SAMISK SKATTEMANNARÄTT och markrättigheter 15-16-1700-tal (Hyvärinen 2010)

(Edit July 13, 2016) Ur MARKRÄTTIGHETER PÅ BASEN AV SAMISK KULTUR
-lagenlig uppkomst, förverkligande och upphörande
av Heikki J. Hyvärinen (2010)

Saamis In OstroBothnia AD 1608 and the rural rights as members of the Yeomanry

 

Det fanns om skattemannarätt, som gällde samer, två fullmakter av Karl IX (1607 och 1608) som HD hänvisade till och som gällde att besätta ödemark i ”Jillime” eller Ilmajoki socken i Österbotten. Enligt det senare brevet (1608)

skall på ”ödesbygden” och dess lägenheter sättas folk som ”kunna hafwe sin födhe vtaf diur, fogel, Fisketij och Reenar” och de skulle ”allene hafwa macht till att bruka ödemarcken.” Och de som brukar åker skulle intet ha att beställa vare sig med skog, sjöar, fågel eller djurfällning utan detta skulle ”allene höre Lapperne och de som med Reener omgå till”

Om äganderätten till jorden och jordens beskattning står det i fullmakten: ”Och skole de sedhen njute och behålle samma ägor för Skatte Jord för sig och deres efterkommende till ewärdelligh ägor.” Efter sex frihetsår ”skole dhe sedhen skäligen skattleggies och oss och Sueriges Crono deres skatt och skuld vtgifwe.” (NJA 1981/1 s. 186, 189)

Brevet visar att samernas näringsfång utan jordbruk – lappkultur eller lappmannanäring – som en självständig näringsgren i enlighet med svensk rätt kunde ha varit grund till skattemannarätt d.v.s. jordäganderätt med jordbeskattning.
(3.2)

Från nya tidens början framåt omnämnes samerna ständigt i kungliga brev som våra lappar och Sveriges kronas undersåtar som hör under Sveriges rättsordning. Gustav Vasa sade i sitt förläningsbrev den 22 oktober 1526 att lapparna i Umeå socken var ”vaare lappar vtij Vmo sockn”, som domaren skall hålla ”viid Suerigis lagh och goda gambla sidwennior nesth gudz hielp”. (GIR III s. 306, Cramér 1979 s. 1). I sitt öppna brev till inbyggarna i Ångermanland och Umeå socken den 3 juni 1543 sade samma konung om samernas rättsskydd och ställning som undersåtar på följende sätt: ”att them (Lapperne) icke heller mere skedde öffuer Lag och rett än edher, effter wij känne en stort partt vtaff them jw så wäll för wåre vndersåther, som edher.” (GIR XV, s. 316, Cramér 1979 s. 1)
(ibid🙂 

Då Karl IX tillsatte domare i Lappmarken föreskrevs det att rätt i Lappmarken skulle skipas enligt Sveriges rikes lag. Dessutom inskärpte konungen vikten av de förordningar han utfärdade igenom att ge fogdarnalagboken med då de tillträdde sina befattningar. Sålunda lyder det i instruktionen till lappfogden Lasse Larsson den 19 oktober 1610:

Lasse Larsson…fougde utöfwer wåre undersåtare och Lappar i Uma, Pitha, och Lula Lappmarcker wara kan. Och skall han etc desliikes hplla Lapparna wiidh Sweriges Lagh och rätt, alldeles effter dhen tryckte lagbook, som wii honom medh gifwir hafwe, och icke låta them i någon måtto öfwerwåld eller orärr wederfahras.” (Schefferus 1673/1956 s. 195-196, Fellman 1912, s. XXV)

Ovannämnda fogdes efterträdare Reinhold Stiger fick även han motsvarande instruktion. (Hafström 1973 s.99).

Redan under medeltiden hade vissa lappar i domstolpraxis rättsskydd som baserade sig på Sveriges lag. Upplands lagman dömde den 6 juli 1424 mellan Piteå birkarlar och lappar med hänvisning till lagen och laga straff. Enligt domen skulle lappfogden ”skipa att allom Bircherlom och lappom ske Rett”. Ingen skulle ”riffua eller slitta af the fattiga Lappa, eller thera Ren och öka i Skiutzferd”. Den som gör emot det sagda ”han böthe sin brott efther ty lagh serdeles om huad sack vtwisar.” (Bygdén 1921 s. 40-42)

Ingen lagmansdom från medeltiden, där birkarlar skulle ha gjort brott mot lappar och dömts till böter, har veterligen bevarats till våra dagar,. I början av nya tiden –

under Gustav Vasas år tid år 1549 – dömdes i alla fall på Torneå sommarting talrika birkarlar och bönder att betala böter för fisket ”innan Lapperå” utan lapparnas tillstånd. (Luukko 1954 s. 149, 517, 519)

Rättsinstanserna fungerade i början av 1600-talet och samerna kunde redan år 1615 föra sina tvistemål från lappfogden till landstinget i Torneå socken (lagman) och vidare till Svea hovrätt. (NJA 1/1981 s. 186-187)

Domstolar behandlade lappar i civilrättsliga mål ”enligt den tryckta lagboken” under landslagens hela giltighetstid till år 1736. Sällan hänvisade man ”till samisk sedvana” i underrättens domar. (Korpijaakko 1994 s. 241 ss.)

