Katten på råttan, råttan på repet … om en helt dödfödd rättsprocess: Om samerätt, sedvana, missförstånd och maoisters blåslampor (Peter Ericson 4 nov 2019)


Av Peter Ericson, sakkunnig i (bl a) Nordmalingsmålet
Editerad 6 nov

”Att samer mister renar är en företeelse väl lika gammal som renskötseln själv. ”

Imorgon tisdag inleds rättegången mellan Vapstens sameby och käranden, som kallar sig för Vapstens lappby. Här kommer mina tankar omkring detta.

Det är viktigt att vara medveten om att s k Storumangruppen och ”ursamernas” (vilket obehagligt ord) vrede eldats under i decennier av politiska fanatiker, extremister som har och hade sin politiska hemvist i maoismen. Till det kom en ganska urspårad Hr Cramér (1922-2019); med ett fint 1960- och 70-tals-CV (han var bl a Sameombudsman under flera år) som kom att mista Samernas Riksförbunds förtroende åren efter Skattefjällsmålet. Han personligen bar ett mycket stort ansvar för att i åtminstone 20-25 år förföljt forskare och trakasserat renskötare och han kom också och interfererade i Högsta Domstolen under huvudförhandlingarna i februari 2011. Ansvaret för att ha blåst under vreden ligger alltså i hög grad hos Thomas Cramér. Listan kunde här göras längre; men då ifrågavarande person gick bort för mindre än ett halvår sedan stoppar vi där.

Ska Vapstens s k lappby någonsin kunna uppnå rimliga samiska rättigheter krävs nya strategier och rensning i ledens beteenden; mobbing, rasism och hets mot det man kallar ”nordsamer” (vilket vanligen handlar om personer med fyra generationer och närmare hundra års rötter i aktuell trakt; och i de allra flesta fall människor med en mångfacetterad bakgrund, där vanligen också syd- eller umesamer ingår i släktträdet).

Vapsten var förr en seminomadisk sameby med kalvningslandet betydligt längre ned, åt skogslandet till. Om Vapstens s k ”lappby” ska ges rättigheter; skulle i nästa skede de gamla lyckseleskogssamiska skattelandsinnehavarnas ättlingar kunna stämma de förutnämnda, för att få rätten tillbaka till sin fd seminomadiska by med intensiv renskötsel; eller Umbyn att få tillbaka sin skogslappby. Sedan kan ångermannasamerna stämma de gamla Vapstenssamerna, de seminomadiska. Och medelpadssamerna ångermannasamerna. Och hälsingesamer osv osv.

De gamla skogssamiska skattelandsinnehavarna kring Lycksele miste sina renar och sina rättigheter. Vems fel var det? ”Ursamernas”? Det här skedde då seminomadismen utvecklades till helnomadism under några intensiva decennier på 1800-talet – speciellt tiden 1820-40-tal, men processer kan sägas pågås under större delen av 1800-talet, samtidigt som den pågår mer eller mindre tydligt från ca 1600 till 1900.

Vapsten sameby har sina sidor; det ska gudarna veta.
Men rätten till renskötseln i aktuellt område har dom i hög grad själva upp- eller inarbetat. och byn som sådan är den juridiska enhet som bär denna rätt.

Sedvanan i vinterbeteslandet grundlades på en fin serie välbelagda betesvintrar på 1820-talet. Då talar jag om de vintrar som just undertecknad lyckades belägga i Nordmalingsprocessen, under arbetet med den 2000-2011 (förhörd i Tingsrätten 2005, Hovrätten 2007 och i HD 2011; totalt åtta dagars sakkunnigförhör!).
Dessa vintrar, tillsammans med ett antal vintrar på 1840-50- och 1860- och inte minst -80-talen konstituerade ett äldre regionalt skikt av samer med rötter i den skogssamiska tiden. Jag har förresten skrivit om processen då skogssamebyar blev fjällsamebyar och seminomader blev helnomader under 1800-talets första hälft, det kan man läsa i Samefolket no 10-11/2002 och 2-3/2003.

Med allt detta sagt är det av nöden att snarast införa de tolkningar av samernas kollektiva men tillika på personligt ägande baserad renskötselrätt som var rådande före 1928. Samebyn bör ha ett ansvar för alla de samer som vistas inom dess område. Tolkningarna bör också omfatta jakt och fiske och andra nyttigheter som krävs för en självförsörjandegrad inom ramen för traditionellt och moderniserat urfolksleverne.

Att samer mister renar är en företeelse väl lika gammal som renskötseln själv. Roger Kvist beskrev förtjänstfullt och glasklart i sin avhandling 1989 hur detta fungerar.
Svenska staten kan beskyllas mycket; men just detta kan vare sig den eller Vapstens sameby lastas för, i varje fall knappast i någon avgörande grad. Bäst att behålla beskyllningarna till det som bär – och det ska gudarna veta att det är väldigt många olika saker!

BILDEN: Ur tidningen Advokaten 5/2011 (via sajten E-magin.se).
Samebyarna Rans, Ubmeje tjeälddies och Vapstens vinst i Nordmalingsmålet hade en omfattande betydelse för stora delar av det svenska renskötselområdet; bl a genom att man via advokaterna – samernas ombud – lanserade och etablerade traktsbegreppet i förståelsen vinterbetestrakt. Samerätten är kollektiv och en process sådan som den som nu är på kommande borde inte kunna inträffa.

Kvists avhandling: http://libris.kb.se/showrecord?q=Kvist%2C+Roger&r=&n=1&id=814886&g=&f=&s=r&t=v&m=10&d=libris

 

Sameradion: Om P-O Nutti (ljudlänk)

 

Samlingssida Sameradion ”Vapsten vs Vapsten”

https://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=2327&grupp=33504

Tematimme om processen

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=7336861

Torp: Ovanlig start på Vapstensrättegången

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=7337799

Ernst Manker: Torkel Tomasson som etnograf (ur Västerbotten 1941)

