”Genom Same namma dopet ansågs det christna dopet vara aftvättadt.” Fellman # 2. Dopet. (ANTECKNINGAR UNDER MIN VISTELSE I LAPPMARKEN af JACOB FELLMAN. andra delen. HELSINGFORS, 1906)

Dopet

eller vattenösningen, som hos Lapparne, liksom ock hos Finnarne, var urgammal sed och i bruk långt innan christendomen hos dem vann inträde. Emedan barnet dervid fick namn, kallades denna akt af dem Namma kasta (hos Finnarne nimen anto). Det torde hafva skett genast efter födelsen, måhända redan vid den första tvagningen. Härtill synes man kunna sluta äfven deraf, att såväl hos Lapparne, som hos Finnarne här uppe, den tro är rådande, att barnet är oroligt och grinigt ända tills det blifver döpt och fått namn.

Vanligen sades barnaföderskan, redan innan hon födde, hafva i drömmen fått af någon jabmek uppenbarelse om det namn barnet borde erhålla. Der sådant ej inträffat, skulle fader eller fränder med trolltrummans tillhjelp utröna detta. Voro de ej skicklige dertill, anlitades nåide för ändamålet.

Den christna lärans fordran, att barnet skulle döpas af prest, kunde Lapparne, efter denna läras införande hos dem, dock icke undgå att efterfölja. Men sedan det kyrkliga dopet verkstälts, blef barnet omdöpt. Detta nya, dop, som kallades Same namma dopet (lapp namn dopet), förrättades vanligen, eller åtminstone ofta af barnets moder, men i hvarje fall af qvinna. Det kunde verkställas endast af sådan qvinna, som icke varit barnets fadder vid det christna dopet. Genom Same namma dopet ansågs det christna dopet vara aftvättadt.

Benägenheten för Same namma dopet, som länge fortfor, lärer till en del härrört deraf, att Presterna icke ville tillåta Lapparne att uppkalla sina barn efter deras hedniska förfäder, hvarmed de på ett betänkligt sätt lederade Lapparne i deras fördomar. Lapparne höllo nemligen före, att de döde (Jabmek) i Jabme aimo längtade efter sina på jorden vistande anförvandter och vänner, och att de således traktade efter deras lif för att få dem till sig. Deraf seden att gifva barnet namn efter någon afliden slägting, hvars berörda längtan man sålunda trodde sig stilla, enär den döde, hvars namn dervid kom till användning, sålunda liksom uppkallades och ånyo lefde upp på jorden i och genom barnet; hvilket ock uttryckligen utsädes vid sjelfva döpelseakten. Sålunda trodde man att barnet skulle vara fredadt för de dödes benägenhet att förkorta dess lif.

Det sålunda gifna lappnamnet behöll barnet hela lifvet igenom, om det fortfor att vara friskt och trifdes väl. Men var barnet skrikigt, sjukligt eller oroligt, erhöll det nytt namn genom nytt dop, som kallades ädda namma dopet (ny namn dopet). Nästnämnda tillstånd hos barnet ansågs nemligen vara ett bevis på, att någon Jabmek var förtörnad och framkallade sjukdomen eller vantrefnaden hos detsamma. Det fick derföre nytt namn efter den Jabmek, som förmodades hafva föranledt det onda. Det nya namnet kallades Saivo namma (Saivo namnet); ty vid detta dop invigdes den döpte åt Saivo, medan barnet deremot i Same namma dopet tillegnades Sarakka. Hvartdera dopet förrättades på ungefär enahanda sätt, och vid hvartdera offrades något; vid det förra åt Sarakka, vid det sednare åt den Jabmek, efter hvilken barnet fick namn.

En Lapp kunde, allt efter omständigheterna, omdöpas och erhålla nytt namn huru många gånger som helst. Ty skedde icke förändring i det tillstånd, som föranledt ny namn dopet, eller utsattes man senare för enahanda obehag, måste åter nytt dop ske och nytt namn gifvas. 1) Nåide skulle ock, såsom redan sagts, undergå Saivo namma dopet.

