BOTTNISKA SAMER. Om det samiska kustlandskapet i arkiven – från St. Petersburg till Kolmården —) – samiska spår, avtryck och boplatser i maritima trakter (smakprov) P. Ericson 2019

Av Peter Ericson (redigerat 13 januari 2019 kl. 15.35)

Bottniska samer (nytt arbetsnamn!)

 

Vi hade kunnat börja på Karelska näset, numera i Ryssland, i Lapausei, dvs Lappvattnet, eller kring Lappeenranta i sydostligaste Finland, i de trakter samer skattade runt 1540 eller varför inte vid det Katinala gods varunder skattande tavastesamer låg år 1390. Men nu handlade det dels om kusten, och dels har vi alltså högre beviskrav på boplatser än enkom toponymer om än aldrig så många.

Så vi inleder alltså vår i huvudsak rapsodiska genomgång lite försiktigt i forna Österbottens län; det (bildade 1634) som delades i Uleåborgs respektive Vasa län år 1775.

Vi startar med Hailuoto, dvs Carlön (idag Karlön). Den samiska sijte som bodde där med sina tidtals minst 400 renar omskrevs av exempellöst många sinsemellan oberoende källor, finländska geografer inte minst och svenska 1776-1795, ex Hushållningssällskapet och Geografisk årsbok. Ön ligger alltså utanför Oulu = Uleåborg, som f ö har ett namn som vanligen kopplas till äldre samisk och ska betyda våt- eller sankmark, möligen ett med det fornnorrländska og besläktat ord. Lite längre norrut omkring Kemi – på svenska tiden kallat Chimeå – samt enligt samtida dagspress s k ”elf-lappar”, dvs älvsamer utmed huvudvattensystemet. 1880 (t ex) omtalas samer med renhjord på vinterbete nära Kemi stad.

En 716 år gammal toponym vid södra österbottenskusten – som sedermera låg till grund för den historiskt intakta staden Kristinestad – väcker stort intresse, nämnd i förbigående i ett brev skrivet av Birger Magnusson, Birger Jarls sonson; nämligen den gamla storsocknen Lappfjärd. Kombinationen etnonymen lapp och sund/sand/vik/fjärd är högst frekvent. Den här är dessutom oerhört gammal.

Likafullt är toponymerna, terräng- och platsnamnen av oerhört stort intresse. Varje kartblad i svenska delen av Österbotten röjer uppenbara såväl lapp-namn (oftast) som ren-namn (ibland). Denna företeelse är utan minsta tvivel starkast vid kusten och ute på öarna. Några exempel:

Esse: Lappfors, Nederlappfors, Överlappfors 
Lappfjärd: Lappfjärd 
Lappo: Lappo 

Då ska vi också notera att detta uteslutande handlar om finlandssvenska bebyggelsenamn, som det kallas. De finskspråkiga är ej medtagna, det är inte alltid dessa toponymer sammanfaller. Minst tiotalet fler sådana namn finns i Österbotten, främst på sjökorten: SLS har inte tillnärmelsevis fått med alla.

S k ”lapp”-toponymer kommunvis – en kort jämförelse över Kvarken och Bottenhavet/Östersjön

Jämför vi med Åland, det mellannorrländska kustlandet eller Roslagen är antalet lapp-namn till synes koncentrerat störst i Nykarleby och Vörå kommuner, tätt följt av Kristinestad. Sedan om vi ser på Norrtälje, Östhammar, Stockholm och Haninge kommuner så har dessa var för sig sina sådana koncentrat av namn. Exempel på sådana har vi bland annat där kring Ornö, Saltsjöbaden/Värmdö, Häverö och Forsmark – emedan Södertörn bör undersökas närmare, liksom Mälaröarna.
Dock finns det alltid felkällor här; man må komma ihåg att en närstudie av sjökort, Ekonomiska kartan etc samt, naturligtvis, samtal med initierade informanter valigtvis ger ett mer omfattande resultat än att bara titta i ortnamnsregistret eller dess finländska/finlandssvenska motsvarighet. Samtidigt håller vi i minnet att finska namn här ej medtagits. Å andra sidan dominerar de finlandssvenska namnen kraftigt i de specifika kusttrakter vi undersökt. Troligen skulle en djupgående undersökning av södra Finland komma att ge en kraftig uppräkning av namn där.

Fokus är är alltså främst på havsanknutna toponymer. Hudiksvalls kommun ligger i södra Norrland men inte minst med Hornslandet finns ett antal sådana havsnära eller -anknutna namn inom den kommunen. Umeå har några på Holmöarna. Fortfarande talande kommunvis har Kramfors genom Nordingrå och Vibyggerå en rad sådana namn- Örnsköldsviks ligger generellt lite längre in. Nordmaling har flera havsanknutna lapp-toponymer belagda på 1700-talet. Tynderö i Timrå kn har ett par sådana, liksom det finns fler i trakten. Sköns (Sundsvall) Lappkojberget och Lappbacken torde kvalificera; och Nordanstig är inte sämre. Mellan Iggesund och Skutskär ser det preliminärt magrare ut.
Slutligen även en reservation för Åland; där vi ej känner kartorna på detaljnivå särdeles väl. Fler skulle kunna finnas.