När Torkel Tomasson en gång lämnade renstigarna i Vilhelminafjällen
för att gå den lärda banan, var han redan en
mogen man, som visste vad han gjorde. Han ville på den
vägen efter bästa förmåga tjäna sitt folk. Motsättningarna
mellan samefolket och dess grannar och även mellan gammalt
och nytt inom dess egen livsföring, själva kulturutvecklingen,
hade lett till alltmer invecklade och brännande sociala problem,
som ropade på sin man. Tomasson valde också den juridiska
banan för att få de förutsättningar, som uppgiften krävde. Samefolket behövde sin egen jurist, som hade insikt både i det allmänna rättsväsendet och i den lilla folkminoritetens säregna
förhållanden.
Befordringsvägen visade sig dock svårare för samefolkets
egne talesman än någonsin en klövjestig för nomaden, och Tomasson nådde väl inte den sociala ställning han förtjänade.
Men han skapade sig och sitt folk ett språkrör med Samefolkets
Egen Tidning, och vid sidan om sin blygsamma kanslitjänst i
Falun förde han sitt folks talan med en intensitet och kraft, som
knappast varit starkare eller av större betydelse, om han suttit
som lappfogde. Då hade han varit bunden till ett visst distrikt,
nu talade han till och för hela sitt folk.
Det var inga lätta uppgifter han fick att ge sig i kast med:
konfliktämnen mellan renskötarna och nybyggarna, lapparnas
bosättningsfråga och deras möjligheter att idka jordbruk, ren4
skötselns organisering, renskötselprodukternas avsättning, lappadministrationen, representationsfrågan, nomadskolans omläggning, vården av de gamla etc. Utan fruktan gick han svårigheterna in på livet, och även när det var förenat med en skarp
kritik av administrationen och dess åtgärder, skedde det alltid
med en ärlig strävan att få missförstånd rättade och frågorna
sakligt utredda — detta måste nog även den erkänna, som inte
i allo delade hans åsikter. Med sin orädda ventilering av alla
de sociala frågorna hade Torkel Tomasson sålunda klarlagt
dem från lapsk synpunkt och därigenom på ett förtjänstfullt sätt
bidragit till en utjämning av de ras- och intressemotsättningar,
som gjort sig gällande inom lappmarkerna.
Personligen gav han knappast intryck av att vara en stridbar
man. Han var en äkta same till sitt väsen, god och försynt,
stillsam och tillbakadragen, men när det gällde, visade han sig
seg, envis och stark — alldeles som den oansenliga fjällbjörken,
som segt håller sig kvar och trotsar stormen. I den sociala
kampen tedde han sig också ofta som renskötaren inför en stor
och svårmanövrerad renhjord, då en smidig intensitet betyder
mer än stora åthävor och ilsket domderande; hans polemik var
sålunda vanligen hovsam till formen men stark i sak. Mest
lössläppt och frejdig var han i striden mot ”lappromantikens”
spöke, som stod hindrande i vägen för en naturlig social och
ekonomisk utveckling. Då var han som sagans lille kvicke sameman mot den dumme jätten Stalo.

Torkel Tomasson blev för sin tid samefolkets främste talesman och sociale kämpe, men med lika goda förutsättningar kunde han ha blivit sin stams etnografiske utforskare. Nu fick vetenskapen bli ett sidoordnat intresse för honom, men den
som bläddrar igenom tidningens alla årgångar kan inte undgå
att beundra hans insats även på detta område. Närmast har
han väl med sina etnografiska och kulturhistoriska artiklar vänt
sig till sina egna stamfränder, då ju tidningens uppgift i lika
hög grad gällde lapparnas bildning som deras sociala rätt, men
han har även kommit med primärmaterial, synpunkter och vetenskapliga resonemang, som med respekt noterats bland yrkesforskarna. En etnograf bläddrar sålunda med både glädje och behållning i Samefolkets Egen Tidning, och jag får lust att ur
Torkel Tomassons 22 årgångar plocka fram några av hans
egna artiklar av etnografiskt innehåll.
Redan i första årgången, 1919, finner man ett par artiklar av
stort intresse, det ena om fyndet av en träseite på Marsfjället,
6
Torkel Tomasson i sin studerkammare i Uppsala, där Samefolkets Egen
Tidning startades. Foto: Qust. Wallerius.
som senare på Tomassons föranstaltande räddades till Nordiska
museet, och den andra om de s. k. stalotomterna. Dessa underliga tomter med en ringformig jordvall kring det några decimeter nedsänkta jordgolvet voro välbekanta för nomaderna på många håll i fjällen, så gott som alltid uppe i övre björkregionen, på gränsen till kalfjället. Men då det nedgrävda golvet
tedde sig främmande för de senare generationerna, hade man
kommit att förknippa dem med sagans stalofigur. Forskningen
har heller inte, i den sparsamma mån den tagit befattning med
dessa fornlämningar, helt velat tillerkänna lapparna upphovsoch äganderätten till dem utan hellre sökt lagfart åt andra nordbor såsom jägare och fiskare här uppe. Man har till och med ifrågasatt, om inte dessa tomter härrörde från de gamla birkarlarnas handels- och skatteuppbördsresor — de skulle alltså ha burit någon sorts torvhus, som på sin tid tjänat birkarlarna till logi på samma sätt som Lappväsendets stugor i våra dar
för lappfogdar och tillsyningsmän.

De gåtfulla stalotomterna lockade emellertid Tomasson till ytterligare studier, och tio år senare, 1929, fick han Svenska Turistföreningens stipendium för att göra närmare undersökningar i Västerbottens och norra Jämtlands fjällvärld. Det blev också

en undersökning, som skulle ha hedrat en etnograf eller arkeolog
av facket. I tre längre artiklar i årgångarna 1929—30 redogör
Tomasson utförligt för sitt arbete och kan slutligen efter all analysering och med stöd av tomternas läge, allmänna karaktär, dimensioner och allehanda tekniska detaljer på ett övertygande
sätt leda i bevis, att på dessa tomter stått vanliga lapska bågstångskåtor. Det nedsänkta golvet får sin sannolika förklaring
i samband med en tradition om att man grävde ned kåtagolvet så
pass, att denna nedsänkning tillsammans med den uppkastade
jordvallen runt om skyddade det sovande folket mot de kringstrykande tjudernas pilar — en tradition, som man för övrigt
möter långt utanför de av Tomasson undersökta områdena.
På samma sätt tog han under årens lopp upp det ena etnografiska problemet efter det andra till saklig granskning, varvid
han alltid lade sin framställning så, att den både var begriplig
för stamfränderna och värd att noteras och begrundas på
forskarhåll. Några fler med anslag företagna fältundersökningar kunde han väl inte stöda sig på, men han gjorde dock
åtskilliga resor både i nordligare och sydligare lappmarker och
bland både skogs- och fjällappar; värdefullare än detta var dock
hans personliga erfarenheter från hemsocknen, Vilhelmina, och
framför allt hans arv av släktets hela tradition och livssyn. Både
den andliga och den materiella lapska kulturen blevo sålunda
belysta i hans artiklar, som inom den förstnämnda kategorien
handla om bl. a. ”trolltrumman” (1922), samerna och vetandet
(1924), julfirandet (1925), stainak och andra abnorma renformer
i samernas föreställning (1926), dialekt och folktradition (1935),
Anders Fjellners uppteckningar och diktning (1938) och ljvet på
en kyrkplats, Fatmomakke (1940); rörande den materiella kulturen finner man artiklar om renskiljningsmetoder och renslakt
(1924), skidrännan och de oliklånga skidornas uppkomst (1928),
vargjakt (1931), renens kastrering (1939), tillvaratagandet och
den museala vården av samiska kulturminnen (1934, 1938 och
1939) m. m. En fråga, som Tomasson upprepade gånger sysselsatte sig med, var samernas invandring till sitt sydligaste utbredningsområde (1921 och 1929), och vidare gav han bl. a. historiska översikter rörande samernas beskattningsväsen (1920),
skolväsen (1921) och fattigvård (1922), varmed han tangerade
sin sociala huvudverksamhet, som jag här inte närmare skall ingå på.

