ställen, anklagade under förra år- 
hundradet konung Gustav Adolf för att i sin här hava lappar, som 
utförde de lysande bragder, vilka förvånade dem eller som deras 
avundsjuka icke tillät dem att tillskriva konungens tapperhet och 
ej heller deras religion tillät dem tillskriva Gud. Ryssarna, vilka 
såsom grekiska katoliker icke äro lika vidskepliga, men äro mera 
okunniga som teologer och filosofer, hava ju också till en dylik 
orsak hänfört den lyckliga början av det nu pågående kriget mot 
dem, i synnerhet då den svenske konungen Karl XII slog 80,000 
av deras män med 9,000 av sina egna. 

Sedan jag tackat landshövding Cronberg och kyrkoherde Grubb 
för det vänliga mottagande, de givit mig, lämnade jag Umeå den 
I3:e på eftermiddagen och kom mellan klockan sex och sju åter 
in i Ångermanland. Tidigt på morgonen dagen därpå for jag åter 
förbi Skuluberget, varom jag talade, när jag reste till Lappland, 
och for före klockan tolv över Ångermanälven, som var så upp- 
rörd, att jag lämnade bakom mig på dess stränder en mängd 
människor, som stått där sedan föregående kväll och icke vågat 
sig över och vilka förgäves sökte avråda mig från att fara över, 
framhållande för mig den fara, som därmed var förenad, då det 

Norskt medeltidsbrev 1498 om samernas skatt

Sammendrag:
Væbneren Christiern Bagge, Kongens Foged og Embedsmand paa Stockholm,
underretter Kongens Fogder og Embedsmænd samt menige Almue i Norge
om, at Lappefogdens og andres Reiser fra Nordbotn og ind i Norge, dels
i eget Erende og dels for Opkrævning af Lappeskatten, hvilke en Tid
have været standsede paa Grund af Tvedragten mellem Rigerne, nu, da
disse ere komne under samme Herre, efter dennes Villie atter kunne fore-
gaa paa den gamle Maade.

Svenska lappfogdarna fortsätter alltså att inkassera s k lappskatten i Norge.

Länk: https://www.dokpro.uio.no/perl/middelalder/diplom_vise_tekst.prl?b=13847&s=n&str=

Jach Kyrstiern Bagge aff vapen Va(r) nadugeste och kære
herres nw vppa tænne tyd ffoget och Æmbetzman pa Stocholm
helse alle dandemæn var nadugeste oc kere herres ffogeter
och æmbetzmæn och menege almoge som bygge och bo j Norghe
kærlige medh gudh, kære vener

Fortsättning:

Som ider væl ffortæncher ath
thet haffwer varedh aff aldher och gamel Sedwenie thet lappeffogeden och fflere dandemæn aff Bærchara j Norrebotn plæge ffare jn i jdert landh æpter theress bærning och var naduge herres lappe skat och haffwer nw i en stæcchet tyd vared fforment ffor then twædrægt och owilie j mællen var nadugeste
herre och Sweriges rike vared haffwer Æpter thet kære vener
ath al tænne try rike nw æf[ter] gudz fforsyn vnder var nadugeste och kære herress hænder komne ære, tha haffwer var naduge herre vnt och tillathet och jach vppa var nadugeste herres vægne medh thetta mith vpne breff giffwer them ffullo magt ath the mage och skule bade lappeffogeten och the honom
ffølge ffare ffry vthen alt hinder jn j var naduge herres land och rike Norge æpter theress bærning och lappa skat vtkreffwie
som theress fforældra ffor them aff alder giort hawe Hwar ffore bider jach alle æ ha the hælst vare kwnne som ffor var nadu-
geste och kære herres skyld vilie och skule gøre och lathe ath the jnthe hinder eller qwal them her vthinnen j nagen hande
mathe gøre æller gøre lathe pa persone godz eller hwat the haffwe mederffare Sa fframpt the vilie gøre hwat var nadugeste
herre lifft ær Jder alle samen her medh gud alsmæctog beffelendes Screffwit vppa Stocholm manedagen ffor varffrwe dag natiuitatis vnder mith jnsigle Anno dominj etc. xcviij
b.16 s.365 Tillegg: Bagpaa med Haand fra 17de Aarhundrede: Christian Bagges, fougdes
på Ståckholms Slått, pasz för en fougde till at vpbäre skatten vthi Lappe-
marken. Anno 1498.

