Över is och vatten? Ny forskning om SYDSAMISKA SPRÅKENS* FÖRFLYTTNING 300 – 600 AD.

Eller Varifrån kom de sydsamiska språken * ? Och hur nådde de Saepmie?

Några rader till bidrag till kunskapen om fennoskandisk språkmigration
(artikelserien publiceras i sammanfogad form i Saepmie Times ** 2020!)

Kom flera av de samiska språkvarieterna från söder och sydost, och isåfall vilka av varieteterna? Här en inledande diskussion om förutsättningarna, en diskussion som kommer att fortsätta i åtminstone ytterligare ett par andra uppföljande bloggartiklar.

De senaste fem åren har inneburit ansenliga framsteg för forskningen om samerna och de samiska språkvarieteternas historia. Vi ser lite på forskningsläget; ger min bild.

1. Samiska språk och inmarschvägar
De samiska språkvarieteternas enorma och till synes snabba utbredning västerut (ca 4-600 e.Kr. baserat på A. Aikio [2007 etc] och M. Heikkilä [2014]) är slående.
I hög grad sker enligt dagens finländska konsensusbild de s k inmarscherna via Kvarken och Nordkalotten. En av de möjliga språkhistoriska inmarschvägarna anses gå via dagens Nystad (fi. Uusikaupunki) och Åland under folkvandringstid, merovingingsk och i viss mån vikingatid (eller om man så vill under järnålder). Några fler centrala regioner här är Åbo, Sydösterbotten med orter som Leväluhta, (Dagens) Jakobstad – och på svenska sidan Norrtälje med Östhammar. Saken behöver utredas vidare under kommande år! Den stora ”språk-autostradan” kan också ha gått över Kvarken.
     Ord som gett avtryck är bl a det baltiska salo, ö på flera olika samiska varieteter, i olika varianter av Sålle-, Sollen etc. Avtrycken går in emot Norge och är exempellöst välrepresenterat i Dalarna; men även i Uppland, där det bör undersökas närmre. En lång rad andra ord och företeelser publicerades av Minerva Piha (2018, 2019) vid Åbo universitet. 

Enligt Aikio (”An essay on Saami ethnolinguistic prehistory.” Uleåborg 2016) och Heikkilä (Bidrag till Fennoskandiens språkliga förhistoria i tid och rum. Helsingfors 2014, diss.) ska senast vid pass 5-600 e.Kr sydsamiskan ha anlänt till sina nuvarande platser. Det ska gälla väsentligen även ume– och pitesamiskan; samt – analogt därmed – bör också den av Lars-Gunnar Larsson (2018) utredda s k Holmbergerska samiska språkvarieten inbegripas i just detta sammanhang; även om den synes ha kreoliserats under inte minst 1600- och tidigaste 1700-talet i samband med en hel del nordliga samers flyktande och migrerande söderut.

Under ca halvtannat millennium, ca 300 – 1800 AD hinner sistnämnda språkvarieteten både anlända och dö ut. Sydsamiskan har däremot lyckligtvis revitaliserats; och vi ser små men ändock tydliga tecken på att något liknande kan hända med såväl ume- och pitesamiskan.

Sett i perspektivet av det i omgångar urgamla sambandet mellan nationerna i den fennoskandiska regionen och det gamla stormaktsriket eller storriket/konungariket Sverige, så äger dessa språkmigrationer rum inom ett och samma rike. Möjligen är orsakerna därtill ofta desamma: tryck österifrån. Andra skäl kan vara klimatavvikelsen 535-536 AD, som tillsammans med Klubbekrigetnuijasota (fi.) – torde var de enskilt starkaste skälen för språkmigrationerna ifråga (här mer om 500-talets klimat-dramatik: https://www.historicalclimatology.com/blog/something-cooled-the-world-in-the-sixth-century-what-was-it#). Även om också en fler decennier lång klimatextrem kan vara nog skäl för att också den orsaka en serie händelser som resulterar i ett tryck österifrån.

Mer om inmarschvägar nedan och i kommande avsnitt.

2. Urspråk och ‘protofolk’
Tidigare har någonslags ur-uraliska eller åtminstone proto-östersjöfinska talas vid vårt innahavs stränder. Det bör ha funnits där senast för ca tretusen år sedan, eller under den senare delen av bronsåldern. Förekomsten av en ursamiska är svårare att belägg; även om uppgifter därom poppar upp nu och då. Också ett äldre indoeuropeisktalande  befolkningssubstrat fram till och med senmesolitikum eller äldre bronsålder har varit på tal. De har då gått upp i varandra. Det här blir givetvis utpräglat teoretiskt.

3.  Språklig genès
Som vi har framställt här tidigare här kom den egentligan samiska och den egentliga finskan att skapar ungefär samtidigt på vad som förefaller vara var sin sida om Päijänne i Insjöfinland. Det här sker kring 2-400 e.Kr och något århundrade fram.

4. Dialekternas embryon
Men bildandena av urfinskan och ursamiskan av ca år 300 AD, kommer också de huvudsakliga dialekterna i bägge språken (eller ”språkgrupperna”, vilket man föredrar) att utformas redan i början av det första millenniet AD. Den del som kommer att utvecklas till det vi idag kallas syd- och umesamiskan (samt, av det mesta att döma, även den äldre formen av Holmbergers gästrikesamiska) refereras vanligen till

5. Finländsk konsensus om språklig inmarsch österifrån råder via Piha, Heikkilä, Aikio och undertecknad. Det som återstår nu; är att rekonstruera vinter- eller vattenvägarna och de toponymiska och arkeologiska spåren härav.

6. Måste språket gått med folk så att säga ”på rot”; eller kan det rentav ha varit så, att de södra samerna vid något tillfälle dominerat handel och annat i Bergslagen-Dalarna-södra Norrland, t ex kring 550-700 AD? Denna sista fråga bör man gärna ägna viss eftertanke.

* Här avses pite-, ume-, syd- och gästrikesamiska.
** Beställes via facebooksidan Southsaamihistory eller epost saepmietalks@gmail.com


I kommande del:
Om följande arbete:

”Combining Proto-Scandinavian loanword strata in South Saami with the Early Iron Age archaeological material of Jämtland and Dalarna, Sweden” av Minerva Piha (skriven 2018, tryckt 2019). Källförteckning och om innehållet i påföljande bloggartikel.

 

ANDERS FJELLNER (1795-1876). En av sydsamiskans
allra främsta företrädare. Foto av Lotten von Düben 1871.

 

Bilden kan innehålla: text

Ovan: Bewick’s (1789) släde med sälskinnsöverdrag; sannolikt använd och såld av Jöns Andersson, anställd som sockenlapp i Njutånger (Hälsingland). Senare förd till Northumberland. Publicerad i Consett 1789.

Nedan:  Postbåt i packis av J.A.G Acke 1889.

Postbåt i packis av JAG Acke.JPG

 

 

WHO PUSHED THE SÁMI ANCESTORS AWAY? – Expulsions, Exoduses, Ethnic Cleansings in The Sweden-Finland Kingdom (1:2)

Next Time: Old and recent oppression and confusion in Norway and Sweden. Modern warfare and empty laplands. And on Stalin’s terror, and Russian conditions.

Historic Guilt? Who, where, why, how?
On Early Suomi-Sámi History, remarks and notes
which could be of help for every Truth and Reconciliation commission.
– part 1 of 2 –

MIGRATION
Forced migrations
1595 the Teusina Peace Treaty (read it here: https://histdoc.net/historia/se/teusina.html)

Sammaledes skole och the Swenske befalningzmänn vthi ingen motte hindre store herrens, zaar och storfurstes, Feodor Iwanowitz, öffwer alt Rysslandh zamoderzetz, zaarske höghetz befalningzmän till at optage skatten vthaf the Lapper, som lyde vnder det Duinske, Kexholmske landh och Kols slott.” and this

Theslikest skole och icke heller den store herrens, zaar (English Czar, current Swedish: Tsar) och storfurste, Feodor Iwanowitz, öffwer alt Ryssland zamoderzetz, zaarske högheetz befalningzmän heller andre hans vndersåter vthi någen motte förhindre wår stormechtigste konungz befalningzmän till att opbäre skatten vthaf Laperne ifrå Österbothnen alt in till Warånger, hwilke tilförende och vthaf ålder vnder Swerigis riike lydt haffwe och deres skatt Swerigis konungh gifwit

Passage 1 speaks about by Russia recently won territories, within which Russia hereby is declared to own the privilege of collecting taxes from: that is the estates (or counties) of Kol, Duinske and Kexholm. A common interpreation of the places mentioned is: Kexholm: Fi. Käkisalmi, Ru. Приозерск, Kar. Karjala in Ladoga, Duinske: area around Lake Onega and Kol: of lesser certainty, but sometimes viewed upon as possibly an early fortress of Kola area, most likely to have been founded in the surroundings of Solovetsky Monastery (in its turn founded in 1436). All in all, in general and in a swift, brief way (with a slight risk of simplification; this is present-day (2019) Russian Karelian republic described.
Passage 2 states the old Swedish-Finnish fiscal area, namely Ostrobothnia; which here seems to be understood as the whole of the Northern half of the country. We need to recall that the full extension of the Nordic countries (here: including Russia) not was entirely known by 1595).
What did happen, from what we could conclude, is that
some of the South-Easternmost Sámi groups, around Lieksa in Kainuu territory were forced to more over to the Russian side, as an effect of Teusina Treaty. This might also have struck the Southern Kainuu, Eastern Ostrobothnian Sámis and most of the remaining Savo as well as Karjala/Karelian Sámi groups. According to tax lengths we do find Sámis as south as Nyslott or Savonlinna as late as back in the 1540s. We also hear about Savo proper Saámis in 1454; and there are areas where these groups seem to have claimed land farther beyound centuries where we usually consider to be in Sámi eras. A problem is the Finnish usage of the term lapp (at least in present- and modern-day history contexts), which might be mildy put confusing for a Swedish Historian.

GUILTY PARTIES: Sweden, Russia (Novgorod) and to some extent Finland.

Apart from that, 1714-21 as well as for example; the severe attacks
The consequences of the 1323 Peace Treaty of Pähkinälinna Schlüsselborg or Nöteborg are less known (Шлиссельбург; Sjlisselburg, Schlüsselburg, (Fi.) Pähkinälinna or Lyyssinä); not ought to have led to, eventually or directly migrations; but in deed seen over decades it did.

Earlier in late Nordic Medieval era, Russian ravages seems to have been driven the Sámi groups away from the older habitat: among this one ought to mention the 1200s, coloured by ”Karelian” attacks and ravages in the three Lapplands except Russian Lappland; the late 1400s when the area around present-day’s Oulu became target for numerous attacks and ravages by the PomoresRussians and/or Karelians (probably strengthened by other Fenno-Ugric or Balto-Finnic. Attacking forces during these medieval days most often referred to as Karelians, less often as Biarmians and sometimes, in the traditions seemingly positioned as the Čuds (tjuder in Swedish, Čuovrit in North Saami) – perhaps a scientifically correct ethnonym might be Proto-Karelians?). A striking fact is that the tradition around this hostile people or hords are clearly stronger in Northern Sápmi and almost unheard of in Southern Sápmi.

During the 1200s another attacking force must be included into the equation, namely the Swedish Kingdom! Magnus Birgersson ladulås is, according to several sources, said to have placed an attack towards the Sámi people areas, coordinated and followed by a pacification by the local nobleman Matti Kurkki (medieval form, today Kurki), in Swedish sources called Matthias Kurck. He seems to have been of Savo or Häme origin, most likely a mixture. The Swedish attack seems to have been taking place in the second half of the 1270s; and might be the point from which you can place the intiating era of Swedish-Finnish Colonialism. One cannot really sort out that this tradition – given it actually did take place – to a great extent did aim at Biarmians or the Čuds/(proto-)Karelians.

