Maria i Stockholm 1866: ”som ett minne från 19:de seklets civilisation och till ewärdelig skam för myndigheternas slapphet”

Till ewärdelig skam för myndigheternas slapphet.
Om Maria M. Matsdotters (1835-1873) andra besök i Stockholm

”Från Lappland ingår återigen ett sorglig budskap genom den patriotiska Maria Mattsdotters i hufwudstaden warande beskyddarinnor, för hwilka hon omtalar att nybyggarne ej wilja upphöra att förfölja lapparne: de höra skogarne, tända eld på dem endast för att förstöra betet för renarne och hetsa hundar på boskapen, så att de arma djuren bli så skrämda, att de fly öfwer fjellen till ryska och norska lappmarkerna, hwarigenom de swenska förlora dem. —

När man tänker sig att så förfölja oskyldiga, redliga, fromma och wackra djur, hela familjens enda bergning och underhåll, ryser man att menniskan kan wara så elak, och detta för att ej wilja inhägna sin nyodling, då det finnes skog, utan heldre tänder eld på den och låter de brända stommarna (sic) stå qwar, som ett minne från 19:de seklets civilisation och till ewärdelig skam för myndigheternas slapphet” – Nu har den sjelfuppfostrade Maria under nybyggarnas grymma hotelser ånyo begifwit sig till Stockholm, för att af konung och folk begära skydd och frihet å sin fädernebygd.”

Nya Wermlandstidningen 5 dec

Not: Vi har senaste dygn hittat pastor Henri Roerichs adress under denna tid.

EPILOG: De hävdas att odlingsgränsen blev en följd av detta besök samtt det attt Maria därefter i samband med vinterbete i Härnösand fick träffa den väserbottniska landhövdingen Almqvist på genomresa. De frekventa kungamötena verkar också ha gett resulat.

Bilder: Maria, litografi av Slachter och Seedorff efter Lotten von dübens foografi. Via G von Düben (1870). fotografi av Stockholms Dagblad tillika pastor Henri Roerichs bostadshus 1866. På Clara Strandgata, numera Vasagatan.

Annonser

VISTEPLATSEN UTANFÖR UMEÅ 1652 och en tur på Kvarken. Besök hos samerna 4 lieues (12 km) utanför Umeå år 1652 (greve Loménie) Del 2:2 Kvarkenfärden och sameflickorna

Jag har aldrig farit så fort. Man skulle kunnat tro att själve den onde lyft oss iväg och ändå var våra renar, då vi anlände till Umeå varken svettiga eller på något sätt andfådda. Anteuntque ventos. De förflytta sig säkerligen fortare än vinden och ett skepp för fulla segel skulle ha svårt att följa dem — åtminstone på land. De är så säkra på foten att de aldrig snubblar.

Det är ett nöje att se en sameflicka fara nedför ett brant berg, täckt med djup snö, i sin lilla båt, som hon med en hand håller på rätt köl med hjälp av en lång stav, för att den ej skall välta och draga med sig renen och hela ekipaget nedför sluttningen. Detta inträffar ej — så skickliga äro dessa kvinnor och så till den grad passar detta upptåg de trevliga djuren. Djuret springer ändå så fort det kan, med huvudet nedböjt som det skulle göra på släta marken. Vi hade stort nöje av att betrakta detta, men vi ville inte pröva på själva.

Vi gav till de båda flickorna och mannen, som hade kört oss, en rulle tobak, fyra pipor och brännvin i en lerkruka. Allt detta kostade oss fyra livrés och tio sous ungefär. Aldrig har jag sett så glada människor! Vi fick dem att sjunga och dansa, vilket de gjorde riktigt vackert på sitt vilda sätt. Men det som gladde mig mest var att se dem brottas med mycken smidighet. Till slut välte den minsta omkull den kraftigaste och gav henne en örfil som straff för att hon hade låtit besegra sig, men den andra bara skrattade däråt.

