Sundsvalls och Sveriges ”samiska självbild”, kustvinterbete och ånyo frågan om vår vall var en kustskogssamisk renvall? Del 1/3. Några nedslag!

—– Sofia Gisbergs första skiss till Vängåvan såg ut sålunda: ”Där var delfinerna norrländska laxar, lejonen var renar, och grankvistar prydde verket. Men den godkändes inte”. —–

Jag tog en liten fika i ”Sofia Gisbergs hus” igår; dvs vid Pressbyrån närmast Navet.
Det var ju allså hon som skapade Vängåvans fontänskulpur. Det, och denna artikel – https://www.dt.se/artikel/kultur/konst/konstnarerna-som-gav-oss-bilden-av-medelpad – fick igång tankeverksamheten på allvar…

Börjar med några axplocksvisa nedslag:

1886: Sofia Gisbergs första skiss till Vängåvan såg ut sålunda: ”Där var delfinerna norrländska laxar, lejonen var renar, och grankvistar prydde verket. Men den godkändes inte”. 

1882: En samisk familj eller sijte/del av sijte deltog i den stora Sundsvallsutställningen 1882. De ska ha slagit upp sitt läger vid det gamla hamnnära Finntorget.

1897: Den dåförtiden (javel, även numera) mycket ansedde konstnären Johan Tirén, född i ångermanlandska Själevad men uppvuxen i jämtlandska Oviken, rest upp från Stockholm i akt och mening att avporträttera samiska sijther i Selånger inför den stora Stockholmsutställningen 1897. Denna grupp jämtlandssamer befann sig en bit bortom Hällomberget; och det tyckte den illustre konstnären var för avsides; så han fick vintergruppen att dra sig nedåt bygden.

edvd-lundholm.pngSamer_äldre-bildNobel_Prize_Diploma_Fritz_Haber_1918Gisberg2Soofia BHT73_2017

sg

1857 På Gustaf Liunggrens karta är Lapploken tydligt utsatt på Norra stadsberget.

Samma år reser Bayard Taylor omkring i trakten på sin väg norrut, bjuds på renkött och ser folk bära samiska renskinnspälsar på torget.

1841 och många andra årtal beskrivs samiska vintervistelser i trakten

1799 möter Clarke samer som skeppar ut renar per båt till Alnön, mitt i sommaren. År 1718 hade de la Motraye just missat vintersamerna pga sin avstickare i Storsjöbygden.

1809 i september beskrivs hur ryska desertörer på marsch söderut på landsvägen söder om Sundsvall försöker stjäla renar, men hindras av lokala bönder och tjänstgörande fånggevaldiger.

1827 noteras samiska visten på lantmäterihandlingar, helt nära staden.

1864 och 1866 passerar dåtida legendariska Maria Magdalena Matsdotter: vårvintern 1864 på skidor och hösten 1866 per ångbåt.

Utöver detta finner vi smockfullt med noteringar i ministerialböckerna; såsom t ex 1810 års sockenlapp i Birsta, som heter Sivert Nilsson; vi ser att sjösamer, stadskappar och skogssamer tillsammans med kustskogssamer håller sig bl a i Skön, Timrå, på Alnön i Njurunda, i Årskogens berömda viste från 1789 liksom ofta sommartid i Selånger. I Sättna finner vi renägare och i Hälsingland har vi som vi tidigare i bloggen tittat på ca tusen renar år 1790-1800.

Självbilden i kommande avsnitt, och en ihopslagen summa summarum i nästkommande.

Bildkavalkad med bl a Edvard Lundholms unika foto på ett pre-1888-stadsbranden-Vängåvan-foto, Sofia Gisbergs Nobelprisdiplom från 1920 samt anonyma samer på vinterbete i Sundsvallstrakten åren kring 1900.
Sist Sofia Gisberg från denna källa: http://www.hv-textil.se/var-historik/bildarkiv/sofia-gisberg-1854-1926/
Bildkällor i övrigt i del 3.

Annonser

Kurs för anställda, chefer och företagare i Sollefteå, Kramfors och Härnösand!

Lär dig ”allt” om samernas historia och dagens näringar i Västernorrland!
Del 1: Med Bernt Ove Viklund och Peter Ericson.

VÄLKOMNA ATT ANMÄLA DIN AVDELNING, GRUPP OSV!
Obs Åsele har egen prislista!

