Aftonbladet 3 mars 1864

”Sedan några dagar uppehåller sig i Huvudstaden en ung lappqvinna, som kommit hit i ett ganska märkvärdigt ärende. Hemma i Åsele lappmark och tillhörande en lappfamilj, som gör sina årliga vandringar emellan fjellen och kusten utmed de åsar, som omgifva Ångermanälfvens vattendrag, har hon begifvit sig hit ned för att till konungen framföra de bekymmer som bland den tänkande delen af hennes folkstam äro rådande öfver det vanvårdade skick hvari folkupplysningen i lappmarken befinner sig, särskilt har hon för ändamål att begära att folkskolor måtte inrättas på några ställen i Wilhelmina socken, i den trakt där den gren af lappbefolkningen hennes familj tillhör, under större delen af året uppehåller sig.

Som dotter till en förmögen nomadlapp har hon sjelf i den enda torftiga skola, som finnes i dessa vidsträckta obygder, lärt sig svenska, som hon ledigt och korrekt talar samt inhemtat ett litet kunskapsförråd, som öfvat hennes tankekraft och vidgat hennes blick öfver lapparnas vanliga synkrets.

Den djuriska råhet vari en stor del af hennes stamförvanter äro försänkta synes på henne gjort ett djupt intryck och tidigt lett hennes tankar på möjligheten att upplyfta dem utur detta förnedringstillstånd. Efter hennes egen berättelse har hon i flera år grubblat härpå och mången bister vinternatt, då hon ensam vaktat renhjorden mot björnen och vargen, har detta ämne sysselsatt hennes tankar.

Slutligen för några veckor sedan, då hon med familjen och renarna kommit ned till kustbygden fattade hon ett raskt beslut. Hon ville sjelv tala med kungen om hvad som låg henne så nära på hjertat.

Sagt och gjort. Den modiga flickan tar farväl av de sina, som trodde sig aldrig mer få återse henne, spänner skidorna på fötterna och efter en vecka i Gefle medan hon på detta sätt tillryggalagt den sträcka af närmare 50 mil, som skiljer denna stad från utgångspunkten för hennes färd.

Emedan snön där tog slut, måste hon derifrån begagna sig af diligens, och på detta sätt anlände hon hit i början af denna vecka.

Några personer härstädes till hvilka hon blifvit hänvisad har välvilligt tagit sig an henne och genom deras bemedling har det lyckats henne att erhålla företräde hos de båda drottningarna, som skola livligt intresserat sig för henne och det vackra syfte, som fört henne hit. I dag på morgonen har hon besökt chefen för eklesiastikdepartementet, statsrådet Carlsson och skulle längre fram på dagen blifva mottagen af konungen. Redan i morgon eller öfvermorgon lärer hon ämna anträda återfärden på samma sätt som hon kommit.”

    
Maria Magdalena Mathsdotter och stadsfotot är faktiskt daterat 1864-1870. 
Foto: Carolina von Knorring.

Annonser

I ett mycket litet hus inne på gården till Klara södra kyrkogata… Började samernas organisationshistoria!

ELSA, TOMAS, GUSTAF & ALLA DE ANDRA PIONJÄRERNA

Vi låter Israel Ruong berätta: De träffade en viss Gust Z Hedenström, sedermera redaktör, som ”bodde i ett mycket litet hus inne på gården till Kl Södra Kyrkogata 13”. Och vi låter Dortje berätta vidare. ”Denne Hedenström hade, skulle man kunna säga, fått av försynen i uppdrag att bistå deputationen i ett som annat. Han ägde en utomordentlig uppfattningsförmåga. Blixtsnabbt kunde han sätta sig in i samefolkets spörsmål. Och när han hade fått en liten vägledning uti, vad saken gällde, satte han sig ned framhukad vid ett litet skrivbord, lade först in en stadig pris snus, tog så till pennan och skrev sedan mycket. Med denne Hedenström rådslog man bittida och sent, antingen det nu var på Djurgården eller i det lilla huset å Kl Södra.
                                            (Israel Ruong 1979. Sign. Dortje är Torkel Tomasson i S.E.T)

Ur: ”FATMOMAKKE I Samefolkets Egen Tidning – Samefolkets spalter
I: FatmomakkeSameförening 1904-1979 (Faepmie/Fatmomakke 1980)

Fortsättning i SAEPMIE TIMES no 2/2018 som utkommer inom ca en vecka eller runt 6 dec

Bilderna:

1. Januari 1905 i samband med vinterkursen i Stockholm.
2. Hedenström hade bostad och kontor, sedermera hade LCF expedition
på Klara södra kyrkogata 13 A i ett ”mycket litet hus inne på gården”.
3. LCF, Lapparnes Centralförbund bildas onsdagen den 10 augusti på Skansen.
Torkel Tomasson, Elsa Laula och Gustaf Z. Hedenström syns.

