Dragkamp om samerna i de nordiska krigen? JOHAN GRAAN Del 1 . (lappmarksplakatet i äldre 1900-tals text) En samisk landshövding

Del 1. En samisk landshövding, Johan Graan (1615-1679)
”Alltså ähre Lapperne widh Krigztijdher emillan Swärige och

Dannemarck mycjcet nödige till Landzens defensión”

Givetvis må källkritik iakttagas; men bör besinna vad Johan Graan var ute efter.
Denne samiskättade landshövding står här i begrepp att lansera sin parallellteori; dvs att jordbruket och renskötseln ska kunna samsas.
Gissa vilken näring som skulle få flytta på sig om det knep?

 

Vi fortsätter att låta de gamla bearbetade källorna samt urkunderna tala:

”En landshövding i sin prydno” §ätter Johan Nordlander som överskrift,
när han förtecknar landshövdingens i Västerbotten Johan Graans levnad.

Johan Graans fader, Gerhardus Jonae var från Grans lappby i Ume
lappmark,uppfostrades i ett prästhem i Piteå och var kyrkoherde i
Skellefteå 1584 – 1624. Med sin hustru, prostdottern Brita Andersdotter
Grubb från Luleå,hade han flera söner, bland dem Johan Graan.
Johan Graan blev student i Uppsala 1626, fil.mag. 1635 och efter
studier utomlands juris utriusqve doktor. Är 1642 blev han assessor i
Svea hovrätt,hedrades år 1645 med adelskap och utnämndes den 4 februari
‘1653 till landshövding i Västerbottens län.
Den 20 april 1667 fick landshövding Johan Graan Kungl. Maj:ts uppdrag att
avhjälpa de missförhållanden som prosten Graan påtalat. Uppdraget vi-
sade sig kräva rätt så omfattande undersökningar. De kyrkliga proble-
men sköt landshövdingen åt sidan tills vidare och ägnade sig åt frågor som rörde Lappmarkens näringsliv. Liksom prosten Graan hyste landshövdingen bekymmer med anledning av lapparnas utflyttningar men av andra skäl än dem prosten anfört. Landshövdingen ville ha ett plakat,som förbjöd lapparna att avvika från lappmarkerna,där de voro oumbärliga för transporterna vid bergverken.
Ett sådant plakat utfärdades också den 9 maj 1671*
Landshövdingen hade insett nyttan av fast bosättning
i Lappmarken. Svenskt folk borde få sätta sig ned i Lappmarken. Till
utrönande av förutsättningarna för en sådan bosättning måste upprät-
tas en jordebok,och landshövdingen äskade medel till en sådan under-
sökning. Den 28 februari beviljade Kungl. Maj:t framställningen. Efter
beslutet sände landshövdingen en expedition till Lappmarken,bestående
av lantmätaren Jonas Giädda,notarien Anders Olofsson Holm samt ”några
andra”,däribland^en malmletare. Enligt den instruktion^som landshöv-
dingen utfärdade för espeditionen,skulle den undersöka även Lappmar-
kens kyrkoorganisation. (Nordlander 1938, Göthe 1929)

J så måtto,att Konungen i Dannemarck,

söchte igenom dhes betiändte i Nårie,at draga dhe Swänske Lapperne —
med theres Rehnar till sigh, såledhes bringa tillhopa ett stort IDahl
som skulle föra om Winteren åthskillige Ammunition öfuer Fiällen och
så widare, Män Krigzfålckedt skulle gå på skijdher och tänchte at lå-
tha giöra hijt in i Landet infall,huileket hadhe kunnat ahngå,så
frampt man in emot Fiällen icííe hadhe godh wacht hållidt,och dhe Når-
ske sådant förnimmandhes blefue tillbacka, och wore een dheel ibland
them, Swänske Lappar som till Nårrie öfuerreest hadhe,Huar om dhen
tijdhen Ed:rs Konungzl: Mayjtz G-lorvvördigst i åminnelsse Herr Fadher
iag allerunderdånigst omständeligen gaf tillkiänna,och bekom befall-
ning Ortterne widh FiällRyggen wähl och med starckare wachter besät-
tia låtha: Alltså ähre Lapperne widh Krigztijdher emillan Swärige och
Dannemarck mycjcet nödige till Landzens defensión enähr dhe ähre trog-
ne och blifua widh dhe Swänske Ortterne,kunna och skadha giöra om dhe
få orsack at fly till Nårris,och kan sådhan theres flycht mychet hin-
dras, enähr alle blifua tillhåldne at boo och wistas uthj theres eegit
Landh thär dhe födde ähre. Dhe Skattelappar huileke stadigdt ähnnu
ähre i Lappemarkerne,skulle och flere BärgzOrtter uptäckia,enähr dhe
förnumme att dhe Lappar som nu reesa om kring i andre provincier kom-
me tillbacka,och om icke annat dhe dhå l.åthe bruka sigh till arbethe