Resan över Kvarken

När vi hade skilts från samekvinnorna, mycket nöjda med dem —- for vi ganska länge utmed Östersjön eller Oestzée fortfarande från väster till öster med någon dragning åt norr. Vi sökte efter ett lämpligt ställe för att ta oss över till de öar, som ligga mellan Umeå och Finland. Därifrån tänkte vi sedan bege oss över det frusna havet i våra slädar. Men isen var vid kusten så hög, att man på avstånd kunnat ta den för spetsiga klippor. Till slut kom vi genom en ganska besvärlig passage ut på isen och skakade fram mer än en timme. Jag visste inte från början vad orsaken till skakningen var, emedan natten inträtt för mer än en timme sedan.

Detta skakande beredde mig emellertid ingalunda något nöje. Jag skall snart berätta mer ingående därom — det är ett beaktansvärt fenomen. Vi kunde ej göra överfärden på mindre än två dagar och denna kväll — eller rättare sagt denna natt — anlände vi mycket uttröttade till en usel fiskarkoja, som låg på en av de öar jag just talat om och som varken jag eller Sanson, som gjort en karta över min resa, vet namnet på.

Snön hade hela tiden från Umeå slagit oss i ansiktet i stora flingor ocn taket på min släde var därför nära att störta in och falla över oss. Vi ångrade högeligen att vi inte hade väntat i staden, där vi hade funnit oss mycket väl till rätta ända till dagen innan vi avreste. Men misstaget var redan begånget och vi hade bara att tömma den bittra bägaren. Lägg därtill en piskande nordanvind, som ökade så våldsamt följande dag att vi voro tvungna att stanna i denna usla boning. Vi fann där inte något annat än välling att äta, men vår matsäck avhjälpte denna brist.

Jag mådde illa av att ha ätit för mycket välling. Folket här kokar sina skorpor i mjölk och rör om ända tills det blir en välling, som ingalunda smakar illa, men som är mycket svårsmält. Vi hade strött socker ovanpå, vilket gjorde denna lantliga rätt mycket angenäm. Den hade säkerligen inte varit mig till skada, om jag hade ätit mindre därav. Vinden mojnade slutligen omkring klockan 11 på kvällen dagen efter vår ankomst till ön. Vi avreste från denna sorgliga plats den 17 februari .. . Vi hade försett oss med en mycket god vägvisare, som tågade före oss med kompassen i hand.

—— gryningen och kommo fram till det stora havet, d. v. s. den största havsarmen som återstod att ta sig över. Men eftersom vår vägvisare ej ville anträda överfärden förrän det blev ljust, tvingades vi att dröja i skogsbrynet, där vi gjorde en härlig brasa i väntan på soluppgången, som verkligen dröjde. Men trots att den eld, som vi tänt mitt på snön, på ett sätt gjorde oss mycket gott, höll den å andra sidan på att åstadkomma att vi alla tappade tånaglarna. Ty snön, som smälte av värmen från den härliga elden, trängde in i våra skinnkängor och då vi åter sutto i våra slädar frös kängorna fast på fötterna i det kalla vädret, så att vi inte längre kunde ta dem av oss. Vi blev ändå tvungna att göra så och så snart vi kunde gnugga fötterna med snö, av rädsla att — om vi läte dem vara frusna — naglarna skulle falla av och det där skulle uppstå obotliga sår. Denna överfärd får räknas som den märkligaste och strapatsrikaste som någon vid min dåvarande ålder och samhällsställning för att inte tala om min ganska ömtåliga kroppskonstitution någonsin företagit. Under resan förfrös herr Blondel näsan och då solen lyste på den verkade den genomskinlig. —

RESTEN: http://www.vbm.se/assets/files/Pdf/Vbn_history/1966.pdf

Översättning: Karin Eriksson
KÄLLA TILL TEXT: LOUIS HENRI DE LOMÉNIE Resa i Norrland (1655)
I: Västerbotten 1966: s 77-89.

Olaus Magnus 1555

VISTEPLATSEN UTANFÖR UMEÅ 1652 och en tur på Kvarken. Besök hos samerna 4 lieues (12 km) utanför Umeå år 1652 (greve Loménie) Del 1:2

(Edited 20180322)
I min artikel i Christer Westerdahls bok Sydsamer (2009) behandlar jag något dessa uppgifter.

Tänkte titta lite närmre på detta nu.

