”Genom Same namma dopet ansågs det christna dopet vara aftvättadt.” Fellman # 2. Dopet. (ANTECKNINGAR UNDER MIN VISTELSE I LAPPMARKEN af JACOB FELLMAN. andra delen. HELSINGFORS, 1906)

Dopet

eller vattenösningen, som hos Lapparne, liksom ock hos Finnarne, var urgammal sed och i bruk långt innan christendomen hos dem vann inträde. Emedan barnet dervid fick namn, kallades denna akt af dem Namma kasta (hos Finnarne nimen anto). Det torde hafva skett genast efter födelsen, måhända redan vid den första tvagningen. Härtill synes man kunna sluta äfven deraf, att såväl hos Lapparne, som hos Finnarne här uppe, den tro är rådande, att barnet är oroligt och grinigt ända tills det blifver döpt och fått namn.

Vanligen sades barnaföderskan, redan innan hon födde, hafva i drömmen fått af någon jabmek uppenbarelse om det namn barnet borde erhålla. Der sådant ej inträffat, skulle fader eller fränder med trolltrummans tillhjelp utröna detta. Voro de ej skicklige dertill, anlitades nåide för ändamålet.

Den christna lärans fordran, att barnet skulle döpas af prest, kunde Lapparne, efter denna läras införande hos dem, dock icke undgå att efterfölja. Men sedan det kyrkliga dopet verkstälts, blef barnet omdöpt. Detta nya, dop, som kallades Same namma dopet (lapp namn dopet), förrättades vanligen, eller åtminstone ofta af barnets moder, men i hvarje fall af qvinna. Det kunde verkställas endast af sådan qvinna, som icke varit barnets fadder vid det christna dopet. Genom Same namma dopet ansågs det christna dopet vara aftvättadt.

Benägenheten för Same namma dopet, som länge fortfor, lärer till en del härrört deraf, att Presterna icke ville tillåta Lapparne att uppkalla sina barn efter deras hedniska förfäder, hvarmed de på ett betänkligt sätt lederade Lapparne i deras fördomar. Lapparne höllo nemligen före, att de döde (Jabmek) i Jabme aimo längtade efter sina på jorden vistande anförvandter och vänner, och att de således traktade efter deras lif för att få dem till sig. Deraf seden att gifva barnet namn efter någon afliden slägting, hvars berörda längtan man sålunda trodde sig stilla, enär den döde, hvars namn dervid kom till användning, sålunda liksom uppkallades och ånyo lefde upp på jorden i och genom barnet; hvilket ock uttryckligen utsädes vid sjelfva döpelseakten. Sålunda trodde man att barnet skulle vara fredadt för de dödes benägenhet att förkorta dess lif.

Det sålunda gifna lappnamnet behöll barnet hela lifvet igenom, om det fortfor att vara friskt och trifdes väl. Men var barnet skrikigt, sjukligt eller oroligt, erhöll det nytt namn genom nytt dop, som kallades ädda namma dopet (ny namn dopet). Nästnämnda tillstånd hos barnet ansågs nemligen vara ett bevis på, att någon Jabmek var förtörnad och framkallade sjukdomen eller vantrefnaden hos detsamma. Det fick derföre nytt namn efter den Jabmek, som förmodades hafva föranledt det onda. Det nya namnet kallades Saivo namma (Saivo namnet); ty vid detta dop invigdes den döpte åt Saivo, medan barnet deremot i Same namma dopet tillegnades Sarakka. Hvartdera dopet förrättades på ungefär enahanda sätt, och vid hvartdera offrades något; vid det förra åt Sarakka, vid det sednare åt den Jabmek, efter hvilken barnet fick namn.

En Lapp kunde, allt efter omständigheterna, omdöpas och erhålla nytt namn huru många gånger som helst. Ty skedde icke förändring i det tillstånd, som föranledt ny namn dopet, eller utsattes man senare för enahanda obehag, måste åter nytt dop ske och nytt namn gifvas. 1) Nåide skulle ock, såsom redan sagts, undergå Saivo namma dopet.

1) En sådan omdöpelse (uusi nimi kastet) var för 80 å 90 år sedan (detta nedskrefs sannolikt på 1830-talet) ej okänd bland Finnarne vid Kemi och Ijo elfvar. Ja, ännu så nyligen som år 1803 säges Bonden Erik Lampela i Tervola kapell, efter att en längre tid hafva varit sjuk, låtit omdöpa sig till Isak och derefter tillfrisknat. Sådan är iitminstone folktron. För öfrigt kände jag i sagda elfdalar under början af seklet äfven andra personer, om hvilka menigheten trodde, att de blifvit omdöpte eller, såsom det hette, aftvättat den christna döpelsen (pessyt pois ristin ja kasteen). De hade alla varit lyckliga i — [textförlust]

