Samiska förvaltningskommuner: se hit! ”Vi har alltid varit här” – FÖREDRAGSTURNÉ (MEST) I NORR i OKTOBER

”Vi har alltid varit här” FÖREDRAGSTURNÉ i OKTOBER OM SYDSAMERNA turné NORRUT från Örebro till Överkalix med undertecknad!

”Vi har alltid varit här” – Tidiga rön om sydsamer 1000-1800 e.Kr.
Arkeologiska, lingvistiska, språkhistoriska och historiska rön från 500 e.Kr till 1800-talet i Jämtland (t ex).

TURNÉ I OKTOBER MÅNAD 2016. Boka nu! Skriv, så sänder jag offert!

Turnén syftar till att omfatta de flesta av dessa regioner/län:

VÄRMLAND

BERGSLAGEN
ÖREBRO
DALARNA
GÄVLEBORG
UPPLAND – MÄLARDALEN (vid intresse)
HEDMARK och TRÖNDELAGEN (vid intresse)
HÄRJEDALEN
JÄMTLAND
VÄSTERNORRLAND
VÄSTERBOTTEN
NORRBOTTEN

I södra Västerbotten och norra Jämtland slår jag följe med Bernt Ove Viklund.
Under turnén presenteras också det nya projektet om samerna kring 62:a breddgraden!

Kontakta mig här: https://www.facebook.com/profile.php?id=100009534637279

Eller här: https://www.facebook.com/sosaamihi/

Samiska föremål. Magi och kult. Seite. Seite från Ailesjokk, mellan Ammarnäs och Tärnaby i södra lappland. Nordiska museets föremål inv nr 228874

About the object

Subject
Samiska föremål. Magi och kult. Seite. Seite från Ailesjokk, mellan Ammarnäs och Tärnaby i södra lappland. Nordiska museets föremål inv nr 228874
History
Fotografering
2007 Säker uppgift
Fotograf:Landin, Mats
Identifier
NMA.0048941
Institution
Nordiska museet

NYTT FÖRELÄSNINGSÄMNE: Nordmalingsprocessen (bakom kulisserna och i hetluften)

Nordmalingsprocessen och andra sedvanemål.
Bakom kulisserna och i hetluften.

Peter Ericson berättar om sina drygt elva år med ett och samma renbetesmål,
som sakkunnig. Även någon om andra sedvanemål.

Detta föredrag erbjuds framför allt i juni. augusti och oktober månader 2016.

Kontakta mig ”ASAP” för offert!

Peter Ericson


Samebymedlemmar från Ran, Vapsten och Umbyn utanför Bondeska Palatset, dvs Högsta Domstolen i början av år 2011. Där syns bl a Jim Persson Katarina Andersson, Per-Mikael Persson, Lisa Omma och Oleg Omma.
Bilder: Jörgen Heikki SR/Sameradion.

nordma
Artikelförfattaren och bloggdirektören 😉 längst till höger i trappan.

Återfärd och Över Kvarken. Besök hos samerna 4 lieues (12 km) utanför Umeå år 1655 (greve Loménie) Del 2:2

