Samers användande av sjöar, renbete på öar och halvöar, öar i sjöar. Avsnitt Ett.

To be summarized in English, hopefully fairly soon

Samers användande av sjöar, renbete på öar och halvöar, öar i sjöar. Avsnitt Ett.

Fokus Sverige

Om vi börjar med öarna: de allra flesta öar utefter norrländska kusten har använts till renbete; och uteslutande med sedvanerätt. Från Seskarö via Kalix, Råne, Lule och Pite skärgårdar (här bör också nämnas Kronans renar som hölls på Seskarö, innan dom flyttades till mälaröar, se mer i kommande avsnitt) med innanförliggande platser som Rutvik, Persön, Måttsund, Hertsön och Porsnäs mm med dess flerhundraåriga vinterbeten via de lite färre öarna i Västerbotten – av vilka användandet av Holmön (som regel flenbete) är ganska känt.
Bremön (ibland stavat Brämön) utanför sydligaste Medelpads fastland har använts på liknande sätt som Holmön, och i bägge fallen är dokumentationen ganska freagmentarisk. I holmöfallet är ju Åke Sandströms artikel ”Samer på Holmön förr i tiden”
Oknytt 1-2/2015 att rekommenderera. Dagspress skriver om Bremön, och det bör också gå att hitta dagspress om Holmön, så t ex om de flertusenhövdade renhjordar som befanns kring Skeppsvik och Bettnesand liksom Norrmjöle i slutet av 1800-talet, varav några torde ha varit på väg emot Holmön: samma kan gälla den stora sijte som befann sig ute mot Järnäslandet 1821. Utanför Nordingrå finns ett antal öar som omtalats som vinterbetesplatser.
Hemsön är en annan populär ö med otvetydigt vinterbete. Angående Storön finns ingen beteshistorik som kommit till min kännedom; vilket dock inte gör att det kan uteslutas. Två andra stora öar med mycket väldokumenterat flerhundraårigt vinterbete är Härnön (hela ön nyttjades ofta under 17-18 och 1900-talen) och Alnön (med omtalat sommarbete 1799 av Clarke 1803 – och inte minst med mindre öar utanför som t ex Rödön). Till dessa kommer jag att återkomma.

Samer Hemsön 1890-nåt

Vinterbete på Hemsön i slutet av 1800-talet.
Hit gick oftast Vilhelmina södra/motsvarande.
Återkommer till personerna på fotot, som bl a är Kroikare.

Annat användande av öar
Samer har ju fiskat utefter kusterna; och detta är bland annat omtalat från Söderhamn/Jungfrukusten, från hudiksvallsområdet, Jättendal med omnejd (skogssamerna som egentligen bedrev blandnäring, de som Linné mötte 17 maj 1732), upp via Tynderö och Härnösand med Fällöudden, Härnön och Lungön och vidare via öar och halvöar i s k Höga kusten och Trysunda-Ulvöarna. Som minne finns en hel del toponymer som Lappkojmon och andra liknande namn, samt traditioner och en del stensättningar som brukar kopplas till samerna. Fågelfångstanläggningar kopplas ofta till samer av olika slag; först sannolikt skogssamerna, sedermera till deras ättlingar sockenlapparna.

Forts följer

Annonser

Om kronans renar på Seskarö och annat du inte visste om 1600-talets Norrbotten?


”och sedan renarne för Khirstin förkommo Bort Rymde hon så att ingen weet huart hon ähr wegen tagen” – Kronans renar på Seskarö 1620 och nybyggeskrav m.m.
Ur BROTTSTYCKEN FRÅN TORNE OCH KEMI LAPPMARKER BIRKARLAR, FOGDAR, LAPPAR, HANDEL, GRÄNSTVISTER Per-Olof Snell
(Snell är en skicklig släktforskare som haft tillgång till mycket gammalt domboks-. och jordeboksmaterial från lappmarkerna)

