Över is och vatten? Ny forskning om SYDSAMISKA SPRÅKENS* FÖRFLYTTNING 300 – 600 AD.

Eller Varifrån kom de sydsamiska språken * ? Och hur nådde de Saepmie?

Några rader till bidrag till kunskapen om fennoskandisk språkmigration
(artikelserien publiceras i sammanfogad form i Saepmie Times ** 2020!)

Kom flera av de samiska språkvarieterna från söder och sydost, och isåfall vilka av varieteterna? Här en inledande diskussion om förutsättningarna, en diskussion som kommer att fortsätta i åtminstone ytterligare ett par andra uppföljande bloggartiklar.

De senaste fem åren har inneburit ansenliga framsteg för forskningen om samerna och de samiska språkvarieteternas historia. Vi ser lite på forskningsläget; ger min bild.

1. Samiska språk och inmarschvägar
De samiska språkvarieteternas enorma och till synes snabba utbredning västerut (ca 4-600 e.Kr. baserat på A. Aikio [2007 etc] och M. Heikkilä [2014]) är slående.
I hög grad sker enligt dagens finländska konsensusbild de s k inmarscherna via Kvarken och Nordkalotten. En av de möjliga språkhistoriska inmarschvägarna anses gå via dagens Nystad (fi. Uusikaupunki) och Åland under folkvandringstid, merovingingsk och i viss mån vikingatid (eller om man så vill under järnålder). Några fler centrala regioner här är Åbo, Sydösterbotten med orter som Leväluhta, (Dagens) Jakobstad – och på svenska sidan Norrtälje med Östhammar. Saken behöver utredas vidare under kommande år! Den stora ”språk-autostradan” kan också ha gått över Kvarken.
     Ord som gett avtryck är bl a det baltiska salo, ö på flera olika samiska varieteter, i olika varianter av Sålle-, Sollen etc. Avtrycken går in emot Norge och är exempellöst välrepresenterat i Dalarna; men även i Uppland, där det bör undersökas närmre. En lång rad andra ord och företeelser publicerades av Minerva Piha (2018, 2019) vid Åbo universitet. 

Enligt Aikio (”An essay on Saami ethnolinguistic prehistory.” Uleåborg 2016) och Heikkilä (Bidrag till Fennoskandiens språkliga förhistoria i tid och rum. Helsingfors 2014, diss.) ska senast vid pass 5-600 e.Kr sydsamiskan ha anlänt till sina nuvarande platser. Det ska gälla väsentligen även ume– och pitesamiskan; samt – analogt därmed – bör också den av Lars-Gunnar Larsson (2018) utredda s k Holmbergerska samiska språkvarieten inbegripas i just detta sammanhang; även om den synes ha kreoliserats under inte minst 1600- och tidigaste 1700-talet i samband med en hel del nordliga samers flyktande och migrerande söderut.

Under ca halvtannat millennium, ca 300 – 1800 AD hinner sistnämnda språkvarieteten både anlända och dö ut. Sydsamiskan har däremot lyckligtvis revitaliserats; och vi ser små men ändock tydliga tecken på att något liknande kan hända med såväl ume- och pitesamiskan.

Sett i perspektivet av det i omgångar urgamla sambandet mellan nationerna i den fennoskandiska regionen och det gamla stormaktsriket eller storriket/konungariket Sverige, så äger dessa språkmigrationer rum inom ett och samma rike. Möjligen är orsakerna därtill ofta desamma: tryck österifrån. Andra skäl kan vara klimatavvikelsen 535-536 AD, som tillsammans med Klubbekrigetnuijasota (fi.) – torde var de enskilt starkaste skälen för språkmigrationerna ifråga (här mer om 500-talets klimat-dramatik: https://www.historicalclimatology.com/blog/something-cooled-the-world-in-the-sixth-century-what-was-it#). Även om också en fler decennier lång klimatextrem kan vara nog skäl för att också den orsaka en serie händelser som resulterar i ett tryck österifrån.