Bilden föreställer Engelbrektsfejden, Olaus Magnus

Solen glimmar blank och trind … Epistlarnas maratonlopp


Above: Johan Fredrik Martin, 1780s. hayboat.

Solen glimmar blank och trind,
Vattnet likt en spegel;
Småningom upblåser vind
I de fallna segel;
Vimpeln sträcks, och med en år
Olle på en Höbåt står;
Kerstin ur Kajutan går,
Skjuter lås och regel.
The sun gleams smooth and round,
Water like a mirror;
Gradually the wind blows up
In the fallen sails;
The pennant stretches, and with an oar
Olle stands on a hayboat;
Kerstin from the cabin steps,
Locks and bolts the door.

Fred Åkerström & Trio CMB interprets the song: https://youtu.be/Gba-rv0Bsek

Notblad 1790:

Below: Elias Martin (1739 – 1818) – Etching ‘The Steps on Skeppsbro’ (Rodar trappan wid SkepsBron). Ulla Winblad enters the ship.

N:o 48

FREDMANS EPISTEL

Hvaruti afmålas Ulla Winblad s hemresa från Hessingen
i Mälaren en sommar-morgon 1769.

Solen glimmar blank och trind,
Vattnet likt en spegel;
Småningom upblåser vind
I de fallna segel;
Vimpeln sträcks, och med en år
Olle på en Höbåt står;
Kerstin ur Kajutan går,
Skjuter lås och regel.

* * *

Stålet gnistrar, pipan tänds,
Olle klår sit öra;
Rodret vrides, skutan vänds,
Gubben har at göra;
Under skarpa ögonbryn
Grinar han mot soln i skyn;
Kerstin, gubbens hjertegryn,
Skal nu seglen föra.

* * *

Seglen fladdra, skutan går,
Jerker tar sin lyra,
Lyran brummar, böljan slår,
Alt med våld och yra;
Skutan knarkar, bräcklig, gles,
Vimplens fläckt i toppen ses,
Tuppen gol så sträf och hes.
Nu slog klockan fyra.

* * *

Movitz stöt åt dem i lurn,
Som på skutan fara.
Olle du hvad kostar Tjurn?
Lyssna hvad de svara.
Hör hvar är ni hemma ni?
Ifrån Lofön komma vi
Med Grönsaker, Silleri,
Mjölk och Äplen klara.

* * *

Si en Julle skymtar fram,
Marjo åran lyftar,
Med sin löfbrodd, mjölk och lam
Hon åt tullen syftar,
Har i knä en bytta smör,
Kersbärs-korgar frammanför;
Marjo nu sin lofsång gör,
Snyter sig och snyftar.

* * *

Ulla Winblad skratta, sjung,
Spritt vid Solens strålar,
Jäspa ej, lös up din pung,
Tag fram band och nålar;
Fästa din Salopp igen
Nös du? Prosit lilla vän!
Si där har du Hessingen,
Gröna trän och pålar.

* * *

Ulla, Fästman på dig ser,
Kom min Norström lilla,
Sätt dig bred vid mej, sitt ner,
Fritt din låga stilla;
Vi ha alla lika rang.
Lustigt! hör basuners klang.
Prosit och Contentement!
Dyrbar ögonvilla.

* * *

Kon i vassen skylt sin kropp,
Snärd i våta tågen,
Bruna Oxen kastar opp
Himmelsblåa vågen,
Ängen står i härlighet,
Kalfven dansar yr och fet,
Hästen tumlar stolt och het,
Svinet går i rågen.

* * *

Vid et träd uppå en slätt
Syns en Skytt förbida
Dagens gryning klar och lätt,
Foglens sång och qvida;
Bakom trädets tjocka stam
Bössan syns och skymtar fram,
Hunden trogen som et lam
Står vid skyttens sida.