widh Bärgzbruken.

den aldrahögstes milderijke beskiärm till långwarig
Lifzsundheet och lyckosampt Regementhe iag allerunderdånigst troligen
befaller och till min dödzstundh förblifwer
Ed:rs Konungzl: May:tz
allerunderdånigst troghne wndersåte
Torneå den 18 Mart: 1667

Johan Graan

Volym 25:2:d. Landshövding Johan Graan. Lappmarksplakatet 1673.

Del av maskinskrivet manuskript till en planerad andra del av
”Källskrifter rörande kyrka och skola i den svenska lappmarken under
1600-talet”. Samlade och utgivna av Erik Nordberg. (Kungl
Skytteanska samfundets handlingar. 11.) Umeå 1973.
Publicerad september 2011
Forskningsarkivet, Umeå universitetsbibliotek

Handskrift 25. Kyrkoherde Erik Nordbergs arkiv

Map_of_old_Skelleftea
Karta över Skellefteå socken. Johan Larsson Tresk 1648. Wikimedia Commons.

Map_of_old_Skelleftea

Dragkamp om samerna i de nordiska krigen? JOHAN GRAAN Del 1 . (lappmarksplakatet i äldre 1900-tals text) En samisk landshövding

Del 1. En samisk landshövding, Johan Graan (1615-1679)
”Alltså ähre Lapperne widh Krigztijdher emillan Swärige och

Dannemarck mycjcet nödige till Landzens defensión”

Givetvis må källkritik iakttagas; men bör besinna vad Johan Graan var ute efter.
Denne samiskättade landshövding står här i begrepp att lansera sin parallellteori; dvs att jordbruket och renskötseln ska kunna samsas.
Gissa vilken näring som skulle få flytta på sig om det knep?

MGdlG
Johan Graan skrev till Rikskansler Magnus Gabriel de la Gardie (bilden) i det arla 1670-talet.

Vi fortsätter att låta de gamla bearbetade källorna samt urkunderna tala:

”En landshövding i sin prydno” §ätter Johan Nordlander som överskrift,
när han förtecknar landshövdingens i Västerbotten Johan Graans levnad.

