Gott nytt år på finska, sydsamiskans närmsta släktspråk tillsammans med övriga samiska varieteter.
Tack all som följt oss även detta år och hoppas ni hänger med också under 2022, bloggens sjunde och inledningsvis åttonde år sedan starten, eftersom vi fyller år i juni.
Beställ nu snarast föreläsningar osv inför 6 feb 2022! Epost saepmietalks@gmail.com eller +46729070058 (sms först!)
Föreläsningar kan beställas, liksom webbpaneldeltagande och olka ”talks” kring 6 feb samt guidningar och stockholmska stadsvandringar!
En bild på samiska delegationen på 1905 års Vinterkurs i Stockholm. Sannolikt är fotot taget i samband med en av de två eller tre kvällsaktiviteter som samerna höll i och bjöd in till. Sittande ser vi bl a no 2 Torkel Larsson Kroik och Karin Stenberg och som stående no 3 Elsa Laula.Bild från 2018 inför det årets 6 februari-föreläsningar i Helsingfors; det har blivit tre år i rad här nu. Foto: Monika E Prnsar.
… Erbjudandet att köpa alla utgivna Saepmie Times är ej kvar; men Du kan fortfarande köpa samtliga nummer inkl tre ordinarie bilagor för 249 SEK – året ut!
En försenad julklapp till dig själv, kanske?
Ordinarie erbjudandetext (aningen redigerad):
*** A T T E N Z I O N E ! JULERBJUDANDE I TOLFTE TIMMEN! ***
249 kr för samtliga utgivna åtta nummer (2017-19) och tre bilagor I norska kronor: 244 NOK och i euro 24,25 euro. Läsning som räcker, unikt material! Betala till Swedbank 2240045340, clearing 84202 Kontoinnehavare Peter Ericson. Mejla saepmietalks@gmail.com när du betalt. 6% moms ingår. Summan kan faktureras på 20 dagar.
För Dig som sitter i Finland: Aktia konto 5240550017037280 Kontoinnehavare Rolf Peter Ericson, H-fors Summa 24, 25 euro
Mobile Pay, Swish samt Western Union kan ordnas vid behov!
Via Wikipedia: Sparven om julmorgonen (Swedish, Sparrow on Christmas Morning) is a poem by Zachris Topelius from 1859. It has been translated to Finnish by Konrad Alexis Hougberg. You can see the sorrow of Topelius in the poem; his son, Rafael, died at the age of one the spring before he wrote the poem.[1]
Varje helg begav vi som jagade säl oss hem till byn. På måndagsmorgonen då vi återkom, då satt pigan på Lill-Halörshällan, det var en hälla där – det är till och med ett sommarställe där i dag en präst har satt upp – där satt hon och stack, men lappen visste vi inte var han var. Till sist begav vi oss till Grossgrunden, och där fick vi se då lappen sprang på skidorna ut på Halörsbredden. För det var en ren som inte ville följa med som den skulle. Men att se hur lappen for var intressant. Han hade ju inga stavar utan bara en käpp, försedd med björnspjutet. – [Intervjuaren:] Björnspjutet på? – Björnspjutet på, och han hade en gång tagit någon björn också, sa han. Han låg tillsammans med oss i Halörsbastun [dvs. Halögerns fiskestuga], så vi fick höra många historier. Han talade då om hur han en gång tagit ihjäl en björn.
Lappen hette Anders Johansson, det är inget tvivel om det. Och han talade om att han hade stuckit en björn en gång. Det gick till så att björnen hade tagit sig upp på en stor sten. Men då fick den dödsstöten, sa han. Av ett renhorn hade han gjort som en skovel överst i rännstaven och trätt på där. Det hade han för att peta undan snön, se efter om det fanns någon mat där till renarna. På kvällen då lappen kom med renarna till Holmön, var det samtidigt ett bröllop i ett hus strax utmed Strandberget. Det var sent på kvällen, vi var där för att se bruden. Då fick vi höra det där skällskramlet vi också och blev nyfikna att gå till renarna för att se dem också. Men det ville inte lappen vi skulle göra. Han skulle senare ta hem hela hopen, på min morbrors gärda, och visa de som då ville komma och se dem. Och han slaktade tre stycken renar där också. Så man fick se hur det gick till. Han begagnade endast kniven och stack dem bak i örat, tror jag det var. I alla fall så blev det vår, började på att tina. Det var ju efter våffeldagen och de blev ju kvar så länge att de blev tvungna att blöta upp sig innan de kom sig över till Sävarån. Hur det sedan fortsatte, det har jag inget minne av. Jag har inte reda på det heller av andra. En vårdag i alla fall så kom lappen med hela renhopen, och han hade förfärligt många renar, men inte fick vi då reda på hur många det var. Nej, det talades det inte om.
