Om 1740-tals-Sameting och samiskt landsmöte i Rotsund (idag Nordreisa, Troms). Dekalog om Schnitler – Gränser, som skar genom Sápmi. Del III.


Tegning fra 1767 av samisk husdyrhold.
En gjeter med Kuer foran en gamme. Fra Knud Leem: Finnmarkens Lapper. Via Digitalt Museums norska upplaga. 

D E K A L O G OM Schnitler, och gränser som plötsligt skar genom Sápmi. Del III.

I denna del ser vi på hur samiska landsmöten eller Sameting hölls i Troms.
Samt något om jukkasjärvisamernas flyttningsvanor intill 1740-talet.


Fra 29de Maj
: — 
Den Norske Bonde Pælleg, fornam jeg og, at have faaet Tilladelse at bygge i Kongens Alminding. Jmellem de Kongel. Betiente og Lapperne blev her aftalt, at Lappe-Ting (som fra gammel Tid været Brug) fremdeles herefter skulle holdes, dog beleiligst i Rotsund. Man foer derefter til Langesund, hvos Bøyde-Tinget — [utlämnat] 

til 19de hvor Lappe-Ting, efter gammel Brug blev beskikket, at skulle reassumeres paa et for Lapperne beleiligtst sted. — Siden faret til Wang i Senniens Fogderi, hvor — 

Detta är inte enbart tänkt som en historisk dansk språkövning efter Major Peter Schnitler, i den berömde gränsundersökarens, fotspår. Utan oerhört intressant att se att sameting pågick under denna tid. Nedan ser vi en beskrivning av jukkasjärvisamernas flyttningsvanor. Under samma period, dvs runt pingsthelgen 1745, överlämnade Schnitler till Vardöhus’ kommendant, Överstelöjtnant Passau, sin sorgfälligt utförda gränsrapport om nordostliga förhållanden inom Nordkalotten (handlade inte minst om den sameby, Peisen, som för tiden faktiskt delades mellan Ryssland och Norge).
Vidare alltså Schnitler:

Disse Jokasjarfs Lapper fare Østen-fra om Kaarsmisse, og nogle derefter, over Field-kiølen, og holde sig der nogle Uger, nær ved Kiølen paa dens Vestre side, siden flytte de neer, imod Fiord-Botten, en 8 Dage omtrent for St Hans Tid, blive en 4 Uger meer og mindre, herneere, og flytte op imod Kiølen igien, og ligge der en Tid land, men 8de Dage omtrent for Mikkelsmiss fare de over Kiølen tilbage i Sverrigs Lapmark.
     Hvilket saaledes blev berettet i Overvarelse af Jsak Kolling, Bonde-Lensmand, og Lars Pedersen, Malangens Lappe-Lensmand. —

ur Major Peter Schnitlers Grenseeksaminasjonsprotokoller 1742-1745
Utgitt av Kjeldeskriftfondet. Bind I, ved Kristian Nissen og Infolf Kvamen (Oslo 1962). Riksarkivet.

Sameting i Rotsund (idag Nordreisa, Troms) och samiskt landsmöte under 1740-talets andra hälft! Dekalog om Schnitler och Gränser, som skar genom Sápmi. Del III

LEEM Finnmarkens Lapper
Tegning fra 1767 av samisk husdyrhold. En gjeter med Kuer foran en gamme. Fra Knud Leem: Finnmarkens Lapper. Via Digitalt Museums norska upplaga. 

D E K A L O G OM Schnitler, och gränser som plötsligt skar genom Sápmi. Del III.

I denna del ser vi på hur samiska landsmöten eller Sameting hölls i Troms.
Samt något om jukkasjärvisamernas flyttningsvanor intill 1740-talet.


Fra 29de Maj
: — 

Den Norske Bonde Pælleg, fornam jeg og, at have faaet Tilladelse at bygge i Kongens Alminding. Jmellem de Kongel. Betiente og Lapperne blev her aftalt, at Lappe-Ting (som fra gammel Tid været Brug) fremdeles herefter skulle holdes, dog beleiligst i Rotsund. Man foer derefter til Langesund, hvos Bøyde-Tinget — [utlämnat] 

til 19de hvor Lappe-Ting, efter gammel Brug blev beskikket, at skulle reassumeres paa et for Lapperne beleiligtst sted. — Siden faret til Wang i Senniens Fogderi, hvor — 

Detta är inte enbart tänkt som en historisk dansk språkövning efter Major Peter Schnitler, i den berömde gränsundersökarens, fotspår. utan oerhört intressant att se att sameting pågick under denna tid. nedan ser vi en beskrivning av jukkasjärvisamernas flyttningsvanor. Under samma period, dvs runt pingsthelgen 1745, överlämnade Schnitler till Vardöhus’ kommendant, Överstelöjtnant Passau, sin sorgfälligt utförda gränsrapport om nordostliga förhållanden inom Nordkalotten (handlade inte minst om den sameby, Peisen, som för tiden faktiskt delades mellan Ryssland och Norge).
Vidare alltså Schnitler:

Disse Jokasjarfs Lapper fare Østen-fra om Kaarsmisse, og nogle derefter, over Field-kiølen, og holde sig der nogle Uger, nær ved Kiølen paa dens Vestre side, siden flytte de neer, imod Fiord-Botten, en 8 Dage omtrent for St Hans Tid, blive en 4 Uger meer og mindre, herneere, og flytte op imod Kiølen igien, og ligge der en Tid land, men 8de Dage omtrent for Mikkelsmiss fare de over Kiølen tilbage i Sverrigs Lapmark.
     Hvilket saaledes blev berettet i Overvarelse af Jsak Kolling, Bonde-Lensmand, og Lars Pedersen, Malangens Lappe-Lensmand. —

ur Major Peter Schnitlers Grenseeksaminasjonsprotokoller 1742-1745
Utgitt av Kjeldeskriftfondet. Bind I, ved Kristian Nissen og Infolf Kvamen (Oslo 1962). Riksarkivet.

De ändlösa krigen: 1496, i sydöstra Finland (Olofsborg, Savolax), i dokumenterat samiska trakter

Olofsborg, Olavinlinna, ligger i södra Savolax vid staden Nyslott 
Vi är alltså i sydöstra Finland. Här fanns skattande samer på 1540-talet.
Nyslott heter Savonlinna på finska;: och det betyder ju ungefär Savoslott.
Olofsborg med Nyslott är beläget på holmar och öar invid Kyrönsalmi, i det stora Saimen (Saimaa)-sjösystemet, som fram till 1700-talet hette Lapwesi, som betyder ”Lappvattnet”.
De beskrivna händelserna torde ju absolut kunna ha drivit diverse ‘finländska’ (ett ord som inte säkert användes då) grupper på flykt, såväl som samiska grupper.

Savonlinna – Olofsborg i Nyslott. Creative Commons. Foto: Mikko Paananen 2002.
Olaus Magnus avbildade Olofsborg AD 1555 i
Historia om de nordiska folken.

1477:

1477 – Ur Finlands Diplomatarium

Herr Erich Axelsson skrifver sin svåger gamla herr Sten Stwre til ”om thet Nyslott, som han hade latit byggie i Saulax til landwärn, att thet bygdis först medh träwerk, men nu loter han thet mure både medh torn, ringemurer och andre nyttige huus och haffuer ther 16 gode vtlendske muremestere, och när arbetesfolcket moste fare effter sand, sten och kalck, dhå måste han haffue en roote medh huar pråm och 12 eller 15 hans egne tienere medh theris harnesk och wärier för Ryssarnes skuld, hvilket slot han kallade S. Oloffzborgh”.

Ibid:
Knut Karlsson (Gera) tågar i början af februari 1496 emot Ryssarne vid Olofsborg men lider ett fullständigt nederlag; Ryssarne draga, efter att hafva ödelagt Karelen och Savolaks, härjande genom Tavastland till närheten af Åbo; Sten Sture samlar folk och går vid månadens slut emot fienden; denna flyr undan.