Behind these hostile meaures stood Novgorod (AD 1136-1478), an early great power with a huge apetite for Arctic, Nordic and Siberian indigenous lands: the Uralic speaking knights only ecexuted the dirty work. An interesting observation is that we can also to a vast extent spot traces of which will later become the birkarla (taxation and trading) system; they seem, indeed to have drawn a model from the very early tax faring journeys by the Čuds. This system also tending to be even older than Novgorod itself:

Thus this system kept on going for a period of 650 years or ca. 900-1550. One could even claim the Royal taxation system with its similar roots (many laplands even did get run by Sheriffs who actually were birkarla-men) kept on going for even another 250 years!
Anyhow it looks like what we today refer to as Finnish Sámis in the Northernmost parts, as well as the once within Kemi Lapland and those under Ostrobothnian flag (AD circa 1360-1441 under County Korsholm or Mustasaari) that they eventually enjoyed a period of relative calm and maybe a chance to gather silver via commercial or trade activities like their relatives in the Western areas. Since the raids or ravage attacks most often also aimed at Finnmark, that may be a historical fact we even could state, since they are less heard of in the lion’s share of the 1300s (nevertheless: in the years of 1377 a new attack at what is likely to be interpreted as Oulu – Owla – is performed from Novgorod). And this is also the period when Sámis are, totally, as a collective, guilty of tributing taxes to the King of Sweden-Finland, or the growing great power of Swedish Kingdom; which actually already under Swedish flag from 1561, which actually made the utmost lion’s share of Baltic and Bothnic Sea to a Swedish inland Sea, eventuelly for some shorter epoque encompassing the whole of the Sea. Nevertheless; there were mostly an uneasy atmosphere in the erämaa east of Kajana castle.

Eric of Pomerania visited Finland (”Eastern part of the Kingdom”) several times and stated anno 1411 that the erämaa belonged to ”the kingdom”, also as distant areas as 200-250 km away from cultivated fields. Only a few years after this, the mass baptism actins in huge water pools took place. At the same time, Novgorod intiated monasteries in Southern- and Easternmost Karelia as well as up in the White Sea.

Finally in this little exposé we should have a look at Russian attacks and ravages in Southern Finland in the 1400s and 1500s. Simultanously, after the Russian annexation of Novgorod in the 1470s new severe attacks did take place in North-East Ostrobothnia. These were the predecessing events which later led to the Teusina Peace Treaty. Many farms and houses were burnt down, and abandoned during these periods. And the reason this is important is that we need to find the main reasons why the Sámi people gradually left Uusimaa and Central parts of Finland, the core area for proto-Sámis or Late Proto Sámis, among Language historians called Lakeland Sámi speakers (Cf. Aikio 2012, Korpela 2014, Heikkilä 2014): those, at this point, seems to be (a) Swedish crusades, (b) Finnish-Swedish settlement movements and early expulsions as well as (c) Novgorod’s attacks and counter attacks aimed at the Swedes, of which 1292 AD Attack at Häme might be the most well-known one (amomng many), and (d) in this Sámi movement’s utmost final stages, Russian ravaging raids along the Uusimaa coast in the 1400s and 1500s. For further reading on Novgorod, see Halperin 1999 (”Novgorodians and the ”Novgorodian Land”. In: Cahiers du monde russe 40/3 [1999] Varia)

GUILTY PARTIES: Sweden, Russia (Novgorod) – to a less extent Finland.

Feodor_I_of_Russia_(parsuna,_1630s,_Moscow_History_museum)
Czar Fiodor I ruled by the time of Teusina Peace Treaty
he lived 1557-1598, reigned from 1584. He was the last
czar of the Ruruk dynasty. Anonymus, 1630s.
COLONIALISM
Classic Colonialism, with driving the indigenous Sámi people away with an expanding settlement movement and cultivation of the ground/thorough modulation of the erämaa, ground for hunting-foraging-fishing that is; as well as the landscape and grazing areas for reindeer pastoralism.
Iron age and 1300s-1700s: well-documented movements i Savo, Häme, Karelia, Kainuu, Ostrobothnia, Kemi or Chimeå Lappland (lappmark in Swedish). Same phenomen is also registrered by Archaeologist about Southern and Central laerlia already back in the late Iron age or ”prime time” viking age. Some might be the cause along the crusade era in the 11-1200s.

GUILTY PARTIES: Finland, Karelia, Russia, Sweden (I would say – in that order).

Refugee movements, domestical migrative or immigrative: Can be technically – or seemingly – done by free will; but almost without exceptions the trigger factors as well as the basic reasons for commit a refugee or domestic migratory act were to be found in the field of tensions in-between the Great Novgorod, later Russia on one side, and Swedish Kingdom on the other.

Isoviha ja Nuijasota
Among numerous known and indicated such refuge-initiating events we must mention primarily the Huge War, (Sw.) Stora Ofreden (Fi. Isoviha) 1714-21; influencing mainland Finland as well as most coasts and (the older) Civil War Nuijasota (Sw. Klubbekriget) in the 1590s; of which the first encompassed enormous burnings and huge, nightmare-creating (only by reading about them) massacres and the second also did feauture a truly horrifying face, which led thousands of Savo people to flee, migrate over to Sweden and start a new life. This did also occur among the Sámi people, only that these groups are less investigated and researched about; if researched at all?
Appropriate amounts of scholarly resources, personally and economically ought to be funded for such research; and this must indeed take place within the framework of a Truth and Reconciliation commission.

 

Peter Ericson Nov 19, 2019


Thus national painter Albert Edelfeldt did view the 16th Century Civil War, the Nuijasota – a war in it’s entire shape created by Swedish noblemen; governors and throne pretenders. From 1879.

MALAX Veni vidi vici, ett ”win-win” över Kvarken i säljaktens gamla högsäte 11.11

Suverän uppslutning i lilla Malax; orten, socknen och kommunen känd för sin historiska säljakt, för kontinuerlig bosättning längre än något annat område i norra och mellersta Finland samt för sitt pliktuppfyllda och pålitiliga talko (dvs samfällda arbetsprojekt).

Flyget med en stor Boeing bar mig, kanske lite otippat men snabbt – på 3 5 minuter! – från vanda i Helsingfors till Vasa flygplats. hemresan (till mitt blivande hem) till helsingfors var en lite knöligare Onnibuss via Åbo. Men priset 16 € för den resan kan få en att stå ut med ganska mycket. Fick iaf två säten själv hela vägen.

