Skogsfinnarna. (Svenska Familj-Journalen 1877:

”Trälar under penningen” skildrar Eero Järnefelt savolaxare i svedjebruk.


Via Runeberg.org: http://runeberg.org/famijour/1877/0293.html

Skogsfinnarna. (1877)
Kulturhistorisk skiss.

(Skrift, som vunnit pris i Familj-Journalens
litterära pristäflan.)

Långt bort från odlad bygd, djupt inne bland furorna,
nedsatte sig i slutet af femtonhundratalet och början
af det sextonde ett stort antal finska familjer i
Yermland, Helsingland och Dalarna. Dessa kolonister
kommo från Tavastland och Savolaks, möjligen också
från andra trakter af landet. Det är icke – åtminstone
författaren veterligt – med full historisk visshet
utrönt, hvad som förnämligast föranledde denna
sällsamma och äfventyrliga utvandring, men många
tecken gifva dock vid handen, att det hufvudsakligast
var nöd och brist i den starkt frostländiga hembygden,
som oafvisligt manade till försök att på annat håll
vinna uppehälle.

Att dessa söner af det minnesrika Finland icke
slogo sig ner i den svenska obygden har sin enkla
förklaringsgrund dels i den omständigheten, att de
voro allt för fattiga att köpa sig jord, och dels
äfven till någon del i den misstro och afvog-het,
som den svenske bonden hyste mot kringirrande
främlingar. »De kommo östanifrån», säger traditionen,
»och medförde i kontar litet säd till sådd samt yxor
och andra jern. De hade ock många bössor och hundar,
stora och varggråa, som voro öfvade till jagt och
vana vid svält. Männen med qvinnor och barn följde
skogarna och gingo från höjd till höjd. När de kommo
upp på bergkrönen spejade de vidt omkring, och sågo
de då rök uppstiga – tecken till att trakten redan var
bebodd -. drogo de längre fram. Under den långa färden
lefde de af jagtbyte. De hade gått hemifrån, for att
i främmande land söka hvad godt de finna kunde.» *

Med den okufliga energi, som ännu i dag utmärker
skogsfinnen, började kolonisterna miltals inne
i skogen åt sig uppföra enkla blockhus. De fällde
skogen rundtomkring och svedjade den. Nu besåddes
de sotiga, med sten och stubbar öfversållade fälten
med den medhafda rågen – men ännu hade de ett år att
vänta innan sädet kunde gifva skörd.

Det kan lättare tänkas, än beskrifvas, hvilka
vedermödor och försakelser af alla slag dessa arma
kolonister hade att utstå under den första vintern af
deras vistelse i obygden. De med björnmossa stoppade
pörtena skyddade väl emot kölden, helst bränsle
fanns i ymnighet, men brödbekymren voro naturligtvis
de största.

Lyckligtvis hvimlade de stora skogarna den tiden af
vild-bråd, och isynnerhet förekom elgen allmänt. Men
vild och skygg, som detta våra skogars förnämsta
högdjur är, blef skidjagten på honom icke desto mindre i hög grad
ansträngande under skarp köld och i djup snö.

Den skogsordning, som år 1647 utfärdades, uppmanar likaledes till finnarnas utrotande. Till nämnda förordning gjordes emellertid år 1664 ett för bönderna högst bindande tillägg, så lydande:

”Der ock någon bonde härefter tillstädjer någon finne
att bygga och bo således på sin skog, som sagdt är, han skall första gången plikta 40 daler silfvermynt; kommer han oftare igen, då skall han straffas till
galgen.»

 

Men våren kom, och med den förhoppningarna. Ur
sotfälten uppspirade rågbrådden med yfvig tofva och
lofvade rik äring; de talrika, nu isbefriade sjöarna
och tjernorna lemnade godt fiske-, tjädern och orren
skötos under det de.slogo sitt melodiska spel i de
höga furorna. Det blef sålunda snart fullt upp med
föda i finnens pörte, fastän säd ännu saknades, och
männen kunde således få någon tid öfrig till andra
göromål än jagten, såsom förfärdigande af nödtorftiga
bohagsting med mera.

Förhållandet emellan de i floddalarna bosatta
svenskarna och de inkräktande finnarna var,
från första stunden det blef bonden bekant, att
främlingarna slagit sig ner i skogen, i hög grad
spändt. Detta förhållande skulle snart vidga sig till
öppna fiendtligheter.

Traditionen har från denna tid bevarat många hemska
och blodiga minnen.

Det var finnens storartade svedjande, som först
upptände tvedrägtens fackla. Då ett svedjeland
icke på många år gifver mer än en skörd, måste
naturligtvis oupphörligen nya skogssträckor fällas,
och den svenske bonden fick sålunda natt och dag se
de väldiga rökmolnen uppstiga från urskogarna, hvilka
han betraktade som sin egendom, ehuruväl ock kronan
gjorde anspråk på äganderätten till dessa ödemarker,
hvilka bonden icke sjelf kunde medhinna att odla
eller på annat sätt tillgodogöra sig.

En i grunden oberättigad fruktan, att genom denna
kolonisternas framfart skogarna till slut skulle
totalt nedbrännas, föranledde bönderna att klaga hos
fogdar och länsmän. Dessa i sin ordning rapporterade
förhållandet till högre vederbörande, dervid också
troligen inberättande, hurusom finnarna undandrogo sig
skatt och tionden samt utskrifning till krigstjenst
med flera pålagor, som denna tid tryckte landets
bofasta befolkning – och så utfärdades det ena påbudet
efter det andra mot allt svedjande på de från denna
tid så kallade finnskogarna.