1) En sådan omdöpelse (uusi nimi kastet) var för 80 å 90 år sedan (detta nedskrefs sannolikt på 1830-talet) ej okänd bland Finnarne vid Kemi och Ijo elfvar. Ja, ännu så nyligen som år 1803 säges Bonden Erik Lampela i Tervola kapell, efter att en längre tid hafva varit sjuk, låtit omdöpa sig till Isak och derefter tillfrisknat. Sådan är iitminstone folktron. För öfrigt kände jag i sagda elfdalar under början af seklet äfven andra personer, om hvilka menigheten trodde, att de blifvit omdöpte eller, såsom det hette, aftvättat den christna döpelsen (pessyt pois ristin ja kasteen). De hade alla varit lyckliga i — [textförlust]

Jemväl ådda namma dopet verkstäldes af qvinna, som kallades Lavgädne eller dopmoder. Under hennes tillsyn uppvärmdes vattnet, hvari man insatte två björkqvistar, den ena sådan den hade växt på trädet7 den andra böjd till en ring. Derpå tilltalade dopmodern barnet sålunda: ,,Du skall blifva så fruktsam, sund och stark, som den björk, hvaraf denna qvist är tagen”. Derefter kastade hon i vattnet en ring, ett spänne, eller en plåt af ett silfverbälte eller ock något annat glänsande föremål. Detta föremål kallades namma skello. ,,Här kastar jag”, sade hon dervid, ,,namma skello i vattnet. Blif du så skinande och härlig, som denna skello är.” Derefter skedde sjelfva dopet, hvarvid den, som nydöptes, tillades det namn, som den jabmekas, hvilken i barnet skulle ånyo lefva upp, här i lifvet burit. Förrättningen slutade med orden: ,,Nu är du döpt vid den dödes (N. N.) namn. Få se huru väl det bekommer dig och du trifs dermed”.

Namma skello f’stades nu på den nydöpte, på en gosse under armen, på en flicka i barmen. Den hölls i helgd och ansågs bereda skydd mot hexeri och trolldom, hvarföre den alltid bars. Då gossen uppnått mognare ålder, fästade han likväl sin skello vid sin trumma, der den ansågs vara mycket gagnelig.

Stundom uppvärmdes dopvattnet i en blank messingskittel. I sådant fall behöfdes ingen annan skello, än denna kittel, som då tillföll barnet.

Liksom man genom Samedopet ville rentvå sig från det christna dopet, synes det såsom om man velat hos de gamle gudarne ursäkta sig äfven för det man begagnade sig af den christna nattvarden. Ty länge fortlefde seden att, då man begaf sig till kyrkan för att begå nattvarden, vid första källa, de gamle gudarne till ära, utföra en akt, som hade likhet med nattvarden.

förvärfvandet af jordiskt godt, särdeles ur skog och vatten, hvarföre man trodde att de på antydt sätt kommit i Tapios och Ahtis gunst. Af de troende kallades ett sådant dop Pirun kastet och den döpte ,,kastettu piru” (en döpt djefvul). Ej ens i mellersta Finland lärer denna fördom på alla orter ännu vara fullkomligt utrotad, hvilket deremot numera är fallet hos de finska och norska Lapparne.

Sámi_mythology_shaman_drum_Samisk_mytologi_schamantrumma_032

Samisk trumma (gievrie) från sydsamiskt område (obs detta); en av 26 som samlades in i Åsele 1725; nu i Nordiska Museet. Wikimedia Commons.

