SYDSAMISKANS FÖRFLYTTNING anno 300 – 600 AD. Om nordiska uraliska språk som rör sig över is och vatten? (Om ny forskning!)

Eller Varifrån kom de sydsamiska språken * ? Och hur nådde de Saepmie?

Några rader till bidrag till kunskapen om fennoskandisk språkmigration
(artikelserien publiceras i sammanfogad form i Saepmie Times 2020!)

Kom flera av de samiska språkvarieterna från söder och sydost, och isåfall vilka av varieteterna? Här en inledande diskussion om förutsättningarna, en diskussion som kommer att fortsätta i åtminstone ytterligare ett par andra uppföljande bloggartiklar.

De senaste fem åren har inneburit ansenliga framsteg för forskningen om samerna och de samiska språkvarieteternas historia. Vi ser lite på forskningsläget; ger min bild.

1. Samiska språk och inmarschvägar
De samiska språkvarieteternas enorma och till synes snabba utbredning västerut (ca 4-600 e.Kr. baserat på A. Aikio [2007 etc] och M. Heikkilä [2014]) är slående.
I hög grad sker enligt dagens finländska konsensusbild de s k inmarscherna via Kvarken och Nordkalotten. En av de möjliga språkhistoriska inmarschvägarna anses gå via dagens Nystad (fi. Uusikaupunki) och Åland under folkvandringstid, merovingingsk och i viss mån vikingatid (eller om man så vill under järnålder). Några fler centrala regioner här är Åbo, Sydösterbotten med orter som Leväluhta, (Dagens) Jakobstad – och på svenska sidan Norrtälje med Östhammar. Saken behöver utredas vidare under kommande år! Den stora ”språk-autostradan” kan också ha gått över Kvarken.
     Ord som gett avtryck är bl a det baltiska salo, ö på flera olika samiska varieteter, i olika varianter av Sålle-, Sollen etc. Avtrycken går in emot Norge och är exempellöst välrepresenterat i Dalarna; men även i Uppland, där det bör undersökas närmre. En lång rad andra ord och företeelser publicerades av Minerva Piha (2018, 2019) vid Åbo universitet. 

Enligt Aikio (An essay on Saami ethnolinguistic prehistory.” Uleåborg 2016) och Heikkilä (Bidrag till Fennoskandiens språkliga förhistoria i tid och rum. Helsingfors 2014, diss.) ska senast vid pass 5-600 e.Kr sydsamiskan ha anlänt till sina nuvarande platser. Det ska gälla väsentligen även ume– och pitesamiskan; samt – analogt därmed – bör också den av Lars-Gunnar Larsson (2018) utredda s k Holmbergerska samiska språkvarieten inbegripas i just detta sammanhang; även om den synes ha kreoliserats under inte minst 1600- och tidigaste 1700-talet i samband med en hel del nordliga samers flyktande och migrerande söderut.

Under ca halvtannat millennium, ca 300 – 1800 AD hinner sistnämnda språkvarieteten både anlända och dö ut. Sydsamiskan har däremot lyckligtvis revitaliserats; och vi ser små men ändock tydliga tecken på att något liknande kan hända med såväl ume- och pitesamiskan.

Sett i perspektivet av det i omgångar urgamla sambandet mellan nationerna i den fennoskandiska regionen och det gamla stormaktsriket eller storriket/konungariket Sverige, så äger dessa språkmigrationer rum inom ett och samma rike. Möjligen är orsakerna därtill ofta desamma: tryck österifrån. Andra skäl kan vara klimatavvikelsen 535-536 AD, som tillsammans med Klubbekrigetnuijasota (fi.) – torde var de enskilt starkaste skälen för språkmigrationerna ifråga (här mer om 500-talets klimat-dramatik: https://www.historicalclimatology.com/blog/something-cooled-the-world-in-the-sixth-century-what-was-it#). Även om också en fler decennier lång klimatextrem kan vara nog skäl för att också den orsaka en serie händelser som resulterar i ett tryck österifrån.

Mer om inmarschvägar nedan och i kommande avsnitt.