Social prissättning (ex bra pris för pensionärer som deltager som privatpersoner) och specialpris för intresserade skolklasser!

Anmäl till Peter Ericson

saepmieforskning@gmail.com

INFO sjuttielva

”Männerna voro klädda i ludna fårpelsar eller rockar af rendjurshud med håren utåt.” – Bayard Taylors 1850-talsresa i norr. Sundsvall till Saluböle. (på svenska)

Via SUNDSVALLSMINNEN

Utdrag ur: Nordisk resa. Sommar och vinterbilder från Sverige, Lappland och Norrige.

Av Bayard Taylor (Stockholm 1859, övers. P.G. Berg)
.

FJERDE KAPITLET En slädfart genom Norrland

Sundsvall är en liten täck stad med omkring två eller tre tusen invånare,
belägen vid spetsen af en bred och präktig bugt. Den är östra ändpunkten af den enda postvägen öfver bergen till Throndhjem i Norrige, hvilken leder genom hela provinsen Jemtland. Den är derföre en liflig och affärsrik ort och har betydlig kusthandel.

Dagen efter vår ankomst var torgdag och hundradetals norrländningar trängde sig på gatorna och torget. De voro alla friska, kraftiga och rättframma menniskor — männerna med langt blondt hår, stora näsor och blå ögon, och fruntimmerna med rosenröda kinder och yppigt utvecklade till lif och lemmar. Några af de sistnämnda buro basquer eller jackor af fårpels med ull innanföre, randiga rockar och röda strumpor. Männerna voro klädda i ludna fårpelsar eller rockar af rendjurshud med håren utåt. Här var nu en stor samling af låga norrlandsslädor, som voro lastade med smör, ost, hö och mjölk och drogos af landets små hästar. Här var ännu ett rikt lif, fastän vi redan hade kommit så långt i norr, att solen på hela dagen icke sken öfver Sundsvall, emedan hon undanskymdes af en låg kulle mot södern. Snöbergen i norden gåfvo likväl från kl. tio till tre ett rosenrödt återsken af solens strålar.
Vi besökte en köpman i orten, till hvilken jag hade ett rekommendationsbref. Han var nästan den enda person, som, innan jag företog resan, tillstyrkte mig att fortsätta den. ”Folket i Stockholm,” sade han, ”veta ingenting om norra Sverige.” Han rådde mig att icke bry mig om att resa med förbud, utan köpa ett par slädar och blott ombyta hästar; jag skulle på detta sätt lätt kunna resa 6 å 7 sv. mil om dagen. Då vi kommo till nästa gästgifvaregård, kunde jag väl göra för gästgifvaren begripligt hvad vi ville; men kunde icke förstå honom. I denna nöd kom en ung man af kosmopolitiskt utseende in, och Braisted igenkände i honom på vissa synliga tecken en styrman, som på rätt god engelska blef vår tolk. Jag köpte två enkla, men lätt och stadigt byggda, slädar för 50 riksdaler riksgälds, hvilket tycktes mig vara ganska billigt; men jag erfor sedan att jag hade betalt vida mer än det vanliga priset.
Då vi åter packade upp våra saker, funno vi att allt flytande var fruset, till och med en kamfermixtur, som vi sorgfälligt hade inpackat i flanell. Kölden måste derföre ha varit vida större än vi hade tänkt. Äfven voro våra förråder betydligt skadade, lyktorna krossade, en krutflaska sönderslagen och saltet, haglet, spikarne, m. m. hade råkat i största oordning om hvartannat. Allt packades nu i den ena slädan, som kördes af skjutsbonden. Den andra innehöll blott oss båda. Vi fortsatte färden följande morgon, då mor-gonrodnadens första strålar visade sig på himmelen. Vägarne omkring Sundsvall voro mycket dåliga, och redan innan vi hade kommit ur slädan, blefvo vi hals öfver hufvud kastade i en snödrifva.
Vi foro långsamt uppför och brådstört utföre de bergsåsar, som sträcka sig från vestern nedåt Bottniska Viken och tjena till vattengräns för dess tillflöden. Mot solens uppgång kommo vi till en bred bugt, som var fullkomligt frusen och förvandlad till en snöyta. Med någon svårighet gjorde skjutsbonden för oss begripligt, att en kortare väg ledde öfver isen till andra stationen, Fjäl, och att vi dermed kunde bespara oss ett skjutsombyte. Vägen var ytterst ojemn, och ledde öfver högar af isblock, men blef snart glattare, der vinden hade klarat vattnet innan det frös. Var väg var utstakad med en dubbel rad af unga tallträd, som voro planterade i isen. Bugten var fullständigt innesluten af landet och omgifven af en skogbeväxt ås, omvexlande med yppiga folkrika dalar. Framför oss, tre eller fyra mil inåt landet, låg den lilla hamnen Wifsta-varf, der flere skepp, bland dem ett om tre eller fyrahundrade tunnor, lågo infrusna för vintern. Då vi kommit öfver den, foro vi uppför en lång kulle och kommo genom furuskogar till Fjäl, en liten by med ett stort värdshus. Här åto vi frukost, och fastän det kan synas barnsligt att omtala hvad man äter, så var likväl