Bidrag till Alnös samiska historia (av Peter Ericson oktober 2019)

Avses även publiceras i kommande nr av Saepmie Times.

Bidrag till Alnös samiska historia  

Alnös samiska (eller inte samiska) förhistoria är föga känd. Det är för övrigt något som gäller hela den svenska kusten. Även om forna östra rikshalvan inklusive Åland på senare år begåvats med ett sådant förflutet av språkhistorikerna. Hursomhelst är inte detta platsen för vare sig spekulationer eller omständliga teorier. Därför nödgas vi starta vår berättelse först i slutet av 1600-talet (det kan dock finnas stor anledning att återkomma till ämnet; då artikelförfattaren arbetar med ett omfattande projekt kallat Bottniska samer eller innanhavssamer).

Samernas historia på Alnön har i nuläget ingen känd, fulländad kontinuitet, utan ter sig rejält färgad av de olika epokerna som annars i vissa andra socknar mera anas. Vi ser först en mycket tydig sjösamisk period 16-1700-tal; sockenlappsepoken (där hästslakt är centralt) griper in och övergår till en period där dessa s k sockenlappar integreras alltmer i bondesamhället. Vinterbetet som alltmer kommer att nyttjas av fjällsamernas renhjordar – välbelagt från 1718 och framåt – blir från ca 1850 alltmer inarbetat på Alnön, samtidigt som det blir allt vanligare emot slutet av 1800-talet att fortsätta med hela eller delar av hjordarna. Dessutom attraheras fjällsamiska renägare från allehanda trakter av Alnön. Fastän det tidigt etableras som i någon mån södra vilhelminasamernas – och i ännu högre grad norra frostvikarnas i Orrnäsfjälls (idag känt som Voernese sameby) vinterbetesdomäner, ter sig också alnöbetet som ett slags nödfalls- eller reservbete, åtminstone i perioder; och det innebär att somliga år kan härjedalensamer vistas där, medan det andra år kan vara västerbottenssamer och åter andra år sydliga jämtlandsamer – men oftast alltså frostvikare. Decennierna kring 1900 kommer parallellt med det tilltagande vinterbetandet en växande skara samiska sågverksarbetare att bebo ön; och bland dessa kombineras hos flera familjer fiske och/eller slöjdande med sågverkspåhuggen.

Clarkes iakttagelse år 1799.
”There is a beautiful island in the bay to which the Laplanders bring annually and about this time of the year (July 1) their reindeer for pasture”, skrev Edward Daniel Clarke under sin resa upp längs norrlandskusten 1799. De flesta bedömare tycks mena att Alnön här avses.

Nilsarnas tid
Efter de intensiva nyttjandeprioderna av sjösamer som etapp på en ofta avverkad sträcka till sjöss från Vibyggerå-Nordingrå via Säbrå-Härnösand-Tynderö och vidare Njurunda kom en hel del av samerna att slå sig ned på Alnön. Strömmingsgrund och andra fiskeställen bör ha varit anhalter,

Under 1700-talets första hälft ser inte Alnö ut att ha haft särdeles många mantalsbokförda samer (här saknas en hel del serier i ministeriallängderna!); och fanns några tycks dessa ha uppehållit sig med de andra samerna i årstidslägrens Skön, Njurunda eller Selånger. Samt naturligtvis – vanligast – Tynderö. Det är väl dokumenterat att man samarbetade intensivt med Sköns samer, vilka är mera synliga i arkiven. Bland dessa syns Sundsvalls första (?) stadslapp Thomas Jonsson ha haft starka band till Alnön.

1700-talet: en samisk högkonjunktur
Nils Andersson var sockenlapp i Tynderö under ett intensivt, turbulent 1760-tal och vistades ofta på Alnön. Helnomadismen expanderar, Nils har bråd tid. Fisken ser ut att gå till. Familjerna växer. Antalet sijther blir fler. Nils och hans hustru Carin flyttar över till trakterna mellan Vibyggerå och Nätra. 1772 får dom sonen Mauritz, som blir namne till sin morfar. Hans första fru avlider sedermera år 1806 i deras, sannolikt, älskade Bölesta (i Nora socken) vid Norafjärden i Ångermanland. Ett antal fiskeredskap och en skötbåt sågs bland hennes ägodelar. Och 23 renar.
De andra Nilsarna var för det första Nils Sjulsson, far till Birstas sockenlapp Nils Nilsson samt till Lucia Nilsdotter som gifte dig med rogstasamen Mats Jönsson i Medskog, Hälsingtuna och för det andra sockenlappen Nils Johansson (ibland kallad Jansson/Jonsson), till synes också han med sjösamisk bakgrund.
En annan väl synlig alnöbaserad sockenlapp (1760-tal) i arkivet är den likaledes utpräglade sjösamen Lars Bengtsson, med högakustenrötter.

Under några mycket intensiva perioder hade Alnö många olika sockenlappar. En av de mera namnkunniga är Pehr Svensson, som vare sig är samisk eller norrifrån; han ska ha varit västgöte. Emellanåt hände det att avskedade soldater eller båtsmän hamnade i sockenlappstjänst. Paret dör tätt efter varandra 1818-1819; frun Maglena Nilsdotter – torde vara alnöfödd – dör i mars 1818 och Pehr själv våren därpå. Andra sockenlappsboställen ligger i Fröst, Hovid och Ås.

Kåte? Ett ortnamn känt tidigt på 1700-talet som vållar huvudbry. Vi har ingen berättelse knuten till namnet. Det måste inte nödvändigtvis vara samiskt.

Ur kvinnors ögon?
Hoppas på att framledes kunna få skriva en enklare uppföljare till denna artikel, där kvinnorna får en större roll. Då forskningsterrängen här så att säga är obanad blir det liksom nödtvunget att gå via männen ,som nämns genomgående tydligare och är de husbönder som noteras i mantalslängder osv.
Icke desto mindre är det ofta kvinnorna som är kulturbärare – såväl bland sjösamerna som bland gruppen sockenlappar, på så vis i det senare fallet att det är med sockenlappsdöttrarna den hugade unge samen ska gifta sig med för att få tillträda som sockenlapp (det var inte så illa ansett under stora delar av 1700-talet; även om motståndet kunde vara nog så påtagligt – med länsmans bössbeslag av just samiska män på kusten åren runt 1760, tvångsbofasthet som tilltog å det kraftigaste runt 1790; men samtidigt med rätt placering med möjlighet att hysa en smärre renhjord, snara fågel, skjuta björn och fiska eller jaga säl. Ändå inte så illa, i en position som skapats utifrån en nationell fördrivningspolitik gentemot sydliga samer!

Åren runt sekelskiftet 1900
Under större delen av året fanns alltså här en skara proletariserade samer. Rätt många av dessa hamnade i Släda. Där växte en slags kåkstad upp, bl a nämns i Sundsvalls Tidning åren runt 1905. Vintertid kulminerade vinterbetesepoken decennierna runt år 1900. Tusentals renar kunde såväl beta (även om södra ön kanske i realiteten rymde 7-800 renar) i området. Man drog vidare antingen på isen på Alnösundet eller tog sig över från Raholmsudden till Nyhamnsudden på Essvikslandet. Norrifrån kom man som regel från Skilsåker/Skäggsta. Jonas Åhrén, i ungdomen skötandes ren för Frostvikens norra samer kunde somliga vintrar ta sina renar till lilla Rödön. En annan väg ut till Alnön gick via Bydalen ut till trakten av Fröst för vidare befodran till Bänkåsskogen med Långmyran; där favoritvinterbetet låg.

 

Ofta beskrivs vinterbetet i samband med ankomst eller avfärd.
Här via
Alingsås Tidning 20 april 1895.

Bild nedan:
En av de jämtländska flyttlag som synts vid medelpadskusten runt sekelskiftet är denna sijte kring 1900. Ser ut att kunna vara en av Lars Larsson Kråiks tidigare rajder (men osvuret är bäst!). Sijte är sydsamiska för flytt- eller kåtalag.

Bildresultat för samer medelpad

Fälmän & bottniska samer – Bertil Bonns om samerna i säljakten (1990)

Mina egna funderingar utifrån detta kommer i en senare bloggpost.
Kort kan dock sägas att detta kommer Du att höra mer om!
Peter Ericson 6 sep 2019


Ur ”Fälbåtar och fälmän” – Bertil Bonns
(Västerbotten 1990)

Härifrån borde det inte längre möta något hinder
att finna svaret på vilka befolkningsgrupper som en
gång möttes och vilken bakgrund pytarna kan ha haft.
Egentligen har svaret funnits länge, det är bara ingen som har ställt frågan.
Olavi Korhonen skrev i Bottnisk Kontakt IV
(utgiven av Skellefteå museum 1989) om de samiska
ord som förekommit vid säljakt, däribland just pytare.
Han nämner också spridningen av ortnamn med samisk bakgrund i anslutning till den färdled som Peter Gustafsson så träffande kallar för ”säljägarnas E-4”.

Vidare redogjorde Åke Sandström i samma skrift
för samiska indikationer på Holmöarna, vilket måste
tillmätas stor betydelse i sammanhanget då orten
har varit en av de allra viktigaste knutpunkterna i
sam band med fälresor. Dessutom är det härifrån
mycket nära, både geografiskt och än mer med fälmäns ögon sett, till det östra kvarkenområdet som var säljaktens verkliga kärnområde.
Helmer Tegengren skriver i sin bok ”En försvunnen fångstkultur” om ett påvisbart samiskt befolkningsinslag vid den österbottniska kusten ännu på
1600-talet, som med tiden försvinner på okända vägar.

Listan över klara indikationer över att samerna var de ursprungliga experterna och läromästarna i fråga om säljakt kunde göras åtskilligt mycket längre.
Här skall kort bara nämnas en direkt parallell till nordnorge där i tiden en framträngande skandinavisk befolkning lärde sig jaga säl av samerna.
Tegengren å sin sida ville se ett klart inflytande från nordost i den bottniska säljakten, vilket inte heller talar mot en samisk bakgrund.

Olaus_Magnus_-_On_the_Crowned_Cliff_and_the_Richness_of_Fish_Near_it
BILD: Olaus Magnus skildrar Bjuröklubb. Originalbildtext via Wikimedia Commons:
To the left is the cliff of Bjuröklubb, the most eastern part of the province of Västerbotten. Olaus Magnus described the top of the cliff seen from distance as a crown with three points. Around the cliff are flat rocks where fish are dried, which also is seen on the woodcut. Six seals surround a small island.
 
Datum Published in 1555

Källa ”Historia de gentibus septentrionalibus”, book 2 – retrieved from Lars Henriksson’s clipart collection, descriptions used with permission.

 

Man kan därför anta att det var bondeköpmännen
(bondeseglarna, eller vad man föredrar för benämning) som tidigt insåg de ekonomiska värdena i säljakten och åtminstone till en början anställde
samer som sakkunniga jägare. En motsvarande företeelse kan ses på Gustav Vasas tid, han hade ju som bekant näsa för affärer, då kronan i varje fall ett år
(1559) lät utrusta egna båtar från Korsholm. Det finns också dokumenterat att kungsladugården därstädes köpte in isbåtar (år 1583: 7 st, 1592: 6 st),
okänt om det var för jakt eller handel. Samma kungsladugård höll sig förresten en kort tid med egna renskötande samer i Vasa skärgård.

För att göra en lång historia kort kan noteras hur, också enligt Tegengren, samerna som befolkningsgrupp försvinner från trakten på 1600-talet. Men som han själv påpekade: då samerna försvinner som urskiljbar grupp ur domböcker (hans källa) behöver det inte betyda att det är individerna som försvinner för den skull.
En troligare förklaring är hellre att många assimilerades och därmed inte längre särskildes som etnisk grupp. Samme författare har påvisat från Kemi hur snabbt en sådan process kunde äga rum då de tidigare vildrensjagande samerna blev
bofasta på den orten. Kanske kan många av våra skärgårdsbor och andra påräkna en härstamning från samer. En del uppgifter, tills vidare diffusa, tyder på det.

Samerna var också kunniga i båtbygge, och det är känt att de kunde bygga större farkoster. Från nordnorge är det t.o.m. dokumenterat: ”the byggia Jachter, them the sällia till the som i Norige boo, hwarmedh the segla till andra länder.” (Rheen 1671.)
Tyvärr är mycket litet känt om utseendet på dessa
större båtar – och än mindre från Bottniska viken.