Men finnarna aktade föga på dessa vederbörandes bud
och befallningar och synas till och med redan från
början af tvisten hafva mött hot med hot.

”Nu började en vild och grym jagt på de fågelfria kolonisterna. Bönderna ville naturligtvis undgå både böter och galge och så väpnade de sig och drogo upp mot skogarna.”

Stora, fullkomligt stiglösa, skogssträckor skilde
dem åt alla håll från svenskarna och de trodde icke,
att dessa skulle våga öppet anfalla dem.

* Detta uttryck, fritt betraktadt, ljuder vackert;
men när man besinnar, att nöden dref dem att i öde
trakter söka sitt bröd, så kläder sig meningen i en
dyster slöja af sorg.

Bönderna gingo också i början mycket försigtigt
tillväga. Det hade nämligen kommit till deras kunskap,
att finnarna voro starka i trolldom och att hvarken
jern eller stål beto på dem.

Men allt strängare utrotningspåbud anlände från högre
ort, och ställningen blef till slut den allvarligaste.

I en kunglig skrifvelse af år 1641 uppmanas
landshöfdingarna, att låta uppbränna icke allenast
finnarnas porten, utan äfven deras säd, så att de
af brist på uppehälle måtte nödgas begifva sig ut
ur skogarna.

Den skogsordning, som år 1647 utfärdades, uppmanar
likaledes till finnarnas utrotande. Till nämnda
förordning gjordes emellertid år 1664 ett för bönderna
högst bindande tillägg, så lydande:

”Der ock någon bonde härefter tillstädjer någon finne
att bygga och bo således på sin skog, som sagdt är,
han skall första gången plikta 40 daler silfvermynt;
kommer han oftare igen, då skall han straffas till
galgen.»

Nu började en vild och grym jagt på de fågelfria
kolonisterna. Bönderna ville naturligtvis undgå både
böter och galge och så väpnade de sig och drogo upp
mot skogarna.

Men finnarna försvarade sig och sina torftiga hem
med mod och tapperhet. En stor del af dem föll i
den blodiga fejden, och deras porten afbrändes, men
de öfriga gåfvo sig ändå icke. Numera fullkomligt
förtrogna med skogens alla bakhåll och gömslen, lågo
de öfverallt i forsat för bönderna och anställde med
sina säkra lodbössor stor förödelse bland dem.

Detta ohyggliga guerillakrig fortsattes en tid med
omvexlande lycka, men slutade så, att finnarna blefvo
alldeles kringströdda och all vidare jagt på dem
omöjlig. De hade, säger traditionen, då svenskarna
visade sig ämna på allvar anfalla dem, på vidt skilda
ställen af skogen undangömt små förråder af säd och
andra lifsmedel och de drogo sig nu undan till dessa
platser, der de i djup stillhet höllo sig dolda.

Under tiden härjade och brände svenskarna allt hvad
de kunde öfverkomma på finnarnas gamla boplatser och
drogo så hem, rapporterande för fogden, att de fyllt
sitt värf.

Bland om tidens råhet och barbarism vittnande
ohyggligheter från dessa blodiga fejder vet
traditionen förmäla, att då svenskarna först anföllo,
gömde sig finnarnas hustrur och barn i de frodiga
och vidsträckta rågfälten, der de trodde sig vara väl
skyddade. Men svenskarna, som fått order att afbränna
äfven skörden, tände på rågen från alla sidor, och
då denna var fullmogen och vind låg på, förvandlades
snart de böljande fälten till ett ofantligt eldhaf,
hvarur många af de arma varelser, som der gömt sig,
icke hunno ut, utan blefvo uppbrända. Men qvinnornas
och barnens jemmerskri nådde männens öron, och deras
raseri kände derefter icke några gränser, heter det
vidare. De svenskar, som nu föllo i deras händer,
sargades och söndersletos bit för bit, tills döden
gjorde slut på deras gräsliga marter.

Det är egendomligt, att man öfverallt i finnmarken
får höra sägas, att det var genom förräderi som
de svenska bönderna lyckades besegra finnarna. Det
berättas härom sålunda:

Finnarnas döttrar voro smärta, fagra och hade »hår
af guld». Då konungens bud kom, att finnarna skulle
med eld och svärd fördrifvas, men de svenska bönderna
fruktade för deras trolldom, sände de sina raskaste
söner upp i finnskogen, under förevändning att
der jaga, men egentligen för att utspana finnarnas
antal och öfriga förhållanden. Dessa flinka jägare,
hvilka i skicklighet sägas hafva öfverträffat
finnarna, blefvo bekanta med finska flickor, och ömma
förhållanden uppstodo snart dem emellan. Men när de
svenska ynglingarna fått veta allt hvad de ville om
finnarnas ställning och boplatser, öfvergåfvo de sina
fästmör och blefvo i stället vägvisare åt de skaror,
som skulle mordbränna deras med falskhet tilltänkta
fränders hem.

Dessa uppgifter förefalla icke så osannolika. Det
kan lätt tänkas, att den finske nybyggaren, trots
sin naturliga misstänksamhet, icke ogerna såg om hans
döttrar blefvo förenade med svenska män, hvarigenom
större trygghet för besittningen af hans boplatser
naturligen måste uppstå.

Namnen på flera platser i finnskogen erinra
ännu om denna förfärliga strid för hus och härd,
såsom t. ex. Slagtaredalen, Mördareön, Blodsmyran,
Finngrafven med flera.

När omsider allt åter blef tyst i skogen, kommo
finnarna fram ur sina gömslen, tände signaleldar och
samlades så småningom.

