Om medeltida samer/finnaz/fångstfolk i Finnemarken Østfold-Dalsland-Värmland (norsk text)

Kroppefjäll_i_Dalsland,_Jaemlee

Text av Åsmund Skasdammen (2000)

Finnskogen før skogfinnene

Før vi starter med Finnskogens nyere historie – det vil si tida fra ca 1640 og fram til i dag, er det på sin plass å minne om at skogfinnene ikke var de første til å bosette seg i dette området.

Norsk historie er dessverre i alle år blitt skrevet og tolket i vestlig retning. Det er germanske folk, germanske tradisjoner og germansk kulter det handler om. I skolens historiebøker er de østlige folkeslag oftest nevnt bare i en bisetning eller i bestefall med et lite underkapittel. I Sverige og Finland er forskerne langt mer opptatt av å se østover. Enkelte norske forskere, særlig de som arbeider med den skogfinske kulturen, har gjort det samme.

Fremdeles står mye igjen å dokumentere. Men jeg våger påstanden; etter istiden ble Norge kolonisert østfra av finsk-ugriske folkeslag og ikke sørfra av germanske folkeslag.

Funn av tufter og andre kulturminner på Finnskogen viser at det har vært bosetting her så tidlig som 3- til 5000 år før Kristi fødsel. Området rundt sjøen Møkeren på Varaldskogen i Kongsvinger er best utforsket. Her er det funnet ikke mindre enn 49 steinalderboplasser.

Finnskog-navnet er nytt; det kom i bruk fra ca år 1700. Hva het så dette området i tidligere tider? Ordet Finnemarken dukker opp gjentatte ganger. Det var et fellesnavn for grenseområdene i Sør-Norge helt sør til Østfold. Ordet i seg selv er et indisium på hvilket folkeslag som har bodd her. ”Finn” er ofte brukt som fellesnavn på alle finsk-ugrsike folkeslag og stammer. Marcus von Bremen skrev i 1240 om Finnemarken mellom Glomma og Göta elv. I de eldste lovene fra Eidsivating og Borgarting (fra 1150) er det med en pasus om at lovens strengeste straff gjelder for den som reiser til Finnemarken for å la seg spå. Dette er et rimelig klart bevis for at ”finn” har bodd i dette området fra langt tilbake.

Flere gårder på dagens Finnskogen har helt klart vært i bruk lenge før skogfinnene kom – ja før svartedauen. Tvengsberget på Grue Finnskog og Øieren på Brandval Finnskog er eksempler på det. Ellers finner vi navn med ”finn” og ”svea (Svedja)” i mange andre mråder enn Finnskogen. Forskning fra like etter år 1900 viser ialt 69 stedsnavn med ”finn” i navnet i Sør-Norge utenom Finnskogen. Slike navn er i senere tid også registrert i store mengder på Hedemarkeen og langs elva Vorma, ja også ved Stavanger! og disse stammer fra 1300-tallet. Dette er også klare indisier på at finsk-ugrisk folk har vært bosatt i Sør-Norge tidligere.

Dette som en liten bakgrunn for å forstå folkevandringene bedre, og å sette Finnskogens historie i en større sammenheng – i en øst-vendt samenheng!

Brandval Finnskog; mars 2000

Kilder: Eskeland Tuula ”Fra Diggasborrå til Diggasbekken”
Univ. Oslo 1994 (Gruetunet Museum)
Gottlund Carl Axel ”Dagbok över mina vandringar….”
Gruetunet Nuseum 1986
Nesholden Birger div. skrifter og muntlig kilde
Samtaler med en rekke finnskoginger
Tvengsberg Per Martin ”Svedjebruket på Finnskogen”
Tidsskrift for Värmlands kultur

Østberg Kristian ”Finnskogene i Norge”
Solør-Odal Historielag 1978

HÄMTAT FRÅN: http://arkiv.finnskogen-turistforening.no/omfinnskogen.html

Foto: Kroppefjäll, Dalsland. Wikimedia commons, uploaded by Fred J

Annonser

När ”upptäcktes” Sápmi, och vad hände då? (Swedish/English) What happened when Sápmi was ”discovered”?