På dagen fyra år efter den legendariska föreläsningen i Delsbo när bönhuset bågnade under tyngden av 90 st ekonomiskt lagda hälsingar som betalade en hacka för att höra underteckand tala om samerna en småbister onsdagkväll i november 2015 begicks premiär för mina föreläsningar i mala, nu en måndagkväll inför 39 betalande, inom, ramen för MI, Medborgarinstitutet i Malax-Korsnäs

Föreläsningen gick smidigt och nästan i överkant snabbt. Men det känns som om bitarna föll på plats som de skulle och att folk frågade och diskuterade ivrigt; såväl före som i paus, i slutet av föreläsningen som efter. Det faktum att jag numera väver in finländska forskares rön – inte minst Ante Aikios, Mikko K. Heikkiläs och Jukka Korpelas – väcker uppenbarligen nyfikenhet och stärker naturligtvis det sagda.

Varför gick det så bra? Vi nådde ut till många och arbetade förhållandevis optimalt där. Och rektor Eva Kammonen var utpräglat lyhörd, samarbetet flöt nära nog perfekt.
Mina egna förberedelser var lagom och jag hade skalat ned materialet ordentligt.

TIDIGARE PÅ DAGEN hade jag också förmånen att få möta Lilian Pettersson-Smeds från Oravais Historiska Förening; och detta möte kändes rejält konstruktivt.

Stor gästvänlighet bjöd ”PAmpas”, dvs Österbotten som vanligt på.
Möjligen med de Luxe-prägel här.

Bild 1: Från föreläsningen måndag 11.11. Foto av Birger Ingman.
Bild 2: Birger Ingmans karta från motsvarande finländska lantmäteriet på platser med Lapp- i början av namnet. Enda tomma platserna är där samernas gamla kärnområden
låg.
Bild 3: Undertecknad och Göran Strömfors, från Fornforskningssällskapet och Båtmuseet.

Platsen: Kvarkens Båtmuseum, Malax, Österbotten, Finland.
Datum: 11 november 2011.
Arrangör: Medborgarinstitutet

 

Peter Ericson och Göran Strömfors Malax 2-2

ARVET-EFTERMÄLET av svenska styret i Östra rikshalvan. Var Finland en svensk koloni? Några tankar om Finlands svenska tid, ca tusen år mellan tummen och pekfingret.

Or Fennoswedish History for Dummies in Swedish
TANKAR AV EN RIKSSVENSK MED MEDELTIDA FINLÄNDSK BÖRD

När började den svenska kolonisationen av Finland?
Frågan i rubriken torde i hög grad besvara sig själv.

Innan vi törs bege oss ”in i” Isokyrö och de österbottniska djupdykningarna med inte minst Leväluhta och s k lappruiner utmed kusterna etc etc, vill vi ta en titt på de mer elementära tillika omtvistade delarna av den finländska historien… Den mycket långa svenska tiden.

Fördrivningarna av samerna i forna Finland brukar vanligtvis skyllas finska stammar, ömsom karelare, ömsom tavaster – emellanåt bäggedera. Ingenstans nämns svenska krafter såsom de fördrivande. Likväl var det just därfrån den kristna missionsivern kom… Dvs den process som enligt i princip alla narrativ och historieböcker låg bakom fördrivningen av samer i södra, västra, östra och centrala Finland. Sanningen om dessa fördrivningar – om det nu ens varit några fördrivningar – bör snarast upp i ljuset!

Krigen
Här är det (mest) uppenbara eftermälet. Krigen har bestått genom de flesta århundradena under svenskt styre. Krigen har beskattat folket på liv, blod, ungdom, barn, skörd, kraft men även på land. Signifikativt nog inleddes ett av de två mycket blodiga inbördeskrigen omedelbart i samband med Freden i Teusina.

Hjälp vid krig, anfall och ofred och ofärd
Nog har man fått detta. kanske speciellt under medeltiden och äldre historisk tid, då Sveriges krigsmakt de facto var kraftfull. Men tidigt kom också de finländska styrkorna att utgöra en av de mer muskulösa och vitala delarna av denna krigsmakt.

Utplundring, massakrer
Detta har skett lite snyggare, lite elegantare och lite mer smygande när svenskarna genom krigsgärder och diverse skatter lyckats suga ur den finländska menigheten. Däremot synes ryssarna (och även de forna karelarna, vilka de nu var) ha varit värre ifråga om massakrer.

Västerländska tillhörigheten
Ett annat eftermäle; vars värde måhända torde kunna vara aningen mer omtvistat.
Vi hoppas få tillfälle att närmare återgå till detta.

Ryska tiden
Det komplicerande faktum att ryske kejsaren – av oss i västra rikshalvan oftare kallad tsar – såg med största vänlighet på Finland och lät landet få en rejäl smekmånad såsom ryskt storfurstendöme gör den finska historien sådär härligt komplex. Samtidigt är väl grannsämja ofta en god sak; vilket inte varit lika kritiskt under perioden 1809-1918.

Peter Ericson 7 augusti 2019

Bilden nedan: Författaren vid Slagfältet utanför Oravais, där Ryssland vann en avgörande seger över Sverige-Finland den 14 september 1808. Foto: Monika E. Pensar.

 

ORVAS

Vi besökte OFFERKÄLLAN, känd från världspressen. ”De trakter de fordom bebott” (1 av 4) LEVÄLUHTA, Storkyro storsocken, samiskmedeltida fragment

Redigerad 1 aug 2019

DE TRAKTER DE FORDOM BEBOTT. Fyra artiklar om Levälutha, Storkyro, Pedersöre och Österbottens samiska historia. Artiklarna publiceras också i Saepmie Times och delar av innehållet kommer att ingå i boken Bottniska samer.

STORKYRO
(enspråkigt finsk, fi. ISOKYRÖ) – Nav för Klubbekriget, svedjefinnarnas utvandring och samernas medeltida inrättande i och bortdrivande från de trakter, de fordom bebott. Samt något (i kommande artikel) om Slaget vid Storkyro 1714.
Kan vara den allra äldsta socknen i det historiska Österbotten.