Jemväl ådda namma dopet verkstäldes af qvinna, som kallades Lavgädne eller dopmoder. Under hennes tillsyn uppvärmdes vattnet, hvari man insatte två björkqvistar, den ena sådan den hade växt på trädet7 den andra böjd till en ring. Derpå tilltalade dopmodern barnet sålunda: ,,Du skall blifva så fruktsam, sund och stark, som den björk, hvaraf denna qvist är tagen”. Derefter kastade hon i vattnet en ring, ett spänne, eller en plåt af ett silfverbälte eller ock något annat glänsande föremål. Detta föremål kallades namma skello. ,,Här kastar jag”, sade hon dervid, ,,namma skello i vattnet. Blif du så skinande och härlig, som denna skello är.” Derefter skedde sjelfva dopet, hvarvid den, som nydöptes, tillades det namn, som den jabmekas, hvilken i barnet skulle ånyo lefva upp, här i lifvet burit. Förrättningen slutade med orden: ,,Nu är du döpt vid den dödes (N. N.) namn. Få se huru väl det bekommer dig och du trifs dermed”.

Namma skello f’stades nu på den nydöpte, på en gosse under armen, på en flicka i barmen. Den hölls i helgd och ansågs bereda skydd mot hexeri och trolldom, hvarföre den alltid bars. Då gossen uppnått mognare ålder, fästade han likväl sin skello vid sin trumma, der den ansågs vara mycket gagnelig.

Stundom uppvärmdes dopvattnet i en blank messingskittel. I sådant fall behöfdes ingen annan skello, än denna kittel, som då tillföll barnet.

Liksom man genom Samedopet ville rentvå sig från det christna dopet, synes det såsom om man velat hos de gamle gudarne ursäkta sig äfven för det man begagnade sig af den christna nattvarden. Ty länge fortlefde seden att, då man begaf sig till kyrkan för att begå nattvarden, vid första källa, de gamle gudarne till ära, utföra en akt, som hade likhet med nattvarden.

förvärfvandet af jordiskt godt, särdeles ur skog och vatten, hvarföre man trodde att de på antydt sätt kommit i Tapios och Ahtis gunst. Af de troende kallades ett sådant dop Pirun kastet och den döpte ,,kastettu piru” (en döpt djefvul). Ej ens i mellersta Finland lärer denna fördom på alla orter ännu vara fullkomligt utrotad, hvilket deremot numera är fallet hos de finska och norska Lapparne.

Sámi_mythology_shaman_drum_Samisk_mytologi_schamantrumma_032

Samisk trumma (gievrie) från sydsamiskt område (obs detta); en av 26 som samlades in i Åsele 1725; nu i Nordiska Museet. Wikimedia Commons.

 

Annonser

”Genom Same namma dopet ansågs det christna dopet vara aftvättadt.” Fellman # 2. Dopet. (ANTECKNINGAR UNDER MIN VISTELSE I LAPPMARKEN af JACOB FELLMAN. andra delen. HELSINGFORS, 1906)

Dopet

eller vattenösningen, som hos Lapparne, liksom ock hos Finnarne, var urgammal sed och i bruk långt innan christendomen hos dem vann inträde. Emedan barnet dervid fick namn, kallades denna akt af dem Namma kasta (hos Finnarne nimen anto). Det torde hafva skett genast efter födelsen, måhända redan vid den första tvagningen. Härtill synes man kunna sluta äfven deraf, att såväl hos Lapparne, som hos Finnarne här uppe, den tro är rådande, att barnet är oroligt och grinigt ända tills det blifver döpt och fått namn.

Vanligen sades barnaföderskan, redan innan hon födde, hafva i drömmen fått af någon jabmek uppenbarelse om det namn barnet borde erhålla. Der sådant ej inträffat, skulle fader eller fränder med trolltrummans tillhjelp utröna detta. Voro de ej skicklige dertill, anlitades nåide för ändamålet.

Den christna lärans fordran, att barnet skulle döpas af prest, kunde Lapparne, efter denna läras införande hos dem, dock icke undgå att efterfölja. Men sedan det kyrkliga dopet verkstälts, blef barnet omdöpt. Detta nya, dop, som kallades Same namma dopet (lapp namn dopet), förrättades vanligen, eller åtminstone ofta af barnets moder, men i hvarje fall af qvinna. Det kunde verkställas endast af sådan qvinna, som icke varit barnets fadder vid det christna dopet. Genom Same namma dopet ansågs det christna dopet vara aftvättadt.

Benägenheten för Same namma dopet, som länge fortfor, lärer till en del härrört deraf, att Presterna icke ville tillåta Lapparne att uppkalla sina barn efter deras hedniska förfäder, hvarmed de på ett betänkligt sätt lederade Lapparne i deras fördomar. Lapparne höllo nemligen före, att de döde (Jabmek) i Jabme aimo längtade efter sina på jorden vistande anförvandter och vänner, och att de således traktade efter deras lif för att få dem till sig. Deraf seden att gifva barnet namn efter någon afliden slägting, hvars berörda längtan man sålunda trodde sig stilla, enär den döde, hvars namn dervid kom till användning, sålunda liksom uppkallades och ånyo lefde upp på jorden i och genom barnet; hvilket ock uttryckligen utsädes vid sjelfva döpelseakten. Sålunda trodde man att barnet skulle vara fredadt för de dödes benägenhet att förkorta dess lif.