Sitt vackraste disputationsprov som vetenskapsman gjorde
han med sin uppsats om skidrännan. Han var då djärv nog
att som opponent möta skidforskningens dåvarande främste, den
fruktade professor Wiklund, och som alltid gjorde han det med
hovsamt ordval men stark i sin kritik. Wiklunds åsikt, att samerna lånat av nordborna inte endast namnet på skidrännan
utan också konsten att tillverka skidor med ränna, kunde han
inte godtaga, och sedan han avslöjat en insikt i skidtillverkningens teknik och elementära grunder, som väl endast skidans
klassiska mästare, lapparna, ägde, anförde han sådana skäl för
en motsatt åsikt, att den store motståndaren senare i sitt svar
gav honom ett erkännande, som kunde kommit vilken forskare
som helst att brösta sig av stolthet: ”Torkel Tomasson kommer
säkerligen att slå ifrån sig med bägge händer, när jag påstår,
att detta är en regelrätt, klar och skarpsinnig vetenskaplig framställning.” Vad Tomasson ville bevisa och i varje fall framlade
goda skäl för var den teorien, att sameskidans breda hålkälsränna näppeligen var en uppfinning utan en upptäckt, gjord av
en same någon gång, när han ur en mot solen lutad tjurtall skar
sig en skida för skarföre. Kärnveden släppte, och nyttan av den
därvid uppkomna rännan framstod snart för tillverkaren.
I sina undersökningar visade Tomasson sig vara en god analy11
tiker, som gärna benade upp problemen i smådelar för att komma till den elementära grunden. Framställningen blev därigenom
stundom något omständlig. Men den är aldrig tvetydig eller
oklar. Man märker den juridiska skolningen.
Sedan flera år hade jag nöjet att samarbeta med Torkel Tomasson i etnografiska ting och rörande den lapska kulturminnesvården. Både i hans hem i Falun och i museerna i Stockholm stodo vi ofta med små utsökta prov på samisk smak och handaskicklighet i våra händer. I sitt sätt att handskas med de gamla
mästerligt gjorda bruksföremålen avslöjade han en värmande
pietet för allt det äkta i de gångna släkternas kultur, som också
tog sig uttryck i hans vana att gå i sin gamla nationaldräkt, antingen han vandrade i sin hemsockens fjälltrakter, skötte sin tjänst på landskansliet i Falun eller promenerade på huvudstadens gator. För den som kände hans reformiver på samepolitikens område, tedde sig detta måhända något underligt och inkonsekvent. Men hemligheten var, att vördnaden för det förgångna och tron på det kommande ingått en harmonisk förening i hans väsen.
När Torkel Tomasson i julmånaden 1940 vid ännu inte fyllda
60 år gick bort, föll ett av bladen ur den fyrklöver av akademiskt bildade samer, som vårt lilla fjällfolk kunde känna sig
stolt över — de tre återstående äro den stridbare kyrkoherden
och ”lappriksdagsledaren” Gustaf Park, som övertagit redigeringen av Samefolkets Egen Tidning, kontraktsadjunkten Erik
Daunius, känd för sin ypperliga lilla avhandling ”Om de hedniska lapparnas gudabilder” i denna årsbok 1926, och den lovande unge forskaren Israel Ruong, som vid sidan av sin nomadlärartjänst gör framgångsrika studier både vid Alma Mäter
i Uppsala och ute i fjällvärldens stora arbetsfält. Luckan i deras
led kommer måhända snart att fyllas av någon yngre stamfrände med den rätta hågen, men vad ingen yngre har samma
förutsättningar för som Tomasson, det är att göra den mono12
graii över Vilhelminalapparna, som vi sedan ett par år planerade. Om inte förr så när han blev pensionerad, skulle Tomasson skriva en kulturhistoria över sin hemsockens stamfränder,
som kunde ingå i Nordiska museets serie ”Acta lapponica”.
Ingen hade kunnat göra detta bättre än han — med sitt folks
eget psyke, den renskötande nomadens erfarenheter, nödig skolbildning och vetenskapliga insikter. Hans plötsliga bortgång
stoppade förverkligandet av denna tanke, men vi få vara glada
och tacksamma för den vetenskapliga insats han redan gjort med
sina studier och uppsatser i Samefolkets Egen Tidning. Tack
vare goda medarbetare bland stamfränderna både i norr och
söder kunde han också så att säga föra journal över händelsernas gång, varför hans tidning får räknas bland de viktigaste
källskrifterna om samefolket i senare tid.

Fler illustrationer i årskriften Västerbotten 1941,
varifråpn texten är hämtad: https://www.vbm.se/wp-content/uploads/2017/09/1941.pdf

Skötesren, goda grannar, samer & bofasta. Om rotegång & urfolksstatus: norrhälsingesamerna igen…

Om Dellen och Norrhälsingland som en något utstickande del i södra Saepmie.

Så varför trivdes samerna så fint i Norrhälsingland (ex Bergsjö, Gnarp och Dellenbygden) ?

Det bör vara inte minst för att de fick husly, vård och mat för dagen om de hungrade.

Var det så här någonannanstans?
Var det så här överallt?
Är det en reminiscens från äldre historisk tid?
Ryssarna (eller mera korrekt uttryck sovjetryssarna) Krupnik och Khazanov skrev på sin tid en del om symbios mellan nomader och bofasta. Sannolikt kan en del av dessa teorier appliceras på de relationer som byggdes här och annorstädes.