Mer om inmarschvägar nedan och i kommande avsnitt.

2. Urspråk och ‘protofolk’
Tidigare har någonslags ur-uraliska eller åtminstone proto-östersjöfinska talas vid vårt innahavs stränder. Det bör ha funnits där senast för ca tretusen år sedan, eller under den senare delen av bronsåldern. Förekomsten av en ursamiska är svårare att belägg; även om uppgifter därom poppar upp nu och då. Också ett äldre indoeuropeisktalande  befolkningssubstrat fram till och med senmesolitikum eller äldre bronsålder har varit på tal. De har då gått upp i varandra. Det här blir givetvis utpräglat teoretiskt.

3.  Språklig genès
Som vi har framställt här tidigare här kom den egentligan samiska och den egentliga finskan att skapar ungefär samtidigt på vad som förefaller vara var sin sida om Päijänne i Insjöfinland. Det här sker kring 2-400 e.Kr och något århundrade fram.

4. Dialekternas embryon
Men bildandena av urfinskan och ursamiskan av ca år 300 AD, kommer också de huvudsakliga dialekterna i bägge språken (eller ”språkgrupperna”, vilket man föredrar) att utformas redan i början av det första millenniet AD. Den del som kommer att utvecklas till det vi idag kallas syd- och umesamiskan (samt, av det mesta att döma, även den äldre formen av Holmbergers gästrikesamiska) refereras vanligen till

5. Finländsk konsensus om språklig inmarsch österifrån råder via Piha, Heikkilä, Aikio och undertecknad. Det som återstår nu; är att rekonstruera vinter- eller vattenvägarna och de toponymiska och arkeologiska spåren härav.

6. Måste språket gått med folk så att säga ”på rot”; eller kan det rentav ha varit så, att de södra samerna vid något tillfälle dominerat handel och annat i Bergslagen-Dalarna-södra Norrland, t ex kring 550-700 AD? Denna sista fråga bör man gärna ägna viss eftertanke.

* Här avses pite-, ume-, syd- och gästrikesamiska.
** Beställes via facebooksidan Southsaamihistory eller epost saepmietalks@gmail.com


I kommande del:
Om följande arbete:

”Combining Proto-Scandinavian loanword strata in South Saami with the Early Iron Age archaeological material of Jämtland and Dalarna, Sweden” av Minerva Piha (skriven 2018, tryckt 2019). Källförteckning och om innehållet i påföljande bloggartikel.

 

ANDERS FJELLNER (1795-1876). En av sydsamiskans
allra främsta företrädare. Foto av Lotten von Düben 1871.

 

Bilden kan innehålla: text

Ovan: Bewick’s (1789) släde med sälskinnsöverdrag; sannolikt använd och såld av Jöns Andersson, anställd som sockenlapp i Njutånger (Hälsingland). Senare förd till Northumberland. Publicerad i Consett 1789.

Nedan:  Postbåt i packis av J.A.G Acke 1889.

Postbåt i packis av JAG Acke.JPG

 

 

Definitioner av Sápmi – hur utvecklar vi dom? En onsdagsfundering.

Undertecknad har nu i ett kvarts sekel intensivt arbetat med att undersöka de perifera och okändare delarna av det historiska område som hyst samer och där samer varit aktiva.

Området har alltid intresserat mig våldsamt; och i all blygsamt har jag följt i Ingvar Svanbergs och Christer Westerdahls fotspår och låtit mig inspirerats av såväl Inger Zachrisson som Jouni Tervalampi och på senare år fått en medarbetare i Eskil Olsson och således arbetar i följande svenska landskap, som nu samtliga fått en samisk historia – i ett nota bene! sammanhängande område med gamla samiska näringar: Ångermanland, Medelpad, Hälsingland, Dalarna, Gästrikland, Uppland, Södermanland, Värmland. Vissa indikationer börjar nu peka på att det skulle kunna bli så att även Östergötland kommer att kunna räknas in här i gruppen.