denna frukost så välsmakande, att jag icke kan underlåta att glädja mig vid minnet deraf. En god måltid förtjenar likasåväl att blifva omtalad som en intagande vy. Säkert är att en god matsmältning är att föredraga framför en god tankeförmåga – det är bättre att lefva obekant, än att dö af bristande matsmältningsförmåga. Detta var vår första frukost på landet i Norrland, för hvars kök Stockholmarne hafva afsky. Dock har den ståtliga hufvudstaden ingenting bättre att erbjuda än hvad vi här fingo. Vi åto biffstek och lök, delikat blodkorf, högst fina pannkakor med röd hallonsås och en butelj äkta engelsk porter. Om våra läsare anse dessa rätter vara för grofva, så må de göra en 10 mils resa i trakter, der thermometern står under noll grad, och sedan må deras fina magar fälla utslaget.
I en intagande dal vid Fjäl foro vi öfver den raska, häftiga Indalselfven, som kommer ifrån norska bergen. Landet var vildt och brutet och företedde litet emellanåt präktiga utsigter öfver de frusna armarne af viken och de djupa fruktbara dalar, som sträcka sig inåt landet. Medan vi lemnade Hernösand, provinsens hufvudstad, några mil till höger om oss, följde vi stora vägen mot norr och kommo långsamt från det ena skjutshållet till det andra med gamla och utnötta hästar. På eftermiddagen var snöväder, hvarefter himmelen uppklarnade och den långa nordiska skymningen inträdde.
På den stilla aftonen och den tilltagande skymningen i skogen, genom hvilken vi foro, var det öfverraskande, att på en gång höra röster, som sjöngo en from psalm. Min första tanke var att några norrlands fanatiska sektvänner, liksom de skottska kovenanterna pläga samla sig i bergstrakter, hade föranstaltat en uppfriskande vintersammankomst i skogen. Men då vi kommo längre fram, funno vi att sångarne voro ett sällskap bönder, som med sina tomma slädar återvände från marknaden.
Omkring kl. fyra var det redan mörkt, och våra sista hästar voro så långsamma, att skjutsbonden, en qvick, liflig gosse, hvars stolthet något kränktes af mina föreställningar, oaktadt alla sina ansträngningar icke kunde lyckas att före kl. 7 bringa oss fram till stationen. Vi höllo i Weda vid Ångermanån, den största i norra Sverige. Ångermanland, genom hvilken den flyter, skall vara en ganska vild och skön trakt, der i den infödda befolkningens drag ännu många spår igenfinnas af den gamla ursprungligt asiatiska typ, som befolkat Skandinavien. I Weda funno vi ett förträffligt nattqvarter. En nätt, lugn, gammalfrankisk liten flicka om tolf eller fjorton år uppassade oss och sörjde med största nit för alla våra behof. Vi fingo god aftonvard, en liten nätt kammare, renliga sängar och på morgonen kaffe och derefter en riklig frukost. Omkring kl. half åtta foro vi af. Den bleka månen stod ännu på horizonten, och de första nästan omärkliga tecknen till morgonskymning visade sig i östern. Ångermanån, som här är 1/6 mil bred, var frusen, och vår väg ledde omedelbart öfver dess yta. Vinden sopade längsefter den med snö betäckta isen, och våra ansigten kliade af köld, ty qvicksilfret stod något under noll. Jag frös om händerna oaktadt mina
pelshandskar och jag måste tätt och ofta gnugga mig om näsan, för att icke låta den förfrysa. Dagen var kärf och kall, och temperaturen steg ganska litet, fastän bergen emellanåt skyddade oss för vinden. Ju längre vi kommo, dess dystrare och vildare blef landet. Fururna blefvo mera korta och dvergaktiga och antogo en dunkelt grönaktig brun färg, som på något afstånd alldeles liknade svart. Ingenting kunde vara mera ödsligt och ogästvänligt än karakteren på detta landskap. Bottniska Vikens bugter voro hårda, snöbetäckta ytor, inneslutna af branta sönderklufna höjder, som voro betäckta med becksvarta skogar. Bergsåsarne hade en dunkel indigoblå färg, och vid det mulna korta dagsljuset såg man här och der fläckar af andelik hvithet.
Vår väg var mycket ojemnare än förut. Vi foro uppför långa bergsåsar, blott för att fara utföre lika branta höjder på den norra sidan eller öfverfara en strömbädd och sedan åter stiga uppåt. Dalarne voro emellertid bebodda och, som det syntes, väl odlade, ty husen voro stora och behagliga och folket hade ett välmående och gladt utseende. Bredvid bondehusen funno vi stora ställningar, 20 fot höga, till att torka lin och bomull på, och vid gästgifvaregårdarne utbjöd folket till köps mycket vackert och fint linne af egen fabrik. Detta är hufvudprodukten i Norrland, der de korta somrarne ofta äro otillräckliga att bringa spannmålsskörden till mognad. Värdshusen voro behagliga byggnader med alla slags bekvämligheter för de resande.

