Sydsamernas historiska utbredningsområde i Sverige, landskaps- och länsvis genomgång

Utifrån 2016 års kunskapsläge.
HISTORISKA SAEPMIE
sträcker sig över landskapen Lappland – Västerbotten – Ångermanland – Jämtland – Härjedalen – hela Dalarna – Värmland – Västmanland – Medelpad – Hälsingland – Gästrikland – delar av Närke – Södermanland – Uppland.

Västergötland och Östergötland liksom Dalsland har nämnts; men kan ej anses vara vedertaget. Närke är inte heller självklart i uppräkningen.
Umesamiska området räknas traditionellt vanligen in i det sydsamiska.

Länsmässigt handlar det om Västerbotten (inkl del av Norrbotten), Västernorrland, Jämtlands län, Gävleborg, Dalarna, Värmlands, Örebro län, Västmanlands, Upplands län, Stockholms län, Södermanlands län.
Historiskt figurerar en lång rad olika länskonstellationer såsom t ex Trundhjems län, Härnösands län inkl nuvarande landskapet Jämtland, Hudiksvalls län, Närkes och Värmlands län osv.

Kartbilden visar lite hur det sett ut i äldre tider, medeltid, uppger källans skapare.


Länk till kartans skapares sida: Björn Espell, Frösön
http://www.espell.se/saga/karta_medeltid.html

Annonser

Saamis @ 62′-ett Interreg-projekt: MEDAKTÖRER och FINANSIÄRER sökes

MEDAKTÖRER och FINANSIÄRER sökes i Sogn of Fjordane, Möre og Romsdal, Oppland, Hedmark; Jämtland, Härjedalen, Dalarna, Hälsingland och Medelpad. I Norge och Sverige! Södra Saepmie! På kartbilden framgår vilka län som är berättigade till medfinaniering.

Om SOUTHERN SAAMIS @ 62′ Projektet ska stå på fyra ben: (1) Forskning kring samerna runt 62:a breddgraden – inte minst näringarna hos de gamla skogs-, kust- och fiskesamerna samt s k sockenlapparna och de egendomslösa, (2) Samverkansdelprojekt över gränsen, dels täta, gränslösa möten i form av ambulerande symposier (i ett andra projekt-år kan dessa symposier utvidgas till Finland, Karelen och Ryssland), (3) Koppling till markrättigheter och sedvana och utredningar kring detta, (4) Koppling till den simultant pågående Sanningskommissionen om tidigare begångna övergrepp. Informationsprojekt med tillgängliggörande av kunskapen stäms av löpande i delmål och delprojekt. Projektet tänks två- eller treårigt.
I mån av tid – dvs att projektet hinner komma igång –  kan även konstruktiva arbeten till Svensk-norska renbeteskonventionen komma ifråga.

Utgångspunkten idag, 16 april, är att vi börjar med en förstudie.
Anmäl vänligen ert intresse idag till Astrid Kalvemo eller undertecknad!

https://www.facebook.com/profile.php?id=100009534637279 (min yrkesfacebook)
Kartbild_Interreg_Sverige_Norge_2014_2020

Ur Ivan Johnsson del II The Land in-Between eller Var Jämtland ett eget land?