 

Annonser

”Genom Same namma dopet ansågs det christna dopet vara aftvättadt.” Fellman # 2. Dopet. (ANTECKNINGAR UNDER MIN VISTELSE I LAPPMARKEN af JACOB FELLMAN. andra delen. HELSINGFORS, 1906)

Dopet

eller vattenösningen, som hos Lapparne, liksom ock hos Finnarne, var urgammal sed och i bruk långt innan christendomen hos dem vann inträde. Emedan barnet dervid fick namn, kallades denna akt af dem Namma kasta (hos Finnarne nimen anto). Det torde hafva skett genast efter födelsen, måhända redan vid den första tvagningen. Härtill synes man kunna sluta äfven deraf, att såväl hos Lapparne, som hos Finnarne här uppe, den tro är rådande, att barnet är oroligt och grinigt ända tills det blifver döpt och fått namn.

Vanligen sades barnaföderskan, redan innan hon födde, hafva i drömmen fått af någon jabmek uppenbarelse om det namn barnet borde erhålla. Der sådant ej inträffat, skulle fader eller fränder med trolltrummans tillhjelp utröna detta. Voro de ej skicklige dertill, anlitades nåide för ändamålet.

Den christna lärans fordran, att barnet skulle döpas af prest, kunde Lapparne, efter denna läras införande hos dem, dock icke undgå att efterfölja. Men sedan det kyrkliga dopet verkstälts, blef barnet omdöpt. Detta nya, dop, som kallades Same namma dopet (lapp namn dopet), förrättades vanligen, eller åtminstone ofta af barnets moder, men i hvarje fall af qvinna. Det kunde verkställas endast af sådan qvinna, som icke varit barnets fadder vid det christna dopet. Genom Same namma dopet ansågs det christna dopet vara aftvättadt.

Benägenheten för Same namma dopet, som länge fortfor, lärer till en del härrört deraf, att Presterna icke ville tillåta Lapparne att uppkalla sina barn efter deras hedniska förfäder, hvarmed de på ett betänkligt sätt lederade Lapparne i deras fördomar. Lapparne höllo nemligen före, att de döde (Jabmek) i Jabme aimo längtade efter sina på jorden vistande anförvandter och vänner, och att de således traktade efter deras lif för att få dem till sig. Deraf seden att gifva barnet namn efter någon afliden slägting, hvars berörda längtan man sålunda trodde sig stilla, enär den döde, hvars namn dervid kom till användning, sålunda liksom uppkallades och ånyo lefde upp på jorden i och genom barnet; hvilket ock uttryckligen utsädes vid sjelfva döpelseakten. Sålunda trodde man att barnet skulle vara fredadt för de dödes benägenhet att förkorta dess lif.

Det sålunda gifna lappnamnet behöll barnet hela lifvet igenom, om det fortfor att vara friskt och trifdes väl. Men var barnet skrikigt, sjukligt eller oroligt, erhöll det nytt namn genom nytt dop, som kallades ädda namma dopet (ny namn dopet). Nästnämnda tillstånd hos barnet ansågs nemligen vara ett bevis på, att någon Jabmek var förtörnad och framkallade sjukdomen eller vantrefnaden hos detsamma. Det fick derföre nytt namn efter den Jabmek, som förmodades hafva föranledt det onda. Det nya namnet kallades Saivo namma (Saivo namnet); ty vid detta dop invigdes den döpte åt Saivo, medan barnet deremot i Same namma dopet tillegnades Sarakka. Hvartdera dopet förrättades på ungefär enahanda sätt, och vid hvartdera offrades något; vid det förra åt Sarakka, vid det sednare åt den Jabmek, efter hvilken barnet fick namn.

En Lapp kunde, allt efter omständigheterna, omdöpas och erhålla nytt namn huru många gånger som helst. Ty skedde icke förändring i det tillstånd, som föranledt ny namn dopet, eller utsattes man senare för enahanda obehag, måste åter nytt dop ske och nytt namn gifvas. 1) Nåide skulle ock, såsom redan sagts, undergå Saivo namma dopet.