Samma sak håller nu på att upprepas med Finland.

Frågor som växer fram härutav:

1. Om sydsamerna lever ned till Härjedalen, vad kallar vi alla de som levt söder därom?

2. Samma fråga fast med södra och centrala Finland?

3. Hur blir definitionen på Sápmi. Ska den problematiseras på nytt?

Vi kommer tillbaka till frågeställningarna.

 

Peter Ericson 16 oktober 2016

 


Bild: Nordregio. 
Bildresultat för sápmi

SAMER I GÖTALAND? 1. ”– tå iagh kom til Lixååsen mötte migh någre lappefinnor, som förde medh sig 7 styckon reenar” (Ölme, 1637)

Editerad 26 dec 2017

VÄRMLAND  och Västerdalarna med västligaste Västmanland/Bergslagen – fordom hörde Värmland till Götaland.

1603-04 Nya Kroppa bruk Samer på avlöningslistan

1608 Lima 23 januuari 1608, same omnämns i tingsärende

1617 Väseskogen – Samer omnämns, från Norge

1620 Same omnämns i Grythyttan ”Lappe Thomas”

1637 i Diarium Gyllenianum beskriver den då unge Per, sedermera Petrus magnus Gyllenius hur han möter samer med renar i början av juli 1637:

”Och tå iagh kom til Lixååsen mötte migh någre lappefinnor,
som förde medh sig 7 styckon reenar.”
 

1640 Samer omnämns i Älvdalen, trolldom

 

 

1660-tal och senare Höljes Lappheden starka traditioner om samer

1680-1700 Samer i Idrefjällen, norska samer (fler uppg 1749 och fram)

Värmland och Närke hörde förr samma i Wermlands och Nerikes Lähn

DALSLAND Samer i traditionsuppteckningar men sparsam med uppgifter

VÄSTERGÖTLAND Samer nämns i en del källor från Tiveden

ÖSTERGÖTLAND Torneåsamiskan anklagas för trolldom 1633

NÄRKE Rättsfall mot två nilssöner 1632 resp 1640 i Axberg resp Asker.
Samiske Bengt Nilsson är kärande i rättsfall i Asker; han kommer från
Kristinehamn.

Fortsättning med samer i Skåne

Återvinner vårens titel ”Om samernas historia i Svealand – Från Vänern till Roslagen ca 1500-1570”! Erbjudes januari – juni 2018!

[Also in English!]

Om samernas historia i Svealand – Från Vänern till Roslagen ca 1500-1570. 
Att samer historiskt bott långt söder ut i Sverige är en ganska okänd historia. Det är också en historia om fördrivningar, etnisk rensning och statlig centraldirigering. Med denna föreläsning växer ett nytt samiskt landskap fram och ger färg och ny klang åt den svenska och pan-nordiska historien. Peter Ericson driver även bloggen South Saami History.

OBS föreläsning kan hållas i skolföreläsningsform, modell större aula.

Kombinerbart med övriga titlar – ex kvinnohistoria och om sockenlappsdöttrarna Sigrid & Anna som reste till Newcastle 1786; se mer info närmsta veckan!

BOKNINGAR
Mejal saepmieforskning@gmail.com
Eller sms + ringa 0729070058 från utlandet (from abroad) +46729070058

Detta bildspel kräver JavaScript.

Finn=fångstman, samisk förfäder? Gamle E. G. Geijer diskuterade 1831 frågan om samiska förmödrar i Småland!