Dagens forskarfunderingar. ”I begynnelsen var Ljusminne, Tjoevkemåjhtoe … ” Krönika 3 nov 2017

Eller: Hur kom det sig att jag började med Nordmaling?

Tänkte spendera lite mer tid vid blogg och mindre på facebook.
I alla händelser är det en skrivperiod med insaxad forskning för samebyar och andra uppdragsgivare.

Saepmie Times no 2/2017 står för dörren och skriv-flit frambesvärjes.

Nå. Rubriken.

I begynnelsen var Ljusminne… ”Varde Ljus”.
Vi arbetade med kartläggning av gamla flyttleder
med basen där på Länsmuseet Västernorrland,
vilket delvis – metodiskt sett – parallellt innebar
att excerpera, dvs skriva av och skriva rent, de samer
som vi fann i ministerialböckerna och på andra ställen.

1998 började jag som projektledare. Medel söktes till 2000 års EU-projekt,
som, om jag minns rätt  inleddes redan sommaren 1999.
Projekten (för det var flera) Ljusminne sorterade under det
nationella projektet Bevarande av det samiska kulturarvet.
Det avsåg egentligen de fyra nordligaste länen; vi i Västernorrland
kunde väl emellanåt te oss deltaga på nåder, då våra kulturmiljöer
främst förmodades vara immateriella. Vi lyckades dock lista 680 platser.

Hursomhaver; i 2000 års strategi ingick att initiera ett nära samarbete med samebyarna. Så till den 1 februari 2000 hade vi till Graninge bjudit några vinterbetande byar, dvs alla.
Vi hade väl inte trott att fler än de närmsta frostvikarna skulle dyka upp;
men faktiskt kom Vilhelmina Norra. Och då handlade det om den stämning de hade erhållit för vinterbetet i Nordmaling

Torsten Stinnerbom frågade om vi ville titta med ett halvt öga på Nordmaling – då det ju kunde sägas höra till Ångermanland, om än ej till länet som sådant. Vilket skeddde – med hopp om nya uppdrag.
Redan då 
hade vi nog en ganska klar uppfattning att där rådde sedvana. Samma år förmedlades via projektet pengar till samebyarna, så de själva med handledning kunde åka ner till  Riksarkivet och gå igenom konseljakter och Erik Bergströms gamla karta osv. Vilhelmina norra var nämligen av de i första omgången stämda samebyar. Ännu något år kvarblev de i hetluften; men kunde dra sig ur då det visade sig att Ran var mer berörda. Man kan säga att de skiftade plats, Ran och Vilhelmina norra.
Under hösten 2000 stor det ganska klart att sedvana varit förhärskande genom större delen av historisk tid. And ”the rest is history” …

revisionism
Nyhetsklipp från 2005 (Sameradion). Konstaterar att redaktionen skrev fel: det ska naturligtvis stå ”historierevisionism”

Det här var också den tid då ett nytt uppdrag initierat av Rans sameby initierades under hösten 2000. Genom Sonny Andersson vart vi högeligen inblandade i detta arbete. En rapport blev etapp 1. Det skulle senare bli många andra etapper, om vilket jag säkert berättar en annan gång.

Umbyns och Granbyns i Ume lappmark gränser år 1671.

Ur 

Renbeitekommissionen af 1907: Dokumenter angaande flytlapperne m.m., bind II (med K.B Wiklund)

Umbyns och Granbyns i Ume lappmark gränser år 1671.


Vid ett besök i Ume lappmark i jan. 1670 lät landshöfding Johan Graan upprätta ett
utkast till jordebok för denna lappmark, aftryckt ofvan II 237 ff. I skrifvelse till K. M:t,
tryckt i Handl. rör. Skand. hist. XXXI 309 ff., föreslog han sedermera, att lappmarkerna
skulle uppmätas och undersökas i afseende på odlingsbarhet etc., och med regeringens begif-
vande förordnades så i ett memorial af den 9 maj 1671 landtmätaren Jonas Giädda att
med Anders Olofsson Hollm såsom notarie undersöka och upprätta karta och beskrifning
öfver Ume lappmark. Under sommaren bereste dessa skogslandet därstädes, en utförlig
beskrifning med karta i skala 1:100,000 upprättades och insändes till K. M:t. Beskrifningen
finnes nu i bunten »Topographica, Lappmarken II« i svenska Riksarkivet och kartan i kart-
samlingen sammastädes. Med hjälp af dessa aktstycken erhålles följande detaljerade fram-
ställning af Umbyns och Granbyns gränser mot söder (eller sydväst), väster och norr (eller
nordost).