Vi beskriver här i tre artiklar lite kring vår omfattande exkursion som skedde en varm dag i juli månad och i en avslutande fjärde presenteras en del funderingar och slutsatser. Den första här bör ses som en enklare introduktion och de kommande handlar om Storkyro och Lappajärvi med Pyhävuori heliga berg och samiska – potentiella – sijte. Samt ser vi på fornt samiskt leverne och forvägar, sydöstra historiska Saepmies inre uppbyggnad och totalt på samernas infrastruktur i det förhistoriska och äldrehistoriska Österbotten med omnejd.

Med ett stort och djupt känt tack till Marja-Lena Södergård, vår kvalificerade guide på den delen av exkursionen som omfattade Storkyro inklusive LEVÄLUHTA.
Marja-Lena Södergård är sekreterare i Jacob Tegengren-sällskapet (J.T 1875-1956) och har som sådan bistått med viktig information inte minst kring Vörå sockens förhistoria. 

 


BILDERNA:
1. Levälutha – grinden in till Offerkällan/gravplatsen.
2. Storkyro kyrkas västra vägg. Storstenen snett nedan fönstret sägs ha burits någon dagsmarsch innan den placerades där. 3. Albert Edelfeldts (1854-1905) målning Bränd by (Poltettu kylä) från 1879. Foto 1 och 2 av Författaren.

”De trakter de fordom bebott”
Enligt unison finländsk berättartradition är Österbotten av hävd ett gammal samiskt område, innan bofast bebyggelse uppstod. Senare decenniers forskning har skänkt fler nyanser till bilden, men uppfattningen kvarstår – till synes välmotiverat.

LAPPAJÄRVI
Här har vi en bofast sedermera sockenbildning som ska ha omfattat de finsktalande i huvudsak savolaksarna; av vilka en mycket stor del i sinom tid kommer att hamna i det egentliga Sveriges alla så kallade finnmarker. Man kan se likheter både med Dellenbygdens täta relationer mellan allmoge och samer, och med Storsjöbygdens förhållande till kringliggande uråldriga historiska lappmarker.

PYHÄVUORI – den heliga platsen, samiska sijten?
Om denna utvecklar vi oss i kommande avsnitt, främst Del 3 och 4.

LEVÄLUHTA
I kommande två artiklar liksom den fjärde sista kommer vi att utveckla oss om denna världsberömda begravnings (eventuellt offer-)plats, känd sedan 1600-talet och nu på sistone hett stoff i såvöl finländsk som global media.
De för oss intressantaste fynden här är de två kvinnoskelett som har hävdats kunna vara samiska eller tillhörande ”lapparna”, den forna fångsbefolkningen i Finland. Tidsperioden har beräknats och daterats till ca 450 e.Kr.
Ett bättre neutralt begrepp skulle kunna vara ”proto-samer”; men vi försöker resonera så att säga högt om denna begreppsfråga under arbetets gång.

Klubbekriget – Nuijasota 1596-97
Ett krig som rörde sig kring avsättningen av Sigismund och frågan om lojalitet med överståthållare Claes Fleming eller ej. Avrättningarna av upprorsledarna skedde på en ö helt nära Storkyro kyrka, och lite mer om detta krig skriver vi i kommande artikel.
Det som ger oss flera intressanta och centrala aspekter och dimensioner för den samiska historien här är dels att det över Kvarken formligen vällde in krigsflyktade familjer i samband med detta blodiga krig; och dels att deras ursprung i hög grad – analogt med historieprofessor Jukka Korpelas (f. 1957) forskning – också var samiskt, via Savolaks. Vi noterar också det uppror som historiker Heikki Ylikangas funnit i det svenska Österbotten i slutet av 1595.

Behärskade samerna Kvarken – och, om – när?
Vi återkommer i vår andra artikel till denna spännande historia inom ramen för dels den gamla Storkyro, dels den gamla Pedersöre storsocken… Trakter som tycks innehålla urgammal samisk infrastruktur och kanske bär den på svaret på frågan om och när samerna kan ha behärskat Kvarkens pälshandel.

Peter Ericson
28 juli 2019

Vi besökte OFFERKÄLLAN, känd från världspressen. ”De trakter de fordom bebott” (1 av 3) LEVÄLUHTA, Storkyro storsocken, samiskmedeltida fragment

DE TRAKTER DE FORDOM BEBOTT. Fyra artiklar om Levälutha, Storkyro, Pedersöre och Österbottens samiska historia. Artiklarna publiceras också i Saepmie Times och delar av innehållet kommer att ingå i boken Bottniska samer.

STORKYRO
(enspråkigt finsk, fi. ISOKYRÖ) – Nav för Klubbekriget, svedjefinnarnas utvandring och samernas medeltida inrättande i och bortdrivande från de trakter, de fordom bebott. Samt något (i kommande artikel) om Slaget vid Storkyro 1714.
Kan vara den allra socknen i det historiska Österbotten.

Vi beskriver här i tre artiklar lite kring vår omfattande exkursion som skedde en varm dag i juli månad och i en avslutande fjärde presenteras en del funderingar och slutsatser. Den första här bör ses som en enklare introduktion och de kommande handlar om Storkyro och Lappajärvi med Pyhävuori heliga berg och samiska – potentiella – sijte. Samt ser vi på fornt samiskt leverne och forvägar, sydöstra historiska Saepmies inre uppbyggnad och totalt på samernas infrastruktur i det förhistoriska och äldrehistoriska Österbotten med omnejd.

Med ett stort och djupt känt tack till Marja-Lena Södergård, vår kvalificerade guide på den delen av exkursionen som omfattade Storkyro inklusive LEVÄLUHTA.
Marja-Lena Södergård är sekreterare i Jacob Tegengren-sällskapet (J.T 1875-1956) och har som sådan bistått med viktig information inte minst kring Vörå sockens förhistoria. 

 

 


BILDERNA:
1. Levälutha – grinden in till Offerkällan/gravplatsen.
2. Storkyro kyrkas västra vägg. Storstenen snett nedan fönstret sägs ha burits någon dagsmarsch innan den placerades där. 3. Albert Edelfeldts (1854-1905) målning Bränd by (Poltettu kylä) från 1879. Foto 1 och 2 av Författaren.