Svea: Tidskrift för vetenskap och konst, Issue 13 (Uppsala 1831)

https://books.google.se/books?id=TFwgAQAAMAAJ&lpg=PA314&ots=iSyAYJMoli&dq=lapparne%20dalarna&pg=PA235&output=embed

Den vidlyftige men inte helt ointressante E.G.G menar i artikeln Sverige vid slutet av hedniska tiden (s 236ff) att de finnar som givit namn åt såväl Västergötlands terrängnamn som många av Smålands Finnveden etc är samerna (eller deras förmödrar/-fädrer). Med tanke på att finne i betydelse finländare är en förhållandevis sen (oklar från när; jobbar på frågan!) etnonym, är det måhända tänkvärt. Självklart har sådana teser testats hos undertecknad. Lencquist anges som källa vad gäller de finska samernas tidigare sydliga belägenhet (s 302 a.a.). De intressantaste partierna ligger som jag ser det på s 313-317 (a.a), dvs mot slutet. Geijer argumenterar övertygande; ser samerna som de äldsta invånarna i Norden och exemplifierar med ortnamn och överhuvudtaget på ett (åtminstone styckevis) intellektuellt redbart sätt. Även om just hans namn inte kanske är det starkaste att hänvisa till… Och ibland svävar han ut nånting alldeles kopiöst. Men tanken…

Här ett av de många geijerska argumenten, i modern wikipediabelysning:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Finnekumla_socken

Namnet skrevs 1413 Finnakumblum och kommer från kyrkbyn. Efterleden innehåller kummel, ‘(grav)minnesmärke’ syftande på ett bronsåldersröse vid byn. Förleden innehåller sannolikt finne, ‘kringströvande jägare och fiskare’.[9]
Namnet skrevs före 4 september 1904 även Finnekomla socken.

Etniska substrat, som t ex Kerstin Eidltiz Kuoljok pratat om, är rimligen ett verktyg att arbeta med här. Skrithi-, scrici-, screrifenni, –fenni. Finn-namnen går ända ner i Skåne.

Nog svindlar tanken.

En avvikande uppfattning men ävenledes med intressanta aspekter redovisas här: http://sydaby.eget.net/mig/finn1.htm
Det handlar om Östergötlands medeltid.
Här handlar det om ”vanliga” finnar.
Men nog förtjänar frågan sin mer omfattande utredning.

Bildkälla: Tv-Värnamo, som även innehåller denna intressanta text –

”Finnveden är känt sedan 500-talet, de tre häraderna Sunnerbo, Västbo och Östbo ligger runt sjön Bolmen.

Finnveden är den vikinga- och medeltida benämningen på ett av de ursprungliga ”små landen”, närmare bestämt på den västligaste delen av Småland, omfattande de tre häraderna Sunnerbo, Västbo och Östbo.

Förleden är ordet finn(e), syftande antingen på folkslaget eller på ”kringströvande jägare och fiskare”. Efterleden är troligen ed(e) ”väg”, syftande på Lagastigen, men det kan också vara ”hed” i betydelsen skogsområde.

Den äldsta kända texthänvisningen till Finnveden är från den gotiske historikern Jordanes, som i sin text De origine actibusque Getarum (Om goternas ursprung och bedrifter) från år 551 berättar om finnaithe, en av stammarna i Skandinavien.

Idag omfattas regionen av kommunerna Gislaved, Gnosjö, Ljungby, Vaggeryd och Värnamo.”

Övertorneå-”lapperskan” Ebba i Vadstena: Kuriosa eller toppen på ett spännande östgötskt isberg?

Vadstena 1632

Landskap: Östergötland
År: 1632
Källa: Vadstena rådhusrätts protokoll, den 2/5 1632

Fynd: Ebba Stensdotter,lapperska, född i ÖverTorneå, anklagas för trolleri

Fynd registrerad: 2004-04-23 13:41:34 av Claes Westling | Senast uppdaterad: 2012-11-23 15:11:50

Kategori: Östergötland  LÄNK http://www.genealogi.se/index.php?option=com_sobipro&pid=7568&sid=8685:Vadstena&Itemid=646

 Jag har under ett antal år kastat mina lystna forskarögon på Östergötland. Hittills utan fruktbara resultat beträffande den samiska historien (dock med en bunt falsifierande – dvs avvisade – aha-upplevelser!); men man kan ju alltid fråga sig vad bakgrunden till Ebbas närvaro var.

Därtill vistades veterligen samekvinnan Margareta på sina färder söderut i Vadstena.