Vi stannade i Umeå, huvudstaden i Västerbotten, som givit sitt namn åt Ume lappmark. Där finns den första samiska bebyggelse man möter sedan man överskridit Sveriges gränser . Vår första plan var att oss ända fram till Torneå, som ligger längst upp i Bottniska viken, och som givit namn åt Torne lappmark. Men man berättade för oss i Umeå, att det vid denna tid inte var någon marknad däruppe, vilken annars tillhör det märkligaste man kan se. Man sade också, att sedan några dagar en hop samer uppehöll sig ungefär 4 lieues från Umeå, vilka byta lägerplats liksom skyterna och bär med sig allt sitt pick och pack. Den som sett ett sameläger kan skryta med att ha sett allt som går att se även i de andra. Av dessa skäl ändrade vi våra planer och förkortade på så sätt vår resa med gott och väl tjugo dagar.

lome

Louis Henri de Loménie de Brienne (1635-1698)
Resan genomfördes 1652, och nedtecknades 1655.

Vi var nära 65 :e breddgraden och därifrån är det knappast långt till den 70:e, ovanför vilken ingen någonsin farit, som jag vet, utan att ångra sig. Vår värd, en hedersman, som länge tjänstgjort som ryttmästare i krigen i Tyskland under kansler Oxenstierna och marskalk Horn, hade erbjudit sig att tjäna som vår vägvisare. Vi tog honom på orden och anlände på några få timmar till samelägret, som hade flyttat något närmare Umeå, vilket gjorde att vi hann  återkomma till staden redan samma dag.
Eftersom Lappland var målet för vår långa resa i norr, blevo vi förtjusta över att äntligen vara i det land, som hade så till den grad retat vår nyfikenhet och likväl inte tycktes oss vara på något sätt annorlunda än Medelpad och Ångermanland. Man sade att vi kommit till Lappland, när vi farit över en liten bäck, som faller ut i den stora Umeälven. Denna ger sitt namn åt staden och åt hela trakten och mynnar i Ishavet [1), några lieues bortom länets residensstad, dit vi hade anlänt ganska sent föregående dag. Vi träffade strax efteråt på lägret. . . —
Dessa människor ha ingen fast bostad, utan de resa sina kåtor, som inte bestå av annat än fyra eller fem ynkliga stänger, nödtorftigt sammanbundna i övre ändan, och vilka gå isär ner emot marken och är nedstuckna i jorden. Stängerna äro täckta med remsor av näver från björkar, som det finns gott om i norr. De är ganska illa fastsatta, och hänger uppifrån och ned över stängerna, som hållas ihop med ett stycke tvinnat näverrep. Dessa människor, sade jag, resa sina hyddor, stundom vid sjö- eller älvstränder för att fiska, stundom vid utkanten av en skog för att jaga, vilket de hade gjort på den plats, där vi mötte dem. Deras jakt och fiske lämna ingenting kvar på den plats, där de ha vistats. Då samerna ha dragit sin kos ser naturen emellertid till att djurlivet i dessa skogar, sjöar och älvar och hav åter förökas. Jag har just berättat hur deras kåtor voro gjorda. Det räcker att här tillägga för att ge en sanningsenlig bild därav, att en eld brinner på marken, mitt i kåtan.
Vi gick noggrant igenom samelägret där i Umeå Lappmark. Genom våra tolkar ställde vi frågor om det vi ville veta av dem och vi besåg allt som fanns att se. Vi bad till och med en mor att inför våra blickar amma sina två små tvillinggossar. Det var betagande att se henne ge dem var sitt bröst, som var så stort och fullt av mjölk att de två små samerna inte kunde tömma dem. Då vi hade sett tillräckligt på samelägret, började vi tänka på återfärden till staden. Vi frågade far i huset om han mot ett löfte om tobak ville köra oss dit med ackjor och renar. Han gick gärna med på detta och sade till sina döttrar att göra seldonen i ordning och hämta renarna, som var där i närheten. De gick och betade gräs, vilket de drog fram under snön med tänderna efter att en lång stund ha krafsat med foten i snön och de lät sig väl smaka. Sameflickorna fångade in dem och spände dem för de fyra ackjorna på ett ögonblick. Jag satte mig i en av dem tillsammans med den vackraste flickan, herr Blondel med den andra, La Routiére ensam i den tredje, som han trodde sig lätt kunna köra. Men renen, som inte förstod franska och som sprang lika litet för ropet ”å dia!” som ”huél”, vände sig plötsligt om och skulle ha dödat honom med sin framklöv, om man inte genast kommit till hans undsättning. Han höll med sin piska djuret på avstånd så gott han kunde, vilket inte hindrade att han blev skadad i benet och låret, dock icke allvarligt. I den fjärde ackjan satte sig La Souche och Dumont så gott de kunde. Renen, som drog dem, var inte så vild som den andra, utan följde efter mycket bra ända från det att den såg att vi gåvo oss iväg och de behövde ej ge den ett enda slag med piskan under hela vägen. Sträckan mätte gott och väl tre lieues [c:a 12 km), men vi tillryggalade den på mindre än en timme.