Exemplen kan mångfaldigas; är i det närmaste legio i landskapen Ångermanland, Medelpad och Hälsingland samt historiskt även i de flesta delar av Jämtland-Härjedalen. Skötesrenägandet och de nära relationerna som kom att utvecklas mellan renskötarna och de bofasta bönderna och nybyggarna kom på viss sikt att leda til lavundsjuka på andra håll. Det är såvitt vi har förståt bakgrunden till dagens hat: avundsjuka, missunsamhet

Men är det då någonting som utmärker Dellen och delar av övriga Norrhälsingland specifikt?Jo; men det är nog det att de nära relationerna mellean samer och andra i bygderna ifråga tidigare och tydligare än på andra håll manifesteras i skriftligt dokunenterad form: vi kan utläsa det i ministerialböckerna. Skriftliga uppteckningar och muntliga intervjuer låter sedan antyda att företeelsen vidmakthållits genom flera århundraden. Ännu kring 1920-30-talet vallfärdar – exempelvis –  fattiga samer till en by som heter Vade i centrala Bergsjö. Detta framgår med ymnighet i det muntliga intervjumaterial som bevarats av Jämtlands läns museum utifrån de spänannde intervjuer som genomfördes av Olle ”Rajd” Andersson m fl främst under perioden 1979-83. Redan under 1600-talet noterar vi dessa nära relationer.

Boende i bagar- och bryggstugor (och understundom i boningshusen) är en företeelse som i Medelpad och Hälsingland växer fram under främst 1910-talet. Samma period gäller för samer och kustbönders relationer i södra och centrala Ångermanland samt i delar Ådalen och s k Höga kusten. Långt tidigare syns täta relationer ha funnits i västra och norra samt nordligare och mer inte/västra delarna av centrala Ångermanland.

Andra tidiga exempel finns, dels ifråga om verddi-systemets utövande i reella Lappland och i stora delar av Västerbottens inland; alltså mera i nybyggarbygd. Här torde samma fenomen som i t ex Härjedalen kunna skymta fram; där relationerna blivit riktigt intima och utbytet flitigt, har i en annan ände avundsjuk kunnat dyka upp. Under vårt arbete i Nordmaling framskymtade en liknande företeelser ordentligt påtagligt.

1700-talets statliga tvångsingrepp
Kom sockenlappssystemet eller det senare och därpå följande bofasthetstvånget att göra samerna mer assimilerade och ”samkörda” med den övriga befolkningen? I grunden högst tveksamt. kanske någonstans. Men de skulle ändå hållas åsido och avsides. man höll sig gärna också avsiktligt på sin kant – vilken torde ha gått över inte minst kvinnorna och ökat på spädbarns- liksom barnsängsdödligheten.

Till slut: Varför så speciellt i just Norrhälsingland? 
Vi vill mena att samerna haft en lokal och regional urfolksstatus i trakten.
Helt enkelt.

 

Mer om hälsingesamer; om samförstånd samt om värdsystem kommer i denna blogg framöver.


Peter Ericson 21 oktober 2019 

Ingen fotobeskrivning tillgänglig.
Bilderna, ovan: Också i Medelpad och sydligare delar av Hälsingland togs samerna ofta gärna väl om hand vid t ex ålder- eller sjukdom. Just här ser det dock ut att vara ett utpräglat sjösamiskt (möjligen också kustskogssamiskt) årstidsläger i Enånger år 1695. 

Nedan: Detalj. Jacob Danielsson med hustru Malin; Mårten Hindrichsson m fl samer 1695 i Enånger, Hälsingland. Dessa utpräglade kustsamer synets annars ofta i Gnarp och Tynderö.Ingen fotobeskrivning tillgänglig.

Fälmän & bottniska samer – Bertil Bonns om samerna i säljakten (1990)

Mina egna funderingar utifrån detta kommer i en senare bloggpost.
Kort kan dock sägas att detta kommer Du att höra mer om!
Peter Ericson 6 sep 2019


Ur ”Fälbåtar och fälmän” – Bertil Bonns
(Västerbotten 1990)

Härifrån borde det inte längre möta något hinder
att finna svaret på vilka befolkningsgrupper som en
gång möttes och vilken bakgrund pytarna kan ha haft.
Egentligen har svaret funnits länge, det är bara ingen som har ställt frågan.
Olavi Korhonen skrev i Bottnisk Kontakt IV
(utgiven av Skellefteå museum 1989) om de samiska
ord som förekommit vid säljakt, däribland just pytare.
Han nämner också spridningen av ortnamn med samisk bakgrund i anslutning till den färdled som Peter Gustafsson så träffande kallar för ”säljägarnas E-4”.

Vidare redogjorde Åke Sandström i samma skrift
för samiska indikationer på Holmöarna, vilket måste
tillmätas stor betydelse i sammanhanget då orten
har varit en av de allra viktigaste knutpunkterna i
sam band med fälresor. Dessutom är det härifrån
mycket nära, både geografiskt och än mer med fälmäns ögon sett, till det östra kvarkenområdet som var säljaktens verkliga kärnområde.
Helmer Tegengren skriver i sin bok ”En försvunnen fångstkultur” om ett påvisbart samiskt befolkningsinslag vid den österbottniska kusten ännu på
1600-talet, som med tiden försvinner på okända vägar.

Listan över klara indikationer över att samerna var de ursprungliga experterna och läromästarna i fråga om säljakt kunde göras åtskilligt mycket längre.
Här skall kort bara nämnas en direkt parallell till nordnorge där i tiden en framträngande skandinavisk befolkning lärde sig jaga säl av samerna.
Tegengren å sin sida ville se ett klart inflytande från nordost i den bottniska säljakten, vilket inte heller talar mot en samisk bakgrund.

Olaus_Magnus_-_On_the_Crowned_Cliff_and_the_Richness_of_Fish_Near_it
BILD: Olaus Magnus skildrar Bjuröklubb. Originalbildtext via Wikimedia Commons:
To the left is the cliff of Bjuröklubb, the most eastern part of the province of Västerbotten. Olaus Magnus described the top of the cliff seen from distance as a crown with three points. Around the cliff are flat rocks where fish are dried, which also is seen on the woodcut. Six seals surround a small island.
 
Datum Published in 1555

Källa ”Historia de gentibus septentrionalibus”, book 2 – retrieved from Lars Henriksson’s clipart collection, descriptions used with permission.

 

Man kan därför anta att det var bondeköpmännen
(bondeseglarna, eller vad man föredrar för benämning) som tidigt insåg de ekonomiska värdena i säljakten och åtminstone till en början anställde
samer som sakkunniga jägare. En motsvarande företeelse kan ses på Gustav Vasas tid, han hade ju som bekant näsa för affärer, då kronan i varje fall ett år
(1559) lät utrusta egna båtar från Korsholm. Det finns också dokumenterat att kungsladugården därstädes köpte in isbåtar (år 1583: 7 st, 1592: 6 st),
okänt om det var för jakt eller handel. Samma kungsladugård höll sig förresten en kort tid med egna renskötande samer i Vasa skärgård.