Den gräsliga olycka, som nyss öfvergått dem, hade
ej förmått fälla deras mod. De började åter åt
sig uppföra porten och snart syntes ännu en gång
svedjeröken välta upp mot skyn.

Finnarna synas hafva från denna tid lemnats någorlunda
i fred och erhöllo till och med på en del från
odalbygden mycket aflägsna trakter tillstånd att
fritt slå sig ner och bebo skogen. Så beviljade
t. ex. konung Carl XI finnarna i Hassela (längst
upp mot Medelpad-gränsen) att svedja utan föregången
syn, ”helst bygden vore aflägsen och synekostnaden
känbar». Det hade ock blifvit konungen kunnigt, att
”folket satt i ett uselt tillstånd och lefde af bark”.

Finnskogarna hafva numera icke det dystra utseende
eller äro så vidsträckta, som vid den tid finnarna
började befolka dem. På många ställen ligga nu der
stora sträckor odlad jord, som deras efterkommande
brutit mellan berg och sjö, bildande ordentliga
byar med fast befolkning. Men ännu i dag svedjas
stora områden, och skörden kan der mången gång gifva
ända till tretio tunnor på tunnlandet. Ända upp till
bergskrönen har denna sällsamma kultur sträckt sig,
och när då vinden spelar fram och sätter den böljande
säden i våglik rörelse, ser det ut, som om sjelfva
berget rörde sig. Och längst upp på topparna stå
i spridda grupper höga, afsvedda furor, nakna och
knotiga, liksom mörka vålnader af de invandrade
finnarna, skådande ner på guldet vid deras fötter –
det hela företeende en högst egendomlig anblick.

Skogens återväxt är på många ställen så snabb,
att man har exempel på att ett och samma svedjeland
kunnat afrödjas och besås fyra till fem gånger under
en mansålder.

Der svedjeelden gått fram, der uppväxer förnämligast
löfskog, såsom björk, asp och al. Och om man bestiger
någon af de höga bergstoppar, som öfverallt upptorna
sig i finnbygden, ligga för ögat oöfverskådliga massor
af löfträd; blott här och der ser man mörka skuggor
i denna ljusa tafla, betecknande att furuskogen der
står orubbad.

Betet blir på svedjade marker det yppersta och gräset
når mången gång vandraren upp till axlarna. Såsom
ett exempel på huru rikt det s. k. finnbetet är,
må här i förbigående nämnas, att på Köhlsjö finnskog
i Helsingland (vid gränsen mot Medelpad) minst 1,000
kor från de vid hafskusten (vid Hudiksvall) liggande
socknarna Tuna, Hög och Högsta hvarje sommar beta,
och att väl tusentals till från främmande trakter
der skulle finna mer än tillräcklig sommarföda.

Den finska folkstammen i Vermlands, Helsinglands och
Dalarnas urskogar har numera fullkomligt sammansmält
med den svenska, och språket är också nästan
uteslutande det sednare. Hvad särskildt Helsinglands
finnskogar beträffar, så har den finska munarten
längst bibehållit sig i Loos socken (den aflägsnaste
intill Herjeådalen och Dalarna), hvilken bygd först
blifvit bruten af invandrande finnar. Konung Oscar I,
hvilken en gång hörde till Stockholm kommenderade
soldater från denna trakt inblanda en hel mängd
finska ord i sina samtal, ifrade mycket för den finska
munartens bibehållande, och genom hans försorg blefvo
nya testamenten på finska språket anskaffade och
utdelade till de finnar, som då voro i Loos bosatta.

En stor mängd finska namn på berg, sjöar och andra
naturföremål bibehåller sig ännu och visar oss bland
annat hvar de första, så grymt behandlade finnarna
slogo sig ner. Vi skulle kunna uppräkna hundratals
dylika finska namn och benämningar, men då sådant
ligger utom planen för denna kortfattade teckning af
skogsfinnens skiftande öden på svensk jord, utesluta
vi dem här.

Det lider intet tvifvel, att de stora och vilda
obygder, som ännu kallas finnskogar, skulle länge,
ja, väl ända till våra dagar, blifvit obefolkade,
om ej de finska kolonisterna der
slagit sig ner. Endast den, som genomvandrat dessa
dystra sträckor, kan göra sig en föreställning om de
oerhörda svårigheter, som här mött för odlingen. I
sanning, det har fordrats finnens hela outslitliga
seghet för att bryta alla dessa mångartade hinder och
man bör tacksamt erkänna, att han härigenom mäktigt
bidragit till främjandet af vårt lands väll Genom hans
exempel lockades så småningom äfven svenska nybyggare
upp till ödemarken och funno der sin nödtorftiga
bergning. Der det förut fanns blott vilda berg,
skogar och moras och der förr endast vilddjuren hade
sina af ingen störda hem, der ligga nu Öfverallt
Imngströdda, af leende löfskog omgärdade byar, med
en i allmänhet välmående och för kraft, allvar och
laglydnad synnerligen utmärkt befolkning.

Se här ett exempel:

Den förste finne, som nedsatte sig i Hassela obygd,
anlände dit år 1598. Han hade fyra söner och grundlade
den nuvarande Köhlsjö by, belägen omkring 1,200 fot
öfver hafvet. Sedermera anlände flera andra finska
kolonister, hvilka lade grunden till andra byar. I
närvarande stund räknar Hassela socken i skiftad jord
och skog 88,730 tunnland och en befolkning af omkring
2,000 personer, alla bergande sig godt, fastän frosten
ofta nog anställer stor förödelse på grödan.