Rajden till kusten. Från Storjola till Selånger, i flerhundraåriga spår. (Västernorrland nytt samiskt förvaltningslän!)

Rajden till kusten. Från Storjola till Selånger, i flerhundraåriga spår.

Tre av alla dessa samer inte funnits, synts och som ”farmor”/”pappa”/”Morfar” ALDRIG nånsin såg.

 
Felet är att det aldrig var någon som frågade nåt närmare.
Algot Nordenberg, född 1910 i Nordingrå hävdade att samerna där och då kom v a r j e vinter med renhjordarna.
 
Det blir ganska tröttsamt att höra samma retorik som i Nordmalingsmålet och alla andra sedvane- och rättighets-/samerättssammanhang .. Även om det nu i fallet Medelpad bara är ett par gånger på 20 år liknande röster hörts.

Niittonnollåtta
Lisa Maria Andersson, född 1901. Bosatt i Storjola, Borgafjäll. Ogift. Barnens mor Sigrid Andersson. Bodde mestadels i Västra Värjaren. Knut Helmer Algot Andersson, 1898-1941.

 
Som tur var antecknade lappfogden, samerna själva; tidningarna skrev och prästerna noterade födda, döda, vigda och konfirmerade samer. Jonas Åhrén skrev i Från renskogen i Samefolket och i sin bok 1963. MInnesbanken samlade vittnesmål. Fotografer fotade och skribenter av alla de slag skrev nere vid kusten. Internationella resenörer – förutom Linné – skrev om samernas
Och Lars-Gunnar Larsson har nu samlat, beforskat och bearbetat Holmbergers 1600-”hövdade” ordlista från anno ca 1770. Så nu vet vi lite mer om ungefärligen hur dessa samer pratade. Av resenärer som nämner kustens renskötsel bör förutom vår een svenska ”blomsterkung” främst nämnas de la Motraye; Consett; Outhier; ett antal tyskar på 1800-talet (som jag aldrig lär mig namnet på!) samt 1858 års amerikanska Bayard.
 
I Hälsingland fanns åtminstone ett tusental renar kring 1790-1800 enbart i de kustlevande samernas vård. Men tvångsbofastheten kom att ta kål på detta system. Och även på dessa samer.
 
Utrotning? I hög grad vågar jag kalla det så.
 
Men fjällsamerna flyttar ännu.

Mer om bilden: ””Vinterflyttning av renar ner mot Sundsvall i seklets början, troligen 1908.
Stående från vänster: Lisa Maria Andersson, född 1901. Bosatt i Storjola, Borgafjäll. Ogift. Barnens mor Sigrid Andersson. Bodde mestadels i Västra Värjaren. Knut Helmer Algot Andersson, 1898-1941. Gifte sig i början av 1920-talet med Lisa Vilhelmina Larsson, född 1896. De fick fem barn: Sigrid, kallad Sakka, 1923-1973. Tvillingarna Anders och Knut, födda 1925. Anders dog 1964 på Brännåkerfjället efter en renskiljning. Gustav-Eivind, född 1927 och Vivi, född 1936.

Fotograf angiven såsom ”Maria Kihlman”, men torde vara Maria Kihlbaum.
Foto via Västerbottens Museums fotodatabas.

VÅR-program: SAMISKA KVINNOR i historien i fokus; kurser, ny kunskap, gamla traditioner i SAEPMIE forskning föreläsning undervisning! Boka ”ASAP”, kalender snart full!