Fokus är här främst på havsanknutna toponymer. Hudiksvalls kommun ligger i södra Norrland men inte minst med Hornlandet finns ett antal sådana havsnära eller -anknutna namn inom den kommunen. Umeå har några på Holmöarna. Fortfarande talande kommunvis har Kramfors genom Nordingrå och Vibyggerå en rad sådana namn- Örnsköldsviks ligger generellt lite längre in. Nordmaling har flera havsanknutna lapp-toponymer belagda på 1700-talet. Tynderö i Timrå [ — ]

Lappfjärd, dvs Kristinestad (olika varianter över tid)

Äldre belägg Årtal

Michæl de Lappafærd 1303

Lappfierd  1442

Lappafierd-(h)aby 1492 – 1494

Lappfiell soken  1508

Lappefierdin  1514

Lapferby  1546

Lappfierd  1552

Nu skulle vi inte gå ner till södra Finland, men om vi gjort det kan vi konstatera följande välbelagda och etablerade toponymer i Nyland längst i söder (vi noterar avsaknaden att Lappvik, nog kanske för att främst numera är känt under namnet Lapinlahti):

Tenala: Lappvik 

Kyrkslätt: Lappböle
Helsinge: Lappböle 
Pernå: Lappnor
Lappträsk: Lappträsk, 
Strömfors: Lappom

Dessutom skulle såväl Oulu-namnet som Kott- (kott äldre svenska nominiativ för kåta, jfr. kottor (pl.) kunna skvallra om form samisk aktivitet. Mer forskning efterlyses! 

Källa här som ovan är http://bebyggelsenamn.sls.fi/ vilket lika lite som svenska motsvarigheter är heltäckande. Exempelvis finns dussintals fler namn i Österbotten än vad som anges.
Vi erinrar oss dock bruksskolan för samer, kungliga renskötare i Korsholm och den allom citerade sägnen eller traditionen om att samer länge bebodde Österbotten, även dess kustland. Se artikel på annan plats i detta nummer. Vi bör hålla i minnet att Österbotten-begreppet skiftat starkt över tid.


Norrbotten – Bottenviken

Kl. 10 d[en] 15. [Augusti] reste vi in til Lule-Nystad. Staden ligger väl, på en half ö, mot söder (är) af öpna skärgården – sunnanväder gör der hamnen osäker, men så mycket säkrare är han på norr, hit seglas förbi landt udden. flere fartyg lågo der. Til det yttre såg han något sämre ut än Torneå – til välmågan skal vara bättre, största handel med bräder och tjära. Vi voro som hastigast inne hos Borgm[ästare] Bergström. Kyrkan stod under bygnad, sacristig[an] vid främr[e] ändgafv[eln] med Predikstolen öfver altaret, emellan sacrist[iga]n och öfverrumet och kyrkan voro tilärnade fenster. Assessor Langes hus och gård låg väl – hade ett litet bygt castell – färgat – af trä, til Lusthus. 51 Vid hemres[an] [mot Lule Gammelstad/PE] sågo vi 2ne Lappkåtor – der ingen ting syntes, utom fattigdom. Fingo der traktera oss med åckerbär. Desse lappar försörgde sig (med tiggande) bärplockande, korgar etc. Hade intet haft renar. Dagen – liksom den förra, vacker, strödda moln på himmelen. Kyrkan i Lule g[amme]lstad är stor, med 7 läktare. Altartaflan kostbar. liknar Strängnäs altartafla. Gäddvik Kl. 5. Lule älf öfverfors – Hon kan ej stängas med Laxpata som Torne, för sitt djup. En stor bro och ny rät väg är anlagd. nära Ersnäs, ginande öfver en hafsvik. – För Regnet lågo vi om natt i Ersnäs.
Samuel Liljeblad ”DIARIUM för en Lappsk Resa Anträdd d. 29 maji 1788”  URKUNDEN NR 15 Källserie utg. av Forskningsarkivet vid Umeå Universitet Red. Karin Snellman. Vi noterar att ännu 1788 man kunde kalla nuvarande Luelå för Lule Nystad.

Vissa orter urskiljer sig starkt genom århundraden och bland de, speciellt kustnära eller rena öar, vill vi nämna Hvitå i Råneå, Andersön, Brändö, Persö, Kallax.

