Henrik, hertig i Bayern och Saxen, söker bilägga oenigheten mellan gotlänningar och tyskar och stadfäster åt gutarna de rättigheter som kejsar Lothar beviljat dem, nämligen full juridisk upprättelse för förlust eller skada, som lidits inom gränserna för hans rike; full tullfrihet i bayerska och saxiska städer; dödsstraff för den som mördar en gute i bayerska och saxiska städer; handens avhuggande som straff för den som med vapen sårar eller stympar en gute samt underkastelse under rätten i den stad där dådet begåtts för den som med påk eller knytnäve skadar en gute. Vidare skall den, som mördar en gute under resa ersätta den mördades arvingar och släktingar med 40 mark i valutan för det område där dådet begicks. Arvinge eller släkting, som är närvarande i bayersk eller saxisk stad, där en gute avlidit, har rätt att få ut och åtnjuta arvet efter denne. Annars hålls hans gods i kvarstad till dess någon gör anspråk på det, dock längst ett år, varefter stadens domare tar det i förvar. Slutligen beviljas gutar samma rätt som de egna köpmännen, förutsatt att gutarna beviljar dessa detsamma, älskar utfärdaren och hans land desto innerligare och besöker hamnen i Lübeck desto flitigare. Brevet har bevittnats av biskop Geroldus, biskop Evermodus, biskop Berno av Meklenburg, Marchio från ”Vohhorg”, greve Adolphus, greve Sifridus, greve Wolradus, greve Henricus av ”Ratzeburg”, Luthardus från ”Meinerssen”, Adolphus från ”Woltingeroth”, Guncelinus, skattmästare Anno, hovmästare Ludolphus och greve Reinoldus av Lübeck.
Artikel ur Le Monde om bl a undertecknad återpublicerad i en fransk blogg
Vi googleöversätter tre partier, bättrar där det är uppenbart att programmet haltar illa.
LES MONDES ARCTIQUES : LES PEUPLES SAMES ET LEURS DROITS LES MONDES I ARKTIS: SAMEFOLKET OCH DERAS RÄTTIGHETER
Rättegången som inleddes måndagen den 7 februari 2011 inför Sveriges högsta domstol är avgörande för samernas framtid i Sverige, renskötare. Hundrafyra markägare i Nordmaling nordöstra kommun lämnade in ett klagomål mot tre samiska vallningsgrupper som representerar nästan 120 herdar. Enligt dessa bönder och skogsägare matar de tusentals renskötarna som tillbringar vintermånaderna längs den svenska kusten rikligt med sina unga växter och orsakar stora ekonomiska skador. ”Vi hade inget annat val än att lämna in ett klagomål, förklarar Berth Hägglund, ägarrepresentant. De samiska vallarna kom inte till vår region förrän efter Tjernobyl, för på grund av den höga radioaktivitetsnivån kunde de inte längre sälja sitt kött . Det var för många renar och de var tvungna att hitta nya betesmarker. Så här kom de till oss. ” De samiska vallarna hävdar tvärtom att i flera generationer har deras besättningar betat i denna region. De åberopar därför sedvanerätt. ”Vi var här på jorden långt innan den vita mannen kom med sina lagar”, säger Oleg Omma, president för Ubmeje Tjeälddie samiska samhälle.
En 2010, la Cour européenne de justice avait déjà reproché à la Suède la longueur de ces procès. Dans un rapport remis à la mi-janvier 2011, le rapporteur spécial des Nations Unies sur les droits des peuples autochtones, James Anaya, a aussi critiqué la Suède. ”Les Samis ne devraient pas avoir besoin de prouver et de défendre leur propre droit coutumier”, a-t-il estimé. Il a proposé qu’ils reçoivent une aide juridique lorsqu’ils sont traduits en justice. Dans le cas de Nordmaling, les Samis ont pu prouver qu’ils fréquentaient ces terres de longue date. Pour cela, ils se sont fait aider par des historiens. ”J’ai suivi la trace d’une famille samie sur sept générations, raconte ainsi Peter Ericson, un chercheur local. Je peux montrer que l’élevage de rennes s’est pratiqué dans cette zone depuis les années 1750.” Quelle que soit l’issue du procès, il fera jurisprudence. Dans certains des procès qui se sont déroulés ailleurs en Suède, les protagonistes ont parfois fait témoigner des archéologues. Objet de ces discussions aux relents parfois racistes : tenter de déterminer qui, des Suédois ou des Samis, avaient les premiers peuplé telle ou telle région du pays.
—
Under 2010 hade EU-domstolen redan kritiserat Sverige för att dessa rättegångar varade långa. I en rapport som lämnades i mitten av januari 2011, kritiserade också FN: s särskilda rapportör om ursprungsfolks rättigheter, James Anaya, Sverige. ”Samerna borde inte behöva bevisa och försvara sin egen sedvanliga lag,” sade han. Han föreslog att de skulle få rättshjälp när de ställs inför rätta. När det gäller Nordmaling kunde samerna bevisa att de hade besökt dessa länder under lång tid. För detta hade de hjälp av historiker. ”Jag har följt spåren från en samisk familj i sju generationer,” säger Peter Ericson, en lokal forskare. ”Jag kan visa att renskötsel har praktiserats i detta område sedan 1750-talet.” Oavsett resultatet av rättegången kommer det att skapa prejudikat. I några av de försök som har ägt rum någon annanstans i Sverige har huvudpersonerna ibland kallat arkeologer för att vittna. Syftet med dessa diskussioner, som ibland känns som rasism, är att försöka avgöra vem, svenskar eller samer, som hade de första människorna i denna eller den här regionen i landet.
Samerna är få i Sverige, knappt 20 000, och cirka 10% av dem lever av renskötsel, vilket är den viktigaste markören för deras kultur. Sverige har hittills vägrat att ratificera Internationella arbetsorganisationens konvention 169, som ger specifika rättigheter till inhemska befolkningar som samerna. Ur juridisk synvinkel skulle denna konvention inte längre tvinga samerna, som det är fallet idag, utan jordbrukarna att tillhandahålla bevis till deras fördel. Nordmalings bönder måste vara nöjda i framtiden om renarna kommer att beta på deras mark med det kompensationssystem som finns. Pastoralister och jordbrukare måste nu ta reda på hur man kan samexistera på fältet när renen övervintrar längs kusten. Peter Ericson, en lokal forskare som hjälpte till att stödja de samiska pastoralisterna under denna rättegång, vill inte kasta sten på bönderna. ”Det är också viktigt att samiska herdar inte släpper renen någonstans (fritt?). Dessa berättelser, fruktar han, kommer inte att sluta med Högsta domstolens dom.” Olivier Truc, 28 april 2011, Le Monde
Olivier Truc, 28 avril 2011, Le Monde
Infört i Le Monde 11 februari 2011
Avslutningsvis syns denna länk till artikel om samernas seger i Nordmalingsmålet:
En multidisciplinär undersökning av tidig samisk etnogenès på fennoskandisk botten.
Denna gång tittar vi på helheten i en aningen större tidsrymd, nämligen från ca 150 AD till ca 800 AD. Men fokus kvarligger på romersk järnålder och folkvandringstid. Vårt perspektiv med geografisk utblickar synkront och delvis diakront har utvigats avsevärt. Med de enorma mängder litteratur det finns numera, har därför krävs en mycket omfattande inläsningstid. Uppgiften vi ålagt oss är naturligtvis orimligt omfattande, men utmaningar uppskattas!
Öster och söder
Utmed Bärnstensvägen försiggår riklig trafik, och den gamla handeln med slavar, salt och pälsverk försiggår där liksom de med smycken och spännen, som alltmer i Norden kom att ersätta alla de mynt som slogs nere vid Medelhavet (Ambrosiani 2000: Björn Ambrosiani ”Gjuteriprodukter i Vörå i folkvandringstid och vendeltid”. I: ”Jacob Tegengren, poet, arkeologi, ornitolog … ” Österbotten. Svensk-österbottniska samfundets årsbok. Vasa, 2000).
Som vi tidigare noterat, ska redan från tidigt på järnåldern tribut-rätt ända upp i södra ”Finland” ha utverkats för de som dominerat Vistulaområdet (i nuvarande hela östra halvan av Polen). De nomadiska och merendels indo-iransktalande folken eller nationerna – som över tid inom vår avgränsning är tre: skyter, sarmatier och hunner (hunnernas språk är okänt, men sannolikt centralasiatiskt; samtidigt som de över tid kom att bli alltmer heterogena) – tycks uppföra sig såsom eliter vanligtvis gör, möjligtvis har man också kurirer, vasaller, hejdukar eller ombud som utför de tributtagande sysslorna. Det skulle kunna vara därför slaviska lånord dyker upp i den tidiga östersjöfinskan och urfinskan kring 400 AD, kanske rentav något tidigare: någon slavisk stam skulle kunna ha sänts till t ex västra Saimen av någon av Attilas föregångare. Frågan bör studeras betydligt närmare. Det finns arbeten i saken (vi försöker återkomma i Del 5!).
Den som, behärskade Vistula-regionen, hade tributrätt över åtminstone södra och sydöstra Finland
…Emedan goterna ser ut att mera blanda sig på ett mer personligt plan. Härav torde följa alla de gotiska/germanska lånorden i protofinskan. Visigoterna utövade ett väsentligt inflytande runt Baltikum och sannolikt också Finska viken och en bit uppströms. Men det heta området för makstrider var vanligtvis bärnstenscentra runt nuvarande Kaliningrad och östra Polen. Det handlar alltså fr a om hela Vistula-flodens enormt omfattande vattensystem. Den som behärskade detta, hade alltså också tributrätt över åtminstone södra och sydöstra Finland (hänvisning till tidigare avsnitt). Vid ingången till vår tideräkning är det ännu Skytien som dominerar, men de hade klart veknat för att närmast helt tyna bort 100 AD. Under perioden ca 100 BC och 100 AD är generellt östgotiska folk de som dominerar.
BILD Å VISTULA-OMRÅDET, av oerhört central betydelse för handeln bl a under äldre järnålder och Pax Romana.
Vistula
Deras inflytande på det senuröstersjöfinska språket är markant; och än idag är inflytandet mycket tydligt i finskan. Sederma övertogs tribut-rätten av sarmaterna, liksom skyterna ett fornindoiransktalande folk. men bilden ter sig komplex, då olika germanskatalande gotiska stammar verkar blanda sig in i leken och via ortnamn syns också tidiga slaver vara med i interaktionerna; men ännu så länge (om vi till att börja med stannar vid perioden ca 200-400 AD) är slaverna sannolikt främst bara handelspartners kring Vistula och kanske en bit uppåt det vi nu känner som baltstaterna. Hunnerna börjar synas ca 345 AD. De kommer att påverka fundamentalt, snabbt och skaka det dåtida ”proto-Europa” i dess grundvalar. Övergången ter sig ej dock alltid eller i alla avseenden så drastisk som man vill skildra den. Likafullt lär det ständiga trycket sydösterifrån ha skapat kraftiga incitament hos folken runt Saimen att flytta sig geografiskt. Runt 400 AD börjar vi se rikedomar ackumuleras i Vörå- och kyrodalgångarna. Högst sannolikt har då också såväl järn- som pälsproduktion börjat breda ut sig. Senare, kring 600 breder sig åter svearna och ruserna ut sig i Aldeigjaborg, sedermera kallat Staraja Ladoga och därefter i det tidiga Holmgård, alltså Novgorod.
Söder och väster Vi tittar en hel del mer västerut i sista delen! Vårt fokus har hittills merendels legat emot öster, men vi gör nu för helhetens skull en rundvandring åt de andra väderstrecken också. Göterna dominerar i södra nuvarande Sverige samt finns i söder diverse olika stammar, t ex de i småländerna och i skåneländerna. Helgö anläggs ca 100 – 200 AD och kommer att vara särdeles viktiga för Högomsriket. Germanien vidtar ungefär där Tyskland ligger idag och vid ingången till vår tideräkningen pekar det romerska inflytandet. Det ter sig mer social och ekonomiskt än politiskt. Deras krigarkonst är mycket attraktiv för krigande eliter i hela Europa. Utvikningen i Bysans och Nova Roma, dvs Miklagård eller Konstantinopel (dvs Istanbul) får väl kanske också representera en ”viss” utblick åt söder.
Waniewo, floden Narew som är ett tillflödande vattensystem till det enorma Vistula-vattensystemet. Creative Commons. Foto: Wikipedia-användare Adam-dalekie-pole 2012.
Piha daterar språkets talares rörelser i tid och rum
Minerva Piha, central i dessa sammanhang, skriver sålunda:
The tables reveal that during the time of use of the hunting ground graves, Southern Proto-Saami received loanwords from Late Proto-Finnic and later Finnish, Palaeo-European, North-West Germanic, and, after the latter developed further, Proto-Scandinavian and old Norse language forms.
Här beskriver och på kommande rader stadfäster Piha mer eller mindre exakt hur migrationerna bärande språket språket försiggick:
The tradition of hunting ground graves continued up to the 13th century AD. When ring-shaped offering sites were introduced, Proto-Scandinavian was already starting to dissipate into ancient Scandinavian languages, and Southern Proto-Saami (or perhaps already Proto South Saami) received words from Old Norse. At the time, some loanwords were also borrowed from late Proto-Finnic and Finnish.
Piha visar här hur man med huvudsakligen språkhistorisk teoretiskt baserade metoder – men också med arkeologiska och framförallt dess bägge kombinerade – hur man kan datera rörelser i rummet och också i tiden:
”The tables reveal that during the time of use of the hunting ground graves, Southern Proto-Saami received loanwords from Late Proto-Finnic and later Finnish, Palaeo-European, North-West Germanic, and, after the latter developed further, Proto-Scandinavian and Old Norse language forms”(Piha 2020)
Also, the speakers of a Palaeo-European language were probably assimilated with the Saami speakers, and the language grew extinct by AD 500-800 (Aikio 2012:87).
Här är vi, som den uppmärksamma läsaren naturligtvis redan noterat, inne på ett betydligt tidigare utdöende för det palaeo-europeiska substratspråket. Härifrån fortsätter beskrivningen kronologiskt framåt i tid, bort från vår avgränsning.
Källan: Minerva Piha. ”Eteläsaamelaiset rautakautisessa Pohjolassa: Kielitieteellis-arkeologinen näkökulma”. UNIVERSITY OF TURKU Faculty of Humanities School of Languages and Translation Studies Finnish and Finno-Ugric Languages MINERVA PIHA: The South Saami in the North during the Iron Age. Linguistic-archaeological perspective (Turku Åbo 2020).
Vi ska nedan själva i en ny modell, uppdaterad och förhoppningsvis än mer specifikt eller åtminstone mera säkert utifrån arkeologiska och historiska källor inklusive Pihas (och tex Heikkiläs [2014] rön) försöka datera de migrationsvågor som nu allmänt anses ha ägt rum under den första årtusendet AD. Det förefaller nu handla om åtminstone fem olika flyttrörelser mellan 150 AD och 800 AD. I den mån det skett även senare, faller det utanför undersökningens tidsram. Vi kommer att återbesöka våra modeller och kronologiska uppräkningar och ser om vi i våra studier hittat något väsentligt.
ÖSTROM 532-551 AD : Nova Roma/Konstantinopel/Miklagård, pest, upplopp, svält, jordbävning, tsunami
Bakgrund till 530-540-talens AD migrationsvåg
Klimatavvikelse, pandemi, Leväluhta
Bakgrund: i januari 532 AD uppstår ett uppror i Konstantinopel, Man beräknar att 30 000 invånare miste livet och att upploppen pågick i åtminstone en vecka. Det här är nio år innan den Justinianska pesten noteras för första gången. Men det är bara tre-fyra år före den stora Klimatavvikelsen (även kallat den vulkaniska vintern) och därmed mass-svälten omskrivs i samstämmiga samtida källor. Som grädde på moset kommer en jordbävning i Libanon med påföljande tsunami 551 AD. Det är också här (530-550 AD) som vi hamnar för många av skelettfynden i Leväluhta (Wessman et al), och som ofta anges såsom samiska.
Källa Leväluhta: ”Buried in water, burdened by nature— Resilience carried the Iron Age people through Fimbulvinter” Markku Oinonen, Teija Alenius, Laura Arppe, Hervé Bocherens, Heli Etu-Sihvola, Samuli Helama, Heli Huhtamaa, Maria Lahtinen, Kristiina Mannermaa, Päivi Onkamo, Jukka Palo, Antti Sajantila, Kati Salo, Tarja Sundell, Santeri Vanhanen, Anna Wessman (2019)
Bakgrunden till Nikaupproret anno 532
Vi lånar text av Wikipedia för att beskriva dessa uppror, som i en hel del stycken företer en snudd på skrämmande likhet med vår tid (fastän rejält i utkanten av vårt ämnet, visar det sannolikt mycket illustrativt på läget i Östrom, del av den forna världsstormakten, vid denna tid:
——————-
Hästkapplöpning var en viktig sportgren i både det romerska riket och det bysantinska och, liksom idag, bevakades sportevenemangen av välorganiserade och entusiastiska supporterklubbar, de s.k. cirkuspartierna. I Rom delades supportrarna upp i fyra stora fraktioner som fick sina namn efter färgen på körsvennarnas kläder: ”de blå”, ”de gröna”, ”de vita” och ”de röda”. På 500-talet återstod [—] två fraktioner av betydelse: de blå och de gröna. Kejsar Justinianus stödde de blå.
Dessa supporterklubbar var en kombination av kriminella ligor och politiska partier som återspeglade den sociala hierarkin och de religiösa motsättningarna i det bysantinska samhället. De blå företrädde den katolska tron och de gröna den monofysiska. Ofta försökte dessa organisationer påverka politiken genom att skrika ut sin politiska krav mellan kapplöpningarna på arenan. Stats- och ordningsmakten hade ofta svårigheter att upprätthålla ordningen utan cirkuspartiernas samarbete, vilket gjorde det intressant för de mäktiga aristokratiska familjerna, som tyckte sig ha större rätt till den kejserliga tronen än Justinianus, att understödja mobben på arenorna.
I sin nidskrift över Justinianus, Hemlig historia, beskriver historikern Prokopios de blå på följande vis:
… När Justinianus underblåste de blås lidelser och hetsade upp dem skakades hela det romerska imperiet ända från grunden som av en jordbävning eller en översvämning. Överallt rådde fullt kaos och ingenting förblev stabilt, utan i denna förvirring kullkastades lagarna och statsordningen. Till att börja med anlade orosstiftarna en helt ny frisyr och klippte sig inte som de andra romarna. De ansade inte mustascherna eller skäggen utan lät håret växa så långt som möjligt, enligt persernas sed. Håret på huvudet klippte de framtill av till tinningarna men lät nackhåret hänga ned i full längd i en tovig massa, liksom massageterna. Därför kallades denna stil den hunniska. Vidare satte alla värde på dyrbara kläder och klädde sig elegantare än vad som anstod dem; de kunde nämligen kosta på sig sådant på grund av vad de orättmätigt lagt sig till med. De snörde togans ärmar kring handlederna och lät dem därifrån till skuldran svälla ut till enorm vidd. —– I början bar nästan alla vapen helt öppet om natten medan de på dagen gömde sina tveeggade dolkar under kläderna, vid låret. De samlades i gäng så fort det blev mörkt, rånade rika mitt på forum och i gränderna och bestal offren på deras mantlar, bälten, guldbroscher och allt de hade på sig. …
Justinianus I (482 AD – 565 AD), Östromsk kejsare. Mosaik från San Vitale-basilikan Ravenna, Italien. Wikipedia: ”Justinian I (/dʒʌˈstɪniən/; Latin: Flavius Petrus Sabbatius Iustinianus; Greek: Ἰουστινιανός, translit.Ioustinianós; 11 May 482 – 14 November 565), also known as Justinian the Great, was the Byzantine emperor from 527 to 565.” Bild: Petar Milošević – Own work
Upproret
Upprinnelsen till upproret var fängslandet av ett antal medlemmar ur de blå och gröna fraktionerna år 531 sedan dessa gjort sig skyldiga till mord efter de sedvanliga upploppen som åtföljde tävlingarna. Gärningsmännen dömdes till hängning och de flesta hängdes, men den 10 januari 532 lyckades två av dem, en från de blå och en från de gröna, fly och gömma sig i en kyrka som omringades av en uppretad folkmassa. För Justinianus kom denna kris mycket olägligt: Han höll just på att förhandla med perserna om fred i öst och var fullt upptagen med att motverka den förbittring som höjda skatter orsakat. Han beslutade därför att hålla en kapplöpningstävling den 13 januari och omvandlade de dömdas straff till fängelse. Detta övertygade dock inte alls de uppretade cirkuspartierna som båda krävde att de dömda skulle benådas.
Den 13:e fylldes hippodromen av den uppretade folkmassan. Justinianus trodde sig tryggt kunna övervaka tävlingen från sin loge som var förbunden med det kejserliga palatset, men publiken, som från början skrek förolämpningar till kejsaren, bytte efter det tjugoandra loppet ut sina vanliga rop ”blått” respektive ”grönt” till ”seger” (Nika) och bröt sig till slut ut och ansatte palatset som under de följande fem dagarna i praktiken var belägrat.
Några av senatorerna, som opponerade sig mot Justinianus skatter och, som de uppfattade det, bristande respekt för aristokratin, såg detta som ett gyllene tillfälle att störta kejsaren. Upprorsmakarna, som förmodligen försågs med vapen och kontrollerades av sina allierade i senaten, krävde inte bara att prefekten Johannes Kappadokiern, som var ansvarig för skatteindrivningen, och quaestorn Tribonianus, som ledde arbetet med att skriva om de romerska lagarna skulle avsättas, de utsåg dessutom en ny kejsare, Hypatius, brorson till Anastasius I.
Under dessa omständigheter övervägde Justinianus att fly huvudstaden men övertygades av sin hustru Theodora att stanna i Konstantinopel. Han beordrade därefter sina generaler Belisarius och Mundus att kväsa upproret. De lurade in rebellerna i hippodromen där de lät avrätta åtminstone 30 000 människor. Justinianus lät dessutom avrätta sin motkandidat och tvingade de senatorer som stött upproret att gå i exil.
Att samlas i stora grupper i kejsarens närvaro gav alla samhällsklasser möjligheten att mer eller mindre anonymt uttrycka sitt missnöje med den förda politiken. Innan nikaupproret var cirkusfraktionerna inte någon lättköpt stadsmilis utan uttryck för de lägre samhällsklassernas kollektiva och svårkontrollerade vilja. Fram till 400-talet ventilerade de mer bemedlade i första hand sitt missnöje på teatrarna, men vid denna tid rationaliserades den statsfinansierade nöjesindustrin så att de två grupper samlades på cirkusarna vilket, å ena sidan, gjorde dem lättare att kontrollera men, å andra sidan, intensifierade oroligheterna. På teatrarna hade kejsaren lätt kunnat infiltrera publiken med lejda handklappare som garanterade att de ceremoniella hyllningarna av kejsaren gick rätt till. På cirkusarna var det svårare.
Efter Nikaupproret hölls inga hästkapplöpningar på fem år och när väl tävlingarna återupptogs blev de en del av ceremonierna som omgav det kejserliga hovet och sportevenemangen blev alldeles för fina för att riskera orsaka några samhällsoroligheter.
Ny hypotesmodell för fyra eller fem migrationsvågor av sydursamisktalare:
Årtal – huvudskäl till migration – Belägg, bevis eller indikation B, b eller I* – I***
165-175 AD Pest, politisk oro, invasion – Välbelagda handboksfakta, språkhistoriska bevis, järnproduktion. Piha 2020. B, I***
250 Ny pandemi, ev smittkoppor, I*
350-380 Hunnernas invasion och massiva framryckningar. Handboksfakta. Språkbevis. Järnproduktion. B, I** Not: Avseende det hunniska hotet, se momentet nedan om fornborgarnas byggande.
380-454 (spec 430-453 AD) Omfattande ”världskrig”, tryck österifrån. En eller flera migrationsvågor undan hunnerna torde vara tänkbara. I**
535-550 Justinianska pesten, social oro, krig, klimatavvikelse, leväluhta. I***.
600-talet Pandemier, klimatkris, samhällskollaps i eliternas riken. I*.
800 Efterdyningarna av ett lokalt krig mellan satakuntarna och österbottenssamerna. Heikkilä 2014. B, I**.
——————————————————————————————————————————-
Apropå österbottensamerna och sägenmaterial därom
Olaus Petri Niuirenius (1580-1645) skrev sålunda om samerna i äldre tider:
”ock uppslogo sina bopålar på Österbottens kust, där nu Nerpis ock Mustasara (Närpes och Korsholm, dvs Mustasaari) ligga, men där på den tiden ingen dödlig bodde, ock att de där utan något som hälst besvär av de skatter, varmed finnarne plågades i sitt fosterland, i största lugn samlade [samerna] många handelsvaror. ock för varje år bragte dem med sig därifrån ock sålde dem till sina landsmän.
Från denna tid började de på ett förunderligt sätt utmärka sig genom präktiga kläder, kräslig mat, rikedomar ock prydnader, så att man därav i sanning kunde se, att de levde i största välstånd.Tavasterna, från vilkas land de hade flyttat, berördes mycket obehagligt av att se ock berätta detta ock valde till ledare ock anförare en framstående man vid namn Mathias, vilken omgav sig med en stor mängd tavaster ock bröt in i deras hemvist, rövade bort allting ock slutade icke, förrän han fördrivit dem från deras ‘hemort till floderna Chimi ock Tornö. När en kort tid förgått ock man efter endast några få år fått reda på att de, som drivits ut ock skingrats, förde ett ganska bekvämt liv vid dessa floder, angrep man dem åter med mycket stor kraft ock behandlade dem då så omänskligt, att de tvingades att utan några dragdjur eller någon boskap, endast med sina nät taga sin tillflykt till de öde trakter, där de nu leva. [ — ] Härav följde, att emedan de länge ock oavbrutet voro utsatta för sina förföljares försåt, de icke vågade bygga hus såsom förut, utan måste nöja sig med blott tält.
* De ansågo det därefter farligt att använda sitt modersmål.
Se vidare om denna envisa tradition, presenterad av medelpadsdödde Niurenius i 1600-talets prästrelationer om samerna:
Hunniska hotet och det massiva byggandet av fornborgar runt 390 AD
Det här momentet måste vi av tidsskäl spara till sista avsnittet, del 5. Det harmonierar även bättre tematiskt så.
Feast of Attila, av Mór Than, 1829-1899.
Hunnerhövdingen (eller snarare -kejsaren) Attila (ca 406-452 AD) satte skräck i hela Europa och kan ha orsakat massbyggandet av fornborgar. hans bas under den tid man dominerade Europa var i nuvarande Ungern. ”kun”-namnen är ett minne därav. Hela Ungern har f ö hämtat sitt namn från hunnerna. Ungrarna själva, magyarerna, kom inte till platsen förrän i slutet av 800-talet.
Transitionsplatser före migration/inland/fjällen – några förslag (delvis resumé) – summeras i sista avsnittet:
Nyland: Nuoksi (Nuox på svenska), samiskt namn. Egentliga Finland: Pikis m fl socknar innanför Åbo. Samiska sockennamn.
Satakunta: Pyhäjärvis omnejd och stränder.
Birkaland: Tampere (samisktrotat namn).
Österbotten: Pedersöre, Närpes, Storkyro/Vörå samt ev Korsholm (Pyhäjärvi senare).
Åland: Vi söker vidare till kommande avsnitt.
”Sverige”
Hornslandet, Tjuvholmen, Dårholmen i Skön/Sundsvall, Dellen. Därtill Äppelbo, Ludvika, Amungen: platser med Sållen/Sollen-namn (baltiskt låneord som överförts av sydursamisktalarna).
Insjö- (eller fångstmarks-)gravarna och järnverkstäder visar vägen?
Vi lyfter ett exempel:
Dalarna – Mora kommun: Venjan socken – sjön Van (gränsen emot Vansbro)
Diplomatarium Dalekarlicum. Urkunder rörande landskapet Dalarne / Del 1. 1842.
”Det landskap, till hvilket närvarande urkunder höra, förvarar från hedniska tiden få, eller, rättare sagdt, nästan inga minnesmärken, hvilka häntyda på en mycket tidig befolkning. Visserligen finnas der på näs eller utskjutande uddar i några, afsides från de egentliga bygdelagen belägna, sjöar, såsom t. ex. i Wansjön i Järna socken och i Wenjans-sjön i socknen med samma namn, grupper af smärre, i större eller mindre cirkelform lagda griftrör, af allmogen kallade Finngrafvar, hvari ben m. m. blifvit vid undersökning funna; men dessa fornlemningar kunna likväl icke med säkerhet anses vittna om en mycket hög ålder, då de anträffas i ett land, der ännu mot slutet af 12:te århundradet hedendomen var rådande, och hvarest således hedniska sedvanor och bruk ännu bihehöllos bland en, möjligtvis till dessa vildmarker undanträngd, folkstam, som der funnit en fristad och lefde utan närmare beröring med de öfriga landskapens innebyggare”.
Tio år senare skriver samme C.G. Kröningssvärd (1834) om finngravar vid Amungen och på gränsen m,ellan Svärdsjö och Sundborn, samt vid Fornäset vid sjön Runn. Naturligtvis svärmiska formuleringar av en klassisk romantiker; men i en mer upplysningstida anda från 2019 hittar vi t ex en rapport med det betydligt mera prosaiska namnet
Och här finner vi en hel del information av rimligt stort intresse i sammanhanget!
Järntillverkningen i främst Dalarnas äldre järnålder via Wehlin-Carlsson-Lundell (2020):
Härovan (bilden) har dateringarna samlats från Dalarnas fångstmarksgravar: Hästudden i Rättvik (R.26:1), Tisjön, Lima sn (L 14:1), Vindförberg i Ore (Ore 6:1), Finnäset i Venjans sn (V.2:1) och Äppelbo sockens Ham – med allom övervägande dateringar mellan 0 AD och 400 AD, samt Getryggens (Amungen, där vi ävenledes 1834 såg traditioner om finngravar) avsevärt äldre noteringar, som torde härröra från en palaeo-europeisktalande befolkning, vilken sannolikt efterhand sammansmultit med den proto-sydsamiska.
På andra sidan fortsätter man med Harn, Äppelbo sn, Torsångs sn samt Eldforsen i Järna sn och gravar i Malung. Undantaget Torsång startar vi här på sena 400-talet och skjuter in oss ända in i 1000-talet. Vi avfärdar tills vidare delar av den gruppen med undantag av dels Torsång; men dels också av Eldforsen i Järna, där aktiviteten registreras redan kring 300 AD. Därtill, om vi ånyo återgår till Torsång, så äger den sin mycket intressanta aktivitetsperiod på så vis att den på ett anomalistiskt sätt noterar järntillverkningsaktivitet så tidigt som 400 BC, skjuter sedan full fart kring år o AD och gradvis ökar och pågår sedan fram till 650 AD. Kanske är nedgången en direkt följd av den allmänna samhällskollapsen; eller så får vi se ett av följande scenarier (a) Det är en renodlad jägarbefolkning med järntillverkningsfärdigheter. Isåfall antingen arktisk eller från Bergslagen (ergo Röda jorden), (b) Det är en kombination av palaeo-europeisktalare och germaner eller (c) En mötesplats med två eller fler av dessa inklusive sydursamiskatalare, som isåfall skulle kunna ha anslutat ca 170 AD. Här syns järnframställningen förvisso peaka 200-400 AD, sedan mattas av – men ännu lite drygt 500 AD syns en viss skjuts i verksamheten. Här är Dalarnas museums och Eva Carlssons rapport från Eldforsen, en exploateringsundersökning inför vattenkraftuttbyggnad (länk härnedan). I Svante Forenius’ bilaga noteras att det kan ha förekommit smide i en ässja där, och vi noterar även att det sydsamiska ordet idag för ässja är ett tidigt lån från urnordiskan eller proto-germanskan: http://dalarnasmuseum.se/wp-content/uploads/Arkeologiskarapporter/arkrapporter2011/2011-06-Eldforsen-rapport-webb.pdf
Därutöver bör beaktas Birgitta Fossums avhandling (2006) som ägnar en hel del uppmärksamhet åt insjö- eller fångstmarksgravarna; som ju är ett reellt problem och urgammalt sorts mysterium i Sveriges mellersta arkeologi.
Tackar Magnil Eli Olsson för idé, inspiration, källa och information i detta stycke om Dalarna!
”Norge”
Vi söker vidare till avsnitt 5. Norge ligger egentligen utanför vår rumsliga avgrännsning men uppenbarligen känner inte företeelsen fångstmarksgravar några nationella gränser.
SLUT FÖR DENNA GÅNG!
I sista artikelavsnittet:
200-400-talet under närmare betraktande
Tjuvholmen och Dårholmen – seglivad, maritimt knuten befolkning ännu i folkvandringstid (Ramqvist 2007)
Situationen i tiden och rummet ca 150 AD – 800 AD.
En multidisciplinär undersökning av tidig samisk etnogenès på fennoskandisk botten.
Denna gång tittar vi på helheten i en aningen större tidsrymd, nämligen från ca 150 AD till ca 800 AD. Men fokus kvarligger på romersk järnålder och folkvandringstid. Vårt perspektiv med geografisk utblickar synkront och delvis diakront har utvigats avsevärt. Med de enorma mängder litteratur det finns numera, har därför krävs en mycket omfattande inläsningstid. Uppgiften vi ålagt oss är naturligtvis orimligt omfattande, men utmaningar uppskattas!
Öster och söder
Utmed Bärnstensvägen försiggår riklig trafik, och den gamla handeln med slavar, salt och pälsverk försiggår där liksom de med smycken och spännen, som alltmer i Norden kom att ersätta alla de mynt som slogs nere vid Medelhavet (Ambrosiani 2000: Björn Ambrosiani ”Gjuteriprodukter i Vörå i folkvandringstid och vendeltid”. I: ”Jacob Tegengren, poet, arkeologi, ornitolog … ” Österbotten. Svensk-österbottniska samfundets årsbok. Vasa, 2000).
Som vi tidigare noterat, ska redan från tidigt på järnåldern tribut-rätt ända upp i södra ”Finland” ha utverkats för de som dominerat Vistulaområdet (i nuvarande hela östra halvan av Polen). De nomadiska och merendels indo-iransktalande folken eller nationerna – som över tid inom vår avgränsning är tre: skyter, sarmatier och hunner (hunnernas språk är okänt, men sannolikt centralasiatiskt; samtidigt som de över tid kom att bli alltmer heterogena) – tycks uppföra sig såsom eliter vanligtvis gör, möjligtvis har man också kurirer, vasaller, hejdukar eller ombud som utför de tributtagande sysslorna. Det skulle kunna vara därför slaviska lånord dyker upp i den tidiga östersjöfinskan och urfinskan kring 400 AD, kanske rentav något tidigare: någon slavisk stam skulle kunna ha sänts till t ex västra Saimen av någon av Attilas föregångare. Frågan bör studeras betydligt närmare. Det finns arbeten i saken (vi försöker återkomma i Del 5!).
Den som, behärskade Vistula-regionen, hade tributrätt över åtminstone södra och sydöstra Finland
…Emedan goterna ser ut att mera blanda sig på ett mer personligt plan. Härav torde följa alla de gotiska/germanska lånorden i protofinskan. Visigoterna utövade ett väsentligt inflytande runt Baltikum och sannolikt också Finska viken och en bit uppströms. Men det heta området för makstrider var vanligtvis bärnstenscentra runt nuvarande Kaliningrad och östra Polen. Det handlar alltså fr a om hela Vistula-flodens enormt omfattande vattensystem. Den som behärskade detta, hade alltså också tributrätt över åtminstone södra och sydöstra Finland (hänvisning till tidigare avsnitt). Vid ingången till vår tideräkning är det ännu Skytien som dominerar, men de hade klart veknat för att närmast helt tyna bort 100 AD. Under perioden ca 100 BC och 100 AD är generellt östgotiska folk de som dominerar.
BILD Å VISTULA-OMRÅDET, av oerhört central betydelse för handeln bl a under äldre järnålder och Pax Romana.
Vistula
Deras inflytande på det senuröstersjöfinska språket är markant; och än idag är inflytandet mycket tydligt i finskan. Sederma övertogs tribut-rätten av sarmaterna, liksom skyterna ett fornindoiransktalande folk. men bilden ter sig komplex, då olika germanskatalande gotiska stammar verkar blanda sig in i leken och via ortnamn syns också tidiga slaver vara med i interaktionerna; men ännu så länge (om vi till att börja med stannar vid perioden ca 200-400 AD) är slaverna sannolikt främst bara handelspartners kring Vistula och kanske en bit uppåt det vi nu känner som baltstaterna. Hunnerna börjar synas ca 345 AD. De kommer att påverka fundamentalt, snabbt och skaka det dåtida ”proto-Europa” i dess grundvalar. Övergången ter sig ej dock alltid eller i alla avseenden så drastisk som man vill skildra den. Likafullt lär det ständiga trycket sydösterifrån ha skapat kraftiga incitament hos folken runt Saimen att flytta sig geografiskt. Runt 400 AD börjar vi se rikedomar ackumuleras i Vörå- och kyrodalgångarna. Högst sannolikt har då också såväl järn- som pälsproduktion börjat breda ut sig. Senare, kring 600 breder sig åter svearna och ruserna ut sig i Aldeigjaborg, sedermera kallat Staraja Ladoga och därefter i det tidiga Holmgård, alltså Novgorod.
Söder och väster Vi tittar en hel del mer västerut i sista delen! Vårt fokus har hittills merendels legat emot öster, men vi gör nu för helhetens skull en rundvandring åt de andra väderstrecken också. Göterna dominerar i södra nuvarande Sverige samt finns i söder diverse olika stammar, t ex de i småländerna och i skåneländerna. Helgö anläggs ca 100 – 200 AD och kommer att vara särdeles viktiga för Högomsriket. Germanien vidtar ungefär där Tyskland ligger idag och vid ingången till vår tideräkningen pekar det romerska inflytandet. Det ter sig mer social och ekonomiskt än politiskt. Deras krigarkonst är mycket attraktiv för krigande eliter i hela Europa. Utvikningen i Bysans och Nova Roma, dvs Miklagård eller Konstantinopel (dvs Istanbul) får väl kanske också representera en ”viss” utblick åt söder.
Waniewo, floden Narew som är ett tillflödande vattensystem till det enorma Vistula-vattensystemet. Creative Commons. Foto: Wikipedia-användare Adam-dalekie-pole 2012.
Piha daterar språkets talares rörelser i tid och rum
Minerva Piha, central i dessa sammanhang, skriver sålunda:
The tables reveal that during the time of use of the hunting ground graves, Southern Proto-Saami received loanwords from Late Proto-Finnic and later Finnish, Palaeo-European, North-West Germanic, and, after the latter developed further, Proto-Scandinavian and old Norse language forms.
Här beskriver och på kommande rader stadfäster Piha mer eller mindre exakt hur migrationerna bärande språket språket försiggick:
The tradition of hunting ground graves continued up to the 13th century AD. When ring-shaped offering sites were introduced, Proto-Scandinavian was already starting to dissipate into ancient Scandinavian languages, and Southern Proto-Saami (or perhaps already Proto South Saami) received words from Old Norse. At the time, some loanwords were also borrowed from late Proto-Finnic and Finnish.
Piha visar här hur man med huvudsakligen språkhistorisk teoretiskt baserade metoder – men också med arkeologiska och framförallt dess bägge kombinerade – hur man kan datera rörelser i rummet och också i tiden:
”The tables reveal that during the time of use of the hunting ground graves, Southern Proto-Saami received loanwords from Late Proto-Finnic and later Finnish, Palaeo-European, North-West Germanic, and, after the latter developed further, Proto-Scandinavian and Old Norse language forms”(Piha 2020)
Also, the speakers of a Palaeo-European language were probably assimilated with the Saami speakers, and the language grew extinct by AD 500-800 (Aikio 2012:87).
Här är vi, som den uppmärksamma läsaren naturligtvis redan noterat, inne på ett betydligt tidigare utdöende för det palaeo-europeiska substratspråket. Härifrån fortsätter beskrivningen kronologiskt framåt i tid, bort från vår avgränsning.
Källan: Minerva Piha.”Eteläsaamelaiset rautakautisessa Pohjolassa: Kielitieteellis-arkeologinen näkökulma”. UNIVERSITY OF TURKU Faculty of Humanities School of Languages and Translation Studies Finnish and Finno-Ugric Languages MINERVA PIHA: The South Saami in the North during the Iron Age. Linguistic-archaeological perspective (Turku Åbo 2020).
Vi ska nedan själva i en ny modell, uppdaterad och förhoppningsvis än mer specifikt eller åtminstone mera säkert utifrån arkeologiska och historiska källor inklusive Pihas (och tex Heikkiläs [2014] rön) försöka datera de migrationsvågor som nu allmänt anses ha ägt rum under den första årtusendet AD. Det förefaller nu handla om åtminstone fem olika flyttrörelser mellan 150 AD och 800 AD. I den mån det skett även senare, faller det utanför undersökningens tidsram. Vi kommer att återbesöka våra modeller och kronologiska uppräkningar och ser om vi i våra studier hittat något väsentligt.
ÖSTROM 532-551 AD : Nova Roma/Konstantinopel/Miklagård, pest, upplopp, svält, jordbävning, tsunami
Bakgrund till 530-540-talens AD migrationsvåg
Klimattavvikelse, pandemi, Levälutha
Bakgrund: i januari 532 AD uppstår ett uppror Konstantinopel, