Vem var Tyrgils Knutsson?

Tyrgils Knutsson fängslas

 

[T]ha tok marskin vm sik at jäwa
medhan hertughin vil sin vilia hawa
at the skullo honom angist til dragha
ok war han varnader alla dagha
at hertoghin var honom ekke goder
han heet konungin sin broder
Han er myn broder jak er hans man
Jak hopes thz at engen kan
gita thz a mik fulfört
at jak hauer nokra sakir giort
vtan thz ware konungsins budh
jak ville at jak hade swa tiänt gud
swa som jak hauer tient honom
tha ware mik bätre löön i wanom

[T]her nest kom konungen til lena
ok mz honom mange riddara oc swena
Ok hans bröder hertogane badhe
tha lydde konungen thera rade
Ok loot herra törgils knutzson fanga
sidhan took honom at misganga
Jnne fore honom som han stood
han sagde ädela konunger good
Thz i mik snödelika wt giffwin
tess hawen i blygd ä mädhan i liffwin
hans dagtingan halp honom ey eth haar
then tiid mannenom misgaar
Tha er han taghan litet hörder
vm nattena var han thädhan förder
Ok wardh satter vpa een hest
ok hans föther vnder bukin läst
Thz giordo the for then saka
at man skullen ey aff them taka
Ok ridhu hender tiwidh
Ok räddos starkelika ofriid
aff hans frender ok aff hans magha
thz the skullo leggia fore them lagha
Thy ridho the bade dagha oc nätter
mangen ädela hester war ther trötter
för än the stokholm nadho
mange dughande men tha badho
wäl fore honom hwa han saa
at han skulle godha datingan faa
A stokholms torn satto the han
han giorde som en witer man
Optelika sin scriptamall
ok tenkte vpa sina siall
han wänte sik enga vndan färd
vtan at han skulle döö for eth swerd

Via Project Runeberg

Mer om Torgils här:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Torgils_Knutsson

Bilden: Viborgs grundare Torgils Knutssons staty i Viborg.
Wikipedia, CC, Fotgraf: Andrew Zorin.

Annonser

Viborgs grundare Tyrgils Knutsson fängslas (Erikskrönikan)

Tyrgils Knutsson fängslas

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

[T]ha tok marskin vm sik at jäwa
medhan hertughin vil sin vilia hawa
at the skullo honom angist til dragha
ok war han varnader alla dagha
at hertoghin var honom ekke goder
han heet konungin sin broder
Han er myn broder jak er hans man
Jak hopes thz at engen kan
gita thz a mik fulfört
at jak hauer nokra sakir giort
vtan thz ware konungsins budh
jak ville at jak hade swa tiänt gud
swa som jak hauer tient honom
tha ware mik bätre löön i wanom

[T]her nest kom konungen til lena
ok mz honom mange riddara oc swena
Ok hans bröder hertogane badhe
tha lydde konungen thera rade
Ok loot herra törgils knutzson fanga
sidhan took honom at misganga
Jnne fore honom som han stood
han sagde ädela konunger good
Thz i mik snödelika wt giffwin
tess hawen i blygd ä mädhan i liffwin
hans dagtingan halp honom ey eth haar
then tiid mannenom misgaar
Tha er han taghan litet hörder
vm nattena var han thädhan förder
Ok wardh satter vpa een hest
ok hans föther vnder bukin läst
Thz giordo the for then saka
at man skullen ey aff them taka
Ok ridhu hender tiwidh
Ok räddos starkelika ofriid
aff hans frender ok aff hans magha
thz the skullo leggia fore them lagha
Thy ridho the bade dagha oc nätter
mangen ädela hester war ther trötter
för än the stokholm nadho
mange dughande men tha badho
wäl fore honom hwa han saa
at han skulle godha datingan faa
A stokholms torn satto the han
han giorde som en witer man
Optelika sin scriptamall
ok tenkte vpa sina siall
han wänte sik enga vndan färd
vtan at han skulle döö for eth swerd

Via Project Runeberg

Mer om Torgils här:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Torgils_Knutsson

Bilden: Viborgs grundare Torgils Knutssons staty i Viborg.
Wikipedia, CC, Fotgraf: Andrew Zorin.

BOTTNISKA SAMER. Om det samiska kustlandskapet i arkiven – från St. Petersburg till Kolmården —) – samiska spår, avtryck och boplatser i maritima trakter (smakprov) P. Ericson 2019

Av Peter Ericson

Bottniska samer 

 

Vi hade kunnat börja på Karelska näset, numera i Ryssland, i Lapausei, dvs Lappvattnet, eller kring Lappeenranta i sydostligaste Finland, i de trakter samer skattade runt 1540 eller varför inte vid det Katinala gods varunder skattande tavastesamer låg år 1390. Men nu handlade det dels om kusten, och dels har vi alltså högre beviskrav på boplatser än enkom toponymer om än aldrig så många.

Så vi inleder alltså vår i huvudsak rapsodiska genomgång lite försiktigt i forna Österbottens län; det (bildade 1634) som delades i Uleåborgs respektive Vasa län år 1775.

Vi startar med Hailuoto, dvs Carlön (idag Karlön). Den samiska sijte som bodde där med sina tidtals minst 400 renar omskrevs av exempellöst många sinsemellan oberoende källor, finländska geografer inte minst och svenska 1776-1795, ex Hushållningssällskapet och Geografisk årsbok. Ön ligger alltså utanför Oulu = Uleåborg, som f ö har ett namn som vanligen kopplas till äldre samisk och ska betyda våt- eller sankmark, möligen ett med det fornnorrländska og besläktat ord. Lite längre norrut omkring Kemi – på svenska tiden kallat Chimeå – samt enligt samtida dagspress s k ”elf-lappar”, dvs älvsamer utmed huvudvattensystemet. 1880 (t ex) omtalas samer med renhjord på vinterbete nära Kemi stad.

En 716 år gammal toponym vid södra österbottenskusten – som sedermera låg till grund för den historiskt intakta staden Kristinestad – väcker stort intresse, nämnd i förbigående i ett brev skrivet av Birger Magnusson, Birger Jarls sonson; nämligen den gamla storsocknen Lappfjärd. Kombinationen etnonymen lapp och sund/sand/vik/fjärd är högst frekvent. Den här är dessutom oerhört gammal.