Sturekrönikan (PE framhävningar)

Sturekrönikan. Sv. medelt:s rimkrönikor, vers 3910–4010. Beträffande de här nämnda milen se Styffes Bidrag IV, sid. CXCIII, not. 3.
Tiil Oloffs borgh sändes then ädla man,
Knuth Karlsson heether han,
och met honum lxx än ther tiil,
som jak förwissa idher säyia wiil,
alle hoffmän froma,
och sculle tiil nya slotthet komma.
Tha full thet thy wär saa
och mondhe ganska illa gaa,
daghen äpther kyndersmässa dagh soll op ran,
Ryzer them dräpa, holkit jak säya kan.
Thet hände och saa i thy
ath vij eller viij kunde borth fly.
Thet är sorgh ath höra
och sörgelighit saa framföra.
Ryzer laagho för Oloffs borgh
och Swänska män haffua stora sorgh.
Ryzer monde nämaren gaa oc dragha,
thet maaghom wy för Gudhi klagha.
Sawalax baadhe män och qvinna
kunde tha lithet wynna;
the rymde in i landith in
met sorgh och bleeke kin;
Ryzer them fölgher met rwnar snara
och them opfynna å hwar them händher ath wara;
thet maagh jak scriffua nw.
Paa samma tiidh slogo the i häll m siw,
Hwar een Ryz war saa snar,
slogho hwart thet barn i wäghen war,
och Swänskom tiil stoora sorgh,
the drogho in för Kronaborgh;
man plägher thet Tawastha huss kalla.
Thet saa skeer monde naghoth walla.
Ryzer the häria och bränne
och wille in tiil Aabo lenne;
the bränne kirkior och landh
baadhe öffuer aaker och strandh;
the thetta giorde waare ekke alstinges hundrath tw.
Saa hielpe mik Gudh och waares ffrw;
och huru stora skam,
Swänske ey tordes fram,
tha thet skedde; i thy
kom starkt rykte tiil Aabo by
Ryzer i Hatala kirkia waare
och hwaske beeläthe äller korss ath spara.
The waare thaa
när Aabo paa daxleedher twaa.
Her Steen i pläghen ärligh riddare nampn ath bära;
lather idher ekke saa förfära,
jak märkthe paa Aabo borgh
huru hans hiertha war fulth met sorgh;
han leeth tha scriffua öffuer Aalandh och Nyland saa,
och bodhkafflen sculle öffuer alth Finlandh gaa,
man aa huse met thera wäria,
och wille saa met Ryzom bäria.
Hwar man tha siik rörde,
tha her Steen syna byssa borgh aff Aabo förde.
Ther motte man höra mykit gny,
ther waare ynne skärpentiner hundrath try.
Daghen paa sancti Mattias dagh
tha dragha Swänske aastadh,
ryttere och Swänske alle the fläste,
däghlighe män och iw the bäste,
sommelighe met slädha och somme met hästh,
the fara som the gytha mästh;
ix hundrat waare hoffmen tha,
som alle wille fram ath gaa,
ij(m) aff Aalandh komma,
alle däghelige män och froma.
Tha the alle komma samman
tiil hopa och wthan gamman
the mer än xl tusendh waare,
som godha wäria i handom baare.
Tha Ryzer thetta sporde,
alle siik heem hastokth forde;
man ey kunde een ath hynna
äller noghon Ryz ath fynna.
The Swänske wille ekke längher ath yla
the äpther them foro wäl xxiiij myla,
saa matte the ther yla
och gaffuo siik met sorgh tiil hwiila;
the ey kunde längher komma
siik tiil noghon froma.
Hwath halp there mödha,
Kareel, Sawalax, halfft Taffwasta landh lygger ödhe;
ther maane nw ingen boo,
hwaske hundh, hane äller koo.
Hoo kan siik ther huila,
landit ligger ödha meer än lxxx mila.
I blandh Swänske waare lodhbyssor v(c) än meer,
tha thenna reesan skeer;
waare och ganske manga skytta
Swerige tiil liizsla nytta.
Stokholms sollenäre
finge tha the äre
ath the sculle bliffua tiil baka
och Oloffs borgh beewaka.
Ingen war tha annar seen,
hwar drogh heem i geen,
och komma hoffmän tha i thy
aather tiil Aabo by.
Somma skikkas hiith och somme tiith,
mästh tiil presta gaarda i then tiidh.

Finlands medeltidsurkunder. Samlade och i tryck utgifna af Finlands Statsarkiv genom Reinh. Hausen. Band VI. Helsingfors: Finlands Statsarkiv 1930, 11–13.

De ändlösa krigen: 1496, i sydöstra Finland, i dokumenterat samiska trakter

Olofsborg, Olavinlinna, ligger i södra Savolax vid staden Nyslott 
Vi är alltså i sydöstra Finland. Här fanns skattande samer på 1540-talet.
Nyslott heter Savonlinna på finska;: och det betyder ju ungefär Savoslott.
Olofsborg med Nyslott är beläget på holmar och öar invid Kyrönsalmi, i det stora Saimen (Saimaa)-sjösystemet, som fram till 1700-talet hette Lapwesi, som betyder ”Lappvattnet”.
De beskrivna händelserna torde ju absolut kunna ha drivit diverse ‘finländska’ (ett ord som inte säkert användes då) grupper på flykt, såväl som samiska grupper.


Olofsborg. Wikimedia Commons. Foto: Mikko Paananen.

Ur Finlands Diplomatarium:
Knut Karlsson (Gera) tågar i början af februari 1496 emot Ryssarne vid Olofsborg men lider ett fullständigt nederlag; Ryssarne draga, efter att hafva ödelagt Karelen och Savolaks, härjande genom Tavastland till närheten af Åbo; Sten Sture samlar folk och går vid månadens slut emot fienden; denna flyr undan.

Sturekrönikan (PE framhävningar)

Sturekrönikan. Sv. medelt:s rimkrönikor, vers 3910–4010. Beträffande de här nämnda milen se Styffes Bidrag IV, sid. CXCIII, not. 3.
Tiil Oloffs borgh sändes then ädla man,
Knuth Karlsson heether han,
och met honum lxx än ther tiil,
som jak förwissa idher säyia wiil,
alle hoffmän froma,
och sculle tiil nya slotthet komma.
Tha full thet thy wär saa
och mondhe ganska illa gaa,
daghen äpther kyndersmässa dagh soll op ran,
Ryzer them dräpa, holkit jak säya kan.
Thet hände och saa i thy
ath vij eller viij kunde borth fly.
Thet är sorgh ath höra
och sörgelighit saa framföra.
Ryzer laagho för Oloffs borgh
och Swänska män haffua stora sorgh.
Ryzer monde nämaren gaa oc dragha,
thet maaghom wy för Gudhi klagha.
Sawalax baadhe män och qvinna
kunde tha lithet wynna;
the rymde in i landith in
met sorgh och bleeke kin;
Ryzer them fölgher met rwnar snara
och them opfynna å hwar them händher ath wara;
thet maagh jak scriffua nw.
Paa samma tiidh slogo the i häll m siw,
Hwar een Ryz war saa snar,
slogho hwart thet barn i wäghen war,
och Swänskom tiil stoora sorgh,
the drogho in för Kronaborgh;
man plägher thet Tawastha huss kalla.
Thet saa skeer monde naghoth walla.
Ryzer the häria och bränne
och wille in tiil Aabo lenne;
the bränne kirkior och landh
baadhe öffuer aaker och strandh;
the thetta giorde waare ekke alstinges hundrath tw.
Saa hielpe mik Gudh och waares ffrw;
och huru stora skam,
Swänske ey tordes fram,
tha thet skedde; i thy
kom starkt rykte tiil Aabo by
Ryzer i Hatala kirkia waare
och hwaske beeläthe äller korss ath spara.
The waare thaa
när Aabo paa daxleedher twaa.
Her Steen i pläghen ärligh riddare nampn ath bära;
lather idher ekke saa förfära,
jak märkthe paa Aabo borgh
huru hans hiertha war fulth met sorgh;
han leeth tha scriffua öffuer Aalandh och Nyland saa,
och bodhkafflen sculle öffuer alth Finlandh gaa,
man aa huse met thera wäria,
och wille saa met Ryzom bäria.
Hwar man tha siik rörde,
tha her Steen syna byssa borgh aff Aabo förde.
Ther motte man höra mykit gny,
ther waare ynne skärpentiner hundrath try.
Daghen paa sancti Mattias dagh
tha dragha Swänske aastadh,
ryttere och Swänske alle the fläste,
däghlighe män och iw the bäste,
sommelighe met slädha och somme met hästh,
the fara som the gytha mästh;
ix hundrat waare hoffmen tha,
som alle wille fram ath gaa,
ij(m) aff Aalandh komma,
alle däghelige män och froma.
Tha the alle komma samman
tiil hopa och wthan gamman
the mer än xl tusendh waare,
som godha wäria i handom baare.
Tha Ryzer thetta sporde,
alle siik heem hastokth forde;
man ey kunde een ath hynna
äller noghon Ryz ath fynna.
The Swänske wille ekke längher ath yla
the äpther them foro wäl xxiiij myla,
saa matte the ther yla
och gaffuo siik met sorgh tiil hwiila;
the ey kunde längher komma
siik tiil noghon froma.
Hwath halp there mödha,
Kareel, Sawalax, halfft Taffwasta landh lygger ödhe;
ther maane nw ingen boo,
hwaske hundh, hane äller koo.
Hoo kan siik ther huila,
landit ligger ödha meer än lxxx mila.
I blandh Swänske waare lodhbyssor v(c) än meer,
tha thenna reesan skeer;
waare och ganske manga skytta
Swerige tiil liizsla nytta.
Stokholms sollenäre
finge tha the äre
ath the sculle bliffua tiil baka
och Oloffs borgh beewaka.
Ingen war tha annar seen,
hwar drogh heem i geen,
och komma hoffmän tha i thy
aather tiil Aabo by.
Somma skikkas hiith och somme tiith,
mästh tiil presta gaarda i then tiidh.