För att göra en lång historia kort kan noteras hur, också enligt Tegengren, samerna som befolkningsgrupp försvinner från trakten på 1600-talet. Men som han själv påpekade: då samerna försvinner som urskiljbar grupp ur domböcker (hans källa) behöver det inte betyda att det är individerna som försvinner för den skull.
En troligare förklaring är hellre att många assimilerades och därmed inte längre särskildes som etnisk grupp. Samme författare har påvisat från Kemi hur snabbt en sådan process kunde äga rum då de tidigare vildrensjagande samerna blev
bofasta på den orten. Kanske kan många av våra skärgårdsbor och andra påräkna en härstamning från samer. En del uppgifter, tills vidare diffusa, tyder på det.

Samerna var också kunniga i båtbygge, och det är känt att de kunde bygga större farkoster. Från nordnorge är det t.o.m. dokumenterat: ”the byggia Jachter, them the sällia till the som i Norige boo, hwarmedh the segla till andra länder.” (Rheen 1671.)
Tyvärr är mycket litet känt om utseendet på dessa
större båtar – och än mindre från Bottniska viken.

Därför är det ännu omöjligt  att se ett direktare
samband mellan samiskt båtbygge och fälbåtarnas
säregna byggnadssätt. Det kan lika gärna röra sig om
en lokal novation, eftersom fälbåtarnas byggnadssätt samtidigt återfinns hos en hel grupp båtar med vitt skilda användningar inom kvarkenområdet.
I förbifarten skall här bara nämnas ett eventuellt
samband via ordet haxe.  Forts här i länk (s 282f, start nederst, originalpaginering):

https://www.vbm.se/wp-content/uploads/2017/09/1990_4.pdf

Fetstil och kursiv av PE

Vem var major Schnitler och hur bevisar hans verk två nationers landstöld av samer?

Major Hans Peter Lorentzen Schnitler, halvbleking via mödernet och pomrare, var Peter född i Christianshavn i København den 17 januari 1690 (död i Trondhjem 23 jan 1751). Blev inkopplad ganska sent i det som kommit att betraktas som hans främsta livsverk: Grenseeksaminasjonsprotokollen 1742-45.

Schnitler, Peter

Och vad var det nu de skulle bevisa, dessa protokoll?

Om själva gränsundersökningarnas principer och metoder i sig kommer vi – hoppas vi iallafall – att utlåta oss lite mera senare. Det intressanta i kråksången är emellertid detta: fjällen är ännu 1742 befolkade av i princip undantagslöst samer.

Det centrala i den här processen är att samerna alltför ofta betraktas som ett slags icke-varelser. ”Här har ingen bott”, säger nybyggarbönderna närmast fjällkanten. ”Bara samer” (eller ”berre finnain”)

Stölden av fjällen, av skattelanden och av samernas marker sker helt ogenerat i realtid, och detta bevisas med all önskvärd tydlighet i samma realtid.

Jag har själv haft förmånen att indirekt under regeringen och för samebyar i Jämtland arbeta med detta ställvis oerhört belysande material (detta i samband med ännu bidande svensk-norska renbeteskonventionsförhandlingarna). Gränsgängeri och gränsundersökningar har ju ägt rum allt eftersom i den långa historien om kampen om herraväldet över det som idag är Jämtlands län.

Man kan bara slå upp en av de tre banden slumpvis, och samma slags material kommer att finnas för ögonen: (ex Bd 1, Schnitlers Protokoller II (1962 red Nissen-Kvamen): ”Liigeså Veed Vidnet, at Jemterne og de Svenske Lap-Finner Fiske i Giorms-vandet, Som ligger kun 1/4 Miil liige i Nord fra Frostviig-vandet: Endskiønt hand ved, at en norsk Lap Fin Ole Nilsen tilforn af dend Kongl: Norske Foged har bøxlet Samme Giorms-vandet” Informant här är Hans Bentsen Qvaeljen i ”Jnderøens” fögderi på Sverve gård i Sneaasens socken (Snåsa). Det framgår också att nybyggarna börjat trycka på närmare de samiska områdena från 1690.

Schnitler sitter i resans början, som vi meddelat tidigare i bloggen, och fantiserar om en snabb tvångsackulturering för att ta ur det ”hedniska” och ”nomadiska” ur samerna, lite i stil med de förslag som senare insändes av en engagerad allmän- eller möjligtvis överhet i samband med det svenska Patriotiska Sällskaprets pristävling utlyst åt 1787. Man vill då placera ut samebarn, tvångsomhänderta eller kidnappa dom och liksom lära dom bondmanér. Lyckligtvis överger till synes Schnitler denna tanke, en bit in i projektet, då han fått umgås med samer som skjutsfolk och kanske inser att dom inte är så alldeles obildbara som han tidigare tycktes intalat sig.

I Verdals utmarker (Suul) säger  på sidan 75 ff (a.a.) Tørres Nielsen Suul, 55 år och med fem barn: ”Skytteri er her kun Ringe, fordj Lap-Finnerne drage af med det viildt, om noget findes” (fattas bara?). Denna trakt har man också etiketterat såsom liggande under Suul.

På s 93 i samma band dyker ett intressant och belysande förhör upp,med en same född i Hammerdals lappmark, men nu sittandes i Ogndalen i Sparboe-gield, Jnderøens fögderi:

heeder Lars larsen en Lapfinn, er fød paa Hammerdals Field i Jemteland,af Finne-foraeldre, noget over 40 aar gammel, gift, har 6 børn har haft over 20 aar Sit Tilhold i Sneaasens-Fielde, og nu tilholder i Sparboes fielde i Norge. Er døpt i Hammerdals Kierche, har gået Sidst til guds (sic) bord i Sneaasens Kierche siistleeden høst, Siiger at viide, hvad Eed betyder, (og Syntes for Raetten at vaere en Skickehelig Fornuftig Mand, der og talte godt norsk.

Vi ska försöka hitta Lars’ dop samt eventuellt gå djupare i just den här delen.

Materialet är alltså likväl mångfacetterat och spretigt om än tendensen till att se ned på samerna är legio, liksom herrefolkmanéren; om än det senare skiftar med dagsform. Kristendomskunskap och erfarenhet av sakramenten ter sig avgörande. Det tar tid att gå igenom detta ymniga material; och utkomsten är mer än någonsin avhängig vilka frågor vi vill ställa till materialet.

