MALAX Veni vidi vici, ett ”win-win” över Kvarken i säljaktens gamla högsäte 11.11

Suverän uppslutning i lilla Malax; orten, socknen och kommunen känd för sin historiska säljakt, för kontinuerlig bosättning längre än något annat område i norra och mellersta Finland samt för sitt pliktuppfyllda och pålitiliga talko (dvs samfällda arbetsprojekt).

Flyget med en stor Boeing bar mig, kanske lite otippat men snabbt – på 3 5 minuter! – från vanda i Helsingfors till Vasa flygplats. hemresan (till mitt blivande hem) till helsingfors var en lite knöligare Onnibuss via Åbo. Men priset 16 € för den resan kan få en att stå ut med ganska mycket. Fick iaf två säten själv hela vägen.

På dagen fyra år efter den legendariska föreläsningen i Delsbo när bönhuset bågnade under tyngden av 90 st ekonomiskt lagda hälsingar som betalade en hacka för att höra underteckand tala om samerna en småbister onsdagkväll i november 2015 begicks premiär för mina föreläsningar i mala, nu en måndagkväll inför 39 betalande, inom, ramen för MI, Medborgarinstitutet i Malax-Korsnäs

Föreläsningen gick smidigt och nästan i överkant snabbt. Men det känns som om bitarna föll på plats som de skulle och att folk frågade och diskuterade ivrigt; såväl före som i paus, i slutet av föreläsningen som efter. Det faktum att jag numera väver in finländska forskares rön – inte minst Ante Aikios, Mikko K. Heikkiläs och Jukka Korpelas – väcker uppenbarligen nyfikenhet och stärker naturligtvis det sagda.

Varför gick det så bra? Vi nådde ut till många och arbetade förhållandevis optimalt där. Och rektor Eva Kammonen var utpräglat lyhörd, samarbetet flöt nära nog perfekt.
Mina egna förberedelser var lagom och jag hade skalat ned materialet ordentligt.

TIDIGARE PÅ DAGEN hade jag också förmånen att få möta Lilian Pettersson-Smeds från Oravais Historiska Förening; och detta möte kändes rejält konstruktivt.

Stor gästvänlighet bjöd ”PAmpas”, dvs Österbotten som vanligt på.
Möjligen med de Luxe-prägel här.

Bild 1: Från föreläsningen måndag 11.11. Foto av Birger Ingman.
Bild 2: Birger Ingmans karta från motsvarande finländska lantmäteriet på platser med Lapp- i början av namnet. Enda tomma platserna är där samernas gamla kärnområden
låg.
Bild 3: Undertecknad och Göran Strömfors, från Fornforskningssällskapet och Båtmuseet.

Platsen: Kvarkens Båtmuseum, Malax, Österbotten, Finland.
Datum: 11 november 2011.
Arrangör: Medborgarinstitutet

 

Peter Ericson och Göran Strömfors Malax 2-2

ARVET-EFTERMÄLET av svenska styret i Östra rikshalvan. Var Finland en svensk koloni? Några tankar om Finlands svenska tid, ca tusen år mellan tummen och pekfingret.

Or Fennoswedish History for Dummies in Swedish
TANKAR AV EN RIKSSVENSK MED MEDELTIDA FINLÄNDSK BÖRD

När började den svenska kolonisationen av Finland?
Frågan i rubriken torde i hög grad besvara sig själv.

Innan vi törs bege oss ”in i” Isokyrö och de österbottniska djupdykningarna med inte minst Leväluhta och s k lappruiner utmed kusterna etc etc, vill vi ta en titt på de mer elementära tillika omtvistade delarna av den finländska historien… Den mycket långa svenska tiden.

Fördrivningarna av samerna i forna Finland brukar vanligtvis skyllas finska stammar, ömsom karelare, ömsom tavaster – emellanåt bäggedera. Ingenstans nämns svenska krafter såsom de fördrivande. Likväl var det just därfrån den kristna missionsivern kom… Dvs den process som enligt i princip alla narrativ och historieböcker låg bakom fördrivningen av samer i södra, västra, östra och centrala Finland. Sanningen om dessa fördrivningar – om det nu ens varit några fördrivningar – bör snarast upp i ljuset!