Imacon Color Scanner

Imacon Color Scanner

Svar: Karl IX:s ishavspolitik inleddes. Samernas områden skulle införlivas med den växande stormakten Sverige. Kyrkor och marknadsplatser byggdes och skatter uttogs, and ”the rest is history” – rekommenderar Lennart (Lundmarks)s avhandling för att se hur det gick. Ja, och de flesta av hans andra samiskhistoriska böcker,. Fakta om kartan

”Septentrionalium Regionum Descrip.”
Abraham Ortelius (*1527 – †1598)

och dess skapare nedan:

Cartograph: Abraham Ortelius (*1527 – †1598)
Title: Septentrionalium Regionum Descrip.
Year: Antwerp, 1584
Sheet Size: 41.0 x 52.1 cm (16.1 x 20.5 inches)
Plate Size: 36.2 x 49.4 cm (14.3 x 19.4 inches)
Reference: Van den Broecke, M.: Ortelius Atlas Maps, No. 160
Fascinating and important map of the North Atlantic by A. Ortelius in stunning original colours. Showing Scandinavia, Siberia and the Arctic regions in the East, the British Isles with the North Sea and the Baltic Sea in the South, the mythical islands of the North Atlantic (Frisland, Brasil, Drogeo and Icaria), Iceland, Greenland and the northwestern part of Canada. Van den Broecke stated about this map:When this map appeared it was probably the best one of the Scandinavian area so far. Note the fantasy islands Friesland and St. Brandain. Iceland and Greenland are very distorted and too near… Most likely, the brothers Johannes and Lucas van Doetecum were the engravers. The cartographic sources of the map are the Mercator world map of 1569, the Zeno map of 1558 and the map of Scandinavia by Olaus Magnus 1539. From the 1584 Latin edition of Theatrum Orbis Terrarum, Latin text on verso.
Larger tear right to lower centrefold backed. An area of ~ 7 x 30 mm right to lower centrefold restored and redrawn. With beautiful original old colouring.
About the  Cartograph/ Printer:   Abraham Ortelius was born 1527 in Antwerp. He studied mathematics, Greek and Latin and travelled a lot across Europe. He established a business in dealing with books and drawing maps. His first remarkable map was a 8 sheet world map in the year 1564, but only three copies have survived. In 1570 he issued the ”Theatrum Orbis Terrarum”, the first modern ”Atlas” with uniformly sized maps in a systematic collection. The term ”Atlas” was not used until Mercator introduced it 20 years later. Most of the maps in Theatrum have been engraved by Frans Hogenberg. At the time of publication, the atlas was the most expensive book ever printed. Nevertheless it was a big success and around 7000 copies have been printed until 1612 in many editions and six different languages. Beside the Theatrum, Ortelius compiled a series of historical maps and published it in the ”Parergon Theatri” which was bound with the Theatrum from 1579 onwards or published separately.

Läs mer

On Forest Saami pioneer Karin Stenberg 1884-1969 (by Olavi Korhonen, Swedish edition)

Karin_Stenberg_och_Carl_Lindhagen (1)
KARIN STENBERG

Biografi

Karin S växte upp i byn Araksuolo vid sjön Västra Kikkejaur, några mil nordväst om Arvidsjaur. Föräldrarna levde av renskötsel och den första kontakten med omvärlden fick hon under kyrkhelgerna, då familjen begav sig till tätorten och den samiska kyrkstaden – ”Lappstaden”. Denna samlingsplats, vars seder och traditioner S som vuxen berättade om i bokform, kom att få stor betydelse i hennes liv och för hennes roll som företrädare för såväl frän-derna bland skogssamerna som andra samiska grupper.

Under S:s uppväxt befann sig skogssamerna i en situation präglad av hot mot deras näring – en relativt stationär renskötsel kombinerad med småskaligt jordbruk – och därmed mot hela deras livsform. Gruppen ansågs av företrädare för lappväsendet och andra myndigheter ha fjärmat sig alltför långt från genuin samekultur och tillerkändes därför inte samma rättigheter som fjällsamerna beträffande t ex marktillgång och skolor. Då nordsa-mer efter 1919 års konvention om rätten till renbete på ömse sidor av den svensknorska gränsen tvingades söderut uppstod ytterligare konflikter mellan grupperna.

S har berättat om hur hon vid sex års ålder hörde två samekvinnor i Lappstaden gråtande berätta om familjernas vånda inför hotet att tvingas sluta med renskötseln. Upplevelsen blev för henne en kallelse till ett livslångt arbete för samernas rättigheter och för samisk kultur. För att få en solid grund att verka utifrån beslöt hon sig tidigt för att bli lärarinna. Hon lånade en ABC-bok av en äldre syster, fick hjälp att tyda bokstäverna och satt ofta på en stubbe i skogen och stavade sig fram i texten. Den ambulerande skolan i Lillpite, där hennes föräldrar vintertid vistades med sin renhjord, blev hennes första skola.

Vid 16 års ålder tog S upp frågan om seminarieutbildning med föräldrarna. Genom att sälja en ren fick fadern fram de 35 kr som behövdes för inträdesprovet vid det samiska seminariet utanför Jokkmokk. S kom in och klarade alla ämnen utom samiska. Lärarinnan var skånska och hade lärt sig jokkmokkssamiska, men S talade arvidsjaurssamiska och blev av det skälet underkänd. Det var oväntat, och hon fann det djupt förnedrande att en samisk varie-tet som haft ett skriftspråk ända sedan 1700-talet inte skulle räknas som ”riktig lappska” och skogssamerna därmed inte som äkta samer. Följden blev att hon fortsatte i sv lärarinneutbildning, men fadern fick sälja fler renar innan S nådde fram till examen. Under 40 år verkade hon sedan som lärarinna i olika byskolor inom Arvidsjaur, ofta under primitiva förhållanden. Skollokalerna var på många håll undermåliga, och det var ibland så kallt att barnen fick värma både sig själva och grif-feltavlorna vid den öppna spisen innan skrivövningarna kunde börja.

De samiska kulturfrågorna kom tidigt att engagera S, och de förblev angelägna för henne under resten av livet. 1916 var hon en av grundarna av sameföreningen i Arvidsjaur, den första i Norrbotten, och hon tillhörde senare initiativtagarna till en samegård som blev ett viktigt centrum för kulturella aktiviteter i området. Medel för byggnaden lyckades hon utverka genom landshövding Folke Thunborg i Luleå. Tack vare ett diskret samarbete med en av Thunborgs företrädare, Bertil Gärde (bd 17, s 650), bidrog S till att kommunens försök att få disponera marken där Lappstaden låg aldrig lyckades. Däremot kunde hon inte förhindra att man intill området byggde ett högt hyreshus, som länge kastade sin skugga över kyrkstaden. Huset revs emellertid senare, en slutlig triumf över oförstående myndigheter.

S insåg tidigt hur viktigt det var med förtroliga kontakter med myndighetsrepresentanter på såväl läns- som riksnivå. De kunde påverka beslutsfattarna i kommunen och inom lappväsendet, vilket S fick erfara under ett besök i Sthlm 1919. Hon uppsökte borgmästare Carl Lindhagen (bd 23), som också var riksdagsman och ledamot av jordkommissionen, och fick även inför regeringen tillfälle att redogöra för skogssamernas svåra situation. Den bekantskap S stiftade med höga beslutsfattare gagnade hennes arbete för samerna. Hon kunde t ex aktivt bidra dll att 1919 års lappkommitté, som satts att utreda samefrågan, fick en skogssamisk ledamot. Ett annat exempel på vad kontakterna kunde leda till är upplysningsskriften Dat läh mi-jen situd! (Det är vår vilja, 1920) som tillkom i samarbete med författaren Valdemar Lindholm och gavs formen av en vädjan från samefolket till den sv nationen.

Ärendena för vilka S behövde stöd avgjorde vem hon vände sig till. När frågan gällde kulturminnesvård bistods hon av bl a Ernst Manker (bd 25) och Hans Beskow, landsantikvarie i Norrbotten. I samband med en kris inom renskötseln uppsökte hon 1941 försvarsministern Per Edvin Sköld (bd 31). Då initiativet togs till Sa-mernas folkhögskola, grundad 1942, en- gagerade sig förutom S även Gustav Park (bd 28) och prästen Lennart Wallmark, som blev skolans rektor, liksom också biskop Bengt Jonzon i Luleå.

I den samepolitiska mobilisering som kännetecknade första hälften av 1900-talet var de samiska landsmötena viktiga milstolpar. S var en av dem som planerade mötet i Östersund 1918. Där kämpade hon Ullsammans med Park för bl a skogs-renskötselns fortbestånd och bättre samiska skolförhållanden. Landsmötet i Arvidsjaur 1937, som lockade ca 600 deltagare, kunde anordnas trots länsstyrelsens motstånd. Ekonomiskt stöd fick man då genom Lindhagens ingripande och ett riksdagsbeslut. Ett förslag från S om att bilda en samisk riksorganisation togs åter upp vid landsmötet i Arvidsjaur 1948. Då bildades det arbetsutskott som planerade grundandet av Sv samernas riksförbund, ett organ som skulle tillvarata och främja ekonomiska, sociala och kulturella intressen bland samerna i Sverige. Riksförbundet tillkom 1950 i Jokkmokk och S valdes in i den första styrelsen.

Den samiska slöjden hade en god representant i S. Hon brukade flitigt den samiska dräkten, förde själv samiska slöjdtraditioner vidare och ivrade för att unga samekvinnor skulle förbättra sina färdigheter i dräktsömnad. För detta trägna arbete belönades hon med hemslöjdsföreningspris. S tillhörde också den generation som behärskade gammal samisk berättarkonst. Man kan bara spekulera om vad en skolning i det egna modersmålet hade kunnat betyda för samiskan i hennes hembygd. I radioprogram och tidningsartiklar redogjorde S för sitt liv, från barndom till ålderdom, och hon kände själv tillfredställelse över det hon uträttat. På olika sätt visades hon också erkänsla. Under sin Eriksgata 1952 besökte Gustav VI Adolf S i hennes kåta i Lappstaden, där han sittande på golvets risbädd blev bjuden på kaffe med renost. Men framförallt fick S ta emot utmärkelser som vittnar om den uppskattning hennes verksamhet rönte. Hon förärades 1955 Olof Högberg-plaketten i guld, 1964 Hazeliusmedaljen i silver och blev 1956 också ledamot av Vasaorden. Då Sv Damtidnings akademi tillde- lade S ett hederspris för hennes insatser hette det att ”hon kunde tala för sin sak på ren svenska, hon hade kunskap nog och visste att lägga sina ord väl, hon ingav förtroende. Så fick de myndige i olika institutioner tänka om” (Sv Damtidn 1960).

Under sin livstid förargade S många lokala beslutsfattare genom att ta strid mot deras planer, men hennes insatser vann redan då erkännande. I synnerhet Lappstaden i Arvidsjaur ses idag som en kulturhistorisk klenod räddad åt eftervärlden.

Författare

Olavi Korhonen

Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Dat läh mijen situd! Det är vår vilja. En vädjan till den svenska nationen från samefolket. [Omsl:] Sthlm: Svenska förlaget, 1920. 96 s, ill. [Osign tills m V Lindholm. Förordet undert av K S. Omtr i Samernas vita bok, 7, Sthlm: Sv samernas riksförbund, 1980.] – Lappstaden i Arvidsjaur. Samisk sed och tradition. Berättad av K S. [Omsl.] Uppsala 1957. (Wikström). 13 s, ill.

Tryckta arbeten (bidrag): Rovdjur eller renskötsel? (Samefolkets egen tidning, 1959, s 74). – Ur en samekvinnas synvinkel (Hertha, årg 50, 1963, nr 4, s 10-11). [Referat av föredrag av K S.]

KS

Källor och litteratur

Källor o Ull: Statens småskolesem:s i Mutjek arkiv, vol C IIa:l; Småskolesem:s i Öjebyn arkiv, vol 2, allt i HLA. Matr för Arvidsjaurs lärarkår, vol D III: 1 o 3, Barn- o ungdomsnämnden, Arvidsjaurs kommunarkiv.

R Bergling, Kyrkstaden i övre Norrland (1964); E Florén-Winther, KS död (SvD 27 mars 1969); O Korhonen, Här har ni mig: om KS, samernas förkämpe i Arvidsjaur (År av liv: Luleå stift 1904-2004, ed U Boström, 2003); P Laestadius, Journal af Petrus Leas-tadius för första året af hans tjenstgöring såsom mis-sionaire i Lappmarken (1831); K Lundholm, Gamla kyrkplatsen, Arvidsjaur (1968); E Manker, Skogslapparna i Sverige: fältanteckn:ar (1968); dens o H Hvarfner, Lappstaden i Arvidsjaur (1969); G Park, En märkeskvinna bland skogssamer (Samefolkets egen tidn 1960, nr 2); Sv Damudn 1960, nr 7.

http://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=20059

First picture: Karin with Stockholm former mayor Carl Lindhagen, who was a warm allied in Saami issues.

Lars Nilsson som brändes på bål 1693 för att ha nyttjat spåtrumma

  Johannes_Schefferus_Lapponia_sami_shaman_with_drum

Samerna meddelar att Lars vid sin kåta för sina trägudar uppsatt ett offerställe ’liksom en teater’. Intill detta offerställe har de funnit Lars och hört och sett honom på knä ’ganska illa Siunga och yhla. Jembwäl på sin Spåtrumma häfftigdt Speela, öfwer een sin Sonasohn om sine 6 åhr…den där samma dagh’ omkommit och drunknat i en brunn.

Lars hade ’Sungit och på Trumman slagit att spå lifwet i honom, hwar medh han platt intet uträtta kunnat’. Han ’achtade dem (de utsända samerna) intet, Ehuru dhe honom åtwarna månde medh slicht Ogudachtigdt och Öfwerdådigt lefwerne och diefwulska Giärning att afstå, in till dess dhe nödsakades honom Trumman wåldsamligen att afhända…’Då blir Lars elak till sinnes’, nappar efter kniven och överfaller männen med ’skamlösa Expressioner’, som om de varit orsaken till att sonsonen drunknat emedan de hindrat honom fullborda sin avsikt.

När de utsända återvänder till offerlaven, har Lars där rest tre avgudar och en Torvigg av trä. Där har Lars offrat horn och alla andra ben av två renar. De ser även ben av ett föl och en oxe, med vilkas blod han bestrukit sina avgudar. När männen tar ned gudabilderna från offerlaven, ropar Lars med hög röst på samiska en bön att Tor eller åskan (till vars ära ett av träbelätena är uppsatt) måtte slå ned på de utsända männen med blixt och dunder.


Så långt Hammarén (en eljest något underlig skrift som indirekt synes försvara repressionen) 1991. Vi går vidare till wikipediasammanställningen

När Lars rannsakades ställdes gudaikonerna samt ”Torwiggen” av trä, som han offrat till, inför rätten. På rättens fråga svarade Lars att dessa ”avguderier”, som de kallades av rätten, som han hittills utövat, ”warit honom mycket nyttige och gagnelige” särskilt de tre senaste åren,

”Tå een stoor Siukdom och dödh öfwergick hans boskap af Reenar. Då hade han åtskilliga gånger stått på sina knän med upplyfta händer och anropat den Allrahögste Guden utj himmelen om hielp och bijstånd, att hans Boskap icke måtte utrootade warda … lijkwäl skal det honom ingalunda kunnat hiälpa utan dymedelst blifwandes förorsakat att söka och tillgå andre Medell Neml. Trääafgudars tillbidiande Ofrande och Trummespeeel.”