SiöbodarPortrait_of_Bayard_Taylor

Vi hade emellertid denna dag olycka med hästarne, emedan två eller tre resande voro före oss. På ett skjutshåll kördes vår packsläda af en blott 10-årig gosse, med ett rundt, friskt och intagande ansigte, och med de mest blåa ögon och gyldene silkeshår. Hans efterträdare var en grof, trög lymmel, som stadnade så ofta för att prata med kuskarne i de slädar, som kommo bakefter oss, att vi förlorade allt tålamod och i skymningen foro framom honom, och han måste länge följa bakefter oss innan vi läto oss blifva upphunna. Detta gjorde honom så ursinnig, att vi fingo ro den öfriga vägen. Det gick såsom ordspråket lyder: då man vill komma fort, skall man blott förarga sin skjutsbonde.
I Hörnäs gaf man oss en aftonmåltid af ale och kalla svinben, herrliga sängar, och blott tvättvatten fingo vi lida brist på. Vi uppvaknade med hufvudvärk till följd af gasen från en rysk ugn. Då vi afreste, stod thermometern 22° under noll. Det var betydligt kallare än vi ännu hade känt det. Vi voro först litet fundersamma, huru vi skulle kunna stå ut dermed, men till vår glädje kände vi oss rätt varma och väl-behållna det oaktadt. Luften var stilla, torr och herr-lig att inandas. Min näsa måste jag emellanåt gnugga, och mina mustacher och polisonger blefvo en fast massa, som så frös tillsammans, att jag knappt kunde öppna munnen och var fastfrusen vid min pelskrage. Vi foro 8 mil och voro dervid 12 timmar på vägen; ändock gjorde oss temperaturen inga olägenheter.
På denna tid var vår färd nästan en nattresa, med morgon- och aftonskymning, ty egentlig dag hade vi alldeles icke. Solen gick upp kl. tio och ned kl. två. Under den långa grå morgonskymningen sväfvade vi öfver de svarta, med tallar beklädda, bergen och genom de angenäma små dalarne, derefter betäckte snömoln den korta dagen och den långa aftonrodnaden förvandlade sig till natt. Slädfarten var herrlig, snön ren som elfenben, hård som marmor och skönt glatt som en skare. Våra slädar foro deröfver utan all ansträngning, och medarne uppstämde musik medan de dansade fram. Med hvar dag blef landet mera vildt, snöigt och sönderbrutet, utan att landskapets allmänna karakter förändrade sig. På eftermiddagen passerade vi Ångermanlands gräns och kommo in i provinsen Vesterbotten.
Bloggarens framhävningar och textformgivning.

Sjösamer och södra kusten i fokus i t r e nya projekt!

