Besök hos samerna 4 lieues (12 km) utanför Umeå år 1655 (greve Loménie) Del 1:2

(Edited 20161216)
I min artikel i Christers bok Sydsamer (2009) behandlar jag något dessa uppgifter.

Tänkte titta lite närmre på detta nu.

Vi stannade i Umeå, huvudstaden i Västerbotten, som givit sitt namn åt Ume lappmark. Där finns den första lapska bebyggelse man möter sedan man överskridit Sveriges gränser . Vår första plan var att oss ända fram till Torneå, som ligger längst upp i Bottniska viken, och som givit namn åt Torne lappmark. Men man berättade för oss i Umeå, att det vid denna tid inte var någon marknad däruppe, vilken annars tillhör det märkligaste man kan se. Man sade också, att sedan några dagar en hop lappar uppehöll sig ungefär 4 lieues från Umeå, vilka byta lägerplats liksom skyterna och bär med sig allt sitt pick och pack. Den som sett ett lappläger kan skryta med att ha sett allt som går att se även i de andra. Av dessa skäl ändrade vi våra planer och förkortade på så sätt vår resa med gott och väl tjugo dagar. Vi voro nära 65 :e breddgraden och därifrån är det knappast långt till den 70:e, ovanför vilken ingen någonsin farit, som jag vet, utan att ångra sig. Vår värd, en hedersman, som länge tjänstgjort som ryttmästare i krigen i Tyskland under kansler Oxenstierna och marskalk Horn, hade erbjudit sig att tjäna som vår vägvisare. Vi togo honom på orden och anlände på några få timmar till lapplägret, som hade flyttat något närmare Umeå, vilket gjorde att vi hunno återkomma till staden redan samma dag.
Eftersom Lappland var målet för vår långa resa i norr, blevo vi förtjusta över att äntligen vara i det land, som hade så till den grad retat vår nyfikenhet och likväl inte tycktes oss vara på något sätt annorlunda än Medelpad och Ångermanland. Man sade att vi kommit till Lappland, när vi farit över en liten bäck, som faller ut i den stora Umeälven. Denna ger sitt namn åt staden och åt hela trakten och mynnar i Ishavet [1), några lieues bortom länets residensstad, dit vi hade anlänt ganska sent föregående dag. Vi träffade strax efteråt på lägret. . . —
Dessa människor ha ingen fast bostad, utan de resa sina kåtor, som inte bestå av annat än fyra eller fem ynkliga stänger, nödtorftigt sammanbundna i övre ändan, och vilka gå isär ner emot marken och äro nedstuckna i jorden. Stängerna äro täckta med remsor av näver från björkar, som det finns gott om i norr. De äro ganska illa fastsatta, och hänga uppifrån och ned över stängerna, som hållas ihop med ett stycke tvinnat näverrep. Dessa människor, sade jag, resa sina hyddor, stundom vid sjö- eller älvstränder för att fiska, stundom vid utkanten av en skog för att jaga, vilket de hade gjort på den plats, där vi mötte dem. Deras jakt och fiske lämna ingenting kvar på den plats, där de ha vistats. Då lapparna ha dragit sin kos ser naturen emellertid till att djurlivet i dessa skogar, sjöar och älvar och hav åter förökas. Jag har just berättat hur deras kåtor voro gjorda. Det räcker att här tillägga för att ge en sanningsenlig bild därav, att en eld brinner på marken, mitt i kåtan.
Vi gingo noggrant igenom lapplägret där i Umeå Lappmark. Genom våra tolkar ställde vi frågor om det vi ville veta av dem och vi besågo allt som fanns att se. Vi bådo till och med en mor att inför våra blickar amma sina två små tvillinggossar. Det var betagande att se henne ge dem var sitt bröst, som var så stort och fullt av mjölk att de två små lapparna inte kunde tömma dem. Då vi hade sett tillräckligt på lapplägret, började vi tänka på återfärden till staden. Vi frågade far i huset om han mot ett löfte om tobak ville köra oss dit med ackjor och renar. Han gick gärna med på detta och sade till sina döttrar att göra seldonen i ordning och hämta renarna, som voro där i närheten. De gingo och betade gräs, vilket de drogo fram under snön med tänderna efter att en lång stund ha krafsat med foten i snön och de läto sig väl smaka. Lappflickorna fångade in dem och spände dem för de fyra ackjorna på ett ögonblick. Jag satte mig i en av dem tillsammans med den vackraste lappflickan, herr Blondel med den andra, La Routiére ensam i den tredje, som han trodde sig lätt kunna köra. Men renen, som inte förstod franska och som sprang lika litet för ropet ”å dia!” som ”huél”, vände sig plötsligt om och skulle ha dödat honom med sin framklöv, om man inte genast kommit till hans undsättning. Han höll med sin piska djuret på avstånd så gott han kunde, vilket inte hindrade att han blev skadad i benet och låret, dock icke allvarligt. I den fjärde ackjan satte sig La Souche och Dumont så gott de kunde. Renen, som drog dem, var inte så vild som den andra, utan följde efter mycket bra ända från det att den såg att vi gåvo oss iväg och de behövde ej ge den ett enda slag med piskan under hela vägen. Sträckan mätte gott och väl tre lieues [c:a 12 km), men vi tillryggalade den på mindre än en timme.