När rätten frågar Lars ”om sådanne Medel honom något hjälpa kunnat till dess Boskapz lyckligare tilltagande och förökning” svarar han att de har gjort det.

Rätten frågade varför Lars – utom renar – till sina avgudar offrat även en oxe och ett föl. ”Av sin SpåTrummas och dess ringars anledningh, och omlöpande på Trummeskinnet” påstod han sig då ha ”förmärkt att sådanne Creaturs oppoffrande wore hans Affgudar behageligast…”

Förhöret fortsatte. Lars sade att prästerna ofta sagt till honom att ”öfwer all Tingh fruchta och tillbidia den stoore Alzmechtiige Guden uti Himmelen, som Himmel och Jordh och alla Creatur skapat hafwer, men inge Afgudar för honom”, och att de hade predikat för honom både offentligt och privat men att det inte varit till någon nytta för honom, och att han ”sökt sigh andra Medel förmedelst Afgudars tillbidiande och Offrande” etcetera, vilket han påstår… ”warit honom till mycken bättre fromma, och sin Boskapz wähltrefnad…”

Dom och avrättning

Lars dömdes ”i anseende till sine i långligh tijdh Grofwa och Ohörliga Afgudiska widskieppelsers föröfwande” till livsstraff enligt Guds och världslig lag, nämligen 2 Mos. kap 22 och 5 Mos. kap. 13 samtVästerås ordinantia av år 1527 m.m. Domen underställes Svea hovrätt och fastställdes den 26 april 1692.

Innan han brändes på bål satt han i fängelse där han fick undervisning i kristendomen, Guds bistånd och den eviga själens salighet. I ett brev från Hovrätten till landshövding Gustaf Douglas skrivet i början på juni 1692, står det att exekutionen av Lars inte får verkställas förrän han blivit sant omvänd och visat botgöring. I december skriver landshövding Douglas till Hovrätten att Lars verkar omvänd och ska därför sona sitt brott tillsammans med sina trägudar på marknaden efter jultiden.

Nästa år, 1693, brändes Lars av allt att döma levande på bål i Arjeplog med sin trumma och sina gudabilder. Det berättades att han besteg bålet ”med en undersam frimodighet”. När han fördes ut på avrättningsplatsen fick han frågan om vad han tänkte. Han svarade att han var fri från sina synder. Därefter tog han nattvarden och steg upp på bålen där hans trägudar redan låg och ropade på samiska: ”Jesus, tag nu min själ”.

Detta var förmodligen den sista gången en människa avrättades med denna metod i Sverige.

Referenser

  • Granqvist, Karin, ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig. Trolldoms- och vidskepelseprocesserna i 1600- och 1700-talets svenska lappmarker”, Stat, religion, etnisitet. Rapport fra Skibotn-konferansen, 27.-29. mai 1996, s. 71-88.
  • Granqvist, Karin, ”Thou shalt have no other Gods before me (Exodus 20:3). Witchcraft and Supersition Trials in 17th- and 18th-Century Swedish Lapland”, Konfrontation i Lappmarken. Sex essäer om mötet mellan samer och svenskar, sid. 13-27, 1998.
  • Granqvist, Karin, ”Till vem ger du din själ? Berättelsen om Lars Nilsson på liv och död”, Fordom då alla djur kunde tala… – Samisk tro i förändring, red. Åsa Virdi Kroik, sid. 50-59, 2001.
  • Hammarén, Alrik (1991). ”Prästerliga pionjärinsatser i Lappmarken”. Glimten (8): sid. 8-9.
  • Olli Soili-Maria,Visioner av världen, hädelse och djävulspakt i justitierevisionen 1680-1789,,Umeå Universitet, 2007

    Bild: Schefferus.