Likafullt är toponymerna, terräng- och platsnamnen av oerhört stort intresse. Varje kartblad i svenska delen av Österbotten röjer uppenbara såväl lapp-namn (oftast) som ren-namn (ibland). Denna företeelse är utan minsta tvivel starkast vid kusten och ute på öarna. Några exempel:

Esse: Lappfors, Nederlappfors, Överlappfors 
Lappfjärd: Lappfjärd 
Lappo: Lappo 

Då ska vi också notera att detta uteslutande handlar om finlandssvenska bebyggelsenamn, som det kallas. De finskspråkiga är ej medtagna, det är inte alltid dessa toponymer sammanfaller. Minst tiotalet fler sådana namn finns i Österbotten, främst på sjökorten: SLS har inte tillnärmelsevis fått med alla.

S k ”lapp”-toponymer kommunvis – en kort jämförelse över Kvarken och Bottenhavet/Östersjön

Jämför vi med Åland, det mellannorrländska kustlandet eller Roslagen är antalet lapp-namn till synes koncentrerat störst i Nykarleby och Vörå kommuner, tätt följt av Kristinestad. Sedan om vi ser på Norrtälje, Östhammar, Stockholm och Haninge kommuner så har dessa var för sig sina sådana koncentrat av namn. Exempel på sådana har vi bland annat där kring Ornö, Saltsjöbaden/Värmdö, Häverö och Forsmark – emedan Södertörn bör undersökas närmare, liksom Mälaröarna.
Dock finns det alltid felkällor här; man må komma ihåg att en närstudie av sjökort, Ekonomiska kartan etc samt, naturligtvis, samtal med initierade informanter valigtvis ger ett mer omfattande resultat än att bara titta i ortnamnsregistret eller dess finländska/finlandssvenska motsvarighet. Samtidigt håller vi i minnet att finska namn här ej medtagits. Å andra sidan dominerar de finlandssvenska namnen kraftigt i de specifika kusttrakter vi undersökt. Troligen skulle en djupgående undersökning av södra Finland komma att ge en kraftig uppräkning av namn där.

Fokus är är alltså främst på havsanknutna toponymer. Hudiksvalls kommun ligger i södra Norrland men inte minst med Hornslandet finns ett antal sådana havsnära eller -anknutna namn inom den kommunen. Umeå har några på Holmöarna. Fortfarande talande kommunvis har Kramfors genom Nordingrå och Vibyggerå en rad sådana namn- Örnsköldsviks ligger generellt lite längre in. Nordmaling har flera havsanknutna lapp-toponymer belagda på 1700-talet. Tynderö i Timrå kn har ett par sådana, liksom det finns fler i trakten. Sköns (Sundsvall) Lappkojberget och Lappbacken torde kvalificera; och Nordanstig är inte sämre. Mellan Iggesund och Skutskär ser det preliminärt magrare ut.
Slutligen även en reservation för Åland; där vi ej känner kartorna på detaljnivå särdeles väl. Fler skulle kunna finnas.


Fokus är här främst på havsanknutna toponymer. Hudiksvalls kommun ligger i södra Norrland men inte minst med Hornlandet finns ett antal sådana havsnära eller -anknutna namn inom den kommunen. Umeå har några på Holmöarna. Fortfarande talande kommunvis har Kramfors genom Nordingrå och Vibyggerå en rad sådana namn- Örnsköldsviks ligger generellt lite längre in. Nordmaling har flera havsanknutna lapp-toponymer belagda på 1700-talet. Tynderö i Timrå [ — ]

Lappfjärd, dvs Kristinestad (olika varianter över tid)

Äldre belägg Årtal

Michæl de Lappafærd 1303

Lappfierd  1442

Lappafierd-(h)aby 1492 – 1494

Lappfiell soken  1508

Lappefierdin  1514

Lapferby  1546

Lappfierd  1552

Nu skulle vi inte gå ner till södra Finland, men om vi gjort det kan vi konstatera följande välbelagda och etablerade toponymer i Nyland längst i söder (vi noterar avsaknaden att Lappvik, nog kanske för att främst numera är känt under namnet Lapinlahti):

Tenala: Lappvik 

Kyrkslätt: Lappböle
Helsinge: Lappböle 
Pernå: Lappnor
Lappträsk: Lappträsk, 
Strömfors: Lappom

Dessutom skulle såväl Oulu-namnet som Kott- (kott äldre svenska nominiativ för kåta, jfr. kottor (pl.) kunna skvallra om form samisk aktivitet. Mer forskning efterlyses! 

Källa här som ovan är http://bebyggelsenamn.sls.fi/ vilket lika lite som svenska motsvarigheter är heltäckande. Exempelvis finns dussintals fler namn i Österbotten än vad som anges.
Vi erinrar oss dock bruksskolan för samer, kungliga renskötare i Korsholm och den allom citerade sägnen eller traditionen om att samer länge bebodde Österbotten, även dess kustland. Se artikel på annan plats i detta nummer. Vi bör hålla i minnet att Österbotten-begreppet skiftat starkt över tid.


Norrbotten – Bottenviken

Kl. 10 d[en] 15. [Augusti] reste vi in til Lule-Nystad. Staden ligger väl, på en half ö, mot söder (är) af öpna skärgården – sunnanväder gör der hamnen osäker, men så mycket säkrare är han på norr, hit seglas förbi landt udden. flere fartyg lågo der. Til det yttre såg han något sämre ut än Torneå – til välmågan skal vara bättre, största handel med bräder och tjära. Vi voro som hastigast inne hos Borgm[ästare] Bergström. Kyrkan stod under bygnad, sacristig[an] vid främr[e] ändgafv[eln] med Predikstolen öfver altaret, emellan sacrist[iga]n och öfverrumet och kyrkan voro tilärnade fenster. Assessor Langes hus och gård låg väl – hade ett litet bygt castell – färgat – af trä, til Lusthus. 51 Vid hemres[an] [mot Lule Gammelstad/PE] sågo vi 2ne Lappkåtor – der ingen ting syntes, utom fattigdom. Fingo der traktera oss med åckerbär. Desse lappar försörgde sig (med tiggande) bärplockande, korgar etc. Hade intet haft renar. Dagen – liksom den förra, vacker, strödda moln på himmelen. Kyrkan i Lule g[amme]lstad är stor, med 7 läktare. Altartaflan kostbar. liknar Strängnäs altartafla. Gäddvik Kl. 5. Lule älf öfverfors – Hon kan ej stängas med Laxpata som Torne, för sitt djup. En stor bro och ny rät väg är anlagd. nära Ersnäs, ginande öfver en hafsvik. – För Regnet lågo vi om natt i Ersnäs.
Samuel Liljeblad ”DIARIUM för en Lappsk Resa Anträdd d. 29 maji 1788”  URKUNDEN NR 15 Källserie utg. av Forskningsarkivet vid Umeå Universitet Red. Karin Snellman. Vi noterar att ännu 1788 man kunde kalla nuvarande Luleå för Lule Nystad.

