Fälmän & bottniska samer – Bertil Bonns om samerna i säljakten (1990)

Mina egna funderingar utifrån detta kommer i en senare bloggpost.
Kort kan dock sägas att detta kommer Du att höra mer om!
Peter Ericson 6 sep 2019


Ur ”Fälbåtar och fälmän” – Bertil Bonns
(Västerbotten 1990)

Härifrån borde det inte längre möta något hinder
att finna svaret på vilka befolkningsgrupper som en
gång möttes och vilken bakgrund pytarna kan ha haft.
Egentligen har svaret funnits länge, det är bara ingen som har ställt frågan.
Olavi Korhonen skrev i Bottnisk Kontakt IV
(utgiven av Skellefteå museum 1989) om de samiska
ord som förekommit vid säljakt, däribland just pytare.
Han nämner också spridningen av ortnamn med samisk bakgrund i anslutning till den färdled som Peter Gustafsson så träffande kallar för ”säljägarnas E-4”.

Vidare redogjorde Åke Sandström i samma skrift
för samiska indikationer på Holmöarna, vilket måste
tillmätas stor betydelse i sammanhanget då orten
har varit en av de allra viktigaste knutpunkterna i
sam band med fälresor. Dessutom är det härifrån
mycket nära, både geografiskt och än mer med fälmäns ögon sett, till det östra kvarkenområdet som var säljaktens verkliga kärnområde.
Helmer Tegengren skriver i sin bok ”En försvunnen fångstkultur” om ett påvisbart samiskt befolkningsinslag vid den österbottniska kusten ännu på
1600-talet, som med tiden försvinner på okända vägar.

Listan över klara indikationer över att samerna var de ursprungliga experterna och läromästarna i fråga om säljakt kunde göras åtskilligt mycket längre.
Här skall kort bara nämnas en direkt parallell till nordnorge där i tiden en framträngande skandinavisk befolkning lärde sig jaga säl av samerna.
Tegengren å sin sida ville se ett klart inflytande från nordost i den bottniska säljakten, vilket inte heller talar mot en samisk bakgrund.

Olaus_Magnus_-_On_the_Crowned_Cliff_and_the_Richness_of_Fish_Near_it
BILD: Olaus Magnus skildrar Bjuröklubb. Originalbildtext via Wikimedia Commons:
To the left is the cliff of Bjuröklubb, the most eastern part of the province of Västerbotten. Olaus Magnus described the top of the cliff seen from distance as a crown with three points. Around the cliff are flat rocks where fish are dried, which also is seen on the woodcut. Six seals surround a small island.
 
Datum Published in 1555

Källa ”Historia de gentibus septentrionalibus”, book 2 – retrieved from Lars Henriksson’s clipart collection, descriptions used with permission.

 

Man kan därför anta att det var bondeköpmännen
(bondeseglarna, eller vad man föredrar för benämning) som tidigt insåg de ekonomiska värdena i säljakten och åtminstone till en början anställde
samer som sakkunniga jägare. En motsvarande företeelse kan ses på Gustav Vasas tid, han hade ju som bekant näsa för affärer, då kronan i varje fall ett år
(1559) lät utrusta egna båtar från Korsholm. Det finns också dokumenterat att kungsladugården därstädes köpte in isbåtar (år 1583: 7 st, 1592: 6 st),
okänt om det var för jakt eller handel. Samma kungsladugård höll sig förresten en kort tid med egna renskötande samer i Vasa skärgård.

För att göra en lång historia kort kan noteras hur, också enligt Tegengren, samerna som befolkningsgrupp försvinner från trakten på 1600-talet. Men som han själv påpekade: då samerna försvinner som urskiljbar grupp ur domböcker (hans källa) behöver det inte betyda att det är individerna som försvinner för den skull.
En troligare förklaring är hellre att många assimilerades och därmed inte längre särskildes som etnisk grupp. Samme författare har påvisat från Kemi hur snabbt en sådan process kunde äga rum då de tidigare vildrensjagande samerna blev
bofasta på den orten. Kanske kan många av våra skärgårdsbor och andra påräkna en härstamning från samer. En del uppgifter, tills vidare diffusa, tyder på det.

Samerna var också kunniga i båtbygge, och det är känt att de kunde bygga större farkoster. Från nordnorge är det t.o.m. dokumenterat: ”the byggia Jachter, them the sällia till the som i Norige boo, hwarmedh the segla till andra länder.” (Rheen 1671.)
Tyvärr är mycket litet känt om utseendet på dessa
större båtar – och än mindre från Bottniska viken.

Därför är det ännu omöjligt  att se ett direktare
samband mellan samiskt båtbygge och fälbåtarnas
säregna byggnadssätt. Det kan lika gärna röra sig om
en lokal novation, eftersom fälbåtarnas byggnadssätt samtidigt återfinns hos en hel grupp båtar med vitt skilda användningar inom kvarkenområdet.
I förbifarten skall här bara nämnas ett eventuellt
samband via ordet haxe.  Forts här i länk (s 282f, start nederst, originalpaginering):

https://www.vbm.se/wp-content/uploads/2017/09/1990_4.pdf

Fetstil och kursiv av PE

Annonser

Vem var major Schnitler och hur bevisar hans verk två nationers landstöld av samer?

Major Hans Peter Lorentzen Schnitler, halvbleking via mödernet och pomrare, var Peter född i Christianshavn i København den 17 januari 1690 (död i Trondhjem 23 jan 1751). Blev inkopplad ganska sent i det som kommit att betraktas som hans främsta livsverk: Grenseeksaminasjonsprotokollen 1742-45.

Schnitler, Peter

Och vad var det nu de skulle bevisa, dessa protokoll?

Om själva gränsundersökningarnas principer och metoder i sig kommer vi – hoppas vi iallafall – att utlåta oss lite mera senare. Det intressanta i kråksången är emellertid detta: fjällen är ännu 1742 befolkade av i princip undantagslöst samer.

Det centrala i den här processen är att samerna alltför ofta betraktas som ett slags icke-varelser. ”Här har ingen bott”, säger nybyggarbönderna närmast fjällkanten. ”Bara samer” (eller ”berre finnain”)

Stölden av fjällen, av skattelanden och av samernas marker sker helt ogenerat i realtid, och detta bevisas med all önskvärd tydlighet i samma realtid.

Jag har själv haft förmånen att indirekt under regeringen och för samebyar i Jämtland arbeta med detta ställvis oerhört belysande material (detta i samband med ännu bidande svensk-norska renbeteskonventionsförhandlingarna). Gränsgängeri och gränsundersökningar har ju ägt rum allt eftersom i den långa historien om kampen om herraväldet över det som idag är Jämtlands län.

Man kan bara slå upp en av de tre banden slumpvis, och samma slags material kommer att finnas för ögonen: (ex Bd 1, Schnitlers Protokoller II (1962 red Nissen-Kvamen): ”Liigeså Veed Vidnet, at Jemterne og de Svenske Lap-Finner Fiske i Giorms-vandet, Som ligger kun 1/4 Miil liige i Nord fra Frostviig-vandet: Endskiønt hand ved, at en norsk Lap Fin Ole Nilsen tilforn af dend Kongl: Norske Foged har bøxlet Samme Giorms-vandet” Informant här är Hans Bentsen Qvaeljen i ”Jnderøens” fögderi på Sverve gård i Sneaasens socken (Snåsa). Det framgår också att nybyggarna börjat trycka på närmare de samiska områdena från 1690.

Schnitler sitter i resans början, som vi meddelat tidigare i bloggen, och fantiserar om en snabb tvångsackulturering för att ta ur det ”hedniska” och ”nomadiska” ur samerna, lite i stil med de förslag som senare insändes av en engagerad allmän- eller möjligtvis överhet i samband med det svenska Patriotiska Sällskaprets pristävling utlyst åt 1787. Man vill då placera ut samebarn, tvångsomhänderta eller kidnappa dom och liksom lära dom bondmanér. Lyckligtvis överger till synes Schnitler denna tanke, en bit in i projektet, då han fått umgås med samer som skjutsfolk och kanske inser att dom inte är så alldeles obildbara som han tidigare tycktes intalat sig.

I Verdals utmarker (Suul) säger  på sidan 75 ff (a.a.) Tørres Nielsen Suul, 55 år och med fem barn: ”Skytteri er her kun Ringe, fordj Lap-Finnerne drage af med det viildt, om noget findes” (fattas bara?). Denna trakt har man också etiketterat såsom liggande under Suul.

På s 93 i samma band dyker ett intressant och belysande förhör upp,med en same född i Hammerdals lappmark, men nu sittandes i Ogndalen i Sparboe-gield, Jnderøens fögderi:

heeder Lars larsen en Lapfinn, er fød paa Hammerdals Field i Jemteland,af Finne-foraeldre, noget over 40 aar gammel, gift, har 6 børn har haft over 20 aar Sit Tilhold i Sneaasens-Fielde, og nu tilholder i Sparboes fielde i Norge. Er døpt i Hammerdals Kierche, har gået Sidst til guds (sic) bord i Sneaasens Kierche siistleeden høst, Siiger at viide, hvad Eed betyder, (og Syntes for Raetten at vaere en Skickehelig Fornuftig Mand, der og talte godt norsk.

Vi ska försöka hitta Lars’ dop samt eventuellt gå djupare i just den här delen.

Materialet är alltså likväl mångfacetterat och spretigt om än tendensen till att se ned på samerna är legio, liksom herrefolkmanéren; om än det senare skiftar med dagsform. Kristendomskunskap och erfarenhet av sakramenten ter sig avgörande. Det tar tid att gå igenom detta ymniga material; och utkomsten är mer än någonsin avhängig vilka frågor vi vill ställa till materialet.