”De trakter de fordom bebott”
Enligt unison finländsk berättartradition är Österbotten av hävd ett gammal samiskt område, innan bofast bebyggelse uppstod. Senare decenniers forskning har skänkt fler nyanser till bilden, men uppfattningen kvarstår – till synes välmotiverat.

LAPPAJÄRVI
Här har vi en bofast sedermera sockenbildning som ska ha omfattat de finsktalande i huvudsak savolaksarna; av vilka en mycket stor del i sinom tid kommer att hamna i det egentliga Sveriges alla så kallade finnmarker. Man kan se likheter både med Dellenbygdens täta relationer mellan allmoge och samer, och med Storsjöbygdens förhållande till kringliggande uråldriga historiska lappmarker.

PYHÄVUORI – den heliga platsen, samiska sijten?
Om denna utvecklar vi oss i kommande avsnitt, främst Del 3 och 4.

LEVÄLUHTA
I kommande två artiklar liksom den fjärde sista kommer vi att utveckla oss om denna världsberömda begravnings (eventuellt offer-)plats, känd sedan 1600-talet och nu på sistone hett stoff i såvöl finländsk som global media.
De för oss intressantaste fynden här är de två kvinnoskelett som har hävdats kunna vara samiska eller tillhörande ”lapparna”, den forna fångsbefolkningen i Finland. Tidsperioden har beräknats och daterats till ca 450 e.Kr.
Ett bättre neutralt begrepp skulle kunna vara ”proto-samer”; men vi försöker resonera så att säga högt om denna begreppsfråga under arbetets gång.

Klubbekriget – Nuijasota 1596-97
Ett krig som rörde sig kring avsättningen av Sigismund och frågan om lojalitet med överståthållare Claes Fleming eller ej. Avrättningarna av upprorsledarna skedde på en ö helt nära Storkyro kyrka, och lite mer om detta krig skriver vi i kommande artikel.
Det som ger oss flera intressanta och centrala aspekter och dimensioner för den samiska historien här är dels att det över Kvarken formligen vällde in krigsflyktade familjer i samband med detta blodiga krig; och dels att deras ursprung i hög grad – analogt med historieprofessor Jukka Korpelas (f. 1957) forskning – också var samiskt, via Savolaks. Vi noterar också det uppror som historiker Heikki Ylikangas funnit i det svenska Österbotten i slutet av 1595.

Behärskade samerna Kvarken – och, om – när?
Vi återkommer i vår andra artikel till denna spännande historia inom ramen för dels den gamla Storkyro, dels den gamla Pedersöre storsocken… Trakter som tycks innehålla urgammal samisk infrastruktur och kanske bär den på svaret på frågan om och när samerna kan ha behärskat Kvarkens pälshandel-
Peter Ericson
28 juli 2019

Sara Wacklin – fönster till Uleåborgs, Finlands och kvinnors historia

Sara Elisabeth Wacklin (1790-1846) är en oerhört betydelsefull författare, en livfull historisk skildrare av det svenska och det ryska Finland och norra Österbotten samt inte minst en oerhört fascinerande kulturpersonlighet.

Sara Wacklin var också lärare; och startade en flickskola i Åbo. Likheterna med Fredrika Bremer (här förelåg en ömsesidig beundran) är tydliga – kanske främst i det filantropiska och feministiska anslaget i det mesta av deras gärningar.

Hennes produktiva liv kom att präglas av den svenska förlusten av Finland 1809 och 1820-talets stadsbränder i Uleåborg repektive Åbo. Hon bodde bl a i Tavastland, Åbo och Helsingfors. Sara ligger begravd på okänd plats inom Stockholms norra begravningsplats. Hon arbetade i princip ihjäl sig, synes vara den utbredda uppfattningen bland bedömare. Uppenbarligen unnade hon sig inte mycket nattsömn (se nedan, dagboksutdragen).

HUNDRADE MINNEN FRÅN ÖSTERBOTTEN jämte anekdoter, en efterskörd efter Sara Wacklin utgivna och försedda med en levnadsteckning av Helena Westermarck utgavs postumt 1919 men innehåller sammanläggningen av den tredelade originalutgåvan, vilken  bland subskribenterna hade just Fredrika Bremer, biskop F M Franzén (som också var släkting), Z Topelius och J L Runeberg. Den rekommenderas varmt; och innehåller en del samisk historia, vilket vi avser presentera under sensommaren och hösten.
Stockholmstiden
Sara skriver den 12 april 1844:

  Min sysselsättning nu alla dagar med föga variation. jag satte mig kl. 5 om morgonen till skrifbordet, drack mitt caffe på samma plats, med en skorpa kl. 7. Skref åter till kl. 9, då jag gick till hötorget för att [få] något till mid. jag återkom med färdig hackad köttfärd, utur boden vid brunkeberg kl. 10, arbetade åter till kl. 1. då jag gick i köket tillredde och stekte mina köttbullar, kokte mig litet mannagrynsgröt, åt derefter min lilla mid., gick igenom tidningarne, och hvilade på min säng, tills kl. slog 3, då satte jag mig åter till skrifbordet. Kl 7 tog jag hatt ocg kappa, derunder min stora ridicule, gick åt röda bodarne. steg uti en roddarbåt, landsteg vid (oläsligt *) hus-bryggan, gick rakt till södra slaktarhuset, och gröna gången der jag försedde mig med allt, hörande till en köttsoppa, för morgondagens söndagsmiddag, i fiskargången tog jag för 12 s. lutfisk, och återvände med min börda samm väg jag kommit. Kl. 8 satte mig till skrifbordet, sedan jag hastigt doppat en skorpa i en kopp thé. Kl. 9 kokte jag litet lutfisk drack ett glas mjölk och arbetade till kl. 10. då jag lade mig och läste tills dess kl. var 1, då slägte jag öjuset, tackade Gud, för mitt trefliga lif! och insomnade sött. Mina älsklingsplatser inomhus hafva alltid varit köksspisen och skrifbordet utomhus Kyrkan och Spectacler; af ungdomsnlöjen dans och lekar, både hemma och borta.

* Skulle kunna vara Slagthus-bryggan? (PE)

Bild: Oljemålning utförd av Edla Jansson-Blommér år 1846 föreställande Sara Wacklin. Wikimedia Public Domain.