Vissa orter urskiljer sig starkt genom århundraden och bland de, speciellt kustnära eller rena öar, vill vi nämna Hvitå i Råneå, Andersön, Brändö, Persö, Kallax.

Några platser och i förekommande fall tider och proveniens där samer noterats för aktivitet utmed norrbottenskusten eller nedre områdena i historisk tid: Nederluleå (sn)1730, Bensbyn, Luleheden, Svartlåskogen, Lule stad, sjösamer (dito) 1708, Rödingträsk i Överluleå socken (sn) 1857, Gammelstaden 1709,  —-  [ — ]

Andra platser av betydelse är exempelvis Vojakkala, birkarlasätet; Seskarö, utskeppningsplats för kronans renar och Medlerstein, bruket, vartill en enorm mängd samer var kopplade som s k hållappar, vars renhjordar i sin helhet framdrevs eller -odlades för att möta järnbrukets behov. Enligt Linné var Medlercreutz en man som samlade pengar. Givetvis är Norrbotten – såväl länet som landskapet – exempellöst fullt med samiska boställen, i tusental. Också efter kusten kan kända och indikerade boställen i arkiven mätas i minst hundratal. Platser som både varit trivselland och boplatser är t ex Brändön, Kallax, Hindersön och Persön. Mer i kommande nr.

Sträckan Skellefteå-Umeå

Detta område ägnar vi mer uppmärksamhet i något av de kommande numren.
Bureå 11:1 är en samisk härd som vi vill nämna, den ligger i det område som hävdats vara men ej bevisats såsom kloster. Björngraven utåt Bjuröklubb bör ju ävenledes nämnas.

Några samiska platser i urval mellan Umeå och Sundsvall

Umeområdet är inte så systematiskt genomsökt som man skulle önska, även om vissa insatser tycks ha gjorts i samband med kulturhuvudstadsåret. Väldigt många av de tidiga kustsamerna tenderade att samlas sig kring Ön. Andra anhopningar av aktivitetsområden finns mellan Klockarbäcken och Umedalen. Populära vinterbeten har genom århundradena visat sig dels i Piparböle-Hissjön, dels i Ersmark men även i mindre avgränsade områden, inte minst ute vid Skeppsvik för tusentals renar kunde beta under vintrarna på 1870-talet. I gamla dagar gick man gärna över isen vid Holmsund mot Obbola. Holmöarna bör nämnas; här har samisk aktivitet varit legio.
En gammal etablerad flyttväg över Klabböle-Stöcksjö (ibland vidare ut till Holmöarna) stängdes av i samband med det gigantiska vattenkraftverkbygget Stornorrfors på 1940-talet.

Vännäs

Pengsjö 1870 samt Örsbäck med Mandamor och ”gammlappan’ ”
Om detta intressanta komplex av händelser, människor och platser har vi uppehållit oss (PE) i en artikel i Christer Westerdahls bok Sydsamer (2008); som en följd av ett mångårigt arbete i Nordmalingsprocessen och detta som ett centralt inslag i denna. Materialet härrör till stor del från Nybyggarmuseet i Pengsjö och Tycho Nymans penna. Släkten Nyman räknar sitt lokala ursprung från en soldat J. Nyman, som avled tidigt och lämnade änkan med torpet och fem barn. För att hon skulle slippa bli bostadslös och runierad borgade samerna från Tärna för henne och en flera generationer lång samarbetshistoria inleddes. T. Nymans farmor lekte med samebarnen och lärde sig samiska ute på Örsbäcksheden vid ungefär samma tid, de intensiva vinterbetesperioderna på 1860-talet (paralleller har omtalats bl a i Sättna, medelpad – men åter andra exempel finns). Som motprestation för borgen fick änkan Nyman ta hand om ett antal äldre samer som inte orkade följa med tillbaka upp på vårarna. Mer om detta i andra sammanhang och i Sydsamer.
Samtidigt med mina arkivfynd i den spännande bevislådan undertecknad ”ärvde” i angivet sedvanemål – och tidigare – hade Henrik Omma med familj spelat in videofilm vid sina besök ui den gård som de i Vapsten sameby kallade Slaktar Nymans gård. Som man besökt under ett försvinnande stort antal generationer, alltmerdan huvudvinterbetet låg nedströms utmed Torrböles och Örsbäcks lavhedar.
En mycket intressant aspekt i sammanhanget är att Pengsjö av språkvetare anses vara samiskt i etnonymin (vilket ju torde kunna tala för långt äldre samiska samband än det 1870 som Nyman-historien tar sin rot i ); nämligen
Bienjjiejaure = Hundsjön.

Nordmaling präglades länge, under hela rättsprocessen (sedvanemålet i Nordmaling; även kallat Nordmalingsmålet 1997-2011 av den döda hand sådana processer ofta lägger över ny forskning som inte syftar till ren bevisföring. Detsamma gäller i hög grad Hörnefors och Bjurholm [ — ]

 

 

Fullständiga bildtexter i sista delen. Sjösamen heter Ivar Samuelsen och hör till ”nordnorska stammen!”. Foto av Bonaparte 1884, Wikimedia Commons.
Samegruppen är från Ulvöhamn 1890.

Liksom till närmast nedanstående socknar återkommer vi till Nordmaling i kommande avsnitt; men vill ändå nämna ett mycket signifikant område med flera olika boplatslägen nämnda: Ava-Aspeå med Hemörssundet och Drivan. I angränsande trakter som Rönnholm och Saluböle —— [ — ]
En oerhört intressant företeelse är den sjösamiska historia som skymtar fram i de tidiga toponymerna känd senast från ca 1780; och som lär kunna fylla ut Sveriges sjösamiska historia mellan Umeå och Höga kusten.