Finlands medeltidsurkunder. Samlade och i tryck utgifna af Finlands Statsarkiv genom Reinh. Hausen. Band VI. Helsingfors: Finlands Statsarkiv 1930, 11–13.

WHO PUSHED THE SÁMI ANCESTORS AWAY? – Expulsions, Exoduses, Ethnic Cleansings in The Sweden-Finland Kingdom (1:2)

Next Time: Old and recent oppression and confusion in Norway and Sweden. Modern warfare and empty laplands. And on Stalin’s terror, and Russian conditions.

Historic Guilt? Who, where, why, how?
On Early Suomi-Sámi History, remarks and notes
which could be of help for every Truth and Reconciliation commission.
– part 1 of 2 –

MIGRATION
Forced migrations
1595 the Teusina Peace Treaty (read it here: https://histdoc.net/historia/se/teusina.html)

Sammaledes skole och the Swenske befalningzmänn vthi ingen motte hindre store herrens, zaar och storfurstes, Feodor Iwanowitz, öffwer alt Rysslandh zamoderzetz, zaarske höghetz befalningzmän till at optage skatten vthaf the Lapper, som lyde vnder det Duinske, Kexholmske landh och Kols slott.” and this

Theslikest skole och icke heller den store herrens, zaar (English Czar, current Swedish: Tsar) och storfurste, Feodor Iwanowitz, öffwer alt Ryssland zamoderzetz, zaarske högheetz befalningzmän heller andre hans vndersåter vthi någen motte förhindre wår stormechtigste konungz befalningzmän till att opbäre skatten vthaf Laperne ifrå Österbothnen alt in till Warånger, hwilke tilförende och vthaf ålder vnder Swerigis riike lydt haffwe och deres skatt Swerigis konungh gifwit

Passage 1 speaks about by Russia recently won territories, within which Russia hereby is declared to own the privilege of collecting taxes from: that is the estates (or counties) of Kol, Duinske and Kexholm. A common interpreation of the places mentioned is: Kexholm: Fi. Käkisalmi, Ru. Приозерск, Kar. Karjala in Ladoga, Duinske: area around Lake Onega and Kol: of lesser certainty, but sometimes viewed upon as possibly an early fortress of Kola area, most likely to have been founded in the surroundings of Solovetsky Monastery (in its turn founded in 1436). All in all, in general and in a swift, brief way (with a slight risk of simplification; this is present-day (2019) Russian Karelian republic described.
Passage 2 states the old Swedish-Finnish fiscal area, namely Ostrobothnia; which here seems to be understood as the whole of the Northern half of the country. We need to recall that the full extension of the Nordic countries (here: including Russia) not was entirely known by 1595).
What did happen, from what we could conclude, is that
some of the South-Easternmost Sámi groups, around Lieksa in Kainuu territory were forced to more over to the Russian side, as an effect of Teusina Treaty. This might also have struck the Southern Kainuu, Eastern Ostrobothnian Sámis and most of the remaining Savo as well as Karjala/Karelian Sámi groups. According to tax lengths we do find Sámis as south as Nyslott or Savonlinna as late as back in the 1540s. We also hear about Savo proper Saámis in 1454; and there are areas where these groups seem to have claimed land farther beyound centuries where we usually consider to be in Sámi eras. A problem is the Finnish usage of the term lapp (at least in present- and modern-day history contexts), which might be mildy put confusing for a Swedish Historian.

GUILTY PARTIES: Sweden, Russia (Novgorod) and to some extent Finland.

Apart from that, 1714-21 as well as for example; the severe attacks
The consequences of the 1323 Peace Treaty of Pähkinälinna Schlüsselborg or Nöteborg are less known (Шлиссельбург; Sjlisselburg, Schlüsselburg, (Fi.) Pähkinälinna or Lyyssinä); not ought to have led to, eventually or directly migrations; but in deed seen over decades it did.

Earlier in late Nordic Medieval era, Russian ravages seems to have been driven the Sámi groups away from the older habitat: among this one ought to mention the 1200s, coloured by ”Karelian” attacks and ravages in the three Lapplands except Russian Lappland; the late 1400s when the area around present-day’s Oulu became target for numerous attacks and ravages by the PomoresRussians and/or Karelians (probably strengthened by other Fenno-Ugric or Balto-Finnic. Attacking forces during these medieval days most often referred to as Karelians, less often as Biarmians and sometimes, in the traditions seemingly positioned as the Čuds (tjuder in Swedish, Čuovrit in North Saami) – perhaps a scientifically correct ethnonym might be Proto-Karelians?). A striking fact is that the tradition around this hostile people or hords are clearly stronger in Northern Sápmi and almost unheard of in Southern Sápmi.

During the 1200s another attacking force must be included into the equation, namely the Swedish Kingdom! Magnus Birgersson ladulås is, according to several sources, said to have placed an attack towards the Sámi people areas, coordinated and followed by a pacification by the local nobleman Matti Kurkki (medieval form, today Kurki), in Swedish sources called Matthias Kurck. He seems to have been of Savo or Häme origin, most likely a mixture. The Swedish attack seems to have been taking place in the second half of the 1270s; and might be the point from which you can place the intiating era of Swedish-Finnish Colonialism. One cannot really sort out that this tradition – given it actually did take place – to a great extent did aim at Biarmians or the Čuds/(proto-)Karelians.

Behind these hostile meaures stood Novgorod (AD 1136-1478), an early great power with a huge apetite for Arctic, Nordic and Siberian indigenous lands: the Uralic speaking knights only ecexuted the dirty work. An interesting observation is that we can also to a vast extent spot traces of which will later become the birkarla (taxation and trading) system; they seem, indeed to have drawn a model from the very early tax faring journeys by the Čuds. This system also tending to be even older than Novgorod itself:

Thus this system kept on going for a period of 650 years or ca. 900-1550. One could even claim the Royal taxation system with its similar roots (many laplands even did get run by Sheriffs who actually were birkarla-men) kept on going for even another 250 years!
Anyhow it looks like what we today refer to as Finnish Sámis in the Northernmost parts, as well as the once within Kemi Lapland and those under Ostrobothnian flag (AD circa 1360-1441 under County Korsholm or Mustasaari) that they eventually enjoyed a period of relative calm and maybe a chance to gather silver via commercial or trade activities like their relatives in the Western areas. Since the raids or ravage attacks most often also aimed at Finnmark, that may be a historical fact we even could state, since they are less heard of in the lion’s share of the 1300s (nevertheless: in the years of 1377 a new attack at what is likely to be interpreted as Oulu – Owla – is performed from Novgorod). And this is also the period when Sámis are, totally, as a collective, guilty of tributing taxes to the King of Sweden-Finland, or the growing great power of Swedish Kingdom; which actually already under Swedish flag from 1561, which actually made the utmost lion’s share of Baltic and Bothnic Sea to a Swedish inland Sea, eventuelly for some shorter epoque encompassing the whole of the Sea. Nevertheless; there were mostly an uneasy atmosphere in the erämaa east of Kajana castle.