2. Urspråk och ‘protofolk’
Tidigare har någonslags ur-uraliska eller åtminstone proto-östersjöfinska talas vid vårt innahavs stränder. Det bör ha funnits där senast för ca tretusen år sedan, eller under den senare delen av bronsåldern. Förekomsten av en ursamiska är svårare att belägg; även om uppgifter därom poppar upp nu och då. Också ett äldre indoeuropeisktalande  befolkningssubstrat fram till och med senmesolitikum eller äldre bronsålder har varit på tal. De har då gått upp i varandra. Det här blir givetvis utpräglat teoretiskt.

3.  Språklig genès
Som vi har framställt här tidigare här kom den egentligan samiska och den egentliga finskan att skapar ungefär samtidigt på vad som förefaller vara var sin sida om Päijänne i Insjöfinland. Det här sker kring 2-400 e.Kr och något århundrade fram.

4. Dialekternas embryon
Men bildandena av urfinskan och ursamiskan av ca år 300 AD, kommer också de huvudsakliga dialekterna i bägge språken (eller ”språkgrupperna”, vilket man föredrar) att utformas redan i början av det första millenniet AD. Den del som kommer att utvecklas till det vi idag kallas syd- och umesamiskan (samt, av det mesta att döma, även den äldre formen av Holmbergers gästrikesamiska) refereras vanligen till

5. Finländsk konsensus om språklig inmarsch österifrån råder via Piha, Heikkilä, Aikio och undertecknad. Det som återstår nu; är att rekonstruera vinter- eller vattenvägarna och de toponymiska och arkeologiska spåren härav.

6. Måste språket gått med folk så att säga ”på rot”; eller kan det rentav ha varit så, att de södra samerna vid något tillfälle dominerat handel och annat i Bergslagen-Dalarna-södra Norrland, t ex kring 550-700 AD? Denna sista fråga bör man gärna ägna viss eftertanke.

* Här avses pite-, ume-, syd- och gästrikesamiska.

I kommande del: Om följande arbete

”Combining Proto-Scandinavian loanword strata in South Saami with the Early Iron Age archaeological material of Jämtland and Dalarna”, Sweden av Minerva Piha (skriven 2018, tryckt 2019). Källförteckning och om innehållet i påföljande bloggartikel.

 

ANDERS FJELLNER (1795-1876). En av sydsamiskans
allra främsta företrädare. Foto av Lotten von Düben 1871.

 

 

 

 

Postbåt i packis av JAG Acke.JPG
Ovan: Postbåt i packis av J.A.G Acke 1889. Nedan Bewick’s (1789) släde med sälskinnsöverdrag; sannolikt använd och såld av Jöns Andersson, sockenlapp i Njutånger. Senare förd till Northumberland. Publicerad i Consett 1789.

Bilden kan innehålla: text

Hur dog sydligaste samerna i Sverige ut?

Av Peter Ericson 2018

Så varför dog (så att säga) svenska samerna ut i söder?

Tack vare en sedvanligt genomtänkt fundering av en hedersman och följare M. Sandin på Saepmie Times-sidan på Facebook och det resonemang dom därpå följde, framstod saken i nytt ljus,
Marken mutades in.
 
Av vad vi sett i norra X och (hela) Y-län (ofta ett och samma län i den aktuella tiden, ca 1650-1850) är att samerna ofta fick fortleva och verka trots alla rensningar och trots all den klappjakt och förföljelse som så ofta rådde söderut.

Visserligen tvingades man in i ett väl i deras eget tycke slavliknande sockenlappssystem – med de flesta sockenlappar inom ett område från Siljan nedåt Äppelbo och Bergslagen via nordvästra Uppland och hela vägen upp till och med Ångermanbalen och Hössjö i Ume landsförsamling (inklusive centrala, östra Jämtland med Storsjöbygden
hittade mycket snart ett system där man samarbetade och flyttade runt, nomadiserade enligt helt eller delvis samma system som man hade gjort tidigare.

 
Storskiftena genomfördes ju sedermera upp till Sveriges mitt och en bit till i kustlänen. Efter dessa blev det långt svårare: det sammanfaller ganska precis med bofashetstvången som ledde till det långsamma holocaust som till slut tog kål på kust-, sjö- sydliga skogssamerna och s k sockenlapparna.
Vad som händer efter att kvarvarande sydliga samerna och kust- och kustnära samerna tvingats in i små, dragiga (ofta ohyggligt trånga) torp är att 80-90% av spädbarnen dör; överdödligheten i barnsäng och lungrelaterade sjukdomar tar kål på dessa samer.
 
