SYDSAMISKANS FÖRFLYTTNING anno 300 – 600 AD. Om nordiska uraliska språk som rör sig över is och vatten? (Om ny forskning!)

Eller Varifrån kom de sydsamiska språken * ? Och hur nådde de Saepmie?

Några rader till bidrag till kunskapen om fennoskandisk språkmigration
(artikelserien publiceras i sammanfogad form i Saepmie Times 2020!)

Kom flera av de samiska språkvarieterna från söder och sydost, och isåfall vilka av varieteterna? Här en inledande diskussion om förutsättningarna, en diskussion som kommer att fortsätta i åtminstone ytterligare ett par andra uppföljande bloggartiklar.

De senaste fem åren har inneburit ansenliga framsteg för forskningen om samerna och de samiska språkvarieteternas historia. Vi ser lite på forskningsläget; ger min bild.

1. Samiska språk och inmarschvägar
De samiska språkvarieteternas enorma och till synes snabba utbredning västerut (ca 4-600 e.Kr. baserat på A. Aikio [2007 etc] och M. Heikkilä [2014]) är slående.
I hög grad sker enligt dagens finländska konsensusbild de s k inmarscherna via Kvarken och Nordkalotten. En av de möjliga språkhistoriska inmarschvägarna anses gå via dagens Nystad (fi. Uusikaupunki) och Åland under folkvandringstid, merovingingsk och i viss mån vikingatid (eller om man så vill under järnålder). Några fler centrala regioner här är Åbo, Sydösterbotten med orter som Leväluhta, (Dagens) Jakobstad – och på svenska sidan Norrtälje med Östhammar. Saken behöver utredas vidare under kommande år! Den stora ”språk-autostradan” kan också ha gått över Kvarken.
     Ord som gett avtryck är bl a det baltiska salo, ö på flera olika samiska varieteter, i olika varianter av Sålle-, Sollen etc. Avtrycken går in emot Norge och är exempellöst välrepresenterat i Dalarna; men även i Uppland, där det bör undersökas närmre. En lång rad andra ord och företeelser publicerades av Minerva Piha (2018, 2019) vid Åbo universitet. 

Enligt Aikio (An essay on Saami ethnolinguistic prehistory.” Uleåborg 2016) och Heikkilä (Bidrag till Fennoskandiens språkliga förhistoria i tid och rum. Helsingfors 2014, diss.) ska senast vid pass 5-600 e.Kr sydsamiskan ha anlänt till sina nuvarande platser. Det ska gälla väsentligen även ume– och pitesamiskan; samt – analogt därmed – bör också den av Lars-Gunnar Larsson (2018) utredda s k Holmbergerska samiska språkvarieten inbegripas i just detta sammanhang; även om den synes ha kreoliserats under inte minst 1600- och tidigaste 1700-talet i samband med en hel del nordliga samers flyktande och migrerande söderut.

Under ca halvtannat millennium, ca 300 – 1800 AD hinner sistnämnda språkvarieteten både anlända och dö ut. Sydsamiskan har däremot lyckligtvis revitaliserats; och vi ser små men ändock tydliga tecken på att något liknande kan hända med såväl ume- och pitesamiskan.

Sett i perspektivet av det i omgångar urgamla sambandet mellan nationerna i den fennoskandiska regionen och det gamla stormaktsriket eller storriket/konungariket Sverige, så äger dessa språkmigrationer rum inom ett och samma rike. Möjligen är orsakerna därtill ofta desamma: tryck österifrån. Andra skäl kan vara klimatavvikelsen 535-536 AD, som tillsammans med Klubbekrigetnuijasota (fi.) – torde var de enskilt starkaste skälen för språkmigrationerna ifråga (här mer om 500-talets klimat-dramatik: https://www.historicalclimatology.com/blog/something-cooled-the-world-in-the-sixth-century-what-was-it#). Även om också en fler decennier lång klimatextrem kan vara nog skäl för att också den orsaka en serie händelser som resulterar i ett tryck österifrån.