Därför är det ännu omöjligt  att se ett direktare
samband mellan samiskt båtbygge och fälbåtarnas
säregna byggnadssätt. Det kan lika gärna röra sig om
en lokal novation, eftersom fälbåtarnas byggnadssätt samtidigt återfinns hos en hel grupp båtar med vitt skilda användningar inom kvarkenområdet.
I förbifarten skall här bara nämnas ett eventuellt
samband via ordet haxe.  Forts här i länk (s 282f, start nederst, originalpaginering):

https://www.vbm.se/wp-content/uploads/2017/09/1990_4.pdf

Fetstil och kursiv av PE

Hvarfner (1957): ”Större delen [av den samiska befolkningen] har varit bunden till sjö- och havsstränder”

SAEPMIE – BOTNIA – HÄME

Av kap. 10 har framgått, att en kontakt stenålder-vikingatid (lappar-nordbor) icke är utesluten på gravfältet på Långön i Hotingsjön.
Om man med lapsk kultur uteslutande förknippar renskötsel och nomadism, kan möjligheterna till sådana kulturkontakter synas mindre troliga.
Men det bör framhållas, att blott en del av lapparna nu är
renskötande, och att det aldrig har varit mer än en del, som har ägnat sig
åt renskötsel. Större delen har varit bunden till sjö- och havsstränder. Åtminstone vid sjöstränderna böra de rimligtvis ha lämnat spår efter sig och
detta icke minst under det första efterkristna årtusendet, då deras bosättning
i norr är litterärt belagd. Det bör övervägas, huruvida inte nämnda stenfynd
och tidiga Vendeltida och tidiga vikingatida fynd verkligen tillhöra en lapsk
sten-järnålder

BILD: Ur Olaus magnus Historia om de nordliga folken

olaus-magnus-78c16abd-9190-4a0e-9698-e364f3b203e-resize-750

”Blå Ådalen III”. Bottniska samer, g i e s s e d i s och vintervägen över Lungön

”Blå Ådalen III”. Nedre, yttre – bottniska samer,
g i e s s e d i s och vintervägen över Lungön

Samernas historia i sydöstra Ångermanland är i bästa fall berättad enligt isbergsprincipen.
Av det mesta att döma sträcker den sig åtskilliga århundraden bortanför vad vi normalt räknar med. En järnålderskusthistoria för de södra samerna i Sverige är vad vi måste börja räkna med.

Stadsgrundandena: En sak att hålla i minnet är att samtliga stadsgrundanden mellan Hudiksvall och Vasa utgick ifrån birkarlarnas behov och organisering (även om det emot slutet av Karl IX:s tid kom att handla mer och mer om lappfogdar; men fortsättningsvis även då om lappmarkshandeln).

Giessedis är ett konstruerat ord utifrån den gästrikesamiska ordet för sommar, giesse (Larsson 2018) . Det syftar på de sommartida lägren som analogt med – förutom högakustenområdet – Tynderö, Njurunda, Gnarp, Jättendal, Harmånger, Rogsta, Njutånger, Enånger och Söderala framskymtar i t ex husförhörslängder, i Säbrås fall mycket tidiga i sammanhanget.

Lämningar efter järnålderssamer:
Här finns flera tänkbara relativt sena fångstbefolkningsgravkomplex att välja emellan. Gravfältet vid Tullporten i Härnösand är ett av dessa.


Äldsta vistet
vi känner som med säkerhet är samiskt i trakten i stort: Stavreskogen, på Hässjösidan av tresockengränsen Ljustorp-Timrå-Hässjö. Tynderö kan ha äldre; där har vi också noteringar i domböcker i ministeriallängder som visar på årstidsläger samt en funnen sejte, enligt uppgift.

Äldsta notering i arkiv på ”ådalsinfödd same”? Anders Pålsson d.ä, patriarken som förolyckades av våldeld i Jättendal hösten 1759. Född 1654 (!) i Ådalen. Skogs socken, vilken i likhet med Bjärtrå tycks ha hyst en av de äldsta samiska enklavområdena, möjligen handlar det om ett och samma område, det som sedermera kallas ”Lappkojan” i (av Ådalens släktforskarförening) rekonstruerade födelseböckerna.

Äldsta kända vistelseadresser kring Härnösand: Bötsle, Hemsön, Fälle, Hellgum by, norra delen av Häggdånger, Åvikebruk, Lappkojmyran NV Edsberget SV Nässjön. Vi kommer att inkomma med fler i en framtida artikel (möjligen under en annan titel).

Några av fjällsamernas mindre omtalade vintervägar:
1. Till Häggdånger via Hemsön-Lungön-södra Härnön
2. Till södra Härnön via Saltvik-Bondsjö (måste utforskas mer!)
3. Som 2 men stopp kring Fälleberget.
4. Som 2 men stopp runt höjderna i Nässjön eller vidare till Sjö by i Häggdånger.
Källa: fr a dagspress 1835-1890.

Peter Ericson 20 maj 2019

Vi kommer att återkomma till ämnet!

 

 

  1. Anna Kristina Burgström växte upp i Högsjö socken och flyttade sedan via somrarnas havs- och kustburna långfärder till Svartnoranäset vid Lövvikslandet i Nora socken, i dagens Kramfors kommun. 2. Lars Larsson Kråik flyttade ofta i ungdomen till och förbi Härnösand. 3. Maria Magdalena Matsdotters far Mahke Påhlsson var sprintare och många vintrar njöt man det gynnsamma vinterbetet på Hemsön samt på sydvästra delen av Härnön. 4. Sjösamerna av senare snitt fotograferades i Ulvöhamn 1890. Detta är Jonsson-Nilsson-Andersdotter-Burgström-gruppen såvitt vi kan bedöma. De kunde också vistas i Hudiksvall och Harmånger, sannolikt även i medelpadska hamnar. Foto via Ulvö Museum och därefter via Saepmie Times.

Samuel Liljeblad i Selånger 4 juni 1788: ”Här åt jag först[a] g[ången] rökt Renkjött.”

”Allmen frugtan var i orten för Ryssen. vi reste ut til Sellångers (sic) Prästgård, moderkyrka til Sundsvall. Kyrkoherden, min Landsman, Hallberg var nyss bortrest åt Hernösan[d]. Vi blefvo af Hans fru ganska väl emottagne. tracterades väl (til) med middag. Här åt jag först[a] g[ången] rökt Renkjött.”  

”Vi kommo om afton til Sundsvall. belägen vid en hafsvik – liten jämna gator -ojämt byggd – saknade alla prydnader (prydhus) som stad.”

Men det blir desto mer smickrande, om vi läser vidare! (länk till hela texten nedan!)

Liljeblad i Sundsvall; Medelpad med Njurunda, Skön, Timrå samt Hässjö – med Selånger (citat nedan) kring 4 juni 1788;

”Här åt jag först[a] g[ången] rökt Renkjött.”.