Rent etnologiskt väcker också en annan, tidigare intervju vårt intresse: ovikensamiske Morten Nilsen intervjuas 26 april 1742:

Hand heeder Morten Nilsen; Er Føed i et Jemte Field, Som ligger til oviigens Praetegield; af Finde-Folck (same/PE) og var hands fader lensmand iblandt Findnerne; Stundum har hand vaerit paa dem ved Røraas: men maeste tiiden paa Fieldene hen ved det Liusendalsche kaabber vaerck i Herjedalen, og Sal: general Budde har meget brugt ham til Skytteri –
     Denne Find viste vel at forstaa Norsk og at Svare paa norsk.

Han var döpt i Hede; hade fordom gått ed vid Härjedalens tingsställe. man torde kunna säga att han var bruksjägare. Kan vara oerhört intressant att se om han betraktas som en same i ministerialböckerna.

Här bryter vi, och hoppas på tillfälle att återkomma inom en någorlunda nära framtid.
Vi kommer definitivt att ägna oss mer åt frågan om nationalstaterna Sveriges och Norges landstälder av samerna; och vi kommer att visa varför framför allt dessa stölder i realiteten kom att äga rum just under 1740-talet.

Böckerna i serien Schnitlers grenseeksaminasjonsprotokoller kan, häftade, skaffas via norska Riksantikvaren för en i norska sammanhang nästan förbluffande human penning (utgivna av Kjeldeskriftfondet). Kommer senare att lägga ut länkar till dessa skrifter. Lyxutgåvor torde också finnas.

Peter Ericson
4 september 2019

Maria i Stockholm 1866: ”som ett minne från 19:de seklets civilisation och till ewärdelig skam för myndigheternas slapphet”

Till ewärdelig skam för myndigheternas slapphet.
Om Maria M. Matsdotters (1835-1873) andra besök i Stockholm

”Från Lappland ingår återigen ett sorglig budskap genom den patriotiska Maria Mattsdotters i hufwudstaden warande beskyddarinnor, för hwilka hon omtalar att nybyggarne ej wilja upphöra att förfölja lapparne: de höra skogarne, tända eld på dem endast för att förstöra betet för renarne och hetsa hundar på boskapen, så att de arma djuren bli så skrämda, att de fly öfwer fjellen till ryska och norska lappmarkerna, hwarigenom de swenska förlora dem. —

När man tänker sig att så förfölja oskyldiga, redliga, fromma och wackra djur, hela familjens enda bergning och underhåll, ryser man att menniskan kan wara så elak, och detta för att ej wilja inhägna sin nyodling, då det finnes skog, utan heldre tänder eld på den och låter de brända stommarna (sic) stå qwar, som ett minne från 19:de seklets civilisation och till ewärdelig skam för myndigheternas slapphet” – Nu har den sjelfuppfostrade Maria under nybyggarnas grymma hotelser ånyo begifwit sig till Stockholm, för att af konung och folk begära skydd och frihet å sin fädernebygd.”

Nya Wermlandstidningen 5 dec

Not: Vi har senaste dygn hittat pastor Henri Roerichs adress under denna tid.

EPILOG: De hävdas att odlingsgränsen blev en följd av detta besök samtt det attt Maria därefter i samband med vinterbete i Härnösand fick träffa den väserbottniska landhövdingen Almqvist på genomresa. De frekventa kungamötena verkar också ha gett resulat.

Bilder: Maria, litografi av Slachter och Seedorff efter Lotten von dübens foografi. Via G von Düben (1870). fotografi av Stockholms Dagblad tillika pastor Henri Roerichs bostadshus 1866. På Clara Strandgata, numera Vasagatan.

VISTEPLATSEN UTANFÖR UMEÅ 1652 och en tur på Kvarken. Besök hos samerna 4 lieues (12 km) utanför Umeå år 1652 (greve Loménie) Del 2:2 Kvarkenfärden och sameflickorna

Jag har aldrig farit så fort. Man skulle kunnat tro att själve den onde lyft oss iväg och ändå var våra renar, då vi anlände till Umeå varken svettiga eller på något sätt andfådda. Anteuntque ventos. De förflytta sig säkerligen fortare än vinden och ett skepp för fulla segel skulle ha svårt att följa dem — åtminstone på land. De är så säkra på foten att de aldrig snubblar.

Det är ett nöje att se en sameflicka fara nedför ett brant berg, täckt med djup snö, i sin lilla båt, som hon med en hand håller på rätt köl med hjälp av en lång stav, för att den ej skall välta och draga med sig renen och hela ekipaget nedför sluttningen. Detta inträffar ej — så skickliga äro dessa kvinnor och så till den grad passar detta upptåg de trevliga djuren. Djuret springer ändå så fort det kan, med huvudet nedböjt som det skulle göra på släta marken. Vi hade stort nöje av att betrakta detta, men vi ville inte pröva på själva.