Hertig Karl kallade 1602 tre till sex lappar från alla lappmarker till riksdagen i Stockholm. Lappar tycks ha varit med som bondeståndets representanter även på riksdagen i Norrköping år 1604, då ständerna kom överens om landslagens editionsarbete, godkännande och tryckande. Som ståndsrepresentanter kunde samerna själva föra eller via landshövdingen eller präster ”allmogens besvär” att behandlas i riksdagen för kungliga beslut. Svar på sådana besvär finns fr.o.m. år 1604. Vid riksdagarna 1664 och 1668 fanns det vid riksdagen en representant på ”lapparnes vägnar” eller ”lappmarks vägnar”. Sista gången lappbyar var med för att välja egen representant till riksdagen var 1764/1765. Enligt bondeståndets protokoll 1765/1766 beviljades samerna ”denne avlägsne och fattige allmoge” befrielse från riksdagsrepresentationen. (Olofsson 1965 s. 9, 379; Olofsson 1974 s. 537, 577, Sjölin 1981 s. 77-79, 104 )

Slutrapport från Samiska Rättsförbundets seminarium
Den 17 augusti 2010 på
Nordens folkhögskola Biskop-Arnö.
Bålsta, Stockholm (Giehttot 1)

 Karta: ilmajoki/ilmola Modersoken 1763

 

Samer i Österbotten 1608 (Saamis In OstroBothnia AD 1608, will be translated later!) & skattemannarätt & samer i bondeståndet

Saamis In OstroBothnia AD 1608 and the rural rights as members of the Yeomanry

Ur MARKRÄTTIGHETER PÅ BASEN AV SAMISK KULTUR
-lagenlig uppkomst, förverkligande och upphörande
av Heikki J. Hyvärinen (2010)

Det fanns om skattemannarätt, som gällde samer, två fullmakter av Karl IX (1607 och 1608) som HD hänvisade till och som gällde att besätta ödemark i ”Jillime” eller Ilmajoki socken i Österbotten. Enligt det senare brevet (1608)

skall på ”ödesbygden” och dess lägenheter sättas folk som ”kunna hafwe sin födhe vtaf diur, fogel, Fisketij och Reenar” och de skulle ”allene hafwa macht till att bruka ödemarcken.” Och de som brukar åker skulle intet ha att beställa vare sig med skog, sjöar, fågel eller djurfällning utan detta skulle ”allene höre Lapperne och de som med Reener omgå till”

Om äganderätten till jorden och jordens beskattning står det i fullmakten: ”Och skole de sedhen njute och behålle samma ägor för Skatte Jord för sig och deres efterkommende till ewärdelligh ägor.” Efter sex frihetsår ”skole dhe sedhen skäligen skattleggies och oss och Sueriges Crono deres skatt och skuld vtgifwe.” (NJA 1981/1 s. 186, 189)

Brevet visar att samernas näringsfång utan jordbruk – lappkultur eller lappmannanäring – som en självständig näringsgren i enlighet med svensk rätt kunde ha varit grund till skattemannarätt d.v.s. jordäganderätt med jordbeskattning.
(3.2)

Från nya tidens början framåt omnämnes samerna ständigt i kungliga brev som våra lappar och Sveriges kronas undersåtar som hör under Sveriges rättsordning. Gustav Vasa sade i sitt förläningsbrev den 22 oktober 1526 att lapparna i Umeå socken var ”vaare lappar vtij Vmo sockn”, som domaren skall hålla ”viid Suerigis lagh och goda gambla sidwennior nesth gudz hielp”. (GIR III s. 306, Cramér 1979 s. 1). I sitt öppna brev till inbyggarna i Ångermanland och Umeå socken den 3 juni 1543 sade samma konung om samernas rättsskydd och ställning som undersåtar på följende sätt: ”att them (Lapperne) icke heller mere skedde öffuer Lag och rett än edher, effter wij känne en stort partt vtaff them jw så wäll för wåre vndersåther, som edher.” (GIR XV, s. 316, Cramér 1979 s. 1)
(ibid🙂 

Då Karl IX tillsatte domare i Lappmarken föreskrevs det att rätt i Lappmarken skulle skipas enligt Sveriges rikes lag. Dessutom inskärpte konungen vikten av de förordningar han utfärdade igenom att ge fogdarnalagboken med då de tillträdde sina befattningar. Sålunda lyder det i instruktionen till lappfogden Lasse Larsson den 19 oktober 1610:

Lasse Larsson…fougde utöfwer wåre undersåtare och Lappar i Uma, Pitha, och Lula Lappmarcker wara kan. Och skall han etc desliikes hplla Lapparna wiidh Sweriges Lagh och rätt, alldeles effter dhen tryckte lagbook, som wii honom medh gifwir hafwe, och icke låta them i någon måtto öfwerwåld eller orärr wederfahras.” (Schefferus 1673/1956 s. 195-196, Fellman 1912, s. XXV)

Ovannämnda fogdes efterträdare Reinhold Stiger fick även han motsvarande instruktion. (Hafström 1973 s.99).

Redan under medeltiden hade vissa lappar i domstolpraxis rättsskydd som baserade sig på Sveriges lag. Upplands lagman dömde den 6 juli 1424 mellan Piteå birkarlar och lappar med hänvisning till lagen och laga straff. Enligt domen skulle lappfogden ”skipa att allom Bircherlom och lappom ske Rett”. Ingen skulle ”riffua eller slitta af the fattiga Lappa, eller thera Ren och öka i Skiutzferd”. Den som gör emot det sagda ”han böthe sin brott efther ty lagh serdeles om huad sack vtwisar.” (Bygdén 1921 s. 40-42)

Ingen lagmansdom från medeltiden, där birkarlar skulle ha gjort brott mot lappar och dömts till böter, har veterligen bevarats till våra dagar,. I början av nya tiden –

under Gustav Vasas år tid år 1549 – dömdes i alla fall på Torneå sommarting talrika birkarlar och bönder att betala böter för fisket ”innan Lapperå” utan lapparnas tillstånd. (Luukko 1954 s. 149, 517, 519)

Rättsinstanserna fungerade i början av 1600-talet och samerna kunde redan år 1615 föra sina tvistemål från lappfogden till landstinget i Torneå socken (lagman) och vidare till Svea hovrätt. (NJA 1/1981 s. 186-187)

Domstolar behandlade lappar i civilrättsliga mål ”enligt den tryckta lagboken” under landslagens hela giltighetstid till år 1736. Sällan hänvisade man ”till samisk sedvana” i underrättens domar. (Korpijaakko 1994 s. 241 ss.)

Hertig Karl kallade 1602 tre till sex lappar från alla lappmarker till riksdagen i Stockholm. Lappar tycks ha varit med som bondeståndets representanter även på riksdagen i Norrköping år 1604, då ständerna kom överens om landslagens editionsarbete, godkännande och tryckande. Som ståndsrepresentanter kunde samerna själva föra eller via landshövdingen eller präster ”allmogens besvär” att behandlas i riksdagen för kungliga beslut. Svar på sådana besvär finns fr.o.m. år 1604. Vid riksdagarna 1664 och 1668 fanns det vid riksdagen en representant på ”lapparnes vägnar” eller ”lappmarks vägnar”. Sista gången lappbyar var med för att välja egen representant till riksdagen var 1764/1765. Enligt bondeståndets protokoll 1765/1766 beviljades samerna ”denne avlägsne och fattige allmoge” befrielse från riksdagsrepresentationen. (Olofsson 1965 s. 9, 379; Olofsson 1974 s. 537, 577, Sjölin 1981 s. 77-79, 104 )


Slutrapport från Samiska Rättsförbundets seminarium
Den 17 augusti 2010 på
Nordens folkhögskola Biskop-Arnö.
Bålsta, Stockholm (Giehttot 1)

 Karta: ilmajoki/ilmola Modersoken 1763

 

Finnish Forest Saami medieval distribution and toponymia i Coastal Finland (in Swedish, will translate!)

TEXT: Språkkontakter och ortnamn
av Gunnar Nybond
to a large extent based on Åkerblom:
”Fil.dr, sedermera professor Bror Åkerblom, gav redan 1945 ut en skrift på 67 sidor med titeln Lapp-namnen i Finland (Särtryck ur Folkmåls- studier XI). I skriften redogör han ingående för lappnamnens uppkomst och utbredning”

Lappnamn

Här frestas man framställa ett spörsmål, som kanske öppnar ett ännu vidare perspektiv på frågan om finskt och svenskt i våra trakter i forntiden. Kan möjligen benämningen lappar och finnar i en avlägsen tid här ha haft samma betydelse och avsett samma folkgrupp? Vi kan ju uppvisa flera namn, som tyder på lappars närvaro i sydligaste Österbotten under en tid, som måste förläggas 600-700 år tillbaka i tiden. Namnet Lappfjärd är ju allmänt känt som by och socken namn. Det dyker upp på den äldsta kända skriftliga urkunden från Österbotten redan 1303. Lappfjärdsnamnets dokumenterade ålder närmar sig sålunda snart sjuhundra år. Man kan ju använda detta som måttstock på andra lapp namn i trakten. I Sideby finns tre sådana, nämligen två stycken Lappholmen och ett Lappviken.