Mer om inmarschvägar nedan och i kommande avsnitt.

2. Urspråk och ‘protofolk’
Tidigare har någonslags ur-uraliska eller åtminstone proto-östersjöfinska talas vid vårt innahavs stränder. Det bör ha funnits där senast för ca tretusen år sedan, eller under den senare delen av bronsåldern. Förekomsten av en ursamiska är svårare att belägg; även om uppgifter därom poppar upp nu och då. Också ett äldre indoeuropeisktalande  befolkningssubstrat fram till och med senmesolitikum eller äldre bronsålder har varit på tal. De har då gått upp i varandra. Det här blir givetvis utpräglat teoretiskt.

3.  Språklig genès
Som vi har framställt här tidigare här kom den egentligan samiska och den egentliga finskan att skapar ungefär samtidigt på vad som förefaller vara var sin sida om Päijänne i Insjöfinland. Det här sker kring 2-400 e.Kr och något århundrade fram.

4. Dialekternas embryon
Men bildandena av urfinskan och ursamiskan av ca år 300 AD, kommer också de huvudsakliga dialekterna i bägge språken (eller ”språkgrupperna”, vilket man föredrar) att utformas redan i början av det första millenniet AD. Den del som kommer att utvecklas till det vi idag kallas syd- och umesamiskan (samt, av det mesta att döma, även den äldre formen av Holmbergers gästrikesamiska) refereras vanligen till

5. Finländsk konsensus om språklig inmarsch österifrån råder via Piha, Heikkilä, Aikio och undertecknad. Det som återstår nu; är att rekonstruera vinter- eller vattenvägarna och de toponymiska och arkeologiska spåren härav.

6. Måste språket gått med folk så att säga ”på rot”; eller kan det rentav ha varit så, att de södra samerna vid något tillfälle dominerat handel och annat i Bergslagen-Dalarna-södra Norrland, t ex kring 550-700 AD? Denna sista fråga bör man gärna ägna viss eftertanke.

* Här avses pite-, ume-, syd- och gästrikesamiska.

I kommande del: Om följande arbete

”Combining Proto-Scandinavian loanword strata in South Saami with the Early Iron Age archaeological material of Jämtland and Dalarna”, Sweden av Minerva Piha (skriven 2018, tryckt 2019). Källförteckning och om innehållet i påföljande bloggartikel.

 

ANDERS FJELLNER (1795-1876). En av sydsamiskans
allra främsta företrädare. Foto av Lotten von Düben 1871.

 

 

 

 

Postbåt i packis av JAG Acke.JPG
Ovan: Postbåt i packis av J.A.G Acke 1889. Nedan Bewick’s (1789) släde med sälskinnsöverdrag; sannolikt använd och såld av Jöns Andersson, sockenlapp i Njutånger. Senare förd till Northumberland. Publicerad i Consett 1789.

Bilden kan innehålla: text

ETNONYMI i historien och idag. Ryska Norden med Kola, Ishavet och Nordkalotten med omnejd (en introduktion)

Artikeln fortsätter sedermera i Saepmie Times; och kommer öven omformas dels till föreläsningsämne, dels till kursämne.

Uraliska och andra grupper i ryska Norden med Kola, Ishavet och Nordkalotten

Voter, utrotningshotat folk, som bott runt nuvarande St Petersburg. Närmast släkt med ingrerna.

Liver. Fordom utbredda i hela Baltikum; idag är deras språk helt utrotat den sista som talade det var en hundraårig kvinna i Kanda år 2010. Mer senare!

Vepser . Östersjöfinskt folk, ca 23 000 idag. Mer om dessa senare.

Bjarmer från Perm. Idag anses ofta komi eller syrjäner avses. Nämns av Olaus Magnus och nömns av flera mycket äldre källor. Republiken Komi har ca en miljon invånare.