Samuel Liljeblad
DIARIUM
för en
Lappsk Resa
Anträdd d. 29 maji 1788 (Urkunden nr 15. Red: Snellman. Forskningsarkivet. Umeå universitet. Umeå 1994)

”Allmen frugtan var i orten för Ryssen. vi reste ut til Sellångers Prästgård,moderkyrka til Sundsvall. Kyrkoherden, min Landsman, Hallberg var nyss bortrest åt Hernösan[d]. Vi blefvo af Hans fru ganska väl emottagne. tracterades väl (til) med middag. Här åt jag först[a] g[ången] rökt Renkjött.”

Och innan, vid ankomsten till staden via Njurunda:

Hebre kallas visthus, lika så berättade Ekholm i O[ster]bot[te]n. De voro byggde på särskilt sätt med svalor och för Knut stenar bygde på stolpar.
Emellan Gryttje Gästg[ifvare]gård och Maj voro stora backar – öf[ve]r Ljung moar. Njurunda, Tuna Elf passerades – är stor och ansenlig. Ett ofantligt (högt)
Berg, Norby Knöl kallat, foro vi förbi.

Nära Njurunda kyrka sågo vi Achonitum Lychoctonum [nordisk stormhatt] i vanlig storlek – skada at han ej var i fullkomlig blomma tycktes ha pedunculis floris. Stjelken pipig, stor – fol. amplexicaul[is]. radix.

Medelpad var i allmenhet mer bergit än Helsingeland. Klappur agtig var marken.

Vi kommo om afton til Sundsvall. belägen vid en hafsvik – liten jämna gator -ojämt byggd – saknade alla prydnader (prydhus) som stad.
Nära staden voro prägtigt färgade Hellesten och granit arter. Ingen tvifvel om de voro slipade at de skulle täfla med de aldra vackraste utländska. (En Vacker Phalaena myrtilli [ljunghedfly (fjäril)] hoctus Spiril (in silvis asp.)
träffades.)

Foto: Jan Norrmann, Raä. CC. Foto taget 16 juni 1788.

Selånger-Kungsnäs_-_KMB_-_16000300023029

LÄNK (PDF) TILL TEXT: 

https://www.foark.umu.se/sites/default/files/publikationer/urkunden/urkund15.pdf

BOTTNISKA SAMER. Om det samiska kustlandskapet i arkiven – från St. Petersburg till Kolmården —) – samiska spår, avtryck och boplatser i maritima trakter (smakprov) P. Ericson 2019

Av Peter Ericson

Bottniska samer 

 

Vi hade kunnat börja på Karelska näset, numera i Ryssland, i Lapausei, dvs Lappvattnet, eller kring Lappeenranta i sydostligaste Finland, i de trakter samer skattade runt 1540 eller varför inte vid det Katinala gods varunder skattande tavastesamer låg år 1390. Men nu handlade det dels om kusten, och dels har vi alltså högre beviskrav på boplatser än enkom toponymer om än aldrig så många.

Så vi inleder alltså vår i huvudsak rapsodiska genomgång lite försiktigt i forna Österbottens län; det (bildade 1634) som delades i Uleåborgs respektive Vasa län år 1775.

Vi startar med Hailuoto, dvs Carlön (idag Karlön). Den samiska sijte som bodde där med sina tidtals minst 400 renar omskrevs av exempellöst många sinsemellan oberoende källor, finländska geografer inte minst och svenska 1776-1795, ex Hushållningssällskapet och Geografisk årsbok. Ön ligger alltså utanför Oulu = Uleåborg, som f ö har ett namn som vanligen kopplas till äldre samisk och ska betyda våt- eller sankmark, möligen ett med det fornnorrländska og besläktat ord. Lite längre norrut omkring Kemi – på svenska tiden kallat Chimeå – samt enligt samtida dagspress s k ”elf-lappar”, dvs älvsamer utmed huvudvattensystemet. 1880 (t ex) omtalas samer med renhjord på vinterbete nära Kemi stad.

En 716 år gammal toponym vid södra österbottenskusten – som sedermera låg till grund för den historiskt intakta staden Kristinestad – väcker stort intresse, nämnd i förbigående i ett brev skrivet av Birger Magnusson, Birger Jarls sonson; nämligen den gamla storsocknen Lappfjärd. Kombinationen etnonymen lapp och sund/sand/vik/fjärd är högst frekvent. Den här är dessutom oerhört gammal.

Likafullt är toponymerna, terräng- och platsnamnen av oerhört stort intresse. Varje kartblad i svenska delen av Österbotten röjer uppenbara såväl lapp-namn (oftast) som ren-namn (ibland). Denna företeelse är utan minsta tvivel starkast vid kusten och ute på öarna. Några exempel:

Esse: Lappfors, Nederlappfors, Överlappfors 
Lappfjärd: Lappfjärd 
Lappo: Lappo 

Då ska vi också notera att detta uteslutande handlar om finlandssvenska bebyggelsenamn, som det kallas. De finskspråkiga är ej medtagna, det är inte alltid dessa toponymer sammanfaller. Minst tiotalet fler sådana namn finns i Österbotten, främst på sjökorten: SLS har inte tillnärmelsevis fått med alla.

S k ”lapp”-toponymer kommunvis – en kort jämförelse över Kvarken och Bottenhavet/Östersjön

Jämför vi med Åland, det mellannorrländska kustlandet eller Roslagen är antalet lapp-namn till synes koncentrerat störst i Nykarleby och Vörå kommuner, tätt följt av Kristinestad. Sedan om vi ser på Norrtälje, Östhammar, Stockholm och Haninge kommuner så har dessa var för sig sina sådana koncentrat av namn. Exempel på sådana har vi bland annat där kring Ornö, Saltsjöbaden/Värmdö, Häverö och Forsmark – emedan Södertörn bör undersökas närmare, liksom Mälaröarna.
Dock finns det alltid felkällor här; man må komma ihåg att en närstudie av sjökort, Ekonomiska kartan etc samt, naturligtvis, samtal med initierade informanter valigtvis ger ett mer omfattande resultat än att bara titta i ortnamnsregistret eller dess finländska/finlandssvenska motsvarighet. Samtidigt håller vi i minnet att finska namn här ej medtagits. Å andra sidan dominerar de finlandssvenska namnen kraftigt i de specifika kusttrakter vi undersökt. Troligen skulle en djupgående undersökning av södra Finland komma att ge en kraftig uppräkning av namn där.