Länsmannen Erik Eriksson och Abraham Larsson i Haparanda, fogdekarlen Erik Tomasson i Pudas och den förre knekthövitsmannen Olof Bengtsson i Raumo undertecknade 1620 en handling – figur 15 46 – som visar att kronorenar även fanns i kustområdet.111 (originalnot)
Cronans Stånderenar från Kemi och Torne lappmarker hade förts till Seskarö där de skulle vaktas av lappkonorna Ingrid, Karin och Elin vilka var och en fick 2 ½ fjärding mjöl, 1 lispund smör, 1 lispund salt, 1 aln kläde, 13 alnar vadmal och 3 lispund 5 marker torrfisk.

Under vistelsen på Seskarö förlorade Ingrid två renar, samtidigt som nio renkalvar tillkom. Karin miste sju renar men hjorden utökades med nio kalvar. Elin förlorade sex renar, medan tre kalvar tillkom. Den fjärde renvakterskan benämnd Kirstin förlorade 12 renar och sedan renarne för Khirstin förkommo Bort Rymde hon så att ingen weet huart hon ähr wegen tagen. Kronorenarna vilka beslagtagits av kronan, uppföddes inte enbart som köttdjur utan användes även för kronans transporter till och från lappmarken.

Skrivelsen finns i det här dokumentet, s 46
http://familjenbostrom.se/genealogi/norrbotten/Torne_Kemi_lappmarker.pdf

Större delen av den ishavsfisk och de skinn och hudar som birkarlarna handlade med förvärvades genom byteshandel med lapparna, men birkarlarna synes även ha haft egna fiskare vid Västerhavet och bedrivit såväl havs- som träskfiske i lag med lapparna. Detta framgår av att Nils Clemetsson 1614 uppgavs ha fiskat i lag med lapparna i Jockers träsk – Jukkasjärvi – samtidigt som Knut Hansson Oravainen uppgavs ha gjort intrång i Joen Hanssons i Siggevare fiskevatten Leienone träsk. Vidare beskylldes Per Jönsson Karinen och brodern Juntte för att fiska i Ilve träsk inom Sonkamuotka lappbys råmärken. Per Karinen hävdade dock, att hans far och dennes föräldrar före honom med lapparnas lov brukat fisket, på vilket de hade Johan III:s brev. Trots att Karinen långt tidigare skattat för fisket, vilket framgår av fiskelängden 1559, blev det dömt under lapparna till en årlig taxa av 2 lispund sik. För att behålla sina markområden och fiskevatten krävdes vid denna tid att de presumtiva ägarna flyttade till lappmarken och registrerades som nybyggare.112 Birkarlarna var inte bara handelsmän utan deltog också som sakkunniga vid tingen då mantalslängder upprättades och lapparna avkrävdes nya skatter. Då ting hölls i Enonteki den 6 februari 1617 framgår av tingsprotokollet, som återges nedan, att birkarlarna fortsatte att ha någon form av överinseende över lapparna trots att de inte längre uppgavs äga dem:113


Seskarö. Foto från seskaro.net 

 


KÄLLA: http://familjenbostrom.se/genealogi/norrbotten/Torne_Kemi_lappmarker.pdf

Lagmannen Nils Gustafssons i Uppland stadfästelse å ”lappefararnas gamla rättigheter och stadgar”, lagmanstinget i Piteå den 6 juli 1424

Lagmannen Nils Gustafssons i Uppland stadfästelse å lappefararnas gamla rättigheter och stadgar, given å lagmanstinget i Piteå den 6 juli 1424