Jemtland Var Jämtland eget land? Rubrikens frågeställning berättigad att ställa och även att söka finna svaret på. I själva verket är frågan mer komplicerad eftersom det i arkivhandlingar och i historiska skrifter och böcker även talas om Östra riket med Ragunda som centralort. Detta med Ragunda och Östra riket är av särskilt intresse för detta arbete och det av två skäl; dels att riket omslöt de mot Borgsjö och Jämtgaveln närliggande socknarna/församlingarna Ragunda, Fors, Hällesjö, Håsjö och Stugun och dels och inte minst därav, att prästen i Ragunda var med 1489 i Torps prästgård och skrev ned den ovan nämnda avskriften av Hälsingelagens gränsbeskrivning. Baserat på ett mycket stort historiskt material här nedan ett försök till en sammanfattande berättelse över det som varit. I linje med det sagda fastslås det förhållandet, att Norge vissa tider var lydrike till Danmark inte noteras i den löpande texten, utan kommer det i den enbart att sägas Norge. Om jämtarna berättas det i de isländska sagorna (historiska berättelser) och annorstädes, att de i vart fall till i början av 900-talet var oberoende, eller med andra ord självständiga. Den norske kungen Håkon den gode (ca 947-960) sägs ha träffat en överenskommelse med jämtarna och heter det, att han gav dem lag och rätt. Deras förbindelse med Norge syns ha varit svag. Sålunda kom de efter slaget vid Svolder (möjligen vid Ven i Öresund) år 1000 och utgången därav, att formellt en tid lyda under Sverige. Jämtarna syns dock även då ha fortsatt att som tidigare vara en bonderepublik. Allmogen samlades en gång per år för samråd, köpenskap och rättsskipning till Jaemtemot på Frösön. Den isländske skalden och historietecknaren Snorre Sturlasson (1179-1214) skriver exempelvis: ”Jämtarna var så gott som emellan de båda och ingen frågade efter dem. Under 1000-talet och 1100-talet var det ofta krigshandlingar inom Norge och Sverige. Mest känt från dessa århundrandenas strider är slaget vid Stiklastad år 1030 vid vilket, som tidigare noterats, den norske härföraren Olof Haraldsson, med en här vari många jämtlänningar lär ha ingått, sökte återta den 1028 förlorade kungatiteln och makten men stupade. Rörande Jämtlands statsrättsliga ställning denna tid kan Olofs framgång med värvandet av jämtska krigsmän tyda på att landskapet var självständigt, eller om inte annat, att jämtarna inte mycket brydde sig om eventuella bindningar med Norge när de stödde Olof Haraldsson (Olof den Helige i sinom tid) när han i Guds namn sökte återvinna den kungamakt han tilldelats 1016, men som sagts fördrevs ifrån 1028. Angående vid vilken tidpunkt Jämtland mera påtagligt blev lagt under Norge, råder det olika meningar om. En del forskare säger i början av 1100-talet; andra först mot slutet av detsamma. Sammantaget syns dock historikerna vara eniga om att upprepade försök till skattläggning av jämtarna förekommit från både svensk och norsk sida och det utan framgång under såväl 1000-talet som 1100-talet. Jämtlänningarna lyckades behålla ett starkt självstyre till i förstone 1178 då nya förhållanden syns ha blivit rådande. Om Jämtland – med Östra riket som en enklav – var en helt egen provins som mer eller mindre reglerat lydde under Sverige eller Norge, finns det dock olika åsikter om. I den på latin skrivna ”Historia Norwegiae” från andra hälften av 1100-talet sägs det i gränsavsnittet i norsk översättning ”at Norige grenser mot öst til Svialand, Gautland, til Ångermanland og Jemtland ” (Bull sida 9 i nedan anfört arbete). Den norske historikern Edvard Bull menar i sitt stora arbete ”Jemtland og Norge”, Oslo 1927, att denna skrivning är den äldsta kända upplysningen om Jämtland, sägande att det omkring 1170 inte tillhörde Norge. Texten i dokumentet tyder också på att Jämtland var en egen, självstyrande provins. Av annan mening om jämtarnas landstillhörighet är Olof S. Rydberg i sitt historiska verk ”Sveriges traktater med främmande magter”, del I, åren 1822-1835, Sthlm 1877. I sin kommentar till handlingarna i 1273-års gränsdokument menar Rydberg, att jämtarna var de svenska kungarna trogna till omkring 1111 då den norske kungen Eystein övertalade dem att bli honom och Norge undergivna. Vi förflyttar oss i tiden till år 1178. Vid den tiden fanns det i Norge flera grupperingar emot det förenade kyrkooch stormansväldet. Grupperingarna förde fram egna kungaämnen. Sammanslutningen av trönder valde således den på Färöarna födde Sverre till sin kung och härförare. 1178 gjorde han ett infall i Jämtland, där han på Anders- ön i Storsjön besegrade en jämtländsk bondehär. Andra uppgifter säger att striden stod vid Lillsundet. I sak egentligen samma plats i Sunne och oväsentligt. Det viktiga är inte platsen utan att Jämtland det året blev anslutet till Norge. Organisatoriskt kom efter denna händelse sysslomän och lagmän att ta säte på Frösön och i Brunflo. En jämtländsk historiker, vid namn Alexander Stafwerfeldt, anför i sin bok ”Bidrag till Ås sockens historia jämte några anteckningar om hela Jämtland”, Östersund 1941, som sin mening, att Jämtland blev skattlagt under Norge i och med Sverres seger 1178, men att det fick behålla sitt självstyre. Källa: http://www.kulturarvvasternorrland.se/media/17989/torringen_och_j_mtgaveln_2012.pdf