1) En sådan omdöpelse (uusi nimi kastet) var för 80 å 90 år sedan (detta nedskrefs sannolikt på 1830-talet) ej okänd bland Finnarne vid Kemi och Ijo elfvar. Ja, ännu så nyligen som år 1803 säges Bonden Erik Lampela i Tervola kapell, efter att en längre tid hafva varit sjuk, låtit omdöpa sig till Isak och derefter tillfrisknat. Sådan är iitminstone folktron. För öfrigt kände jag i sagda elfdalar under början af seklet äfven andra personer, om hvilka menigheten trodde, att de blifvit omdöpte eller, såsom det hette, aftvättat den christna döpelsen (pessyt pois ristin ja kasteen). De hade alla varit lyckliga i — [textförlust]

Jemväl ådda namma dopet verkstäldes af qvinna, som kallades Lavgädne eller dopmoder. Under hennes tillsyn uppvärmdes vattnet, hvari man insatte två björkqvistar, den ena sådan den hade växt på trädet7 den andra böjd till en ring. Derpå tilltalade dopmodern barnet sålunda: ,,Du skall blifva så fruktsam, sund och stark, som den björk, hvaraf denna qvist är tagen”. Derefter kastade hon i vattnet en ring, ett spänne, eller en plåt af ett silfverbälte eller ock något annat glänsande föremål. Detta föremål kallades namma skello. ,,Här kastar jag”, sade hon dervid, ,,namma skello i vattnet. Blif du så skinande och härlig, som denna skello är.” Derefter skedde sjelfva dopet, hvarvid den, som nydöptes, tillades det namn, som den jabmekas, hvilken i barnet skulle ånyo lefva upp, här i lifvet burit. Förrättningen slutade med orden: ,,Nu är du döpt vid den dödes (N. N.) namn. Få se huru väl det bekommer dig och du trifs dermed”.

Namma skello f’stades nu på den nydöpte, på en gosse under armen, på en flicka i barmen. Den hölls i helgd och ansågs bereda skydd mot hexeri och trolldom, hvarföre den alltid bars. Då gossen uppnått mognare ålder, fästade han likväl sin skello vid sin trumma, der den ansågs vara mycket gagnelig.

Stundom uppvärmdes dopvattnet i en blank messingskittel. I sådant fall behöfdes ingen annan skello, än denna kittel, som då tillföll barnet.

Liksom man genom Samedopet ville rentvå sig från det christna dopet, synes det såsom om man velat hos de gamle gudarne ursäkta sig äfven för det man begagnade sig af den christna nattvarden. Ty länge fortlefde seden att, då man begaf sig till kyrkan för att begå nattvarden, vid första källa, de gamle gudarne till ära, utföra en akt, som hade likhet med nattvarden.

förvärfvandet af jordiskt godt, särdeles ur skog och vatten, hvarföre man trodde att de på antydt sätt kommit i Tapios och Ahtis gunst. Af de troende kallades ett sådant dop Pirun kastet och den döpte ,,kastettu piru” (en döpt djefvul). Ej ens i mellersta Finland lärer denna fördom på alla orter ännu vara fullkomligt utrotad, hvilket deremot numera är fallet hos de finska och norska Lapparne.

Karta från 1720
Carte de Courones du Nord. Qui Comprend les Royaumes de Danemark, Suede, & Norwege &c. Par Guillaume de l’Isle. A Amsterdam Par Pierre Mortier Avec Privilege.
Tryckt i Amsterdam ca 1720.

OHTSEDIDH seminarium Västmanlands läns museum 27 sep kl 10-17. Program!

SEMINARIUM

27 september, kl. 10.00-17.00

Västmanlands läns museum

Västerås

Sedan lång tid har det funnits en samisk befolkning i Dalarna, Gävleborgs och Västmanlands län. I arkiv och i folktradition framskymtar en grupp människor som lever lite vid sidan av, men ändå i symbios med, det omgivande samhället. Trots att källorna är många vet vi väldigt lite om den samiska kulturhistorien i regionen.

För att uppmärksamma de samiska kulturyttringarna skapades projektet Ohtsedidh. Projektet är ett samarbete mellan de tre länsmuseerna i Dalarna, Gävleborg och Västmanland samt Gaaltije, Sydsamisk kulturcentrum.