Fokus är är alltså främst på havsanknutna toponymer. Hudiksvalls kommun ligger i södra Norrland men inte minst med Hornslandet finns ett antal sådana havsnära eller -anknutna namn inom den kommunen. Umeå har några på Holmöarna. Fortfarande talande kommunvis har Kramfors genom Nordingrå och Vibyggerå en rad sådana namn- Örnsköldsviks ligger generellt lite längre in. Nordmaling har flera havsanknutna lapp-toponymer belagda på 1700-talet. Tynderö i Timrå kn har ett par sådana, liksom det finns fler i trakten. Sköns (Sundsvall) Lappkojberget och Lappbacken torde kvalificera; och Nordanstig är inte sämre. Mellan Iggesund och Skutskär ser det preliminärt magrare ut.
Slutligen även en reservation för Åland; där vi ej känner kartorna på detaljnivå särdeles väl. Fler skulle kunna finnas.


Fokus är här främst på havsanknutna toponymer. Hudiksvalls kommun ligger i södra Norrland men inte minst med Hornlandet finns ett antal sådana havsnära eller -anknutna namn inom den kommunen. Umeå har några på Holmöarna. Fortfarande talande kommunvis har Kramfors genom Nordingrå och Vibyggerå en rad sådana namn- Örnsköldsviks ligger generellt lite längre in. Nordmaling har flera havsanknutna lapp-toponymer belagda på 1700-talet. Tynderö i Timrå [ — ]

Lappfjärd, dvs Kristinestad (olika varianter över tid)

Äldre belägg Årtal

Michæl de Lappafærd 1303

Lappfierd  1442

Lappafierd-(h)aby 1492 – 1494

Lappfiell soken  1508

Lappefierdin  1514

Lapferby  1546

Lappfierd  1552

Nu skulle vi inte gå ner till södra Finland, men om vi gjort det kan vi konstatera följande välbelagda och etablerade toponymer i Nyland längst i söder (vi noterar avsaknaden att Lappvik, nog kanske för att främst numera är känt under namnet Lapinlahti):

Tenala: Lappvik 

Kyrkslätt: Lappböle
Helsinge: Lappböle 
Pernå: Lappnor
Lappträsk: Lappträsk, 
Strömfors: Lappom

Dessutom skulle såväl Oulu-namnet som Kott- (kott äldre svenska nominiativ för kåta, jfr. kottor (pl.) kunna skvallra om form samisk aktivitet. Mer forskning efterlyses! 

Källa här som ovan är http://bebyggelsenamn.sls.fi/ vilket lika lite som svenska motsvarigheter är heltäckande. Exempelvis finns dussintals fler namn i Österbotten än vad som anges.
Vi erinrar oss dock bruksskolan för samer, kungliga renskötare i Korsholm och den allom citerade sägnen eller traditionen om att samer länge bebodde Österbotten, även dess kustland. Se artikel på annan plats i detta nummer. Vi bör hålla i minnet att Österbotten-begreppet skiftat starkt över tid.


Norrbotten – Bottenviken

Kl. 10 d[en] 15. [Augusti] reste vi in til Lule-Nystad. Staden ligger väl, på en half ö, mot söder (är) af öpna skärgården – sunnanväder gör der hamnen osäker, men så mycket säkrare är han på norr, hit seglas förbi landt udden. flere fartyg lågo der. Til det yttre såg han något sämre ut än Torneå – til välmågan skal vara bättre, största handel med bräder och tjära. Vi voro som hastigast inne hos Borgm[ästare] Bergström. Kyrkan stod under bygnad, sacristig[an] vid främr[e] ändgafv[eln] med Predikstolen öfver altaret, emellan sacrist[iga]n och öfverrumet och kyrkan voro tilärnade fenster. Assessor Langes hus och gård låg väl – hade ett litet bygt castell – färgat – af trä, til Lusthus. 51 Vid hemres[an] [mot Lule Gammelstad/PE] sågo vi 2ne Lappkåtor – der ingen ting syntes, utom fattigdom. Fingo der traktera oss med åckerbär. Desse lappar försörgde sig (med tiggande) bärplockande, korgar etc. Hade intet haft renar. Dagen – liksom den förra, vacker, strödda moln på himmelen. Kyrkan i Lule g[amme]lstad är stor, med 7 läktare. Altartaflan kostbar. liknar Strängnäs altartafla. Gäddvik Kl. 5. Lule älf öfverfors – Hon kan ej stängas med Laxpata som Torne, för sitt djup. En stor bro och ny rät väg är anlagd. nära Ersnäs, ginande öfver en hafsvik. – För Regnet lågo vi om natt i Ersnäs.
Samuel Liljeblad ”DIARIUM för en Lappsk Resa Anträdd d. 29 maji 1788”  URKUNDEN NR 15 Källserie utg. av Forskningsarkivet vid Umeå Universitet Red. Karin Snellman. Vi noterar att ännu 1788 man kunde kalla nuvarande Luleå för Lule Nystad.

Vissa orter urskiljer sig starkt genom århundraden och bland de, speciellt kustnära eller rena öar, vill vi nämna Hvitå i Råneå, Andersön, Brändö, Persö, Kallax.

Några platser och i förekommande fall tider och proveniens där samer noterats för aktivitet utmed norrbottenskusten eller nedre områdena i historisk tid: Nederluleå (sn)1730, Bensbyn, Luleheden, Svartlåskogen, Lule stad, sjösamer (dito) 1708, Rödingträsk i Överluleå socken (sn) 1857, Gammelstaden 1709,  —-  [ — ]

Andra platser av betydelse är exempelvis Vojakkala, birkarlasätet; Seskarö, utskeppningsplats för kronans renar och Medlerstein, bruket, vartill en enorm mängd samer var kopplade som s k hållappar, vars renhjordar i sin helhet framdrevs eller -odlades för att möta järnbrukets behov. Enligt Linné var Medlercreutz en man som samlade pengar. Givetvis är Norrbotten – såväl länet som landskapet – exempellöst fullt med samiska boställen, i tusental. Också efter kusten kan kända och indikerade boställen i arkiven mätas i minst hundratal. Platser som både varit trivselland och boplatser är t ex Brändön, Kallax, Hindersön och Persön. Mer i kommande nr.

Sträckan Skellefteå-Umeå

Detta område ägnar vi mer uppmärksamhet i något av de kommande numren.
Bureå 11:1 är en samisk härd som vi vill nämna, den ligger i det område som hävdats vara men ej bevisats såsom kloster. Björngraven utåt Bjuröklubb bör ju ävenledes nämnas.