Umbyns sydgräns.


Umbyns gränser taga sin begynnelse i SO vid
Raune oiwe, som synes vara = rået
mellan Örträsk, Fredrika och Bjurholms socknar (jfr Kjellerstedts karta öfver Västerbotten).
S härom står å kartan antecknadt: »Ångermanlandz Lappmarch tager här emoth«.
Från Raune oiwe går gränsen mot NV till berget
Seibe Kywylch, som synes ligga
strax Ö om Löfås by, vidare till ett berg V om
Masche Jauri, en tjärn NO om Alskalidens
by, samt
Rauna wari, ungefär = rået mellan Fredrika, Åsele och Lycksele, och
Ox Kywylch,
ett berg S om Sandsjön. Öfver
Auren Jauri = St. Arasjön (i SO på kartbladet
48 och
SV på 49) går den så till en punkt på N stranden af bäcken från
Metke Jauri (= Baksjön,
48 Ö) ett stycke från dess utlopp ur sjön och en punkt något S om Rislidshobben (48 Ö)
hvarefter den ungefär följer nuv. sockengränsen mellan Stensele och Vilhelmina till
Wuörche
Jauri
 (en af Verkansjöarna,
48 N) och Dajkanberget (41 V). I närheten af detta berg viker
den mot Ö och går, omfattande
Vlles-Jauri (= Ullisjaure) och
Walsels Jauri (= sjön V om


Side 431   Umbyns och Granbyns gränser 1671.


Rödingtjärnkullen och N om Niepen), åter mot NV till
Elpseies wari (= Bastanliden) och
nuv. Slussfors (41 NV) samt ytterligare c:a 1 1/2 mil mot NV till
Kirias Jauri (= Kirjes-
jaure 33 SV), af hvilken sjö en del synes falla inom byns gränser.

      Här står å kartan antecknadt: »Här kommer Wapst byens Land, Hörandes till Vhmeå
Lappmarch«.

Umbyns nordgräns.

      Från Kirias Jauri går gränsen mot SO till
Gardewari (ungefär = Kvarnberget Ö om
Gardsjöbäcken, 41 NV) och näset, där Ankarsund nu ligger, samt utefter midten af Stor-
uman ned till Ersmark (på N stranden). Härifrån går den åter mot NV till
Wuoschon Oiwe
(= Abborrbergen på nuv. gränsen mellan Stensele och Sorsele, 41 N. 33 S). Här i NV
går alltså Granbyn in ett stycke på Umbyns naturliga område, d. v. s. Umeälfvens vatten-
område.

      Följande nuv. sockengränsen mot SO går gränsen så till
Schrida Bledick (= Lill-
blaiken), hvarifrån den går ned till
Olboenwari vid östra ändan af
Steen-Jauri = Stenträsk
NO om Stensele kyrkoby. Den går så mot NO till
Algs Jauri (tjärnen strax V om St.
Gubbträsket, 41 Ö) och vidare mot N öfver V ändan af
Madder Jauri (= Lomträsk) till
ön i
Oxe Hierim i Juktån, där stigen från Juktfors kommer ned till ån, samt härifrån mot
NO till
Huptzoiwe (ungefär = berget med höjdsiffran 528 V om Käringträsket,
41 Ö).

      Gränsen går nu mot SO till
Ackaniönes (jfr Käringberget) och
Saddowari (trol. =
Näfverliden, 42 V) samt öfver V ändan af
Saddo Jauri (= Sandsjön) till
Saddooiwe (= ber-
get med höjdsiffran 445 SO därom) och
Kengel Kelis (= Mutterliden eller något berg mellan
detta och Sadiliden). Härifrån går den mot NO till
Sweipken oiwe (trol. = Rågoberget) och
så åter mot SO till
Merten oiwe (= Fäbodliden eller något längre bort liggande berg, t. ex.
det med höjdsiffran 412) samt utefter Bjurbäcken till
Staat tresch, en tjärn ofvanför Ny-
träsket S om Vindelälfven. Härifrån går den mot N öfver näset mellan Bjurbäcken och
älfven, nedanför Dobbmanberget, fram till ett berg, som ligger ungefär vid rået mellan Lyck-
sele, Malå och Norsjö, samt vidare mot SO till Ö ändan af
Man Jauri = Manjaurträsket,
som hör till denna bys område.

