SYDSAMISKANS FÖRFLYTTNING anno 300 – 600 AD. Om nordiska uraliska språk som rör sig över is och vatten? (Om ny forskning!)

Eller Varifrån kom de sydsamiska språken * ? Och hur nådde de Saepmie?

Några rader till bidrag till kunskapen om fennoskandisk språkmigration
(artikelserien publiceras i sammanfogad form i Saepmie Times 2020!)

Kom flera av de samiska språkvarieterna från söder och sydost, och isåfall vilka av varieteterna? Här en inledande diskussion om förutsättningarna, en diskussion som kommer att fortsätta i åtminstone ytterligare ett par andra uppföljande bloggartiklar.

De senaste fem åren har inneburit ansenliga framsteg för forskningen om samerna och de samiska språkvarieteternas historia. Vi ser lite på forskningsläget; ger min bild.

1. Samiska språk och inmarschvägar
De samiska språkvarieteternas enorma och till synes snabba utbredning västerut (ca 4-600 e.Kr. baserat på A. Aikio [2007 etc] och M. Heikkilä [2014]) är slående.
I hög grad sker enligt dagens finländska konsensusbild de s k inmarscherna via Kvarken och Nordkalotten. En av de möjliga språkhistoriska inmarschvägarna anses gå via dagens Nystad (fi. Uusikaupunki) och Åland under folkvandringstid, merovingingsk och i viss mån vikingatid (eller om man så vill under järnålder). Några fler centrala regioner här är Åbo, Sydösterbotten med orter som Leväluhta, (Dagens) Jakobstad – och på svenska sidan Norrtälje med Östhammar. Saken behöver utredas vidare under kommande år! Den stora ”språk-autostradan” kan också ha gått över Kvarken.
     Ord som gett avtryck är bl a det baltiska salo, ö på flera olika samiska varieteter, i olika varianter av Sålle-, Sollen etc. Avtrycken går in emot Norge och är exempellöst välrepresenterat i Dalarna; men även i Uppland, där det bör undersökas närmre. En lång rad andra ord och företeelser publicerades av Minerva Piha (2018, 2019) vid Åbo universitet. 

Enligt Aikio (An essay on Saami ethnolinguistic prehistory.” Uleåborg 2016) och Heikkilä (Bidrag till Fennoskandiens språkliga förhistoria i tid och rum. Helsingfors 2014, diss.) ska senast vid pass 5-600 e.Kr sydsamiskan ha anlänt till sina nuvarande platser. Det ska gälla väsentligen även ume– och pitesamiskan; samt – analogt därmed – bör också den av Lars-Gunnar Larsson (2018) utredda s k Holmbergerska samiska språkvarieten inbegripas i just detta sammanhang; även om den synes ha kreoliserats under inte minst 1600- och tidigaste 1700-talet i samband med en hel del nordliga samers flyktande och migrerande söderut.

Under ca halvtannat millennium, ca 300 – 1800 AD hinner sistnämnda språkvarieteten både anlända och dö ut. Sydsamiskan har däremot lyckligtvis revitaliserats; och vi ser små men ändock tydliga tecken på att något liknande kan hända med såväl ume- och pitesamiskan.

Sett i perspektivet av det i omgångar urgamla sambandet mellan nationerna i den fennoskandiska regionen och det gamla stormaktsriket eller storriket/konungariket Sverige, så äger dessa språkmigrationer rum inom ett och samma rike. Möjligen är orsakerna därtill ofta desamma: tryck österifrån. Andra skäl kan vara klimatavvikelsen 535-536 AD, som tillsammans med Klubbekrigetnuijasota (fi.) – torde var de enskilt starkaste skälen för språkmigrationerna ifråga (här mer om 500-talets klimat-dramatik: https://www.historicalclimatology.com/blog/something-cooled-the-world-in-the-sixth-century-what-was-it#). Även om också en fler decennier lång klimatextrem kan vara nog skäl för att också den orsaka en serie händelser som resulterar i ett tryck österifrån.

Mer om inmarschvägar nedan och i kommande avsnitt.