Han for ju till Umeå också under tiden renarna var här. Och då han kom från stan hade han handlat, hade med sig en bleckkagge bak på ryggen i vilken han köpt brännvin. Min morbror hade dessförinnan bjudit honom på en kask, så lappen hade ju fått smaka tillsammans med honom. Då tänkte morbrorn, han berättade det för mig:
Då tänkte jag, då han kom med en sådan stor kagge bak på ryggen, att nu ska han väl bjuda mig på en sup också. Men morbror fick inte smaka nånting ur kaggen! I alla fall. På kvällen då går jag ut, och det håller på att bli ordentligt mörkt. Då står lappen och kastar köttet upp på bakstugans tak där han och familjen bodde. Det var ju snö på spåntaket men han snörde köttstyckena från de slaktade renarna dit. Då säger jag:
Snör du köttet upp på taket? För jag trodde han skulle göra så för att ingen från byn skulle stjäla det.
Jaa, sa han. Nog har jag tänkt vakta köttet, sa han. För han hade ju hundar också. Men inget brännvin fick han någonsin morbrorn min. Intet!
Stintorna hans var ofta tillsammans med min mamma, som var bosatt i närheten. Och hon fick stå för att grädda blodpudding åt dem också. En dag fick jag en tandbulning så jag fick värk, så mycket att jag inte kunde vara uti sälisen och jaga på två dagar. Tre dagar blev det, för jag måste fara hem till byn för den där värken. Då satt pigan och jag inne i bastun [fiskestugan] under första dagarna. Då hade hon både blodpuddingen som mamma hade gräddat och stekt fläsk. Jag satt invid spisen och vi hade veden i vrån där jag satt. Så frågade hon om jag ville smaka blodpuddingen. Jaa, sa jag. Tänkte väl: Lever du så överlever väl jag också. Och så fick jag en fläskbit också. Fläskbiten var det väl inget fel på men tvi vale osten. Jag lotsades (sic) tugga och tugga och tugga men den föll ned på golvet och jag drog in det med foten in i hörnet där veden låg. Och det var mycket annat skrot där i vrån också. Hon trodde väl att jag åt upp det. Fläsket åt jag upp men det andra det gick inte att äta. Det var gjort på blod från renar. Renfetan hade man hängt under taket där i fiskestugan, och där fanns ju också spindelnät och allt annat otäckt. Det var väl aldrig någon som rengjort där på många år, ja sedan stugan var byggd. Dit for de med kniven och skar en bit och tog till kaffet då de drack kaffe. Man ville ju bara spy då man såg det. Jag låtsades tugga, men jag grävde ned blodpuddingen med foten – i vrån där jag satt. Det var ju så surt att det var ingenting likt. Vem vet hur gammalt det var, sju dagar gammalt, värre kanske.
Lapparna var på Holmön så länge att… Sävarälven skulle man ju ta sig över från Ytterboda. Och innan man hade kommit sig över där, hade man blött upp sig. Så länge befann man sig på Holmön.
– [Intervjuaren:] Vilken tid på året kom de till Holmön?