* * *

Morgon supen, Movitz, går;
Ljufligt böljan svallar;
Ser du Ekensberg? Gutår!
Hör hur folket trallar;
Där framsätter en sin fot,
Klotet käglorna slår mot;
Hör du dunsen af hans klot
Uti bergen skallar?

* * *

I en löfsal kring ett stop
Några bussar skratta,
Ropa trumf, och allihop
Uti stopet fatta;
Somliga med sträckta ben
Sofva godt och snarka ren,
Hvila hufvud mot en sten
På en blomstermatta.

* * *

På den klippan, där vid strand
Sjelf Chinesen prålar,
Bildar, af en näfva sand,
Skönsta blomster-skålar;
Uti leret brännes in
En Apelles pensel fin.
Ulla Winblad, min Cousine!
Ser du hur jag målar.

* * *

Såg du nu Mariæberg,
Så se längre neder,
Med en gul och bleknad färg
Sig ett tjäll utbreder.
Fönstren glittra, kännen J
Ej Salpetersjuderi?
En gång, Ulla, raillerie!
Palten dit dig leder. *)

* * *

Fällom lodet på vårt djup,
Jäspa ej och nicka,
Sof ej, öpna flaskan, sup,
Bjud Mamsellen dricka;
Vakna Movitz, ser du ej
Lazari palats, så säj?
Akta näsan du på dej
För hvar vacker flicka.

* * *

Tornens spetsar blänka ren,
Kors och tuppar glimma,
Morgonrodnans klara sken
Syns i vattnet strimma;
Barnet leker gladt vid strand,
Samlar stenar i sin hand,
Slungar stenen dit ibland
Där som gässen simma.

* * *

Lossa tågen, seglen fäll,
Ren syns Skinnarviken,
Med dess Kojor och Castell,
Branta berg och diken;
Under små kolsvarta tak
Gnälla pumpar, eld och brak,
Hästen sträcker foten spak,
Gnäggar, rädd för spiken.

* * *

Med sitt klappträd ner vid strand
Pigan står så kåter,
Knyter til sitt förkläds-band,
Och sin barm uplåter;
Barbent hon på bryggan står,
Räknar slagen klockan slår,
Flitigt sig på benet klår,
Svettig, sur och våter.

* * *

Allstäds godt, men hemma bäst!
Sagta lät oss unna
Vattukörarn med sin häst
Hvälfva om sin tunna;
Kärlet glittrar, hjulet går,
Sprundet sprutar, hästen slår.
Om den pragt för ögat står
Sjunga de som kunna.

* * *

Jeppe tutar, trumman går,
Böneklockan klämtar;
Sotarn svart i skorsten står,
Hvisslar, sjunger, skämtar;
Bagarn sina korgar kör,
Smeden ren sin slägga rör,
Ren båd’ Knekt och Granadör
Vid geväret flämtar.

* * *

Skyndom dit vår hydda fins,
Gömmom not och flöte;
Stöt uti basun, och mins
Detta glada möte.
Farväl Jörgen, Truls och Hans!
Farväl flickor, spel och dans!
Ulla tog sin myrten krans
I Neptuni sköte.

* * *

Norström stjelper sin peruk
Af sin röda skalla,
Och min Ulla blek och sjuk
Lät sin kjortel falla,
Klef så bredbent i paulun;
Movitz efter med basun:
Maka åt dig Norström! Frun
Hör ju til oss alla.

 

Då rikena bara var lösa nätverk av handelsstationer och slott (Korpela 2014) (Engelska) – ENG. Realms as loose networks between trading stations and castles (text in English!)

”The realm of Rus’ was formed as a network of trading stations and castles in this region between the ninth and twelfth centuries, just as that of Norway was formed along the Atlantic coast of Scandinavia, and archaeological finds and other sources in the southern areas and around these centres suggest that the impact was considerable. The culture of Staraya Ladoga and Novgorod was close to that of contemporary Western European centres, and in some respects also to that of Constantinople”

From Jukka Korpela
”Reach and Supra-Local Consciousness in the Medieval Nordic Periphery”

In: Fibula, Fabula, Fact The Viking Age in Finland
Studia Fennica Historica
Edited by Joonas Ahola and Frog with Clive Tolley

PDF-link: https://oa.finlit.fi/site/books/10.21435/sfh.18/download/2000/

Finnish Literature Society • Helsinki
The publication has undergone a peer review.
Studia Fennica Historica 18
© 2014 Joonas Ahola, Frog, Clive Tolley and SKS License CC-BY-NC-ND 4.0 International
A digital edition of a printed book first published in 2014 by the Finnish Literature Society. Cover Design: Timo Numminen EPUB: Tero Salmén
ISBN 978-952-222-603-7 (Print) ISBN 978-952-222-764-5 (PDF) ISBN 978-952-222-622-8 (EPUB)
ISSN 0085-6835 (Studia Fennica) ISSN 1458-526X (Studia Fennica Historica)
DOI: http://dx.doi.org/10.21435/sfh.18
This work is licensed under a Creative Commons CC-BY-NC-ND 4.0 Internationa License. To view a copy of the license, please visit http://creativecommons.org/licenses/by-nc-nd/4.0/
A free open access version of the book is available at http://dx.doi. org/10.21435/sfh.18 or by scanning this QR code with your mobile device (see link)


Boris Chorikov – [1]

Grand Duke Yaroslav the city resumes after the devastation of the Tatars of Russia (1836).

Below: Väinö Blomstedt
OLAVINLINNA, Olofsborgs slott.

 

 

 


JUKKA KORPELA (b. 1957) is a professor in History at Joensuu University

”Frostvikssamer brukade vintertid också ganska ofta komma förbi Hartkölfjell ned mot Snaasen — medförande stora renhjordar. En vinter hade Nils Fredriksson — med sina föräldrar och deras renar följt svenska samer till Brunflo och flera gånger till vinterbetesmarker i Ström och Hammerdal. Om Samhörande samer över Kölen (Lars Thomasson i Oknytt 1-2/1995)


Ur LARS THOMASSON

När riksgränsen mot Norge

stängdes för jämtlandssamerna


Ingen fotobeskrivning tillgänglig.

Förr nyttjade samerna renbetet som de ville

på båda sidor av gränsen

 
 
Lars Thomasson Oknytt 1-2/1998
 

Flera intressanta förhållanden kunde samerna i Oviksfjällen redovisa för lappfogden Brännström vintern 1898. Några visade sig vara födda i Norge och bedrev nu renskötsel i Oviksfjällen.



Elias Fredriksson var född i Sörli 1837 och hade varit rendräng
hos hotagssamerna Mårten Olofsson och Anders Pålsson och
deltagit i vinterflyttningar till Norge. De två samerna hade ansetts mycket välbärgade, menade han, och medfört stora renhjordar.
 
Frostvikssamer brukade vintertid också ganska ofta
komma förbi Hartkölfjell ned mot Snaasen, också de medförande stora renhjordar. Å andra sidan brukade norska samer flytta över till Sverige när förhållandena så krävde. En vinter hade Nils Fredriksson sålunda med sina föräldrar och deras renar följt svenska samer till Brunflo och flera gånger till vinterbetesmarker i Ström och Hammerdal.
 
Samerna betraktade sig den här tiden som ”samhörande”, menade Nils Fredriksson, och då gjordes ingen skillnad mellan svenska och norska lappar.

HELA ARTIKELN (s 3-15):
”KB i Jämtlands län företog flera utredningar om samernas behov
och bruk av renbete i Norge. Det skedde t.ex. mera systematiskt
både vintern 1897-98 av dåvarande lappfogden P.A. Brännström och åren kring 1910 och 1922 av lappfogden Abraham Staaff. ”

PE not: Det här materialet ligger på landsarkivet i Östersund – idag RA.

Jämtlandssamer från Kall flyttade temporärt till Norge
Från Kalls lappby finns dock exempel på flyttning till Norge.
Vid lappfogdesammanträde i Kall den 13 maj 1897 anmäler ett
antal samer, att de ämnade flytta till ”Faerens och Skjaekkerfjelds
lappdistrikt i Konungariket Norge”. Sammanträdet föranleddes av §7 i förordningen från 1883, där det heter, att ”Lapp som vill flytta med renar … åligger att för länsmannen i hemorten uppgifva sitt och medföljande husfolks namn … äfvensom antalet af de renar han kommer att medföra, och dessas egare”. De som vid det här tillfället anmäldes att under sommaren flytta till Norge var:

-Ordningsmannen Jakob Andersson, hans hustru Brita Larsdotter, makarnas tre barn samt drängen Zakarias Jonsson
-Enkan Lisbet Andersdotter samt hennes tjenstefolk, drängen
Lars Larsson och pigan Gunilla Hansdotter
-Lappmannen Jöns Jönsson, hans moder Maria Jönsdotter
och pigan Maria Jönsdotter
-Lappmannen Jon Jönsson, hans hustru Maria Jonsdotter, makarnas två barn samt deras dräng Lars Johansson
-Lappmannen Jon Larsson, hans hustru Kerstin Johansdotter
samt makarnas tre barn
Renantalet var enligt anmälan:
– Jakob Anderssons egna renar 250
– Jöns Erssons i Ganndalen renar i vård hos den förre 10
– Lisbet Anderssons egna renar 200
– Jöns Jönssons och hans moders egna renar 180
– Jöns Erssons i Ganndalen renar i vård hos den förre 10
– Jon Jönssons egna renar 100
– Jöns Erssons i Ganndalen renar i vård hos den förre 10
– Jon Larssons renar 100
– Renar tillhörande andra lappar,
deraf Daniel Mårtensson i Fseren distrikt 50
– Öfriga ej förtecknade renar 50
Summa: 960

Ur artikeln De Finnis, »Om samerna», ur Historia Norvegiae ca 1190 e. Kr, via Fornvännen 1994:3 (Zachrisson – Bäärnhielm)

Ur artikeln De Finnis, »Om samerna», ur Historia
Norvegiae ca 1190 e. Kr.
Översättning av Göran Bäärnhielm, inledning av Inger Zachrisson
FORNVÄNNEN 1994: 3. Bloggarens framhävningar.

Hela http://samla.raa.se/xmlui/bitstream/handle/raa/2784/1994_161.pdf?sequence=1&isAllowed=y

Den på latin avfattade Historia Norwegiæ,
»Norges historia», är känd från en enda handskrift, en pappers-codex påträffad 1849 i Skottland. Den är en geografisk beskrivning
av det gamla norska väldet, dvs. Norge och öarna i väster: Orkneyöarna, Färöarna och Island. Den är också en krönika över de norska kungarna från sagatid och fram till år 1015.
Historia Norwegiæ anses skriven någon gång mellan ca 11 70 och 1220 e. Kr., troligast kring 1190. Författaren är okänd, men han har varit en lärd man; arbetet är skrivet på ett konstfärdigt latin. Det representerar en historisk tradition som är oavhängig av den isländska sagan.
Historia Norwegiæ och Agrip – den äldsta kända översikten över Norges historia på norska, från ca 1190-talet — bygger i mycket på samma källor, främst en skrift på latin, författad i Ostnorge, möjligen den numera förlorade »Opplandssaga» (Holtsmark 1961, s. 585 ff). 
 [ — ]
1880 utgavs den latinska grundtexten till Historia Norvegia av den norske historikern Gustav Storm. 1969 kom en norsk översättning, av A. Salvesen.
I inledningskapitlet ges en mycket kommenterad indelning av Norge, från väster till öster räknat.
Där sägs att Norge delas på längden i tre zoner: den första och bredaste är
kustzonen, den mellersta är fjällzonen och den tredje skogszonen, där samerna bor, men utan att plöja jorden. Kustlandet omfattade fyra »patriae» (lagdömen?), från gränsen mot Danmark (dvs. inkl. Bohuslän), Vestlandet, Tröndelag till och med Hålogaland i norr, som sträckte sig ända till Kolahalvön. Mittlandszonen började vid Värmland och omfattade likaså fyra »patriae», av vilka de nordligaste var Hedmark »med Älvdalarna», dvs. Österdalen och Rendal, ungefär till 62°N, och Gudbrandsdalen, intill Dovrefjell (Bergsland 1975, s. 24 f, 1970, s. 367-370; Holtsmark 1961). Längst i öster är silvae Finnorum, ‘samernas skogar’. Det tycks innebära gränstrakterna mellan dagens Norge och Sverige, inte bara i norr, utan också i söder. Ordet för ‘same’ utgår från det fornvästnordiska finnr (mask. sing.; plur. finnar), som i Norge, liksom i Härjedalen, vars dialekt är norsk, än idag har denna betydelse.
I andra källor förekommer parallellt härmed sammansättningen skridfinnar; skrid-, förmodligen av det västnordiska skrida å skiöum, ‘att åka skidor’. Ordet lappir, ‘lappar’, är belagt från 1200-talet, och användes i östra Skandinavien, liksom i dagens Finland. Samernas eget namn på sitt folk uppträder en gång, i sammansättningen semsveinar. Det är i den isländska skiktsagan Vatnsdada saga från 1200- eller 1300- talet, men med äldre inslag. Författaren av
den låter några samer kalla sig så. Sveinar är plur. av svein, ‘ung man’ (jfr nusv. ‘sven, ungersven’). Det första ledet, sem- (med uttal närmast ‘säm’), är samma ord som dagens ‘same’.