Lite nytt och påminnelser …….

– STOR drive maj/juni med seminarier om sockenlappar och angränsande ämnen: Uppland, Dalarna och norrut!
Anmäl, snälla, intresse s n a r a s t !

– Kurs 19/4 Öviks Fhsk (kallad fortbildning/Vårkursen)

– Utför uppdragsforskning! Ca 120h lediga feb – maj.
Renbruksplan; sedvana; vindkraft; arkeologisk inventering etc!
Först till kvarn, ont om tid nu framöver!

Föreläsningsprogram om samiska kvinnor och organisationshistoria!
Erbjudes (inklusive andra titlar) även på skolor, samt i andra stora aulaföreläsningar.

– BERÄTTAR! Sommaren: boka gärna in oss/mig på hembygdsgårdar och berättarkvällar etc!

– Infokampanjer i Västernorrland för att fler ska få kunskap om samernas kulturarv och historia i vårt splitternya förvaltningslän

– Ny Saepmie Times utkommer mitten mars

– Guidningar i Stockholm i Elsa Laulas och Maria M. Mathsdotters spår planeras (och i Lindhagens; Torkel Tomassons samt en rad andra samers spår) planeras i Stockholm  – samt eventuellt i Höga kusten vid efterfrågan!

– Härutöver spännande projekt på gång i Finland och eventuellt även i Norrbotten.

– Mer händer, bara håll Dig uppdaterad! Prenumera på denna blogg! 🙂 Och på Saepmie Times!

I samtliga fall: anmälan etc SMS 0729070058, +46729070058
Eller mejla saepmieforskning@gmail.com

Bild B

BILDEN: Avslöjas i Saepmie Times no 1/2018.
Med stort tack till Johan Sandberg McGuinne

»Vi samer måste bygga oss en framtid!» När samerna förväntades ”dö ut”, målade Elsa Laula upp en framtid, och krävde samiskt självbestämmande!

Lycksele lördagen den 14 januari 1905.

Margareta Winka från Umbyns sameby (för övrigt en av de postuma vittnena i Nordmalingsmålet /PE) — erinrar sig — Elsa som talare :
Med fast tag om karmen på en stol började (Elsa) med appellen:

»Vi samer måste bygga oss en framtid!» ”

 

                            Elsa, Kristina och Maria Laula. Wikimedia Commons

 
Tiderna är stenhårda.
Kolonialisterna, bosättarna trycker på och som Elsa och Gustaf Z Hedenström
framfört i samtidspressen – pappan, Elsas far Lars Thomasson Laula, liksom hennes yngre bror, inte fullt åtta år fyllda Mattias. ska ha 1899 mördats av aggressiva nybyggare. Det kan givetvis ifrågasättas, eftersom veterligen inga närvarande vittnet uttalat sig. Men det kan sannolikt inte uteslutas (i kommande numret av Saepmie Times kommer vi att ägna oss en del åt frågan!)

I alla händelser ökade trycket från ett redan sedan många decennier mycket betryckt läge. Och som Elsa skriver om sju svåra år i renskötseln har klimatet även på den här tiden konstrat och renbetet varit mer eller mindre permanent i kris i sj år 1892-1899, och eländet fortsatte… Efter ett par vintrar med någorlunda bete kommer sedan 1904, och framförallt 1905 och 1906 års vintrar att bli exempellöst drabbade av islåsning och ytterst besvärliga kast.

Efter de goda åren 1904-05 med framsteg i organiserat vidtog under Elsas agitationsår alltmer motvind och landet blev nästan synligt i realtid alltmer samefientligt och monokulturellt nationalistiskt i takt med Unionsupplösningen.

Från att ta stöttat och uppmuntrar Elsa vände tidskriften Dagny tillika det Fredrika Bremer-förbund som låg bakom den till lappologernas och Vitalis Karnells  favör, och stöttade den senares supremacistiska (hade vi sagt idag) kritik mot samer i städer och civilisation. Allt mindre stöd fanns på allt färre ställen. Lindhagens var upptagna av dels huvudstads-, dels storpolitiska ärenden.

Men Elsa talade. Hon kämpade.