Johan Graans fader, Gerhardus Jonae var från Grans lappby i Ume
lappmark,uppfostrades i ett prästhem i Piteå och var kyrkoherde i
Skellefteå 1584 – 1624. Med sin hustru, prostdottern Brita Andersdotter
Grubb från Luleå,hade han flera söner, bland dem Johan Graan.
Johan Graan blev student i Uppsala 1626, fil.mag. 1635 och efter
studier utomlands juris utriusqve doktor. Är 1642 blev han assessor i
Svea hovrätt,hedrades år 1645 med adelskap och utnämndes den 4 februari
‘1653 till landshövding i Västerbottens län.
Den 20 april 1667 fick landshövding Johan Graan Kungl. Maj:ts uppdrag att
avhjälpa de missförhållanden som prosten Graan påtalat. Uppdraget vi-
sade sig kräva rätt så omfattande undersökningar. De kyrkliga proble-
men sköt landshövdingen åt sidan tills vidare och ägnade sig åt frågor som rörde Lappmarkens näringsliv. Liksom prosten Graan hyste landshövdingen bekymmer med anledning av lapparnas utflyttningar men av andra skäl än dem prosten anfört. Landshövdingen ville ha ett plakat,som förbjöd lapparna att avvika från lappmarkerna,där de voro oumbärliga för transporterna vid bergverken.
Ett sådant plakat utfärdades också den 9 maj 1671*
Landshövdingen hade insett nyttan av fast bosättning
i Lappmarken. Svenskt folk borde få sätta sig ned i Lappmarken. Till
utrönande av förutsättningarna för en sådan bosättning måste upprät-
tas en jordebok,och landshövdingen äskade medel till en sådan under-
sökning. Den 28 februari beviljade Kungl. Maj:t framställningen. Efter
beslutet sände landshövdingen en expedition till Lappmarken,bestående
av lantmätaren Jonas Giädda,notarien Anders Olofsson Holm samt ”några
andra”,däribland^en malmletare. Enligt den instruktion^som landshöv-
dingen utfärdade för espeditionen,skulle den undersöka även Lappmar-
kens kyrkoorganisation. (Nordlander 1938, Göthe 1929)

J så måtto,att Konungen i Dannemarck,

söchte igenom dhes betiändte i Nårie,at draga dhe Swänske Lapperne —
med theres Rehnar till sigh, såledhes bringa tillhopa ett stort IDahl
som skulle föra om Winteren åthskillige Ammunition öfuer Fiällen och
så widare, Män Krigzfålckedt skulle gå på skijdher och tänchte at lå-
tha giöra hijt in i Landet infall,huileket hadhe kunnat ahngå,så
frampt man in emot Fiällen icííe hadhe godh wacht hållidt,och dhe Når-
ske sådant förnimmandhes blefue tillbacka, och wore een dheel ibland
them, Swänske Lappar som till Nårrie öfuerreest hadhe,Huar om dhen
tijdhen Ed:rs Konungzl: Mayjtz G-lorvvördigst i åminnelsse Herr Fadher
iag allerunderdånigst omständeligen gaf tillkiänna,och bekom befall-
ning Ortterne widh FiällRyggen wähl och med starckare wachter besät-
tia låtha: Alltså ähre Lapperne widh Krigztijdher emillan Swärige och
Dannemarck mycjcet nödige till Landzens defensión enähr dhe ähre trog-
ne och blifua widh dhe Swänske Ortterne,kunna och skadha giöra om dhe
få orsack at fly till Nårris,och kan sådhan theres flycht mychet hin-
dras, enähr alle blifua tillhåldne at boo och wistas uthj theres eegit
Landh thär dhe födde ähre. Dhe Skattelappar huileke stadigdt ähnnu
ähre i Lappemarkerne,skulle och flere BärgzOrtter uptäckia,enähr dhe
förnumme att dhe Lappar som nu reesa om kring i andre provincier kom-
me tillbacka,och om icke annat dhe dhå l.åthe bruka sigh till arbethe

widh Bärgzbruken.

den aldrahögstes milderijke beskiärm till långwarig
Lifzsundheet och lyckosampt Regementhe iag allerunderdånigst troligen
befaller och till min dödzstundh förblifwer
Ed:rs Konungzl: May:tz
allerunderdånigst troghne wndersåte
Torneå den 18 Mart: 1667

Johan Graan

Volym 25:2:d. Landshövding Johan Graan. Lappmarksplakatet 1673.

Del av maskinskrivet manuskript till en planerad andra del av
”Källskrifter rörande kyrka och skola i den svenska lappmarken under
1600-talet”. Samlade och utgivna av Erik Nordberg. (Kungl
Skytteanska samfundets handlingar. 11.) Umeå 1973.
Publicerad september 2011
Forskningsarkivet, Umeå universitetsbibliotek

Handskrift 25. Kyrkoherde Erik Nordbergs arkiv

Map_of_old_Skelleftea
Karta över Skellefteå socken. Johan Larsson Tresk 1648. Wikimedia Commons.