Några platser och i förekommande fall tider och proveniens där samer noterats för aktivitet utmed norrbottenskusten eller nedre områdena i historisk tid: Nederluleå (sn)1730, Bensbyn, Luleheden, Svartlåskogen, Lule stad, sjösamer (dito) 1708, Rödingträsk i Överluleå socken (sn) 1857, Gammelstaden 1709,  —-  [ — ]

Andra platser av betydelse är exempelvis Vojakkala, birkarlasätet; Seskarö, utskeppningsplats för kronans renar och Medlerstein, bruket, vartill en enorm mängd samer var kopplade som s k hållappar, vars renhjordar i sin helhet framdrevs eller -odlades för att möta järnbrukets behov. Enligt Linné var Medlercreutz en man som samlade pengar. Givetvis är Norrbotten – såväl länet som landskapet – exempellöst fullt med samiska boställen, i tusental. Också efter kusten kan kända och indikerade boställen i arkiven mätas i minst hundratal. Platser som både varit trivselland och boplatser är t ex Brändön, Kallax, Hindersön och Persön. Mer i kommande nr.

Sträckan Skellefteå-Umeå

Detta område ägnar vi mer uppmärksamhet i något av de kommande numren.
Bureå 11:1 är en samisk härd som vi vill nämna, den ligger i det område som hävdats vara men ej bevisats såsom kloster. Björngraven utåt Bjuröklubb bör ju ävenledes nämnas.

Några samiska platser i urval mellan Umeå och Sundsvall

Umeområdet är inte så systematiskt genomsökt som man skulle önska, även om vissa insatser tycks ha gjorts i samband med kulturhuvudstadsåret. Väldigt många av de tidiga kustsamerna tenderade att samlas sig kring Ön. Andra anhopningar av aktivitetsområden finns mellan Klockarbäcken och Umedalen. Populära vinterbeten har genom århundradena visat sig dels i Piparböle-Hissjön, dels i Ersmark men även i mindre avgränsade områden, inte minst ute vid Skeppsvik för tusentals renar kunde beta under vintrarna på 1870-talet. I gamla dagar gick man gärna över isen vid Holmsund mot Obbola. Holmöarna bör nämnas; här har samisk aktivitet varit legio.
En gammal etablerad flyttväg över Klabböle-Stöcksjö (ibland vidare ut till Holmöarna) stängdes av i samband med det gigantiska vattenkraftverkbygget Stornorrfors på 1940-talet.

Vännäs

Pengsjö 1870 samt Örsbäck med Mandamor och ”gammlappan’ ”
Om detta intressanta komplex av händelser, människor och platser har vi uppehållit oss (PE) i en artikel i Christer Westerdahls bok Sydsamer (2008); som en följd av ett mångårigt arbete i Nordmalingsprocessen och detta som ett centralt inslag i denna. Materialet härrör till stor del från Nybyggarmuseet i Pengsjö och Tycho Nymans penna. Släkten Nyman räknar sitt lokala ursprung från en soldat J. Nyman, som avled tidigt och lämnade änkan med torpet och fem barn. För att hon skulle slippa bli bostadslös och runierad borgade samerna från Tärna för henne och en flera generationer lång samarbetshistoria inleddes. T. Nymans farmor lekte med samebarnen och lärde sig samiska ute på Örsbäcksheden vid ungefär samma tid, de intensiva vinterbetesperioderna på 1860-talet (paralleller har omtalats bl a i Sättna, medelpad – men åter andra exempel finns). Som motprestation för borgen fick änkan Nyman ta hand om ett antal äldre samer som inte orkade följa med tillbaka upp på vårarna. Mer om detta i andra sammanhang och i Sydsamer.
Samtidigt med mina arkivfynd i den spännande bevislådan undertecknad ”ärvde” i angivet sedvanemål – och tidigare – hade Henrik Omma med familj spelat in videofilm vid sina besök ui den gård som de i Vapsten sameby kallade Slaktar Nymans gård. Som man besökt under ett försvinnande stort antal generationer, alltmerdan huvudvinterbetet låg nedströms utmed Torrböles och Örsbäcks lavhedar.
En mycket intressant aspekt i sammanhanget är att Pengsjö av språkvetare anses vara samiskt i etnonymin (vilket ju torde kunna tala för långt äldre samiska samband än det 1870 som Nyman-historien tar sin rot i ); nämligen
Bienjjiejaure = Hundsjön.

Nordmaling präglades länge, under hela rättsprocessen (sedvanemålet i Nordmaling; även kallat Nordmalingsmålet 1997-2011 av den döda hand sådana processer ofta lägger över ny forskning som inte syftar till ren bevisföring. Detsamma gäller i hög grad Hörnefors och Bjurholm [ — ]

 

 

Fullständiga bildtexter i sista delen. Sjösamen heter Ivar Samuelsen och hör till ”nordnorska stammen!”. Foto av Bonaparte 1884, Wikimedia Commons.
Samegruppen är från Ulvöhamn 1890.