Allom them thetta Breff see,höra,eller läsa helsar iag Nils Gostaffson Riddare och Lagman i vplandom kärliga medher Gudh, Bekennis thett oppenbara medher thesso mino närwarandis öpno breffue, så for effterkommandom som närarandoiri
ath Anno H8 S MCD.XXIIII,tå iag Lagmans ting höltt i Pittha f kärde Christna Karla Lappefara,ath e the inbyrdås sins emellan; huar androm storan orett giorde vthöffom uer thera gambla Stadga i theres ägodeler och Schatt,i Lapmark^n, thå v/orde the thess nu öfuer ena,alla rnedh sämio och kärlefek bediandes,att the mötte bliffua widh thera gambla Rett och Stadga, huilka så äres Redder någor Lappafara någon Lapett och Stadga, huilka så äres Redder någor Lappafara någor Lap, hans hustru,Barn eller hion,liff medh Reen,nätt,matt,yxe,kätil.l,grytta,och alla andra sådana Redskap som han kan wedertarffua att bärga sitt Liff medh,then som så af hunger eller trengom af widertorffue han reddar liffvet,han skall honom haffua i trij ähr alt aflatt vpbära af honom,i trij åhr Fri och Freis ohindrat oquald af någrom hans ägendom,thåthe trij åhr ähre förledne gånge tå then samma lappa åtther i till Rättom luthägandom,
l:m skall ingen låtha på lego någrom androm månne sin luth eller ägodel|androm oskyldigom månne,vthan nästa Byrdemannom eller lutägandom, lim skall lappefougten skippa,att allom Bircherlom och lappom ske Rett,then skole alle Lappefara och Lappa hielpa till att stä- dia ingora ath riffua eller slitta af the fattiga Lappa,eller thera R en och öka i Skiudzferd,utan theres minne haffua,henderrmer ähn the haffua Rätt til af older hafftt.
haffua Rätt til af older hafftt. JDierffues någor här emott giöra som nu sagt och stadgatt ähr, c och af older waritt haffuer,han böthe sin brott efther ty lagh serdeles om huad sa ok utwisar« —

Thetta stadfester iag för Pittha Lappefarom och Lappom,stadigt och fast att bliffua skolandes^till thess the af minom nädiga herra Konung Erich och wyrdeligom fader Erckebiscop af Vpsala och wår Kijkzens Rådh fåå andra stadga, till mero wisso och höga förwaring, henger iag mitt Jncigell witterligen för thetta breff Datum Pitta feria quinta infra octavam Visitationis Virginia gloriosae Mariae A:o ut supra.

Hoppas kunna redigera till lite högre förståelighetsgrad under kommande vecka.

Täby kyrka, Albert Pictor

Sedan texten skrevs skulle det dröja ännnu ett par decennier
innan Albertus Pictor (egentligen Albrekt Ymmenhusen) föddes,
men jag tycker ändå hans bilder kan å illustrera denna tid.
I brist på andra samtida norröna avbildningar.

När Lappfogde Oravainen våldtog en sameflicka, kom undan med det och annat – och t o m fick förnyat förtroende (Torne sn 1586)

When Saami District Tax Bailiff Oravainen Raped Saami Girls And Got Away With And Even Got Renewed Confidence By The Swedish State (in English later!)


Angående Nils Nilsson Oravainen i Vojakkala

(Snell, uppdaterad juni 2014)

Vid tinget i Torne socken den 10 februari 1586 dömdes Oravainen till döden för att ha oförrättat en lapphustru och bland annat tagit hennes dotter med våld. Han blev dock benådad och utgav 25 daler i böter. Trots avsättningen utökades Oravainens fögderi då han återinsattes 1589 och fick ansvar för Torne, Västersjö och Kemi lappmarker. Då Oravainen hösten 1594 vid sitt besök i Stockholm sammanträffade med hertig Karl fick han utsträckta befogenheter innebärande rätten att uppta skatt även i Lofoten. Året därpå inkasserade han i skatt och sakörespengar: 218 ½ daler 166 mark, 105 lod silver, 26 mårdar, 87 rävar, 4 bävrar, 23 uttrar, 1 björn, 2 vargar, 10 hermeliner, 32 ¼ timmer gråskinn, 36 renskinn, 65 fjällrackar, 1 ½ alnar tyg, 7 lispund koppar, 10 lispund bernfisk och 35 lispund gäddor.
Av dem som fiskade vid träsken i lappmarken uttog han 32 lispund gäddor och vidare gav Västersjöfinnarna honom 43 lispund rockar till spisning.