save

BILD: https://savethebaltic.wordpress.com/2014/04/03/olaus-magnus-bok-de-nordiska-folken-fran-1555/


HENRI DE LOMÉNIE Resa i Norrland 1655
I: Västerbotten 1966: s 77-89

Sydsamernas historiska utbredningsområde i Sverige, landskaps- och länsvis genomgång

Utifrån 2016 års kunskapsläge.
HISTORISKA SAEPMIE
sträcker sig över landskapen Lappland – Västerbotten – Ångermanland – Jämtland – Härjedalen – hela Dalarna – Värmland – Västmanland – Medelpad – Hälsingland – Gästrikland – delar av Närke – Södermanland – Uppland.

Västergötland och Östergötland liksom Dalsland har nämnts; men kan ej anses vara vedertaget. Närke är inte heller självklart i uppräkningen.
Umesamiska området räknas traditionellt vanligen in i det sydsamiska.

Länsmässigt handlar det om Västerbotten (inkl del av Norrbotten), Västernorrland, Jämtlands län, Gävleborg, Dalarna, Värmlands, Örebro län, Västmanlands, Upplands län, Stockholms län, Södermanlands län.
Historiskt figurerar en lång rad olika länskonstellationer såsom t ex Trundhjems län, Härnösands län inkl nuvarande landskapet Jämtland, Hudiksvalls län, Närkes och Värmlands län osv.

Kartbilden visar lite hur det sett ut i äldre tider, medeltid, uppger källans skapare.


Länk till kartans skapares sida: Björn Espell, Frösön
http://www.espell.se/saga/karta_medeltid.html

BOKA ”Ljusminne”, dubbelföredrag ca sex datum lediga okt-dec!

Slutet v 43 eller slutet v 48:
27-30 okt eller 30 nov-4 dec

Nya rön om sydsamernas äldre historia
– 1200 år på 45 minuter

Bildresultat för christine av sachsen
Peter Ericson är forskare, författare. föreläsare, ofta anlitad som sakkunnig.
Talar om sydsamernas medeltidshistoria; ӊgda
samer”, trolldomsprocesser med dödsdomar, etniska rensningar. Fjäll-, kust- och skogssamer från Ammarnäs tilll Ölme och Ösmo (Värmland/Sörmland) samt om starka kvinnor och de s k konungz lappas urgamla vana att gå till kungs. Om kunskapsläget och källorna: om s k sockenlappar, lite om hur olika fördrivningar tillika samernas flykter ägt rum i olika riktningar. Även om lappfogdeväsendet och sedvanerätten (just detta koncept erbjuds bara i detta sammanhang!).