Vi gav till de båda flickorna och mannen, som hade kört oss, en rulle tobak, fyra pipor och brännvin i en lerkruka. Allt detta kostade oss fyra livrés och tio sous ungefär. Aldrig har jag sett så glada människor! Vi fick dem att sjunga och dansa, vilket de gjorde riktigt vackert på sitt vilda sätt. Men det som gladde mig mest var att se dem brottas med mycken smidighet. Till slut välte den minsta omkull den kraftigaste och gav henne en örfil som straff för att hon hade låtit besegra sig, men den andra bara skrattade däråt.

Resan över Kvarken

När vi hade skilts från samekvinnorna, mycket nöjda med dem —- for vi ganska länge utmed Östersjön eller Oestzée fortfarande från väster till öster med någon dragning åt norr. Vi sökte efter ett lämpligt ställe för att ta oss över till de öar, som ligga mellan Umeå och Finland. Därifrån tänkte vi sedan bege oss över det frusna havet i våra slädar. Men isen var vid kusten så hög, att man på avstånd kunnat ta den för spetsiga klippor. Till slut kom vi genom en ganska besvärlig passage ut på isen och skakade fram mer än en timme. Jag visste inte från början vad orsaken till skakningen var, emedan natten inträtt för mer än en timme sedan.

Detta skakande beredde mig emellertid ingalunda något nöje. Jag skall snart berätta mer ingående därom — det är ett beaktansvärt fenomen. Vi kunde ej göra överfärden på mindre än två dagar och denna kväll — eller rättare sagt denna natt — anlände vi mycket uttröttade till en usel fiskarkoja, som låg på en av de öar jag just talat om och som varken jag eller Sanson, som gjort en karta över min resa, vet namnet på.

Snön hade hela tiden från Umeå slagit oss i ansiktet i stora flingor ocn taket på min släde var därför nära att störta in och falla över oss. Vi ångrade högeligen att vi inte hade väntat i staden, där vi hade funnit oss mycket väl till rätta ända till dagen innan vi avreste. Men misstaget var redan begånget och vi hade bara att tömma den bittra bägaren. Lägg därtill en piskande nordanvind, som ökade så våldsamt följande dag att vi voro tvungna att stanna i denna usla boning. Vi fann där inte något annat än välling att äta, men vår matsäck avhjälpte denna brist.

Jag mådde illa av att ha ätit för mycket välling. Folket här kokar sina skorpor i mjölk och rör om ända tills det blir en välling, som ingalunda smakar illa, men som är mycket svårsmält. Vi hade strött socker ovanpå, vilket gjorde denna lantliga rätt mycket angenäm. Den hade säkerligen inte varit mig till skada, om jag hade ätit mindre därav. Vinden mojnade slutligen omkring klockan 11 på kvällen dagen efter vår ankomst till ön. Vi avreste från denna sorgliga plats den 17 februari .. . Vi hade försett oss med en mycket god vägvisare, som tågade före oss med kompassen i hand.

—— gryningen och kommo fram till det stora havet, d. v. s. den största havsarmen som återstod att ta sig över. Men eftersom vår vägvisare ej ville anträda överfärden förrän det blev ljust, tvingades vi att dröja i skogsbrynet, där vi gjorde en härlig brasa i väntan på soluppgången, som verkligen dröjde. Men trots att den eld, som vi tänt mitt på snön, på ett sätt gjorde oss mycket gott, höll den å andra sidan på att åstadkomma att vi alla tappade tånaglarna. Ty snön, som smälte av värmen från den härliga elden, trängde in i våra skinnkängor och då vi åter sutto i våra slädar frös kängorna fast på fötterna i det kalla vädret, så att vi inte längre kunde ta dem av oss. Vi blev ändå tvungna att göra så och så snart vi kunde gnugga fötterna med snö, av rädsla att — om vi läte dem vara frusna — naglarna skulle falla av och det där skulle uppstå obotliga sår. Denna överfärd får räknas som den märkligaste och strapatsrikaste som någon vid min dåvarande ålder och samhällsställning för att inte tala om min ganska ömtåliga kroppskonstitution någonsin företagit. Under resan förfrös herr Blondel näsan och då solen lyste på den verkade den genomskinlig. —

RESTEN: http://www.vbm.se/assets/files/Pdf/Vbn_history/1966.pdf

Översättning: Karin Eriksson
KÄLLA TILL TEXT: LOUIS HENRI DE LOMÉNIE Resa i Norrland (1655)
I: Västerbotten 1966: s 77-89.

Olaus Magnus 1555

VISTEPLATSEN UTANFÖR UMEÅ 1652 och en tur på Kvarken. Besök hos samerna 4 lieues (12 km) utanför Umeå år 1652 (greve Loménie) Del 1:2

(Edited 20180322)
I min artikel i Christer Westerdahls bok Sydsamer (2009) behandlar jag något dessa uppgifter.

Tänkte titta lite närmre på detta nu.