(PE framhävning)
Ur BROTTSTYCKEN FRÅN TORNE OCH KEMI LAPPMARKER BIRKARLAR, FOGDAR, LAPPAR, HANDEL, GRÄNSTVISTER Per-Olof Snell
http://familjenbostrom.se/genealogi/norrbotten/Torne_Kemi_lappmarker.pdf

Bild från samma sida.

de Maupertuis 1735-36. Gradmätningsexpeditionen: återfärden. Del V: VI

”Återfärden tog ännu längre tid. Eftersom det medförda renlavsförrådet var helt uppätet måste renarna ideligen stanna och söka föda. När snön är lös, vilket är fallet ända fram till vårens inbrott, kan renen själv, trots djup snö, på ett ögonblick gräva sig en grop med fötterna och sopa undan snön åt alla håll så att den når ned till renlaven på marken. Det påstås att renarna har en särskild instinkt som gör att de ofelbart kan spåra renlaven under snön och att de aldrig missar var de skall gräva sin grop, men snöförhållandena nu hindrade mig att kontrollera om detta var sant eller inte.” ”Så snart snöytan smälts av solens varma strålar kommer frosten, som nu var fallet, och fryser till ytan så att skare bildas. Den kan bli så stark att den bär människor, renar och till och med hästar, men blir den så stark är det omöjligt för renarna att ta sig igenom varför lapparna måste bryta upp skaren. Denna tjänst tycks vara det enda lapparna behöver göra för sina renar som lön för all den nytta de har av dem.” Renens betydelse för samerna är enligt Maupertuis värd ett omnämnande. Renen är ett slags hjortdjur med grenig hornkrona i pannan. ”Dessa djur syns av naturen vara avsedda att fylla lapparnas alla behov; de är deras hästar, kor och får. Man binder renen vid en liten båt kallad pulka som är spetsig i fören för att kunna dras genom snön. I detta fordon kan man hälft sittande, hälft liggande få sig en snabb färd förutsatt att man inte är rädd, inte kantrar eller blir avstjälpt i en snödriva.” ”Renens kött är läckert att äta antingen färskt eller torkat. Mjölken har visserligen en bitter smak men är lika fet som grädde från komjölk. Den kan hållas frusen lång tid och används av lapparna till att göra ost vilken emellertid skulle vara smakligare om den tillreddes med mera omsorg och renlighet.” ”Av renens skinn kan alla slags kläder tillverkas. Kalvskinnen med gulaktigt, något knollrigt hår ger ett särskilt mjukt skinn som i Finland används som klädfoder. På något äldre renar är hårremmen brunaktig. Därav tillverkar man de rockar som över hela Europa är kända under benämningen lapmudes. De bärs med håret utåt och är mycket lätta och varma klädesplagg. Renhud från gamla renar bereds som skinn från kronhjort eller dovhjort och används för tillverkning av de vackraste handskar, de finaste västar och de prydligaste bälten. Lapparna tar vidare reda på renarnas senor och tarmar som de tvinnar till den enda slags tråd de använder. Slutligen, för att få användning av allt, offrar de renhornen till sina Gudar.” ”Återkomna till Pellika efter mycken möda, köld och ängslan lämnade vi kvarteret tidigt på morgonen den 13 april och anlände till Kengis vid 9-tiden. Fastän bruket syntes vara i ett bedrövligt skick är det genom sin järntillverkning välkänt. Malmen körs eller snarare dras dit vintertid med renforor från gruvorna i Junesuando och Szvappazvara. Smedjorna är bara i drift en liten del av året; vintertid hindrar isen vattenhjulen att driva bälgar och hammare.”