Rent etnologiskt väcker också en annan, tidigare intervju vårt intresse: ovikensamiske Morten Nilsen intervjuas 26 april 1742:

Hand heeder Morten Nilsen; Er Føed i et Jemte Field, Som ligger til oviigens Praetegield; af Finde-Folck (same/PE) og var hands fader lensmand iblandt Findnerne; Stundum har hand vaerit paa dem ved Røraas: men maeste tiiden paa Fieldene hen ved det Liusendalsche kaabber vaerck i Herjedalen, og Sal: general Budde har meget brugt ham til Skytteri –
     Denne Find viste vel at forstaa Norsk og at Svare paa norsk.

Han var döpt i Hede; hade fordom gått ed vid Härjedalens tingsställe. man torde kunna säga att han var bruksjägare. Kan vara oerhört intressant att se om han betraktas som en same i ministerialböckerna.

Här bryter vi, och hoppas på tillfälle att återkomma inom en någorlunda nära framtid.
Vi kommer definitivt att ägna oss mer åt frågan om nationalstaterna Sveriges och Norges landstälder av samerna; och vi kommer att visa varför framför allt dessa stölder i realiteten kom att äga rum just under 1740-talet.

Böckerna i serien Schnitlers grenseeksaminasjonsprotokoller kan, häftade, skaffas via norska Riksantikvaren för en i norska sammanhang nästan förbluffande human penning (utgivna av Kjeldeskriftfondet). Kommer senare att lägga ut länkar till dessa skrifter. Lyxutgåvor torde också finnas.

Peter Ericson
4 september 2019

Maria i Stockholm 1866: ”som ett minne från 19:de seklets civilisation och till ewärdelig skam för myndigheternas slapphet”

Till ewärdelig skam för myndigheternas slapphet.
Om Maria M. Matsdotters (1835-1873) andra besök i Stockholm

”Från Lappland ingår återigen ett sorglig budskap genom den patriotiska Maria Mattsdotters i hufwudstaden warande beskyddarinnor, för hwilka hon omtalar att nybyggarne ej wilja upphöra att förfölja lapparne: de höra skogarne, tända eld på dem endast för att förstöra betet för renarne och hetsa hundar på boskapen, så att de arma djuren bli så skrämda, att de fly öfwer fjellen till ryska och norska lappmarkerna, hwarigenom de swenska förlora dem. —

När man tänker sig att så förfölja oskyldiga, redliga, fromma och wackra djur, hela familjens enda bergning och underhåll, ryser man att menniskan kan wara så elak, och detta för att ej wilja inhägna sin nyodling, då det finnes skog, utan heldre tänder eld på den och låter de brända stommarna (sic) stå qwar, som ett minne från 19:de seklets civilisation och till ewärdelig skam för myndigheternas slapphet” – Nu har den sjelfuppfostrade Maria under nybyggarnas grymma hotelser ånyo begifwit sig till Stockholm, för att af konung och folk begära skydd och frihet å sin fädernebygd.”

Nya Wermlandstidningen 5 dec

Not: Vi har senaste dygn hittat pastor Henri Roerichs adress under denna tid.

EPILOG: De hävdas att odlingsgränsen blev en följd av detta besök samtt det attt Maria därefter i samband med vinterbete i Härnösand fick träffa den väserbottniska landhövdingen Almqvist på genomresa. De frekventa kungamötena verkar också ha gett resulat.

Bilder: Maria, litografi av Slachter och Seedorff efter Lotten von dübens foografi. Via G von Düben (1870). fotografi av Stockholms Dagblad tillika pastor Henri Roerichs bostadshus 1866. På Clara Strandgata, numera Vasagatan.

VISTEPLATSEN UTANFÖR UMEÅ 1652 och en tur på Kvarken. Besök hos samerna 4 lieues (12 km) utanför Umeå år 1652 (greve Loménie) Del 2:2 Kvarkenfärden och sameflickorna

Jag har aldrig farit så fort. Man skulle kunnat tro att själve den onde lyft oss iväg och ändå var våra renar, då vi anlände till Umeå varken svettiga eller på något sätt andfådda. Anteuntque ventos. De förflytta sig säkerligen fortare än vinden och ett skepp för fulla segel skulle ha svårt att följa dem — åtminstone på land. De är så säkra på foten att de aldrig snubblar.

Det är ett nöje att se en sameflicka fara nedför ett brant berg, täckt med djup snö, i sin lilla båt, som hon med en hand håller på rätt köl med hjälp av en lång stav, för att den ej skall välta och draga med sig renen och hela ekipaget nedför sluttningen. Detta inträffar ej — så skickliga äro dessa kvinnor och så till den grad passar detta upptåg de trevliga djuren. Djuret springer ändå så fort det kan, med huvudet nedböjt som det skulle göra på släta marken. Vi hade stort nöje av att betrakta detta, men vi ville inte pröva på själva.

Vi gav till de båda flickorna och mannen, som hade kört oss, en rulle tobak, fyra pipor och brännvin i en lerkruka. Allt detta kostade oss fyra livrés och tio sous ungefär. Aldrig har jag sett så glada människor! Vi fick dem att sjunga och dansa, vilket de gjorde riktigt vackert på sitt vilda sätt. Men det som gladde mig mest var att se dem brottas med mycken smidighet. Till slut välte den minsta omkull den kraftigaste och gav henne en örfil som straff för att hon hade låtit besegra sig, men den andra bara skrattade däråt.

Resan över Kvarken

När vi hade skilts från samekvinnorna, mycket nöjda med dem —- for vi ganska länge utmed Östersjön eller Oestzée fortfarande från väster till öster med någon dragning åt norr. Vi sökte efter ett lämpligt ställe för att ta oss över till de öar, som ligga mellan Umeå och Finland. Därifrån tänkte vi sedan bege oss över det frusna havet i våra slädar. Men isen var vid kusten så hög, att man på avstånd kunnat ta den för spetsiga klippor. Till slut kom vi genom en ganska besvärlig passage ut på isen och skakade fram mer än en timme. Jag visste inte från början vad orsaken till skakningen var, emedan natten inträtt för mer än en timme sedan.

Detta skakande beredde mig emellertid ingalunda något nöje. Jag skall snart berätta mer ingående därom — det är ett beaktansvärt fenomen. Vi kunde ej göra överfärden på mindre än två dagar och denna kväll — eller rättare sagt denna natt — anlände vi mycket uttröttade till en usel fiskarkoja, som låg på en av de öar jag just talat om och som varken jag eller Sanson, som gjort en karta över min resa, vet namnet på.