Det var alldeles strax före våffeldagen. Dagen före våffeldagen brukade vi flytta ut i sälfiske för att slå vikarsälen och vikarkuten. Då var det ingen lapp i Halögern eller på Ängesön. På norra delen av Holmön var han väl, det var ju klart. Men under den tiden färdades de och flyttade söderöver, och till sist var man i Halögern där vi då var, och då fick han och pigan bo tillsammans med oss, ligga där om nätterna. Vi låg i Halörsbastun, som det kallades. Det är sydligast på Ängesön. Nära Rössgrunden och Halörsskatan, som är två uddar där. Men hustrun och lappbarnen var i bakustugan i byn, pigan och lappen var med renarna. Jäntorna hans gick och sprang, var fyra, fem år, nånting sådant. Ja, morbrodern fick inte smaka något brännvin men som han sa: Nog torde vi väl få smaka renköttet? Nej, vi fick inte se det. Inte en smula fick vi se. Aldrig heller någonsin lappen frågade, om han skulle bli skyldig för veden han bränt. Det gick mycket ved i bakstugan, för det var kallt där. Man var tvungna elda för att hålla sig värmen. Aldrig han brydde sig om att fråga om han skulle bli skyldig. Och han var inte nått vidare sällskap heller sa morbrorn min, då de for. Men säker var han ju att få smaka renköttet… Jo, nog minns jag då lapparna var till Holmön. Det kan ju vara delar som jag glömt av också, men det här var huvudinnehållet. Och det talade lappen själv om, att han inte varit på något ställe förut där det hade varit så gott om mat till renarna som på Holmön.
Renskötaren Anders Sivert Johansson och hans familj fick alltså, av Gottfrid Pettersson att döma, ta in på Karin (f. 1856) och August Holmströms (f. 1849) bondgård belägen helt nära Byviken. Makarna Holmström var barnlösa varför drängen Gottfrid, som var bondens systerson, senare (1926) fick ta över gården. Det bröllop som enligt berättelsen ägde rum ”före våffeldagen” (25 mars) i ett ”hus strax utmed Strandberget” var föranlett av fyrvaktaren Karl Olof Janzéns och bonddottern Emelia Johanssons vigsel den 9 mars 1913. Anders Sivert och Ulrika Johanssons ”småstintor” Albertina och Margareta var då fyra respektive sju år gamla och, enligt Gottfrid Pettersson, ofta tillsammans med hans mor bosatt i ett fiskartorp alldeles i närheten av Holmströms bondgård. De något äldre samebarnen Anna, Maria och Johan nämns inte i berättelsen men var ca 11, 14 och 17 år (jfr avsnitt 3). Den omtalade ”pigan” har däremot inte gått att identifiera. Det är vidare känt att vintern 1913 på Holmön var en ”normalvinter”, dvs. varken sträng eller ovanligt mild.
Att enskilda renar gjort besök på Holmön under även senare tid visar följande tidningstext hämtad från Västerbottens-Kuriren från den 12 april 1988. Texten belyser beteendet hos en vilsen ren på isen invid Holmön och som råkat hamna i en flock med älgar. (forts följer)
Andra citat, ur Gustaf Hallströms anteckningar:
Lappar kommo någon enda gång till Holmön. De 40-åriga karlar jag har med mig minnas lappar bara en gång, ungefär för en 15 år sedan. Sista besöket av samer med renar till Holmön var 1911. Då kom en familj hit med 7-800 renar och lågo här en månad eller mera. Familjen bodde ute i skogen med renarna. Varifrån lapparna kommit vet ingen jag frågat.