Det sålunda gifna lappnamnet behöll barnet hela lifvet igenom, om det fortfor att vara friskt och trifdes väl. Men var barnet skrikigt, sjukligt eller oroligt, erhöll det nytt namn genom nytt dop, som kallades ädda namma dopet (ny namn dopet). Nästnämnda tillstånd hos barnet ansågs nemligen vara ett bevis på, att någon Jabmek var förtörnad och framkallade sjukdomen eller vantrefnaden hos detsamma. Det fick derföre nytt namn efter den Jabmek, som förmodades hafva föranledt det onda. Det nya namnet kallades Saivo namma (Saivo namnet); ty vid detta dop invigdes den döpte åt Saivo, medan barnet deremot i Same namma dopet tillegnades Sarakka. Hvartdera dopet förrättades på ungefär enahanda sätt, och vid hvartdera offrades något; vid det förra åt Sarakka, vid det sednare åt den Jabmek, efter hvilken barnet fick namn.

En Lapp kunde, allt efter omständigheterna, omdöpas och erhålla nytt namn huru många gånger som helst. Ty skedde icke förändring i det tillstånd, som föranledt ny namn dopet, eller utsattes man senare för enahanda obehag, måste åter nytt dop ske och nytt namn gifvas. 1) Nåide skulle ock, såsom redan sagts, undergå Saivo namma dopet.

1) En sådan omdöpelse (uusi nimi kastet) var för 80 å 90 år sedan (detta nedskrefs sannolikt på 1830-talet) ej okänd bland Finnarne vid Kemi och Ijo elfvar. Ja, ännu så nyligen som år 1803 säges Bonden Erik Lampela i Tervola kapell, efter att en längre tid hafva varit sjuk, låtit omdöpa sig till Isak och derefter tillfrisknat. Sådan är iitminstone folktron. För öfrigt kände jag i sagda elfdalar under början af seklet äfven andra personer, om hvilka menigheten trodde, att de blifvit omdöpte eller, såsom det hette, aftvättat den christna döpelsen (pessyt pois ristin ja kasteen). De hade alla varit lyckliga i — [textförlust]

Jemväl ådda namma dopet verkstäldes af qvinna, som kallades Lavgädne eller dopmoder. Under hennes tillsyn uppvärmdes vattnet, hvari man insatte två björkqvistar, den ena sådan den hade växt på trädet7 den andra böjd till en ring. Derpå tilltalade dopmodern barnet sålunda: ,,Du skall blifva så fruktsam, sund och stark, som den björk, hvaraf denna qvist är tagen”. Derefter kastade hon i vattnet en ring, ett spänne, eller en plåt af ett silfverbälte eller ock något annat glänsande föremål. Detta föremål kallades namma skello. ,,Här kastar jag”, sade hon dervid, ,,namma skello i vattnet. Blif du så skinande och härlig, som denna skello är.” Derefter skedde sjelfva dopet, hvarvid den, som nydöptes, tillades det namn, som den jabmekas, hvilken i barnet skulle ånyo lefva upp, här i lifvet burit. Förrättningen slutade med orden: ,,Nu är du döpt vid den dödes (N. N.) namn. Få se huru väl det bekommer dig och du trifs dermed”.

Namma skello f’stades nu på den nydöpte, på en gosse under armen, på en flicka i barmen. Den hölls i helgd och ansågs bereda skydd mot hexeri och trolldom, hvarföre den alltid bars. Då gossen uppnått mognare ålder, fästade han likväl sin skello vid sin trumma, der den ansågs vara mycket gagnelig.

Stundom uppvärmdes dopvattnet i en blank messingskittel. I sådant fall behöfdes ingen annan skello, än denna kittel, som då tillföll barnet.

Liksom man genom Samedopet ville rentvå sig från det christna dopet, synes det såsom om man velat hos de gamle gudarne ursäkta sig äfven för det man begagnade sig af den christna nattvarden. Ty länge fortlefde seden att, då man begaf sig till kyrkan för att begå nattvarden, vid första källa, de gamle gudarne till ära, utföra en akt, som hade likhet med nattvarden.

förvärfvandet af jordiskt godt, särdeles ur skog och vatten, hvarföre man trodde att de på antydt sätt kommit i Tapios och Ahtis gunst. Af de troende kallades ett sådant dop Pirun kastet och den döpte ,,kastettu piru” (en döpt djefvul). Ej ens i mellersta Finland lärer denna fördom på alla orter ännu vara fullkomligt utrotad, hvilket deremot numera är fallet hos de finska och norska Lapparne.