Snön hade hela tiden från Umeå slagit oss i ansiktet i stora flingor ocn taket på min släde var därför nära att störta in och falla över oss. Vi ångrade högeligen att vi inte hade väntat i staden, där vi hade funnit oss mycket väl till rätta ända till dagen innan vi avreste. Men misstaget var redan begånget och vi hade bara att tömma den bittra bägaren. Lägg därtill en piskande nordanvind, som ökade så våldsamt följande dag att vi voro tvungna att stanna i denna usla boning. Vi fann där inte något annat än välling att äta, men vår matsäck avhjälpte denna brist.

Jag mådde illa av att ha ätit för mycket välling. Folket här kokar sina skorpor i mjölk och rör om ända tills det blir en välling, som ingalunda smakar illa, men som är mycket svårsmält. Vi hade strött socker ovanpå, vilket gjorde denna lantliga rätt mycket angenäm. Den hade säkerligen inte varit mig till skada, om jag hade ätit mindre därav. Vinden mojnade slutligen omkring klockan 11 på kvällen dagen efter vår ankomst till ön. Vi avreste från denna sorgliga plats den 17 februari .. . Vi hade försett oss med en mycket god vägvisare, som tågade före oss med kompassen i hand.

—— gryningen och kommo fram till det stora havet, d. v. s. den största havsarmen som återstod att ta sig över. Men eftersom vår vägvisare ej ville anträda överfärden förrän det blev ljust, tvingades vi att dröja i skogsbrynet, där vi gjorde en härlig brasa i väntan på soluppgången, som verkligen dröjde. Men trots att den eld, som vi tänt mitt på snön, på ett sätt gjorde oss mycket gott, höll den å andra sidan på att åstadkomma att vi alla tappade tånaglarna. Ty snön, som smälte av värmen från den härliga elden, trängde in i våra skinnkängor och då vi åter sutto i våra slädar frös kängorna fast på fötterna i det kalla vädret, så att vi inte längre kunde ta dem av oss. Vi blev ändå tvungna att göra så och så snart vi kunde gnugga fötterna med snö, av rädsla att — om vi läte dem vara frusna — naglarna skulle falla av och det där skulle uppstå obotliga sår. Denna överfärd får räknas som den märkligaste och strapatsrikaste som någon vid min dåvarande ålder och samhällsställning för att inte tala om min ganska ömtåliga kroppskonstitution någonsin företagit. Under resan förfrös herr Blondel näsan och då solen lyste på den verkade den genomskinlig. —

RESTEN: http://www.vbm.se/assets/files/Pdf/Vbn_history/1966.pdf

Översättning: Karin Eriksson
KÄLLA TILL TEXT: LOUIS HENRI DE LOMÉNIE Resa i Norrland (1655)
I: Västerbotten 1966: s 77-89.

Olaus Magnus 1555

VISTEPLATSEN UTANFÖR UMEÅ 1652 och en tur på Kvarken. Besök hos samerna 4 lieues (12 km) utanför Umeå år 1652 (greve Loménie) Del 1:2

(Edited 20180322)
I min artikel i Christer Westerdahls bok Sydsamer (2009) behandlar jag något dessa uppgifter.

Tänkte titta lite närmre på detta nu.

Vi stannade i Umeå, huvudstaden i Västerbotten, som givit sitt namn åt Ume lappmark. Där finns den första samiska bebyggelse man möter sedan man överskridit Sveriges gränser . Vår första plan var att oss ända fram till Torneå, som ligger längst upp i Bottniska viken, och som givit namn åt Torne lappmark. Men man berättade för oss i Umeå, att det vid denna tid inte var någon marknad däruppe, vilken annars tillhör det märkligaste man kan se. Man sade också, att sedan några dagar en hop samer uppehöll sig ungefär 4 lieues från Umeå, vilka byta lägerplats liksom skyterna och bär med sig allt sitt pick och pack. Den som sett ett sameläger kan skryta med att ha sett allt som går att se även i de andra. Av dessa skäl ändrade vi våra planer och förkortade på så sätt vår resa med gott och väl tjugo dagar.

lome

Louis Henri de Loménie de Brienne (1635-1698)
Resan genomfördes 1652, och nedtecknades 1655.

Vi var nära 65 :e breddgraden och därifrån är det knappast långt till den 70:e, ovanför vilken ingen någonsin farit, som jag vet, utan att ångra sig. Vår värd, en hedersman, som länge tjänstgjort som ryttmästare i krigen i Tyskland under kansler Oxenstierna och marskalk Horn, hade erbjudit sig att tjäna som vår vägvisare. Vi tog honom på orden och anlände på några få timmar till samelägret, som hade flyttat något närmare Umeå, vilket gjorde att vi hann  återkomma till staden redan samma dag.
Eftersom Lappland var målet för vår långa resa i norr, blevo vi förtjusta över att äntligen vara i det land, som hade så till den grad retat vår nyfikenhet och likväl inte tycktes oss vara på något sätt annorlunda än Medelpad och Ångermanland. Man sade att vi kommit till Lappland, när vi farit över en liten bäck, som faller ut i den stora Umeälven. Denna ger sitt namn åt staden och åt hela trakten och mynnar i Ishavet [1), några lieues bortom länets residensstad, dit vi hade anlänt ganska sent föregående dag. Vi träffade strax efteråt på lägret. . . —
Dessa människor ha ingen fast bostad, utan de resa sina kåtor, som inte bestå av annat än fyra eller fem ynkliga stänger, nödtorftigt sammanbundna i övre ändan, och vilka gå isär ner emot marken och är nedstuckna i jorden. Stängerna äro täckta med remsor av näver från björkar, som det finns gott om i norr. De är ganska illa fastsatta, och hänger uppifrån och ned över stängerna, som hållas ihop med ett stycke tvinnat näverrep. Dessa människor, sade jag, resa sina hyddor, stundom vid sjö- eller älvstränder för att fiska, stundom vid utkanten av en skog för att jaga, vilket de hade gjort på den plats, där vi mötte dem. Deras jakt och fiske lämna ingenting kvar på den plats, där de ha vistats. Då samerna ha dragit sin kos ser naturen emellertid till att djurlivet i dessa skogar, sjöar och älvar och hav åter förökas. Jag har just berättat hur deras kåtor voro gjorda. Det räcker att här tillägga för att ge en sanningsenlig bild därav, att en eld brinner på marken, mitt i kåtan.
Vi gick noggrant igenom samelägret där i Umeå Lappmark. Genom våra tolkar ställde vi frågor om det vi ville veta av dem och vi besåg allt som fanns att se. Vi bad till och med en mor att inför våra blickar amma sina två små tvillinggossar. Det var betagande att se henne ge dem var sitt bröst, som var så stort och fullt av mjölk att de två små samerna inte kunde tömma dem. Då vi hade sett tillräckligt på samelägret, började vi tänka på återfärden till staden. Vi frågade far i huset om han mot ett löfte om tobak ville köra oss dit med ackjor och renar. Han gick gärna med på detta och sade till sina döttrar att göra seldonen i ordning och hämta renarna, som var där i närheten. De gick och betade gräs, vilket de drog fram under snön med tänderna efter att en lång stund ha krafsat med foten i snön och de lät sig väl smaka. Sameflickorna fångade in dem och spände dem för de fyra ackjorna på ett ögonblick. Jag satte mig i en av dem tillsammans med den vackraste flickan, herr Blondel med den andra, La Routiére ensam i den tredje, som han trodde sig lätt kunna köra. Men renen, som inte förstod franska och som sprang lika litet för ropet ”å dia!” som ”huél”, vände sig plötsligt om och skulle ha dödat honom med sin framklöv, om man inte genast kommit till hans undsättning. Han höll med sin piska djuret på avstånd så gott han kunde, vilket inte hindrade att han blev skadad i benet och låret, dock icke allvarligt. I den fjärde ackjan satte sig La Souche och Dumont så gott de kunde. Renen, som drog dem, var inte så vild som den andra, utan följde efter mycket bra ända från det att den såg att vi gåvo oss iväg och de behövde ej ge den ett enda slag med piskan under hela vägen. Sträckan mätte gott och väl tre lieues [c:a 12 km), men vi tillryggalade den på mindre än en timme.