Tomas Nilssons deputation till kungs vintern 1900

Renlappar på audiens hos konungen.
En deputation af renlappar från de vesterbottniska lappmarkerna Wilhelmina, Stensele, Sorsele och Tärna anlände för ett par dagar sedan till hufvudstaden för att söka konungen, och de fingo uppvakta H.M:t under tisdagen.
Deputationens anförare var lappmannen Tomas Nilsson från Sotsfjäll [sic!]. Hans kamrater voro Gustaf Klementsson från Ljusfjäll, Kristoffer kristoffersson i Löfberg och Sivert Jon Olofsson i Gitsfjäll.
Det fattiga lappenkan Kristina Josefina Larsdotter från Gardsfjäll [sic!] medföljde, man hade en böneskrift för sig själf.
Konungen mottog deputationen på det vänligaste och hänvisade den med dess skrivelser till justitiedepartementet. Till den fattiga enkan lät han öfverlämna 30 kronor.
Med glada förhoppningar lämna deputationen slottet.

Dalpilen 9 februari 1900

Utsikt_över_Solberg
Solberg i nordligaste Ångermanland. Här flyttade Torkel Tomasson och hans far Tomas Nilsson förbi om vintrarna i sin tid. Foto: Wikimedia Commons,
”Y-näsmannen”.

Ur ”Lappfogdens årsberättelse” (Umebladet fre 1 februari 1901). Del 1.

(bild ur notis från U.-B. 19 mars 1906)
A. Fr. Burmans berättelse för 1900:

Under hösten och höstvintern 1899 uppstod, liksom under föregående år, isskorpa eller s. k. flen inom länets lappmarker, hvilket förorsakade fjellapparna svårigheter under flyttningarne. För nomaderna i Grans, Rans, Umbyns och Vilhelmina båda lappbyar utföllo dessa dock väl, men för en del  av Vapstenbyns nomader blefvo förhållandena i detta hänseende sämre, i det att deras renboskap icke kunde sammanhållas utan skingrades delvis under färden mot Stensele. de skingrade renarne hemtades dock så småningom under  vinterns lopp till nedre lappmarks- och kustlandssocknarne, der betesförhållandena voro utmärkta. —
För länets skogslappar hafva betesförhållandena varit goda under hela året.

Umebladet-renar

Besök hos samerna 4 lieues (12 km) utanför Umeå år 1655 (greve Loménie) Del 1:2

(Edited 20161216)
I min artikel i Christers bok Sydsamer (2009) behandlar jag något dessa uppgifter.

Tänkte titta lite närmre på detta nu.