Botniabanans arkeologiska undersökningar, som vi planerade tillsammans med Raä
Här bör nämnas den för tiden oväntade rikedomen av samiska kustlämningar som följde på den första upptäckten vis Lill-Mosjö i Banafjäl, Grundsunda i samband med Botniabanans arkeologiska undersökningar. På den följde snabbt andra härdar och flera i angränsande Tävra, Arnäs. Därtill ett par år senare i Nätra på Bjästamon, fler härdar. Sedermera tillkom tre funna härdar i Säbrå – idag har vi 13 st samiska härdar käna utmed sträckan Grundsunda-Säbrå. Naturligtvis bara toppen på ett isberg, men ändå jämfört med för tjugo år sedan enorma framsteg – och något som aalltmer påverkar tänkandetinom kulturmiljövården. Första fyndet 1998 rubricerades till att börja med som ”möjlig ryssgrav”. Dock kom fyndsammansättningen av kritpipor, skinnskrapor och samtida mynt tillsammans med det faktum, att sockenlappen Per Jonsson höll till på mer eller mindre den exakta platsen att snabbt före arkeologerna till säker mark. Intressant är att en flyttled tycks ha passerat platser såväl före som efter Per. Förstudierna till Raä:s botniabanearbete var oerhört intressanta att arbeta med. Detaljerna kring de inblandade aktörerna och källförteckning till den digra rapportskörden kommer vi att återkomma till.
Att medlemmarna från Vilhelmina norra sameby, varav i sammanhanget bör nämnas Jonas H. Gorik och Laila Stinnerbom, hjälpte oss att identifiera härdarna i Lill-Mosjön såsom samiska ska alltid kommas ihåg; och var helt avgörande – inte minst för att vi så snabbt kunde gå vidare på rätt spår.

Höga kusten – av stort intresse: rikt sameliv sedan gammalt

52 byar, 52 sjöar, 52 berg, 52 visteplatser … ?
Åtminstone de tre första utsagorna är en del av ett gammalt lokalt (eller möjligtvis ångermanländskt) talesätt. Även om detta låter som en ouppnåelig boktitel om socknen Nordingrå för framtiden vore det utan tvivel möjligt att skrapa ihop detta antal samiska boställen; i synnerhet om man finge räkna in sockenlappsboställena. Här väljer att lyfta fram blott tre (och lyfta ett par andra aspekter, som informanter, flyttvägar och metodproblem) områden/platser: vi ser på Lappudden vars s k lapptorp – en lokal benämning – delas mellan Järnsta och Körnings byar; ett torp på en udde i Vågsfjärden, Det har kallats replipunkt utmed ett mellersta flyttstråk av de tre som ansetts genomkorsa Nordingrå, ehuru inte så långt ifrån det sägenomspunna tillika mystiska och hittills fyndlösa Lappkåtaberget. Härtill borde även nämnas Mjällomslandet med av Olov Lundin 1971 omtalade handels- (och förmodligen även -)platsen Måviken —— [ —-]

De fiskande burgströmarna höll ofta till i Fällsvik och vid Hamnbastudden [Hamm: bastûddn] ute i Hamna, dvs Fällsvikshamn. Författarens mormors äldste bror Petrus Viklund, född 1913, berättade ganska utförligt om detta åren runt 2000, och visade på platsen som sedermera skyltades inom ramen för Kramfors’ samiska kulturled Hällmarker & blått hav eller Gälnoe jîh plaaves maeroe.

Vibyggerå-Bjärtrå-Skog-Nora:
Kallas i lappfogdarnas arkivmaterial och i utredningen från 1914 för reservbetesland. Beläggen för tidiga samer utanför de rena fjällsameleden – vanligen antingen skogssamer eller sjö-/kustsamer – är förhållandevis ymniga. Här finns rejält många trivselland av vilka vi nu blott nämner Torkel Larsson Kroiks sista, nämligen Skullerstabölen. Han sålde halva sin renhjord till Nils Leonard Nilsson i Långudden, Bjärtrå på hemväg från Nora och Skogs socknar. Denna författares mormor stod som barn och såg Torkels renhjord (i Nordingrå) passera upp emot Barsta och ”frödde fötterna”. Ute i trakten ifråga finns förresten minst en Lappkôjmon. Vid ett annat tillfälle omsprangs vår informant A, kvinna, född 1916 av samma drygt tusenhövdade renhjord, som kom snabbt mullrande uppifrån Ådd: aschkajn, dvs Ådals kaj, dit den nått via isen på Gaviksfjärden.

BILDEN: Ivar Samuelsen, fotograferad av Bonaparte 1884. Wikimedia Commons.
Ivar var en norsk sjösame. kan samerna i vårt innanhav ha sett ut på liknande sätt?

sjøsamisk_mann_finnmark_norge_ivar_samuelsen_1884_av_bonaparte

Forts i Del II

(icke-bindande förhandsbeställningar på boken på fb-sidan southsaamihistory erbjuds inom kort; samt inom kort på en egen hemsida.
Serien kan också läsa avsnittsvis i Saepmie Times, del 1 ute inom kort!)

”Genom Same namma dopet ansågs det christna dopet vara aftvättadt.” Fellman # 2. Dopet. (ANTECKNINGAR UNDER MIN VISTELSE I LAPPMARKEN af JACOB FELLMAN. andra delen. HELSINGFORS, 1906)

Dopet

eller vattenösningen, som hos Lapparne, liksom ock hos Finnarne, var urgammal sed och i bruk långt innan christendomen hos dem vann inträde. Emedan barnet dervid fick namn, kallades denna akt af dem Namma kasta (hos Finnarne nimen anto). Det torde hafva skett genast efter födelsen, måhända redan vid den första tvagningen. Härtill synes man kunna sluta äfven deraf, att såväl hos Lapparne, som hos Finnarne här uppe, den tro är rådande, att barnet är oroligt och grinigt ända tills det blifver döpt och fått namn.

Vanligen sades barnaföderskan, redan innan hon födde, hafva i drömmen fått af någon jabmek uppenbarelse om det namn barnet borde erhålla. Der sådant ej inträffat, skulle fader eller fränder med trolltrummans tillhjelp utröna detta. Voro de ej skicklige dertill, anlitades nåide för ändamålet.