Ur Ivan Johnson om Jämtgaveln. Del I: Ragunda och det östra riket

Jämtgaveln2012Jonas Salmonsson Foto Jonas Salmonsson, via Länsstyrelsen (V-norrland) Ragunda och det Östra riket 1210 stod i Sverige en strid mellan prins Erik och kung Sverker, båda svenskar. Orsaken var att kung Sverker sökte återta den kungamakt och titel som han 1208 förlorat till nämnde prins Erik. För denne kämpade en Fale Burman med sin här bestående utav jämtlänningar, medelpadingar, hälsingar och ångmanlänningar. Prins Erik gick med hjälp av Fale Burmans här segrande ur striden. För sina insatser berättas det, att Fale Burman år 1212 fick Medelpad och Jämtland samt ett stycke av Ångermanland i förläning. Uppgiften om krigsmän från Medelpad noteras men mer ändå, att Jämtland gavs som förläning åt Fale Burman. Jämtland anses vid här aktuell tid i början av 1200-talet formellt ha legat under Norge och kunde då rimligtvis inte ha givits i förläning av en svensk regent. Återstår följaktligen östra Jämtland med Ragunda som huvudbygd och om det var detta så kallade Östra rike som var förläningen visar det på detsammas särställning. Så också möjligen det förhållandet, att prästen i Ragunda deltog i nedskrivandet av Medelpads landsskrå i Torp 1489; den gränsbestämning i vilken gränslinjens läge norr och väster om Torringen är inskriven första gången. Mer än 100 år tidigare framfördes vid krigshandlingar under 1300-talet och 1400-talet från båda sidorna krav på det Östra riket lika med ragundaområdet. Jämtlands och Ragundas privilegier bekräftades av kung efter kung i det norska riket. Det visar på norsk överhöghet de tider då Jämtland formellt inte låg under Sverige. Rörande norska kungar sänder exempelvis Håkon Magnusson Hålägg 1301 en förordning till ”Alle män i Jemtland og Ragunda.” Den 30 november 1305 skriver han enbart till Ragunda och det brevet lyder i fri översättning från det norska språ- ket: ”Håkon, med Guds godhet Norges kung, son till kung Magnus, sänder alle män i Ragunda Guds och sin hälsning. Vi har låtit giöra detta sigill som I skall ha i Dalen…Vi vill att detta skall gömmas i Ragunda kyrkia under tre lås; Björn Jorundsson skall gömma en nyckel, Steffen den andre och Olav Breidhans den tredje. När en af dem faller ifrån, då skall en förståndig man komma i hans ställe. Ingenting skall beseglas med det utan det som man tar till råds på allmänt ting; dock att brefvet skall läsas upp för tingsmännen innan det är giltigt. Så bjuder vi också, att var gång våre skatter salas sammen, skall det giöras ett bref om vad som uppbärs i var gärd och detta bref skall sändas oss under detta sigill och deras som inkräver skatterna. Så bjuder vi också, att I skriver oss till vad det blivit uträttat i var gärd i fjol i våre skatter. Var detta bref giort i Bergen Andreasmässodag i vårt sjunde regeringsår och förseglat med vårt sekret.” Detta med Ragundas och östra Jämtlands av allt att döma unika, statsrättsliga ställning under medeltiden har sitt givna intresse i frågeställningar rörande gränslinjen mot Medelpad och särskilt då mot Torringen och Jämtgaveln. Vidstående kartbild vill visa, att Ragunda tingslag och därmed också det Östra riket gränsade mot Borgsjö och Jämtgavelns norra gränspunkt, som sedan gränsbestämningarna 1762 och 1800-1802 är på en hälla vid södra stranden