Till seminariet i Västerås har vi bjudit in forskare och sakkunniga i ämnet och alla är välkomna att deltaga under dagen. Ingen föranmälan krävs och seminariet är gratis. Dock är antalet platser begränsade.

9.30-10.00 KAFFE
10.00-10.20 Välkomna Carl-Magnus Gagge, Västmanlands läns museum och Joakim Wehlin, Dalarnas museum
10.20-10.50 En mellansvensk samisk befolkning under 1700-1800-tal. En bakgrund. Ingvar Svanberg, Uppsala universitet
10.50-11.20 Samer i syd. Ett arkeologiskt perspektiv Inger Zachrisson, tidigare Statens historiska museum
11.20-11.50 Tjoevkemåjhtoe vs. Saepmie Times. Om norrhälsinge- och medelpadskustsamerna och viss annan samisk historia 1277-1877 Peter Ericson, Firman Saepmie föreläsningar forskning undervisning
11.50-13.00 LUNCH
13.00-13.30 Sydsamer Ewa Ljungdahl, Gaaltije Sydsamiskt kulturcentrum
13.30-14.00 Samer utanför Gävle på 1700-talet – kringströvande och förirrade? Lars Gunnar Larsson, Uppsala universitet
14.00-14.30 Skogssamer vid Barkensjöarna och Norbergs socken Jouni Tervalampi, tervalampi-arkfoto.blogspot.se
14.30-15.00 KAFFE
15.30-16.00 Undersökning av sockenlappboställe i Järvsö Maria Björck och Bo Ulfhielm, Länsmuseet Gävleborg
16.00-16.30 Spåren från historien som aldrig skrivits Gunilla Larsson, Uppsala universitet
16.30-17.00 Avslutande diskussion Joakim Wehlin

Kontakt: Joakim Wehlin, joakim.wehlin@dalarnasmuseum.se

Våra (bloggens) bilder: Wallander 1865, Folkmarknad Västmanland.
Sidonia 1672: 1672. den 11 Feb. En gammal Lappakäring (begrofz). Sidonia wid nampn 

Österhaninge CI:1 (1665-1717) Bild 115 (AID: v94879.b115, NAD: SE/SSA/1595)

Prices 2017-18 (roughly); donating; update

Donate Swedbank 224004534-0, 8420-0. Swedbank (IBAN below).
Please mark any donation w/ your name and purpose (Saepmie Times e-journal [”Times” will do]; ”enterprise” or ”Private”.

Riktpriser i höst / Price List firman SAEPMIE Föreläsningar Forskning Undervisning
(enskild firma med FA-skatt)

Anna & Sigrid-programmen …… 5 – 8 000 SEK, kommuner och företag betalar det högre priser . 25% moms, resa och logi tillkommer.
Utförs i HELA NORDEN!
Mer samisk kvinnohistoria erbjuds under vintern, titlarna inom några dagar!
Kurser samernas historia 700-2018 e.Kr ….. 6 – 14 000 SEK 1-3 dagar.
Lectures abroad 10 000 SEK base fee. Not included: accommodation, travel, taxes etc.

No accommodations needed in Nyland/Helsinki or Ostrobothnia; Västernorrland or Stockholm/Uppsala. Please note this!

A special subscription blog post on Saepmie Times will soon be published

Forskning per timme: 5-900 SEK exkl moms, En dag för 2 000
Arkeologisk inventering utförs av firman
Performs translations Swe —> Eng and vice versa. Professional or drama (!), documentary, scientifically.
Social prissättning; innebär att ideella föreningar och privatpersoner som regel betalar ca 40% mindre.
BILDER1. The votive offering painted by Perugino for the community
of Deruta (1477-1478). The plague was over in the town.
Saints Rocco and Romano were considered as anti-pestiferous.
(Deruta Painting Gallery, originally in the Church of Saint
Francis in Deruta)2. Portinari Triptych (detail) . Hugo van der Goes, 1476-78

St. Rocco och St Romano:
https://friendsofcama.blogspot.se/2012/09/riding-horse-direction-deruta.html 


Donating from abroad, like UK, USA, Canada, Norway, Denmark or Finland?
IBAN. SE2380000842022240045340, BIC. SWEDSESS.