Mot tidens alltmer självsuggerande påståenden om en utdöende samisk stam, ställde hon visioner om en framtid. Hon ville ha självstyre för samerna.

Bo Lundmark 1978 Ur ”Elsa Laula — vilhelmina-samiskan som blev sitt folks sändebud” av Bo Lundmark (Västerbotten 3/1978) :
Konsolideringen av Fatmomakke lappförening ägde rum vid
marknaden i Åsele den 7 januari 1905 och av Tärnaby lappförening
vid Lycksele-marknaden den 14 januari. — Margareta Winka från Umbyns sameby —
erinrar sig att man höll till i dagrummet till det hotell som låg efter Storgatan.
Kaffe såldes och intäkterna blev grundplåten i föreningskassan.
Förhandlingarna leddes av Torkel Tomasson och Elsa Laula.
Hon gjorde som talare ett starkt intryck på Margareta.
Med fast tag om karmen på en stol började hon med appellen:

»Vi samer måste bygga oss en framtid!» ”

Om årtalet stämmer, var inte Elsa med 7 januari; ty de deltog i kursen 2-8 januari och hade möten såväl den 2 januari som den 8 januari i Stockholm. De fem dagarna mellan 8 och 14 januari hade nog behövts för den tidens kommunikationer.
Utan tvekan hade upplevelserna i Stockholm bidragit till en ökad energi och motivation.

Peter Ericson 30 januari 2018

Not: Stavningen på ”Winka” följer Bo Lundmarks original.

»Vi samer måste bygga oss en framtid!» När samerna förväntades ”dö ut”, målade Elsa Laula upp en framtid, och krävde samiskt självbestämmande!

Lycksele lördagen den 14 januari 1905.

Margareta Winka från Umbyns sameby (för övrigt en av de postuma vittnena i Nordmalingsmålet /PE) — erinrar sig — Elsa som talare :
Med fast tag om karmen på en stol började (Elsa) med appellen:

»Vi samer måste bygga oss en framtid!» ”

 

                            Elsa, Kristina och Maria Laula. Wikimedia Commons

 

Tiderna är stenhårda.
Kolonialisterna, bosättarna trycker på och som Elsa och Gustaf Z Hedenström
framfört i samtidspressen – pappan, Elsas far Lars Thomasson Laula, liksom hennes yngre bror, inte fullt åtta år fyllda Mattias. ska ha 1899 mördats av aggressiva nybyggare. Det kan givetvis ifrågasättas, eftersom veterligen inga närvarande vittnet uttalat sig. Men det kan sannolikt inte uteslutas (i kommande numret av Saepmie Times kommer vi att ägna oss en del åt frågan!)

I alla händelser ökade trycket från ett redan sedan många decennier mycket betryckt läge. Och som Elsa skriver om sju svåra år i renskötseln har klimatet även på den här tiden konstrat och renbetet varit mer eller mindre permanent i kris i sj år 1892-1899, och eländet fortsatte… Efter ett par vintrar med någorlunda bete kommer sedan 1904, och framförallt 1905 och 1906 års vintrar att bli exempellöst drabbade av islåsning och ytterst besvärliga kast.

Efter de goda åren 1904-05 med framsteg i organiserat vidtog under Elsas agitationsår alltmer motvind och landet blev nästan synligt i realtid alltmer samefientligt och monokulturellt nationalistiskt i takt med Unionsupplösningen.

Från att ta stöttat och uppmuntrar Elsa vände tidskriften Dagny tillika det Fredrika Bremer-förbund som låg bakom den till lappologernas och Vitalis Karnells  favör, och stöttade den senares supremacistiska (hade vi sagt idag) kritik mot samer i städer och civilisation. Allt mindre stöd fanns på allt färre ställen. Lindhagens var upptagna av dels huvudstads-, dels storpolitiska ärenden.

Men Elsa talade. Hon kämpade.

Mot tidens alltmer självsuggerande påståenden om en utdöende samisk stam, ställde hon visioner om en framtid. Hon ville ha självstyre för samerna.