Liksom till närmast nedanstående socknar återkommer vi till Nordmaling i kommande avsnitt; men vill ändå nämna ett mycket signifikant område med flera olika boplatslägen nämnda: Ava-Aspeå med Hemörssundet och Drivan. I angränsande trakter som Rönnholm och Saluböle —— [ — ]
En oerhört intressant företeelse är den sjösamiska historia som skymtar fram i de tidiga toponymerna känd senast från ca 1780; och som lär kunna fylla ut Sveriges sjösamiska historia mellan Umeå och Höga kusten.

Botniabanans arkeologiska undersökningar, som vi planerade tillsammans med Raä
Här bör nämnas den för tiden oväntade rikedomen av samiska kustlämningar som följde på den första upptäckten vis Lill-Mosjö i Banafjäl, Grundsunda i samband med Botniabanans arkeologiska undersökningar. På den följde snabbt andra härdar och flera i angränsande Tävra, Arnäs. Därtill ett par år senare i Nätra på Bjästamon, fler härdar. Sedermera tillkom tre funna härdar i Säbrå – idag har vi 13 st samiska härdar käna utmed sträckan Grundsunda-Säbrå. Naturligtvis bara toppen på ett isberg, men ändå jämfört med för tjugo år sedan enorma framsteg – och något som aalltmer påverkar tänkandetinom kulturmiljövården. Första fyndet 1998 rubricerades till att börja med som ”möjlig ryssgrav”. Dock kom fyndsammansättningen av kritpipor, skinnskrapor och samtida mynt tillsammans med det faktum, att sockenlappen Per Jonsson höll till på mer eller mindre den exakta platsen att snabbt före arkeologerna till säker mark. Intressant är att en flyttled tycks ha passerat platser såväl före som efter Per. Förstudierna till Raä:s botniabanearbete var oerhört intressanta att arbeta med. Detaljerna kring de inblandade aktörerna och källförteckning till den digra rapportskörden kommer vi att återkomma till.
Att medlemmarna från Vilhelmina norra sameby, varav i sammanhanget bör nämnas Jonas H. Gorik och Laila Stinnerbom, hjälpte oss att identifiera härdarna i Lill-Mosjön såsom samiska ska alltid kommas ihåg; och var helt avgörande – inte minst för att vi så snabbt kunde gå vidare på rätt spår.

Höga kusten – av stort intresse: rikt sameliv sedan gammalt

52 byar, 52 sjöar, 52 berg, 52 visteplatser … ?
Åtminstone de tre första utsagorna är en del av ett gammalt lokalt (eller möjligtvis ångermanländskt) talesätt. Även om detta låter som en ouppnåelig boktitel om socknen Nordingrå för framtiden vore det utan tvivel möjligt att skrapa ihop detta antal samiska boställen; i synnerhet om man finge räkna in sockenlappsboställena. Här väljer att lyfta fram blott tre (och lyfta ett par andra aspekter, som informanter, flyttvägar och metodproblem) områden/platser: vi ser på Lappudden vars s k lapptorp – en lokal benämning – delas mellan Järnsta och Körnings byar; ett torp på en udde i Vågsfjärden, Det har kallats replipunkt utmed ett mellersta flyttstråk av de tre som ansetts genomkorsa Nordingrå, ehuru inte så långt ifrån det sägenomspunna tillika mystiska och hittills fyndlösa Lappkåtaberget. Härtill borde även nämnas Mjällomslandet med av Olov Lundin 1971 omtalade handels- (och förmodligen även -)platsen Måviken —— [ —-]

De fiskande burgströmarna höll ofta till i Fällsvik och vid Hamnbastudden [Hamm: bastûddn] ute i Hamna, dvs Fällsvikshamn. Författarens mormors äldste bror Petrus Viklund, född 1913, berättade ganska utförligt om detta åren runt 2000, och visade på platsen som sedermera skyltades inom ramen för Kramfors’ samiska kulturled Hällmarker & blått hav eller Gälnoe jîh plaaves maeroe.

Vibyggerå-Bjärtrå-Skog-Nora:
Kallas i lappfogdarnas arkivmaterial och i utredningen från 1914 för reservbetesland. Beläggen för tidiga samer utanför de rena fjällsameleden – vanligen antingen skogssamer eller sjö-/kustsamer – är förhållandevis ymniga. Här finns rejält många trivselland av vilka vi nu blott nämner Torkel Larsson Kroiks sista, nämligen Skullerstabölen. Han sålde halva sin renhjord till Nils Leonard Nilsson i Långudden, Bjärtrå på hemväg från Nora och Skogs socknar. Denna författares mormor stod som barn och såg Torkels renhjord (i Nordingrå) passera upp emot Barsta och ”frödde fötterna”. Ute i trakten ifråga finns förresten minst en Lappkôjmon. Vid ett annat tillfälle omsprangs vår informant A, kvinna, född 1916 av samma drygt tusenhövdade renhjord, som kom snabbt mullrande uppifrån Ådd: aschkajn, dvs Ådals kaj, dit den nått via isen på Gaviksfjärden.