 

 

Saamis @ 62′-ett Interreg-projekt: MEDAKTÖRER och FINANSIÄRER sökes

MEDAKTÖRER och FINANSIÄRER sökes i Sogn of Fjordane, Möre og Romsdal, Oppland, Hedmark; Jämtland, Härjedalen, Dalarna, Hälsingland och Medelpad. I Norge och Sverige! Södra Saepmie! På kartbilden framgår vilka län som är berättigade till medfinaniering.

Om SOUTHERN SAAMIS @ 62′ Projektet ska stå på fyra ben: (1) Forskning kring samerna runt 62:a breddgraden – inte minst näringarna hos de gamla skogs-, kust- och fiskesamerna samt s k sockenlapparna och de egendomslösa, (2) Samverkansdelprojekt över gränsen, dels täta, gränslösa möten i form av ambulerande symposier (i ett andra projekt-år kan dessa symposier utvidgas till Finland, Karelen och Ryssland), (3) Koppling till markrättigheter och sedvana och utredningar kring detta, (4) Koppling till den simultant pågående Sanningskommissionen om tidigare begångna övergrepp. Informationsprojekt med tillgängliggörande av kunskapen stäms av löpande i delmål och delprojekt. Projektet tänks två- eller treårigt.
I mån av tid – dvs att projektet hinner komma igång –  kan även konstruktiva arbeten till Svensk-norska renbeteskonventionen komma ifråga.

Utgångspunkten idag, 16 april, är att vi börjar med en förstudie.
Anmäl vänligen ert intresse idag till Astrid Kalvemo eller undertecknad!

https://www.facebook.com/profile.php?id=100009534637279 (min yrkesfacebook)
Kartbild_Interreg_Sverige_Norge_2014_2020

Finnish Forest Saami medieval distribution and toponymia i Coastal Finland (in Swedish, will translate!)

TEXT: Språkkontakter och ortnamn
av Gunnar Nybond
to a large extent based on Åkerblom:
”Fil.dr, sedermera professor Bror Åkerblom, gav redan 1945 ut en skrift på 67 sidor med titeln Lapp-namnen i Finland (Särtryck ur Folkmåls- studier XI). I skriften redogör han ingående för lappnamnens uppkomst och utbredning”

Lappnamn

Här frestas man framställa ett spörsmål, som kanske öppnar ett ännu vidare perspektiv på frågan om finskt och svenskt i våra trakter i forntiden. Kan möjligen benämningen lappar och finnar i en avlägsen tid här ha haft samma betydelse och avsett samma folkgrupp? Vi kan ju uppvisa flera namn, som tyder på lappars närvaro i sydligaste Österbotten under en tid, som måste förläggas 600-700 år tillbaka i tiden. Namnet Lappfjärd är ju allmänt känt som by och socken namn. Det dyker upp på den äldsta kända skriftliga urkunden från Österbotten redan 1303. Lappfjärdsnamnets dokumenterade ålder närmar sig sålunda snart sjuhundra år. Man kan ju använda detta som måttstock på andra lapp namn i trakten. I Sideby finns tre sådana, nämligen två stycken Lappholmen och ett Lappviken.

Det ena namnet Lappholmen kan ännu utläsas på grundkartan såsom namn på en bergig skogsbacke i Flada bydel av Sideby kyrkby. Backen når upp över 10-meters höjdkurvan och har sålunda stigit ur havet redan på 800-talet som en av de första holmarna i en blivande skärgård, som sedan växte samman till ett större landområde och knöts ihop med fastlandet långt senare norr om nuvarande Sideby kyrkby. Ännu flera hundra år framåt bredde en stor infjärd ut sig över de nu odlade markerna i Sideby ända upp till Mässträsket och Byträsket. Infjärden hade förbindelse med havet genom ett smalt sund ut till nuvarande Flada fjärden. I den gamla infjärden låg den andra Lappholmen, och en utbuktning av fjärden åt sydost bildade Lappviken. Dessa två namn finns inte mera på någon karta men är ännu levande i folkets medvetande och språkbruk.