Jag har aldrig farit så fort. Man skulle kunnat tro att själve den onde lyft oss iväg och ändå voro våra renar, då vi anlände till Umeå varken svettiga eller på något sätt andfådda. Anteuntque ventos. De förflytta sig säkerligen fortare än vinden och ett skepp för fulla segel skulle ha svårt att följa dem — åtminstone på land. De äro så säkra på foten att de aldrig snubbla. Det är ett nöje att se en lappflicka fara nedför ett brant berg, täckt med djup snö, i sin lilla båt, som hon med en hand håller på rätt köl med hjälp av en lång stav, för att den ej skall välta och draga med sig renen och hela ekipaget nedför sluttningen. Detta inträffar ej — så skickliga äro dessa kvinnor och så till den grad passar detta upptåg de trevliga djuren. Djuret springer ändå så fort det kan, med huvudet nedböjt som det skulle göra på släta marken. Vi hade stort nöje av att betrakta detta, men vi ville inte pröva på själva. Vi gåvo till de båda flickorna och mannen, som hade kört oss, en rulle tobak, fyra pipor och brännvin i en 84 lerkruka. Allt detta kostade oss fyra livrés och tio sous ungefär. Aldrig har jag sett så glada människor! Vi fingo dem att sjunga och dansa, vilket de gjorde riktigt vackert på sitt vilda sätt. Men det som gladde mig mest var att se dem brottas med mycken smidighet. Till slut välte den minsta omkull den kraftigaste och gav henne en örfil som straff för att hon hade låtit besegra sig, men den andra bara skrattade däråt.
Resan över Kvarken När vi hade skilts från lappkvinnorna, mycket nöjda med dem —- foro vi ganska länge utmed Östersjön eller Oestzée fortfarande från väster till öster med någon dragning åt norr. Vi sökte efter ett lämpligt ställe för att ta oss över till de öar, som ligga mellan Umeå och Finland. Därifrån tänkte vi sedan bege oss över det frusna havet i våra slädar. Men isen var vid kusten så hög, att man på avstånd kunnat ta den för spetsiga klippor. Till slut kommo vi genom en ganska besvärlig passage ut på isen och skakade fram mer än en timme. Jag visste inte från början vad orsaken till skakningen var, emedan natten inträtt för mer än en timme sedan. Detta skakande beredde mig emellertid ingalunda något nöje. Jag skall snart berätta mer ingående därom — det är ett beaktansvärt fenomen. Vi kunde ej göra överfärden på mindre än två dagar och denna kväll — eller rättare sagt denna natt — anlände vi mycket uttröttade till en usel fiskarkoja, som låg på en av de öar jag just talat om och som varken jag eller Sanson, som gjort en karta över min resa, vet namnet på.
Snön hade hela tiden från Umeå slagit oss i ansiktet i stora flingor ocn taket på min släde var därför nära att störta in och falla över oss. Vi ångrade högeligen att vi inte hade väntat i staden, där vi hade funnit oss mycket väl till rätta ända till dagen innan vi avreste. Men misstaget var redan begånget och vi hade bara att tömma den bittra bägaren. Lägg därtill en piskande nordanvind, som ökade så våldsamt följande dag att vi voro tvung- 85 na att stanna i denna usla boning. Vi funno där inte något annat än välling att äta, men vår matsäck avhjälpte denna brist. Jag mådde illa av att ha ätit för mycket välling. Folket här kokar sina skorpor i mjölk och rör om ända tills det blir en välling, som ingalunda smakar illa, men som är mycket svårsmält. Vi hade strött socker ovanpå, vilket gjorde denna lantliga rätt mycket angenäm. Den hade säkerligen inte varit mig till skada, om jag hade ätit mindre därav. Vinden mojnade slutligen omkring klockan 11 på kvällen dagen efter vår ankomst till ön. Vi avreste från denna sorgliga plats den 17 februari .. . Vi hade försett oss med en mycket god vägvisare, som tågade före oss med kompassen i hand.
gryningen och kommo fram till det stora havet, d. v. s. den största havsarmen som återstod att ta sig över. Men eftersom vår vägvisare ej ville anträda överfärden förrän det blev ljust, tvingades vi att dröja i skogsbrynet, där vi gjorde en härlig brasa i väntan på soluppgången, som verkligen dröjde. Men trots att den eld, som vi tänt mitt på snön, på ett sätt gjorde oss mycket gott, höll den å andra sidan på att åstadkomma att vi alla tappade tånaglarna. Ty snön, som smälte av värmen från den härliga elden, trängde in i våra skinnkängor och då vi åter sutto i våra slädar fröso kängorna fast på fötterna i det kalla vädret, så att vi inte längre kunde ta dem av oss. Vi voro ändå tvungna att göra så och så snart vi kunde gnugga fötterna med snö, av rädsla att — om vi läte dem vara frusna — naglarna skulle falla av och det där skulle uppstå obotliga sår. Denna överfärd får räknas som den märkligaste och strapatsrikaste som någon vid min dåvarande ålder och samhällsställning för att inte tala om min ganska ömtåliga kroppskonstitution någonsin företagit. Under resan förfrös herr Blondel näsan och då solen lyste på den verkade den genomskinlig. —

RESTEN: http://www.vbm.se/assets/files/Pdf/Vbn_history/1966.pdf

Översättning: Karin Eriksson
KÄLLA TILL TEXT: LOUIS HENRI DE LOMÉNIE Resa i Norrland 1655
I: Västerbotten 1966: s 77-89.

Olaus Magnus 1555

Besök hos samerna 4 lieues (12 km) utanför Umeå år 1655 (greve Loménie) Del 1:2

I min artikel i Christers bok Sydsamer (2009) behandlar jag något dessa uppgifter.

Tänkte titta lite närmre på detta nu.