Yi anmärkte här ofvan, att skogsfinnen utmärker
sig för laglydnad. Detta påstående tål dock vid
någon modifikation hvad jagten angår. Skogsfinnarna
vilja ännu i dag icke veta af någon jagtstadga, med
andra ord, de anse, att jagten bör vara fullkomligt
fri. Häri spårar man tydligen ett troget be-varadt
arf från deras förfäder, för hvilka jagten alla tider
på året utgjorde ett högst vigtigt näringsmedel.

Den gästfrihet, skogsfinnen visar främlingen, är
nästan rörande. Är det på sommaren, man kommer till
hans gård, så skjutsas småpojkarna genast ut att meta
laxöring*. Potatisgrytan puttrar snart på spiseln
och lermuggen sköljes sju gånger, ty i den skall
mjölken hällas, i fall man inte får s. k. »filtråg»
med sin tjocka grädde.

Är det åter på vintern vi komma till en finnstuga,
så ställer sig kosthållningen litet annorlunda. I
riktigt lyckligt

fall kan man då få smaka på björn- eller
lostek, men annars torkadt kött, salt strömming
m. fl. tarfliga anrättningar, hvilka dock smaka
jägaren förträffligt. Men fastän nu kosten icke är så
omvexlande och god, som om sommaren, så är finnens
välvilja, om möjligt, så mycket större. Sommartiden
får han nämligen ofta besök af allehanda slags folk
och får då höra färska nyheter från kyrkbygden, men
om vintern äro besöken oftast färre än månaderna i
köldtiden, och hans nyfikenhet att få veta hvad som
»händer och sker i verlden» – det vill här säga
närmaste socken – blir derigenom ställd på ett
hårdt prof, hvilket han dock består med berömvärd
resignation. l regeln far den egentlige skogsfinnen –
den, som ännu bor mycket aflägset – till kyrkan blott
två gånger om året, nämligen vid jul och midsommar.

Yi kunna fatta detta.

Han har ofta tre till fyra mil och derjemte högst
illa banad väg till kyrkan. Han får derunder allt
efter årstiden ömsom klöfja, gå, ro, eller åka på
skidor, hvilket allt fordrar dryg tid, och måste
således anträda sin kyrkofärd på lördagen. Med
söndagen inberäknad får han sålunda hindra tre
dagar för sin officiela gudstjenst – men dertill har
lian icke råd. Hvilo-dagen är för honom, som måste
strängt arbeta, hufvudsakligen en dag för nödvändig
kroppslig hvila.

Men den, som sett skogsfinnen på söndagsförmiddagen
i sitt torftiga hem hålla sin enkla andaktsstund i
kretsen af de sina; den, som sett honom göra detta
utan minsta bryderi för det herremannen för dagen
varit hans påtvungna gäst – den skall visserligen
kunna intyga, att skogsfinnens andakt dervid varit
minst lika stor, varm och uppriktig, som någonsin
dens, hvilken i stenmuradt tempel fått åhöra den
lärde predikanten.

Författaren fick en gång i sin ungdom ett dräpande
svar af en finngubbe på fråga, hvarför finnarna så
ytterst sällan besökte kyrkan, utan till utseendet
mera lefde som hedningar.

»Herrn är ung ännu», svarade den gamle allvarligt,
»och förstår inte riktigt hur vi hafva det. I kyrkan
samlas ”folk till hundratal, men jag har läst i
bibeln, att ’hvar två eller tre äro församlade i mitt
namn, der är jag midt ibland dem’.»

Gubben Noach.

* De flesta häckar och åar i finnskogen – liksom
i många andra svenska skogsbygder – hvimla af
laxöring. Denna fiskart, som är särdeles läcker, är
dock i högsta grad skygg och det fordras rätt mycken
vana och försigtighet att få honom på kroken. Den
laxöring, man här kan meta upp ur bäckarna, är i
allmänhet liten, och man räknar oftast flera stycken
på skålpundet. I elfvarna åter och långt ofvanför
målen för laxens uppgång, träffar man, ehuru numera
sällsynt, laxöring af ända till 20 skålpunds vigt.

 

Tamren i Mälardalen, Värmland och Österbotten? Lite mer om kronans renar 1570-1610 ca

Kring år 1600 förekom försök till tamrenskötsel på ett tjugotal sörmländska, uppländska och västmanländska slott, gods och herresäten. Västerås och Mariefred slott hade varit ute tidigast, liksom hade man placerat ut renhjordar tillsammans med andra hjortdjur på kungliga Djurgården. Av allt att döma huserade samerna som åtföljde djurgårdsrenarna i det som nu är studenbostadsområdena kring Lappkärrsberget (det kan dock inte uteslutas att namnet skulle kunna vara äldre. Det finns namn från 1400-talet på lapp- i stockholmstrakten, t ex i Roslagen).

Tamrenskötselprojekt med sydlig åretruntrenskötsel på initiativ av vasasönerna pågick under dessa decennier även på flera håll; i Värmland, Medelpad, Ångermanland och Österbotten placerades renhjordar ut på bruk och kungsgårdar. Något eller några fler landskap skulle ha kommit i fråga, t ex Gästrikland, men det tycks såsom detta skrinlades, möjligen i och med Karl IX:s död. Medelpad är inte heller hundraprovcentigt säkerställt att renarna vare sig sänder eller kom fram. Värmlandsprojektet var Karls eget projekt under tiden som Hertig Carl. Dessa renars skötare upptages i skattelängderna och den mindre hjord det där handlade om torde kunna antagas ha tjänstgjort som dragrenar åt det Nya Kroppa bruk där deras vårdare arbetade.