BILDEN: Ivar Samuelsen, fotograferad av Bonaparte 1884. Wikimedia Commons.
Ivar var en norsk sjösame. kan samerna i vårt innanhav ha sett ut på liknande sätt?

sjøsamisk_mann_finnmark_norge_ivar_samuelsen_1884_av_bonaparte

Forts i Del II

(icke-bindande förhandsbeställningar på boken på fb-sidan southsaamihistory erbjuds inom kort; samt inom kort på en egen hemsida.
Serien kan också läsa avsnittsvis i Saepmie Times, del 1 ute inom kort!)

Annonser

Sveriges demokrati 100 år, Carl Lindhagen 158 år … vad hade Anna Lindhagen och hennes bror sagt om dom sett hur samerna har det idag?

Den svenska demokratin firar 100 år idag, den 17 december.

Den 17 december 1918 fattade riksdagen det principiella beslutet om att införa allmän och lika rösträtt. Alla vuxna, oavsett kön och inkomst skulle ha rätt att rösta i de allmänna valen.

Passande nog är detta Carl Lindhagens födelsedag; han föddes idag för 158 år sedan.
Detta datum 1918 fyllde han alltså 58 år; och satt i riksdagen (började som liberal, gick över till SAP 1909 och lämnade sedan SAP för nya vänsterfalangen 1917, som han i sin tur lämnade 1921 för en återgång till SAP efter en tid som politisk vilde) och innehade också positionen som borgmästare i Stockholm. Denna märkvärdige politiske gestalt slog igenom som upprättare av Nobels testamente samt fick han överarbeta lagrådskommitténs förslag till ny renbeteslag 1898. han var vegetarian, feminist, georgist, pacificist och var med och startade FN, alltså Nationernas Förbund.

Anna Lindhagen år 1915, Carl Lindhagen 1 maj 1940. Foto: 1) Goodwin, Henry B via Arkivkopia. 2) Bildkälla: https://svenskafreds.wordpress.com/2013/03/28/alla-folks-frihet-hela-varldens-fred/


Förutm hans och hans syster Anna Lindhagens idoga strid (hon satt i kommunalfullmäktige från 1911 för socialdemokraterna) för allmän och lika rösträtt samt för den kvinnliga rösträtten, är ju bägge syskonen Lindhagen mycket kända för sitt ivriga och – åtminstone periodvis – outtröttliga engagemang för samerna i Sverige.
Långt efter att Carl pensionerats, och även efter hans maratonlånga riksdagsperiod (ca 43 år) var över stod hans hem öppet för samer på deputation och fram till och med 1945 ska detta ha utnyttjats. Han skrev tjugo motioner som bl a ledde till samernas andra (tillika de svenska samernas första) landsmöte i Staare/Östersund 1918; och Anna var ju den som främst lotsade Elsa Laula genom Stockholm och in i den mer etablerade världen; även om Elsa inte räddes mycket.
Anna Lindhagen var också oerhört viktig under många perioder då brodern var upptagen och hon följde och deltog på tidiga NBV:s vinterkurs 2-8 januari 1905 samt hade en nyckelroll i de två kvällsmöten som samernas var centrala i, den första och den sista kvällen.

Må denna vår svenska demokrati leva i hundrade år till!

Och vad hade dom tänkt, då … ?
Det vet vi ju naturligtvis inte.

De hade nog antagligen mått gott av att se att samer 2018 får bo i hus – men kanhända hade bägge förvånat sig över rovdjurssituationen, exploateringarna, det tilltagande samehatet (eller samofobin, dvs hets mot samer) – att samerna ännu 2018 trängs undan.

Intressant tanke, dock, att fundera vidare på: vad hade dom tänkt och sagt?
Den gamla Domargårdens allé ligger idag snötyngd och vintrig; där barn de lekt.
Det finns en underbar passage i Carls memoarer, där han angör Skeppsbron i Härnösand och försöker stå upp på ett bord (det är antagligen 1866) för att se bättre, och hans stränga fastrar försöker hålla honom tillbaka. Väl i hamn, bytte man till ny ångbåt för vidare befordran till Ytterlännäs eller möjligtvis Hammar. En artikel om Anna och Carl Lindhagen finns i ett ångermanlandsspecial i Saepmie Times.