Vi stannade i Umeå, huvudstaden i Västerbotten, som givit sitt namn åt Ume lappmark. Där finns den första lapska bebyggelse man möter sedan man överskridit Sveriges gränser . Vår första plan var att oss ända fram till Torneå, som ligger längst upp i Bottniska viken, och som givit namn åt Torne lappmark. Men man berättade för oss i Umeå, att det vid denna tid inte var någon marknad däruppe, vilken annars tillhör det märkligaste man kan se. Man sade också, att sedan några dagar en hop lappar uppehöll sig ungefär 4 lieues från Umeå, vilka byta lägerplats liksom skyterna och bär med sig allt sitt pick och pack. Den som sett ett lappläger kan skryta med att ha sett allt som går att se även i de andra. Av dessa skäl ändrade vi våra planer och förkortade på så sätt vår resa med gott och väl tjugo dagar. Vi voro nära 65 :e breddgraden och därifrån är det knappast långt till den 70:e, ovanför vilken ingen någonsin farit, som jag vet, utan att ångra sig. Vår värd, en hedersman, som länge tjänstgjort som ryttmästare i krigen i Tyskland under kansler Oxenstierna och marskalk Horn, hade erbjudit sig att tjäna som vår vägvisare. Vi togo honom på orden och anlände på några få timmar till lapplägret, som hade flyttat något närmare Umeå, vilket gjorde att vi hunno återkomma till staden redan samma dag.
Eftersom Lappland var målet för vår långa resa i norr, blevo vi förtjusta över att äntligen vara i det land, som hade så till den grad retat vår nyfikenhet och likväl inte tycktes oss vara på något sätt annorlunda än Medelpad och Ångermanland. Man sade att vi kommit till Lappland, när vi farit över en liten bäck, som faller ut i den stora Umeälven. Denna ger sitt namn åt staden och åt hela trakten och mynnar i Ishavet [1), några lieues bortom länets residensstad, dit vi hade anlänt ganska sent föregående dag. Vi träffade strax efteråt på lägret. . . —
Dessa människor ha ingen fast bostad, utan de resa sina kåtor, som inte bestå av annat än fyra eller fem ynkliga stänger, nödtorftigt sammanbundna i övre ändan, och vilka gå isär ner emot marken och äro nedstuckna i jorden. Stängerna äro täckta med remsor av näver från björkar, som det finns gott om i norr. De äro ganska illa fastsatta, och hänga uppifrån och ned över stängerna, som hållas ihop med ett stycke tvinnat näverrep. Dessa människor, sade jag, resa sina hyddor, stundom vid sjö- eller älvstränder för att fiska, stundom vid utkanten av en skog för att jaga, vilket de hade gjort på den plats, där vi mötte dem. Deras jakt och fiske lämna ingenting kvar på den plats, där de ha vistats. Då lapparna ha dragit sin kos ser naturen emellertid till att djurlivet i dessa skogar, sjöar och älvar och hav åter förökas. Jag har just berättat hur deras kåtor voro gjorda. Det räcker att här tillägga för att ge en sanningsenlig bild därav, att en eld brinner på marken, mitt i kåtan.
Vi gingo noggrant igenom lapplägret där i Umeå Lappmark. Genom våra tolkar ställde vi frågor om det vi ville veta av dem och vi besågo allt som fanns att se. Vi bådo till och med en mor att inför våra blickar amma sina två små tvillinggossar. Det var betagande att se henne ge dem var sitt bröst, som var så stort och fullt av mjölk att de två små lapparna inte kunde tömma dem. Då vi hade sett tillräckligt på lapplägret, började vi tänka på återfärden till staden. Vi frågade far i huset om han mot ett löfte om tobak ville köra oss dit med ackjor och renar. Han gick gärna med på detta och sade till sina döttrar att göra seldonen i ordning och hämta renarna, som voro där i närheten. De gingo och betade gräs, vilket de drogo fram under snön med tänderna efter att en lång stund ha krafsat med foten i snön och de läto sig väl smaka. Lappflickorna fångade in dem och spände dem för de fyra ackjorna på ett ögonblick. Jag satte mig i en av dem tillsammans med den vackraste lappflickan, herr Blondel med den andra, La Routiére ensam i den tredje, som han trodde sig lätt kunna köra. Men renen, som inte förstod franska och som sprang lika litet för ropet ”å dia!” som ”huél”, vände sig plötsligt om och skulle ha dödat honom med sin framklöv, om man inte genast kommit till hans undsättning. Han höll med sin piska djuret på avstånd så gott han kunde, vilket inte hindrade att han blev skadad i benet och låret, dock icke allvarligt. I den fjärde ackjan satte sig La Souche och Dumont så gott de kunde. Renen, som drog dem, var inte så vild som den andra, utan följde efter mycket bra ända från det att den såg att vi gåvo oss iväg och de behövde ej ge den ett enda slag med piskan under hela vägen. Sträckan mätte gott och väl tre lieues [c:a 12 km), men vi tillryggalade den på mindre än en timme.

save

BILD: https://savethebaltic.wordpress.com/2014/04/03/olaus-magnus-bok-de-nordiska-folken-fran-1555/


HENRI DE LOMÉNIE Resa i Norrland 1655
I: Västerbotten 1966: s 77-89

Sydsamernas historiska utbredningsområde i Sverige, landskaps- och länsvis genomgång

Utifrån 2016 års kunskapsläge.
HISTORISKA SAEPMIE
sträcker sig över landskapen Lappland – Västerbotten – Ångermanland – Jämtland – Härjedalen – hela Dalarna – Värmland – Västmanland – Medelpad – Hälsingland – Gästrikland – delar av Närke – Södermanland – Uppland.