Bo Lundmark 1978 Ur ”Elsa Laula — vilhelmina-samiskan som blev sitt folks sändebud” av Bo Lundmark (Västerbotten 3/1978) :
Konsolideringen av Fatmomakke 
lappförening ägde rum vid
marknaden i Åsele den 7 januari 1905 och av Tärnaby lappförening
vid Lycksele-marknaden den 14 januari. — Margareta Winka från Umbyns sameby —
erinrar sig att man höll till i dagrummet till det hotell som låg efter Storgatan.
Kaffe såldes och intäkterna blev grundplåten i föreningskassan.

Förhandlingarna leddes av Torkel Tomasson och Elsa Laula.
Hon gjorde som talare ett starkt intryck på Margareta.
Med fast tag om karmen på en stol började hon med appellen:

»Vi samer måste bygga oss en framtid!» ”

Om årtalet stämmer, var inte Elsa med 7 januari; ty de deltog i kursen 2-8 januari och hade möten såväl den 2 januari som den 8 januari i Stockholm. De fem dagarna mellan 8 och 14 januari hade nog behövts för den tidens kommunikationer.
Utan tvekan hade upplevelserna i Stockholm bidragit till en ökad energi och motivation.

Peter Ericson 30 januari 2018

Not: Stavningen på ”Winka” följer Bo Lundmarks original.

Stolt nybyggarhistoria? ”så anträffades en ren, hade fått ett yxhugg i  hufvudet, derefter lemnats åt sitt öde att dö af blodförlust. En annan ren — med afskuren tunga, en med hopbundna ben”. Djurplågeri 1888 i Västerbottens lappmark (S.T 20 dec 1888)

” — så anträffades en ren, som hade fått ett yxhugg i  hufvudet och derefter
lemnats åt sitt öde att dö af blodförlust. En annan ren hade funnits med afskuren tunga och en med hopbundna ben — ”

Huru den nomadiserande befolkningen 
behandlas af sina »medmenniskor» 
deruppe och hur dessa fura fram med 
deras renar, kan man förstå då man erfar, 
att en inom lappmarkssocknarna boende 
lapp vid hopdrifvandet af sina renar 
invid Vindelelfven i norra delen af 
Lycksele och södra delen af Sorsele 
socknar anträffat flere af dessa djur 
döende och dödade. 

ST20dec1888

Sundsvalls Tidning 20 dec 1888

PLÅG

Dito klipp

JAN05 BILD TVÅ

Den 2 januari 1905 samlades ett antal sedermera legendariska samer till Vinterkursen på Norra Real i Stockholm.


Djuren hade varit plågade och lemlästade 

på alla möjliga sätt; så anträffades en ren, 
som fått ett yxhugg i  hufvudet och derefter
lemnats åt sitt öde att dö af blodförlust
En annan ren hade funnits med afskuren tunga 
och en med hopbundna ben och till 
ytterlighet afmagrad. Å detta sistnämda 
djur, hvilket, då det anträffades, var lefvande, 
funnos tydliga märken, att djuret 
vurit angripet af roffoglar. Flera renar 
hafva anträffats i döende tillstånd med 
afslagna ben och genomskjutna lemmar. 

Här hittar vi mycket av bakgrunden till det starka engagemanget i forna Åsele samt Lycksele och Ume lappmarker, och att samernas organiserande i det mesta utgick härifrån.  Ungefär lika illa kunde det se ut på andra håll, ex i Ströms socken i norra Jämtland och inte minst i Härjedalen med flera decennier av systematiskt skjutande av ren.

En fundering: Vilket ansvar bär den förkättrade och fantasifulla ”fremrykkingsteorien” här? …  Eller alla som traderat – och traderar – denna!?

P.E 28 januari 2018

Saker Du absolut inte kände till om ELSA LAULA, 2 of 3 – Barnmorskeutbildningen

Lär mer om detta i S a e p m i e Times 2/2017 – nyutkommen!!!