Den christna lärans fordran, att barnet skulle döpas af prest, kunde Lapparne, efter denna läras införande hos dem, dock icke undgå att efterfölja. Men sedan det kyrkliga dopet verkstälts, blef barnet omdöpt. Detta nya, dop, som kallades Same namma dopet (lapp namn dopet), förrättades vanligen, eller åtminstone ofta af barnets moder, men i hvarje fall af qvinna. Det kunde verkställas endast af sådan qvinna, som icke varit barnets fadder vid det christna dopet. Genom Same namma dopet ansågs det christna dopet vara aftvättadt.

Benägenheten för Same namma dopet, som länge fortfor, lärer till en del härrört deraf, att Presterna icke ville tillåta Lapparne att uppkalla sina barn efter deras hedniska förfäder, hvarmed de på ett betänkligt sätt lederade Lapparne i deras fördomar. Lapparne höllo nemligen före, att de döde (Jabmek) i Jabme aimo längtade efter sina på jorden vistande anförvandter och vänner, och att de således traktade efter deras lif för att få dem till sig. Deraf seden att gifva barnet namn efter någon afliden slägting, hvars berörda längtan man sålunda trodde sig stilla, enär den döde, hvars namn dervid kom till användning, sålunda liksom uppkallades och ånyo lefde upp på jorden i och genom barnet; hvilket ock uttryckligen utsädes vid sjelfva döpelseakten. Sålunda trodde man att barnet skulle vara fredadt för de dödes benägenhet att förkorta dess lif.

Det sålunda gifna lappnamnet behöll barnet hela lifvet igenom, om det fortfor att vara friskt och trifdes väl. Men var barnet skrikigt, sjukligt eller oroligt, erhöll det nytt namn genom nytt dop, som kallades ädda namma dopet (ny namn dopet). Nästnämnda tillstånd hos barnet ansågs nemligen vara ett bevis på, att någon Jabmek var förtörnad och framkallade sjukdomen eller vantrefnaden hos detsamma. Det fick derföre nytt namn efter den Jabmek, som förmodades hafva föranledt det onda. Det nya namnet kallades Saivo namma (Saivo namnet); ty vid detta dop invigdes den döpte åt Saivo, medan barnet deremot i Same namma dopet tillegnades Sarakka. Hvartdera dopet förrättades på ungefär enahanda sätt, och vid hvartdera offrades något; vid det förra åt Sarakka, vid det sednare åt den Jabmek, efter hvilken barnet fick namn.

En Lapp kunde, allt efter omständigheterna, omdöpas och erhålla nytt namn huru många gånger som helst. Ty skedde icke förändring i det tillstånd, som föranledt ny namn dopet, eller utsattes man senare för enahanda obehag, måste åter nytt dop ske och nytt namn gifvas. 1) Nåide skulle ock, såsom redan sagts, undergå Saivo namma dopet.

1) En sådan omdöpelse (uusi nimi kastet) var för 80 å 90 år sedan (detta nedskrefs sannolikt på 1830-talet) ej okänd bland Finnarne vid Kemi och Ijo elfvar. Ja, ännu så nyligen som år 1803 säges Bonden Erik Lampela i Tervola kapell, efter att en längre tid hafva varit sjuk, låtit omdöpa sig till Isak och derefter tillfrisknat. Sådan är iitminstone folktron. För öfrigt kände jag i sagda elfdalar under början af seklet äfven andra personer, om hvilka menigheten trodde, att de blifvit omdöpte eller, såsom det hette, aftvättat den christna döpelsen (pessyt pois ristin ja kasteen). De hade alla varit lyckliga i — [textförlust]

Jemväl ådda namma dopet verkstäldes af qvinna, som kallades Lavgädne eller dopmoder. Under hennes tillsyn uppvärmdes vattnet, hvari man insatte två björkqvistar, den ena sådan den hade växt på trädet7 den andra böjd till en ring. Derpå tilltalade dopmodern barnet sålunda: ,,Du skall blifva så fruktsam, sund och stark, som den björk, hvaraf denna qvist är tagen”. Derefter kastade hon i vattnet en ring, ett spänne, eller en plåt af ett silfverbälte eller ock något annat glänsande föremål. Detta föremål kallades namma skello. ,,Här kastar jag”, sade hon dervid, ,,namma skello i vattnet. Blif du så skinande och härlig, som denna skello är.” Derefter skedde sjelfva dopet, hvarvid den, som nydöptes, tillades det namn, som den jabmekas, hvilken i barnet skulle ånyo lefva upp, här i lifvet burit. Förrättningen slutade med orden: ,,Nu är du döpt vid den dödes (N. N.) namn. Få se huru väl det bekommer dig och du trifs dermed”.

Namma skello f’stades nu på den nydöpte, på en gosse under armen, på en flicka i barmen. Den hölls i helgd och ansågs bereda skydd mot hexeri och trolldom, hvarföre den alltid bars. Då gossen uppnått mognare ålder, fästade han likväl sin skello vid sin trumma, der den ansågs vara mycket gagnelig.

Stundom uppvärmdes dopvattnet i en blank messingskittel. I sådant fall behöfdes ingen annan skello, än denna kittel, som då tillföll barnet.

Liksom man genom Samedopet ville rentvå sig från det christna dopet, synes det såsom om man velat hos de gamle gudarne ursäkta sig äfven för det man begagnade sig af den christna nattvarden. Ty länge fortlefde seden att, då man begaf sig till kyrkan för att begå nattvarden, vid första källa, de gamle gudarne till ära, utföra en akt, som hade likhet med nattvarden.

förvärfvandet af jordiskt godt, särdeles ur skog och vatten, hvarföre man trodde att de på antydt sätt kommit i Tapios och Ahtis gunst. Af de troende kallades ett sådant dop Pirun kastet och den döpte ,,kastettu piru” (en döpt djefvul). Ej ens i mellersta Finland lärer denna fördom på alla orter ännu vara fullkomligt utrotad, hvilket deremot numera är fallet hos de finska och norska Lapparne.

Sámi_mythology_shaman_drum_Samisk_mytologi_schamantrumma_032

Samisk trumma (gievrie) från sydsamiskt område (obs detta); en av 26 som samlades in i Åsele 1725; nu i Nordiska Museet. Wikimedia Commons.