Några samiska platser i urval mellan Umeå och Sundsvall

Umeområdet är inte så systematiskt genomsökt som man skulle önska, även om vissa insatser tycks ha gjorts i samband med kulturhuvudstadsåret. Väldigt många av de tidiga kustsamerna tenderade att samlas sig kring Ön. Andra anhopningar av aktivitetsområden finns mellan Klockarbäcken och Umedalen. Populära vinterbeten har genom århundradena visat sig dels i Piparböle-Hissjön, dels i Ersmark men även i mindre avgränsade områden, inte minst ute vid Skeppsvik för tusentals renar kunde beta under vintrarna på 1870-talet. I gamla dagar gick man gärna över isen vid Holmsund mot Obbola. Holmöarna bör nämnas; här har samisk aktivitet varit legio.
En gammal etablerad flyttväg över Klabböle-Stöcksjö (ibland vidare ut till Holmöarna) stängdes av i samband med det gigantiska vattenkraftverkbygget Stornorrfors på 1940-talet.

Vännäs

Pengsjö 1870 samt Örsbäck med Mandamor och ”gammlappan’ ”
Om detta intressanta komplex av händelser, människor och platser har vi uppehållit oss (PE) i en artikel i Christer Westerdahls bok Sydsamer (2008); som en följd av ett mångårigt arbete i Nordmalingsprocessen och detta som ett centralt inslag i denna. Materialet härrör till stor del från Nybyggarmuseet i Pengsjö och Tycho Nymans penna. Släkten Nyman räknar sitt lokala ursprung från en soldat J. Nyman, som avled tidigt och lämnade änkan med torpet och fem barn. För att hon skulle slippa bli bostadslös och runierad borgade samerna från Tärna för henne och en flera generationer lång samarbetshistoria inleddes. T. Nymans farmor lekte med samebarnen och lärde sig samiska ute på Örsbäcksheden vid ungefär samma tid, de intensiva vinterbetesperioderna på 1860-talet (paralleller har omtalats bl a i Sättna, medelpad – men åter andra exempel finns). Som motprestation för borgen fick änkan Nyman ta hand om ett antal äldre samer som inte orkade följa med tillbaka upp på vårarna. Mer om detta i andra sammanhang och i Sydsamer.
Samtidigt med mina arkivfynd i den spännande bevislådan undertecknad ”ärvde” i angivet sedvanemål – och tidigare – hade Henrik Omma med familj spelat in videofilm vid sina besök ui den gård som de i Vapsten sameby kallade Slaktar Nymans gård. Som man besökt under ett försvinnande stort antal generationer, alltmerdan huvudvinterbetet låg nedströms utmed Torrböles och Örsbäcks lavhedar.
En mycket intressant aspekt i sammanhanget är att Pengsjö av språkvetare anses vara samiskt i etnonymin (vilket ju torde kunna tala för långt äldre samiska samband än det 1870 som Nyman-historien tar sin rot i ); nämligen
Bienjjiejaure = Hundsjön.

Nordmaling präglades länge, under hela rättsprocessen (sedvanemålet i Nordmaling; även kallat Nordmalingsmålet 1997-2011 av den döda hand sådana processer ofta lägger över ny forskning som inte syftar till ren bevisföring. Detsamma gäller i hög grad Hörnefors och Bjurholm [ — ]

 

 

Fullständiga bildtexter i sista delen. Sjösamen heter Ivar Samuelsen och hör till ”nordnorska stammen!”. Foto av Bonaparte 1884, Wikimedia Commons.
Samegruppen är från Ulvöhamn 1890.

Liksom till närmast nedanstående socknar återkommer vi till Nordmaling i kommande avsnitt; men vill ändå nämna ett mycket signifikant område med flera olika boplatslägen nämnda: Ava-Aspeå med Hemörssundet och Drivan. I angränsande trakter som Rönnholm och Saluböle —— [ — ]
En oerhört intressant företeelse är den sjösamiska historia som skymtar fram i de tidiga toponymerna känd senast från ca 1780; och som lär kunna fylla ut Sveriges sjösamiska historia mellan Umeå och Höga kusten.

Botniabanans arkeologiska undersökningar, som vi planerade tillsammans med Raä
Här bör nämnas den för tiden oväntade rikedomen av samiska kustlämningar som följde på den första upptäckten vis Lill-Mosjö i Banafjäl, Grundsunda i samband med Botniabanans arkeologiska undersökningar. På den följde snabbt andra härdar och flera i angränsande Tävra, Arnäs. Därtill ett par år senare i Nätra på Bjästamon, fler härdar. Sedermera tillkom tre funna härdar i Säbrå – idag har vi 13 st samiska härdar käna utmed sträckan Grundsunda-Säbrå. Naturligtvis bara toppen på ett isberg, men ändå jämfört med för tjugo år sedan enorma framsteg – och något som aalltmer påverkar tänkandetinom kulturmiljövården. Första fyndet 1998 rubricerades till att börja med som ”möjlig ryssgrav”. Dock kom fyndsammansättningen av kritpipor, skinnskrapor och samtida mynt tillsammans med det faktum, att sockenlappen Per Jonsson höll till på mer eller mindre den exakta platsen att snabbt före arkeologerna till säker mark. Intressant är att en flyttled tycks ha passerat platser såväl före som efter Per. Förstudierna till Raä:s botniabanearbete var oerhört intressanta att arbeta med. Detaljerna kring de inblandade aktörerna och källförteckning till den digra rapportskörden kommer vi att återkomma till.
Att medlemmarna från Vilhelmina norra sameby, varav i sammanhanget bör nämnas Jonas H. Gorik och Laila Stinnerbom, hjälpte oss att identifiera härdarna i Lill-Mosjön såsom samiska ska alltid kommas ihåg; och var helt avgörande – inte minst för att vi så snabbt kunde gå vidare på rätt spår.