Karta från 1720
Carte de Courones du Nord. Qui Comprend les Royaumes de Danemark, Suede, & Norwege &c. Par Guillaume de l’Isle. A Amsterdam Par Pierre Mortier Avec Privilege.
Tryckt i Amsterdam ca 1720.

Samers användande av sjöar, renbete på öar och halvöar, öar i sjöar. Avsnitt Ett.

To be summarized in English, hopefully fairly soon

Samers användande av sjöar, renbete på öar och halvöar, öar i sjöar. Avsnitt Ett.

Fokus Sverige

Om vi börjar med öarna: de allra flesta öar utefter norrländska kusten har använts till renbete; och uteslutande med sedvanerätt. Från Seskarö via Kalix, Råne, Lule och Pite skärgårdar (här bör också nämnas Kronans renar som hölls på Seskarö, innan dom flyttades till mälaröar, se mer i kommande avsnitt) med innanförliggande platser som Rutvik, Persön, Måttsund, Hertsön och Porsnäs mm med dess flerhundraåriga vinterbeten via de lite färre öarna i Västerbotten – av vilka användandet av Holmön (som regel flenbete) är ganska känt.
Bremön (ibland stavat Brämön) utanför sydligaste Medelpads fastland har använts på liknande sätt som Holmön, och i bägge fallen är dokumentationen ganska freagmentarisk. I holmöfallet är ju Åke Sandströms artikel ”Samer på Holmön förr i tiden”
Oknytt 1-2/2015 att rekommenderera. Dagspress skriver om Bremön, och det bör också gå att hitta dagspress om Holmön, så t ex om de flertusenhövdade renhjordar som befanns kring Skeppsvik och Bettnesand liksom Norrmjöle i slutet av 1800-talet, varav några torde ha varit på väg emot Holmön: samma kan gälla den stora sijte som befann sig ute mot Järnäslandet 1821. Utanför Nordingrå finns ett antal öar som omtalats som vinterbetesplatser.
Hemsön är en annan populär ö med otvetydigt vinterbete. Angående Storön finns ingen beteshistorik som kommit till min kännedom; vilket dock inte gör att det kan uteslutas. Två andra stora öar med mycket väldokumenterat flerhundraårigt vinterbete är Härnön (hela ön nyttjades ofta under 17-18 och 1900-talen) och Alnön (med omtalat sommarbete 1799 av Clarke 1803 – och inte minst med mindre öar utanför som t ex Rödön). Till dessa kommer jag att återkomma.

Samer Hemsön 1890-nåt

Vinterbete på Hemsön i slutet av 1800-talet.
Hit gick oftast Vilhelmina södra/motsvarande.
Återkommer till personerna på fotot, som bl a är Kroikare.

Annat användande av öar
Samer har ju fiskat utefter kusterna; och detta är bland annat omtalat från Söderhamn/Jungfrukusten, från hudiksvallsområdet, Jättendal med omnejd (skogssamerna som egentligen bedrev blandnäring, de som Linné mötte 17 maj 1732), upp via Tynderö och Härnösand med Fällöudden, Härnön och Lungön och vidare via öar och halvöar i s k Höga kusten och Trysunda-Ulvöarna. Som minne finns en hel del toponymer som Lappkojmon och andra liknande namn, samt traditioner och en del stensättningar som brukar kopplas till samerna. Fågelfångstanläggningar kopplas ofta till samer av olika slag; först sannolikt skogssamerna, sedermera till deras ättlingar sockenlapparna.

Forts följer

Om kronans renar på Seskarö och annat du inte visste om 1600-talets Norrbotten?


”och sedan renarne för Khirstin förkommo Bort Rymde hon så att ingen weet huart hon ähr wegen tagen” – Kronans renar på Seskarö 1620 och nybyggeskrav m.m.
Ur BROTTSTYCKEN FRÅN TORNE OCH KEMI LAPPMARKER BIRKARLAR, FOGDAR, LAPPAR, HANDEL, GRÄNSTVISTER Per-Olof Snell
(Snell är en skicklig släktforskare som haft tillgång till mycket gammalt domboks-. och jordeboksmaterial från lappmarkerna)

Länsmannen Erik Eriksson och Abraham Larsson i Haparanda, fogdekarlen Erik Tomasson i Pudas och den förre knekthövitsmannen Olof Bengtsson i Raumo undertecknade 1620 en handling – figur 15 46 – som visar att kronorenar även fanns i kustområdet.111 (originalnot)
Cronans Stånderenar från Kemi och Torne lappmarker hade förts till Seskarö där de skulle vaktas av lappkonorna Ingrid, Karin och Elin vilka var och en fick 2 ½ fjärding mjöl, 1 lispund smör, 1 lispund salt, 1 aln kläde, 13 alnar vadmal och 3 lispund 5 marker torrfisk.