Tre projekt om samernas

historia på södra kusten i

Saepmie


T r e 
forskningsprojekt om samerna utmed X- och Y-länskusten presenteras här, kort och koncist. Likaledes handlar det om samernas historia på kusten inklusive vinterbete.

 
Fokus är sjö- och kustsamerna, men även vinterbetet som bedrivits av fjällsamerna kommer att ägnas stor uppmärksamhet.
 
Målgrupper och tänka medaktörer eller samarbetsparter/sponsorer är alltifrån samebyar och sameföreningar över hembygds- och lokala intresseföreningar till museer och statliga eller nationella samiska organisationer

DE OLIKA PROJEKTEN (Samtliga är arbetsnamn – fullständiga namn kommer under de kommande veckorna!)

(1) Samerna utmed Västernorrlands kust
Projekt som via NBV söker medel ur Region Västernorrland för att samla uppgifter om samerna i olika trakter och kommuner i länet. Föreläsningar, studiecirklar och tillfälle för samebyar och sameföreningar att presentera sin verksamhet.

(2)  Forskningsprojekt Norrhälsingekustens och Dellenbygdens samer
Projekt som sammanställer och grundforskar i arkiven och i någon mån via arkeologisk inventering skapar ny kunskap om detta eftersatta geografiska och tematiska område.
Finansiering ännu oklar. En serie småskrifter kommer blanda annat att bli resultatet.
Liksom projektet nedan skulle det kunna utvidgas, t ex internationellt.

(3) ”Vinterbetesprojektet”
Projekt som baseras på samarbete mellan firman Saepmie forskning (SFFU) och samebyarna i aktuella områden. Vinterbete bedrivet av fjällsamebyarna är i fokus i första omgången; men det kan utvidgas tematiskt och geografiskt. Delfinansiering av samebyarna; medan ytterligare medel ansökes om.

Kontaktperson i samtliga projekt är Peter Ericson (kontaktuppgifter nedan!)

Dessutom pågår andra projekt som vi ej redogör för här.

Karasjogas

 
Peter Ericson 20 maj 2018
 
Bildtext: ”Karasjok sett med Barthélemy Lauvergnes ögon i samband med expeditionsdeltagarnas färd från norska kusten till Karesuando 1839.”

Efter Pekka Sammalahtis kompletterande uppgifter: Den här bilden från 1839 är från karasjokbornas sommarplats Assebákti, ett par mil ovanför kyrkobyn.

KONTAKT: Peter Ericson
Tfn 0729070058, +46729070058
EPOST saepmieforskning@gmail.com

Ur Resan genom Härjedalen och Hälsingland 1799, Schmidt & co (Lööv 1992): Del 2. Gröndalen 30 juni.

Gröndalen 30 juni 1799

När vi kom tillbaka till kåtorna var husmodern just sysselsatt med att sila mjölken och göra ost. För silningen använde hon sig av en djup tråskål i vars botten det fannns ett fingerstort hål. Hålet och bottnen var täcktr med en handfull smala strimlor av vit njörknäver. Däröver låg det i tillägg en näve fint gräs så att ingen smuts kunde följa med mjölken genom hålet och ner i kopparkitteln som var placeras nedanför. —

Osten håller sig, när den är väl torkad, mycket länge och blir desto fetare och mer välsmakande ju äldre den blir. om man så äter utan vidare tiilberedning, så smakar den ungefär som fårost. Om man däremot skär den i tunna skivor och värmer den litet, utan någon annan tillsats än smör, är den, beströdd med socker, en sann läckerhet.
Samen som för det mesta förvarar den till vintern, gör sig naturligtvis inte den mödan.
Han hugger då, när den är frusen, sönder den och delar ut styckena bland sitt folk. —

Även tungorna, vilka rökta kommer till Stockholm, smakar bra och består nästan uteslutande av fett. —

Tidigare strövade mittådalssamerna på sina årliga vandringar lägre österut mellan Härjedalen och Jämtland. —

129 år efter Schmidts möte med Ruvhtens samer, poserar i Gröndalen familjen Middagsfjäll för en för  oss obekant fotograf, dvs år 1928. Via GOSA (Gård- och säterarkivet) Info (länk nedan).

Hos familjen Middagsfjäll db_Fn_035-02_Grondalen_o_Middagsfjalls_19281
http://www.gosa.info/bild/hamra-fjallnas/html/hamra_fjallnas_23.html

Bill Gates på Lappmoberget. Attmar, Medelpad – lite personligt, om hur det (kanske) började?