Nentserna – ibland kallade nenetser och för länge sedan ”samojeder”. Uraliskalande folk med en språklig och folklig familj som varit och delvis är utspridda ända ner till gränsen mot Mongolier. Yamal Nenets är några av de mer nordvästliga, men det finns grupper närmare och även på Kola. De nordligaste nentserna bebor Tajmyr-halvön och talar den nentiska språkvarieteten Nganasan. Skogsnentserna är nästan utrotade. Vi fortsätter berötta om nenets senare.

Enets – språkligt släkt med nentser. Skogsnäringar. Mer senare.

Keter, talar ketiska, ett av världens minsta språk, antalet talare uppges vara ca 190.
Språket tillhör den jenisejska språkfamiljen, alltså inte uraliska. Man tycks idag i allt vidare språkvetarkretsar anse att språket är vagt besläktat med na-dene-språkfamiljen i nordvästra Nordamerika! Se vidare bild.

Karelare, kan dels avse alla som bor i de olika karelska regionerna (krävs minst en bloggpost till för att fördjupa sig i det – grovt handlar det om en miljon människor; emedan dels bara 5 000 beräknas tala karelska. Karelare beskylls ofta för att ha anfallit norra Norge under medeltiden. Men det torde oftare handlar om pomorer, syrjäner (komi) eller ryssar. Förväxling är nästan legio i äldre litteratur.

Samer – återkommer 🙂

Vi tittar dock på de östliga samiska språkvarieteterna nu:

(Wikipedia : ) Indelningen av de östsamiska språkvarieteterna varierar, men man talar huvudsakligen om sex, varav två idag är utdöda:

tersamiska (levande)
kildinsamiska (levande)
enaresamiska (levande)
skoltsamiska (levande, se nedan)
kemisamiska (utdöd sedan cirka 1850)
akkalasamiska (utdöd sedan 2003)
 
Den lilla kvarvarande vrå av samisk kultur som finns i norra Finland innehåller denna försvinnande extrema språkminoritet:
 
Skoltsamiska (Sääm’ǩiõll) är ett språk i den samiska språkgruppen. Det har ungefär 300 talare i Finland, främst i Sevettijärvi, och runt 20 talare av dialekten Notozero (Njuõ’ttjäu’rr) i det område som omger sjön Notozero i Ryssland[1]. Det talades förr även i Neiden i Norge, men har dött ut där. Språket talas av skolterna, som uppskattas vara ungefär 500 (1995)[1] eller 800 (2009)[2] i Finland och 400 i Ryssland (1995).[1]
Skoltsamiska är ett av de fyra officiella språken i Enare kommun (vid sidan av finska, nordsamiska och enaresamiska) och det som uppfattas vara mest hotat. Den som behärskar samiska, skall i huvudsak undervisas på samiska i grundskolan; skoltsamiska kan väljas som modersmål. Språkbad i skoltsamiska för barn i daghemsålder ordnas (2012) i Sevettijärvi och Ivalo.

Bilder nedan: Ketisk schaman 1914.
Pomorer.
Olaus Magnus kartdetalj över Bjarmaland
Votjaker, även kallade udmurt.

Tyvärr – som brukligt var förr i etnografiska sammanhang – är alla fotograferade människor anonyma.

Bildkällor: 1. Fridtjof Nansen – Google Books – Nansen, Fridtjof Wedel-Jarlsberg (1914) Gjennem SibirienKristiania, Norwayw:Jacob Dybwads Forlag, pp. 224 ISBN9780836967395OCLC7214283.

1913 photograph of a shaman of the Ket people. Caption says ”Shaman of the Yenisei-Ostiaks (Sumarokova, Sept. 16th)”.

2. Berig (uploader)  Okänd – http://www.pomor.no/rus/articles.php?conID=3 Помори, дореволюційна фотографія . 1917.

3. Olaus Magnus

4. Unknown – http://www.udmgossovet.ru/udmurtskaya_respublika/kratko_o_respublike/index.html

T E X T E N 
FORTSÄTTER HÄR

Tavastländare, hämäläiset – Centrala i den tidiga delen av det svenska imperiets maktbyggande i Österland, dvs nuvarannde Finland. Kom till stor del att utgöra adel,

Savolaksare – mer senare

Kajana, Kainu, kväner

Österbottningar utvecklas mer senare – i annan bloggpost.