Pierre-Louis Moreau de Maupertuis (født 17. juli 1698 i Saint-Malo, død 27. juli 1759 i Basel)

Maupertuis’ Berättelse om en färd till det inre av Lappland för att finna ett gammalt minnesmärke” Del VI (sista delen)

Sista delen

”Under återfärden från Kengis mötte vi på älven flera rajder [fr. caravannes] av lappar med sina renar på väg mot Pello. De förde med sig skinn och fisk för att byta med Torneköpmännen vid marknaderna i Lapplands inland [fr. haute Lapponie]. Rajderna bestod av långa rader av pulkor. Den första renen, förd av en lapp till fots, drog den första pulkan till vilken den andra renen var bunden och därefter på samma sätt nästa och nästa. Anda till 30-40 pulkor i rad följde noga det smala spår genom snötäcket som den första renen gjort och som efterföljande renar trampat upp.” ”När renarna blivit trötta och lapparna valt plats för övernattning formeras en vid cirkel med renarna bundna vid var sina pulkor. Så lade sig renarna till vila mitt på den snötäckta isen och samerna utfordrade dem med renlav. För lapparna själva var det litet mera invecklat att slå läger. Flertalet nöjde sig dock med att tända upp eldar som de kunde lägga sig vid medan kvinnorna och de yngre barnen hämtade fisk från pulkorna för att tillaga kvällsmåltiden.