Triss i samernas Medelpad 1.1 ( = inklusive nya bilder)

Triss i samiska platser
i vårt nybakade förvaltningslän med gammal samisk historia

Eller samiska kulturmiljöer i Medelpad no 1-3

Lappbacken (Skön sn), öster om Birstaberget, intill E4, branta motorvägskurvan.
Outrett: Nils Sivertsson var sockenlapp samt fanns andra sockenlappshushåll i Västland.
Ett av dessa skulle kunna avses. En Ryssbacken är intill eller samma plats. Den torde å sin sida ha med 1721 års aggressioner att göra.
Decennierna runt 1800 blev förresten aktiviteterna bland de forna sjösamerna, dåmera kallade sockenlappar alltmer alltmer frekventa runt Skönvik och Birstaberget; och på Frölandssidan (med andra toponymer, dvs terrängnamn skvallrande om samiska aktiviteter; namn som vi ska återkomma till)

Foto: Trakten väster om Birsta var flitigt besökt av norra jämtlandssamerna – normalt årligen 1805-1935, kanske årligen 1620-1935. Fr o m Norra ostkustbanan/Ådalsbanans tillkomst kring 1926 gjorde vinterflyttningarna för de flesta grupper halt här.
Foto: (”troligen”) Gunnar Näslund. Sundsvalls museums fotoarkiv via Digitalt Museum.

ÖRÅKER
Långmyrberget (Selånger sn). Var? Bakom Hällomberget (ovanför Österro). Vinterviste.
Omtalat 1897, i samband med Johan Tiréns arbete inför 1897 års Stockholmsutställning.

Bild av Johan Tirén. Renvaktare på Julaftonsnatten.

JT2

Stråket-ett pärlband av platser
Målsta-Vivsta-Viforsen-Allsta-Tunbyn-Böle-Sidsjön-Nacksta
med kringliggande områden. Välbesökt av samer, inte minst under 1860-1880-talen men även tidigare och senare. Betesplatser i höglägena i ostligaste Tune upp emot Klissberget, liksom å ömse sidor landsvägen, i Nacksta och uppåt Sidsjöbacken med södra Stadsberget och hela stadsskogen nedom emot Svartvik. Det bör nämnas att fler andra flyttleder och -stråk går i kors med denna.

Bild: Dicksons bravader tillsammans med de samiska sijtherna 1875.
Från en artikel som stammar från en text i Medelpads Allehanda, men som cirkulerade i ett antral svenska dagstidningar; detta från Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.

dickson.png

TO BE CONTINUED

Teckna en prenumeration! Köp gamla nummer! Novembers priser!

st3st3ast4st1

….på Saepmie Times

Swish 0724243922 (Johan Ericson) (bankuppg nedan)

Nytt nummer ute snart!
Unik forskning, spännande historia!

Köp detta nummer: 48 SEK – 46 NOK
Helårsprenumerera: 218 kr (SEK) – 205 NOK
”Full Collection” (4 gamla + 4 nya nr): 250 SEK – 233 NOK
Swish 0724243922
Swedbank 2240045340, clearing 84202
IBAN/BIC: SE2380000842022240045340
BIC: SWEDESS

Betala och mejla oss: saepmieforskning@gmail.com så blir du prenumerant!

Swedbank privatkonto (Peter Ericson)
2240045340, clearing 84202
Swish 0724243922 (Johan Ericson)

Uppg från utland: Se härnedan!

PayPal: johanolovericson@gmail.com

 

Kontakt via Facebook är snabbast!

Eposta saepmietimes@gmail.com eller saepmieforskning@gmail.com

Hur dog sydligaste samerna i Sverige ut?

Av Peter Ericson 2018

Så varför dog (så att säga) svenska samerna ut i söder?

Tack vare en sedvanligt genomtänkt fundering av en hedersman och följare M. Sandin på Saepmie Times-sidan på Facebook och det resonemang dom därpå följde, framstod saken i nytt ljus,
Marken mutades in.
 
Av vad vi sett i norra X och (hela) Y-län (ofta ett och samma län i den aktuella tiden, ca 1650-1850) är att samerna ofta fick fortleva och verka trots alla rensningar och trots all den klappjakt och förföljelse som så ofta rådde söderut.

Visserligen tvingades man in i ett väl i deras eget tycke slavliknande sockenlappssystem – med de flesta sockenlappar inom ett område från Siljan nedåt Äppelbo och Bergslagen via nordvästra Uppland och hela vägen upp till och med Ångermanbalen och Hössjö i Ume landsförsamling (inklusive centrala, östra Jämtland med Storsjöbygden
hittade mycket snart ett system där man samarbetade och flyttade runt, nomadiserade enligt helt eller delvis samma system som man hade gjort tidigare.