Hur skall man förklara förekomsten av dessa lappnamn? – Först en liten orientering om lappnamnen i allmänhet.

Fil.dr, sedermera professor Bror Åkerblom, gav redan 1945 ut en skrift på 67 sidor med titeln Lapp-namnen i Finland (Särtryck ur Folkmåls- studier XI). I skriften redogör han ingående för lappnamnens uppkomst och utbredning. Utan att närmare referera innehållet skall jag här citera några punkter av hans sammanfattning:

1) Till grund för en del av Lapp-namnen ligger ett tillvitelseord lappare m. med betydelsen sladdrare, struntpratare, gycklare, en som förnöter tiden med onyttigt prat.

2) Tili grund för övriga Lapp-namn ligger ett lapp, lappe m. eller ett som tillnamn avvänt Lapp, Lappe med ungefär samma förklenande betydelse.

5) Många av Lapp-namnen i Finland är bundna vid vatten och därtill hörande land, vilket vittnar om deras samband med lapparnas näringsliv och periodiska rörelser med köpenskap och skattebetalning.

8) Namngivningen med lapp, lappe, lappare har troligen införts i vårt land av gotiska handelsmän, dels till Karelen, dels till sydvästra Finland, under övergången mellan hednisk och kristen tid (ca 1000-1300 e. Kr.), varefter den blivit tradition hos iandets invånare och liksom följt lappfolket, när det dragit sig norrut. Därvid har Lapp-namn givits platser, där lappar en längre tid uppehållit sig.

Så långt Åkerblom.

Kriterierna på lappnamnens anknytning till vattenleder och fastland samt till köpenskap (byteshandel) stämmer mycket väl in på förhållandena i Sideby på 1300-, senast 1400-talet. Jag hade en artikel införd i tidningen Syd- Österbotten 1 7. 12.1981, i vilken jag med ledning av några gamla ortnamn i Sideby och med utgång från landhöjningens inverkan under 500-600 år lokaliserade byns äldsta kända hamn till trakten av den nutida ungdomslokalen. Namnen är Skiephusgierdet, Skiephushagen och Skiephusmaren och kan noteras i denna gamla skrivform på Sideby bykarta från 1769. Det ligger mycket nära till hands att lappar kommit ned till kusten från inlandet för att idka byteshandel och slagit läger kanske just på de platser, som sedan fått namnen Lappholmen och Lappviken. Men det är föga troligt att de skulle ha uppehållit sig där någon längre tid, utan vistelsen där får väl antagas ha varit mera säsongbetonad. Det nomadiserande lappfolkets visten och renbetesmarker under denna tid får vi nog söka längre inne i landet, och då går tankarna till benämningar, som har anknytning till renar i skogstrakterna ovanför Ömossa mot Storå. Där finns en ort med namnet Peurala, som av den svenska befolkningen åtmistone ännu för femtio år tillbaka kallades ”Peuraskoojin”. Där finns också Renmossen och hemmanet Renvik, som fick svenskt namn vid anläggningen 1815 men tydligen med någon slags bindning till namnet Peurala. Man behöver bara färdas genom denna trakt och se de magra tallhedarna mellan låga bergklackar, där marken täcks av ymnig renlav, så kan man med litet fantasi för sin inre syn få fram lappkåtor och betande renflockar som i våra dagars lappmarker.

Vem vet, kanske också namnen Sandjärv, Nojärv och Finforsen i Ömossa har något samband med lapparnas strövtåg i nejden i forna tider. Det finns så mycket som är outforskat på detta område och som det kanske aldrig går att få klarhet i.