Då det gäller den teckning i Outhiers journal som illustrerar en pulkafärd på Torneälvens is finns det emellertid något självupplevt i utförandet. På bildens övre ram är antecknat att den avser en bestämd händelse som inträffat sent den 27 december (1737). Då avslutades den vådliga utflykten upp till toppen av Aavasaksa och ned igen som tidigare nämnts, en utflykt som Outhier själv deltagit i. Man ser av bilden hur den åkande följer samernas uppmaning ”att vi skulle sticka ned våra käppar i snön så långt fram vi kunde för att moderera farten och förhindra att de ständigt stötte de förspända renarna i benen”. Bromsspåret i snön är tydligt. Bilden i Lapponia visar däremot en passagerare som virat tömmen kring sin stav och håller upp den i luften, till synes för att mana på renen snarare än att bromsa framfarten. Då Finlands postverk i september 1986 gav ut ett frimärke för att högtidlighålla 250-årsminnet av gradmätningen, visar märket Maupertuis i skinnmössa och skinnkrage, samma kombination som på det tidigare nämnda porträttet. Dessutom visas en karta över en tydligt avplattad jordglob, en kvadrant för vinkelmätning och även här en man i rendragen pulka. Mannen bör vara Maupertuis. För ovanlighetens skull går renen nu i skritt. Visserligen klagade Maupertuis i berättelsen på det obekvä- ma åksättet och underströk de faror han utsattes för, men han skyltade gärna med bilden av hur han färdades genom det vintriga landskapet i pulka efter ren. En sådan bild utgör som nämnts frontespis till hans redogörelse för gradmätning Sur La Figure de la Terre (1738), men saknas i Hellants svenska översättning Jordens figur från samma år. Som synes har han lyckats bevara denna exotiska bild av sig själv som rendragen Lapplandskännare ända in i nutid.
Upptäcktshistorien Stenen vid Käymäjärvi har en historia såväl före de båda gradmätarnas besök som efter detsamma. Olof Rudbeck d.ä. hade i sin efterforskning av tecken på Sveriges urgamla anor på något sätt nåtts av ett rykte om ”runstenen med 3 kronor som ligger på den orten där våra äldsta fäder först observerade Solens och Månens lopp”. Personligen underrättade han kungen, Karl XI, om den märkliga stenen och skrev även ett brev därom till universitetets kansler, Gabriel Oxenstierna. Rudbeck torde också ha legat bakom riksantikvarie Johan Hadorphs framställning till Kungl. Maj:t med begäran om resepenning för tre personer att i anslutning till en resa till Frösön i Jämtland också färdas ”20 mil på andra sidan om Torneå att göra sig underrättad om några där befintliga gamla runstenar”. Resebidraget beviljades den 11 juni 1687 och ärendet var tydligen så väl förberett att kollegiets kanslist Johan Peringer 4 2 tillsammans med två medhjälpare omgående kunde anträda sin färd så att de redan den 3 juli var framme vid stenen. Rudbeck har berättat om färden och omständigheterna kring dess tillkomst i andra delen av Atlantica, vilken kom ut 1689. Resultatet av Peringers expedition finns i Riksantikvarieämbetets arkiv i form av en avritning av stenen och dess ”inskription”. Några runor hade Peringer inte kunnat urskilja, men möjligen något ornament. Det är osäkert varifrån Rudbeck fått sin uppgift om den märkliga stenen. Av allt att döma fanns det dock, som Maupertuis inledningsvis anfört, en gammal tradition bland befolkningen, och särskilt bland samerna i Tornedalen, att dessa inristningar var betydelsefulla för deras historia och att tydningen därav skulle ”innehålla värdefulla hemligheter”. Rudbeck hade emellertid nåtts av ryktet och naturligtvis blev han särskilt angelägen om att Tre kronor skulle ingå. En inristning med Tre kronor skulle ha stor symbolisk betydelse för Sveriges historia även om den gamla osämjan mellan Danmark-Norge och Sverige om Tre kronor i ländernas vapen efter mer än 200 års tvistigheter motvilligt fått sin upplösning genom freden i Knäred 1613. Vartdera rikets konungar skulle äga rätt att föra vapnet Tre kronor men ingendera skulle därigenom pretendera någon rätt till den andres land. Skölden Tre kronor i båda rikenas vapen skulle endast vara en påminnelse om den upplösta Kalmarunionen, då de tre rikena hade gemensam drottning/kung. Genom Rudbeck och antikvitetskollegiets undersökning torde stenen ha blivit känd endast hos en begränsad del av landets lärde under slutet av 1600-talet. Nästa gång den omnämns i tryck är i den av Maupertuis angivna dissertationen om Torneå stad och dess omgivningar. Då författaren Eric Brunnius d.y. under studietiden i Uppsala lade fram sitt arbete (1731) var det som ett led i den hembygdsforskning om Västerbotten som då blomstrade vid universitetet och som gav upphov till avhandlingar även över Ume, Pite och Lule städer liksom över landskapet Västerbotten.43 Brunnius var en bygdens son, född i Nedertorneå 1701, och kan naturligtvis liksom Rudbeck ha nåtts av något rykte om den omtalade stenen i skogarna nordväst om Pajala. Det han skriver om stenen ger dock inte intryck av något självupplevt. Han INSCRIPTIO N D U MONUMEN T D E W1NDS 0 . JÉ , tHMhii/fb ri^Htrr ) i n it/k jg^.xtBu; Bild 12. Illustration från Histoire Générale des Voyages Paris 1759. Bildtexten lyder: ”Inskriptionen på Windso-monumentet. Ren förspänd sin pulka.” Bild 13. Peringers avritning 1687. Vitterhetsakademiens arkiv. åberopar endast vad Rudbeck skrivit i Atlantica och citerar därtill i en not ett uttalande av riksantikvarien Hadorph som säger: ”Det bör observeras att på denna sten fanns fordom inhuggna tre kronor, vilka märken inte överallt är likadana. Jag vet inte, att det skulle finnas sådana i några runstenar, utom i Mora stenar, som vetenskapsmännen räknar till de äldsta runstenarna.”

Efter Rudbecks och Brunnius d.y. insatser tycks stenen inte ha blivit uppmärksammad hos oss förrän in på 1900-talet. Lärdomsgiganten Henrik Schiick behandlar då ämnet i en uppsats, ”Torneåstenen”, i tidskriften Fornvännen nr 28 1933. Schiick utreder där Rudbecks bestyr med stenen. Han har undersökt Peringers rapport, som finns vid Riksantikvarieämbetet och består av en överskrift med en vag lägesanvisning och därunder en avbildning av stenen. Det fordras enligt Schiick en välvillig fantasi för att i spåren på stenen kunna se några ”kronor”, i varje fall är de blott två och ”snarare förefaller de som toppmössor”. Hans slutomdöme är att resultatet av Peringers expedition blev mycket magert.