Under vistelsen på Seskarö förlorade Ingrid två renar, samtidigt som nio renkalvar tillkom. Karin miste sju renar men hjorden utökades med nio kalvar. Elin förlorade sex renar, medan tre kalvar tillkom. Den fjärde renvakterskan benämnd Kirstin förlorade 12 renar och sedan renarne för Khirstin förkommo Bort Rymde hon så att ingen weet huart hon ähr wegen tagen. Kronorenarna vilka beslagtagits av kronan, uppföddes inte enbart som köttdjur utan användes även för kronans transporter till och från lappmarken.

Skrivelsen finns i det här dokumentet, s 46
http://familjenbostrom.se/genealogi/norrbotten/Torne_Kemi_lappmarker.pdf

Större delen av den ishavsfisk och de skinn och hudar som birkarlarna handlade med förvärvades genom byteshandel med lapparna, men birkarlarna synes även ha haft egna fiskare vid Västerhavet och bedrivit såväl havs- som träskfiske i lag med lapparna. Detta framgår av att Nils Clemetsson 1614 uppgavs ha fiskat i lag med lapparna i Jockers träsk – Jukkasjärvi – samtidigt som Knut Hansson Oravainen uppgavs ha gjort intrång i Joen Hanssons i Siggevare fiskevatten Leienone träsk. Vidare beskylldes Per Jönsson Karinen och brodern Juntte för att fiska i Ilve träsk inom Sonkamuotka lappbys råmärken. Per Karinen hävdade dock, att hans far och dennes föräldrar före honom med lapparnas lov brukat fisket, på vilket de hade Johan III:s brev. Trots att Karinen långt tidigare skattat för fisket, vilket framgår av fiskelängden 1559, blev det dömt under lapparna till en årlig taxa av 2 lispund sik. För att behålla sina markområden och fiskevatten krävdes vid denna tid att de presumtiva ägarna flyttade till lappmarken och registrerades som nybyggare.112 Birkarlarna var inte bara handelsmän utan deltog också som sakkunniga vid tingen då mantalslängder upprättades och lapparna avkrävdes nya skatter. Då ting hölls i Enonteki den 6 februari 1617 framgår av tingsprotokollet, som återges nedan, att birkarlarna fortsatte att ha någon form av överinseende över lapparna trots att de inte längre uppgavs äga dem:113


Seskarö. Foto från seskaro.net 

 


KÄLLA: http://familjenbostrom.se/genealogi/norrbotten/Torne_Kemi_lappmarker.pdf

Lagmannen Nils Gustafssons i Uppland stadfästelse å ”lappefararnas gamla rättigheter och stadgar”, lagmanstinget i Piteå den 6 juli 1424

Lagmannen Nils Gustafssons i Uppland stadfästelse å lappefararnas gamla rättigheter och stadgar, given å lagmanstinget i Piteå den 6 juli 1424

Allom them thetta Breff see,höra,eller läsa helsar iag Nils Gostaffson Riddare och Lagman i vplandom kärliga medher Gudh, Bekennis thett oppenbara medher thesso mino närwarandis öpno breffue, så for effterkommandom som närarandoiri
ath Anno H8 S MCD.XXIIII,tå iag Lagmans ting höltt i Pittha f kärde Christna Karla Lappefara,ath e the inbyrdås sins emellan; huar androm storan orett giorde vthöffom uer thera gambla Stadga i theres ägodeler och Schatt,i Lapmark^n, thå v/orde the thess nu öfuer ena,alla rnedh sämio och kärlefek bediandes,att the mötte bliffua widh thera gambla Rett och Stadga, huilka så äres Redder någor Lappafara någon Lapett och Stadga, huilka så äres Redder någor Lappafara någor Lap, hans hustru,Barn eller hion,liff medh Reen,nätt,matt,yxe,kätil.l,grytta,och alla andra sådana Redskap som han kan wedertarffua att bärga sitt Liff medh,then som så af hunger eller trengom af widertorffue han reddar liffvet,han skall honom haffua i trij ähr alt aflatt vpbära af honom,i trij åhr Fri och Freis ohindrat oquald af någrom hans ägendom,thåthe trij åhr ähre förledne gånge tå then samma lappa åtther i till Rättom luthägandom,
l:m skall ingen låtha på lego någrom androm månne sin luth eller ägodel|androm oskyldigom månne,vthan nästa Byrdemannom eller lutägandom, lim skall lappefougten skippa,att allom Bircherlom och lappom ske Rett,then skole alle Lappefara och Lappa hielpa till att stä- dia ingora ath riffua eller slitta af the fattiga Lappa,eller thera R en och öka i Skiudzferd,utan theres minne haffua,henderrmer ähn the haffua Rätt til af older hafftt.
haffua Rätt til af older hafftt. JDierffues någor här emott giöra som nu sagt och stadgatt ähr, c och af older waritt haffuer,han böthe sin brott efther ty lagh serdeles om huad sa ok utwisar« —

Thetta stadfester iag för Pittha Lappefarom och Lappom,stadigt och fast att bliffua skolandes^till thess the af minom nädiga herra Konung Erich och wyrdeligom fader Erckebiscop af Vpsala och wår Kijkzens Rådh fåå andra stadga, till mero wisso och höga förwaring, henger iag mitt Jncigell witterligen för thetta breff Datum Pitta feria quinta infra octavam Visitationis Virginia gloriosae Mariae A:o ut supra.