Höga kusten – av stort intresse: rikt sameliv sedan gammalt

52 byar, 52 sjöar, 52 berg, 52 visteplatser … ?
Åtminstone de tre första utsagorna är en del av ett gammalt lokalt (eller möjligtvis ångermanländskt) talesätt. Även om detta låter som en ouppnåelig boktitel om socknen Nordingrå för framtiden vore det utan tvivel möjligt att skrapa ihop detta antal samiska boställen; i synnerhet om man finge räkna in sockenlappsboställena. Här väljer att lyfta fram blott tre (och lyfta ett par andra aspekter, som informanter, flyttvägar och metodproblem) områden/platser: vi ser på Lappudden vars s k lapptorp – en lokal benämning – delas mellan Järnsta och Körnings byar; ett torp på en udde i Vågsfjärden, Det har kallats replipunkt utmed ett mellersta flyttstråk av de tre som ansetts genomkorsa Nordingrå, ehuru inte så långt ifrån det sägenomspunna tillika mystiska och hittills fyndlösa Lappkåtaberget. Härtill borde även nämnas Mjällomslandet med av Olov Lundin 1971 omtalade handels- (och förmodligen även -)platsen Måviken —— [ —-]

De fiskande burgströmarna höll ofta till i Fällsvik och vid Hamnbastudden [Hamm: bastûddn] ute i Hamna, dvs Fällsvikshamn. Författarens mormors äldste bror Petrus Viklund, född 1913, berättade ganska utförligt om detta åren runt 2000, och visade på platsen som sedermera skyltades inom ramen för Kramfors’ samiska kulturled Hällmarker & blått hav eller Gälnoe jîh plaaves maeroe.

Vibyggerå-Bjärtrå-Skog-Nora:
Kallas i lappfogdarnas arkivmaterial och i utredningen från 1914 för reservbetesland. Beläggen för tidiga samer utanför de rena fjällsameleden – vanligen antingen skogssamer eller sjö-/kustsamer – är förhållandevis ymniga. Här finns rejält många trivselland av vilka vi nu blott nämner Torkel Larsson Kroiks sista, nämligen Skullerstabölen. Han sålde halva sin renhjord till Nils Leonard Nilsson i Långudden, Bjärtrå på hemväg från Nora och Skogs socknar. Denna författares mormor stod som barn och såg Torkels renhjord (i Nordingrå) passera upp emot Barsta och ”frödde fötterna”. Ute i trakten ifråga finns förresten minst en Lappkôjmon. Vid ett annat tillfälle omsprangs vår informant A, kvinna, född 1916 av samma drygt tusenhövdade renhjord, som kom snabbt mullrande uppifrån Ådd: aschkajn, dvs Ådals kaj, dit den nått via isen på Gaviksfjärden.

BILDEN: Ivar Samuelsen, fotograferad av Bonaparte 1884. Wikimedia Commons.
Ivar var en norsk sjösame. kan samerna i vårt innanhav ha sett ut på liknande sätt?

sjøsamisk_mann_finnmark_norge_ivar_samuelsen_1884_av_bonaparte

Forts i Del II

(icke-bindande förhandsbeställningar på boken på fb-sidan southsaamihistory erbjuds inom kort; samt inom kort på en egen hemsida.
Serien kan också läsa avsnittsvis i Saepmie Times, del 1 ute inom kort!)

Triss i samernas Medelpad 1.1 ( = inklusive nya bilder)

Triss i samiska platser
i vårt nybakade förvaltningslän med gammal samisk historia

Eller samiska kulturmiljöer i Medelpad no 1-3

Lappbacken (Skön sn), öster om Birstaberget, intill E4, branta motorvägskurvan.
Outrett: Nils Sivertsson var sockenlapp samt fanns andra sockenlappshushåll i Västland.
Ett av dessa skulle kunna avses. En Ryssbacken är intill eller samma plats. Den torde å sin sida ha med 1721 års aggressioner att göra.
Decennierna runt 1800 blev förresten aktiviteterna bland de forna sjösamerna, dåmera kallade sockenlappar alltmer alltmer frekventa runt Skönvik och Birstaberget; och på Frölandssidan (med andra toponymer, dvs terrängnamn skvallrande om samiska aktiviteter; namn som vi ska återkomma till)

Foto: Trakten väster om Birsta var flitigt besökt av norra jämtlandssamerna – normalt årligen 1805-1935, kanske årligen 1620-1935. Fr o m Norra ostkustbanan/Ådalsbanans tillkomst kring 1926 gjorde vinterflyttningarna för de flesta grupper halt här.
Foto: (”troligen”) Gunnar Näslund. Sundsvalls museums fotoarkiv via Digitalt Museum.

ÖRÅKER
Långmyrberget (Selånger sn). Var? Bakom Hällomberget (ovanför Österro). Vinterviste.
Omtalat 1897, i samband med Johan Tiréns arbete inför 1897 års Stockholmsutställning.

Bild av Johan Tirén. Renvaktare på Julaftonsnatten.

JT2

Stråket-ett pärlband av platser
Målsta-Vivsta-Viforsen-Allsta-Tunbyn-Böle-Sidsjön-Nacksta
med kringliggande områden. Välbesökt av samer, inte minst under 1860-1880-talen men även tidigare och senare. Betesplatser i höglägena i ostligaste Tune upp emot Klissberget, liksom å ömse sidor landsvägen, i Nacksta och uppåt Sidsjöbacken med södra Stadsberget och hela stadsskogen nedom emot Svartvik. Det bör nämnas att fler andra flyttleder och -stråk går i kors med denna.

Bild: Dicksons bravader tillsammans med de samiska sijtherna 1875.
Från en artikel som stammar från en text i Medelpads Allehanda, men som cirkulerade i ett antral svenska dagstidningar; detta från Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.

dickson.png

TO BE CONTINUED

Triss i Samernas Medelpad 1.0

Triss i samiska platser
i ett nybakat förvaltningslän med gammal samisk historia

Eller samiska kulturmiljöer i Medelpad no 1-3

Lappbacken (Skön sn), öster om Birstaberget, intill E4, branta motorvägskurvan.
Outrett: Nils Sivertsson var sockenlapp samt fanns andra sockenlappshushåll i Västland.
Ett av dessa skulle kunna avses. En Ryssbacken är intill eller samma plats. Den torde å sin sida ha med 1721 års aggressioner att göra.
Decennierna runt 1800 blev förresten aktiviteterna bland de forna sjösamerna, dåmera kallade sockenlappar alltmer alltmer frekventa runt Skönvik och Birstaberget; och på Frölandssidan (med andra toponymer, dvs terrängnamn skvallrande om samiska aktiviteter; namn som vi ska återkomma till)

Foto: Trakten väster om Birsta var flitigt besökt av norra jämtlandssamerna – normalt årligen 1805-1935, kanske årligen 1620-1935. Fr o m Norra ostkustbanan/Ådalsbanans tillkomst kring 1926 gjorde vinterflyttningarna för de flesta grupper halt här.
Foto: (”troligen”) Gunnar Näslund. Sundsvalls museums fotoarkiv via Digitalt Museum.