      Granbyns sydgräns sammanfaller med Umbyns nordgräns.

Granbyns västgräns.

      Granbyns västgräns börjar vid Kirias Jauri vid slutet af Umbyns sydgräns (jfr ofvan).
Den omsluter så hela denna sjö och går mot N till en punkt S om
Ailes Jauri (
32 Ö) och
vidare mot NV till
Rastaichwari (trol. = Stuortjåkko NO om Biellojaure), hvarifrån den
går mot V öfver
Baal Jauri (= Biellojaure) och
Borgen Oiwe (= Bångfjället) till ett berg
midt på V sidan af
Terna-Jauri (= Tärnasjön,
32 N). Härifrån går gränsen mot NO midt
öfver denna sjö till ett berg, som synes vara = Åikevare (25 S) och vidare mot N öfver
Åkroken och väster om
Postock iauri (= ?) och det därinvid liggande
Laifwa Jauri
(= Laivajaure) till fjällryggen
Birgio Waari (= »Björkfjället« mellan Pite och Ume lapp-
marker) på en punkt N om
Amert Jauri (= Ammarjaure Ö om Laivajaure).

      Det anmärkes här på kartan, att de två
Altziauri (= Ältsvattnen) och det N om det
öfre af dem liggande
Altzwari höra till »Raan- eller Laiss Lappernes Landh och Fiske-


Side 432   Granbyns gränser 1671. Lappar på de norska öarna 1827.


wattn«. Att döma af en gränslinje längre i S synes Ranbyns trakter börja vid
Altock Jauri
(= Oltokjaure SV om Biellojaure).

Granbyns nordgräns.

      Långs fjällryggen Birgio Waari går gränsen nedåt mot SO till berget
Kierdz Kywylch
N om Ö ändan af
Kierdz Jauri (= Gertsjaure,
33 NO), samt, omslutande denna sjö, till
ett berg, som torde vara = Tjäktsasi S om Gertsjaure, och vidare mot SO till
Kiyddellkelis
(= Guoteleskielas, 33 Ö) samt öfver
Lais-Ellff til
Råa wari, som synes ligga N om Svergo-
träsken (34 SV). Härifrån kröker gränsen mot NO till
Ortzwari (jfr Arresåive) och går
så mot S till
Smalakken (
42 NV), hvarifrån den gör en krok V om sjöarna vid Aha och
går ned N om Hemsjön och
Staggo Jauri (= Staggträsk) till sammanflödet af åarna från
Staggträsk och Görbocken, strax ofvan Gargnäs. Nu går den åter mot N väster om
Kaddi
Jauri
 (kanske = Kruttjärn Ö om Gargnäs),
Nierreswari (berget med höjdsiffran 482),

Nierres Jauri (= Näresträsket) och
Werbaoiwe (= Verboberget), öfver V ändan af
Werba
Jauri
 (= Verbosjön) och V ändan af
Maal Jauri (sjön med höjdsiffran 339) samt V ändan
af
Abres Jauri (= Bockträsk) till
Ox Kywylck, något af bergen NO om den sistnämnda
sjön. Slutligen går gränsen mot SO till
Adichen oiwe (= Adakhöjden) och
Kiedge Kiolme
wari
 (något berg V om Lajnijaur) samt
Blålijden (något berg på St. Skeppträsks N strand)
och slutar på
Swart bergh (= N. eller S. Rackejaurheden,
43 V).

Oulusjaurlandet

Oulusjaurlandet, från Geddas samtida karta.

Länk till text:
http://www.dokpro.uio.no/perl/historie/innholdqvigstad.cgi?text=renbeite&hand=Nei&udel=&del=&verk=8#her

Varför ens anlita SouthSaamiHistory? – Om Novlemaanege etc

Texten handlar fr a om Peter Ericson, firmans grundare och chef.
OBS vi är ibland också intresserade av att anställa kompetenser inom samisk forskning!

Vi är emellertid flera som arbetar för företaget; arkeologisk, antropologisk och inte minst arkeologisk kompetens finns samlad! I kommande bloggposter kommer jag att utveckla de andra medarbetarnas meriter och kompetenser.