Hoppas kunna redigera till lite högre förståelighetsgrad under kommande vecka.

Täby kyrka, Albert Pictor

Sedan texten skrevs skulle det dröja ännnu ett par decennier
innan Albertus Pictor (egentligen Albrekt Ymmenhusen) föddes,
men jag tycker ändå hans bilder kan å illustrera denna tid.
I brist på andra samtida norröna avbildningar.

När Lappfogde Oravainen våldtog en sameflicka, kom undan med det och annat – och t o m fick förnyat förtroende (Torne sn 1586)

When Saami District Tax Bailiff Oravainen Raped Saami Girls And Got Away With And Even Got Renewed Confidence By The Swedish State (in English later!)


Angående Nils Nilsson Oravainen i Vojakkala

(Snell, uppdaterad juni 2014)

Vid tinget i Torne socken den 10 februari 1586 dömdes Oravainen till döden för att ha oförrättat en lapphustru och bland annat tagit hennes dotter med våld. Han blev dock benådad och utgav 25 daler i böter. Trots avsättningen utökades Oravainens fögderi då han återinsattes 1589 och fick ansvar för Torne, Västersjö och Kemi lappmarker. Då Oravainen hösten 1594 vid sitt besök i Stockholm sammanträffade med hertig Karl fick han utsträckta befogenheter innebärande rätten att uppta skatt även i Lofoten. Året därpå inkasserade han i skatt och sakörespengar: 218 ½ daler 166 mark, 105 lod silver, 26 mårdar, 87 rävar, 4 bävrar, 23 uttrar, 1 björn, 2 vargar, 10 hermeliner, 32 ¼ timmer gråskinn, 36 renskinn, 65 fjällrackar, 1 ½ alnar tyg, 7 lispund koppar, 10 lispund bernfisk och 35 lispund gäddor.
Av dem som fiskade vid träsken i lappmarken uttog han 32 lispund gäddor och vidare gav Västersjöfinnarna honom 43 lispund rockar till spisning.

(PE framhävning)
Ur BROTTSTYCKEN FRÅN TORNE OCH KEMI LAPPMARKER BIRKARLAR, FOGDAR, LAPPAR, HANDEL, GRÄNSTVISTER Per-Olof Snell
http://familjenbostrom.se/genealogi/norrbotten/Torne_Kemi_lappmarker.pdf

Bild från samma sida.

de Maupertuis 1735-36. Gradmätningsexpeditionen: återfärden. Del V: VI

”Återfärden tog ännu längre tid. Eftersom det medförda renlavsförrådet var helt uppätet måste renarna ideligen stanna och söka föda. När snön är lös, vilket är fallet ända fram till vårens inbrott, kan renen själv, trots djup snö, på ett ögonblick gräva sig en grop med fötterna och sopa undan snön åt alla håll så att den når ned till renlaven på marken. Det påstås att renarna har en särskild instinkt som gör att de ofelbart kan spåra renlaven under snön och att de aldrig missar var de skall gräva sin grop, men snöförhållandena nu hindrade mig att kontrollera om detta var sant eller inte.” ”Så snart snöytan smälts av solens varma strålar kommer frosten, som nu var fallet, och fryser till ytan så att skare bildas. Den kan bli så stark att den bär människor, renar och till och med hästar, men blir den så stark är det omöjligt för renarna att ta sig igenom varför lapparna måste bryta upp skaren. Denna tjänst tycks vara det enda lapparna behöver göra för sina renar som lön för all den nytta de har av dem.” Renens betydelse för samerna är enligt Maupertuis värd ett omnämnande. Renen är ett slags hjortdjur med grenig hornkrona i pannan. ”Dessa djur syns av naturen vara avsedda att fylla lapparnas alla behov; de är deras hästar, kor och får. Man binder renen vid en liten båt kallad pulka som är spetsig i fören för att kunna dras genom snön. I detta fordon kan man hälft sittande, hälft liggande få sig en snabb färd förutsatt att man inte är rädd, inte kantrar eller blir avstjälpt i en snödriva.” ”Renens kött är läckert att äta antingen färskt eller torkat. Mjölken har visserligen en bitter smak men är lika fet som grädde från komjölk. Den kan hållas frusen lång tid och används av lapparna till att göra ost vilken emellertid skulle vara smakligare om den tillreddes med mera omsorg och renlighet.” ”Av renens skinn kan alla slags kläder tillverkas. Kalvskinnen med gulaktigt, något knollrigt hår ger ett särskilt mjukt skinn som i Finland används som klädfoder. På något äldre renar är hårremmen brunaktig. Därav tillverkar man de rockar som över hela Europa är kända under benämningen lapmudes. De bärs med håret utåt och är mycket lätta och varma klädesplagg. Renhud från gamla renar bereds som skinn från kronhjort eller dovhjort och används för tillverkning av de vackraste handskar, de finaste västar och de prydligaste bälten. Lapparna tar vidare reda på renarnas senor och tarmar som de tvinnar till den enda slags tråd de använder. Slutligen, för att få användning av allt, offrar de renhornen till sina Gudar.” ”Återkomna till Pellika efter mycken möda, köld och ängslan lämnade vi kvarteret tidigt på morgonen den 13 april och anlände till Kengis vid 9-tiden. Fastän bruket syntes vara i ett bedrövligt skick är det genom sin järntillverkning välkänt. Malmen körs eller snarare dras dit vintertid med renforor från gruvorna i Junesuando och Szvappazvara. Smedjorna är bara i drift en liten del av året; vintertid hindrar isen vattenhjulen att driva bälgar och hammare.”