 

I renen och renskötarens spår – från fjällen till kusten

 Foto från Vändåts facebooksida: https://www.facebook.com/V%C3%A4nd%C3%A5t-152976804743030/


Bernt Ove Viklund har sina rötter på sin mammas sida i södra Lappland. Sedan barnsben med ett varmt intresse för renskötarkulturen och arbetar sedan många år som arkeolog. Idag räknas han som en av de allra mest erfarna vad gäller det samiska landskapet.
Vid föredraget presenteras arbeten utförda i områden från norska sidan av gränsen och ned till kusten. Klargörande bildspel berättad på ett livfullt sätt.

Kontakta oss för offert! Tfn 0706076232


Foto: Jörgen Heikki, SR/Sameradion

BERNT OVE OCH UNDERTECKNAD (PETER)


Bilderna överst från vänster till höger:
Kristofer av  Bayern gav Jämtland i morgongåva till barnbruden Dorotea år 1445 (Bild 2); tredje bilden föreställer Christine och sista hennes morfar Albrecht, mottagen av ”gåvan” (som bestod av en jämtlandssamisk man som tillfångatagits på jakttur).

Maria Magdalena Mathsdotter (Nils Eriksson 1992) Del 1/4

Maria Magdalena Mathsdotter (utsnitt ur Erikssons essä)

Under förra hälften av 1800-talet levde sprintarsamen Mats Pålsson och hans hustru Maglena Andersdotter i Kittelfjäll – de är också antecknade under Fjällfjäll och Gitsfjäll – med sina fyra döttrar Segrid Regina, Maria Magdalena, Anna Lisa Sofia och Brita Margaret, vilken emellertid avled ett år gammal. Mats Pålsson tillhörde fjällsamerna och var en så kallad sprintare, vilket betyder, att han icke hade eget skatteland utan fick beta sina renar på andra samers områden. Under vintern från november till april vistades han med sina renar nere i skogslandet och for ofta ned till kustlandet i Ångermanland. Under sina flyttningsfärder från fjällbygden till skogslandet for de bl.a. förbi Dalasjö by i Vilhelmina socken. Där sammanträffade familjen tydligen med bonden Nils Nilsson, vilken umgicks med planer på att starta en skola för fattiga svenska barn i byn. (Se mera därom under kapitlet om Dalasjö skola).—

Pastorn vid franska reformerta kyrkan i Stockholm, Henri Roerich, skrev en bok om Maria Magdalena, sedan han träffat henne i Stockholm. Han kallade sin bok ”Lappland och Maria Magdalena Mathsdotter”, vilken utkom först på franska men översattes till svenska redan 1866. I denna bok skriver han bl.a. följande om denna samefamilj: ”Till byn Dalasjö i Wilhelmina af Åsele Lappmark kom ofta en nomadfamilj bestående af fem personer fader, moder och tre döttrar. Den äldsta, som med sin syster hade tillbringat flera år i en av missionsskolorna, hade derifrån medfört så djupt intryck af allt hvad hon lärt och hört, att hon ej kunde behålla allt det hon af Gud fått, alla de skatter af glädje och frid, som kommit henne till del. Gå ut och lära blef ett behof för henne; man såg henne begifa sig till de jagande och fiskande lapparne, inträda i deras boningar, följa dem på deras resor och öfver allt, såsom en Jesu Kristi apostel lära, förmana, trösta, söka att utveckla sina landsmäns själsförmögenheter och att låta uti de slumrande själarna intränga några af de strålar, som upplyste hennes himmel och gjorde henne så lycklig. Men de mödor hon utstod voro utan tvivel en orsak till att sjukdomen hejdade henne i hennes hänförelse. Det onda tilltog, och då hon märkte att hennes slut nalkades, kallade hon till sig den syster, som följt henne i skolan och lät henne inför Gud aflägga det löftet, att fortsätta det verk hon börjat, och att göra något för sitt folk. Sedan kallade Gud henne till sig.”