  • Forskningsmeriterna är många, Vunnit ett sedvanemål (Nordmaling, Sakkunnig i elva år!) fått ett  att gå i förlikning med vitsordande om samernas sedvana (Rätan) och fått tydliga vitsord av Högsta Domstolen i Härjedalenmålet.
  • Dragit i huvudsak fulla salar (ej sällan må extrastolar sättas in) och åhörarna tycks nöjda.
  • Med min pedagogiska bakgrund och åren som universitetsadjunkt och sedermera på länsmuseer folkbildare, torde jag lämpa mig optimalt som kursledare
  • Är känd också genom just denna blogg.
  • Arbetat med Gränsdragningskommissionen och nu med inlagor i samband med svensk-norska renbeteskonventionen.

    Novlemaanege.jpg

  • Vi sysslar även med annat; ex släktforskning och skrivande/översättning av manus (svenska till engelska och vice versa). kanske lägger jag

    BILD: Sveriges Radio/Sameradion.

    Samebyarna Ran, Umbyn och Vapsten. Grafik: Sámi grafikk.

Samiska organisationshistorien i sin linda. Del Ett av Två (ur IDUN 2/1905)

Inspirerat av Merika Kroik Jonassen!

LAPPFOLKET VID NYKTERHETSKURSERNA I STOCKHOLM.
— De under sist förflutna
veckan afhållna nykterhetskurserna ha
bland sina deltagar e räkna t icke mindr e än 11
lappmän och 5 lappkvinnor. Kanske aldrig
förr så många lappar på en gång varit samlade
i hufvudstaden och säkert aldrig i ändamål
att åhöra föreläsningar. Att bland lappbefolkningen
kännedom sprides om nykterhetens
stora betydelse och om de föreningsrörelser,
som uppkommit för att styrka densamma , är
en sak af stor vikt, då man vet att äfven för
lappfolket rusdryckerna äro en af dess farligaste
fiender,

Det är det i somras bildade lappska centralförbundet,
som genom att samla in medel till
stipendier kunna t bereda så många lappar tillfälle
att komma hit ned, och i första hand är
•det förbundets nitiske expeditionsföreståndare
G. Z. Hedenström, som man har att tacka härför.

Västerbottens lappmark är representerad af
3 kvinnor och 3 män. Bland dem märkes
Elsa Laula, lappförbundets ordförande från
Dikanäs i Vilhelmina, hvilken i vinter vistas
i Stockholm för att utbilda sig till ackuschörska .
Vidare lappordningsmannen Hans Magnus Nilsson
från Fatmomakke i Vilhelmina. Från Arvidsjaur
i Norrbottens lappmark ha kommit
två män och två kvinnor. Den äldre af männen
är både nybyggare och renskötare , den
yngre idkar fiske och timmerkörning och har
åtskilliga medaljer för pris i skidlöpning.
Den ena af flickorna är lärarinna i Västra Kicksjaur
vid en fast skola för både lappska och svenska
barn, den andra bor i Ledvattnet hemma hos
sin far, som har både jordbruk och renhjord.
Från Arjeploug hafva kommit 3 kateket, som
för undervisning medfölja nomadiserande lappar;
en är Svenska missionssällskapets kateketer, de
andra statens.

IDUN

Idun notvå

Fotot, som också förekommer i senaste bloggposten är alltså av A Blomberg för Idun.

Dragkamp om samerna i de nordiska krigen? JOHAN GRAAN Del 1 . (lappmarksplakatet i äldre 1900-tals text) En samisk landshövding

Del 1. En samisk landshövding, Johan Graan (1615-1679)
”Alltså ähre Lapperne widh Krigztijdher emillan Swärige och

Dannemarck mycjcet nödige till Landzens defensión”

Givetvis må källkritik iakttagas; men bör besinna vad Johan Graan var ute efter.
Denne samiskättade landshövding står här i begrepp att lansera sin parallellteori; dvs att jordbruket och renskötseln ska kunna samsas.
Gissa vilken näring som skulle få flytta på sig om det knep?

 

Vi fortsätter att låta de gamla bearbetade källorna samt urkunderna tala:

”En landshövding i sin prydno” §ätter Johan Nordlander som överskrift,
när han förtecknar landshövdingens i Västerbotten Johan Graans levnad.