Sara_Wacklin_by_Jansson-Blommer

Birger Jarls sonson Birger Magnusson, effekter av samiska Margaretas verk och platsnamnet Lappfjärd, minst 716 år gammalt: lite om Österbottens 1300-tal

Alla dessa hundratals ”lapp”-namn utefter Bottenhavets, Bottenvikens, Kvarkens, Finska Vikens och Östersjöns kuster. Samernas historia i Finland utom s k lappmarken är dock än i denna dag skriven om än mångenstädes antydd och ideligen i fragment uttalad. Vi har själv försökt ge några ytterst blygsamma bidrag och i huvudsak samlat ihop äldre vetande och traderat och publicerat äldre vetenskapliga arbeten. Nu försöker vi samla samiska visteplatser och motsvarande i arkiven inför kommande (”4/18”, försenat, med undertiteln ”dec/jan eller to m dec-jan-feb”) och nästkommande ett eller två nummer (1 och 2/2019) av Saepmie Times.

Det äldsta kända ortnamnet (eller hellre: toponymen) med samiska kopplingar i södra eller mellersta Finland:
Lappfjärd i södra Österbotten; numera inom Kristinestads kommun.

Lappfjärd beläggs första gången år 1 3 0 3 !
Detta i ett brev av BIrger Magnussom. Mer i kommande Saepmie Times.

Mer i ämnet i vårt kommande nummer.

Här är annars en länk till en koncis men till synes seriös och genomarbetad tillika officiellt publicerad historik – en lärarhandledning – av det kända kunskapsläget för Österbottens 1300-tal. Artikeln har sammanställts av Johanna Björkholm, KulturÖsterbotten, inom Leader-projektet Medeltid i samtid 2017.
:
https://www.kulturosterbotten.fi/images/dokument/Lararhandledning-Medeltid/Artiklar/osterbotten_pa_1300-talet_artikel.pdf

En in extenso-passage därifrån med samisk koppling:

Filip, eller Philipus, Karlsson var en ättling till
Birger Jarl och han tillhörde därför Bjälboätten,
en av Sveriges mäktigaste släkter. Filips farfars
pappa var dock ett så kallat frillobarn, vilket
innebar att Birger Jarl inte var gift med hans
mamma. En frilla var på medeltiden en kvinna
som hade ett långvarigt och etablerat förhållande med en man. Hon hade vissa lagstadgade rättigheter, och frillobarn hade rätt att ärva fadern. I det medeltida samhället  var det vanligt att man såg på frillobarn nästan på samma sätt
som på barn som var födda inom äktenskapet,
och de kunde gärna ingå arrangerade äktenskap för att skapa allianser med lämpliga släkter. Filip Karlsson skulle heller knappast ha haft
någon chans att bli slottsfogde om han inte haft
en mäktig släkt som stödde honom.

Det finns få uppgifter bevarade om Filip Karlssons tid på Korsholm. Hans namn förekommer dock i några dokument från den här tidsperioden. Bland annat blev han år 1389 uppmanad av drottning Margareta och ärkebiskop Magnus
i Lund att understöda missionsverksamhet, för de hade fått höra att befolkningen i Lappland fortfarande var hedningar (DF 981). Filip Karlsson verkar ha varit fogde på Korsholms slott fram till år 1396, då befästningen intogs av vitaliebröderna – Östersjöns sista sjörövare.

ILLUSTRATIONER: 
Stora bilden t.v.: Korsholm (Svedjehamn: W.C Xepheid), no 2 dito (Christine und Hagen Graf), no 3 Kristinestad 1888 (se vidare nedan), no 4 Utsikt från Kvarnberget i Kristinestad (foto Harri Blomberg), no 5. Kung Magnus Birgersson, byst från Örebro och S:t Nikolai kyrka. Foton från Wikimedia Commons, om ej annat angetts.
No 3.  Foto: Hans Sjöman. Via Gunnar Nybond utmärkta sida om Kristinestad: http://sydaby.eget.net/eng/nybond/koppo.htm

 

”Genom Same namma dopet ansågs det christna dopet vara aftvättadt.” Fellman # 2. Dopet. (ANTECKNINGAR UNDER MIN VISTELSE I LAPPMARKEN af JACOB FELLMAN. andra delen. HELSINGFORS, 1906)

Dopet

eller vattenösningen, som hos Lapparne, liksom ock hos Finnarne, var urgammal sed och i bruk långt innan christendomen hos dem vann inträde. Emedan barnet dervid fick namn, kallades denna akt af dem Namma kasta (hos Finnarne nimen anto). Det torde hafva skett genast efter födelsen, måhända redan vid den första tvagningen. Härtill synes man kunna sluta äfven deraf, att såväl hos Lapparne, som hos Finnarne här uppe, den tro är rådande, att barnet är oroligt och grinigt ända tills det blifver döpt och fått namn.

Vanligen sades barnaföderskan, redan innan hon födde, hafva i drömmen fått af någon jabmek uppenbarelse om det namn barnet borde erhålla. Der sådant ej inträffat, skulle fader eller fränder med trolltrummans tillhjelp utröna detta. Voro de ej skicklige dertill, anlitades nåide för ändamålet.

Den christna lärans fordran, att barnet skulle döpas af prest, kunde Lapparne, efter denna läras införande hos dem, dock icke undgå att efterfölja. Men sedan det kyrkliga dopet verkstälts, blef barnet omdöpt. Detta nya, dop, som kallades Same namma dopet (lapp namn dopet), förrättades vanligen, eller åtminstone ofta af barnets moder, men i hvarje fall af qvinna. Det kunde verkställas endast af sådan qvinna, som icke varit barnets fadder vid det christna dopet. Genom Same namma dopet ansågs det christna dopet vara aftvättadt.