2. Urspråk och ‘protofolk’
Tidigare har någonslags ur-uraliska eller åtminstone proto-östersjöfinska talas vid vårt innahavs stränder. Det bör ha funnits där senast för ca tretusen år sedan, eller under den senare delen av bronsåldern. Förekomsten av en ursamiska är svårare att belägg; även om uppgifter därom poppar upp nu och då. Också ett äldre indoeuropeisktalande  befolkningssubstrat fram till och med senmesolitikum eller äldre bronsålder har varit på tal. De har då gått upp i varandra. Det här blir givetvis utpräglat teoretiskt.

3.  Språklig genès
Som vi har framställt här tidigare här kom den egentligan samiska och den egentliga finskan att skapar ungefär samtidigt på vad som förefaller vara var sin sida om Päijänne i Insjöfinland. Det här sker kring 2-400 e.Kr och något århundrade fram.

4. Dialekternas embryon
Men bildandena av urfinskan och ursamiskan av ca år 300 AD, kommer också de huvudsakliga dialekterna i bägge språken (eller ”språkgrupperna”, vilket man föredrar) att utformas redan i början av det första millenniet AD. Den del som kommer att utvecklas till det vi idag kallas syd- och umesamiskan (samt, av det mesta att döma, även den äldre formen av Holmbergers gästrikesamiska) refereras vanligen till

5. Finländsk konsensus om språklig inmarsch österifrån råder via Piha, Heikkilä, Aikio och undertecknad. Det som återstår nu; är att rekonstruera vinter- eller vattenvägarna och de toponymiska och arkeologiska spåren härav.

6. Måste språket gått med folk så att säga ”på rot”; eller kan det rentav ha varit så, att de södra samerna vid något tillfälle dominerat handel och annat i Bergslagen-Dalarna-södra Norrland, t ex kring 550-700 AD? Denna sista fråga bör man gärna ägna viss eftertanke.

* Här avses pite-, ume-, syd- och gästrikesamiska.

I kommande del: Om följande arbete

”Combining Proto-Scandinavian loanword strata in South Saami with the Early Iron Age archaeological material of Jämtland and Dalarna”, Sweden av Minerva Piha (skriven 2018, tryckt 2019). Källförteckning och om innehållet i påföljande bloggartikel.

 

ANDERS FJELLNER (1795-1876). En av sydsamiskans
allra främsta företrädare. Foto av Lotten von Düben 1871.

 

 

 

 

Postbåt i packis av JAG Acke.JPG
Ovan: Postbåt i packis av J.A.G Acke 1889. Nedan Bewick’s (1789) släde med sälskinnsöverdrag; sannolikt använd och såld av Jöns Andersson, sockenlapp i Njutånger. Senare förd till Northumberland. Publicerad i Consett 1789.

Bilden kan innehålla: text

Definitioner av Sápmi – hur utvecklar vi dom? En onsdagsfundering.

Undertecknad har nu i ett kvarts sekel intensivt arbetat med att undersöka de perifera och okändare delarna av det historiska område som hyst samer och där samer varit aktiva.

Området har alltid intresserat mig våldsamt; och i all blygsamt har jag följt i Ingvar Svanbergs och Christer Westerdahls fotspår och låtit mig inspirerats av såväl Inger Zachrisson som Jouni Tervalampi och på senare år fått en medarbetare i Eskil Olsson och således arbetar i följande svenska landskap, som nu samtliga fått en samisk historia – i ett nota bene! sammanhängande område med gamla samiska näringar: Ångermanland, Medelpad, Hälsingland, Dalarna, Gästrikland, Uppland, Södermanland, Värmland. Vissa indikationer börjar nu peka på att det skulle kunna bli så att även Östergötland kommer att kunna räknas in här i gruppen.

Samma sak håller nu på att upprepas med Finland.

Frågor som växer fram härutav:

1. Om sydsamerna lever ned till Härjedalen, vad kallar vi alla de som levt söder därom?

2. Samma fråga fast med södra och centrala Finland?

3. Hur blir definitionen på Sápmi. Ska den problematiseras på nytt?

Vi kommer tillbaka till frågeställningarna.

 

Peter Ericson 16 oktober 2016

 


Bild: Nordregio. 
Bildresultat för sápmi

PAR i UNIKA föreläsningar.  Med Peter Ericson Norra berget, Sundsvall.

Sjä

NYTT: Det här blir mina avskedsföreläsningar innan jag lämnar landet!