Johan Graans fader, Gerhardus Jonae var från Grans lappby i Ume
lappmark,uppfostrades i ett prästhem i Piteå och var kyrkoherde i
Skellefteå 1584 – 1624. Med sin hustru, prostdottern Brita Andersdotter
Grubb från Luleå,hade han flera söner, bland dem Johan Graan.
Johan Graan blev student i Uppsala 1626, fil.mag. 1635 och efter
studier utomlands juris utriusqve doktor. Är 1642 blev han assessor i
Svea hovrätt,hedrades år 1645 med adelskap och utnämndes den 4 februari
‘1653 till landshövding i Västerbottens län.
Den 20 april 1667 fick landshövding Johan Graan Kungl. Maj:ts uppdrag att
avhjälpa de missförhållanden som prosten Graan påtalat. Uppdraget vi-
sade sig kräva rätt så omfattande undersökningar. De kyrkliga proble-
men sköt landshövdingen åt sidan tills vidare och ägnade sig åt frågor som rörde Lappmarkens näringsliv. Liksom prosten Graan hyste landshövdingen bekymmer med anledning av lapparnas utflyttningar men av andra skäl än dem prosten anfört. Landshövdingen ville ha ett plakat,som förbjöd lapparna att avvika från lappmarkerna,där de voro oumbärliga för transporterna vid bergverken.
Ett sådant plakat utfärdades också den 9 maj 1671*
Landshövdingen hade insett nyttan av fast bosättning
i Lappmarken. Svenskt folk borde få sätta sig ned i Lappmarken. Till
utrönande av förutsättningarna för en sådan bosättning måste upprät-
tas en jordebok,och landshövdingen äskade medel till en sådan under-
sökning. Den 28 februari beviljade Kungl. Maj:t framställningen. Efter
beslutet sände landshövdingen en expedition till Lappmarken,bestående
av lantmätaren Jonas Giädda,notarien Anders Olofsson Holm samt ”några
andra”,däribland^en malmletare. Enligt den instruktion^som landshöv-
dingen utfärdade för espeditionen,skulle den undersöka även Lappmar-
kens kyrkoorganisation. (Nordlander 1938, Göthe 1929)

J så måtto,att Konungen i Dannemarck,

söchte igenom dhes betiändte i Nårie,at draga dhe Swänske Lapperne —
med theres Rehnar till sigh, såledhes bringa tillhopa ett stort IDahl
som skulle föra om Winteren åthskillige Ammunition öfuer Fiällen och
så widare, Män Krigzfålckedt skulle gå på skijdher och tänchte at lå-
tha giöra hijt in i Landet infall,huileket hadhe kunnat ahngå,så
frampt man in emot Fiällen icííe hadhe godh wacht hållidt,och dhe Når-
ske sådant förnimmandhes blefue tillbacka, och wore een dheel ibland
them, Swänske Lappar som till Nårrie öfuerreest hadhe,Huar om dhen
tijdhen Ed:rs Konungzl: Mayjtz G-lorvvördigst i åminnelsse Herr Fadher
iag allerunderdånigst omständeligen gaf tillkiänna,och bekom befall-
ning Ortterne widh FiällRyggen wähl och med starckare wachter besät-
tia låtha: Alltså ähre Lapperne widh Krigztijdher emillan Swärige och
Dannemarck mycjcet nödige till Landzens defensión enähr dhe ähre trog-
ne och blifua widh dhe Swänske Ortterne,kunna och skadha giöra om dhe
få orsack at fly till Nårris,och kan sådhan theres flycht mychet hin-
dras, enähr alle blifua tillhåldne at boo och wistas uthj theres eegit
Landh thär dhe födde ähre. Dhe Skattelappar huileke stadigdt ähnnu
ähre i Lappemarkerne,skulle och flere BärgzOrtter uptäckia,enähr dhe
förnumme att dhe Lappar som nu reesa om kring i andre provincier kom-
me tillbacka,och om icke annat dhe dhå l.åthe bruka sigh till arbethe

widh Bärgzbruken.

den aldrahögstes milderijke beskiärm till långwarig
Lifzsundheet och lyckosampt Regementhe iag allerunderdånigst troligen
befaller och till min dödzstundh förblifwer
Ed:rs Konungzl: May:tz
allerunderdånigst troghne wndersåte
Torneå den 18 Mart: 1667

Johan Graan

Volym 25:2:d. Landshövding Johan Graan. Lappmarksplakatet 1673.