Krigen
Här är det (mest) uppenbara eftermälet. Krigen har bestått genom de flesta århundradena under svenskt styre. Krigen har beskattat folket på liv, blod, ungdom, barn, skörd, kraft men även på land. Signifikativt nog inleddes ett av de två mycket blodiga inbördeskrigen omedelbart i samband med Freden i Teusina.

Hjälp vid krig, anfall och ofred och ofärd
Nog har man fått detta. kanske speciellt under medeltiden och äldre historisk tid, då Sveriges krigsmakt de facto var kraftfull. Men tidigt kom också de finländska styrkorna att utgöra en av de mer muskulösa och vitala delarna av denna krigsmakt.

Utplundring, massakrer
Detta har skett lite snyggare, lite elegantare och lite mer smygande när svenskarna genom krigsgärder och diverse skatter lyckats suga ur den finländska menigheten. Däremot synes ryssarna (och även de forna karelarna, vilka de nu var) ha varit värre ifråga om massakrer.

Västerländska tillhörigheten
Ett annat eftermäle; vars värde måhända torde kunna vara aningen mer omtvistat.
Vi hoppas få tillfälle att närmare återgå till detta.

Ryska tiden
Det komplicerande faktum att ryske kejsaren – av oss i västra rikshalvan oftare kallad tsar – såg med största vänlighet på Finland och lät landet få en rejäl smekmånad såsom ryskt storfurstendöme gör den finska historien sådär härligt komplex. Samtidigt är väl grannsämja ofta en god sak; vilket inte varit lika kritiskt under perioden 1809-1918.

Peter Ericson 7 augusti 2019

Bilden nedan: Författaren vid Slagfältet utanför Oravais, där Ryssland vann en avgörande seger över Sverige-Finland den 14 september 1808. Foto: Monika E. Pensar.

 

ORVAS

Vi besökte OFFERKÄLLAN, känd från världspressen. ”De trakter de fordom bebott” (1 av 4) LEVÄLUHTA, Storkyro storsocken, samiskmedeltida fragment

Redigerad 1 aug 2019

DE TRAKTER DE FORDOM BEBOTT. Fyra artiklar om Levälutha, Storkyro, Pedersöre och Österbottens samiska historia. Artiklarna publiceras också i Saepmie Times och delar av innehållet kommer att ingå i boken Bottniska samer.

STORKYRO
(enspråkigt finsk, fi. ISOKYRÖ) – Nav för Klubbekriget, svedjefinnarnas utvandring och samernas medeltida inrättande i och bortdrivande från de trakter, de fordom bebott. Samt något (i kommande artikel) om Slaget vid Storkyro 1714.
Kan vara den allra äldsta socknen i det historiska Österbotten.

Vi beskriver här i tre artiklar lite kring vår omfattande exkursion som skedde en varm dag i juli månad och i en avslutande fjärde presenteras en del funderingar och slutsatser. Den första här bör ses som en enklare introduktion och de kommande handlar om Storkyro och Lappajärvi med Pyhävuori heliga berg och samiska – potentiella – sijte. Samt ser vi på fornt samiskt leverne och forvägar, sydöstra historiska Saepmies inre uppbyggnad och totalt på samernas infrastruktur i det förhistoriska och äldrehistoriska Österbotten med omnejd.

Med ett stort och djupt känt tack till Marja-Lena Södergård, vår kvalificerade guide på den delen av exkursionen som omfattade Storkyro inklusive LEVÄLUHTA.
Marja-Lena Södergård är sekreterare i Jacob Tegengren-sällskapet (J.T 1875-1956) och har som sådan bistått med viktig information inte minst kring Vörå sockens förhistoria. 

 


BILDERNA:
1. Levälutha – grinden in till Offerkällan/gravplatsen.
2. Storkyro kyrkas västra vägg. Storstenen snett nedan fönstret sägs ha burits någon dagsmarsch innan den placerades där. 3. Albert Edelfeldts (1854-1905) målning Bränd by (Poltettu kylä) från 1879. Foto 1 och 2 av Författaren.

”De trakter de fordom bebott”
Enligt unison finländsk berättartradition är Österbotten av hävd ett gammal samiskt område, innan bofast bebyggelse uppstod. Senare decenniers forskning har skänkt fler nyanser till bilden, men uppfattningen kvarstår – till synes välmotiverat.