PAR i UNIKA föreläsningar. 
Med undertecknad – Peter Ericson
Norra berget, Sundsvall.
Båda på Danslogen, båda kl. 18.00…
Men den första är på en söndag och den andra föreläsningen äger rum på en torsdag. Båda kostar 100 kr att åhöra.

25 aug – ”Historiska samer runt Sundsvall. Samiska årstidsläger och boställen på södra Norrlandskusten.”

Torsdag 12 sep – ””GÅUDIES. Om hela Saepmies historia. Sameland i fem länder”.
– Peter Ericson berättar om fördrivna folk, glömda vinterbeten och okända bottniska sjösamer och om skogssamerna förr. Hur länge har samiska talats i våra trakter?

 

Sydsamernas historiska utbredningsområde i Sverige, landskaps- och länsvis genomgång

Utifrån 2016 års kunskapsläge.
HISTORISKA SAEPMIE
sträcker sig över landskapen Lappland – Västerbotten – Ångermanland – Jämtland – Härjedalen – hela Dalarna – Värmland – Västmanland – Medelpad – Hälsingland – Gästrikland – delar av Närke – Södermanland – Uppland.

Västergötland och Östergötland liksom Dalsland har nämnts; men kan ej anses vara vedertaget. Närke är inte heller självklart i uppräkningen.
Umesamiska området räknas traditionellt vanligen in i det sydsamiska.

Länsmässigt handlar det om Västerbotten (inkl del av Norrbotten), Västernorrland, Jämtlands län, Gävleborg, Dalarna, Värmlands, Örebro län, Västmanlands, Upplands län, Stockholms län, Södermanlands län.
Historiskt figurerar en lång rad olika länskonstellationer såsom t ex Trundhjems län, Härnösands län inkl nuvarande landskapet Jämtland, Hudiksvalls län, Närkes och Värmlands län osv.

Kartbilden visar lite hur det sett ut i äldre tider, medeltid, uppger källans skapare.


Länk till kartans skapares sida: Björn Espell, Frösön
http://www.espell.se/saga/karta_medeltid.html

Saamis @ 62′-ett Interreg-projekt: MEDAKTÖRER och FINANSIÄRER sökes

MEDAKTÖRER och FINANSIÄRER sökes i Sogn of Fjordane, Möre og Romsdal, Oppland, Hedmark; Jämtland, Härjedalen, Dalarna, Hälsingland och Medelpad. I Norge och Sverige! Södra Saepmie! På kartbilden framgår vilka län som är berättigade till medfinaniering.

Om SOUTHERN SAAMIS @ 62′ Projektet ska stå på fyra ben: (1) Forskning kring samerna runt 62:a breddgraden – inte minst näringarna hos de gamla skogs-, kust- och fiskesamerna samt s k sockenlapparna och de egendomslösa, (2) Samverkansdelprojekt över gränsen, dels täta, gränslösa möten i form av ambulerande symposier (i ett andra projekt-år kan dessa symposier utvidgas till Finland, Karelen och Ryssland), (3) Koppling till markrättigheter och sedvana och utredningar kring detta, (4) Koppling till den simultant pågående Sanningskommissionen om tidigare begångna övergrepp. Informationsprojekt med tillgängliggörande av kunskapen stäms av löpande i delmål och delprojekt. Projektet tänks två- eller treårigt.
I mån av tid – dvs att projektet hinner komma igång –  kan även konstruktiva arbeten till Svensk-norska renbeteskonventionen komma ifråga.

Utgångspunkten idag, 16 april, är att vi börjar med en förstudie.
Anmäl vänligen ert intresse idag till Astrid Kalvemo eller undertecknad!

https://www.facebook.com/profile.php?id=100009534637279 (min yrkesfacebook)
Kartbild_Interreg_Sverige_Norge_2014_2020

Ur Ivan Johnsson del II The Land in-Between eller Var Jämtland ett eget land?