Del av maskinskrivet manuskript till en planerad andra del av
”Källskrifter rörande kyrka och skola i den svenska lappmarken under
1600-talet”. Samlade och utgivna av Erik Nordberg. (Kungl
Skytteanska samfundets handlingar. 11.) Umeå 1973.
Publicerad september 2011
Forskningsarkivet, Umeå universitetsbibliotek

Handskrift 25. Kyrkoherde Erik Nordbergs arkiv

Map_of_old_Skelleftea
Karta över Skellefteå socken. Johan Larsson Tresk 1648. Wikimedia Commons.

Map_of_old_Skelleftea

Dragkamp om samerna i de nordiska krigen? JOHAN GRAAN Del 1 . (lappmarksplakatet i äldre 1900-tals text) En samisk landshövding

Del 1. En samisk landshövding, Johan Graan (1615-1679)
”Alltså ähre Lapperne widh Krigztijdher emillan Swärige och

Dannemarck mycjcet nödige till Landzens defensión”

Givetvis må källkritik iakttagas; men bör besinna vad Johan Graan var ute efter.
Denne samiskättade landshövding står här i begrepp att lansera sin parallellteori; dvs att jordbruket och renskötseln ska kunna samsas.
Gissa vilken näring som skulle få flytta på sig om det knep?

MGdlG
Johan Graan skrev till Rikskansler Magnus Gabriel de la Gardie (bilden) i det arla 1670-talet.

Vi fortsätter att låta de gamla bearbetade källorna samt urkunderna tala:

”En landshövding i sin prydno” §ätter Johan Nordlander som överskrift,
när han förtecknar landshövdingens i Västerbotten Johan Graans levnad.

Johan Graans fader, Gerhardus Jonae var från Grans lappby i Ume
lappmark,uppfostrades i ett prästhem i Piteå och var kyrkoherde i
Skellefteå 1584 – 1624. Med sin hustru, prostdottern Brita Andersdotter
Grubb från Luleå,hade han flera söner, bland dem Johan Graan.
Johan Graan blev student i Uppsala 1626, fil.mag. 1635 och efter
studier utomlands juris utriusqve doktor. Är 1642 blev han assessor i
Svea hovrätt,hedrades år 1645 med adelskap och utnämndes den 4 februari
‘1653 till landshövding i Västerbottens län.
Den 20 april 1667 fick landshövding Johan Graan Kungl. Maj:ts uppdrag att
avhjälpa de missförhållanden som prosten Graan påtalat. Uppdraget vi-
sade sig kräva rätt så omfattande undersökningar. De kyrkliga proble-
men sköt landshövdingen åt sidan tills vidare och ägnade sig åt frågor som rörde Lappmarkens näringsliv. Liksom prosten Graan hyste landshövdingen bekymmer med anledning av lapparnas utflyttningar men av andra skäl än dem prosten anfört. Landshövdingen ville ha ett plakat,som förbjöd lapparna att avvika från lappmarkerna,där de voro oumbärliga för transporterna vid bergverken.
Ett sådant plakat utfärdades också den 9 maj 1671*
Landshövdingen hade insett nyttan av fast bosättning
i Lappmarken. Svenskt folk borde få sätta sig ned i Lappmarken. Till
utrönande av förutsättningarna för en sådan bosättning måste upprät-
tas en jordebok,och landshövdingen äskade medel till en sådan under-
sökning. Den 28 februari beviljade Kungl. Maj:t framställningen. Efter
beslutet sände landshövdingen en expedition till Lappmarken,bestående
av lantmätaren Jonas Giädda,notarien Anders Olofsson Holm samt ”några
andra”,däribland^en malmletare. Enligt den instruktion^som landshöv-
dingen utfärdade för espeditionen,skulle den undersöka även Lappmar-
kens kyrkoorganisation. (Nordlander 1938, Göthe 1929)