När sedan laga skiftet kom runt 1825, torde det i ännu högre grad markera slutpunkten för t ex interregionala eller mellansocknes rörelser hos sydligaste samerna.

Peter Ericson 29 oktober 2018

jnilsson ådalsliden

 
BILDEN föreställer Johan Nilsson, kallad den siste s k sockenlappen (åtminstone där). Från Forsnäs i Ådals-Liden, Ångermanland. Via Murberget.

1894. Betesrätt i Dalarna! ” — sydgränsen för lappens urgamla och  hittills bibehållna område sträcker sig söder om Herjeådalen till Svärdsjö i stora Kopparbergs län — ” – Om 1894 års dom!

En frihetstida reservatstanke kan blir det som fäller avgörandet i Härjedalen?

Apropå Härjedalen, sedvana och rätt till renbete – se vad vi hittat!

Samerna vann ju Ljusnedalsmålet (i fallet med Farup som motpart förlorade han postumt), det är inte precis någon hemlighet.
Men vad de flesta nog ej vet, är att i det i domen utsägs explicit och ordagrant att betesrätten sträcker sig ned till Svärdsjö. Det innebär naturligtvis att alla trakter mellan Ljusnedal och Svärdsjö vid detta tillfälle kan ses såsom sedvaneland.
Härutifrån givetvis en öppen fråga för jurister att tvista om huruvida detta gäller
fortfarande, men som regel har ju samerna förhindrats att utöva sina gamla rätt, vilket då ej ska belasta den rätten.

Sålunda rapporterades från avgörandet i högsta instans:

Lapparne segrade. Ett intressant utslag har
i dagarne fälts af k. m:t, säger Östersunds-P:n.
Det gäller lapparnes rätt
till renbete å Ljusnedals bruks område.
I tvisten mellan bruksegaren Farup och
lapparne afgjorde, som man vet, frågan 
till lapparnes nackdel både af häradsrätten
och af Svea hofrätt. Lapparne fortsatte
till k. m:t.

Johan_Tirén_-_Same_med_hund
I dessa sina besvär påvisade de mot Fa-
rups påstående och med stöd af sådana
auktoriteter som professorerna Sven Nilsson
A. E. Holmgren samt direktör Petter Hjortz,
att sydgränsen för lappens urgamla och 
hittills bibehålla område sträcker sig söder
om Herjeådalen till Svärdsjö i stora Kop-
parbergs län och att Ljusnedals bruks om-
råde för den renskötande lappens vistelse
från uråldriga tiden– . Afvittringen kom dock
och undanträngde lappen, hvars fordran att
få förblifva i sin häfdvunna rätt till renbete
afvisades dels derför, att kulturfolket an-
sågs behöfva betesdelarne för sina hemman,
dels emedan Ljusnedals bruks allmänning
uppgafs vara behöflig för främjande af
bruksrörelsen.
Med upphäfvande af underrätternas ut-
slag har nu k. m:t godkänt lapparnes an-
språk att på grund af sedvanerätt få med
sina renar uppehålla sig å de delar af Ljus-
nedals bruks egendom, som de och deras
förfäder af ålder besökt.  (PE framhävning)

Norra Skåne 1894-07-12 Avskrift: Eskil Olsson

VADAN JUST SVÄRDSJÖ?
Här må man gå tillbaka till tiden för de stora fördrivningarna av samer under kung Fredriks tid av år 1720-30; ca och att det då fastslogs av kungen tillika den lungsiktige landshövding Dankwardt ”at dom (samerna) i nåden må efterlåtas så blifwa qwar med deras rehndiúr úti de längst úp i dahlarna ofwan Fahlun belägne socknar, til och derstädes genom deras arbete och slögder sökia sit úppehälle”.

Fördrivningarna kom ju att leda fram till det för samerna fatala sockenlappssystemet; där tvångsbofastheten så småningom inträdde och indirekt kom att leda till massdöd genom den nittioprocentiga spädbarnsdödligheten som följde.

En slags tidig reservatsidé om Svärdsjö; som väl ter sig som en kompromissvariant med det envetna lappmarksbegreppet. Ännu vid denna tid hade man inte tillgång till ens tillnärmelsevis geometrisk rimliga eller skalenliga kartor över de glesbefolkade områdena.