Jemtland Var Jämtland eget land? Rubrikens frågeställning berättigad att ställa och även att söka finna svaret på. I själva verket är frågan mer komplicerad eftersom det i arkivhandlingar och i historiska skrifter och böcker även talas om Östra riket med Ragunda som centralort. Detta med Ragunda och Östra riket är av särskilt intresse för detta arbete och det av två skäl; dels att riket omslöt de mot Borgsjö och Jämtgaveln närliggande socknarna/församlingarna Ragunda, Fors, Hällesjö, Håsjö och Stugun och dels och inte minst därav, att prästen i Ragunda var med 1489 i Torps prästgård och skrev ned den ovan nämnda avskriften av Hälsingelagens gränsbeskrivning. Baserat på ett mycket stort historiskt material här nedan ett försök till en sammanfattande berättelse över det som varit. I linje med det sagda fastslås det förhållandet, att Norge vissa tider var lydrike till Danmark inte noteras i den löpande texten, utan kommer det i den enbart att sägas Norge. Om jämtarna berättas det i de isländska sagorna (historiska berättelser) och annorstädes, att de i vart fall till i början av 900-talet var oberoende, eller med andra ord självständiga. Den norske kungen Håkon den gode (ca 947-960) sägs ha träffat en överenskommelse med jämtarna och heter det, att han gav dem lag och rätt. Deras förbindelse med Norge syns ha varit svag. Sålunda kom de efter slaget vid Svolder (möjligen vid Ven i Öresund) år 1000 och utgången därav, att formellt en tid lyda under Sverige. Jämtarna syns dock även då ha fortsatt att som tidigare vara en bonderepublik. Allmogen samlades en gång per år för samråd, köpenskap och rättsskipning till Jaemtemot på Frösön. Den isländske skalden och historietecknaren Snorre Sturlasson (1179-1214) skriver exempelvis: ”Jämtarna var så gott som emellan de båda och ingen frågade efter dem. Under 1000-talet och 1100-talet var det ofta krigshandlingar inom Norge och Sverige. Mest känt från dessa århundrandenas strider är slaget vid Stiklastad år 1030 vid vilket, som tidigare noterats, den norske härföraren Olof Haraldsson, med en här vari många jämtlänningar lär ha ingått, sökte återta den 1028 förlorade kungatiteln och makten men stupade. Rörande Jämtlands statsrättsliga ställning denna tid kan Olofs framgång med värvandet av jämtska krigsmän tyda på att landskapet var självständigt, eller om inte annat, att jämtarna inte mycket brydde sig om eventuella bindningar med Norge när de stödde Olof Haraldsson (Olof den Helige i sinom tid) när han i Guds namn sökte återvinna den kungamakt han tilldelats 1016, men som sagts fördrevs ifrån 1028. Angående vid vilken tidpunkt Jämtland mera påtagligt blev lagt under Norge, råder det olika meningar om. En del forskare säger i början av 1100-talet; andra först mot slutet av detsamma. Sammantaget syns dock historikerna vara eniga om att upprepade försök till skattläggning av jämtarna förekommit från både svensk och norsk sida och det utan framgång under såväl 1000-talet som 1100-talet. Jämtlänningarna lyckades behålla ett starkt självstyre till i förstone 1178 då nya förhållanden syns ha blivit rådande. Om Jämtland – med Östra riket som en enklav – var en helt egen provins som mer eller mindre reglerat lydde under Sverige eller Norge, finns det dock olika åsikter om. I den på latin skrivna ”Historia Norwegiae” från andra hälften av 1100-talet sägs det i gränsavsnittet i norsk översättning ”at Norige grenser mot öst til Svialand, Gautland, til Ångermanland og Jemtland ” (Bull sida 9 i nedan anfört arbete). Den norske historikern Edvard Bull menar i sitt stora arbete ”Jemtland og Norge”, Oslo 1927, att denna skrivning är den äldsta kända upplysningen om Jämtland, sägande att det omkring 1170 inte tillhörde Norge. Texten i dokumentet tyder också på att Jämtland var en egen, självstyrande provins. Av annan mening om jämtarnas landstillhörighet är Olof S. Rydberg i sitt historiska verk ”Sveriges traktater med främmande magter”, del I, åren 1822-1835, Sthlm 1877. I sin kommentar till handlingarna i 1273-års gränsdokument menar Rydberg, att jämtarna var de svenska kungarna trogna till omkring 1111 då den norske kungen Eystein övertalade dem att bli honom och Norge undergivna. Vi förflyttar oss i tiden till år 1178. Vid den tiden fanns det i Norge flera grupperingar emot det förenade kyrkooch stormansväldet. Grupperingarna förde fram egna kungaämnen. Sammanslutningen av trönder valde således den på Färöarna födde Sverre till sin kung och härförare. 1178 gjorde han ett infall i Jämtland, där han på Anders- ön i Storsjön besegrade en jämtländsk bondehär. Andra uppgifter säger att striden stod vid Lillsundet. I sak egentligen samma plats i Sunne och oväsentligt. Det viktiga är inte platsen utan att Jämtland det året blev anslutet till Norge. Organisatoriskt kom efter denna händelse sysslomän och lagmän att ta säte på Frösön och i Brunflo. En jämtländsk historiker, vid namn Alexander Stafwerfeldt, anför i sin bok ”Bidrag till Ås sockens historia jämte några anteckningar om hela Jämtland”, Östersund 1941, som sin mening, att Jämtland blev skattlagt under Norge i och med Sverres seger 1178, men att det fick behålla sitt självstyre. Källa: http://www.kulturarvvasternorrland.se/media/17989/torringen_och_j_mtgaveln_2012.pdf