Västergötland och Östergötland liksom Dalsland har nämnts; men kan ej anses vara vedertaget. Närke är inte heller självklart i uppräkningen.
Umesamiska området räknas traditionellt vanligen in i det sydsamiska.

Länsmässigt handlar det om Västerbotten (inkl del av Norrbotten), Västernorrland, Jämtlands län, Gävleborg, Dalarna, Värmlands, Örebro län, Västmanlands, Upplands län, Stockholms län, Södermanlands län.
Historiskt figurerar en lång rad olika länskonstellationer såsom t ex Trundhjems län, Härnösands län inkl nuvarande landskapet Jämtland, Hudiksvalls län, Närkes och Värmlands län osv.

Kartbilden visar lite hur det sett ut i äldre tider, medeltid, uppger källans skapare.


Länk till kartans skapares sida: Björn Espell, Frösön
http://www.espell.se/saga/karta_medeltid.html

BOKA ”Ljusminne”, dubbelföredrag ca sex datum lediga okt-dec!

Slutet v 43 eller slutet v 48:
27-30 okt eller 30 nov-4 dec

Nya rön om sydsamernas äldre historia
– 1200 år på 45 minuter

Bildresultat för christine av sachsen
Peter Ericson är forskare, författare. föreläsare, ofta anlitad som sakkunnig.
Talar om sydsamernas medeltidshistoria; ӊgda
samer”, trolldomsprocesser med dödsdomar, etniska rensningar. Fjäll-, kust- och skogssamer från Ammarnäs tilll Ölme och Ösmo (Värmland/Sörmland) samt om starka kvinnor och de s k konungz lappas urgamla vana att gå till kungs. Om kunskapsläget och källorna: om s k sockenlappar, lite om hur olika fördrivningar tillika samernas flykter ägt rum i olika riktningar. Även om lappfogdeväsendet och sedvanerätten (just detta koncept erbjuds bara i detta sammanhang!).

 

I renen och renskötarens spår – från fjällen till kusten

 Foto från Vändåts facebooksida: https://www.facebook.com/V%C3%A4nd%C3%A5t-152976804743030/


Bernt Ove Viklund har sina rötter på sin mammas sida i södra Lappland. Sedan barnsben med ett varmt intresse för renskötarkulturen och arbetar sedan många år som arkeolog. Idag räknas han som en av de allra mest erfarna vad gäller det samiska landskapet.
Vid föredraget presenteras arbeten utförda i områden från norska sidan av gränsen och ned till kusten. Klargörande bildspel berättad på ett livfullt sätt.

Kontakta oss för offert! Tfn 0706076232


Foto: Jörgen Heikki, SR/Sameradion

BERNT OVE OCH UNDERTECKNAD (PETER)


Bilderna överst från vänster till höger:
Kristofer av  Bayern gav Jämtland i morgongåva till barnbruden Dorotea år 1445 (Bild 2); tredje bilden föreställer Christine och sista hennes morfar Albrecht, mottagen av ”gåvan” (som bestod av en jämtlandssamisk man som tillfångatagits på jakttur).

Maria Magdalena Mathsdotter (Nils Eriksson 1992) Del 1/4

Maria Magdalena Mathsdotter (utsnitt ur Erikssons essä)

Under förra hälften av 1800-talet levde sprintarsamen Mats Pålsson och hans hustru Maglena Andersdotter i Kittelfjäll – de är också antecknade under Fjällfjäll och Gitsfjäll – med sina fyra döttrar Segrid Regina, Maria Magdalena, Anna Lisa Sofia och Brita Margaret, vilken emellertid avled ett år gammal. Mats Pålsson tillhörde fjällsamerna och var en så kallad sprintare, vilket betyder, att han icke hade eget skatteland utan fick beta sina renar på andra samers områden. Under vintern från november till april vistades han med sina renar nere i skogslandet och for ofta ned till kustlandet i Ångermanland. Under sina flyttningsfärder från fjällbygden till skogslandet for de bl.a. förbi Dalasjö by i Vilhelmina socken. Där sammanträffade familjen tydligen med bonden Nils Nilsson, vilken umgicks med planer på att starta en skola för fattiga svenska barn i byn. (Se mera därom under kapitlet om Dalasjö skola).—