Sverige låg i spillror; ryssen hade härjat. Kung ”Friedrich”:s svåger, Karl XII var död, enligt Lauritz Weibull låg kungen bakom. Och nu skulle samernas drivas norrut.

Men kanske är det en Historiens ironi att just Fredrik I, den vage kungen som aldrig lärde sig svenska och som mest är känd för att jaga björn, massakrera dalkarlar (149 st 22 juni 1743 och några fler senare) och fördriva samer – att just han kanske blir markägarnas i Härjedalen ‘Waterloo’.

NOT: Det finns betydligt flera och senare belägg för vinterbetesrätt i dessa sydligare områden. Liksom äldre. Under perioden 1660-1920 ca synes närmast inga tvivel ha funnits på den gamla sedvanan. Vi har inte minst en tät, regional, samisk historia med åtskilliga uppgifter om småskalig renskötsel.
Detta dokument ovan med domen från 1894 stärker kraftfullt bevisningen för denna sedvana.

Peter Ericson, historiker, redaktör, föreläsare
Sakkunnig i Härjedalenmålet

18 februari 2018

Svärdsjö-2

Återvinner vårens titel ”Om samernas historia i Svealand – Från Vänern till Roslagen ca 1500-1570”! Erbjudes januari – juni 2018!

[Also in English!]

Om samernas historia i Svealand – Från Vänern till Roslagen ca 1500-1570. 
Att samer historiskt bott långt söder ut i Sverige är en ganska okänd historia. Det är också en historia om fördrivningar, etnisk rensning och statlig centraldirigering. Med denna föreläsning växer ett nytt samiskt landskap fram och ger färg och ny klang åt den svenska och pan-nordiska historien. Peter Ericson driver även bloggen South Saami History.

OBS föreläsning kan hållas i skolföreläsningsform, modell större aula.

Kombinerbart med övriga titlar – ex kvinnohistoria och om sockenlappsdöttrarna Sigrid & Anna som reste till Newcastle 1786; se mer info närmsta veckan!

BOKNINGAR
Mejal saepmieforskning@gmail.com
Eller sms + ringa 0729070058 från utlandet (from abroad) +46729070058

Detta bildspel kräver JavaScript.

Kung Fredrik av Sverige som rensade Mellansverige från samer; slaktade 149 dalkarlar samt sköt ut viltet från västra Bergslagen

Kung Fredrik I, som aldrig lärde sig svenska


Vad som har visat sig om denna kung, är att han värdesatte jakten mycket högt (Brusewitz 2001, källa nedan): han arrangerade och deltog i jaktutflykter, sägs ha skjutit över 200 björnar: ”Vid ett storskall i Nora socken 1737 fällde kungen ensam fem stora björnar, tolv älgar, tre vargar, tre lodjur och en räv” (a.a.).
Uppenbarligen såg han på en under hans första regentår ökande samisk befolkning i bergslagsskogarna som hårda konkurrenter till jakten.

Mellan 1720 och 1730 initierade denna regent en generell etnisk rensning, möjligen hela vägen upp till en linje från sydväst mot nordväst Härjedalen – Medelpad – Ångermanland. Utan några som helt tivel rensade han Västmanland och södra Dalarna från samer 1727-29. Genom sin likaledes samefientlige tillsatte Landshövding i Dalarna, Danckwardt, lät han meddela att samerna (som förr nomadiserat meed små renhjordar ostört utefter Mälaren och Vänern) kunde få uppehålla sig i Sundborn och oppanom i Dalarna.
Samerna infångades i skogarna och fördes i fångtransporter till Gävle Slottsarrest för vidare befordran mot Jämtland eller var man nu tyckte att Bergslagens skogssamer hörde hemma (Svanberg 1999).
Detta projekt inledde alltså Fredrik I redan vid sitt makttillträde. Det är ännu ej till fullo utforskat i vad mån dessa rensningar påverkade de övre delarna av Västernorrlands dåvarande län. Vad som kan slås fast, är att det är ytterst tomt på samer från 1729 och något år framöver. Däremot återvänder samerna till Västmanland redan från 1735. Men det vet nog inte Fredrik.

Midsommar 1743 ledde Fredrik I den brutala slakten på dalkarlarna på dåvarande Norrmalms torg (dagens Gustav Adolfs torg); medan ca 500 skadades mer eller mindre allvarligt, och många av dessa sskadade blev sjuka i rödsot och dog. 3 000 dalkarlar arresterades. Hämndåtgärderna pågick mot Dalarna i åratal därefter. Protestmarschen 1743 hade som syfte att sansa massutskrivningarna  av knektar från samtliga dalasocknar; det tog slut på manfolk pga de eviga krigen.