Vi stannade i Umeå, huvudstaden i Västerbotten, som givit sitt namn åt Ume lappmark. Där finns den första samiska bebyggelse man möter sedan man överskridit Sveriges gränser . Vår första plan var att oss ända fram till Torneå, som ligger längst upp i Bottniska viken, och som givit namn åt Torne lappmark. Men man berättade för oss i Umeå, att det vid denna tid inte var någon marknad däruppe, vilken annars tillhör det märkligaste man kan se. Man sade också, att sedan några dagar en hop samer uppehöll sig ungefär 4 lieues från Umeå, vilka byta lägerplats liksom skyterna och bär med sig allt sitt pick och pack. Den som sett ett sameläger kan skryta med att ha sett allt som går att se även i de andra. Av dessa skäl ändrade vi våra planer och förkortade på så sätt vår resa med gott och väl tjugo dagar.

lome

Louis Henri de Loménie de Brienne (1635-1698)
Resan genomfördes 1652, och nedtecknades 1655.

Vi var nära 65 :e breddgraden och därifrån är det knappast långt till den 70:e, ovanför vilken ingen någonsin farit, som jag vet, utan att ångra sig. Vår värd, en hedersman, som länge tjänstgjort som ryttmästare i krigen i Tyskland under kansler Oxenstierna och marskalk Horn, hade erbjudit sig att tjäna som vår vägvisare. Vi tog honom på orden och anlände på några få timmar till samelägret, som hade flyttat något närmare Umeå, vilket gjorde att vi hann  återkomma till staden redan samma dag.
Eftersom Lappland var målet för vår långa resa i norr, blevo vi förtjusta över att äntligen vara i det land, som hade så till den grad retat vår nyfikenhet och likväl inte tycktes oss vara på något sätt annorlunda än Medelpad och Ångermanland. Man sade att vi kommit till Lappland, när vi farit över en liten bäck, som faller ut i den stora Umeälven. Denna ger sitt namn åt staden och åt hela trakten och mynnar i Ishavet [1), några lieues bortom länets residensstad, dit vi hade anlänt ganska sent föregående dag. Vi träffade strax efteråt på lägret. . . —
Dessa människor ha ingen fast bostad, utan de resa sina kåtor, som inte bestå av annat än fyra eller fem ynkliga stänger, nödtorftigt sammanbundna i övre ändan, och vilka gå isär ner emot marken och är nedstuckna i jorden. Stängerna äro täckta med remsor av näver från björkar, som det finns gott om i norr. De är ganska illa fastsatta, och hänger uppifrån och ned över stängerna, som hållas ihop med ett stycke tvinnat näverrep. Dessa människor, sade jag, resa sina hyddor, stundom vid sjö- eller älvstränder för att fiska, stundom vid utkanten av en skog för att jaga, vilket de hade gjort på den plats, där vi mötte dem. Deras jakt och fiske lämna ingenting kvar på den plats, där de ha vistats. Då samerna ha dragit sin kos ser naturen emellertid till att djurlivet i dessa skogar, sjöar och älvar och hav åter förökas. Jag har just berättat hur deras kåtor voro gjorda. Det räcker att här tillägga för att ge en sanningsenlig bild därav, att en eld brinner på marken, mitt i kåtan.
Vi gick noggrant igenom samelägret där i Umeå Lappmark. Genom våra tolkar ställde vi frågor om det vi ville veta av dem och vi besåg allt som fanns att se. Vi bad till och med en mor att inför våra blickar amma sina två små tvillinggossar. Det var betagande att se henne ge dem var sitt bröst, som var så stort och fullt av mjölk att de två små samerna inte kunde tömma dem. Då vi hade sett tillräckligt på samelägret, började vi tänka på återfärden till staden. Vi frågade far i huset om han mot ett löfte om tobak ville köra oss dit med ackjor och renar. Han gick gärna med på detta och sade till sina döttrar att göra seldonen i ordning och hämta renarna, som var där i närheten. De gick och betade gräs, vilket de drog fram under snön med tänderna efter att en lång stund ha krafsat med foten i snön och de lät sig väl smaka. Sameflickorna fångade in dem och spände dem för de fyra ackjorna på ett ögonblick. Jag satte mig i en av dem tillsammans med den vackraste flickan, herr Blondel med den andra, La Routiére ensam i den tredje, som han trodde sig lätt kunna köra. Men renen, som inte förstod franska och som sprang lika litet för ropet ”å dia!” som ”huél”, vände sig plötsligt om och skulle ha dödat honom med sin framklöv, om man inte genast kommit till hans undsättning. Han höll med sin piska djuret på avstånd så gott han kunde, vilket inte hindrade att han blev skadad i benet och låret, dock icke allvarligt. I den fjärde ackjan satte sig La Souche och Dumont så gott de kunde. Renen, som drog dem, var inte så vild som den andra, utan följde efter mycket bra ända från det att den såg att vi gåvo oss iväg och de behövde ej ge den ett enda slag med piskan under hela vägen. Sträckan mätte gott och väl tre lieues [c:a 12 km), men vi tillryggalade den på mindre än en timme.

Rajden till kusten. Från Storjola till Selånger, i flerhundraåriga spår. (Västernorrland nytt samiskt förvaltningslän!)

Rajden till kusten. Från Storjola till Selånger, i flerhundraåriga spår.