Roerich uppgift om att de båda systrarna samtidigt gått i skola är som redan påpekats felaktig, men hans uppgift om, att den äldre systern på sin dödsbädd tagit löfte av Maria Magdalena, att hon skulle fara till Stockholm och be kungen om en skola i Dalasjö, torde vi få godtaga, trots att Maria Magdalena icke med ett ord nämner om detta, då hon den 3 mars 1864 talar med Aftonbladet om sin resa till Stockholm. Där säges, att ”då hon med familjen kommit ned till kustbygden, fattade hon ett raskt beslut. Hon ville själv tala med kungen”.


Nätra, där Marias familj ofta var på vinterbete med renarna i hennes barndom liksom på 1860-talet. Foto: Werner Wångström, 1920-tal. Bild via Örnsköldsviks Museums fotoarkiv.

SVARTA DÖDEN / SVARTEDAUEN (del II) , saga hos åarjelsaemieh

(Del I) (Eng: BLACK DEATH) Berättad av Stina Tomasson, Röberg, Vilhelmina via Nils Eriksson (1992), som  förmedlat.

Han åkte därför till Durrian, [ett kallt och ödsligt ställe på fjället] och satte sig där. När han setat en stund, hörde han en röst, som kom från hans skinnsäck, vilken sade: ”Bär mig tillbaka, här är så kallt så jag dör. Då ska jag inte följa dig mer,” Lappgubben lovade att bära honom tillbaka, om han då stannade där, Han tog sin skinnsäck och åkte tillbaka till Susendalen, Men när han andra gången for till Sverige, åkte han upp till Durrian och satte sig där”, samtidigt som han sade: ”Nu ska jag sitta här tills jag blir kall, då ska nog du också bli kall,”
När han setat en bra stund i Durrian fick han åter höra rösten i säcken som bad: ”Bär mig tillbaka , jag ska aldrig mer följa dig,” Men lappgubben stod fast vid sitt beslut och sa, att han skulle stanna i Durrian, tills han dog, Nu blev rösten ännu mera ödmjuk och bad lappgubben så bevekande att han skulle bära honom tillbaka, ty nu skulle han icke följa honom någon mer gång.

SVARTA DÖDEN / SVARTEDAUEN (del I) , saga hos åarjelsaemieh

(Del I) (Eng: BLACK DEATH) Berättad av Stina Tomasson, Röberg, Vilhelmina via Nils Eriksson (1992), som  förmedlat.

”Svarta döden gick en gång över Susendalen i Norge, så att alla människor dog.
En lappgubbe kom dit och fann hela trakten öde. Alla människor och djur var döda.
Han åkte genast därifrån och skulle fara hem till Sverige, men han kom ihåg, att Bahan [Satan eller Döden] kanske följde honom. Han åkte därför till Durrian, [ett kallt och ödsligt ställe på fjället] och satte sig där.” fortsättning följer

Källhänvisningar och fortsättning följer inom kort!

Samers användande av sjöar, renbete på öar och halvöar, öar i sjöar, älvar osv. Avsnitt Tre (Golf of Bothnia, Swedish coast, northern part).

(Later in English)

Några specifikt intressanta områden som förtjänar sitt nämnande,
och som jag strävar efter att utveckla mig om framledes:

SKÄRGÅRD med öar och kustnyttjande från fastland: Nederkalix  med Råneå. Bör undersökas närmare. Sannolikt och delvis välbelagt vinterbete av skogssamer. Se vidare om Luleälven närmast härnedan.

ÄLVAR: Lule älvs nedre lopp. Oerhört sametätt, inte minst från Överluleå (Boden) och utmed älvmynningen med dessa omfattande kust-, älv-, och ö-strandsträckor. Skogssamers vinterbete, småskaliga (med skogsrenskötseliknnade näring) kustnära samer och fjällsamers vinterbete väl känt och dokumenterat 16-17-18- och 1900-talen.

ÖAR: Ön utanför Ume stad. Många semibofasta samer ser ut att ha hållit till där tidigt. Det kan också ha varit ett löäger för de kringliggande samerna med småskalig renskötsel. Inga sockenlapppar.