LAPPAJÄRVI
Här har vi en bofast sedermera sockenbildning som ska ha omfattat de finsktalande i huvudsak savolaksarna; av vilka en mycket stor del i sinom tid kommer att hamna i det egentliga Sveriges alla så kallade finnmarker. Man kan se likheter både med Dellenbygdens täta relationer mellan allmoge och samer, och med Storsjöbygdens förhållande till kringliggande uråldriga historiska lappmarker.

PYHÄVUORI – den heliga platsen, samiska sijten?
Om denna utvecklar vi oss i kommande avsnitt, främst Del 3 och 4.

LEVÄLUHTA
I kommande två artiklar liksom den fjärde sista kommer vi att utveckla oss om denna världsberömda begravnings (eventuellt offer-)plats, känd sedan 1600-talet och nu på sistone hett stoff i såvöl finländsk som global media.
De för oss intressantaste fynden här är de två kvinnoskelett som har hävdats kunna vara samiska eller tillhörande ”lapparna”, den forna fångsbefolkningen i Finland. Tidsperioden har beräknats och daterats till ca 450 e.Kr.
Ett bättre neutralt begrepp skulle kunna vara ”proto-samer”; men vi försöker resonera så att säga högt om denna begreppsfråga under arbetets gång.

Klubbekriget – Nuijasota 1596-97
Ett krig som rörde sig kring avsättningen av Sigismund och frågan om lojalitet med överståthållare Claes Fleming eller ej. Avrättningarna av upprorsledarna skedde på en ö helt nära Storkyro kyrka, och lite mer om detta krig skriver vi i kommande artikel.
Det som ger oss flera intressanta och centrala aspekter och dimensioner för den samiska historien här är dels att det över Kvarken formligen vällde in krigsflyktade familjer i samband med detta blodiga krig; och dels att deras ursprung i hög grad – analogt med historieprofessor Jukka Korpelas (f. 1957) forskning – också var samiskt, via Savolaks. Vi noterar också det uppror som historiker Heikki Ylikangas funnit i det svenska Österbotten i slutet av 1595.

Behärskade samerna Kvarken – och, om – när?
Vi återkommer i vår andra artikel till denna spännande historia inom ramen för dels den gamla Storkyro, dels den gamla Pedersöre storsocken… Trakter som tycks innehålla urgammal samisk infrastruktur och kanske bär den på svaret på frågan om och när samerna kan ha behärskat Kvarkens pälshandel.

Peter Ericson
28 juli 2019

Vi besökte OFFERKÄLLAN, känd från världspressen. ”De trakter de fordom bebott” (1 av 3) LEVÄLUHTA, Storkyro storsocken, samiskmedeltida fragment

DE TRAKTER DE FORDOM BEBOTT. Fyra artiklar om Levälutha, Storkyro, Pedersöre och Österbottens samiska historia. Artiklarna publiceras också i Saepmie Times och delar av innehållet kommer att ingå i boken Bottniska samer.

STORKYRO
(enspråkigt finsk, fi. ISOKYRÖ) – Nav för Klubbekriget, svedjefinnarnas utvandring och samernas medeltida inrättande i och bortdrivande från de trakter, de fordom bebott. Samt något (i kommande artikel) om Slaget vid Storkyro 1714.
Kan vara den allra socknen i det historiska Österbotten.

Vi beskriver här i tre artiklar lite kring vår omfattande exkursion som skedde en varm dag i juli månad och i en avslutande fjärde presenteras en del funderingar och slutsatser. Den första här bör ses som en enklare introduktion och de kommande handlar om Storkyro och Lappajärvi med Pyhävuori heliga berg och samiska – potentiella – sijte. Samt ser vi på fornt samiskt leverne och forvägar, sydöstra historiska Saepmies inre uppbyggnad och totalt på samernas infrastruktur i det förhistoriska och äldrehistoriska Österbotten med omnejd.

Med ett stort och djupt känt tack till Marja-Lena Södergård, vår kvalificerade guide på den delen av exkursionen som omfattade Storkyro inklusive LEVÄLUHTA.
Marja-Lena Södergård är sekreterare i Jacob Tegengren-sällskapet (J.T 1875-1956) och har som sådan bistått med viktig information inte minst kring Vörå sockens förhistoria. 