Helmer Bäckström [född 1881] minns att lappar voro här också en gång när han var liten. Jonas Holmgren [född 1840] minns lappar 5-6 gånger men kan ju misstaga sig en eller två gånger. I alla fall är det sällsynt att lappar komma. Det beror kanske på att västra Kvarken lägger sig mycket sent, ofta först i februari
En särskilt initierad ögonvittnesskildring av samer med renar på Holmön förr i tiden lämnar hemmansägaren Gottfrid Pettersson (1889-1989) på en bandinspelning från 1980. Den är gjord hemma i Gottfrids lägenhet på Böle invid Umeå, där han vistades om vintrarna på äldre dar. Det är hans dotterson, Anders Pettersson-Nåw (jfr avsnitt 5), som intervjuar. Uppenbarligen figurerar också i Gottfrid Petterssons berättelse renskötaren Anders Sivert Johansson jämte hustrun Ulrika och deras barn tillhöriga Rans sameby. Frun till fiskaren Fredrik Pettersson – hon hette Klara – hade en syster som var gift i Ytterboda. Och Fredrik Pettersson råkade besöka Ytterboda då lappen var där med sina renar. Då frågade lappen om Fredrik trodde det kunde finnas renlav på Holmön. Ja, sa Fredrik Pettersson. Det tror jag inte du ska behöva fara långt efter. Det finns gott om renlaven där, sa han. Endast några dygn därefter, det var en månljus natt, eller kväll, sent, då gick Fredrik Pettersson ut på bron innan han skulle gå och lägga sig. Då fick han höra ett skrammel väst på Kvarken. Då tänkte han:
Vad är det nu för nånting? Är det vitra med sina kor som är i farten, eller vad stackarn är det för ett skällskrammel? Strax var lappen där med renarna, kom direkt in mot gården där Fredrik Petterson var, för han hade beskrivit för lappen var han bodde. Lappen hade en piga…
Men nu har jag visst farit fram litet för fort i berättelsen, för pigan hade ju kommit över Kvarken dagen förut, och gått upp på Strandberget. Och hon hade inte varit så lång stund där innan hon for tillbaka över isen till Ytterboda. Det var alltså därefter lappen kom, fort och rakt mot Holmön. Och då hade han – förutom hustrun och en piga, och renarna förstås – två ackjor som var översurrade, överbundna. – Var har du barnen då?, tyckte Fredrik Pettersson. De ligger i ackjorna där.- – De är väl döda då vid det här laget, sa Fredrik Pettersson. – Nej, nog har man det torrt och varmt där, sa lappen och började lösa upp ackjorna. Och där hade han två småflickor. I alla fall så blev det så att han fick flytta till oss, eller till min morbror egentligen där jag var dräng – och fick bo i bagarstugan. Och det fanns en vedbod alldeles intill där han fick ta ved också. Lappen färdades några dygn med renarna och höll sig på självaste Holmön. Men till sist for han ut på Ängesön med renarna, och sedan ännu längre utöver. Till sist blev det den tiden då vi karlfolk flyttade ut i skärgården för säljakt, till en plats som vi kallar för Halögern. Och lappen kom dit han också, och pigan, och var där tillsammans med oss om nätterna, och om dagarna var de ute och lussade [böjde sig?], letade lav, och renarna hade det så bra där. På en plats som kallas för Lill-Halögern kunde de ha renarna i sju dygn, och de behövde aldrig fara dit, för så gott om renlav var det där.
* Årets bästa, mest prisvärda och mest klimatneutrala klapp!
Köp nio utgivna nummer inklusive bilagor av vår PDF-tidning Saepmie Times, många hundra sidors läsning! för decembers reapris 249 SEK ** , läsning som räcker ända fram till fastan. Mejla din beställning till saepmietalks@gmail och betala till nedanstående svenska konto Vi försöker komplettera med Swish samt MobilePay för Finland samt ev Vipps. Western union också möjligt för USA, kontakta då oss på epost ovan.
Pris i NOK: 248 kr, pris i Euro: 25, 79
** Summan kan faktiskt pressas ned något litet ytterligare om Du är medlem i facebookgruppen Så stals Sápmi
Vi kompleterar med fler bilder senare.
PUBLIKATION
Hägern Större 16 : Stockholms stad, Norrmalm, RAÄ 103 : arkeologisk undersökning 1987 : SR 766 / Barbro Århem. – Stockholm : Stockholms stadsmuseum. Kulturmiljöenheten, 2009. – 47, [3] s. : ill. – (Arkeologisk rapport / Stockholms stadsmuseum, Kulturmiljöenheten ; 2008:7). – ISBN 978-91-85233-90-8
EDIT 1 maj 2022: Det blir en artikel om syskonen Lindhagen i GÅUDIES, tills vidare fryses artikelserien!