Ur Oknytt 1/1999 och Erik Tobés
Maupertuis’ ”Berättelse om en färd till det inre av Lappland för att finna ett gammalt minnesmärke”

Anders Celsius deltog också i expeditionen

Celsius, painting by Olof Arenius.

Gradmätningsexpeditionen 1736-37: Del IV. Inskriptioner, klimatförändringar, wattu-minskning?

Ur ERIK TOBÉ Maupertuis’ ”Berättelse om en färd till det inre av Lappland för att finna ett gammalt minnesmärke” Oknytt 1/1999

Då Maupertuis i början av berättelsen antyder det vådliga i att färdas i pulka efter ren hänvisar han till att han behandlat detta i sin redogörelse för gradmätningen. Redogörelsen kom inte i tryck förrän året därpå men var tydligen redan färdigskriven åtminstone i denna del då berättelsen utformades. Den gavs ut 1738 under titeln Sur La Figure de la Terre och översattes till svenska samma år av Anders Hellant med titeln Jordens Figur. Däri ingår en livfull skildring av en äventyrlig färd i pulka efter ren som ägde rum i slutet av december 1736 vid ett avbrott i basmätningen på Torneälvens is söder om Overtorneå kyrkplats. Maupertuis, abbé Outhier och magister Eric Brunnius d.y. färdades då tillsammans med tre samer, två män och en kvinna, i flygande Bild 6. Maupertuis plattar till en jordglob, iklädd samisk mundering. fläng från prästgården över älven och vidare i djup snö upp till toppen av Aavasaksa. Med en medförd kvadrant 2 8 observerades där en tidigare överhoppad vertikalvinkel varefter en ännu mer äventyrlig färd nedför berget vidtog: ”med en hast foro vi utföre Avasaxa, och ett ögonblick derefter var hela den stora elven över faren, och vi uti vårt quarter”, enligt Maupertuis berättelse. Outhier beskriver färden som ”kort men hemsk”. Den utflykt som Maupertuis och Celsius nu skulle göra var av helt annat slag men hans hänvisning till Aavasaksa-äventyret här och även längre fram i berättelsen tyder på att han fått smak för färdsättet.

”Det föreföll då som om inristningen kunde ha tillkommit i en tid med annat klimat före någon av de stora omvälvningar som utan tvivel har ägt rum på vår jord. Jordaxelns nuvarande lutning mot ecliptican medför att solens strålar träffar Lappland // kr- y F>I”- V >1 / ‘i b)LM4-WNJ11 ” I ”i”-HC Bild 4. Inskriptionen enligt Celsius version i observationsjournalen, ca halv skala. Strykningar och ändringar visar hans osäkerhet. mycket snett vilket medför en lång vinter, ogynnsam för människorna och för all produktion i naturen i en trakt med ofruktbar och steril jordmån. Men kanske det egentligen inte behövs några större förändringar i himlakropparnas rörelser i rymden för att åstadkomma ett sådant ogynnsamt läge. Dessa trakter kan ju tidigare ha haft ett i förhållande till solen gynnsammare läge. Polcirkelområdet kan ha legat där nu tropikerna finns och de torra zonerna kanske där det nu är tempererat klimat. Men hur kan jordaxelns lutning ändras? Om man uppmärksammar de celesta kropparnas rörelser kan en mängd kombinationer tänkas åstadkomma sådana och ännu större förändringar.” I fortsättningen av sitt resonemang påtalar Maupertuis att om våra anatomiska kunskaper om kroppens alla funktioner hade sin motsvarighet inom astronomin kunde vi ha beräknat inte bara förändringar i jordens rörelser utan även förändringar i hela systemet av himlakroppar. ”Andringen i eclipticans lutning, som flera astronomer anser bevisat genom äldre tiders observationer jämförda med vår tids, kan efter en lång följd av århundraden ha åstadkommit ändringar jämförbara med dem som här är på tal. Den lutning som jordens ekvator för närvarande gör mot eclipticans plan, som inte är mer än 23°l/2, kan möjligen vara endast en rest av en mycket större lutning under vilken polarområdena kan ha legat i den tempererade eller torra zonen och haft solen i zenit.” ”Antingen det har uppträtt så genomgripande förändringar eller mera tillfälliga sådana är det dock säkert att förändringar har ägt rum. Avtryck efter fiskar till och med förstenade fiskar som återfunnits i trakter belägna långt från haven och ända uppe på bergstoppar visar obestridligt att dessa platser tidigare har legat lågt och stått under vatten.” ”Den heliga historien berättar också för oss att vatten fordom täckt de högsta berg. Det är svårt att förstå sådana översvämningar utan att jordens tyngdpunkt förflyttats och att klimatet därmed förändrats.” 2 2 ”Om man inte vill falla tillbaka på sådana klimatförändringar för att få en förklaring måste man söka upphovet till inristningen på Windso från någon lika särpräglad händelse som vår expedition. En inskription som skulle innehålla historien om den expedition som vi genomfört i dessa trakter skulle kanske i en framtid verka lika svårfattlig (fr. obscure) som inristningen nu syns vara. Och om all vetenskap går förlorad vem skulle då kunna föreställa sig att ett sådant minnesmärke gjorts av fransmän och att inskriptionen avsåg en av dem verkställd grad- mätning för att bestämma jordens figur?” ”Jag lämnar mina funderingar om minnesmärket till de gissningar som kan komma att göras och återupptar tråden i min berättelse. Efter nedtecknandet togs pulkorna åter i besittning för återfärd till Erckiheicki. Den färden blev ännu mer strapatsrik än förmiddagens. Kroppsställningen i pulkorna var så obekväm att man efter några timmar får en känsla av att kroppen är helt sönderbruten. Det oaktat hade vi fått lov att sitta i pulkorna oavbrutet från kl. fyra på morgonen till kl. ett på dagen”.


Mapertuis

Gradmätningsexpeditionen III: kåtor, mygg, nomadisering

Några av lapparna satte upp ett slags tält (kåtor) som just kunde duga som bostad åt lappar. De består helt enkelt av usla trasor av grovt ylletyg som sotats ned så av rök att de såg ut att vara färgade i svart. Tygbitarna fästes på några stänger som bildade en kon med spetsen öppen som rökfång. Där inne vilade sig några av männen vällustigt på björn- och renfällar och fördrev tiden med att röka tobak och reta de män som fortfarande hade sysslor att utföra.” 2 3 ”Detta folk har inga andra boningar än sina kåtor. Hela deras tillvaro är beroende av renarna som enbart livnär sig på renlav och den finns inte tillgänglig överallt. När renhjorden betat av ett fjäll måste den drivas över till ett annat. Därför måste lapparna ständigt vara på vandring i vildmarken [fr. dans les deserts].” ”Trots vinterkylan i skogen är livet där ännu svårare att uthärda sommartid, då en oräknelig mängd insekter [fr. mouches] av alla de slag uppfyller luften. De förföljer människorna som de vädrar på långt håll och bildar snabbt täta moln omkring var och en, så mörka att det inte går att se igenom dem. För att undkomma måste man ständigt vara i rörelse utan rast, eller bryta gröna kvistar och göra upp en eld som bildar tät rök och håller insekterna borta men som också blir olidlig för människorna själva. Slutligen blir man understundom tvungen att gnida in skinnet med tallkåda. Dessa insekter gör gräsliga stick; ja, många av dem åstadkommer snarare verkliga sår med ymnigt blodflöde.” ”Medan vi måste utföra vår triangelmätning under de två månader då insekterna var som mest i farten flyttade lapparna själva mot Oceanen för att rädda sig undan dem.”

Ur Oknytt 1-4/1999 (länkar och full källhänvisning vid seriens slut)