Tre av alla dessa samer inte funnits, synts och som ”farmor”/”pappa”/”Morfar” ALDRIG nånsin såg.

 
Felet är att det aldrig var någon som frågade nåt närmare.
Algot Nordenberg, född 1910 i Nordingrå hävdade att samerna där och då kom v a r j e vinter med renhjordarna.
 
Det blir ganska tröttsamt att höra samma retorik som i Nordmalingsmålet och alla andra sedvane- och rättighets-/samerättssammanhang .. Även om det nu i fallet Medelpad bara är ett par gånger på 20 år liknande röster hörts.

Niittonnollåtta
Lisa Maria Andersson, född 1901. Bosatt i Storjola, Borgafjäll. Ogift. Barnens mor Sigrid Andersson. Bodde mestadels i Västra Värjaren. Knut Helmer Algot Andersson, 1898-1941.

 
Som tur var antecknade lappfogden, samerna själva; tidningarna skrev och prästerna noterade födda, döda, vigda och konfirmerade samer. Jonas Åhrén skrev i Från renskogen i Samefolket och i sin bok 1963. MInnesbanken samlade vittnesmål. Fotografer fotade och skribenter av alla de slag skrev nere vid kusten. Internationella resenörer – förutom Linné – skrev om samernas
Och Lars-Gunnar Larsson har nu samlat, beforskat och bearbetat Holmbergers 1600-”hövdade” ordlista från anno ca 1770. Så nu vet vi lite mer om ungefärligen hur dessa samer pratade. Av resenärer som nämner kustens renskötsel bör förutom vår een svenska ”blomsterkung” främst nämnas de la Motraye; Consett; Outhier; ett antal tyskar på 1800-talet (som jag aldrig lär mig namnet på!) samt 1858 års amerikanska Bayard.
 
I Hälsingland fanns åtminstone ett tusental renar kring 1790-1800 enbart i de kustlevande samernas vård. Men tvångsbofastheten kom att ta kål på detta system. Och även på dessa samer.
 
Utrotning? I hög grad vågar jag kalla det så.
 
Men fjällsamerna flyttar ännu.

Mer om bilden: ””Vinterflyttning av renar ner mot Sundsvall i seklets början, troligen 1908.
Stående från vänster: Lisa Maria Andersson, född 1901. Bosatt i Storjola, Borgafjäll. Ogift. Barnens mor Sigrid Andersson. Bodde mestadels i Västra Värjaren. Knut Helmer Algot Andersson, 1898-1941. Gifte sig i början av 1920-talet med Lisa Vilhelmina Larsson, född 1896. De fick fem barn: Sigrid, kallad Sakka, 1923-1973. Tvillingarna Anders och Knut, födda 1925. Anders dog 1964 på Brännåkerfjället efter en renskiljning. Gustav-Eivind, född 1927 och Vivi, född 1936.

Fotograf angiven såsom ”Maria Kihlman”, men torde vara Maria Kihlbaum.
Foto via Västerbottens Museums fotodatabas.

VÅR-program: SAMISKA KVINNOR i historien i fokus; kurser, ny kunskap, gamla traditioner i SAEPMIE forskning föreläsning undervisning! Boka ”ASAP”, kalender snart full!

Lite nytt och påminnelser …….

– STOR drive maj/juni med seminarier om sockenlappar och angränsande ämnen: Uppland, Dalarna och norrut!
Anmäl, snälla, intresse s n a r a s t !

– Kurs 19/4 Öviks Fhsk (kallad fortbildning/Vårkursen)

– Utför uppdragsforskning! Ca 120h lediga feb – maj.
Renbruksplan; sedvana; vindkraft; arkeologisk inventering etc!
Först till kvarn, ont om tid nu framöver!

Föreläsningsprogram om samiska kvinnor och organisationshistoria!
Erbjudes (inklusive andra titlar) även på skolor, samt i andra stora aulaföreläsningar.

– BERÄTTAR! Sommaren: boka gärna in oss/mig på hembygdsgårdar och berättarkvällar etc!

– Infokampanjer i Västernorrland för att fler ska få kunskap om samernas kulturarv och historia i vårt splitternya förvaltningslän

– Ny Saepmie Times utkommer mitten mars

– Guidningar i Stockholm i Elsa Laulas och Maria M. Mathsdotters spår planeras (och i Lindhagens; Torkel Tomassons samt en rad andra samers spår) planeras i Stockholm  – samt eventuellt i Höga kusten vid efterfrågan!

– Härutöver spännande projekt på gång i Finland och eventuellt även i Norrbotten.

– Mer händer, bara håll Dig uppdaterad! Prenumera på denna blogg! 🙂 Och på Saepmie Times!

I samtliga fall: anmälan etc SMS 0729070058, +46729070058
Eller mejla saepmieforskning@gmail.com

Bild B

BILDEN: Avslöjas i Saepmie Times no 1/2018.
Med stort tack till Johan Sandberg McGuinne

»Vi samer måste bygga oss en framtid!» När samerna förväntades ”dö ut”, målade Elsa Laula upp en framtid, och krävde samiskt självbestämmande!