 

”Genom Same namma dopet ansågs det christna dopet vara aftvättadt.” Fellman # 2. Dopet. (ANTECKNINGAR UNDER MIN VISTELSE I LAPPMARKEN af JACOB FELLMAN. andra delen. HELSINGFORS, 1906)

Dopet

eller vattenösningen, som hos Lapparne, liksom ock hos Finnarne, var urgammal sed och i bruk långt innan christendomen hos dem vann inträde. Emedan barnet dervid fick namn, kallades denna akt af dem Namma kasta (hos Finnarne nimen anto). Det torde hafva skett genast efter födelsen, måhända redan vid den första tvagningen. Härtill synes man kunna sluta äfven deraf, att såväl hos Lapparne, som hos Finnarne här uppe, den tro är rådande, att barnet är oroligt och grinigt ända tills det blifver döpt och fått namn.

Vanligen sades barnaföderskan, redan innan hon födde, hafva i drömmen fått af någon jabmek uppenbarelse om det namn barnet borde erhålla. Der sådant ej inträffat, skulle fader eller fränder med trolltrummans tillhjelp utröna detta. Voro de ej skicklige dertill, anlitades nåide för ändamålet.

Den christna lärans fordran, att barnet skulle döpas af prest, kunde Lapparne, efter denna läras införande hos dem, dock icke undgå att efterfölja. Men sedan det kyrkliga dopet verkstälts, blef barnet omdöpt. Detta nya, dop, som kallades Same namma dopet (lapp namn dopet), förrättades vanligen, eller åtminstone ofta af barnets moder, men i hvarje fall af qvinna. Det kunde verkställas endast af sådan qvinna, som icke varit barnets fadder vid det christna dopet. Genom Same namma dopet ansågs det christna dopet vara aftvättadt.

Benägenheten för Same namma dopet, som länge fortfor, lärer till en del härrört deraf, att Presterna icke ville tillåta Lapparne att uppkalla sina barn efter deras hedniska förfäder, hvarmed de på ett betänkligt sätt lederade Lapparne i deras fördomar. Lapparne höllo nemligen före, att de döde (Jabmek) i Jabme aimo längtade efter sina på jorden vistande anförvandter och vänner, och att de således traktade efter deras lif för att få dem till sig. Deraf seden att gifva barnet namn efter någon afliden slägting, hvars berörda längtan man sålunda trodde sig stilla, enär den döde, hvars namn dervid kom till användning, sålunda liksom uppkallades och ånyo lefde upp på jorden i och genom barnet; hvilket ock uttryckligen utsädes vid sjelfva döpelseakten. Sålunda trodde man att barnet skulle vara fredadt för de dödes benägenhet att förkorta dess lif.

Det sålunda gifna lappnamnet behöll barnet hela lifvet igenom, om det fortfor att vara friskt och trifdes väl. Men var barnet skrikigt, sjukligt eller oroligt, erhöll det nytt namn genom nytt dop, som kallades ädda namma dopet (ny namn dopet). Nästnämnda tillstånd hos barnet ansågs nemligen vara ett bevis på, att någon Jabmek var förtörnad och framkallade sjukdomen eller vantrefnaden hos detsamma. Det fick derföre nytt namn efter den Jabmek, som förmodades hafva föranledt det onda. Det nya namnet kallades Saivo namma (Saivo namnet); ty vid detta dop invigdes den döpte åt Saivo, medan barnet deremot i Same namma dopet tillegnades Sarakka. Hvartdera dopet förrättades på ungefär enahanda sätt, och vid hvartdera offrades något; vid det förra åt Sarakka, vid det sednare åt den Jabmek, efter hvilken barnet fick namn.

En Lapp kunde, allt efter omständigheterna, omdöpas och erhålla nytt namn huru många gånger som helst. Ty skedde icke förändring i det tillstånd, som föranledt ny namn dopet, eller utsattes man senare för enahanda obehag, måste åter nytt dop ske och nytt namn gifvas. 1) Nåide skulle ock, såsom redan sagts, undergå Saivo namma dopet.

1) En sådan omdöpelse (uusi nimi kastet) var för 80 å 90 år sedan (detta nedskrefs sannolikt på 1830-talet) ej okänd bland Finnarne vid Kemi och Ijo elfvar. Ja, ännu så nyligen som år 1803 säges Bonden Erik Lampela i Tervola kapell, efter att en längre tid hafva varit sjuk, låtit omdöpa sig till Isak och derefter tillfrisknat. Sådan är iitminstone folktron. För öfrigt kände jag i sagda elfdalar under början af seklet äfven andra personer, om hvilka menigheten trodde, att de blifvit omdöpte eller, såsom det hette, aftvättat den christna döpelsen (pessyt pois ristin ja kasteen). De hade alla varit lyckliga i — [textförlust]

Jemväl ådda namma dopet verkstäldes af qvinna, som kallades Lavgädne eller dopmoder. Under hennes tillsyn uppvärmdes vattnet, hvari man insatte två björkqvistar, den ena sådan den hade växt på trädet7 den andra böjd till en ring. Derpå tilltalade dopmodern barnet sålunda: ,,Du skall blifva så fruktsam, sund och stark, som den björk, hvaraf denna qvist är tagen”. Derefter kastade hon i vattnet en ring, ett spänne, eller en plåt af ett silfverbälte eller ock något annat glänsande föremål. Detta föremål kallades namma skello. ,,Här kastar jag”, sade hon dervid, ,,namma skello i vattnet. Blif du så skinande och härlig, som denna skello är.” Derefter skedde sjelfva dopet, hvarvid den, som nydöptes, tillades det namn, som den jabmekas, hvilken i barnet skulle ånyo lefva upp, här i lifvet burit. Förrättningen slutade med orden: ,,Nu är du döpt vid den dödes (N. N.) namn. Få se huru väl det bekommer dig och du trifs dermed”.

Namma skello f’stades nu på den nydöpte, på en gosse under armen, på en flicka i barmen. Den hölls i helgd och ansågs bereda skydd mot hexeri och trolldom, hvarföre den alltid bars. Då gossen uppnått mognare ålder, fästade han likväl sin skello vid sin trumma, der den ansågs vara mycket gagnelig.

Stundom uppvärmdes dopvattnet i en blank messingskittel. I sådant fall behöfdes ingen annan skello, än denna kittel, som då tillföll barnet.