Svartsjö kungsgård i Mälaren är en av de mer namnkunniga platserna där tamren huserats. Det vore intressant att starta ett forskningsprojekt om just dessa renar – liksom om annan samisk historia i t ex Färentuna socken liksom i södertörnssocknarna.

Generellt medföljde renvårdare med hjordarna (dock är det ej säkerställd att det alltid var så). Vårdarna hade inte minst ett bestyr att hålla renarna lugna ombord på fraktfartygen, som lade ut från Seskarö i Norrbotten. Vanligen hämtades renarna ur de kronans hjordar som förvaltades av birklarna/lappfogdarna. Av vad vi kan sluta oss till, kom renvårdarna från samma områden. De första vi känner är de fyra renvårdarna som medföljde renhjorden till Västerås slott år 1570; Pål Lappe och Anna Lapska plus två andra icke namngivna samer. Det kan också ha handlar om s k finländska samer (detta var ju under en tid då Finland ingick i det svenska riket). Att Pål hette Pavval är sannolikt en lågoddsare.

Vi ska vid tillfälle titta närmare på om huruvida birkarlen Nils Oravainens mycket stora hjord möjligen konfiskerades och utspreds i sydliga områden, efter att denne slutgiltigt förlorat sitt förtroende hos kungen och kronan.

Vi ska också se på hur det gick. Av det allra mesta att döma klarade sig inte nortrbottensrenar så långt söderut. På flera håll torde också kunskap ha saknats  om betesbehov, liksom rimligt bete. Det kan ha varit så att djurgårdsrenarna (och i någon mån de på Karlbergs djurgård) klarade sig bäst, i samband med att de förvildades och fick springa förhållandevis fritt och själva söka sitt bete. ”Svinnet” i samband med sjötransporterna torde inte heller ha varit alldeles obetydligt.

ANNAN TAMREN? Utan tvivel har renar förts såväl till försäljning liksom på bete rutnom Mälardalen, på Södertörn och på Mälaröarna. Till detta avser vi återkomma!

Peter Ericson 4 augusti 2019

Gustav_Vasa_triumphs_3LAPPKIÄRRSlapponicahae_kuva Hannu Vallas 1998

Bilder: 1. ”Gustav Vasa triumferar i Västerås”. Fred J (Wikimedia Commons) – The original painting was soon lost. The image depicts a watercolor reproduction made 1722 by J. Wendelius, when the originals were still kept at Gripsholm castle. The watercolor reproductions are kept at the Royal library, Stockholm. 2. Ur en av de äldre djurgårdskartorna ca 1700 (RA). 3.  Schefferus 1673. 4. Korsholm. Finländska Museiverket: Byggda kulturmiljöer av riksintresse RKY Gamla Vasa och Korsholms kyrka, Vasa. Mustasaari kyrkas ruiner. Bild: MV/ RHO 41598 Fotograf: Hannu Vallas 1998.
5 (nedan). Utsnitt ur Olaus Magnus’ (Olaf Månssons) karta från 1540. 

OM 1540

 

Vi besökte OFFERKÄLLAN, känd från världspressen. ”De trakter de fordom bebott” (1 av 3) LEVÄLUHTA, Storkyro storsocken, samiskmedeltida fragment

DE TRAKTER DE FORDOM BEBOTT. Fyra artiklar om Levälutha, Storkyro, Pedersöre och Österbottens samiska historia. Artiklarna publiceras också i Saepmie Times och delar av innehållet kommer att ingå i boken Bottniska samer.

STORKYRO
(enspråkigt finsk, fi. ISOKYRÖ) – Nav för Klubbekriget, svedjefinnarnas utvandring och samernas medeltida inrättande i och bortdrivande från de trakter, de fordom bebott. Samt något (i kommande artikel) om Slaget vid Storkyro 1714.
Kan vara den allra socknen i det historiska Österbotten.

Vi beskriver här i tre artiklar lite kring vår omfattande exkursion som skedde en varm dag i juli månad och i en avslutande fjärde presenteras en del funderingar och slutsatser. Den första här bör ses som en enklare introduktion och de kommande handlar om Storkyro och Lappajärvi med Pyhävuori heliga berg och samiska – potentiella – sijte. Samt ser vi på fornt samiskt leverne och forvägar, sydöstra historiska Saepmies inre uppbyggnad och totalt på samernas infrastruktur i det förhistoriska och äldrehistoriska Österbotten med omnejd.

Med ett stort och djupt känt tack till Marja-Lena Södergård, vår kvalificerade guide på den delen av exkursionen som omfattade Storkyro inklusive LEVÄLUHTA.
Marja-Lena Södergård är sekreterare i Jacob Tegengren-sällskapet (J.T 1875-1956) och har som sådan bistått med viktig information inte minst kring Vörå sockens förhistoria. 

 

 


BILDERNA:
1. Levälutha – grinden in till Offerkällan/gravplatsen.
2. Storkyro kyrkas västra vägg. Storstenen snett nedan fönstret sägs ha burits någon dagsmarsch innan den placerades där. 3. Albert Edelfeldts (1854-1905) målning Bränd by (Poltettu kylä) från 1879. Foto 1 och 2 av Författaren.

”De trakter de fordom bebott”
Enligt unison finländsk berättartradition är Österbotten av hävd ett gammal samiskt område, innan bofast bebyggelse uppstod. Senare decenniers forskning har skänkt fler nyanser till bilden, men uppfattningen kvarstår – till synes välmotiverat.