Benägenheten för Same namma dopet, som länge fortfor, lärer till en del härrört deraf, att Presterna icke ville tillåta Lapparne att uppkalla sina barn efter deras hedniska förfäder, hvarmed de på ett betänkligt sätt lederade Lapparne i deras fördomar. Lapparne höllo nemligen före, att de döde (Jabmek) i Jabme aimo längtade efter sina på jorden vistande anförvandter och vänner, och att de således traktade efter deras lif för att få dem till sig. Deraf seden att gifva barnet namn efter någon afliden slägting, hvars berörda längtan man sålunda trodde sig stilla, enär den döde, hvars namn dervid kom till användning, sålunda liksom uppkallades och ånyo lefde upp på jorden i och genom barnet; hvilket ock uttryckligen utsädes vid sjelfva döpelseakten. Sålunda trodde man att barnet skulle vara fredadt för de dödes benägenhet att förkorta dess lif.

Det sålunda gifna lappnamnet behöll barnet hela lifvet igenom, om det fortfor att vara friskt och trifdes väl. Men var barnet skrikigt, sjukligt eller oroligt, erhöll det nytt namn genom nytt dop, som kallades ädda namma dopet (ny namn dopet). Nästnämnda tillstånd hos barnet ansågs nemligen vara ett bevis på, att någon Jabmek var förtörnad och framkallade sjukdomen eller vantrefnaden hos detsamma. Det fick derföre nytt namn efter den Jabmek, som förmodades hafva föranledt det onda. Det nya namnet kallades Saivo namma (Saivo namnet); ty vid detta dop invigdes den döpte åt Saivo, medan barnet deremot i Same namma dopet tillegnades Sarakka. Hvartdera dopet förrättades på ungefär enahanda sätt, och vid hvartdera offrades något; vid det förra åt Sarakka, vid det sednare åt den Jabmek, efter hvilken barnet fick namn.

En Lapp kunde, allt efter omständigheterna, omdöpas och erhålla nytt namn huru många gånger som helst. Ty skedde icke förändring i det tillstånd, som föranledt ny namn dopet, eller utsattes man senare för enahanda obehag, måste åter nytt dop ske och nytt namn gifvas. 1) Nåide skulle ock, såsom redan sagts, undergå Saivo namma dopet.

1) En sådan omdöpelse (uusi nimi kastet) var för 80 å 90 år sedan (detta nedskrefs sannolikt på 1830-talet) ej okänd bland Finnarne vid Kemi och Ijo elfvar. Ja, ännu så nyligen som år 1803 säges Bonden Erik Lampela i Tervola kapell, efter att en längre tid hafva varit sjuk, låtit omdöpa sig till Isak och derefter tillfrisknat. Sådan är iitminstone folktron. För öfrigt kände jag i sagda elfdalar under början af seklet äfven andra personer, om hvilka menigheten trodde, att de blifvit omdöpte eller, såsom det hette, aftvättat den christna döpelsen (pessyt pois ristin ja kasteen). De hade alla varit lyckliga i — [textförlust]

Jemväl ådda namma dopet verkstäldes af qvinna, som kallades Lavgädne eller dopmoder. Under hennes tillsyn uppvärmdes vattnet, hvari man insatte två björkqvistar, den ena sådan den hade växt på trädet7 den andra böjd till en ring. Derpå tilltalade dopmodern barnet sålunda: ,,Du skall blifva så fruktsam, sund och stark, som den björk, hvaraf denna qvist är tagen”. Derefter kastade hon i vattnet en ring, ett spänne, eller en plåt af ett silfverbälte eller ock något annat glänsande föremål. Detta föremål kallades namma skello. ,,Här kastar jag”, sade hon dervid, ,,namma skello i vattnet. Blif du så skinande och härlig, som denna skello är.” Derefter skedde sjelfva dopet, hvarvid den, som nydöptes, tillades det namn, som den jabmekas, hvilken i barnet skulle ånyo lefva upp, här i lifvet burit. Förrättningen slutade med orden: ,,Nu är du döpt vid den dödes (N. N.) namn. Få se huru väl det bekommer dig och du trifs dermed”.

Namma skello f’stades nu på den nydöpte, på en gosse under armen, på en flicka i barmen. Den hölls i helgd och ansågs bereda skydd mot hexeri och trolldom, hvarföre den alltid bars. Då gossen uppnått mognare ålder, fästade han likväl sin skello vid sin trumma, der den ansågs vara mycket gagnelig.

Stundom uppvärmdes dopvattnet i en blank messingskittel. I sådant fall behöfdes ingen annan skello, än denna kittel, som då tillföll barnet.

Liksom man genom Samedopet ville rentvå sig från det christna dopet, synes det såsom om man velat hos de gamle gudarne ursäkta sig äfven för det man begagnade sig af den christna nattvarden. Ty länge fortlefde seden att, då man begaf sig till kyrkan för att begå nattvarden, vid första källa, de gamle gudarne till ära, utföra en akt, som hade likhet med nattvarden.

förvärfvandet af jordiskt godt, särdeles ur skog och vatten, hvarföre man trodde att de på antydt sätt kommit i Tapios och Ahtis gunst. Af de troende kallades ett sådant dop Pirun kastet och den döpte ,,kastettu piru” (en döpt djefvul). Ej ens i mellersta Finland lärer denna fördom på alla orter ännu vara fullkomligt utrotad, hvilket deremot numera är fallet hos de finska och norska Lapparne.

Karta från 1720
Carte de Courones du Nord. Qui Comprend les Royaumes de Danemark, Suede, & Norwege &c. Par Guillaume de l’Isle. A Amsterdam Par Pierre Mortier Avec Privilege.
Tryckt i Amsterdam ca 1720.

”Även frågan om en lappskola i Piteå och en vid hyttan i Österbotten bringades på tal.” (1637)

”Även frågan om en lappskola i Piteå och en vid hyttan i Österbotten bringades på tal.”

Gust. Göthe 1929

 ÖB O Magnus

Riksr.-prot. 19 nov. 1635, 15 juni 1637.
Sistnämnda datum framhölls nya superintendentier och skolor som önskvärda. Rikskanslern föreslog e n biskop eller superintendent i
 Reval och e n i Narva eller Ivangorod; »vore ock nödig e n Superintendent i Norlanden, e n i Österbotten och Lappmarken, e n i Tavastland, e n generalpraepositus i Kexholm»>. Även framhåller han, att många gäll äro för stora — i hela Sverige vore knappt 700 gäll. Även frågan om e n lappskola i Piteå och e n vid hyttan i Österbotten bringades p å tal.

Gust. Göthe 1929