Ur Ivan Johnson om Jämtgaveln. Del I: Ragunda och det östra riket

Jämtgaveln2012Jonas Salmonsson Foto Jonas Salmonsson, via Länsstyrelsen (V-norrland) Ragunda och det Östra riket 1210 stod i Sverige en strid mellan prins Erik och kung Sverker, båda svenskar. Orsaken var att kung Sverker sökte återta den kungamakt och titel som han 1208 förlorat till nämnde prins Erik. För denne kämpade en Fale Burman med sin här bestående utav jämtlänningar, medelpadingar, hälsingar och ångmanlänningar. Prins Erik gick med hjälp av Fale Burmans här segrande ur striden. För sina insatser berättas det, att Fale Burman år 1212 fick Medelpad och Jämtland samt ett stycke av Ångermanland i förläning. Uppgiften om krigsmän från Medelpad noteras men mer ändå, att Jämtland gavs som förläning åt Fale Burman. Jämtland anses vid här aktuell tid i början av 1200-talet formellt ha legat under Norge och kunde då rimligtvis inte ha givits i förläning av en svensk regent. Återstår följaktligen östra Jämtland med Ragunda som huvudbygd och om det var detta så kallade Östra rike som var förläningen visar det på detsammas särställning. Så också möjligen det förhållandet, att prästen i Ragunda deltog i nedskrivandet av Medelpads landsskrå i Torp 1489; den gränsbestämning i vilken gränslinjens läge norr och väster om Torringen är inskriven första gången. Mer än 100 år tidigare framfördes vid krigshandlingar under 1300-talet och 1400-talet från båda sidorna krav på det Östra riket lika med ragundaområdet. Jämtlands och Ragundas privilegier bekräftades av kung efter kung i det norska riket. Det visar på norsk överhöghet de tider då Jämtland formellt inte låg under Sverige. Rörande norska kungar sänder exempelvis Håkon Magnusson Hålägg 1301 en förordning till ”Alle män i Jemtland og Ragunda.” Den 30 november 1305 skriver han enbart till Ragunda och det brevet lyder i fri översättning från det norska språ- ket: ”Håkon, med Guds godhet Norges kung, son till kung Magnus, sänder alle män i Ragunda Guds och sin hälsning. Vi har låtit giöra detta sigill som I skall ha i Dalen…Vi vill att detta skall gömmas i Ragunda kyrkia under tre lås; Björn Jorundsson skall gömma en nyckel, Steffen den andre och Olav Breidhans den tredje. När en af dem faller ifrån, då skall en förståndig man komma i hans ställe. Ingenting skall beseglas med det utan det som man tar till råds på allmänt ting; dock att brefvet skall läsas upp för tingsmännen innan det är giltigt. Så bjuder vi också, att var gång våre skatter salas sammen, skall det giöras ett bref om vad som uppbärs i var gärd och detta bref skall sändas oss under detta sigill och deras som inkräver skatterna. Så bjuder vi också, att I skriver oss till vad det blivit uträttat i var gärd i fjol i våre skatter. Var detta bref giort i Bergen Andreasmässodag i vårt sjunde regeringsår och förseglat med vårt sekret.” Detta med Ragundas och östra Jämtlands av allt att döma unika, statsrättsliga ställning under medeltiden har sitt givna intresse i frågeställningar rörande gränslinjen mot Medelpad och särskilt då mot Torringen och Jämtgaveln. Vidstående kartbild vill visa, att Ragunda tingslag och därmed också det Östra riket gränsade mot Borgsjö och Jämtgavelns norra gränspunkt, som sedan gränsbestämningarna 1762 och 1800-1802 är på en hälla vid södra stranden