1.-2. (båda översta) Södra BB och Barnmorskeutbildningen som Elsa Laula genomgick låg i en byggnad som först uppfördes och ägdes av en H.R. Horn, sedan av Jacob Momma – därav kallad Mommas Malmgård eller, efter Mommas adliga namn – Reenstiernas Palats.
Låg och ligger på Wollmar Yxkullsgatan 25. Fram till för något år sedan huserade Mariamottagningen här.
2. Innergården på samma byggnadskomplex: Foto: Frans Gustaf Klemming (1859-1922)
”Foto 1890-1905”.
3. Saepmie Times no 2/2017, framsida (detalj)
4. Samfundet S:t Eriks kulturhusskyltar
Sedan 1993 har samfundet, som ett led i att sprida kännedom om Stockholms bebyggelse, skyltat kulturhistoriskt intressanta byggnader med blå emaljskyltar. På senare år har även historiskt viktiga broar skyltats.
5. Interiör på Wollman Yxkullsgatan 2, 20 maj 1904. Larssons Atejé.

Det andra fotot saknar känd fotograf. Bild 1 är från ca 1900 (1890-1905) och Bild 2 från 1902.

 

 

 

Alla bilder utom 3 och den nedanstående via Stockholmskällan.

Blomberg
Januari 1905 Foto: Anton Ambrosius Blomberg
Den samiska delegation i samband med vinterkursen,
som Centralförbundet för Nykterhetsundervisning höll i 2-8 januari 1905.
Elsa Laula i mitten sittande.
Två separata tillställningar med samerna i fokus avhölls; varibland
det som timade måndagen den 2 januari är mest omskrivet, samlade många gäster.

Aftonbladet 3 mars 1864

”Sedan några dagar uppehåller sig i Huvudstaden en ung lappqvinna, som kommit hit i ett ganska märkvärdigt ärende. Hemma i Åsele lappmark och tillhörande en lappfamilj, som gör sina årliga vandringar emellan fjellen och kusten utmed de åsar, som omgifva Ångermanälfvens vattendrag, har hon begifvit sig hit ned för att till konungen framföra de bekymmer som bland den tänkande delen af hennes folkstam äro rådande öfver det vanvårdade skick hvari folkupplysningen i lappmarken befinner sig, särskilt har hon för ändamål att begära att folkskolor måtte inrättas på några ställen i Wilhelmina socken, i den trakt där den gren af lappbefolkningen hennes familj tillhör, under större delen af året uppehåller sig.

Som dotter till en förmögen nomadlapp har hon sjelf i den enda torftiga skola, som finnes i dessa vidsträckta obygder, lärt sig svenska, som hon ledigt och korrekt talar samt inhemtat ett litet kunskapsförråd, som öfvat hennes tankekraft och vidgat hennes blick öfver lapparnas vanliga synkrets.

Den djuriska råhet vari en stor del af hennes stamförvanter äro försänkta synes på henne gjort ett djupt intryck och tidigt lett hennes tankar på möjligheten att upplyfta dem utur detta förnedringstillstånd. Efter hennes egen berättelse har hon i flera år grubblat härpå och mången bister vinternatt, då hon ensam vaktat renhjorden mot björnen och vargen, har detta ämne sysselsatt hennes tankar.

Slutligen för några veckor sedan, då hon med familjen och renarna kommit ned till kustbygden fattade hon ett raskt beslut. Hon ville sjelv tala med kungen om hvad som låg henne så nära på hjertat.

Sagt och gjort. Den modiga flickan tar farväl av de sina, som trodde sig aldrig mer få återse henne, spänner skidorna på fötterna och efter en vecka i Gefle medan hon på detta sätt tillryggalagt den sträcka af närmare 50 mil, som skiljer denna stad från utgångspunkten för hennes färd.

Emedan snön där tog slut, måste hon derifrån begagna sig af diligens, och på detta sätt anlände hon hit i början af denna vecka.

Några personer härstädes till hvilka hon blifvit hänvisad har välvilligt tagit sig an henne och genom deras bemedling har det lyckats henne att erhålla företräde hos de båda drottningarna, som skola livligt intresserat sig för henne och det vackra syfte, som fört henne hit. I dag på morgonen har hon besökt chefen för eklesiastikdepartementet, statsrådet Carlsson och skulle längre fram på dagen blifva mottagen af konungen. Redan i morgon eller öfvermorgon lärer hon ämna anträda återfärden på samma sätt som hon kommit.”

    
Maria Magdalena Mathsdotter och stadsfotot är faktiskt daterat 1864-1870. 
Foto: Carolina von Knorring.