Jag ska i kommande arbeten titta närmre på denne extreme despot.

Peter Ericson, Vuelielaante 14 aug 2015

PS. Boka ett föredrag med mig! Turné i höst och våren 2016.
https://www.facebook.com/profile.php?id=100009534637279

Källor: Brusewitz 1999. ”Makten över jakten” i Populär Historia 6/1999 (digitaliserad 19 mars 2001) http://www.popularhistoria.se/artiklar/makten-over-jakten/
Svanberg 1999. Hästslaktare och korgmakare.

Illustration: målning Martin Mijtens d.ä.

Husby: skogssamer i ymnighet 1697-1708, en del namn

Exempel på hur det ser ut i en sydlig dalasocken. På detta sätt fortsätter det i grannsocknarna.
Samtliga flyttlag är belagda som samer. En del flyttar mot Valbo, andra mellan Bergslagen och Uppland; men vanligt är att man samlas i gränsområdena mellan Västmanland, Dalarna och Gästrikland.

Landskap: Dalarna
År: 1697
Källa: Födelsebok C:2

Fynd: Döpta 1697: d. 16 januari [Ingrid ?], Henrik Sjulssons lappmans dotter, född d. 13 januari klockan 4 om morgonen vittnen: ? Forselius, [Sven ?] Sjulsson lappman, hust. Britta [Sven ?] Sjulssons, hust. Anna sal. Lars [Arvidssons ?] lappman

Fynd registrerad: 2002-09-12 09:27:58 av Lars-Erik Gustavsson | Senast uppdaterad: 2012-11-23 15:08:41

Kategori: Dalarna

Landskap: Dalarna
År: 1702
Källa: Födelsebok C:3

Fynd: Döpta 1702: d. (18) augusti Kerstin, lappmannens Henrik Sjulssons, född d. 17 aug vittnen: H. Georgius Diczelius(?), Adjunctus Husbyensis, Mons. Andreas Lindberg, Jungfru Kristina Lindberg, hust. Kerstin Quist

Fynd registrerad: 2002-09-10 10:39:39 av Lars-Erik Gustavsson | Senast uppdaterad: 2012-11-23 15:08:33

Kategori: Dalarna

Landskap: Dalarna
År: 1702
Källa: Födelsebok C:3

Fynd: Döpta 1702: d. 13 april Anna, Lars Tomassons lappmans, född d. 11 april vittnen: Henrik [Sjulssons ?], Per Svensson, hust. Margareta lappmannen Olof Anderssons änka, Maria Persdotter

Fynd registrerad: 2002-09-09 10:25:06 av Lars-Erik Gustavsson | Senast uppdaterad: 2012-11-23 15:08:30

Kategori: Dalarna


Landskap:
Dalarna
År: 1706
Källa: Födelsebok C:3

Fynd: Döpta 1706: d. 7 december Påvel, lappmans Olof Klemetssons, född d. 6 december vittnen: Per Nilsson, Lars Persson, hust. Maria Per Nilssons, pigan Cecilia Nilsdotter [Alla vittnen benämnda: lappar]

Fynd registrerad: 2002-09-09 10:33:16 av Lars-Erik Gustavsson | Senast uppdaterad: 2012-11-23 15:08:31

Kategori: Dalarna

Landskap: Dalarna
År: 1708
Källa: Födelsebok C:3

Fynd: Döpta 1708: d. 22 april Kerstin, lappmannens Per Nilssons, född d. 20 april vittnen: Lars Persson, Jonas Bengtsson, hustru Cecilia lappmannens Lars Perssons, hust. Kerstin lappmannens Jonas Bengtssons [De manliga vittnena benämns lappar]

Fynd registrerad: 2002-09-12 09:21:30 av Lars-Erik Gustavsson | Senast uppdaterad: 2012-11-23 15:08:40

Kategori: Dalarna

 Foto: Lily i Ringen-bloggen http://konvaljen.blogspot.se/2011/07/besok-i-dalarna.html

Textkälla är alltså: Anbytarforum, men jag har gått igenom och dubbelkollat stort sett alla 1680-1750-tal.