ÖRÅKER
Långmyrberget (Selånger sn). Var? Bakom Hällomberget (ovanför Österro). Vinterviste.
Omtalat 1897, i samband med Johan Tiréns arbete inför 1897 års Stockholmsutställning.

Bild av Johan Tirén. Renvaktare på Julaftonsnatten.

JT2

Stråket-ett pärlband av platser
Målsta-Vivsta-Viforsen-Allsta-Tunbyn-Böle-Sidsjön-Nacksta
med kringliggande områden. Välbesökt av samer, inte minst under 1860-1880-talen men även tidigare och senare. Betesplatser i höglägena i ostligaste Tune upp emot Klissberget, liksom å ömse sidor landsvägen, i Nacksta och uppåt Sidsjöbacken med södra Stadsberget och hela stadsskogen nedom emot Svartvik. Det bör nämnas att fler andra flyttleder och -stråk går i kors med denna.

Bild: Dicksons bravader tillsammans med de samiska sijtherna 1875.
Från en artikel som stammar från en text i Medelpads Allehanda, men som cirkulerade i ett antral svenska dagstidningar; detta från Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.

dickson.png

TO BE CONTINUED

Sundsvalls och Sveriges ”samiska självbild”, kustvinterbete och ånyo frågan om vår vall var en kustskogssamisk renvall? Del 1/3. Några nedslag!

—– Sofia Gisbergs första skiss till Vängåvan såg ut sålunda: ”Där var delfinerna norrländska laxar, lejonen var renar, och grankvistar prydde verket. Men den godkändes inte”. —–

Jag tog en liten fika i ”Sofia Gisbergs hus” igår; dvs vid Pressbyrån närmast Navet.
Det var ju allså hon som skapade Vängåvans fontänskulpur. Det, och denna artikel – https://www.dt.se/artikel/kultur/konst/konstnarerna-som-gav-oss-bilden-av-medelpad – fick igång tankeverksamheten på allvar…

Börjar med några axplocksvisa nedslag:

1886: Sofia Gisbergs första skiss till Vängåvan såg ut sålunda: ”Där var delfinerna norrländska laxar, lejonen var renar, och grankvistar prydde verket. Men den godkändes inte”. 

1882: En samisk familj eller sijte/del av sijte deltog i den stora Sundsvallsutställningen 1882. De ska ha slagit upp sitt läger vid det gamla hamnnära Finntorget.

1897: Den dåförtiden (javel, även numera) mycket ansedde konstnären Johan Tirén, född i ångermanlandska Själevad men uppvuxen i jämtlandska Oviken, rest upp från Stockholm i akt och mening att avporträttera samiska sijther i Selånger inför den stora Stockholmsutställningen 1897. Denna grupp jämtlandssamer befann sig en bit bortom Hällomberget; och det tyckte den illustre konstnären var för avsides; så han fick vintergruppen att dra sig nedåt bygden.

edvd-lundholm.pngSamer_äldre-bildNobel_Prize_Diploma_Fritz_Haber_1918Gisberg2Soofia BHT73_2017

sg

1857 På Gustaf Liunggrens karta är Lapploken tydligt utsatt på Norra stadsberget.

Samma år reser Bayard Taylor omkring i trakten på sin väg norrut, bjuds på renkött och ser folk bära samiska renskinnspälsar på torget.

1841 och många andra årtal beskrivs samiska vintervistelser i trakten

1799 möter Clarke samer som skeppar ut renar per båt till Alnön, mitt i sommaren. År 1718 hade de la Motraye just missat vintersamerna pga sin avstickare i Storsjöbygden.

1809 i september beskrivs hur ryska desertörer på marsch söderut på landsvägen söder om Sundsvall försöker stjäla renar, men hindras av lokala bönder och tjänstgörande fånggevaldiger.

1827 noteras samiska visten på lantmäterihandlingar, helt nära staden.

1864 och 1866 passerar dåtida legendariska Maria Magdalena Matsdotter: vårvintern 1864 på skidor och hösten 1866 per ångbåt.

Utöver detta finner vi smockfullt med noteringar i ministerialböckerna; såsom t ex 1810 års sockenlapp i Birsta, som heter Sivert Nilsson; vi ser att sjösamer, stadskappar och skogssamer tillsammans med kustskogssamer håller sig bl a i Skön, Timrå, på Alnön i Njurunda, i Årskogens berömda viste från 1789 liksom ofta sommartid i Selånger. I Sättna finner vi renägare och i Hälsingland har vi som vi tidigare i bloggen tittat på ca tusen renar år 1790-1800.

Självbilden i kommande avsnitt, och en ihopslagen summa summarum i nästkommande.

Bildkavalkad med bl a Edvard Lundholms unika foto på ett pre-1888-stadsbranden-Vängåvan-foto, Sofia Gisbergs Nobelprisdiplom från 1920 samt anonyma samer på vinterbete i Sundsvallstrakten åren kring 1900.
Sist Sofia Gisberg från denna källa: http://www.hv-textil.se/var-historik/bildarkiv/sofia-gisberg-1854-1926/
Bildkällor i övrigt i del 3.

”ger ett märkvärdigt intryck — husen som den består av är — byggda såsom voro de belägna i en bondby – — och stranden är beundransvärt väl lämpad att bada ifrån (E. D. Clarke besöker Sundsvall år 1799)

”Det ligger en vacker ö i sundet, till vilket lapparne (the Laplanders) årligen för sina renar på bete ungefär den här årstiden (1 juli)”

Sundswall är en rar liten stad, men ger ett märkvärdigt intryck på en främmande resenär; ty husen som den består av är samtliga byggda såsom voro de belägna i en bondby – Detta är ett synnerligt lämpligt vattenhål och stranden är beundransvärt väl lämpad att bada ifrån.

Bilder: Sundswaldh. 1698 års karta.
Clarke: Golding 1811 efter Opie

 

‘Sundswall is a neat little town; but its appearance is very remarkable to a foreign traveller; because the houses of which it consists are all of them constructed like the cottages of the peasants — This would make a pleasant watering place and the shore is admirably well calculated for bathing. There is here a small pier. The trade is much the same as that of Gefle the inhabitants carry on commerce with the port of London exporting bar iron, timber, deal, planks, tar pitch & c. They import salt a little hemp and sometimes but not often corn. There is a beautiful island in the bay to which the Laplanders bring annually and about this time of the year (July 1) their reindeer for pasture. Before the winter sets in they return and take them away- A Lapland breed of dogs is common here resembling wolves — (Clarke 1824: s 257, PE framhävning)’