Finlandssvenskar utvecklas mer senare – i annan bloggpost om nationer.

Rikssvenskar  utvecklas mer senare – i annan bloggpost.

Tornedalingar – utvecklas mer senare – i annan bloggpost.

Kväner, utvecklas mer senare – i annan bloggpost. Se ovan.

Kylfingar, på ryska kolbjager. Krigiskt folk som ofta stred i norr och bedrev handel, tog uppenbart en he del tribut. Under perioder tycks de ha opererat på Novgorods uppdrag, annars på eget bevåg. Har av bl a ryske Reims ansettts vara synonyma med voterna.

Ros, Avser ryssar

Rus, svenska vikingarna i österled och deras ättlingar. Se vidare härnedan

Varjager, anses komma av nordiskans väringar. Nordbor eller nordboättlingar; gärna kopplade till de tidiga eller medeltidiga (alltså ej medeltida) vikingarna.
Vi låter Wikipedia hjälpa oss vidare med etymologin: ”væringr (variant till væringi) som är belagt i fornisländska handskrifter och i ett par runinskrifter. Första stavelsens a tyder på, att ordet inlånats i kyrkoslaviskan före det nordiska i-omljudets tid. Det nordiska grundordet torde av allt att döma ursprungligen ha betytt ”edsvuren”. I fråga om ordets egentliga innebörd har meningarna emellertid varit delade.”

Rospiggar, rus, ruottha, ruotsalaiset – svenskar eller skärgårsbor i Roslagen

Hälsingar, återkommer

Udmurt eller votjaker – finskugrisk grupp, idag drygt en halv miljon
Dessa ska ha varit de egentliga tjuderna. Förr bodde de mer kring Finska Viken idag är de utspridda ner genom södra Ryssland till Ukraina och Krim.

Ingrer, utrotningshotad grupp som hållit till vid finska viken. Språkfamilj: uraliska, östersjöfinska

Tverkareler, idag 23 000, bor idag främst samlat utanför Moskva

Estlandsvenskar – var i medio 1600-tal ca 10 000 och har krympt gradvis. De  var dock ganska många fram till Andra världskriget. Idag bara ett pr hundra. En koloni hamnade i Gammalsvenskby i Ukraina, andra levde länge kvar på Ösel. Återkommer.

Förhållandet mellan land och etniska grupper är extra invecklat i Ryssland,
pga alla krig och dramatiska händelser kring revolutioner och annat.
Wikipedia om Ingermanland kan illustrera något alla turer:

Ingermanland (finskaInkeri eller InkerinmaaryskaИжора eller Ингерманландия eller Ингрия eller Ижорская земля (”Isjorernas land”), estniskaIngeri eller Ingerimaa) är ett historiskt landskap beläget söder om Finska viken samt norr och söder om floden Neva. Området avgränsas av floden Narva i väster, Peipussjön i sydväst, floderna Lugas och Oredezjövre lopp i söder, Ladoga i öster samt Systerbäck i norr. ——
Områdets ursprungsbefolkning utgörs av de östersjöfinska folkslagen voter och ingrer (izjorer), vars språk idag är utdöende. Mellan åren 1570 och 1675[1] förekom det en rätt omfattande invandring av finnar till Ingermanland. Invandringen var som livligast efter freden i Stolbova 1617 då Sverige styrde över Ingermanland för en längre period.
Från: https://sv.wikipedia.org/wiki/Ingermanland
Not: St. Petersburg ligger i det här området.

ARKEOLOGISKA KULTURER – utvecklas senare – nämnes här bara inklusive sin geografiska plats.

Komsa — ishavsstränderna
Säräisniemi – norra Finland
Suomosjärvi – dito
Lappgravarna i centrala Finland ..