 

 


BILDERNA:
1. Levälutha – grinden in till Offerkällan/gravplatsen.
2. Storkyro kyrkas västra vägg. Storstenen snett nedan fönstret sägs ha burits någon dagsmarsch innan den placerades där. 3. Albert Edelfeldts (1854-1905) målning Bränd by (Poltettu kylä) från 1879. Foto 1 och 2 av Författaren.

”De trakter de fordom bebott”
Enligt unison finländsk berättartradition är Österbotten av hävd ett gammal samiskt område, innan bofast bebyggelse uppstod. Senare decenniers forskning har skänkt fler nyanser till bilden, men uppfattningen kvarstår – till synes välmotiverat.

LAPPAJÄRVI
Här har vi en bofast sedermera sockenbildning som ska ha omfattat de finsktalande i huvudsak savolaksarna; av vilka en mycket stor del i sinom tid kommer att hamna i det egentliga Sveriges alla så kallade finnmarker. Man kan se likheter både med Dellenbygdens täta relationer mellan allmoge och samer, och med Storsjöbygdens förhållande till kringliggande uråldriga historiska lappmarker.

PYHÄVUORI – den heliga platsen, samiska sijten?
Om denna utvecklar vi oss i kommande avsnitt, främst Del 3 och 4.

LEVÄLUHTA
I kommande två artiklar liksom den fjärde sista kommer vi att utveckla oss om denna världsberömda begravnings (eventuellt offer-)plats, känd sedan 1600-talet och nu på sistone hett stoff i såvöl finländsk som global media.
De för oss intressantaste fynden här är de två kvinnoskelett som har hävdats kunna vara samiska eller tillhörande ”lapparna”, den forna fångsbefolkningen i Finland. Tidsperioden har beräknats och daterats till ca 450 e.Kr.
Ett bättre neutralt begrepp skulle kunna vara ”proto-samer”; men vi försöker resonera så att säga högt om denna begreppsfråga under arbetets gång.

Klubbekriget – Nuijasota 1596-97
Ett krig som rörde sig kring avsättningen av Sigismund och frågan om lojalitet med överståthållare Claes Fleming eller ej. Avrättningarna av upprorsledarna skedde på en ö helt nära Storkyro kyrka, och lite mer om detta krig skriver vi i kommande artikel.
Det som ger oss flera intressanta och centrala aspekter och dimensioner för den samiska historien här är dels att det över Kvarken formligen vällde in krigsflyktade familjer i samband med detta blodiga krig; och dels att deras ursprung i hög grad – analogt med historieprofessor Jukka Korpelas (f. 1957) forskning – också var samiskt, via Savolaks. Vi noterar också det uppror som historiker Heikki Ylikangas funnit i det svenska Österbotten i slutet av 1595.

Behärskade samerna Kvarken – och, om – när?
Vi återkommer i vår andra artikel till denna spännande historia inom ramen för dels den gamla Storkyro, dels den gamla Pedersöre storsocken… Trakter som tycks innehålla urgammal samisk infrastruktur och kanske bär den på svaret på frågan om och när samerna kan ha behärskat Kvarkens pälshandel-
Peter Ericson
28 juli 2019

Sara Wacklin – fönster till Uleåborgs, Finlands och kvinnors historia

Sara Elisabeth Wacklin (1790-1846) är en oerhört betydelsefull författare, en livfull historisk skildrare av det svenska och det ryska Finland och norra Österbotten samt inte minst en oerhört fascinerande kulturpersonlighet.

Sara Wacklin var också lärare; och startade en flickskola i Åbo. Likheterna med Fredrika Bremer (här förelåg en ömsesidig beundran) är tydliga – kanske främst i det filantropiska och feministiska anslaget i det mesta av deras gärningar.

Hennes produktiva liv kom att präglas av den svenska förlusten av Finland 1809 och 1820-talets stadsbränder i Uleåborg repektive Åbo. Hon bodde bl a i Tavastland, Åbo och Helsingfors. Sara ligger begravd på okänd plats inom Stockholms norra begravningsplats. Hon arbetade i princip ihjäl sig, synes vara den utbredda uppfattningen bland bedömare. Uppenbarligen unnade hon sig inte mycket nattsömn (se nedan, dagboksutdragen).

HUNDRADE MINNEN FRÅN ÖSTERBOTTEN jämte anekdoter, en efterskörd efter Sara Wacklin utgivna och försedda med en levnadsteckning av Helena Westermarck utgavs postumt 1919 men innehåller sammanläggningen av den tredelade originalutgåvan, vilken  bland subskribenterna hade just Fredrika Bremer, biskop F M Franzén (som också var släkting), Z Topelius och J L Runeberg. Den rekommenderas varmt; och innehåller en del samisk historia, vilket vi avser presentera under sensommaren och hösten.
Stockholmstiden
Sara skriver den 12 april 1844:

  Min sysselsättning nu alla dagar med föga variation. jag satte mig kl. 5 om morgonen till skrifbordet, drack mitt caffe på samma plats, med en skorpa kl. 7. Skref åter till kl. 9, då jag gick till hötorget för att [få] något till mid. jag återkom med färdig hackad köttfärd, utur boden vid brunkeberg kl. 10, arbetade åter till kl. 1. då jag gick i köket tillredde och stekte mina köttbullar, kokte mig litet mannagrynsgröt, åt derefter min lilla mid., gick igenom tidningarne, och hvilade på min säng, tills kl. slog 3, då satte jag mig åter till skrifbordet. Kl 7 tog jag hatt ocg kappa, derunder min stora ridicule, gick åt röda bodarne. steg uti en roddarbåt, landsteg vid (oläsligt *) hus-bryggan, gick rakt till södra slaktarhuset, och gröna gången der jag försedde mig med allt, hörande till en köttsoppa, för morgondagens söndagsmiddag, i fiskargången tog jag för 12 s. lutfisk, och återvände med min börda samm väg jag kommit. Kl. 8 satte mig till skrifbordet, sedan jag hastigt doppat en skorpa i en kopp thé. Kl. 9 kokte jag litet lutfisk drack ett glas mjölk och arbetade till kl. 10. då jag lade mig och läste tills dess kl. var 1, då slägte jag öjuset, tackade Gud, för mitt trefliga lif! och insomnade sött. Mina älsklingsplatser inomhus hafva alltid varit köksspisen och skrifbordet utomhus Kyrkan och Spectacler; af ungdomsnlöjen dans och lekar, både hemma och borta.

* Skulle kunna vara Slagthus-bryggan? (PE)

Bild: Oljemålning utförd av Edla Jansson-Blommér år 1846 föreställande Sara Wacklin. Wikimedia Public Domain.

Sara_Wacklin_by_Jansson-Blommer

Birger Jarls sonson Birger Magnusson, effekter av samiska Margaretas verk och platsnamnet Lappfjärd, minst 716 år gammalt: lite om Österbottens 1300-tal

Alla dessa hundratals ”lapp”-namn utefter Bottenhavets, Bottenvikens, Kvarkens, Finska Vikens och Östersjöns kuster. Samernas historia i Finland utom s k lappmarken är dock än i denna dag skriven om än mångenstädes antydd och ideligen i fragment uttalad. Vi har själv försökt ge några ytterst blygsamma bidrag och i huvudsak samlat ihop äldre vetande och traderat och publicerat äldre vetenskapliga arbeten. Nu försöker vi samla samiska visteplatser och motsvarande i arkiven inför kommande (”4/18”, försenat, med undertiteln ”dec/jan eller to m dec-jan-feb”) och nästkommande ett eller två nummer (1 och 2/2019) av Saepmie Times.

Det äldsta kända ortnamnet (eller hellre: toponymen) med samiska kopplingar i södra eller mellersta Finland:
Lappfjärd i södra Österbotten; numera inom Kristinestads kommun.

Lappfjärd beläggs första gången år 1 3 0 3 !
Detta i ett brev av BIrger Magnussom. Mer i kommande Saepmie Times.

Mer i ämnet i vårt kommande nummer.

Här är annars en länk till en koncis men till synes seriös och genomarbetad tillika officiellt publicerad historik – en lärarhandledning – av det kända kunskapsläget för Österbottens 1300-tal. Artikeln har sammanställts av Johanna Björkholm, KulturÖsterbotten, inom Leader-projektet Medeltid i samtid 2017.
:
https://www.kulturosterbotten.fi/images/dokument/Lararhandledning-Medeltid/Artiklar/osterbotten_pa_1300-talet_artikel.pdf

En in extenso-passage därifrån med samisk koppling:

Filip, eller Philipus, Karlsson var en ättling till
Birger Jarl och han tillhörde därför Bjälboätten,
en av Sveriges mäktigaste släkter. Filips farfars
pappa var dock ett så kallat frillobarn, vilket
innebar att Birger Jarl inte var gift med hans
mamma. En frilla var på medeltiden en kvinna
som hade ett långvarigt och etablerat förhållande med en man. Hon hade vissa lagstadgade rättigheter, och frillobarn hade rätt att ärva fadern. I det medeltida samhället  var det vanligt att man såg på frillobarn nästan på samma sätt
som på barn som var födda inom äktenskapet,
och de kunde gärna ingå arrangerade äktenskap för att skapa allianser med lämpliga släkter. Filip Karlsson skulle heller knappast ha haft
någon chans att bli slottsfogde om han inte haft
en mäktig släkt som stödde honom.

Det finns få uppgifter bevarade om Filip Karlssons tid på Korsholm. Hans namn förekommer dock i några dokument från den här tidsperioden. Bland annat blev han år 1389 uppmanad av drottning Margareta och ärkebiskop Magnus
i Lund att understöda missionsverksamhet, för de hade fått höra att befolkningen i Lappland fortfarande var hedningar (DF 981). Filip Karlsson verkar ha varit fogde på Korsholms slott fram till år 1396, då befästningen intogs av vitaliebröderna – Östersjöns sista sjörövare.

ILLUSTRATIONER: 
Stora bilden t.v.: Korsholm (Svedjehamn: W.C Xepheid), no 2 dito (Christine und Hagen Graf), no 3 Kristinestad 1888 (se vidare nedan), no 4 Utsikt från Kvarnberget i Kristinestad (foto Harri Blomberg), no 5. Kung Magnus Birgersson, byst från Örebro och S:t Nikolai kyrka. Foton från Wikimedia Commons, om ej annat angetts.
No 3.  Foto: Hans Sjöman. Via Gunnar Nybond utmärkta sida om Kristinestad: http://sydaby.eget.net/eng/nybond/koppo.htm

 

”Genom Same namma dopet ansågs det christna dopet vara aftvättadt.” Fellman # 2. Dopet. (ANTECKNINGAR UNDER MIN VISTELSE I LAPPMARKEN af JACOB FELLMAN. andra delen. HELSINGFORS, 1906)

Dopet

eller vattenösningen, som hos Lapparne, liksom ock hos Finnarne, var urgammal sed och i bruk långt innan christendomen hos dem vann inträde. Emedan barnet dervid fick namn, kallades denna akt af dem Namma kasta (hos Finnarne nimen anto). Det torde hafva skett genast efter födelsen, måhända redan vid den första tvagningen. Härtill synes man kunna sluta äfven deraf, att såväl hos Lapparne, som hos Finnarne här uppe, den tro är rådande, att barnet är oroligt och grinigt ända tills det blifver döpt och fått namn.

Vanligen sades barnaföderskan, redan innan hon födde, hafva i drömmen fått af någon jabmek uppenbarelse om det namn barnet borde erhålla. Der sådant ej inträffat, skulle fader eller fränder med trolltrummans tillhjelp utröna detta. Voro de ej skicklige dertill, anlitades nåide för ändamålet.

Den christna lärans fordran, att barnet skulle döpas af prest, kunde Lapparne, efter denna läras införande hos dem, dock icke undgå att efterfölja. Men sedan det kyrkliga dopet verkstälts, blef barnet omdöpt. Detta nya, dop, som kallades Same namma dopet (lapp namn dopet), förrättades vanligen, eller åtminstone ofta af barnets moder, men i hvarje fall af qvinna. Det kunde verkställas endast af sådan qvinna, som icke varit barnets fadder vid det christna dopet. Genom Same namma dopet ansågs det christna dopet vara aftvättadt.

Benägenheten för Same namma dopet, som länge fortfor, lärer till en del härrört deraf, att Presterna icke ville tillåta Lapparne att uppkalla sina barn efter deras hedniska förfäder, hvarmed de på ett betänkligt sätt lederade Lapparne i deras fördomar. Lapparne höllo nemligen före, att de döde (Jabmek) i Jabme aimo längtade efter sina på jorden vistande anförvandter och vänner, och att de således traktade efter deras lif för att få dem till sig. Deraf seden att gifva barnet namn efter någon afliden slägting, hvars berörda längtan man sålunda trodde sig stilla, enär den döde, hvars namn dervid kom till användning, sålunda liksom uppkallades och ånyo lefde upp på jorden i och genom barnet; hvilket ock uttryckligen utsädes vid sjelfva döpelseakten. Sålunda trodde man att barnet skulle vara fredadt för de dödes benägenhet att förkorta dess lif.