Publicerat 15 dec, redigerat samma dag kl 19.45 finländsk tid. Något om den kanske hittills främste icke-samiske förkämpen för samiska rättigheter i Norden.
Carl Lindhagen ca 1915. Foto: Henry B. Goodwin. Via Arkivkopia.
Så här mellan Nobeldagarna och Carl Lindhagens ”161-årsdag” (den 17 december) bör det vara på sin plats att sätta ljuset på Nobelkommittén, Nobelstiftelsen och dessas legala bakgrund. Carl Lindhagen var juridisk rådgivare vid testamentets upprättande. Han roll i dessa sammanhang torde ej kunna överskattas; och fick ganska snart inom honom i riksdagen och sedermera på platsen som borgmästare, Naturligtvis hjälpte det till att hans far och andra nära släktingar hade välansedda positioner i samhället och pappan Albert var minister och oerhört viktig för hela staden Stockholms uppbyggnad under inte minst 1860-90-talen (och egentligen in i våra dagar).
Postumt porträtt av Alfred Nobel (Emil Österman 1915). Nobelstiftelsens arkiv. Public Domain.
Södermalm, Södra station, Södra bantorget 1860-1870-tal …
Familjen Lindhagen bodde på två adresser efter varandra inom nära räckhåll från Medborgarplatsen (då för tiden Södra Bantorget). Carl växte i hög grad upp upp på (Södra) Tullportsgatan och den tio år yngre systern Anna Lindhagen föddes och växte upp invid det som idag kallas Folkungagatan, men då hette Pilgatan – då en förhållandevis sömnig gata. Fadern Albert hade varit en av de allra främsta medverkande (om inte den främste) vid tillkomsten av Södra station, som faktiskt föregick Stockholms centralstation med ett decennium. Den låg alltså helt inom räckhåll från deras hem. Kanske var det Alberts östgötska härkomst som gjorde honom medveten om betydelsen av mycket goda kommunikationer? Södra bantorget fick dock sitt namn först 1876 och anlades just invid botten av gamla, historiskt sett då tämligen ny utfyllda Fatburssjön.
I mars 2022 är det 75 år sedan Carl Lindhagen (1860-1846) ändade sina jordliga dagar. Han var då 85 år gammal och kunde se tillbaka på ett fyrtioårig högst uppmärksammad riksdagskarriär; och en nästan trettioårig borgmästarekarriär. Han var också med och bildade det som skulle bli Sveriges (han började i Liberalerna, passerade genom två andra partier och satt under senare delen av sin riksdagsmannagärning som politisk vilde) vänsterparti; men kom tämligen omgående att stå i total opposition med de dogmatiska falangerna; fritänkare som han alltid var. Genom alla hand partibyten kan vi extrahera fyra konstanter: (1) Han kämpade genomgående för samerna och andra utsatta grupper, (2) Hans engagemang för freden och internationellt samarbete var högst konkret och outtröttligt, (3) Han var en miljöaktivist sekel före andra och (4) Aldrig kunde han beskyllas för att följa med massan eller minsta motståndets lag.
Carl hann arbeta tillsammans med alla de kändaste av de svenska företrädarna i den första generationen samepolitiker och pionjärer. Ett brev från Elsa Laula till Carl Lindhagen 1904 blev inledningen på ett mycket intressant samarbete som kom att betyda oerhört mycket för samerna – inte minst genom att Carl Lindhagen skaffade fram medel till landsmötet 1918 i Östersund (Staare på sydsamiska). De allra flesta gånger en samisk deputation reste till huvudstaden fick dom uppbackning och ofta en visit i det till synes mycket varma lindhagenska borgmästarhemmet.
RÖSTRÄTTEN: en mycket tidig feminist – mer nästa gång
Om det samerättsliga patoset
Carl Lindhagens obevekliga patos för pro-samisk rätt inleddes och inspirerades egentligen långt tidigare av hans och systern Annas morfar, Carl M. Schönmeyr, som under tiden som häradshövding i Mellersta Ångermanlands distrikt beordrade hela hushållet inklusive de femton trädgårdsskötande anställda att de skulle äta nödbröd, samma nödbröd som även delades med kringboernde och -vistande samer.