av Korssjön byggda gränsröset. Denna gränspunkt kallas i de äldsta gränsdokumenten och på kartorna Profeunäs. Dess geografiska läge har aldrig ifrågasatts.Värt dokumentera för nu och framtiden är att min hustru och jag sommaren 1983 fann igen det då helt övermossade röset och frilade detsamma. Enast hjärtstenen varsynlig. Likaså några av visarna (stenar med visst avstånd) som visar ifrågavarande sockens- och landskapsskillnaders riktning. Enligt Nils Ahnlund i uppsatsen ”Landskap och och län i Norrland”, publicerad 1942 i bokverket ”Norrland. Natur, befolkning och näringar”, förde Ragunda i början av 1300-talet eget vapen. vid sidan om det jämtländska. Dock visar ragundaområdet sakna betingelser till att bli eget landskap. En annan intressant uppgift om Ragunda lämnar Malte Hamnström i sin uppsats ”Ångermanlands och Medelpads gränser i forna tider” i form av ett citat hämtat ur Peter Olssons uppsats ”Om Jämtlands och Härjeådalens forna gränser, med försök till tolkning av 1273-års gränsregleringstext”, publicerad i Jämtlands Fornminnesförenings tidskrift B3/1902-1905. Citatet lyder: ”Ragunda pastorats innevånare berömma sig ännu af att aldrig hafva hört under Norge”. Om än perifert, så ändock av visst bebyggelsehistorisk värde notera, att ett talesätt bland de äldre i Jämtland är ”utrikes i Hammerdal”. Den tidigare nämnde norske historikern Edvard Bull anför som bevis för Ragundas självständighet förutom de tidigare nämnda kungabreven det förhållandet, att Ragunda så pass sent som 1527 hade ett eget själagille. Det benämndes Sankt Peders gille och lydde under Johanniterklostret i Eskilstuna. Fig. 1. Efter karta i Vidlyftiga handlingar nr 112 över gränsuppgången 1800-1802 och akt Borgsjö nr 176; båda i lantmäteriverkets arkiv, Härnösand. 7 Som ytterligare bevis för Ragundas självständighet påtalar likaså Bull i ”Norsk Historisk Tidskrift 1924 – 1927”, att de första svenska och norska kraven på Ragunda restes efter Sveriges angrepp på Jämtland år 1308. Möjligen menar han, kan kravet från svensk sida ha varit kopplat till slutet av 1200-talet och händelserna kring det då i Stugun inom Ragunda pastorat anlagda pilgrimshärbärget. Bull anför vidare som bevis för att svenska intressen funnits i Ragunda trenne brev rörande laxfisket i Ragunda. Först att ärkebiskop Olav i Uppsala den 17 juli 1326 skriver till den norska regeringen och anför klagomål mot ”att noen meen i Jemtland” skadat hans fiske i Ragunda och därpå tvenne brev skrivna den 7 mars och 23 maj 1331 av ärkebiskopen och av fogden över Hälsingland, Johan Ingemarsson. Rörande fisket i Fors (Ragunda) var den katolska kyrkan och dess ärkebiskop en stor intressent. Den kyrkliga organisationen i Jämtland var om något speciell. Oavsett om Jämtland och Ragunda formellt lydde under Norge eller Sverige, tillhörde landskapet kyrkligt sett Uppsala stift under tiden 1164 -1570 (1597 annan uppgift). Samtidigt fanns det hos såväl allmogen som hos de styrande inom och utom Jämtland kyrkligt intresse västerut till Nidaros och S:t Olofskulten. Mycket finns att anföra därom, men det får för nu stanna vid noteringen om att Torringen och Borgsjö enligt sägnen berördes av förhållandet. IVAN JOHNSON 1996 (2008). Hela här: http://www.kulturarvvasternorrland.se/media/17989/torringen_och_j_mtgaveln_2012.pdf