Eric of Pomerania visited Finland (”Eastern part of the Kingdom”) several times and stated anno 1411 that the erämaa belonged to ”the kingdom”, also as distant areas as 200-250 km away from cultivated fields. Only a few years after this, the mass baptism actins in huge water pools took place. At the same time, Novgorod intiated monasteries in Southern- and Easternmost Karelia as well as up in the White Sea.

Finally in this little exposé we should have a look at Russian attacks and ravages in Southern Finland in the 1400s and 1500s. Simultanously, after the Russian annexation of Novgorod in the 1470s new severe attacks did take place in North-East Ostrobothnia. These were the predecessing events which later led to the Teusina Peace Treaty. Many farms and houses were burnt down, and abandoned during these periods. And the reason this is important is that we need to find the main reasons why the Sámi people gradually left Uusimaa and Central parts of Finland, the core area for proto-Sámis or Late Proto Sámis, among Language historians called Lakeland Sámi speakers (Cf. Aikio 2012, Korpela 2014, Heikkilä 2014): those, at this point, seems to be (a) Swedish crusades, (b) Finnish-Swedish settlement movements and early expulsions as well as (c) Novgorod’s attacks and counter attacks aimed at the Swedes, of which 1292 AD Attack at Häme might be the most well-known one (amomng many), and (d) in this Sámi movement’s utmost final stages, Russian ravaging raids along the Uusimaa coast in the 1400s and 1500s. For further reading on Novgorod, see Halperin 1999 (”Novgorodians and the ”Novgorodian Land”. In: Cahiers du monde russe 40/3 [1999] Varia)

GUILTY PARTIES: Sweden, Russia (Novgorod) – to a less extent Finland.

Feodor_I_of_Russia_(parsuna,_1630s,_Moscow_History_museum)
Czar Fiodor I ruled by the time of Teusina Peace Treaty
he lived 1557-1598, reigned from 1584. He was the last
czar of the Ruruk dynasty. Anonymus, 1630s.
COLONIALISM
Classic Colonialism, with driving the indigenous Sámi people away with an expanding settlement movement and cultivation of the ground/thorough modulation of the erämaa, ground for hunting-foraging-fishing that is; as well as the landscape and grazing areas for reindeer pastoralism.
Iron age and 1300s-1700s: well-documented movements i Savo, Häme, Karelia, Kainuu, Ostrobothnia, Kemi or Chimeå Lappland (lappmark in Swedish). Same phenomen is also registrered by Archaeologist about Southern and Central laerlia already back in the late Iron age or ”prime time” viking age. Some might be the cause along the crusade era in the 11-1200s.

GUILTY PARTIES: Finland, Karelia, Russia, Sweden (I would say – in that order).

Refugee movements, domestical migrative or immigrative: Can be technically – or seemingly – done by free will; but almost without exceptions the trigger factors as well as the basic reasons for commit a refugee or domestic migratory act were to be found in the field of tensions in-between the Great Novgorod, later Russia on one side, and Swedish Kingdom on the other.

Isoviha ja Nuijasota
Among numerous known and indicated such refuge-initiating events we must mention primarily the Huge War, (Sw.) Stora Ofreden (Fi. Isoviha) 1714-21; influencing mainland Finland as well as most coasts and (the older) Civil War Nuijasota (Sw. Klubbekriget) in the 1590s; of which the first encompassed enormous burnings and huge, nightmare-creating (only by reading about them) massacres and the second also did feauture a truly horrifying face, which led thousands of Savo people to flee, migrate over to Sweden and start a new life. This did also occur among the Sámi people, only that these groups are less investigated and researched about; if researched at all?
Appropriate amounts of scholarly resources, personally and economically ought to be funded for such research; and this must indeed take place within the framework of a Truth and Reconciliation commission.

 

Peter Ericson Nov 19, 2019


Thus national painter Albert Edelfeldt did view the 16th Century Civil War, the Nuijasota – a war in it’s entire shape created by Swedish noblemen; governors and throne pretenders. From 1879.

Skötesren, goda grannar, samer & bofasta. Om rotegång & urfolksstatus: norrhälsingesamerna igen…

Om Dellen och Norrhälsingland som en något utstickande del i södra Saepmie.

Så varför trivdes samerna så fint i Norrhälsingland (ex Bergsjö, Gnarp och Dellenbygden) ?

Det bör vara inte minst för att de fick husly, vård och mat för dagen om de hungrade.

Var det så här någonannanstans?
Var det så här överallt?
Är det en reminiscens från äldre historisk tid?
Ryssarna (eller mera korrekt uttryck sovjetryssarna) Krupnik och Khazanov skrev på sin tid en del om symbios mellan nomader och bofasta. Sannolikt kan en del av dessa teorier appliceras på de relationer som byggdes här och annorstädes.

Exemplen kan mångfaldigas; är i det närmaste legio i landskapen Ångermanland, Medelpad och Hälsingland samt historiskt även i de flesta delar av Jämtland-Härjedalen. Skötesrenägandet och de nära relationerna som kom att utvecklas mellan renskötarna och de bofasta bönderna och nybyggarna kom på viss sikt att leda til lavundsjuka på andra håll. Det är såvitt vi har förståt bakgrunden till dagens hat: avundsjuka, missunsamhet

Men är det då någonting som utmärker Dellen och delar av övriga Norrhälsingland specifikt?Jo; men det är nog det att de nära relationerna mellean samer och andra i bygderna ifråga tidigare och tydligare än på andra håll manifesteras i skriftligt dokunenterad form: vi kan utläsa det i ministerialböckerna. Skriftliga uppteckningar och muntliga intervjuer låter sedan antyda att företeelsen vidmakthållits genom flera århundraden. Ännu kring 1920-30-talet vallfärdar – exempelvis –  fattiga samer till en by som heter Vade i centrala Bergsjö. Detta framgår med ymnighet i det muntliga intervjumaterial som bevarats av Jämtlands läns museum utifrån de spänannde intervjuer som genomfördes av Olle ”Rajd” Andersson m fl främst under perioden 1979-83. Redan under 1600-talet noterar vi dessa nära relationer.

Boende i bagar- och bryggstugor (och understundom i boningshusen) är en företeelse som i Medelpad och Hälsingland växer fram under främst 1910-talet. Samma period gäller för samer och kustbönders relationer i södra och centrala Ångermanland samt i delar Ådalen och s k Höga kusten. Långt tidigare syns täta relationer ha funnits i västra och norra samt nordligare och mer inte/västra delarna av centrala Ångermanland.

Andra tidiga exempel finns, dels ifråga om verddi-systemets utövande i reella Lappland och i stora delar av Västerbottens inland; alltså mera i nybyggarbygd. Här torde samma fenomen som i t ex Härjedalen kunna skymta fram; där relationerna blivit riktigt intima och utbytet flitigt, har i en annan ände avundsjuk kunnat dyka upp. Under vårt arbete i Nordmaling framskymtade en liknande företeelser ordentligt påtagligt.

1700-talets statliga tvångsingrepp
Kom sockenlappssystemet eller det senare och därpå följande bofasthetstvånget att göra samerna mer assimilerade och ”samkörda” med den övriga befolkningen? I grunden högst tveksamt. kanske någonstans. Men de skulle ändå hållas åsido och avsides. man höll sig gärna också avsiktligt på sin kant – vilken torde ha gått över inte minst kvinnorna och ökat på spädbarns- liksom barnsängsdödligheten.

Till slut: Varför så speciellt i just Norrhälsingland? 
Vi vill mena att samerna haft en lokal och regional urfolksstatus i trakten.
Helt enkelt.

 

Mer om hälsingesamer; om samförstånd samt om värdsystem kommer i denna blogg framöver.


Peter Ericson 21 oktober 2019 

Ingen fotobeskrivning tillgänglig.
Bilderna, ovan: Också i Medelpad och sydligare delar av Hälsingland togs samerna ofta gärna väl om hand vid t ex ålder- eller sjukdom. Just här ser det dock ut att vara ett utpräglat sjösamiskt (möjligen också kustskogssamiskt) årstidsläger i Enånger år 1695. 

Nedan: Detalj. Jacob Danielsson med hustru Malin; Mårten Hindrichsson m fl samer 1695 i Enånger, Hälsingland. Dessa utpräglade kustsamer synets annars ofta i Gnarp och Tynderö.Ingen fotobeskrivning tillgänglig.

Vem var Tyrgils Knutsson?

Tyrgils Knutsson fängslas

 

[T]ha tok marskin vm sik at jäwa
medhan hertughin vil sin vilia hawa
at the skullo honom angist til dragha
ok war han varnader alla dagha
at hertoghin var honom ekke goder
han heet konungin sin broder
Han er myn broder jak er hans man
Jak hopes thz at engen kan
gita thz a mik fulfört
at jak hauer nokra sakir giort
vtan thz ware konungsins budh
jak ville at jak hade swa tiänt gud
swa som jak hauer tient honom
tha ware mik bätre löön i wanom

[T]her nest kom konungen til lena
ok mz honom mange riddara oc swena
Ok hans bröder hertogane badhe
tha lydde konungen thera rade
Ok loot herra törgils knutzson fanga
sidhan took honom at misganga
Jnne fore honom som han stood
han sagde ädela konunger good
Thz i mik snödelika wt giffwin
tess hawen i blygd ä mädhan i liffwin
hans dagtingan halp honom ey eth haar
then tiid mannenom misgaar
Tha er han taghan litet hörder
vm nattena var han thädhan förder
Ok wardh satter vpa een hest
ok hans föther vnder bukin läst
Thz giordo the for then saka
at man skullen ey aff them taka
Ok ridhu hender tiwidh
Ok räddos starkelika ofriid
aff hans frender ok aff hans magha
thz the skullo leggia fore them lagha
Thy ridho the bade dagha oc nätter
mangen ädela hester war ther trötter
för än the stokholm nadho
mange dughande men tha badho
wäl fore honom hwa han saa
at han skulle godha datingan faa
A stokholms torn satto the han
han giorde som en witer man
Optelika sin scriptamall
ok tenkte vpa sina siall
han wänte sik enga vndan färd
vtan at han skulle döö for eth swerd

Via Project Runeberg

Mer om Torgils här:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Torgils_Knutsson

Bilden: Viborgs grundare Torgils Knutssons staty i Viborg.
Wikipedia, CC, Fotgraf: Andrew Zorin.

Viborgs grundare Tyrgils Knutsson fängslas (Erikskrönikan)

Tyrgils Knutsson fängslas

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

[T]ha tok marskin vm sik at jäwa
medhan hertughin vil sin vilia hawa
at the skullo honom angist til dragha
ok war han varnader alla dagha
at hertoghin var honom ekke goder
han heet konungin sin broder
Han er myn broder jak er hans man
Jak hopes thz at engen kan
gita thz a mik fulfört
at jak hauer nokra sakir giort
vtan thz ware konungsins budh
jak ville at jak hade swa tiänt gud
swa som jak hauer tient honom
tha ware mik bätre löön i wanom

[T]her nest kom konungen til lena
ok mz honom mange riddara oc swena
Ok hans bröder hertogane badhe
tha lydde konungen thera rade
Ok loot herra törgils knutzson fanga
sidhan took honom at misganga
Jnne fore honom som han stood
han sagde ädela konunger good
Thz i mik snödelika wt giffwin
tess hawen i blygd ä mädhan i liffwin
hans dagtingan halp honom ey eth haar
then tiid mannenom misgaar
Tha er han taghan litet hörder
vm nattena var han thädhan förder
Ok wardh satter vpa een hest
ok hans föther vnder bukin läst
Thz giordo the for then saka
at man skullen ey aff them taka
Ok ridhu hender tiwidh
Ok räddos starkelika ofriid
aff hans frender ok aff hans magha
thz the skullo leggia fore them lagha
Thy ridho the bade dagha oc nätter
mangen ädela hester war ther trötter
för än the stokholm nadho
mange dughande men tha badho
wäl fore honom hwa han saa
at han skulle godha datingan faa
A stokholms torn satto the han
han giorde som en witer man
Optelika sin scriptamall
ok tenkte vpa sina siall
han wänte sik enga vndan färd
vtan at han skulle döö for eth swerd

Via Project Runeberg

Mer om Torgils här:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Torgils_Knutsson

Bilden: Viborgs grundare Torgils Knutssons staty i Viborg.
Wikipedia, CC, Fotgraf: Andrew Zorin.

BOTTNISKA SAMER. Om det samiska kustlandskapet i arkiven – från St. Petersburg till Kolmården —) – samiska spår, avtryck och boplatser i maritima trakter (smakprov) P. Ericson 2019

Av Peter Ericson

Bottniska samer 

 

Vi hade kunnat börja på Karelska näset, numera i Ryssland, i Lapausei, dvs Lappvattnet, eller kring Lappeenranta i sydostligaste Finland, i de trakter samer skattade runt 1540 eller varför inte vid det Katinala gods varunder skattande tavastesamer låg år 1390. Men nu handlade det dels om kusten, och dels har vi alltså högre beviskrav på boplatser än enkom toponymer om än aldrig så många.

Så vi inleder alltså vår i huvudsak rapsodiska genomgång lite försiktigt i forna Österbottens län; det (bildade 1634) som delades i Uleåborgs respektive Vasa län år 1775.

Vi startar med Hailuoto, dvs Carlön (idag Karlön). Den samiska sijte som bodde där med sina tidtals minst 400 renar omskrevs av exempellöst många sinsemellan oberoende källor, finländska geografer inte minst och svenska 1776-1795, ex Hushållningssällskapet och Geografisk årsbok. Ön ligger alltså utanför Oulu = Uleåborg, som f ö har ett namn som vanligen kopplas till äldre samisk och ska betyda våt- eller sankmark, möligen ett med det fornnorrländska og besläktat ord. Lite längre norrut omkring Kemi – på svenska tiden kallat Chimeå – samt enligt samtida dagspress s k ”elf-lappar”, dvs älvsamer utmed huvudvattensystemet. 1880 (t ex) omtalas samer med renhjord på vinterbete nära Kemi stad.

En 716 år gammal toponym vid södra österbottenskusten – som sedermera låg till grund för den historiskt intakta staden Kristinestad – väcker stort intresse, nämnd i förbigående i ett brev skrivet av Birger Magnusson, Birger Jarls sonson; nämligen den gamla storsocknen Lappfjärd. Kombinationen etnonymen lapp och sund/sand/vik/fjärd är högst frekvent. Den här är dessutom oerhört gammal.

Likafullt är toponymerna, terräng- och platsnamnen av oerhört stort intresse. Varje kartblad i svenska delen av Österbotten röjer uppenbara såväl lapp-namn (oftast) som ren-namn (ibland). Denna företeelse är utan minsta tvivel starkast vid kusten och ute på öarna. Några exempel:

Esse: Lappfors, Nederlappfors, Överlappfors 
Lappfjärd: Lappfjärd 
Lappo: Lappo 

Då ska vi också notera att detta uteslutande handlar om finlandssvenska bebyggelsenamn, som det kallas. De finskspråkiga är ej medtagna, det är inte alltid dessa toponymer sammanfaller. Minst tiotalet fler sådana namn finns i Österbotten, främst på sjökorten: SLS har inte tillnärmelsevis fått med alla.

S k ”lapp”-toponymer kommunvis – en kort jämförelse över Kvarken och Bottenhavet/Östersjön

Jämför vi med Åland, det mellannorrländska kustlandet eller Roslagen är antalet lapp-namn till synes koncentrerat störst i Nykarleby och Vörå kommuner, tätt följt av Kristinestad. Sedan om vi ser på Norrtälje, Östhammar, Stockholm och Haninge kommuner så har dessa var för sig sina sådana koncentrat av namn. Exempel på sådana har vi bland annat där kring Ornö, Saltsjöbaden/Värmdö, Häverö och Forsmark – emedan Södertörn bör undersökas närmare, liksom Mälaröarna.
Dock finns det alltid felkällor här; man må komma ihåg att en närstudie av sjökort, Ekonomiska kartan etc samt, naturligtvis, samtal med initierade informanter valigtvis ger ett mer omfattande resultat än att bara titta i ortnamnsregistret eller dess finländska/finlandssvenska motsvarighet. Samtidigt håller vi i minnet att finska namn här ej medtagits. Å andra sidan dominerar de finlandssvenska namnen kraftigt i de specifika kusttrakter vi undersökt. Troligen skulle en djupgående undersökning av södra Finland komma att ge en kraftig uppräkning av namn där.

Fokus är är alltså främst på havsanknutna toponymer. Hudiksvalls kommun ligger i södra Norrland men inte minst med Hornslandet finns ett antal sådana havsnära eller -anknutna namn inom den kommunen. Umeå har några på Holmöarna. Fortfarande talande kommunvis har Kramfors genom Nordingrå och Vibyggerå en rad sådana namn- Örnsköldsviks ligger generellt lite längre in. Nordmaling har flera havsanknutna lapp-toponymer belagda på 1700-talet. Tynderö i Timrå kn har ett par sådana, liksom det finns fler i trakten. Sköns (Sundsvall) Lappkojberget och Lappbacken torde kvalificera; och Nordanstig är inte sämre. Mellan Iggesund och Skutskär ser det preliminärt magrare ut.
Slutligen även en reservation för Åland; där vi ej känner kartorna på detaljnivå särdeles väl. Fler skulle kunna finnas.


Fokus är här främst på havsanknutna toponymer. Hudiksvalls kommun ligger i södra Norrland men inte minst med Hornlandet finns ett antal sådana havsnära eller -anknutna namn inom den kommunen. Umeå har några på Holmöarna. Fortfarande talande kommunvis har Kramfors genom Nordingrå och Vibyggerå en rad sådana namn- Örnsköldsviks ligger generellt lite längre in. Nordmaling har flera havsanknutna lapp-toponymer belagda på 1700-talet. Tynderö i Timrå [ — ]

Lappfjärd, dvs Kristinestad (olika varianter över tid)

Äldre belägg Årtal

Michæl de Lappafærd 1303

Lappfierd  1442

Lappafierd-(h)aby 1492 – 1494

Lappfiell soken  1508

Lappefierdin  1514

Lapferby  1546

Lappfierd  1552

Nu skulle vi inte gå ner till södra Finland, men om vi gjort det kan vi konstatera följande välbelagda och etablerade toponymer i Nyland längst i söder (vi noterar avsaknaden att Lappvik, nog kanske för att främst numera är känt under namnet Lapinlahti):

Tenala: Lappvik 

Kyrkslätt: Lappböle
Helsinge: Lappböle 
Pernå: Lappnor
Lappträsk: Lappträsk, 
Strömfors: Lappom

Dessutom skulle såväl Oulu-namnet som Kott- (kott äldre svenska nominiativ för kåta, jfr. kottor (pl.) kunna skvallra om form samisk aktivitet. Mer forskning efterlyses! 

Källa här som ovan är http://bebyggelsenamn.sls.fi/ vilket lika lite som svenska motsvarigheter är heltäckande. Exempelvis finns dussintals fler namn i Österbotten än vad som anges.
Vi erinrar oss dock bruksskolan för samer, kungliga renskötare i Korsholm och den allom citerade sägnen eller traditionen om att samer länge bebodde Österbotten, även dess kustland. Se artikel på annan plats i detta nummer. Vi bör hålla i minnet att Österbotten-begreppet skiftat starkt över tid.


Norrbotten – Bottenviken

Kl. 10 d[en] 15. [Augusti] reste vi in til Lule-Nystad. Staden ligger väl, på en half ö, mot söder (är) af öpna skärgården – sunnanväder gör der hamnen osäker, men så mycket säkrare är han på norr, hit seglas förbi landt udden. flere fartyg lågo der. Til det yttre såg han något sämre ut än Torneå – til välmågan skal vara bättre, största handel med bräder och tjära. Vi voro som hastigast inne hos Borgm[ästare] Bergström. Kyrkan stod under bygnad, sacristig[an] vid främr[e] ändgafv[eln] med Predikstolen öfver altaret, emellan sacrist[iga]n och öfverrumet och kyrkan voro tilärnade fenster. Assessor Langes hus och gård låg väl – hade ett litet bygt castell – färgat – af trä, til Lusthus. 51 Vid hemres[an] [mot Lule Gammelstad/PE] sågo vi 2ne Lappkåtor – der ingen ting syntes, utom fattigdom. Fingo der traktera oss med åckerbär. Desse lappar försörgde sig (med tiggande) bärplockande, korgar etc. Hade intet haft renar. Dagen – liksom den förra, vacker, strödda moln på himmelen. Kyrkan i Lule g[amme]lstad är stor, med 7 läktare. Altartaflan kostbar. liknar Strängnäs altartafla. Gäddvik Kl. 5. Lule älf öfverfors – Hon kan ej stängas med Laxpata som Torne, för sitt djup. En stor bro och ny rät väg är anlagd. nära Ersnäs, ginande öfver en hafsvik. – För Regnet lågo vi om natt i Ersnäs.
Samuel Liljeblad ”DIARIUM för en Lappsk Resa Anträdd d. 29 maji 1788”  URKUNDEN NR 15 Källserie utg. av Forskningsarkivet vid Umeå Universitet Red. Karin Snellman. Vi noterar att ännu 1788 man kunde kalla nuvarande Luleå för Lule Nystad.

Vissa orter urskiljer sig starkt genom århundraden och bland de, speciellt kustnära eller rena öar, vill vi nämna Hvitå i Råneå, Andersön, Brändö, Persö, Kallax.

Några platser och i förekommande fall tider och proveniens där samer noterats för aktivitet utmed norrbottenskusten eller nedre områdena i historisk tid: Nederluleå (sn)1730, Bensbyn, Luleheden, Svartlåskogen, Lule stad, sjösamer (dito) 1708, Rödingträsk i Överluleå socken (sn) 1857, Gammelstaden 1709,  —-  [ — ]

Andra platser av betydelse är exempelvis Vojakkala, birkarlasätet; Seskarö, utskeppningsplats för kronans renar och Medlerstein, bruket, vartill en enorm mängd samer var kopplade som s k hållappar, vars renhjordar i sin helhet framdrevs eller -odlades för att möta järnbrukets behov. Enligt Linné var Medlercreutz en man som samlade pengar. Givetvis är Norrbotten – såväl länet som landskapet – exempellöst fullt med samiska boställen, i tusental. Också efter kusten kan kända och indikerade boställen i arkiven mätas i minst hundratal. Platser som både varit trivselland och boplatser är t ex Brändön, Kallax, Hindersön och Persön. Mer i kommande nr.

Sträckan Skellefteå-Umeå

Detta område ägnar vi mer uppmärksamhet i något av de kommande numren.
Bureå 11:1 är en samisk härd som vi vill nämna, den ligger i det område som hävdats vara men ej bevisats såsom kloster. Björngraven utåt Bjuröklubb bör ju ävenledes nämnas.

Några samiska platser i urval mellan Umeå och Sundsvall

Umeområdet är inte så systematiskt genomsökt som man skulle önska, även om vissa insatser tycks ha gjorts i samband med kulturhuvudstadsåret. Väldigt många av de tidiga kustsamerna tenderade att samlas sig kring Ön. Andra anhopningar av aktivitetsområden finns mellan Klockarbäcken och Umedalen. Populära vinterbeten har genom århundradena visat sig dels i Piparböle-Hissjön, dels i Ersmark men även i mindre avgränsade områden, inte minst ute vid Skeppsvik för tusentals renar kunde beta under vintrarna på 1870-talet. I gamla dagar gick man gärna över isen vid Holmsund mot Obbola. Holmöarna bör nämnas; här har samisk aktivitet varit legio.
En gammal etablerad flyttväg över Klabböle-Stöcksjö (ibland vidare ut till Holmöarna) stängdes av i samband med det gigantiska vattenkraftverkbygget Stornorrfors på 1940-talet.

Vännäs

Pengsjö 1870 samt Örsbäck med Mandamor och ”gammlappan’ ”
Om detta intressanta komplex av händelser, människor och platser har vi uppehållit oss (PE) i en artikel i Christer Westerdahls bok Sydsamer (2008); som en följd av ett mångårigt arbete i Nordmalingsprocessen och detta som ett centralt inslag i denna. Materialet härrör till stor del från Nybyggarmuseet i Pengsjö och Tycho Nymans penna. Släkten Nyman räknar sitt lokala ursprung från en soldat J. Nyman, som avled tidigt och lämnade änkan med torpet och fem barn. För att hon skulle slippa bli bostadslös och runierad borgade samerna från Tärna för henne och en flera generationer lång samarbetshistoria inleddes. T. Nymans farmor lekte med samebarnen och lärde sig samiska ute på Örsbäcksheden vid ungefär samma tid, de intensiva vinterbetesperioderna på 1860-talet (paralleller har omtalats bl a i Sättna, medelpad – men åter andra exempel finns). Som motprestation för borgen fick änkan Nyman ta hand om ett antal äldre samer som inte orkade följa med tillbaka upp på vårarna. Mer om detta i andra sammanhang och i Sydsamer.
Samtidigt med mina arkivfynd i den spännande bevislådan undertecknad ”ärvde” i angivet sedvanemål – och tidigare – hade Henrik Omma med familj spelat in videofilm vid sina besök ui den gård som de i Vapsten sameby kallade Slaktar Nymans gård. Som man besökt under ett försvinnande stort antal generationer, alltmerdan huvudvinterbetet låg nedströms utmed Torrböles och Örsbäcks lavhedar.
En mycket intressant aspekt i sammanhanget är att Pengsjö av språkvetare anses vara samiskt i etnonymin (vilket ju torde kunna tala för långt äldre samiska samband än det 1870 som Nyman-historien tar sin rot i ); nämligen
Bienjjiejaure = Hundsjön.

Nordmaling präglades länge, under hela rättsprocessen (sedvanemålet i Nordmaling; även kallat Nordmalingsmålet 1997-2011 av den döda hand sådana processer ofta lägger över ny forskning som inte syftar till ren bevisföring. Detsamma gäller i hög grad Hörnefors och Bjurholm [ — ]

 

 

Fullständiga bildtexter i sista delen. Sjösamen heter Ivar Samuelsen och hör till ”nordnorska stammen!”. Foto av Bonaparte 1884, Wikimedia Commons.
Samegruppen är från Ulvöhamn 1890.

Liksom till närmast nedanstående socknar återkommer vi till Nordmaling i kommande avsnitt; men vill ändå nämna ett mycket signifikant område med flera olika boplatslägen nämnda: Ava-Aspeå med Hemörssundet och Drivan. I angränsande trakter som Rönnholm och Saluböle —— [ — ]
En oerhört intressant företeelse är den sjösamiska historia som skymtar fram i de tidiga toponymerna känd senast från ca 1780; och som lär kunna fylla ut Sveriges sjösamiska historia mellan Umeå och Höga kusten.

Botniabanans arkeologiska undersökningar, som vi planerade tillsammans med Raä
Här bör nämnas den för tiden oväntade rikedomen av samiska kustlämningar som följde på den första upptäckten vis Lill-Mosjö i Banafjäl, Grundsunda i samband med Botniabanans arkeologiska undersökningar. På den följde snabbt andra härdar och flera i angränsande Tävra, Arnäs. Därtill ett par år senare i Nätra på Bjästamon, fler härdar. Sedermera tillkom tre funna härdar i Säbrå – idag har vi 13 st samiska härdar käna utmed sträckan Grundsunda-Säbrå. Naturligtvis bara toppen på ett isberg, men ändå jämfört med för tjugo år sedan enorma framsteg – och något som aalltmer påverkar tänkandetinom kulturmiljövården. Första fyndet 1998 rubricerades till att börja med som ”möjlig ryssgrav”. Dock kom fyndsammansättningen av kritpipor, skinnskrapor och samtida mynt tillsammans med det faktum, att sockenlappen Per Jonsson höll till på mer eller mindre den exakta platsen att snabbt före arkeologerna till säker mark. Intressant är att en flyttled tycks ha passerat platser såväl före som efter Per. Förstudierna till Raä:s botniabanearbete var oerhört intressanta att arbeta med. Detaljerna kring de inblandade aktörerna och källförteckning till den digra rapportskörden kommer vi att återkomma till.
Att medlemmarna från Vilhelmina norra sameby, varav i sammanhanget bör nämnas Jonas H. Gorik och Laila Stinnerbom, hjälpte oss att identifiera härdarna i Lill-Mosjön såsom samiska ska alltid kommas ihåg; och var helt avgörande – inte minst för att vi så snabbt kunde gå vidare på rätt spår.

Höga kusten – av stort intresse: rikt sameliv sedan gammalt

52 byar, 52 sjöar, 52 berg, 52 visteplatser … ?
Åtminstone de tre första utsagorna är en del av ett gammalt lokalt (eller möjligtvis ångermanländskt) talesätt. Även om detta låter som en ouppnåelig boktitel om socknen Nordingrå för framtiden vore det utan tvivel möjligt att skrapa ihop detta antal samiska boställen; i synnerhet om man finge räkna in sockenlappsboställena. Här väljer att lyfta fram blott tre (och lyfta ett par andra aspekter, som informanter, flyttvägar och metodproblem) områden/platser: vi ser på Lappudden vars s k lapptorp – en lokal benämning – delas mellan Järnsta och Körnings byar; ett torp på en udde i Vågsfjärden, Det har kallats replipunkt utmed ett mellersta flyttstråk av de tre som ansetts genomkorsa Nordingrå, ehuru inte så långt ifrån det sägenomspunna tillika mystiska och hittills fyndlösa Lappkåtaberget. Härtill borde även nämnas Mjällomslandet med av Olov Lundin 1971 omtalade handels- (och förmodligen även -)platsen Måviken —— [ —-]

De fiskande burgströmarna höll ofta till i Fällsvik och vid Hamnbastudden [Hamm: bastûddn] ute i Hamna, dvs Fällsvikshamn. Författarens mormors äldste bror Petrus Viklund, född 1913, berättade ganska utförligt om detta åren runt 2000, och visade på platsen som sedermera skyltades inom ramen för Kramfors’ samiska kulturled Hällmarker & blått hav eller Gälnoe jîh plaaves maeroe.

Vibyggerå-Bjärtrå-Skog-Nora:
Kallas i lappfogdarnas arkivmaterial och i utredningen från 1914 för reservbetesland. Beläggen för tidiga samer utanför de rena fjällsameleden – vanligen antingen skogssamer eller sjö-/kustsamer – är förhållandevis ymniga. Här finns rejält många trivselland av vilka vi nu blott nämner Torkel Larsson Kroiks sista, nämligen Skullerstabölen. Han sålde halva sin renhjord till Nils Leonard Nilsson i Långudden, Bjärtrå på hemväg från Nora och Skogs socknar. Denna författares mormor stod som barn och såg Torkels renhjord (i Nordingrå) passera upp emot Barsta och ”frödde fötterna”. Ute i trakten ifråga finns förresten minst en Lappkôjmon. Vid ett annat tillfälle omsprangs vår informant A, kvinna, född 1916 av samma drygt tusenhövdade renhjord, som kom snabbt mullrande uppifrån Ådd: aschkajn, dvs Ådals kaj, dit den nått via isen på Gaviksfjärden.

BILDEN: Ivar Samuelsen, fotograferad av Bonaparte 1884. Wikimedia Commons.
Ivar var en norsk sjösame. kan samerna i vårt innanhav ha sett ut på liknande sätt?

sjøsamisk_mann_finnmark_norge_ivar_samuelsen_1884_av_bonaparte

Forts i Del II

(icke-bindande förhandsbeställningar på boken på fb-sidan southsaamihistory erbjuds inom kort; samt inom kort på en egen hemsida.
Serien kan också läsa avsnittsvis i Saepmie Times, del 1 ute inom kort!)

”Genom Same namma dopet ansågs det christna dopet vara aftvättadt.” Fellman # 2. Dopet. (ANTECKNINGAR UNDER MIN VISTELSE I LAPPMARKEN af JACOB FELLMAN. andra delen. HELSINGFORS, 1906)

Dopet

eller vattenösningen, som hos Lapparne, liksom ock hos Finnarne, var urgammal sed och i bruk långt innan christendomen hos dem vann inträde. Emedan barnet dervid fick namn, kallades denna akt af dem Namma kasta (hos Finnarne nimen anto). Det torde hafva skett genast efter födelsen, måhända redan vid den första tvagningen. Härtill synes man kunna sluta äfven deraf, att såväl hos Lapparne, som hos Finnarne här uppe, den tro är rådande, att barnet är oroligt och grinigt ända tills det blifver döpt och fått namn.

Vanligen sades barnaföderskan, redan innan hon födde, hafva i drömmen fått af någon jabmek uppenbarelse om det namn barnet borde erhålla. Der sådant ej inträffat, skulle fader eller fränder med trolltrummans tillhjelp utröna detta. Voro de ej skicklige dertill, anlitades nåide för ändamålet.

Den christna lärans fordran, att barnet skulle döpas af prest, kunde Lapparne, efter denna läras införande hos dem, dock icke undgå att efterfölja. Men sedan det kyrkliga dopet verkstälts, blef barnet omdöpt. Detta nya, dop, som kallades Same namma dopet (lapp namn dopet), förrättades vanligen, eller åtminstone ofta af barnets moder, men i hvarje fall af qvinna. Det kunde verkställas endast af sådan qvinna, som icke varit barnets fadder vid det christna dopet. Genom Same namma dopet ansågs det christna dopet vara aftvättadt.

Benägenheten för Same namma dopet, som länge fortfor, lärer till en del härrört deraf, att Presterna icke ville tillåta Lapparne att uppkalla sina barn efter deras hedniska förfäder, hvarmed de på ett betänkligt sätt lederade Lapparne i deras fördomar. Lapparne höllo nemligen före, att de döde (Jabmek) i Jabme aimo längtade efter sina på jorden vistande anförvandter och vänner, och att de således traktade efter deras lif för att få dem till sig. Deraf seden att gifva barnet namn efter någon afliden slägting, hvars berörda längtan man sålunda trodde sig stilla, enär den döde, hvars namn dervid kom till användning, sålunda liksom uppkallades och ånyo lefde upp på jorden i och genom barnet; hvilket ock uttryckligen utsädes vid sjelfva döpelseakten. Sålunda trodde man att barnet skulle vara fredadt för de dödes benägenhet att förkorta dess lif.

Det sålunda gifna lappnamnet behöll barnet hela lifvet igenom, om det fortfor att vara friskt och trifdes väl. Men var barnet skrikigt, sjukligt eller oroligt, erhöll det nytt namn genom nytt dop, som kallades ädda namma dopet (ny namn dopet). Nästnämnda tillstånd hos barnet ansågs nemligen vara ett bevis på, att någon Jabmek var förtörnad och framkallade sjukdomen eller vantrefnaden hos detsamma. Det fick derföre nytt namn efter den Jabmek, som förmodades hafva föranledt det onda. Det nya namnet kallades Saivo namma (Saivo namnet); ty vid detta dop invigdes den döpte åt Saivo, medan barnet deremot i Same namma dopet tillegnades Sarakka. Hvartdera dopet förrättades på ungefär enahanda sätt, och vid hvartdera offrades något; vid det förra åt Sarakka, vid det sednare åt den Jabmek, efter hvilken barnet fick namn.

En Lapp kunde, allt efter omständigheterna, omdöpas och erhålla nytt namn huru många gånger som helst. Ty skedde icke förändring i det tillstånd, som föranledt ny namn dopet, eller utsattes man senare för enahanda obehag, måste åter nytt dop ske och nytt namn gifvas. 1) Nåide skulle ock, såsom redan sagts, undergå Saivo namma dopet.

1) En sådan omdöpelse (uusi nimi kastet) var för 80 å 90 år sedan (detta nedskrefs sannolikt på 1830-talet) ej okänd bland Finnarne vid Kemi och Ijo elfvar. Ja, ännu så nyligen som år 1803 säges Bonden Erik Lampela i Tervola kapell, efter att en längre tid hafva varit sjuk, låtit omdöpa sig till Isak och derefter tillfrisknat. Sådan är iitminstone folktron. För öfrigt kände jag i sagda elfdalar under början af seklet äfven andra personer, om hvilka menigheten trodde, att de blifvit omdöpte eller, såsom det hette, aftvättat den christna döpelsen (pessyt pois ristin ja kasteen). De hade alla varit lyckliga i — [textförlust]

Jemväl ådda namma dopet verkstäldes af qvinna, som kallades Lavgädne eller dopmoder. Under hennes tillsyn uppvärmdes vattnet, hvari man insatte två björkqvistar, den ena sådan den hade växt på trädet7 den andra böjd till en ring. Derpå tilltalade dopmodern barnet sålunda: ,,Du skall blifva så fruktsam, sund och stark, som den björk, hvaraf denna qvist är tagen”. Derefter kastade hon i vattnet en ring, ett spänne, eller en plåt af ett silfverbälte eller ock något annat glänsande föremål. Detta föremål kallades namma skello. ,,Här kastar jag”, sade hon dervid, ,,namma skello i vattnet. Blif du så skinande och härlig, som denna skello är.” Derefter skedde sjelfva dopet, hvarvid den, som nydöptes, tillades det namn, som den jabmekas, hvilken i barnet skulle ånyo lefva upp, här i lifvet burit. Förrättningen slutade med orden: ,,Nu är du döpt vid den dödes (N. N.) namn. Få se huru väl det bekommer dig och du trifs dermed”.

Namma skello f’stades nu på den nydöpte, på en gosse under armen, på en flicka i barmen. Den hölls i helgd och ansågs bereda skydd mot hexeri och trolldom, hvarföre den alltid bars. Då gossen uppnått mognare ålder, fästade han likväl sin skello vid sin trumma, der den ansågs vara mycket gagnelig.

Stundom uppvärmdes dopvattnet i en blank messingskittel. I sådant fall behöfdes ingen annan skello, än denna kittel, som då tillföll barnet.

Liksom man genom Samedopet ville rentvå sig från det christna dopet, synes det såsom om man velat hos de gamle gudarne ursäkta sig äfven för det man begagnade sig af den christna nattvarden. Ty länge fortlefde seden att, då man begaf sig till kyrkan för att begå nattvarden, vid första källa, de gamle gudarne till ära, utföra en akt, som hade likhet med nattvarden.

förvärfvandet af jordiskt godt, särdeles ur skog och vatten, hvarföre man trodde att de på antydt sätt kommit i Tapios och Ahtis gunst. Af de troende kallades ett sådant dop Pirun kastet och den döpte ,,kastettu piru” (en döpt djefvul). Ej ens i mellersta Finland lärer denna fördom på alla orter ännu vara fullkomligt utrotad, hvilket deremot numera är fallet hos de finska och norska Lapparne.

Sámi_mythology_shaman_drum_Samisk_mytologi_schamantrumma_032

Samisk trumma (gievrie) från sydsamiskt område (obs detta); en av 26 som samlades in i Åsele 1725; nu i Nordiska Museet. Wikimedia Commons.