ÖAR/HALVÖAR/FJÄRD: Nordmalingsfjärden med Drivan; Järnäslandet; Holmöarna; Rönnholmslandet; Ava med Hemörssundet. Den äldre typen skogssamer; sockenlappar; ”brukslappar” och massor med fjällsamiskt vinterbete. Jag var själv oerhört skeptisk till vinterbetet på Järnäslandet, speciellt kring tiden för Nordmalingsmålets huvudförhandlingar i Hovrätten 2007 (bland annat baserande sig på en mycket trovärdig uppgift från en till samerna välvilligt inställd bofast informant), men de tvivlen vek efterhand och mer eller mindre definitivt efter fyndet av en  mellan västerbottensbyarnas blandad vintergrupp en av krisvintrarna på 1820-talet – vilket redogjordes för i Högsta Domstolen.

Fortsätter med genomgången söderut i nästa avsnitt, Del Fyra.
Till mellanområdena med t ex Pite och Skellefte älvar ska jag också be att få återkomma.
Dessa har jag långtifrån den kännedom som krävs för att uttala mig specifikt om.

Om jag lyckas få fram mer vederhäftig empiri om finska kustens samiska historia;
siktar jag givetvis också på att låta detta stoff inflyta här.

Forts följer alltså!

Nordmalingsfjärden. Bild: http://logdealvensturism.blogspot.se/p/grott.html
Rekommenderar ett besök såväl i trakten, som till länken!

Samernas historia i Västernorrland och på dess landyta: 1. Inre mission av Margareta, fisketräsk, Hammerdal, jordeböcker

Den skrivna historien i Västernorrland kan sägas börja precis i början av 1500-talet; med skattelandet Essans första omnämnande (1506/1511); 1533 års Jordebok på uppdrag av Gustav Vasa samt Hammerdals Marknad 1520, vartill Ångermanna lappmarks lappfogde reste och bedrev handel med samerna. Någon senare idkades handel med de sedermera kallade Konungz lapparne kring Gulsele marknad. I de norrifrån kommande lagda tidigaste jordeböckerna namnges den sydligaste taxerade samebyn till fjälls som Laisbyn; de sydligaste ångermansamerna skiftar ifråga om fisketräsk och skatteland. Det som inte gjorts,  är en i görligaste nån fullödig utredning om vilka fisketräsk samerna i detta område skattade för innan de erhöll skattemannrätt per skatteland..

Därutöver och tidigare har vi de facto den omtalade samekvinnan Margareta, Unionsdrottningens namne, som reste till Malmö respektive Vadstena år 1388/89 respektive 1413/14 Senare under 1400-talet förekommer upgifter om den till namnet okände jämtlandssame, som utsattes för sådana övergrepp att han infångades och därpå ”skänktes bort som present” mellan kungahusen på kontinenten (Prins Hans’ bröllop 1478, se artikel på annan plats i denna blogg).

Margareta, med Guds nåde Norges och Sveriges drottning och rättelig arvinge till och furste av konungariket Danmark, och Magnus, av samma nåde ärkebiskop av Lund, Sveriges primas och apostoliska stolens ombud, hälsa alla lappar, särskilt dem som höra under Sveriges krona, och önska att de måtte lämna alla villfarelser och lära känna sanningens väg. Margareta, en kvinna från Uppsala stift, överbringaren av detta brev, har för oss berättat, att I ännu framhärda i villfarelser och otro och hitintills uppskjutit att mottaga den kristna tron till Edra själars fara och skadlighet. — ”

Nils Eriksson (Sameskolor inom Åsele Lappmark / Nils Eriksson ; utg. av Sten Henrysson;
Umeå 1992):
”Brevet, som är ganska långt, innehåller en sammanfattning av den kristna tron. Sannolikt hade prästerna i Lund för Margareta noggrant redogjort för brevets innehåll. Brevet från drottningen och ärkebiskop Magnus utgjorde också ett bevis för att Margareta icke var någon irrlärerska utan borde hjälpas och understödjas av kyrkans prästerskap”-

1400-talet, om Margareta:

”År 1414 fanns Margareta i Vadstena kloster och där fick hon träffa abboten Sten från Munkalivs kloster i Norge, till vilken munken Philippus Petri ställt sitt brev. Även Sten greps av kvinnans förkunnelse och satte sig ned och skrev med stöd av Petri skrivelse ett brev till ärkebiskopen, som nu var den som oduglig betraktade Johannes Jerekasson, vilken 1408 hade efterträtt ärkebiskop Henrik, men avsattes 1419 för sitt lastbara leverne. I brevet säges, att Margareta i helig nitälskan för utbredandet av den kristna tron bland lapparna natt och dag drivits till sitt verk under fromma suckar, mödor och anfäktelser och att hon i många år vallfärdat till heliga orter och med böner och tårar oupphörligen anropat både konungen och drottningen, ärkebiskopen samt de förnämsta männen både i Danmark och Sverige om hjälp. Ärkebiskopen borde därför tillsammans med de maktägande i landet och prästerskapet göra vad på honom ankomme för att bringa det lapska folket till dopet och till kännedom om den allmänneliga kristna tron. Säkerligen hade samekvinnan Margareta mod att bära fram detta brev till ärkebiskopen. Hon var vid denna tid en person, som förmodligen inte svek sina höga mål. I och med Margaretas möte med den aktade norske abbotten Sten slutar vår kännedom om hennes vidare öden. Något synligt omedelbart resultat av hennes arbete känner vi icke till. Möjligen var ett resultat av hennes arbete, att drottning Margaretas efterträdare på tronen, Erik av Pommern, år 1419 gav en munk vid namn Toste ett rekommendationsbrev till domkapitlet i Uppsala, vilket hade följande lydelse: ”Gode vänner! Eftersom vår åstundan är stor till att kristendomen måtte ökas i våra länder och Guds heder utbredas, så bedja vi eder kärligen om denna brevförare, herr Toste, vilken vi hoppas hava stor kärlek till att alla de vilda lapparna måtte varda kristna och förbliva stadigen i Guds tro, att I honom tillstädjen och unnen, att han måtte allestädes där i landsändarna få predika och säga mässa för dem, döpa dem och höra deras skriftermål och hava fullmakt att avlösa dem från deras synder, jämväl dem, som han haver förr kristnat [författarens understrykning. Detta yttrande tyder på, att Toste förut varit uppe i lappmarken hos samerna, kanske t.o.m. i sällskap med samekvinnan Margareta.” (Eriksson 1992, ibid)

Varför jag ändå ej räknar detta fullt ut i den västernorrländska historien, är för att man som regel räknar med att Margareta härrörde från Åsele eller Åsele lappmark – utifrån en muntlig tradition. Men eftersom någon sådan lappmark icke existerade dåförtiden, är det klart tveksam vartill hon ska räknas. Margareta kan mycket väl ha varit ångermansame (eller angermannalapp, som det skulle ha hetat på den tiden. Ordet lapp kom f ö i bruk först på 1300-talet vid ungefärliga tiden för Nöteborgsfreden, dvs kring 1320-1330-talen). I alla händelser knyter detta an till en senare tradition med samer som går till kungs och organiserar sig på ångermanländsk och jämtländsk jord. Eller kanske på dess snö, om vintern.

Under 1500-talets gång knyts denna den sydligaste av de kända skattlagda s k lappmarkerna, Anundsjö eller Angermanna allt närmare centralmakten. Samtidigt uppstår en dragkamp mellan olika skatteinkasserarcentra; en process som det redan skrivits alltför mycket; rekommenderar Hvarfner 1957, Gustafsson  1968 samt Johan Nordlander i Norrländska samlingar för närmare detaljer.

Om Gulsele marknad och Kutuby skriver jag mer i kommande del.


Som en evig påminnelse om den outtröttliga kolonialismen med dess aldrig sinande ingrepp ser vi kraftledningarna vid Hällbymagasinets dämme, i nordliga delen av Junsele socken. 
Här någonstans kan det vara lämpligt att ta avstamp i den skrivna hsitorien om samerna i Ångermanland. Därmed inte sagt att det inte kan finnas tidigare belägg i södra landskapet.
Bild: 
https://www.geocaching.com/geocache/GC3D2ZK_hallbymagasinet