Pierre-Louis Moreau de Maupertuis (født 17. juli 1698 i Saint-Malo, død 27. juli 1759 i Basel)

Maupertuis’ Berättelse om en färd till det inre av Lappland för att finna ett gammalt minnesmärke” Del VI (sista delen)

Sista delen

”Under återfärden från Kengis mötte vi på älven flera rajder [fr. caravannes] av lappar med sina renar på väg mot Pello. De förde med sig skinn och fisk för att byta med Torneköpmännen vid marknaderna i Lapplands inland [fr. haute Lapponie]. Rajderna bestod av långa rader av pulkor. Den första renen, förd av en lapp till fots, drog den första pulkan till vilken den andra renen var bunden och därefter på samma sätt nästa och nästa. Anda till 30-40 pulkor i rad följde noga det smala spår genom snötäcket som den första renen gjort och som efterföljande renar trampat upp.” ”När renarna blivit trötta och lapparna valt plats för övernattning formeras en vid cirkel med renarna bundna vid var sina pulkor. Så lade sig renarna till vila mitt på den snötäckta isen och samerna utfordrade dem med renlav. För lapparna själva var det litet mera invecklat att slå läger. Flertalet nöjde sig dock med att tända upp eldar som de kunde lägga sig vid medan kvinnorna och de yngre barnen hämtade fisk från pulkorna för att tillaga kvällsmåltiden.