Det sålunda gifna lappnamnet behöll barnet hela lifvet igenom, om det fortfor att vara friskt och trifdes väl. Men var barnet skrikigt, sjukligt eller oroligt, erhöll det nytt namn genom nytt dop, som kallades ädda namma dopet (ny namn dopet). Nästnämnda tillstånd hos barnet ansågs nemligen vara ett bevis på, att någon Jabmek var förtörnad och framkallade sjukdomen eller vantrefnaden hos detsamma. Det fick derföre nytt namn efter den Jabmek, som förmodades hafva föranledt det onda. Det nya namnet kallades Saivo namma (Saivo namnet); ty vid detta dop invigdes den döpte åt Saivo, medan barnet deremot i Same namma dopet tillegnades Sarakka. Hvartdera dopet förrättades på ungefär enahanda sätt, och vid hvartdera offrades något; vid det förra åt Sarakka, vid det sednare åt den Jabmek, efter hvilken barnet fick namn.

En Lapp kunde, allt efter omständigheterna, omdöpas och erhålla nytt namn huru många gånger som helst. Ty skedde icke förändring i det tillstånd, som föranledt ny namn dopet, eller utsattes man senare för enahanda obehag, måste åter nytt dop ske och nytt namn gifvas. 1) Nåide skulle ock, såsom redan sagts, undergå Saivo namma dopet.

1) En sådan omdöpelse (uusi nimi kastet) var för 80 å 90 år sedan (detta nedskrefs sannolikt på 1830-talet) ej okänd bland Finnarne vid Kemi och Ijo elfvar. Ja, ännu så nyligen som år 1803 säges Bonden Erik Lampela i Tervola kapell, efter att en längre tid hafva varit sjuk, låtit omdöpa sig till Isak och derefter tillfrisknat. Sådan är iitminstone folktron. För öfrigt kände jag i sagda elfdalar under början af seklet äfven andra personer, om hvilka menigheten trodde, att de blifvit omdöpte eller, såsom det hette, aftvättat den christna döpelsen (pessyt pois ristin ja kasteen). De hade alla varit lyckliga i — [textförlust]

Jemväl ådda namma dopet verkstäldes af qvinna, som kallades Lavgädne eller dopmoder. Under hennes tillsyn uppvärmdes vattnet, hvari man insatte två björkqvistar, den ena sådan den hade växt på trädet7 den andra böjd till en ring. Derpå tilltalade dopmodern barnet sålunda: ,,Du skall blifva så fruktsam, sund och stark, som den björk, hvaraf denna qvist är tagen”. Derefter kastade hon i vattnet en ring, ett spänne, eller en plåt af ett silfverbälte eller ock något annat glänsande föremål. Detta föremål kallades namma skello. ,,Här kastar jag”, sade hon dervid, ,,namma skello i vattnet. Blif du så skinande och härlig, som denna skello är.” Derefter skedde sjelfva dopet, hvarvid den, som nydöptes, tillades det namn, som den jabmekas, hvilken i barnet skulle ånyo lefva upp, här i lifvet burit. Förrättningen slutade med orden: ,,Nu är du döpt vid den dödes (N. N.) namn. Få se huru väl det bekommer dig och du trifs dermed”.

Namma skello f’stades nu på den nydöpte, på en gosse under armen, på en flicka i barmen. Den hölls i helgd och ansågs bereda skydd mot hexeri och trolldom, hvarföre den alltid bars. Då gossen uppnått mognare ålder, fästade han likväl sin skello vid sin trumma, der den ansågs vara mycket gagnelig.

Stundom uppvärmdes dopvattnet i en blank messingskittel. I sådant fall behöfdes ingen annan skello, än denna kittel, som då tillföll barnet.