 

”Det bodde gubbar i ännu mindre torp i skogen och livet var som i en Slas-roman”

1. Alltid har jag fascinerats av kartor; la nog tidigt märke till något av de sex lapp-namnen på bergen i Attmar.

2. Som barn hölls jag ofta om sommarloven i ett skogstorp tillhörande min bästa kompis familj; torp med mycket hög trivselfaktor i Stormyra, Attmar sn. Vi brukade fiska och gå i skogen.. Samt leka, friidrotta, boxas. På kvällarna läste vi Allers’ roliga historier och spelade kort. Vi hoppade även i hö och lyssnade på Parnevik-och Povel Ramel-skivor.
Det här var på 1970-talet: folk hade enkla nöjen då. När vi blev riktigt avancerade, testade vi att övernatta en vecka ute i Bysjön: då spelade vi munspel och Nazareth på kvällarna. Kan ha varit då idéerna  om att cykla genom Hälsingland och Danmark föddes.
Det bodde gubbar i ännu mindre torp i skogen och livet var som i en Slas-roman.

3. År 2002 – vill jag minnas – vallade jag min gamle vän Bosse upp på en av dessa berg, Lappkullberget. Jag undrar om inte det blev något foto i Samefolket i någon av mina artiklar i numren 9-19/2002 eller 2-3/2003. Lånade nog mina fd frus kamera; kan ha blivit något riktigt bra foto.

4. Samma år åkte jag runt i krokarna med Sundsvalls Museums fotograf och plåtade huvudsakligen immateriella kulturmiljöer. Jag häll ett välbesökt föredrag på Kulturmagasinet; men bilderna fick jag inte ens låna senast jag frågade!

5. Det är oerhört intressant områden där många flyttningsleder korsas.

6. Vid sjön Marmens östra utlöpare i Ljungan ligger, på norra stranden, byn Vivsta..Där brukade samerna bo över vid vinterbete: längre bort i Tunas norra kärnbygd, i Allsta och Tunbyn brukade också samer bo över. Därifrån är det sedan nära till andra vinterlägerplatser, Sörnacksta och Klissberget samt Södra stadsberget. Häromkring måste härjedalen – och jämtlandssamer ha mötts.
Karin Strömberg beskrev en hel del av detta i ”Samerna vid medelpadskusten”, sin uppsats för Phebe Fjellström 1984. Ska lägga in en länk på den.

7. Trakten i övrigt intressant med fornborgar i Skedvik; Tuna; Nedansjö – en magnifik runsten vid Attmars kyrka och en massa samisk historia i södra och västra delarna av Attmar. Bill Gates har varit där!  En bänkpressvärldsmästare har bott där i många år.
Bruken är spännande men inte så mycket kvar av dom.

8. Jag har ett gammalt pimpelställe på Marmen, men det avslöjar jag icke.

 

SWEDEN IN 1806-1808. Snippets of Leopold von Buch: ”Travels through Norway and Lapland during the years 1806, 1807 and 1808.” Translated by John Black. With notes by R. Jameson (London 1813). Pt 1 of 3.

page] 394

On the morning of the third we came to the great Angermannself. It was not like a river here, but like a lake. We crossed over in a large flat-bottomed boat, and rowed for more than an English mile before we reached Weda on the opposite bank. Delightful bushey banks, beautiful prospects and distances down the river, with ships in sail! It is a great and majestic stream. In this neighbourhood one of the ornaments; of the north again made its appearance for the first time, the Norway Maple (Acer platanoides). The river is the boundary of its growth; it does not cross it with impunity. In Finland Linnæus first saw it between Christina and Biörneburg, about half a degree farther south.

The road constantly follows the windings of the coast, and never goes to any great distance from the sea. This however increases the number of miles greatly. The views of Fiords which penetrate from the sea are very frequent, but we seldom or never have a view from the road of any extent out at sea. On an island beyond the wood, between three and four English miles from the road, lay Hernösand, the capital of Norrland, and the seat of the chief magistrate (Landeshöfding), who is mentioned every quarter of a mile on elegant mile-stones of cast iron. Late in the evening we came to Fjäll, the first place of the small province of Medelpad, and completely adapted to excite in us the most favourable prepossession in its favour.