LAPPAJÄRVI
Här har vi en bofast sedermera sockenbildning som ska ha omfattat de finsktalande i huvudsak savolaksarna; av vilka en mycket stor del i sinom tid kommer att hamna i det egentliga Sveriges alla så kallade finnmarker. Man kan se likheter både med Dellenbygdens täta relationer mellan allmoge och samer, och med Storsjöbygdens förhållande till kringliggande uråldriga historiska lappmarker.

PYHÄVUORI – den heliga platsen, samiska sijten?
Om denna utvecklar vi oss i kommande avsnitt, främst Del 3 och 4.

LEVÄLUHTA
I kommande två artiklar liksom den fjärde sista kommer vi att utveckla oss om denna världsberömda begravnings (eventuellt offer-)plats, känd sedan 1600-talet och nu på sistone hett stoff i såvöl finländsk som global media.
De för oss intressantaste fynden här är de två kvinnoskelett som har hävdats kunna vara samiska eller tillhörande ”lapparna”, den forna fångsbefolkningen i Finland. Tidsperioden har beräknats och daterats till ca 450 e.Kr.
Ett bättre neutralt begrepp skulle kunna vara ”proto-samer”; men vi försöker resonera så att säga högt om denna begreppsfråga under arbetets gång.

Klubbekriget – Nuijasota 1596-97
Ett krig som rörde sig kring avsättningen av Sigismund och frågan om lojalitet med överståthållare Claes Fleming eller ej. Avrättningarna av upprorsledarna skedde på en ö helt nära Storkyro kyrka, och lite mer om detta krig skriver vi i kommande artikel.
Det som ger oss flera intressanta och centrala aspekter och dimensioner för den samiska historien här är dels att det över Kvarken formligen vällde in krigsflyktade familjer i samband med detta blodiga krig; och dels att deras ursprung i hög grad – analogt med historieprofessor Jukka Korpelas (f. 1957) forskning – också var samiskt, via Savolaks. Vi noterar också det uppror som historiker Heikki Ylikangas funnit i det svenska Österbotten i slutet av 1595.

Behärskade samerna Kvarken – och, om – när?
Vi återkommer i vår andra artikel till denna spännande historia inom ramen för dels den gamla Storkyro, dels den gamla Pedersöre storsocken… Trakter som tycks innehålla urgammal samisk infrastruktur och kanske bär den på svaret på frågan om och när samerna kan ha behärskat Kvarkens pälshandel-
Peter Ericson
28 juli 2019

SÁPMI I FOKUS, historia! Välkomna – deltag, boka, bilda!

Saepmie Utbildning i Stormens Öga! Dekalog (10-av något) av spännande aktiviteter!


Vårt utbud, det som är klart idag 190412 till och med oktober

1. Stadsvandringar Sthlm. Premiär!

Säsongspremiär to 2 maj Mariatorget kl 12.30

Förhandsbetalning Swish 0724243922

(Swedbankkonto nedan, prisinfo repeteras i em)

Fredagen 10 maj Mariatorget, samling kl 11.00.
(finns även kortare och längre vandringar!)

2. Kurs Bollnäs etc
Samernas historia i hela Sápmi och i Hälsingland med omnejd,
datum och lokaler fastställer inom några dagar.
Erbjuder kurser på distans och ambulerande;:
Samernas historia, Sápmis historia och samernas organisationshistoria.
Specialle kurser för lärarstuderande finns.
Flera kurser riktar sig till samiska organisationer och förvaltningskommuner!
SMS först, ring sedan: 0729070058.

3. Föreläsning Njurunda 17 april
Samernas historia i Njurunda (inkl kort Sápmi-historik)

4. Skolföreläsningar plus handledning Helsingfors.
Nya datum 26 och 29 april i Stor-Helsingfors – ännu vakanta att boka för Er!
nbjudningar har gått ut till de svenska gymnasierna samt någon tiondeklass i Nylands län. Fler datum och skolor tillkommer. Har föreläst på Tölö och Lärkans gymnasier, fler på gång. Boka pronto: saepmieutbildning@gmail, tfn +46729070058 (texta med fördel först!)

Johan_Tirén-Samepojke_leker_med_sin_hund

 

5. De samiska historiedagarna.
Sámi History Days 3-5 okt i Helsingfors.

Tid och plats kommer.

6. Senare föreläsningar – troliga datum:

26 sep Jakobstad (Nanoq, dvs inte i staden), obekräftat 190412

24 okt Uppsala (Träffpunkten) kl 18-20

Flera orter och även tidigare datum tillkommer.
Förfrågningar ligger ute i hela Mälardalen, Gävle-Dala m fl distrikt.
Hade gärnat deltagit i Ume samiska vecka, men måste tacka nej till Jokkmokks marknad 2020,
då jag är bokad på Arbis i Helsingfors 5 feb 2020.

I skrivande stund ter det sig sannolikt med 1-2 föreläsningar mellan Värnern och örebo, trol Karlskoga
och sedan antagligen Kristinehamn eller Degerfors.

7. Konferens om regional kolonialism Jämtland,
datum och ort kommer!

8. Saepmie Times kommer ut i bokform, först som PDF.

9. Boken Bottniska samer växer fram.
Därpublikationer om olika regioner går att förhandsbeställa!

10. Ett etnologisk projekt med samer i fokus
startar i XYZ-län närmsta tiden,

VÄLKOMNA ATT BOKA OCH DELTA!
Anmälan generellt till: saepmieutbildning@gmail.com,
samma vid förfrågningar om samarbete etc
Förhandsbetalning Swish 0724243922
Swedbank privat 2240045340, clearing 84202

Peter Ericson
Saepmie utbildning
Enskild firma

(Värmlandssamen) ”hafuer wactat de Rennerna som alle först hitkommo efter Per Bullers Zedell” – Samer och renskötsel vid Värmlands Nykroppa kring år 1600. I. Ur Sign HC 1922-24.