Liksom man genom Samedopet ville rentvå sig från det christna dopet, synes det såsom om man velat hos de gamle gudarne ursäkta sig äfven för det man begagnade sig af den christna nattvarden. Ty länge fortlefde seden att, då man begaf sig till kyrkan för att begå nattvarden, vid första källa, de gamle gudarne till ära, utföra en akt, som hade likhet med nattvarden.

förvärfvandet af jordiskt godt, särdeles ur skog och vatten, hvarföre man trodde att de på antydt sätt kommit i Tapios och Ahtis gunst. Af de troende kallades ett sådant dop Pirun kastet och den döpte ,,kastettu piru” (en döpt djefvul). Ej ens i mellersta Finland lärer denna fördom på alla orter ännu vara fullkomligt utrotad, hvilket deremot numera är fallet hos de finska och norska Lapparne.

Karta från 1720
Carte de Courones du Nord. Qui Comprend les Royaumes de Danemark, Suede, & Norwege &c. Par Guillaume de l’Isle. A Amsterdam Par Pierre Mortier Avec Privilege.
Tryckt i Amsterdam ca 1720.

”Även frågan om en lappskola i Piteå och en vid hyttan i Österbotten bringades på tal.” (1637)

”Även frågan om en lappskola i Piteå och en vid hyttan i Österbotten bringades på tal.”

Gust. Göthe 1929

 ÖB O Magnus

Riksr.-prot. 19 nov. 1635, 15 juni 1637.
Sistnämnda datum framhölls nya superintendentier och skolor som önskvärda. Rikskanslern föreslog e n biskop eller superintendent i
 Reval och e n i Narva eller Ivangorod; »vore ock nödig e n Superintendent i Norlanden, e n i Österbotten och Lappmarken, e n i Tavastland, e n generalpraepositus i Kexholm»>. Även framhåller han, att många gäll äro för stora — i hela Sverige vore knappt 700 gäll. Även frågan om e n lappskola i Piteå och e n vid hyttan i Österbotten bringades p å tal.

Gust. Göthe 1929

 
 
 
 

G.Gustafssons ”Ångermanlands lappmark” del 1:6 (del 3-6 i Saepmie Times) som bloggserie. 1. Svenska kolonisationen av östra Saepmie, sedermera Finland (GG 1979)

”Även den finska sidan blev koloniserad vid denna tid,  år 1334
erbjöd sålunda konung Magnus fyra års skattefrihet åt de svenskar,
som ville bosätta sig där (Olofsson 1962 s. 161).

Hela södra österbotten blev därmed helsvenskt, medan till området norr om Pyhäjoki invandrade av Birger Jarl kristnade finnar [suomer] från Satakunta och Tavastland, vilka trängde [samerna] mot norr och efter hand eliminerade det karelska inflytandet.”

PE anmärkning: Med ”karelska” ska ej nödvändigtvis ej förstås exakt detsamma folk vi idag förknippar med uttrycket. Det användes i forna dagar ofta om ryssar eller pomorer – eller om andra östersjöfolk, ex voter, lyder eller vepser, vilka samtliga gärna nyttjades av Novgorod för att samla in skatt av de nordostliga samerna.

Gustaf Gustafsson i årsskriften Ångermanland (föregångaren till Tidsspår) 1979.

Länk:  https://collectiveaccess.murberget.se/media/ylm_ca_system/images/3/9/3/7425_ca_object_representations_media_39342_original.pdf

Osterbotten_map

”Dixie Saamis” 1500 BC? Coastal Saamis throughout the whole Bothnian coast?University lecture s e r i e s offered December 2017 – September 2018

Dixie Saamis: Rather Southern Saamis from 1500 BC till AD 2000, and on the long, continuous Saami history of the Bothnian coastal areas.  From kings to fiscal objects,  to photo objects on shrinking reservations”

New views and reconsidered as well as freshly recycled rediscovered synthesises will be featured: We dive into Ethnogenesises as well as into long- /short-term ethnic cleansings. Lines and tendencies; aggressive expansive empires, defeated Uralic-speaking indigenous peoples. Pre-historical, iron age, medieval history subsistences and tribal relations. And about an embryo to a Saami state AD 800-1500, as mirrored in early Historical sources. All mainly with a Pan-Nordic and pan-Saami perspective.

Can be held in Swedish or English.
One long or, preferably, two-three lectures within a course part.

Peter Ericson, Historian, Scholar, Lecturer.


baltic-sea-river-basins-map.jpg