The fourth of October. Near to Fjäll we crossed the Indals-Elf, the outlet of all the waters from Jämteland, on which account it is a considerable stream. We had twice to cross it, for it incloses a small island over which the road runs. The woods become at last here not so frequent and extensive; the churches crowd closer and closer together; the country seems more inhabited, and the views are more rich and refreshing. The bay of Timmero was astonishingly beautiful. The noble and simple church on a hill in the valley was reflected in the clear unruffled stream, and the bushey declivities of the hills were delightful. The people came flocking down by roads and footpaths from the heights, hurrying to the church, as a central point. Immediately the solemn peal of the bell resounded through the valley. The people on the footpaths now quickened their pace. The groups on the roads began to separate, the whole valley was in motion, and the sound was solemnly borne up the mountains. How grand and elevating is nature!

We were at a short distance from Sundsvall. A valley opposite us descended towards the town; the declivities were green and covered with houses,

[page] 395

beautiful and animated like Tannhausen in Silesia. The town was burnt two years ago, but was now re-edified, and run dazzlingly from the sea-bay up river. But internal prosperity did not seem to be yet restored. Many of the Streets were only laid down, no where paved, and many houses were not completed; and that the town should contain one thousand six hundred inhabitants is hardly credible at first sight. We see, however, from a few respectable houses along the water, and the ships in the harbour, that there is a stir here which is considerably increased by the linen manufacture. Before the town we beheld again the first fruit gardens: apple trees with fruit on them; and they did not seem sickly, or to stand in need of the greatest care to succeed. High willow trees stood every where round the town, salix fragilis and, for the first time descending from the north, in a latitude of 62½°. This is the extremity of the successful cultivation of fruit-trees (apples) along the Bothnian Gulph. On the Western Ocean, in Norway, fruit gardens have been seen if is true at Ertsvogöe, near Christiansund, in a latitude of 63°. full of various sorts of cherries, and even wallnuts bearing fruit, which seldom however ripened.* It is deep in the interior of the Fiord, where the Warmth of the great ocean may, but where the fogs cannot penetrate.

Before Sundswall there was a country house, perhaps the most northern in Sweden: a small stone palace agreeably situated on a hill, to which we are conducted through maple alleys. Grefwe Frölick dwells there the whole year through, said the Sjuts Bonde (the peasant in charge—Schützbaüer), to me, who delivers the horse for proceeding onwards at the station. The climate must have its charms when it is chosen to erect country-houses on.

We crossed the Njurunda-Elv over a beautiful bridge, and Shortly afterwards we again proceeded between high mountains betwixt Maji and Grytje. The Norbykuylen is a celebrated mountain in the whole country round, and serves as a mark to seamen a great distance out at sea. It was not so rockey as Skulaberg, nor so steep and perpendicular in its ascent, but it was certainly equally high. It was evening when we descended, and we did not reach Bringstadt, the second station in Helsingeland, till late in the night. The mountains had placed limits to the more southern extension of Medelpad.

Non Nemo Rudolf Strömberg
Målning 1893 av Non Nemo, dvs Rudolf Strömberg.
Verket brukar anses vara fritt efter Lydia Sjöströms foto från 1880-talet.

Note: Highlightings by blogger (Peter Ericson)

VÅR-program: SAMISKA KVINNOR i historien i fokus; kurser, ny kunskap, gamla traditioner i SAEPMIE forskning föreläsning undervisning! Boka ”ASAP”, kalender snart full!

Lite nytt och påminnelser …….

– STOR drive maj/juni med seminarier om sockenlappar och angränsande ämnen: Uppland, Dalarna och norrut!
Anmäl, snälla, intresse s n a r a s t !

– Kurs 19/4 Öviks Fhsk (kallad fortbildning/Vårkursen)

– Utför uppdragsforskning! Ca 120h lediga feb – maj.
Renbruksplan; sedvana; vindkraft; arkeologisk inventering etc!
Först till kvarn, ont om tid nu framöver!

Föreläsningsprogram om samiska kvinnor och organisationshistoria!
Erbjudes (inklusive andra titlar) även på skolor, samt i andra stora aulaföreläsningar.

– BERÄTTAR! Sommaren: boka gärna in oss/mig på hembygdsgårdar och berättarkvällar etc!