Det kända kapitlet om den tredje zonen, De Finnis, dvs. ‘Om samerna’, ger en utförlig beskrivning av samisk kultur. Det har nu för första gången översatts till svenska, av fil. dr Bäärnhielm isf I. Zachrisson Göran Bäärnhielm. (För vissa detaljer jämför Hanssen 1949, s. 6, Nesheim 1970, Strömbäck 1935, s. 78, Skard 1930.)

Ur Norges historia
Om samerna
En väldig ödemark gränsar således till Norge och skiljer detta land i hela dess längd från de hedniska folken; denna ödemark bebos av samer och vilda djur, vilkas kött samerna äter halvrått och vilkas skinn de nyttjar till kläder.
De är mycket skickliga jägare, ensamvandrare och nomader som bor i skinntält” i stället
för hus; dessa tar de på skuldrorna, fäster glättade bräder under fötterna (vilket redskap
de kallar andor), och förflyttar sig jämte hustrur och barn snabbare än fågeln genom snödrivor och över bergssluttningar, vanid renarna drar dem.
De flyttar ständigt sina boplatser, allteftersom tillgången på villebråd för stunden bestämmer var deras jaktmarker skall vara. Där finns en oändlig mängd vilda djur

[ — ]

Därför kan det förefalla alldeles osannolikt
med deras odrägliga vantro och med all den
djävulska vidskepelse de utövar genom sin
trolldomskonst.
Ty det finns några hos dem som dyrkas som
profeter av den okunniga hopen, eftersom de
genom den orene anden, som de kallar gand,
varje gång man frågar dem, för många människor
framställer åtskilliga spådomar,
händelser som också inträffar; från fjärran trakter
lockar de på ett vidunderligt sätt till sig eftertraktade ting,
och dolda skatter framskaffar de märkvärdigt nog ehuru de är långt borta.
En gång då några kristna hade satt sig till bords hos samerna för att bedriva handel, föll
deras värdinna plötsligt död ner. De kristna sörjde mycket, men samerna själva var inte
sorgsna utan svarade dem att hon inte var död utan bortrövad av medtävlarnas gander, och att de snart skulle få henne tillbaka.

[ — ]

Vidare, då samerna försökte att tillsammans
med de kristna fånga fisk med krok, drog de
med sin krok ur havets djup till sig de nästan
fulla ryssjoma, vilka dessa hedningar hade fått
syn på i de kristnas kojor, och fyllde sin båt
med fisk.
Detta har jag valt ut bland samemas otaliga
bedrägliga påfund och presenterat för de
mera avlägset boende folken som exempel på
sådant som kännetecknar detta otrogna anhang.

Översatt av Göran Bäärnhielm, bearbetat av Inger Zachrisson.
Publicerat i Fornvännen 1994:3.

Hartill 18.63 TARTARS CHINA Jin Dynasty Tai He Zhong Bao 10 Cash ...
Jämngammalt kinesiskt mynt från Jin-dynastin