J så måtto,att Konungen i Dannemarck,

söchte igenom dhes betiändte i Nårie,at draga dhe Swänske Lapperne —
med theres Rehnar till sigh, såledhes bringa tillhopa ett stort IDahl
som skulle föra om Winteren åthskillige Ammunition öfuer Fiällen och
så widare, Män Krigzfålckedt skulle gå på skijdher och tänchte at lå-
tha giöra hijt in i Landet infall,huileket hadhe kunnat ahngå,så
frampt man in emot Fiällen icííe hadhe godh wacht hållidt,och dhe Når-
ske sådant förnimmandhes blefue tillbacka, och wore een dheel ibland
them, Swänske Lappar som till Nårrie öfuerreest hadhe,Huar om dhen
tijdhen Ed:rs Konungzl: Mayjtz G-lorvvördigst i åminnelsse Herr Fadher
iag allerunderdånigst omständeligen gaf tillkiänna,och bekom befall-
ning Ortterne widh FiällRyggen wähl och med starckare wachter besät-
tia låtha: Alltså ähre Lapperne widh Krigztijdher emillan Swärige och
Dannemarck mycjcet nödige till Landzens defensión enähr dhe ähre trog-
ne och blifua widh dhe Swänske Ortterne,kunna och skadha giöra om dhe
få orsack at fly till Nårris,och kan sådhan theres flycht mychet hin-
dras, enähr alle blifua tillhåldne at boo och wistas uthj theres eegit
Landh thär dhe födde ähre. Dhe Skattelappar huileke stadigdt ähnnu
ähre i Lappemarkerne,skulle och flere BärgzOrtter uptäckia,enähr dhe
förnumme att dhe Lappar som nu reesa om kring i andre provincier kom-
me tillbacka,och om icke annat dhe dhå l.åthe bruka sigh till arbethe

widh Bärgzbruken.

den aldrahögstes milderijke beskiärm till långwarig
Lifzsundheet och lyckosampt Regementhe iag allerunderdånigst troligen
befaller och till min dödzstundh förblifwer
Ed:rs Konungzl: May:tz
allerunderdånigst troghne wndersåte
Torneå den 18 Mart: 1667

Johan Graan

Volym 25:2:d. Landshövding Johan Graan. Lappmarksplakatet 1673.

Del av maskinskrivet manuskript till en planerad andra del av
”Källskrifter rörande kyrka och skola i den svenska lappmarken under
1600-talet”. Samlade och utgivna av Erik Nordberg. (Kungl
Skytteanska samfundets handlingar. 11.) Umeå 1973.
Publicerad september 2011
Forskningsarkivet, Umeå universitetsbibliotek

Handskrift 25. Kyrkoherde Erik Nordbergs arkiv

Map_of_old_Skelleftea
Karta över Skellefteå socken. Johan Larsson Tresk 1648. Wikimedia Commons.

Tomas Nilssons deputation till kungs vintern 1900

Renlappar på audiens hos konungen.
En deputation af renlappar från de vesterbottniska lappmarkerna Wilhelmina, Stensele, Sorsele och Tärna anlände för ett par dagar sedan till hufvudstaden för att söka konungen, och de fingo uppvakta H.M:t under tisdagen.
Deputationens anförare var lappmannen Tomas Nilsson från Sotsfjäll [sic!]. Hans kamrater voro Gustaf Klementsson från Ljusfjäll, Kristoffer kristoffersson i Löfberg och Sivert Jon Olofsson i Gitsfjäll.
Det fattiga lappenkan Kristina Josefina Larsdotter från Gardsfjäll [sic!] medföljde, man hade en böneskrift för sig själf.
Konungen mottog deputationen på det vänligaste och hänvisade den med dess skrivelser till justitiedepartementet. Till den fattiga enkan lät han öfverlämna 30 kronor.
Med glada förhoppningar lämna deputationen slottet.

Dalpilen 9 februari 1900

Utsikt_över_Solberg
Solberg i nordligaste Ångermanland. Här flyttade Torkel Tomasson och hans far Tomas Nilsson förbi om vintrarna i sin tid. Foto: Wikimedia Commons,
”Y-näsmannen”.

Ur ”Lappfogdens årsberättelse” (Umebladet fre 1 februari 1901). Del 1.

(bild ur notis från U.-B. 19 mars 1906)
A. Fr. Burmans berättelse för 1900:

Under hösten och höstvintern 1899 uppstod, liksom under föregående år, isskorpa eller s. k. flen inom länets lappmarker, hvilket förorsakade fjellapparna svårigheter under flyttningarne. För nomaderna i Grans, Rans, Umbyns och Vilhelmina båda lappbyar utföllo dessa dock väl, men för en del  av Vapstenbyns nomader blefvo förhållandena i detta hänseende sämre, i det att deras renboskap icke kunde sammanhållas utan skingrades delvis under färden mot Stensele. de skingrade renarne hemtades dock så småningom under  vinterns lopp till nedre lappmarks- och kustlandssocknarne, der betesförhållandena voro utmärkta. —
För länets skogslappar hafva betesförhållandena varit goda under hela året.

Umebladet-renar