– Infokampanjer i Västernorrland för att fler ska få kunskap om samernas kulturarv och historia i vårt splitternya förvaltningslän

– Ny Saepmie Times utkommer mitten mars

– Guidningar i Stockholm i Elsa Laulas och Maria M. Mathsdotters spår planeras (och i Lindhagens; Torkel Tomassons samt en rad andra samers spår) planeras i Stockholm  – samt eventuellt i Höga kusten vid efterfrågan!

– Härutöver spännande projekt på gång i Finland och eventuellt även i Norrbotten.

– Mer händer, bara håll Dig uppdaterad! Prenumera på denna blogg! 🙂 Och på Saepmie Times!

I samtliga fall: anmälan etc SMS 0729070058, +46729070058
Eller mejla saepmieforskning@gmail.com

Bild B

BILDEN: Avslöjas i Saepmie Times no 1/2018.
Med stort tack till Johan Sandberg McGuinne

Utbildningsdagen samernas historia 19/4 Övik Prislista – Last call for ”early birds”

Notera: särskild uppmärksamhet kommer att ges sedvana – och svenska kustsamer!
Utbildningsdag – fortbildning

Kursen i Orrestaare 19/4 – samarrangemang med och på Örnsköldsviks Folkhögskola

Idag torsdag 15/2 är sista dagen denna månad med ”early bird-pris”.

Idé: Anmäl Er idag, betala också idag!

Obs grupprabatt för företag och social prissättning = hanterliga priser för privatpersoner och ensamföretagare med enskild firma.
Förkunskaper en stor fördel Inget absolut krav, men vi tror det ger mest då.
Obs också att alla kursdeltagare erhåller en prenumeration fr o m no 1/2018 på Saepmie Times och specialpris på no 2/2017! Skynda Er att anmäla Er nu!

Peter Ericson 20180215

Anmälan sms 0729070058 Ange kostkrav/allergier och organisation

Betalningsuppgifter (prislista härnedan!)
Kontonr Swedbank 2240045340, clearing 84202 (Peter Ericson)
SWISH 0724243922 Johan Ericson
FRÅN NORGE: IBAN/BIC: SE2380000842022240045340. BIC: SWEDESS

Prislista
Myndighet, företag, kommun etc statllig förvaltning
1020 kr en person
(pris fr o m 16/2 1150 kr) 
Per person om två personer 900 kr
(1030 kr fr o m 16/2)
840 kr
(955 kr fr o m 16/2) pp om tre personer
760 kr pp om fyra personer

Samebyar specialpris under vissa omständigheter,
hör av Er på sms 07290670058, +46729070058

Privatperson, ensamföretagare …. 560 kr (fr o m 16/2 680 kr)


PS. De som finns i trakten kan även passa på att se min föreläsning (troligen kostnadsfri) på Skule Naturum 16/4 om de fyra kvinnorna Elsa Laula – Maria M. Mathsdotter – Sigrid Jönsdotter – Anna Jönsdotter.

I finländska Hufvudstadsbladet idag 7 februari 2018: ”glad över att Sverige har utökat Sameland till Västernorrlands län, som sedan den 1 februari är samiskt förvaltningsområde”

Ur artikeln: ”Samerna kämpar mot vindkraftverk” (Hufvudstadsbladet 20180207)

PE
Bildtext: Peter Ericson är glad över att Sverige har utökat Sameland till Västernorrlands län, som sedan den 1 februari är samiskt förvaltningsområde. BILD: LEIF WECKSTRÖM

Peter Ericson hoppas att han framöver har många orsaker att föreläsa om samernas historia. Sverige fattade nämligen nyligen ett lite oväntat beslut, som trädde i kraft så sent den 1 februari – då blev Västernorrlands län samiskt förvaltningsområde.

– Det är fantastiskt, beslutet har utvidgat Sameland! Det här berör i allra högsta grad min hemstad Sundsvall. Det betyder att samer som bor i länet har rätt till sjukvård på sitt modersmål. De utgör kanske en knapp procent av befolkningen. Men jag hoppas att jag får hålla föreläsningar för alla som jobbar inom landstinget, så att de lär sig det mest grundläggande om samernas historia och kultur, säger Ericson.

TEXT: Petra Miettinen
UTDRAG UR: Hufvudstadsbladet 7/2 2018

(min framhävning/ PE)

HELA ARTIKELN:
https://www.hbl.fi/artikel/samerna-kampar-mot-vindkraftverk/