Härnedan har vi en litet utdrag ur en släktutredning som här baserar sig på Carl M Schönmeyr (1799-1886) som f ö ägde fastigheterna i hela kvarteret Lilla Lappskon på Södermalm).
Mer om Carl Lindhagens samarbeten med Elsa Laula, Torkel Tomasson, Gustav Park och Karin Stenberg även nästa gång!
Carl Martin Schönmeyer, (son till Johan Carl Schönmeyer, Tab 5), född 1799 i Tyska Sankta Gertruds församling, Stockholm; protokollssekreterare; † 1886. Gift med fröken Johanna (Jeanette) Charlotta Sebenius, född 1802, † 1890.
Barn:
Anna Emilia Schönmeyer, född 1833-07-04 i Stockholm, † där 1880-02-16. Gift med justitierådet Claës Albert Lindhagen, i hans 1:a äktenskap, född 1823-07-25 i Askeby socken, Östergötlands län, † 1887-10-21 i Hedvig Eleonora församling, Stockholm. Paret fick 3 barn.
Viktor Schönmeyer, född 1835-02-15 i Stockholm; vice häradshövding; tecknare; † 1872-02-17 på Tibble gård, Leksands socken, Dalarnas län.
Hulda Maria Schönmeyer, född 1836-05-12 i Stockholm, † 1910-04-05 i Uppsala, Uppsala län. Gift med apotekaren Robert Fredrik Fristedt, född 1832-06-19 i Katarina församling, Stockholm, † 1893-02-16 i Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län.
Elin Matilda Schönmeyr, född 1843-12-17 i Gudmundrå socken, † 1945-07-22 i Stockholm. Gift med sin svåger, justitierådet Claës Albert Lindhagen, i hans 2:a äktenskap, född 1823-07-25 i Askeby socken, Östergötlands län, † 1887-10-21 i Hedvig Eleonora församling, Stockholm. Paret fick 1 son.
Filmklippet nedan visar någonting mycket sällsynt: den samevänlige politikern Carl Lindhagens röst och retorik! Här talar den åttioårige riksdagsledamoten tillika ålderspresidenten i Första kammaren bland annat om strävandet efter fred och jämlikhet:
Något om den kanske främste icke-samiske förkämpen för samiska rättigheter någonsin tillförne i Norden.
Så här mellan Nobeldagarna och Carl Lindhagens ”161-årsdag” (den 17 december) bör det vara på sin plats att sätt ljuset på Nobelkommittén, Nobelstiftelsen och dessas legala bakgrund. Carl Lindhagen var juridisk rådgivare vid testamentets upprättande. Han roll i dessa sammanhang torde ej kunna överskattas; och fick ganska snart inom honom i riksdagen och sedermera på platsen som borgmästare, Naturligtvis hjälpte det till att hans far och andra nära släktingar hade välansedda positioner i samhället och pappan Albert var minister och oerhört viktig för hela staden Stockholms uppbyggnad under inte minst 1860-90-talen (och egentligen in i våra dagar).
Postumt porträtt av Alfred Nobel (Emil Österman 1915). Nobelstiftelsens arkiv. Public Domain.
Familjen Lindhagen bodde på två adresser efter varandra inom nära räckhåll från Medborgarplatsen (då för tiden Södra Bantorget). Carl växte i hög grad upp upp på (Södra) Tullportsgatan och Anna Lidnhagen föddes och växte upp invid det som idag kallas Folkungagatan, men då hette Pilgatan – då en förhållandevis sömnig gata. Fadern Albert hade varit en av de allra främsta medverkande (om inte den främste) vid tillkomsten av Södra station, som faktiskt föregick Stockholms centralstation med ett decennium. Den låg alltså helt inom räckhåll från deras hem. Kanske var det Alberts östgötska härkomst som gjorde honom medveten om betydelsen av mycket god kommunikationer?