av Korssjön byggda gränsröset. Denna gränspunkt kallas i de äldsta gränsdokumenten och på kartorna Profeunäs. Dess geografiska läge har aldrig ifrågasatts.Värt dokumentera för nu och framtiden är att min hustru och jag sommaren 1983 fann igen det då helt övermossade röset och frilade detsamma. Enast hjärtstenen varsynlig. Likaså några av visarna (stenar med visst avstånd) som visar ifrågavarande sockens- och landskapsskillnaders riktning. Enligt Nils Ahnlund i uppsatsen ”Landskap och och län i Norrland”, publicerad 1942 i bokverket ”Norrland. Natur, befolkning och näringar”, förde Ragunda i början av 1300-talet eget vapen. vid sidan om det jämtländska. Dock visar ragundaområdet sakna betingelser till att bli eget landskap. En annan intressant uppgift om Ragunda lämnar Malte Hamnström i sin uppsats ”Ångermanlands och Medelpads gränser i forna tider” i form av ett citat hämtat ur Peter Olssons uppsats ”Om Jämtlands och Härjeådalens forna gränser, med försök till tolkning av 1273-års gränsregleringstext”, publicerad i Jämtlands Fornminnesförenings tidskrift B3/1902-1905. Citatet lyder: ”Ragunda pastorats innevånare berömma sig ännu af att aldrig hafva hört under Norge”. Om än perifert, så ändock av visst bebyggelsehistorisk värde notera, att ett talesätt bland de äldre i Jämtland är ”utrikes i Hammerdal”. Den tidigare nämnde norske historikern Edvard Bull anför som bevis för Ragundas självständighet förutom de tidigare nämnda kungabreven det förhållandet, att Ragunda så pass sent som 1527 hade ett eget själagille. Det benämndes Sankt Peders gille och lydde under Johanniterklostret i Eskilstuna. Fig. 1. Efter karta i Vidlyftiga handlingar nr 112 över gränsuppgången 1800-1802 och akt Borgsjö nr 176; båda i lantmäteriverkets arkiv, Härnösand. 7 Som ytterligare bevis för Ragundas självständighet påtalar likaså Bull i ”Norsk Historisk Tidskrift 1924 – 1927”, att de första svenska och norska kraven på Ragunda restes efter Sveriges angrepp på Jämtland år 1308. Möjligen menar han, kan kravet från svensk sida ha varit kopplat till slutet av 1200-talet och händelserna kring det då i Stugun inom Ragunda pastorat anlagda pilgrimshärbärget. Bull anför vidare som bevis för att svenska intressen funnits i Ragunda trenne brev rörande laxfisket i Ragunda. Först att ärkebiskop Olav i Uppsala den 17 juli 1326 skriver till den norska regeringen och anför klagomål mot ”att noen meen i Jemtland” skadat hans fiske i Ragunda och därpå tvenne brev skrivna den 7 mars och 23 maj 1331 av ärkebiskopen och av fogden över Hälsingland, Johan Ingemarsson. Rörande fisket i Fors (Ragunda) var den katolska kyrkan och dess ärkebiskop en stor intressent. Den kyrkliga organisationen i Jämtland var om något speciell. Oavsett om Jämtland och Ragunda formellt lydde under Norge eller Sverige, tillhörde landskapet kyrkligt sett Uppsala stift under tiden 1164 -1570 (1597 annan uppgift). Samtidigt fanns det hos såväl allmogen som hos de styrande inom och utom Jämtland kyrkligt intresse västerut till Nidaros och S:t Olofskulten. Mycket finns att anföra därom, men det får för nu stanna vid noteringen om att Torringen och Borgsjö enligt sägnen berördes av förhållandet. IVAN JOHNSON 1996 (2008). Hela här: http://www.kulturarvvasternorrland.se/media/17989/torringen_och_j_mtgaveln_2012.pdf