Liksom man genom Samedopet ville rentvå sig från det christna dopet, synes det såsom om man velat hos de gamle gudarne ursäkta sig äfven för det man begagnade sig af den christna nattvarden. Ty länge fortlefde seden att, då man begaf sig till kyrkan för att begå nattvarden, vid första källa, de gamle gudarne till ära, utföra en akt, som hade likhet med nattvarden.

förvärfvandet af jordiskt godt, särdeles ur skog och vatten, hvarföre man trodde att de på antydt sätt kommit i Tapios och Ahtis gunst. Af de troende kallades ett sådant dop Pirun kastet och den döpte ,,kastettu piru” (en döpt djefvul). Ej ens i mellersta Finland lärer denna fördom på alla orter ännu vara fullkomligt utrotad, hvilket deremot numera är fallet hos de finska och norska Lapparne.

Karta från 1720
Carte de Courones du Nord. Qui Comprend les Royaumes de Danemark, Suede, & Norwege &c. Par Guillaume de l’Isle. A Amsterdam Par Pierre Mortier Avec Privilege.
Tryckt i Amsterdam ca 1720.

Stockholms borgmästare och svenska samernas första landsmöte – Lindhagen från Hötorget via Petrograd till Jämtland 1918

Historiens vingslag över Östersund, Lindhagens besök i Petrograd, Alexandra Kollontay – och samernas frigörelse jan/feb 1918. Om Alexandra Kollontay, Carl Lindhagen, Zeth Höglund och en modernistisk tidsanda 1918. En serie onumrerade artiklar om samernas frigörelserörelse kopplade till världshändelser.

Carl Lindhagen – som ordnat medlen till de svenska samernas första landsmöte,
en logisk följd av Tråante 1917, en av flera skäl given gäst på landsmöet, anlände direkt från sitt besök i Petrograd (St. Petersburgs namn 1914-24) till Östersund och landsmötet.

Mer om Staare (dvs Ösersund) 1918 här: https://www.sametinget.se/118952

Det var en tid av nytänkande, stävan efter modernitet och till synes vackra visioner.
Historiens facit och Stalins besinningslösa destruktivitet och massmördande låg en bit i framtiden. Lindhagen smittades av tidsandan; och han, stockholmsborgmästaren (1903-1930) med samesympatierna, kom åter att byta parti (han blev socialdemokrat 1909). Det skulle emellertid inte bli långvarigt; då han var såväl för kulturkonservativ som för fritänkande och modern för de mer hårdföra radikalerna. Inte många samer (inga andra heller!) torde ha begripit sig på Lindhagens aningen spretiga och sammansatta politiska uppfattning, som framgår i det dryga 1100 motionerna han hann skriva under sin över fyra decennier långa riksdagskarriär. Icke desto mindre var hans idéer med en stark, drivande pacifism, ett djupt engagemang i kvinnlig rösträtt, feminism och vegetarianism före sin tid och på många sätt progresssiva och kloka.
Och år 1937 ordnade han åter fram nya medel till svenska samernas landsmöte no 2. Hans samepolitiska engagemang räknade väl ett sekel; och vi återkommer till det. Carls tio år yngre syster Anna Lindhagen, spelade för övrigt också en central roll under de livliga sameorganisatoriska åren med Elsa Laula i Stockholm.

ALEXANDRA KOLLONTAY/Kollontaj

Loka Kanarp skriver:
”Efter ryska revolutionen 1917 avskaffade man lagarna mot abort och homosexualitet. Alexandra Kollontay blev minister i rysk regering. Hon förespråkade fri kärlek och kamratäktenskap. ”Att tillfredställa sina sexuella behov borde vara lika enkelt och självklart som att dricka ett glas vatten.” Alexandra Kollantay blev impopulär när Stalin tog över. Hon flyttade till Stockholm där hon var ambassadör i många år. Lagen om homosexualitet återinfördes 1934″

Svensk ortografi (egentligen) :
Aleksandra Michajlovna Kollontaj
(ryska: Александра Миха́йловна Коллонтай)

Carl Lindhagen och Zeth Höglund reste till Lenin, som de träffat året innan med olika missioner (bl a kostymköp på PUB). Höglund var den store ideologen; Lindhagen ville, förutom rena handelsärenden, påverka Lenin att införa esperanto i det nya Sovjetryssland!

Peter Ericson 8 oktober 2018

 

 

 


Ovan: New Year 1917/1918 in Petrograd. Carl Lindhagen, Helene Lurie, unknown sailor, Zeth Höglund, Alexandra Kollontai, unknown soldier.

Bild 2: Alexandra K ca år 1900. Bild 3: En ung Lenin. Bild 3: Från Staare 1918. Samernas landsmöte.

Övre bild och Loka Kanarp-passagen: Helen Fritzsons gamla blogg. Länk: http://comment.blogg.se/portret/2008/january/ (2008, osäker webbplats!)

 

Folkmord på samer i fyra länder? Och om svunna sjösamer i Sverige!

Författaren Kaare Vennerød har efter några års arbete nu givit ut boken «Den samiske fortellingen». Han kallar här den förnorskning, som samerna vederfarits, för ett folkmord. Du kan läsa mer om Kaares (Kåres) bok här:

https://www.nrk.no/sapmi/kaare-vennerod-mener-fornorskningen-var-et-folkemord-1.14065304

FOLKMORD I FLERA LÄNDER PÅ SAMER?

Det är samma i Sverige.
Sjösamerna (förr en mycket utbredd grupp), de flesta skogssamerna och kustskogssamerna (de som Linné mötte) och hela den grupp (rekryterade ur de förra) som sedermera kom att kallas ”sockenlapparna” utrotades på sikt.

Bottenhavet
I äldre historisk tid befoolkades snart sagt hela bottenhavs- och bottenvikskusterna av sjösamer och kustskogssamer.
Bild: Tageo.com (Satellitbild) och NASA (se i bild),

80-90% spädbarnsdödlighet; överdödlighet för barn och ungdom; för kvinnor i barnsäng och lungsjukdomar och för män i lungsjukdomar. 

Den enda tidiga födkroken för sockenlapparna – jakten – förhindrades 1756 och ca halvtannat decennium fram; och från och med 1790 tvångsinlöstes renhjordar på kusten och samerna tvangs till bofasthet; vilket ledde till en omfattande humanitär katastrof.

Samtidigt har rättigheterna beskurits och landen krympt hela tiden sekel för sekel. Dessutom stänger nationalstaterna gränserna för grannländernas samer – med fatala följder, och idag har en intensifierad gruvexploatering tillika enormt ambitiös och nästan monstruös vindkraftexploatering (med _8 000_ ansökningar om vindkraftverk bara inom det svenska renskötselområdet)!