Lycksele lördagen den 14 januari 1905.

Margareta Winka från Umbyns sameby (för övrigt en av de postuma vittnena i Nordmalingsmålet /PE) — erinrar sig — Elsa som talare :
Med fast tag om karmen på en stol började (Elsa) med appellen:

»Vi samer måste bygga oss en framtid!» ”

 

                            Elsa, Kristina och Maria Laula. Wikimedia Commons

 
Tiderna är stenhårda.
Kolonialisterna, bosättarna trycker på och som Elsa och Gustaf Z Hedenström
framfört i samtidspressen – pappan, Elsas far Lars Thomasson Laula, liksom hennes yngre bror, inte fullt åtta år fyllda Mattias. ska ha 1899 mördats av aggressiva nybyggare. Det kan givetvis ifrågasättas, eftersom veterligen inga närvarande vittnet uttalat sig. Men det kan sannolikt inte uteslutas (i kommande numret av Saepmie Times kommer vi att ägna oss en del åt frågan!)

I alla händelser ökade trycket från ett redan sedan många decennier mycket betryckt läge. Och som Elsa skriver om sju svåra år i renskötseln har klimatet även på den här tiden konstrat och renbetet varit mer eller mindre permanent i kris i sj år 1892-1899, och eländet fortsatte… Efter ett par vintrar med någorlunda bete kommer sedan 1904, och framförallt 1905 och 1906 års vintrar att bli exempellöst drabbade av islåsning och ytterst besvärliga kast.

Efter de goda åren 1904-05 med framsteg i organiserat vidtog under Elsas agitationsår alltmer motvind och landet blev nästan synligt i realtid alltmer samefientligt och monokulturellt nationalistiskt i takt med Unionsupplösningen.

Från att ta stöttat och uppmuntrar Elsa vände tidskriften Dagny tillika det Fredrika Bremer-förbund som låg bakom den till lappologernas och Vitalis Karnells  favör, och stöttade den senares supremacistiska (hade vi sagt idag) kritik mot samer i städer och civilisation. Allt mindre stöd fanns på allt färre ställen. Lindhagens var upptagna av dels huvudstads-, dels storpolitiska ärenden.

Men Elsa talade. Hon kämpade.

Mot tidens alltmer självsuggerande påståenden om en utdöende samisk stam, ställde hon visioner om en framtid. Hon ville ha självstyre för samerna.

Bo Lundmark 1978 Ur ”Elsa Laula — vilhelmina-samiskan som blev sitt folks sändebud” av Bo Lundmark (Västerbotten 3/1978) :
Konsolideringen av Fatmomakke lappförening ägde rum vid
marknaden i Åsele den 7 januari 1905 och av Tärnaby lappförening
vid Lycksele-marknaden den 14 januari. — Margareta Winka från Umbyns sameby —
erinrar sig att man höll till i dagrummet till det hotell som låg efter Storgatan.
Kaffe såldes och intäkterna blev grundplåten i föreningskassan.
Förhandlingarna leddes av Torkel Tomasson och Elsa Laula.
Hon gjorde som talare ett starkt intryck på Margareta.
Med fast tag om karmen på en stol började hon med appellen:

»Vi samer måste bygga oss en framtid!» ”

Om årtalet stämmer, var inte Elsa med 7 januari; ty de deltog i kursen 2-8 januari och hade möten såväl den 2 januari som den 8 januari i Stockholm. De fem dagarna mellan 8 och 14 januari hade nog behövts för den tidens kommunikationer.
Utan tvekan hade upplevelserna i Stockholm bidragit till en ökad energi och motivation.

Peter Ericson 30 januari 2018

Not: Stavningen på ”Winka” följer Bo Lundmarks original.

»Vi samer måste bygga oss en framtid!» När samerna förväntades ”dö ut”, målade Elsa Laula upp en framtid, och krävde samiskt självbestämmande!

Lycksele lördagen den 14 januari 1905.

Margareta Winka från Umbyns sameby (för övrigt en av de postuma vittnena i Nordmalingsmålet /PE) — erinrar sig — Elsa som talare :
Med fast tag om karmen på en stol började (Elsa) med appellen:

»Vi samer måste bygga oss en framtid!» ”

 

                            Elsa, Kristina och Maria Laula. Wikimedia Commons

 

Tiderna är stenhårda.
Kolonialisterna, bosättarna trycker på och som Elsa och Gustaf Z Hedenström
framfört i samtidspressen – pappan, Elsas far Lars Thomasson Laula, liksom hennes yngre bror, inte fullt åtta år fyllda Mattias. ska ha 1899 mördats av aggressiva nybyggare. Det kan givetvis ifrågasättas, eftersom veterligen inga närvarande vittnet uttalat sig. Men det kan sannolikt inte uteslutas (i kommande numret av Saepmie Times kommer vi att ägna oss en del åt frågan!)