Rajden till kusten. Från Storjola till Selånger, i flerhundraåriga spår. (Västernorrland nytt samiskt förvaltningslän!)

Rajden till kusten. Från Storjola till Selånger, i flerhundraåriga spår.

Tre av alla dessa samer inte funnits, synts och som ”farmor”/”pappa”/”Morfar” ALDRIG nånsin såg.

 
Felet är att det aldrig var någon som frågade nåt närmare.
Algot Nordenberg, född 1910 i Nordingrå hävdade att samerna där och då kom v a r j e vinter med renhjordarna.
 
Det blir ganska tröttsamt att höra samma retorik som i Nordmalingsmålet och alla andra sedvane- och rättighets-/samerättssammanhang .. Även om det nu i fallet Medelpad bara är ett par gånger på 20 år liknande röster hörts.

Niittonnollåtta
Lisa Maria Andersson, född 1901. Bosatt i Storjola, Borgafjäll. Ogift. Barnens mor Sigrid Andersson. Bodde mestadels i Västra Värjaren. Knut Helmer Algot Andersson, 1898-1941.

 
Som tur var antecknade lappfogden, samerna själva; tidningarna skrev och prästerna noterade födda, döda, vigda och konfirmerade samer. Jonas Åhrén skrev i Från renskogen i Samefolket och i sin bok 1963. MInnesbanken samlade vittnesmål. Fotografer fotade och skribenter av alla de slag skrev nere vid kusten. Internationella resenörer – förutom Linné – skrev om samernas
Och Lars-Gunnar Larsson har nu samlat, beforskat och bearbetat Holmbergers 1600-”hövdade” ordlista från anno ca 1770. Så nu vet vi lite mer om ungefärligen hur dessa samer pratade. Av resenärer som nämner kustens renskötsel bör förutom vår een svenska ”blomsterkung” främst nämnas de la Motraye; Consett; Outhier; ett antal tyskar på 1800-talet (som jag aldrig lär mig namnet på!) samt 1858 års amerikanska Bayard.
 
I Hälsingland fanns åtminstone ett tusental renar kring 1790-1800 enbart i de kustlevande samernas vård. Men tvångsbofastheten kom att ta kål på detta system. Och även på dessa samer.
 
Utrotning? I hög grad vågar jag kalla det så.
 
Men fjällsamerna flyttar ännu.

Mer om bilden: ””Vinterflyttning av renar ner mot Sundsvall i seklets början, troligen 1908.
Stående från vänster: Lisa Maria Andersson, född 1901. Bosatt i Storjola, Borgafjäll. Ogift. Barnens mor Sigrid Andersson. Bodde mestadels i Västra Värjaren. Knut Helmer Algot Andersson, 1898-1941. Gifte sig i början av 1920-talet med Lisa Vilhelmina Larsson, född 1896. De fick fem barn: Sigrid, kallad Sakka, 1923-1973. Tvillingarna Anders och Knut, födda 1925. Anders dog 1964 på Brännåkerfjället efter en renskiljning. Gustav-Eivind, född 1927 och Vivi, född 1936.

Fotograf angiven såsom ”Maria Kihlman”, men torde vara Maria Kihlbaum.
Foto via Västerbottens Museums fotodatabas.

VÅR-program: SAMISKA KVINNOR i historien i fokus; kurser, ny kunskap, gamla traditioner i SAEPMIE forskning föreläsning undervisning! Boka ”ASAP”, kalender snart full!

Lite nytt och påminnelser …….

– STOR drive maj/juni med seminarier om sockenlappar och angränsande ämnen: Uppland, Dalarna och norrut!
Anmäl, snälla, intresse s n a r a s t !

– Kurs 19/4 Öviks Fhsk (kallad fortbildning/Vårkursen)

– Utför uppdragsforskning! Ca 120h lediga feb – maj.
Renbruksplan; sedvana; vindkraft; arkeologisk inventering etc!
Först till kvarn, ont om tid nu framöver!

Föreläsningsprogram om samiska kvinnor och organisationshistoria!
Erbjudes (inklusive andra titlar) även på skolor, samt i andra stora aulaföreläsningar.

– BERÄTTAR! Sommaren: boka gärna in oss/mig på hembygdsgårdar och berättarkvällar etc!

– Infokampanjer i Västernorrland för att fler ska få kunskap om samernas kulturarv och historia i vårt splitternya förvaltningslän

– Ny Saepmie Times utkommer mitten mars

– Guidningar i Stockholm i Elsa Laulas och Maria M. Mathsdotters spår planeras (och i Lindhagens; Torkel Tomassons samt en rad andra samers spår) planeras i Stockholm  – samt eventuellt i Höga kusten vid efterfrågan!

– Härutöver spännande projekt på gång i Finland och eventuellt även i Norrbotten.

– Mer händer, bara håll Dig uppdaterad! Prenumera på denna blogg! 🙂 Och på Saepmie Times!

I samtliga fall: anmälan etc SMS 0729070058, +46729070058
Eller mejla saepmieforskning@gmail.com

Bild B

BILDEN: Avslöjas i Saepmie Times no 1/2018.
Med stort tack till Johan Sandberg McGuinne