Det ena namnet Lappholmen kan ännu utläsas på grundkartan såsom namn på en bergig skogsbacke i Flada bydel av Sideby kyrkby. Backen når upp över 10-meters höjdkurvan och har sålunda stigit ur havet redan på 800-talet som en av de första holmarna i en blivande skärgård, som sedan växte samman till ett större landområde och knöts ihop med fastlandet långt senare norr om nuvarande Sideby kyrkby. Ännu flera hundra år framåt bredde en stor infjärd ut sig över de nu odlade markerna i Sideby ända upp till Mässträsket och Byträsket. Infjärden hade förbindelse med havet genom ett smalt sund ut till nuvarande Flada fjärden. I den gamla infjärden låg den andra Lappholmen, och en utbuktning av fjärden åt sydost bildade Lappviken. Dessa två namn finns inte mera på någon karta men är ännu levande i folkets medvetande och språkbruk.

Hur skall man förklara förekomsten av dessa lappnamn? – Först en liten orientering om lappnamnen i allmänhet.

Fil.dr, sedermera professor Bror Åkerblom, gav redan 1945 ut en skrift på 67 sidor med titeln Lapp-namnen i Finland (Särtryck ur Folkmåls- studier XI). I skriften redogör han ingående för lappnamnens uppkomst och utbredning. Utan att närmare referera innehållet skall jag här citera några punkter av hans sammanfattning:

1) Till grund för en del av Lapp-namnen ligger ett tillvitelseord lappare m. med betydelsen sladdrare, struntpratare, gycklare, en som förnöter tiden med onyttigt prat.

2) Tili grund för övriga Lapp-namn ligger ett lapp, lappe m. eller ett som tillnamn avvänt Lapp, Lappe med ungefär samma förklenande betydelse.

5) Många av Lapp-namnen i Finland är bundna vid vatten och därtill hörande land, vilket vittnar om deras samband med lapparnas näringsliv och periodiska rörelser med köpenskap och skattebetalning.

8) Namngivningen med lapp, lappe, lappare har troligen införts i vårt land av gotiska handelsmän, dels till Karelen, dels till sydvästra Finland, under övergången mellan hednisk och kristen tid (ca 1000-1300 e. Kr.), varefter den blivit tradition hos iandets invånare och liksom följt lappfolket, när det dragit sig norrut. Därvid har Lapp-namn givits platser, där lappar en längre tid uppehållit sig.

Så långt Åkerblom.

Kriterierna på lappnamnens anknytning till vattenleder och fastland samt till köpenskap (byteshandel) stämmer mycket väl in på förhållandena i Sideby på 1300-, senast 1400-talet. Jag hade en artikel införd i tidningen Syd- Österbotten 1 7. 12.1981, i vilken jag med ledning av några gamla ortnamn i Sideby och med utgång från landhöjningens inverkan under 500-600 år lokaliserade byns äldsta kända hamn till trakten av den nutida ungdomslokalen. Namnen är Skiephusgierdet, Skiephushagen och Skiephusmaren och kan noteras i denna gamla skrivform på Sideby bykarta från 1769. Det ligger mycket nära till hands att lappar kommit ned till kusten från inlandet för att idka byteshandel och slagit läger kanske just på de platser, som sedan fått namnen Lappholmen och Lappviken. Men det är föga troligt att de skulle ha uppehållit sig där någon längre tid, utan vistelsen där får väl antagas ha varit mera säsongbetonad. Det nomadiserande lappfolkets visten och renbetesmarker under denna tid får vi nog söka längre inne i landet, och då går tankarna till benämningar, som har anknytning till renar i skogstrakterna ovanför Ömossa mot Storå. Där finns en ort med namnet Peurala, som av den svenska befolkningen åtmistone ännu för femtio år tillbaka kallades ”Peuraskoojin”. Där finns också Renmossen och hemmanet Renvik, som fick svenskt namn vid anläggningen 1815 men tydligen med någon slags bindning till namnet Peurala. Man behöver bara färdas genom denna trakt och se de magra tallhedarna mellan låga bergklackar, där marken täcks av ymnig renlav, så kan man med litet fantasi för sin inre syn få fram lappkåtor och betande renflockar som i våra dagars lappmarker.

Vem vet, kanske också namnen Sandjärv, Nojärv och Finforsen i Ömossa har något samband med lapparnas strövtåg i nejden i forna tider. Det finns så mycket som är outforskat på detta område och som det kanske aldrig går att få klarhet i.