Då det gäller den teckning i Outhiers journal som illustrerar en pulkafärd på Torneälvens is finns det emellertid något självupplevt i utförandet. På bildens övre ram är antecknat att den avser en bestämd händelse som inträffat sent den 27 december (1737). Då avslutades den vådliga utflykten upp till toppen av Aavasaksa och ned igen som tidigare nämnts, en utflykt som Outhier själv deltagit i. Man ser av bilden hur den åkande följer samernas uppmaning ”att vi skulle sticka ned våra käppar i snön så långt fram vi kunde för att moderera farten och förhindra att de ständigt stötte de förspända renarna i benen”. Bromsspåret i snön är tydligt. Bilden i Lapponia visar däremot en passagerare som virat tömmen kring sin stav och håller upp den i luften, till synes för att mana på renen snarare än att bromsa framfarten. Då Finlands postverk i september 1986 gav ut ett frimärke för att högtidlighålla 250-årsminnet av gradmätningen, visar märket Maupertuis i skinnmössa och skinnkrage, samma kombination som på det tidigare nämnda porträttet. Dessutom visas en karta över en tydligt avplattad jordglob, en kvadrant för vinkelmätning och även här en man i rendragen pulka. Mannen bör vara Maupertuis. För ovanlighetens skull går renen nu i skritt. Visserligen klagade Maupertuis i berättelsen på det obekvä- ma åksättet och underströk de faror han utsattes för, men han skyltade gärna med bilden av hur han färdades genom det vintriga landskapet i pulka efter ren. En sådan bild utgör som nämnts frontespis till hans redogörelse för gradmätning Sur La Figure de la Terre (1738), men saknas i Hellants svenska översättning Jordens figur från samma år. Som synes har han lyckats bevara denna exotiska bild av sig själv som rendragen Lapplandskännare ända in i nutid.
Upptäcktshistorien Stenen vid Käymäjärvi har en historia såväl före de båda gradmätarnas besök som efter detsamma. Olof Rudbeck d.ä. hade i sin efterforskning av tecken på Sveriges urgamla anor på något sätt nåtts av ett rykte om ”runstenen med 3 kronor som ligger på den orten där våra äldsta fäder först observerade Solens och Månens lopp”. Personligen underrättade han kungen, Karl XI, om den märkliga stenen och skrev även ett brev därom till universitetets kansler, Gabriel Oxenstierna. Rudbeck torde också ha legat bakom riksantikvarie Johan Hadorphs framställning till Kungl. Maj:t med begäran om resepenning för tre personer att i anslutning till en resa till Frösön i Jämtland också färdas ”20 mil på andra sidan om Torneå att göra sig underrättad om några där befintliga gamla runstenar”. Resebidraget beviljades den 11 juni 1687 och ärendet var tydligen så väl förberett att kollegiets kanslist Johan Peringer 4 2 tillsammans med två medhjälpare omgående kunde anträda sin färd så att de redan den 3 juli var framme vid stenen. Rudbeck har berättat om färden och omständigheterna kring dess tillkomst i andra delen av Atlantica, vilken kom ut 1689. Resultatet av Peringers expedition finns i Riksantikvarieämbetets arkiv i form av en avritning av stenen och dess ”inskription”. Några runor hade Peringer inte kunnat urskilja, men möjligen något ornament. Det är osäkert varifrån Rudbeck fått sin uppgift om den märkliga stenen. Av allt att döma fanns det dock, som Maupertuis inledningsvis anfört, en gammal tradition bland befolkningen, och särskilt bland samerna i Tornedalen, att dessa inristningar var betydelsefulla för deras historia och att tydningen därav skulle ”innehålla värdefulla hemligheter”. Rudbeck hade emellertid nåtts av ryktet och naturligtvis blev han särskilt angelägen om att Tre kronor skulle ingå. En inristning med Tre kronor skulle ha stor symbolisk betydelse för Sveriges historia även om den gamla osämjan mellan Danmark-Norge och Sverige om Tre kronor i ländernas vapen efter mer än 200 års tvistigheter motvilligt fått sin upplösning genom freden i Knäred 1613. Vartdera rikets konungar skulle äga rätt att föra vapnet Tre kronor men ingendera skulle därigenom pretendera någon rätt till den andres land. Skölden Tre kronor i båda rikenas vapen skulle endast vara en påminnelse om den upplösta Kalmarunionen, då de tre rikena hade gemensam drottning/kung. Genom Rudbeck och antikvitetskollegiets undersökning torde stenen ha blivit känd endast hos en begränsad del av landets lärde under slutet av 1600-talet. Nästa gång den omnämns i tryck är i den av Maupertuis angivna dissertationen om Torneå stad och dess omgivningar. Då författaren Eric Brunnius d.y. under studietiden i Uppsala lade fram sitt arbete (1731) var det som ett led i den hembygdsforskning om Västerbotten som då blomstrade vid universitetet och som gav upphov till avhandlingar även över Ume, Pite och Lule städer liksom över landskapet Västerbotten.43 Brunnius var en bygdens son, född i Nedertorneå 1701, och kan naturligtvis liksom Rudbeck ha nåtts av något rykte om den omtalade stenen i skogarna nordväst om Pajala. Det han skriver om stenen ger dock inte intryck av något självupplevt. Han INSCRIPTIO N D U MONUMEN T D E W1NDS 0 . JÉ , tHMhii/fb ri^Htrr ) i n it/k jg^.xtBu; Bild 12. Illustration från Histoire Générale des Voyages Paris 1759. Bildtexten lyder: ”Inskriptionen på Windso-monumentet. Ren förspänd sin pulka.” Bild 13. Peringers avritning 1687. Vitterhetsakademiens arkiv. åberopar endast vad Rudbeck skrivit i Atlantica och citerar därtill i en not ett uttalande av riksantikvarien Hadorph som säger: ”Det bör observeras att på denna sten fanns fordom inhuggna tre kronor, vilka märken inte överallt är likadana. Jag vet inte, att det skulle finnas sådana i några runstenar, utom i Mora stenar, som vetenskapsmännen räknar till de äldsta runstenarna.”

Efter Rudbecks och Brunnius d.y. insatser tycks stenen inte ha blivit uppmärksammad hos oss förrän in på 1900-talet. Lärdomsgiganten Henrik Schiick behandlar då ämnet i en uppsats, ”Torneåstenen”, i tidskriften Fornvännen nr 28 1933. Schiick utreder där Rudbecks bestyr med stenen. Han har undersökt Peringers rapport, som finns vid Riksantikvarieämbetet och består av en överskrift med en vag lägesanvisning och därunder en avbildning av stenen. Det fordras enligt Schiick en välvillig fantasi för att i spåren på stenen kunna se några ”kronor”, i varje fall är de blott två och ”snarare förefaller de som toppmössor”. Hans slutomdöme är att resultatet av Peringers expedition blev mycket magert.

Ur Oknytt 1/1999 och Erik Tobés
Maupertuis’ ”Berättelse om en färd till det inre av Lappland för att finna ett gammalt minnesmärke”

Anders Celsius deltog också i expeditionen

Celsius, painting by Olof Arenius.