Renskötsel vid Nykroppa. Den på 1580-talet anlagda kungsgården vid Nykroppa var belägen i en ganska oländig skogsmark, hvarest förut troligen blott obetydliga odlingar funnits vid den lilla, där tidigare befintliga bergsmanshyttan. Enligt vad som uppgifves (Gustaf Ekman: Ur Storforsverkens historia, s 28) lades därför under gården och kronobruket vissa, rätt långt från Nykroppa belägna öar och strandområden, hvilka troligen användes som betesmarker för den boskap, som i stora mängder behöfdes för proviantering för den tidvis ganska talrika brukspersonalen.
Emellertid synes man vid ett tillfälle också hafva gjort ett försök att till orten införa en djurart, som je haft högre anspråk på betesmarkernas bördighet än att de steniga skogsbackarna i trakten kunde förväntas fylla den, nämligen renen.
I kronobrukets räkenskaper för bruksåret 1603 (14 okt.1602-13 okt. 1603) upptages nämligen i ”mantalet” för andra veckan, således slutet af oktober, Oluf Rennewactare, hvilken dock snart är försvunnen och under fjärde veckan ersättes med en person, som benämnes Renäwactare, lapefinne. Denne redovisas till räkenskapsårets slut, utom för 27:de till 40:de veckorna, men upptages ej i räkenskaperna för följande år. Om den förstnämnde, som ibland kallas lappe Drenng, upplyses att han ”hafuer wactat de Rennerna som alle först hitkommo efter Per Bullers Zedell”, och att han i lön uppbruti 12 alnar vadmal, 12 alnar blaggarn och 3 par skor. Om lappefinnen säges, att han ”wactar Rennerne och eliesth här efter Dem wacta skall”. hans lön var densamma utom att 1 par skor utbytts mot 4 alnar vadmal.
Att det funnits en renhjord vid Nykroppa år 1603 kan sålunda tagas för avgjordt, men det är egendomligt att densamma ej blifvit upptagen i inventarielistan, och något spår af att hjorden skulle hafva afkastat kött eller hudar har ej kunnat anträffas. Detta är så mycket egendomligare, som kreaturen alltid redovisas mycket noggrant. —

Vår kommentar: Funderingarna går vidare i en del II. Som publiceras i Saepmie Times, tillsammans med en version av denna text

kroppakartagruvor
lyshuset

Ur ”Blad för bergshandteringens vänner”, sjuttonde bandet. Örebro Dagblads tryckeri, 1922-1924.

Källan tillsänt mig av en initierad lokalhistorisk förening. Tack!

VÅR-program: SAMISKA KVINNOR i historien i fokus; kurser, ny kunskap, gamla traditioner i SAEPMIE forskning föreläsning undervisning! Boka ”ASAP”, kalender snart full!

Lite nytt och påminnelser …….

– STOR drive maj/juni med seminarier om sockenlappar och angränsande ämnen: Uppland, Dalarna och norrut!
Anmäl, snälla, intresse s n a r a s t !

– Kurs 19/4 Öviks Fhsk (kallad fortbildning/Vårkursen)

– Utför uppdragsforskning! Ca 120h lediga feb – maj.
Renbruksplan; sedvana; vindkraft; arkeologisk inventering etc!
Först till kvarn, ont om tid nu framöver!

Föreläsningsprogram om samiska kvinnor och organisationshistoria!
Erbjudes (inklusive andra titlar) även på skolor, samt i andra stora aulaföreläsningar.

– BERÄTTAR! Sommaren: boka gärna in oss/mig på hembygdsgårdar och berättarkvällar etc!

– Infokampanjer i Västernorrland för att fler ska få kunskap om samernas kulturarv och historia i vårt splitternya förvaltningslän

– Ny Saepmie Times utkommer mitten mars

– Guidningar i Stockholm i Elsa Laulas och Maria M. Mathsdotters spår planeras (och i Lindhagens; Torkel Tomassons samt en rad andra samers spår) planeras i Stockholm  – samt eventuellt i Höga kusten vid efterfrågan!

– Härutöver spännande projekt på gång i Finland och eventuellt även i Norrbotten.

– Mer händer, bara håll Dig uppdaterad! Prenumera på denna blogg! 🙂 Och på Saepmie Times!

I samtliga fall: anmälan etc SMS 0729070058, +46729070058
Eller mejla saepmieforskning@gmail.com

Bild B

BILDEN: Avslöjas i Saepmie Times no 1/2018.
Med stort tack till Johan Sandberg McGuinne

”Sockenlappar” ”Del femtitretton” – ”Det betyder I N T E sydliga samer.”

”Sockenlappar” från Lule till Vänern. En gång för alla.
 
#Umptifive/femtitretton
Det betyder alltså I N T E ”sydliga samer”.
 

Det här var en yrkesgrupp, som började som tvång och förutsättning för att få stanna i mödernesbygden – utvecklades till en seminomadiserande sorts folk med tidtals (synnerligen mest ca 1750-1800) ganska omfattande renhjordar och ej sällan anställda renvårdare. Emellertid hade de en stor spädbarnsdödlighet som tilltog till katastrofala nivåer sedan de efter ca 1790 alltmer tvangs till bofasthet. När vi möter ”sockenlappen” i början av 1900-talet har den en gång understundom rätt så välansedda och avgjort oumbärliga titeln fallit i vanrykte. Sockenlappar var då, oftast, fattigt folk.