 
Storskiftena genomfördes ju sedermera upp till Sveriges mitt och en bit till i kustlänen. Efter dessa blev det långt svårare: det sammanfaller ganska precis med bofashetstvången som ledde till det långsamma holocaust som till slut tog kål på kust-, sjö- sydliga skogssamerna och s k sockenlapparna.
Vad som händer efter att kvarvarande sydliga samerna och kust- och kustnära samerna tvingats in i små, dragiga (ofta ohyggligt trånga) torp är att 80-90% av spädbarnen dör; överdödligheten i barnsäng och lungrelaterade sjukdomar tar kål på dessa samer.
 
När sedan laga skiftet kom runt 1825, torde det i ännu högre grad markera slutpunkten för t ex interregionala eller mellansocknes rörelser hos sydligaste samerna.

Peter Ericson 29 oktober 2018

jnilsson ådalsliden

 
BILDEN föreställer Johan Nilsson, kallad den siste s k sockenlappen (åtminstone där). Från Forsnäs i Ådals-Liden, Ångermanland. Via Murberget.

Saepmie, Stockholm, Norden och svenska riket. Bidrag till dess historia, Del 1 av 3. Birger, Medeltiden, Birgitta – Furstinnan av Nericia. Clara Kloster och visionära brevviserskan Margareta.

Saepmie, Stockholm, Norden och svenska riket.
Bidrag till dess historia, Del 1 av 3. 

Mellan Birkas dagar och Kalmarunionen.
I det forna, gryende, svenska storriket
I Nordens nav
Etablerade Birger jarl en stad,
och ett munkloster på Kidaskär,

där fordom blott getter betat.

Kvinnorna fick Clara, och Magnus Ladulås satte sin dotter Rikissa där i Clara kloster.
Norrstigen pass
erade just där, mellan Brunkeberg eller Brantberget och Klara sjö, som stod för vår tids ögon mycket högt.
Konung Magnus donerade år 1286 marken där klostret skulle ligga, och ett par år efter flera gårdar som skulle utgöra dess inkomst, däribland Rörstrand, Karlberg samt Djurgården med tillhörande fisken.
Klostret torde ha haft strandläge i väster. Abbedissan fick Magnus att flytta Norrstigen. Kanske var det inledning på den process som bland annat tog sig formen av en nedsprängd Kungsgatan och som vi såg avslutas så sent som i Norrmalmsregleringen runt 1970.

Samiska glödande Margareta och namnan, Nordens stora furstinna

Margareta, samekvinnan, inspirerad av Furstinnan från Närke – Principissa de Nericia – Heliga Birgitta, besökte klostren år 1413. Kolonisationen var vid denna tid överhettad i hela Hälsingland; dvs Sápmi med Norrland, Tornedalen och Finland.
Tidigare hade samiska Margareta besökt unionsdrottningen, sin namna, Margareta Valdemarsdotter (1353-1412), Nordens stora Furstinna, i Malmö. Men på andra resan till söder sändes Brevviserskan än hit, än dit. Klart blev att samerna skulle missioneras för, och att det skulle ske ifrån Åbo och Korsholm. Redan 1419 initieras detta projekt och nya omgångar med massdop, likt de som hade ägt rum efter Nöteborgsfreden hade kommit att stunda.
Kronans laxfiske i Torne älv gav
omfattande inkomster till statskassan, vilket vi ska se mer på i kommande delar. Samerna drevs bort eller ackulturerades (kan ha funnits viss ”valmöjlighet”) utmed älvdalarna i norr. En trafik med renhjordar både till lands och sjöss kom att vidta från främst de mest renskötselrika områdena.

Renprodukter liksom levande renar blev hårdvaluta och högsta mode. Så hade det redan varit på 790-talet e.Kr; emedan den mäktige Karl den Store gärna poserade i samiska muddar eller pälsverk av ren. Framåt 14-1500-talen började Sveriges kungar att fylla de kungliga djurgårdarna (fanns en även på Karlberg) med hjortdjur – inte minst förment vilda renar. 

I äldre källor hävdas att samerna anfölls av ovan nämnda Magnus Ladulås kring 1277; och strax därefter pacificerats av högts densamme via den finske Matti Kurkki, även känd som Mattias Kurck (Trana). Denna ska ha skapat den första birkarlaätten.

Hansan i öster och söder, ett konsoliderat svenskt-finskt rike som bygger på finskt smör och torrgädda, och på kraften i Torne älv. Samt och främst på en annektering av samernas land.  