I alla händelser ökade trycket från ett redan sedan många decennier mycket betryckt läge. Och som Elsa skriver om sju svåra år i renskötseln har klimatet även på den här tiden konstrat och renbetet varit mer eller mindre permanent i kris i sj år 1892-1899, och eländet fortsatte… Efter ett par vintrar med någorlunda bete kommer sedan 1904, och framförallt 1905 och 1906 års vintrar att bli exempellöst drabbade av islåsning och ytterst besvärliga kast.

Efter de goda åren 1904-05 med framsteg i organiserat vidtog under Elsas agitationsår alltmer motvind och landet blev nästan synligt i realtid alltmer samefientligt och monokulturellt nationalistiskt i takt med Unionsupplösningen.

Från att ta stöttat och uppmuntrar Elsa vände tidskriften Dagny tillika det Fredrika Bremer-förbund som låg bakom den till lappologernas och Vitalis Karnells  favör, och stöttade den senares supremacistiska (hade vi sagt idag) kritik mot samer i städer och civilisation. Allt mindre stöd fanns på allt färre ställen. Lindhagens var upptagna av dels huvudstads-, dels storpolitiska ärenden.

Men Elsa talade. Hon kämpade.

Mot tidens alltmer självsuggerande påståenden om en utdöende samisk stam, ställde hon visioner om en framtid. Hon ville ha självstyre för samerna.

Bo Lundmark 1978 Ur ”Elsa Laula — vilhelmina-samiskan som blev sitt folks sändebud” av Bo Lundmark (Västerbotten 3/1978) :
Konsolideringen av Fatmomakke 
lappförening ägde rum vid
marknaden i Åsele den 7 januari 1905 och av Tärnaby lappförening
vid Lycksele-marknaden den 14 januari. — Margareta Winka från Umbyns sameby —
erinrar sig att man höll till i dagrummet till det hotell som låg efter Storgatan.
Kaffe såldes och intäkterna blev grundplåten i föreningskassan.

Förhandlingarna leddes av Torkel Tomasson och Elsa Laula.
Hon gjorde som talare ett starkt intryck på Margareta.
Med fast tag om karmen på en stol började hon med appellen:

»Vi samer måste bygga oss en framtid!» ”

Om årtalet stämmer, var inte Elsa med 7 januari; ty de deltog i kursen 2-8 januari och hade möten såväl den 2 januari som den 8 januari i Stockholm. De fem dagarna mellan 8 och 14 januari hade nog behövts för den tidens kommunikationer.
Utan tvekan hade upplevelserna i Stockholm bidragit till en ökad energi och motivation.

Peter Ericson 30 januari 2018

Not: Stavningen på ”Winka” följer Bo Lundmarks original.

Stolt nybyggarhistoria? ”så anträffades en ren, hade fått ett yxhugg i  hufvudet, derefter lemnats åt sitt öde att dö af blodförlust. En annan ren — med afskuren tunga, en med hopbundna ben”. Djurplågeri 1888 i Västerbottens lappmark (S.T 20 dec 1888)

” — så anträffades en ren, som hade fått ett yxhugg i  hufvudet och derefter
lemnats åt sitt öde att dö af blodförlust. En annan ren hade funnits med afskuren tunga och en med hopbundna ben — ”

Huru den nomadiserande befolkningen 
behandlas af sina »medmenniskor» 
deruppe och hur dessa fura fram med 
deras renar, kan man förstå då man erfar, 
att en inom lappmarkssocknarna boende 
lapp vid hopdrifvandet af sina renar 
invid Vindelelfven i norra delen af 
Lycksele och södra delen af Sorsele 
socknar anträffat flere af dessa djur 
döende och dödade. 

ST20dec1888

Sundsvalls Tidning 20 dec 1888

PLÅG

Dito klipp

JAN05 BILD TVÅ

Den 2 januari 1905 samlades ett antal sedermera legendariska samer till Vinterkursen på Norra Real i Stockholm.


Djuren hade varit plågade och lemlästade 

på alla möjliga sätt; så anträffades en ren, 
som fått ett yxhugg i  hufvudet och derefter
lemnats åt sitt öde att dö af blodförlust
En annan ren hade funnits med afskuren tunga 
och en med hopbundna ben och till 
ytterlighet afmagrad. Å detta sistnämda 
djur, hvilket, då det anträffades, var lefvande, 
funnos tydliga märken, att djuret 
vurit angripet af roffoglar. Flera renar 
hafva anträffats i döende tillstånd med 
afslagna ben och genomskjutna lemmar. 

Här hittar vi mycket av bakgrunden till det starka engagemanget i forna Åsele samt Lycksele och Ume lappmarker, och att samernas organiserande i det mesta utgick härifrån.  Ungefär lika illa kunde det se ut på andra håll, ex i Ströms socken i norra Jämtland och inte minst i Härjedalen med flera decennier av systematiskt skjutande av ren.

En fundering: Vilket ansvar bär den förkättrade och fantasifulla ”fremrykkingsteorien” här? …  Eller alla som traderat – och traderar – denna!?

P.E 28 januari 2018