Det betyder alltså inte heller ”fattiga, renlösa samer”.

Fördrivningarna av samer i söder; de fördrivningar som inletts på allvar kring 1644-1645 kom att tilltaga runt 1720-30, och sedan sker nya sådana statliga övergrepp av och till under 1700-talet. Ännu under 1700-talets senare decennier fördrivs t ex samer från olika orter i Dalarna.

Sockenlappar kunde vara svenskfödda. Det var inte så ovanligt.

Samerna i söder på (t ex 1600-talet) var differentierade; skogssamer, kustskogssamer, sjösamer, samiska handlande, affärsmän, affärskvinnor, äventyrare; sjömän; soldater (sedermera arbetare av alla de slag). Kringvandrande magiker som värmlandssamen Bengt Nilsson i Sörmland 1650 (från ”Cristinehampn”). En del tog tjänst åt främmande staters kejsare, lantgrevar och konungar; forslade och skötte renar. Andra hade rötter i de torne– , lule-, pite-, ume- och ångermannasamiska (kanske även kemisamiska) söderut flyktande och flyttande skaror, som begivit sig ifrån religionsförföljelse, skjuts och gruvplikt och -tvång. Vissa var fjällsamer, men då ofta just flyktade. Fler grupper torde finnas.

bild
Johan Nilsson, kallad den siste s k sockenlappen (åtminstone där).
Från Forsnäs i Ådals-Liden, Ångermanland.

 

”Sockenlapp” är statens påfund. Bara statens.

Sockenlappsväsendet inrättades bra precis 1729, i samband med Kung Fredriks fördrivningar av bergslagssamer upp till jämtlandssocknarna i Storsjöbygden.
I de län vi känner som X, Y och Z och dåförtiden ett storlän vann systemet sin mest etablerade form. Men även i Dalarna, västra och delvis norra Uppland samt i norra Västmanland kom systemet att fortleva en tid. Längst ser det ut att ha funnits i Gästrikland och delar av dagens Västernorrland. Ännu kring 1950-talet levde det folk med sådan bakgrund – som kallade sig sockenlappar – och i den gamla  livsstilen. Många idag har sina rötter i sockenlappskretsar, som alltså i sin tur ofta är rötter från äldre grupper!

Fortsättning följer nog.

Kurs i Dalarna är att vänta, vecka 24.
Medaktörer och deltagare sökes!
UPPDATERING 23/2: En hel seminarieserie byggs nu upp mellan Jämtland och Stockholm! Se separat och ganska nyskriven bloggpost!

PE 27 januari 2018

BILDKÄLLA: http://www.murberget.se/upptack/fotopost.aspx?foto=Fo-19990882

SAMER I GÖTALAND? 1. ”– tå iagh kom til Lixååsen mötte migh någre lappefinnor, som förde medh sig 7 styckon reenar” (Ölme, 1637)

Editerad 26 dec 2017

VÄRMLAND  och Västerdalarna med västligaste Västmanland/Bergslagen – fordom hörde Värmland till Götaland.

1603-04 Nya Kroppa bruk Samer på avlöningslistan

1608 Lima 23 januuari 1608, same omnämns i tingsärende

1617 Väseskogen – Samer omnämns, från Norge

1620 Same omnämns i Grythyttan ”Lappe Thomas”

1637 i Diarium Gyllenianum beskriver den då unge Per, sedermera Petrus magnus Gyllenius hur han möter samer med renar i början av juli 1637:

”Och tå iagh kom til Lixååsen mötte migh någre lappefinnor,
som förde medh sig 7 styckon reenar.”
 

1640 Samer omnämns i Älvdalen, trolldom

 

 

1660-tal och senare Höljes Lappheden starka traditioner om samer

1680-1700 Samer i Idrefjällen, norska samer (fler uppg 1749 och fram)

Värmland och Närke hörde förr samma i Wermlands och Nerikes Lähn

DALSLAND Samer i traditionsuppteckningar men sparsam med uppgifter

VÄSTERGÖTLAND Samer nämns i en del källor från Tiveden

ÖSTERGÖTLAND Torneåsamiskan anklagas för trolldom 1633

NÄRKE Rättsfall mot två nilssöner 1632 resp 1640 i Axberg resp Asker.
Samiske Bengt Nilsson är kärande i rättsfall i Asker; han kommer från
Kristinehamn.

Fortsättning med samer i Skåne

Ölme, Värmland, 1637 och 2016

En sommardag, innan drottning Kristinas regeringstid under Axel Oxenstierna.

Ett sommarflyttlag med sydliga skogssamer rastar en del av hjorden på läsidan av Ölme prästgård. 59 m.ö.h är åsen, och sista betesplatsen före höglandet närmast Vänern; Liksåsen, med hyfsat bete.
En femtonårig ortsbo,  Per Månsson, passerar gruppen, antecknar senare i dagboken sin, 5 juli 1637:

Och tå iagh kom til Lixååsen mötte migh någre lappefinnor, som förde medh sig 7 styckon reenar.

Ur Diarium Gyllenianum, 1622-1667. Petrus Magnus Gyllenius’ (Per Månsson) dagbok.

Detta område ligger idag i Kristinehamns kommun.

Vi är ganska långt ned. Även i Dalsland finns – ännu overifierade obs detta – uppgifter om samer på 1600-talet. Liknande i Västergötland. Ölme ligger NV Kristinehamn.
Ett Renhultsfallet ligger nära Ölme kyrka. Kan möjligen vara av intresse.