I mars 2022 är det 75 år sedan Carl Lindhagen (1860-1846) ändade sina jordliga dagar. Han var då 85 år gammal och kunde se tillbaka på ett fyrtioårig högst uppmärksammad riksdagskarriär; och en nästan trettioårig borgmästarekarriär. Han var också med och bildade det som skulle bli Sveriges (han började i Liberalerna, passerade genom två andra partier och satt under senare delen av sin riksdagsmannagärning som politisk vilde) vänsterparti; men kom tämligen omgående att stå i total opposition med de dogmatiska falangerna; fritänkare som han alltid var. Genom alla hand partibyten kan vi etrxahera fyra konstanter: (1) Han kämpade genomgående för samerna och andra utsatta grupper, (2) Hans engagemang för freden och internationellt samarbete var högst konkret och outtröttligt, (3) Han var en miljöaktivist sekel före andra och (4) Aldrig kunde han beskyllas för att följa med massan eller minsta motståndets lag.
Carl hann arbeta tillsammans med alla de kändaste av de svenska företrädarna av den första generationen samepolitiker och pionjärer. Ett brev från Elsa Laula till Carl Lindhagen 1904 blev inledningen på ett mycket intressant samarbete som kom att betyda oerhört mycket för samerna – inte minst genom att Carl Lindhagen skaffade fram medel till landsmötet 1918 i Östersund (Staare på sydsamiska). De allra flesta gånger en samisk deputation reste till huvudstaden fick dom uppbackning och ofta en visit i det till synes mycket varma lindhagenska borgmästarhemmet.
RÖSTRÄTTEN: en mycket tidig feminist – mer nästa gång
Carl Lindhagens obevekliga patos för pro-samisk rätt inleddes och inspirerades egentligen långt tidigare av hans och systern Annas morfar, Carl M. Schönmeyr, som under tiden som häradshövding i Mellersta Ångermanlands distrikt beordrade hela hushållet inklusive de femton trädgårdsskötande anställda att de skulle äta nödbröd, samma nödbröd som även delades med kringboernde och -vistande samer.
Härnedan har vi en litet utdrag ur en släktutredning som här baserar sig på Carl M Schönmeyr (1799-1886) som f ö ägde fastigheterna i hela kvarteret Lilla Lappskon på Södermalm).
Mer om Carl Lindhagens samarbeten med Elsa Laula, Torkel Tomasson, Gustav Park och Karin Stenberg även nästa gång!
Carl Martin Schönmeyer, (son till Johan Carl Schönmeyer, Tab 5), född 1799 i Tyska Sankta Gertruds församling, Stockholm; protokollssekreterare; † 1886. Gift med fröken Johanna (Jeanette) Charlotta Sebenius, född 1802, † 1890.
Barn:
Anna Emilia Schönmeyer, född 1833-07-04 i Stockholm, † där 1880-02-16. Gift med justitierådet Claës Albert Lindhagen, i hans 1:a äktenskap, född 1823-07-25 i Askeby socken, Östergötlands län, † 1887-10-21 i Hedvig Eleonora församling, Stockholm. Paret fick 3 barn.
Viktor Schönmeyer, född 1835-02-15 i Stockholm; vice häradshövding; tecknare; † 1872-02-17 på Tibble gård, Leksands socken, Dalarnas län.
Hulda Maria Schönmeyer, född 1836-05-12 i Stockholm, † 1910-04-05 i Uppsala, Uppsala län. Gift med apotekaren Robert Fredrik Fristedt, född 1832-06-19 i Katarina församling, Stockholm, † 1893-02-16 i Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län.
Elin Matilda Schönmeyr, född 1843-12-17 i Gudmundrå socken, † 1945-07-22 i Stockholm. Gift med sin svåger, justitierådet Claës Albert Lindhagen, i hans 2:a äktenskap, född 1823-07-25 i Askeby socken, Östergötlands län, † 1887-10-21 i Hedvig Eleonora församling, Stockholm. Paret fick 1 son.
Filmklippet nedan visar någonting mycket sällsynt: den samevänlige politiker Carl Lindhagens röst och retorik! Här talar den åttioårige riksdagsledamoten tillika ålderspresidenten i Första kammaren bland annat om strävandet efter fred och jämlikhet:
SouthSaamiHistory 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.