 

 

 

 

Magnus Birgersson ladulås Fresco al secco in Överselö kyrka,Sweden. Photo by Klafui

Birger Jarls ansikte rekonstruerat av Oscar Nilsson

Så här såg avbildningen av Birger Jarl ut i Stockholms Medeltidsmuseums utställning 2010. Arkeologen och skulptören Oscar Nilsson har med hjälp av kriminaltekniska metoder rekonstruerat jarlen Birger Magnussons ansikte utifrån osteologiska analyser och gipsavgjutning av kraniet. Rekonstruktionen av den medeltida statsmannen gjordes utifrån det kranium som ligger begravt i Varnhems kyrka och som med stor sannolikhet tillhört Birger Jarl.Foto: Wahlsten, Ray, Medeltidsmuseet. Hämtad från Stockholmskällan.
Hämtad 2018-07-31. CC-BY.

S:a Clara kloster. Wadbring 2008.

Heliga Birgitta avbildad på altarskåp från 1480-talet i Salems kyrka i Södermanland.
Stockholm på 1870-talet. Neuhaus, 1870-tal.

Klarakvarteren 1899. Stockholmskällan, kartfunktionen. 2017

 

Fjärde numret nu ute! Vill Du prenumerera? Klokt! – Julipris 220 kr för fyra nr. Se här hur!

….på Saepmie Times – detta färska nummer sprängfyllt med maritim samisk historia – samt Sundsvalliana, Stockholmiana och ett pan-samiskt perspektiv! 

Kontonr Swedbank 2240045340, clearing 84202 (Peter Ericson)

PayPal: johanolovericson@gmail.com

JULIPRIS:

 
 220 SEK helår fyra nummer SWISH 0724243922 Johan Ericson

75 SEK lösnummer no 2/2018

Julipris i NOK och Euro:
202 NOK, 21 € (ordinarie 240 SEK, 221 NOK och 23 €)

Boka/beställ/betala senast 31 juli.

Eposta saepmietimes@gmail.com eller saepmie@gmail.com
Mellan 10 och 19 juli eskil@ylletrollets.se

 

Fjärde numret ute! PRENUMERERA!!! Julipris 220 kr för fyra nr. Missa inte!

….på Saepmie Times – detta färska nummer sprängfyllt med maritim samisk historia – samt Sundsvalliana, Stockholmiana och ett pan-samiskt perspektiv! 

Kontonr Swedbank 2240045340, clearing 84202 (Peter Ericson)

PayPal: johanolovericson@gmail.com

JULIPRIS:

 
 220 SEK helår fyra nummer SWISH 0724243922 Johan Ericson

75 SEK lösnummer no 2/2018

Julipris i NOK och Euro:
202 NOK, 21 € (ordinarie 240 SEK, 221 NOK och 23 €)

Boka/beställ/betala senast 31 juli.

Eposta saepmietimes@gmail.com eller saepmie@gmail.com
Mellan 10 och 19 juli eskil@ylletrollets.se

 

Sameblod 2022.. ? Den Slutliga Lösningen (?) förebådas av SvD:s högerextrema spjutspets’ högsommarhärdsmälta

Bild : Talvivaara uranproduktion OY i Sotkamo, finländska Sápmi.

 

Ivar Arpi, den högerextreme ”spjutspetsen” på SvD, excellerar i dagens morgonblad i fåvitskhet, etnocentrism och koloniala värderingar.

Sotkamo

 
Samerna är en liten och hotad etnisk minoritet.
De har fördrivits – och fördrivs, skallmätts, förbigåtts och till stor del redan utrotats. Flera samiska språkvariteter är förintade. Samerna fanns förr i nio svenska landskap där deras rättigheter numera ej längre erkänns.
 
Från hela Finland förjagades samerna, och från (dagens) ryska Karelen; från hela Bergslagen, Mälardalen. I Värmland, Roslagen, större delen av Dalarna och Sörmland är samerna försvunna. Liksom Samer fanns förr i södra Norge; men drevs bort. Från hela norrländska kusten har samerna alltifrån 13-1400-talen fördrivits.
 
Fordom bebodde samerna i stort sett hela Norden.
 
Idag hotas samerna förutom ett ohyggligt rovdjurstryck (50-70% och ibland mer av årliga kalvtillväxten i svinn, trots statens försäkringar om max 10%) av tilltagande gruvdrift och annan exploatering som de 8 000 (!) vindkraftverken som ansökts om att bygga inom renskötselområdet
 

Arpi och hans högerextrema och nazistiska kamrater i gruvbolag och andra oseriösa aktörer i vindkraftbranschen vill undanröja samerna.
Låt dom icke lyckas med det.

Peter Ericson
Sakkunnig historiker
Chefredaktör Saepmie Times, föreläsare m.m.

26 juni 2018

 
—————————————————————————–
 
Bild : Det är så h ä r IA och hans högerextrema svans vill omforma Sápmi:
 
I den finländska delen av det historiska Sápmi
 
Talvivaara uranproduktionsområde i Sotkamo.
 
Det här landskapet, naturen, biosfären, vattnen är förstört för många, många generationer framåt.