Ryssland ska vi bara inte prata om.

BILD NEDAN: Anna Kristina Burgström levde ett strävsamt liv såsom sjösame ännu en god stund efter andra världskriget. Bloggarens mormor (född 1921) och hennes äldre syskon minns respektive mindes väl Anna, som ofta satt och band kvastar och borstar på deras bro (bro = ”entrétrappa” på norrländska dialekter). Högra bilden visar Annas föräldrar med vilhelminaursprung; Nils och Lisa Stina, bosatta i Bölen de senaste decennierna, men med sjösamiska livsstil sommartid. Deras levnadsmönster kan ge oss en bra inblick i deras föregångares. På nedre bilden syns de i barn- respektive unga vuxenår i Ulvöhamn, 1890. Foto via Ulvö Museum.
Informanten Evert Norberg, född 1905, mindes i en intervju år 2004, ännu hur hans far sålt ett torp till Anna på 1920-talet. Torpet finns delvis kvar, på Svartnoranäset invid Norafjärden å Lövvikslandet i Nora socken i Ångermanland. En kulturmiljöskylt uppsattes också i Hamnbastudden, en av de många hamnar och vikar som angjordes av dessa sommargrupper, aktiva i flera generationer och i minst tre landskap mellan Örnsköldsvik och Söderhamn.

 

 

”HISTORIEN OM SÁPMI”

”HISTORIEN OM SÁPMI
fördrivningar, kolonisation, framgångar och motstånd 500 e.Kr – 2018”
av PETER ERICSON, historiker


Föreläsning som erbjuds maj till november.

Obs! Även i sommar!

HISTORIEN OM SÁPMI
ERBJUDES I HELA SVERIGE
MAJ-NOVEMBER

Total kostnad 10 000 SEK inkl oms och a l l t (logi, resa) för t v å dagar =
FYRA föreläsningar, vara tre för skolor och en kvällstid, ex på bibliotek!
Samiska förvaltningskommuner * utom Sundsvall (som har andra specialavtal): 8 600 SEK för samma sak

Kombination med arkeologisk fältdag ………………………………………  15 000 (13 000)
Kombination med erbjudna seminarier ………………………………….. 13 000 (11 000)
Kombination med regionalhistoria kväll 2 ………………………………. 12 000 (10 600)

Kombination med guidning i samisk Stockholmiana dag 2 ……. 13 000 (12 000)

På engelska, 1,2,3 eller 4 av föreläsningarna ……………………………. 11 000 (10 000)

Även  Finland från juli
Och i Norge från augusti!

AFTERMATH POST-”SAAMI TIMES” (in Swedish)

(There will be an English version fairly soon!)

Så samerna (i norr) jagades och drevs bort; tvangs med våld arbeta åt nationella gruvindustrin; åkte på skjutsplikt för storherrarna (det senare var samerna långtifrån ensamma om, det fick humbla bönder ock)

Och innan dess – liksom efter – trängde hetsiga kolonisatörer bort samer på olika håll. Samma sak som hände i en påtaglig omfattning 1850-1900 grovt räknat.
Samernas trängdes från de bästa fiskeplatserna och tvangs annars döpa sig om det ville fortsätta leva på fiske.

Ännu tidigare hade det vi nu kallar Österbotten koloniserats av svear, som sedermera kom att kallas svenskas. Ruotsalaiset.

Ett svenskt imperium växte, konsoliderades, förstärktes

Det mesta – om än inte allt – av detta togs upp i SVT-UR:S ”Samernas tid”.

Men några centrala delar missades – dessa:

Samerna har fördrivits i alla de länder de nu beror
– I Norge, av privata krafter, lynch-liknande uppbåd som stulit och misshandlat och hotat
– i Sverige, av staten främst under 16-1700-talet; men även 1595, under 1800-talet
och inte minst vid de omfattande tvångsförflyttningarna av karesuandosamer på 1920-tallet.
– i Finland, här handlar det främst om fördrivningar till följd av kolonisation
-i Karelen, samma som Finland, noterat redan på järnåldern.
– i Ryssland, liknar Finland. Detta lands och dess majoritetsbefolkningsövergrepp i äldre tid måste likt Norge redas ut på en grundläggande nivå. Alla länder behövs forskas mer på!

Trolldomsprocesserna mot samer nämndes men kanske inte dess enorma geografiska omfattning i tid och rum:
Från senast runt 1580 till minst 1725 i ett område som sträcker sig mellan Trondheim, Tromsö och Kemi lappmark – till Vadstena i söder! Finland behöver redas ut mer, om samer blev dömda i söder?

Feodala epoken och hur den uppfattades och påverkade Saepmie
Länsherrar, betraktandet av samerna som ”egendom” , uppbörd etc

Rena krigshandlingar mot samerna
Magnus Ladulås kring 1277.

Den moderna historiens organisationshistoria
Vi hoppas SVT-UR tar tag i detta i en uppföljande serie.

Att samerna äntligen uppfattats som subjekt med initiativförmåga får nog annars räknas till en av främsta sidorna hos denna serie, ”Samernas tid”.

Vad jag då ska göra? Skriva om detta. Nu blir det en bok (eller fyra – oklart ännu!).
Det blir också en artikelserie om kolonisation och ingrepp i Sápmi.

Peter Ericson 18 januari 2018

KUSTSAMERNA, ÖSTSAMERNA, DALASAMERNA …. ? Nya föreläsningsämnen! Boka, först till kvarn!

  1. Om okända sjösamer, kustskogssamer och sydliga skogssamer i Sverige år 1600-1900: varifrån och varthän? Peter Ericson om 15 års specifika studier av ämnet.

    2. HÄLSINGESAMERNA (helsingelapparne)  – var tog dom vägen?
    En studie i livsstil, boplatser, individer, giftasmönster och relationer 1670-1770
    Inför en kommande utförlig artikel under trycket och eventuellt också en nybok!

    3. ”De mest fördrivna” – Samerna i Dalarna, Hälsingland, Ryssland, Karelen och mest hela Finland? Vi tittar också på hur det kan ha sett ut i Norge.

    Erbjudes maj till september 2018. Hela Norden.

    Kontakta mig för prisuppgift.

    Sms 0729070058, +46729070058
    saepmieforskning@gmail.com

    Peter Ericson
    SFFU Saepmie forskning föreläsning undervisning