Pastorn vid franska reformerta kyrkan i Stockholm, Henri Roerich, skrev en bok om Maria Magdalena, sedan han träffat henne i Stockholm. Han kallade sin bok ”Lappland och Maria Magdalena Mathsdotter”, vilken utkom först på franska men översattes till svenska redan 1866. I denna bok skriver han bl.a. följande om denna samefamilj: ”Till byn Dalasjö i Wilhelmina af Åsele Lappmark kom ofta en nomadfamilj bestående af fem personer fader, moder och tre döttrar. Den äldsta, som med sin syster hade tillbringat flera år i en av missionsskolorna, hade derifrån medfört så djupt intryck af allt hvad hon lärt och hört, att hon ej kunde behålla allt det hon af Gud fått, alla de skatter af glädje och frid, som kommit henne till del. Gå ut och lära blef ett behof för henne; man såg henne begifa sig till de jagande och fiskande lapparne, inträda i deras boningar, följa dem på deras resor och öfver allt, såsom en Jesu Kristi apostel lära, förmana, trösta, söka att utveckla sina landsmäns själsförmögenheter och att låta uti de slumrande själarna intränga några af de strålar, som upplyste hennes himmel och gjorde henne så lycklig. Men de mödor hon utstod voro utan tvivel en orsak till att sjukdomen hejdade henne i hennes hänförelse. Det onda tilltog, och då hon märkte att hennes slut nalkades, kallade hon till sig den syster, som följt henne i skolan och lät henne inför Gud aflägga det löftet, att fortsätta det verk hon börjat, och att göra något för sitt folk. Sedan kallade Gud henne till sig.”

Roerich uppgift om att de båda systrarna samtidigt gått i skola är som redan påpekats felaktig, men hans uppgift om, att den äldre systern på sin dödsbädd tagit löfte av Maria Magdalena, att hon skulle fara till Stockholm och be kungen om en skola i Dalasjö, torde vi få godtaga, trots att Maria Magdalena icke med ett ord nämner om detta, då hon den 3 mars 1864 talar med Aftonbladet om sin resa till Stockholm. Där säges, att ”då hon med familjen kommit ned till kustbygden, fattade hon ett raskt beslut. Hon ville själv tala med kungen”.


Nätra, där Marias familj ofta var på vinterbete med renarna i hennes barndom liksom på 1860-talet. Foto: Werner Wångström, 1920-tal. Bild via Örnsköldsviks Museums fotoarkiv.

SVARTA DÖDEN / SVARTEDAUEN (del II) , saga hos åarjelsaemieh

(Del I) (Eng: BLACK DEATH) Berättad av Stina Tomasson, Röberg, Vilhelmina via Nils Eriksson (1992), som  förmedlat.

Han åkte därför till Durrian, [ett kallt och ödsligt ställe på fjället] och satte sig där. När han setat en stund, hörde han en röst, som kom från hans skinnsäck, vilken sade: ”Bär mig tillbaka, här är så kallt så jag dör. Då ska jag inte följa dig mer,” Lappgubben lovade att bära honom tillbaka, om han då stannade där, Han tog sin skinnsäck och åkte tillbaka till Susendalen, Men när han andra gången for till Sverige, åkte han upp till Durrian och satte sig där”, samtidigt som han sade: ”Nu ska jag sitta här tills jag blir kall, då ska nog du också bli kall,”
När han setat en bra stund i Durrian fick han åter höra rösten i säcken som bad: ”Bär mig tillbaka , jag ska aldrig mer följa dig,” Men lappgubben stod fast vid sitt beslut och sa, att han skulle stanna i Durrian, tills han dog, Nu blev rösten ännu mera ödmjuk och bad lappgubben så bevekande att han skulle bära honom tillbaka, ty nu skulle han icke följa honom någon mer gång.