Vi stannade i Umeå, huvudstaden i Västerbotten, som givit sitt namn åt Ume lappmark. Där finns den första lapska bebyggelse man möter sedan man överskridit Sveriges gränser . Vår första plan var att oss ända fram till Torneå, som ligger längst upp i Bottniska viken, och som givit namn åt Torne lappmark. Men man berättade för oss i Umeå, att det vid denna tid inte var någon marknad däruppe, vilken annars tillhör det märkligaste man kan se. Man sade också, att sedan några dagar en hop lappar uppehöll sig ungefär 4 lieues från Umeå, vilka byta lägerplats liksom skyterna och bär med sig allt sitt pick och pack. Den som sett ett lappläger kan skryta med att ha sett allt som går att se även i de andra. Av dessa skäl ändrade vi våra planer och förkortade på så sätt vår resa med gott och väl tjugo dagar. Vi voro nära 65 :e breddgraden och därifrån är det knappast långt till den 70:e, ovanför vilken ingen någonsin farit, som jag vet, utan att ångra sig. Vår värd, en hedersman, som länge tjänstgjort som ryttmästare i krigen i Tyskland under kansler Oxenstierna och marskalk Horn, hade erbjudit sig att tjäna som vår vägvisare. Vi togo honom på orden och anlände på några få timmar till lapplägret, som hade flyttat något närmare Umeå, vilket gjorde att vi hunno återkomma till staden redan samma dag.
Eftersom Lappland var målet för vår långa resa i norr, blevo vi förtjusta över att äntligen vara i det land, som hade så till den grad retat vår nyfikenhet och likväl inte tycktes oss vara på något sätt annorlunda än Medelpad och Ångermanland. Man sade att vi kommit till Lappland, när vi farit över en liten bäck, som faller ut i den stora Umeälven. Denna ger sitt namn åt staden och åt hela trakten och mynnar i Ishavet [1), några lieues bortom länets residensstad, dit vi hade anlänt ganska sent föregående dag. Vi träffade strax efteråt på lägret. . . —
Dessa människor ha ingen fast bostad, utan de resa sina kåtor, som inte bestå av annat än fyra eller fem ynkliga stänger, nödtorftigt sammanbundna i övre ändan, och vilka gå isär ner emot marken och äro nedstuckna i jorden. Stängerna äro täckta med remsor av näver från björkar, som det finns gott om i norr. De äro ganska illa fastsatta, och hänga uppifrån och ned över stängerna, som hållas ihop med ett stycke tvinnat näverrep. Dessa människor, sade jag, resa sina hyddor, stundom vid sjö- eller älvstränder för att fiska, stundom vid utkanten av en skog för att jaga, vilket de hade gjort på den plats, där vi mötte dem. Deras jakt och fiske lämna ingenting kvar på den plats, där de ha vistats. Då lapparna ha dragit sin kos ser naturen emellertid till att djurlivet i dessa skogar, sjöar och älvar och hav åter förökas. Jag har just berättat hur deras kåtor voro gjorda. Det räcker att här tillägga för att ge en sanningsenlig bild därav, att en eld brinner på marken, mitt i kåtan.
Vi gingo noggrant igenom lapplägret där i Umeå Lappmark. Genom våra tolkar ställde vi frågor om det vi ville veta av dem och vi besågo allt som fanns att se. Vi bådo till och med en mor att inför våra blickar amma sina två små tvillinggossar. Det var betagande att se henne ge dem var sitt bröst, som var så stort och fullt av mjölk att de två små lapparna inte kunde tömma dem. Då vi hade sett tillräckligt på lapplägret, började vi tänka på återfärden till staden. Vi frågade far i huset om han mot ett löfte om tobak ville köra oss dit med ackjor och renar. Han gick gärna med på detta och sade till sina döttrar att göra seldonen i ordning och hämta renarna, som voro där i närheten. De gingo och betade gräs, vilket de drogo fram under snön med tänderna efter att en lång stund ha krafsat med foten i snön och de läto sig väl smaka. Lappflickorna fångade in dem och spände dem för de fyra ackjorna på ett ögonblick. Jag satte mig i en av dem tillsammans med den vackraste lappflickan, herr Blondel med den andra, La Routiére ensam i den tredje, som han trodde sig lätt kunna köra. Men renen, som inte förstod franska och som sprang lika litet för ropet ”å dia!” som ”huél”, vände sig plötsligt om och skulle ha dödat honom med sin framklöv, om man inte genast kommit till hans undsättning. Han höll med sin piska djuret på avstånd så gott han kunde, vilket inte hindrade att han blev skadad i benet och låret, dock icke allvarligt. I den fjärde ackjan satte sig La Souche och Dumont så gott de kunde. Renen, som drog dem, var inte så vild som den andra, utan följde efter mycket bra ända från det att den såg att vi gåvo oss iväg och de behövde ej ge den ett enda slag med piskan under hela vägen. Sträckan mätte gott och väl tre lieues [c:a 12 km), men vi tillryggalade den på mindre än en timme.

Förstora bilden Umeå-1648webb.jpg

Utdrag ur Geometrisk jordebok visande bl.a. ”stadsmuren” med östra
och västra tulle (1648)

KÄLLA TILL TEXT: LOUIS HENRI DE LOMÉNIE Resa i Norrland 1655
I: Västerbotten 1966: s 77-89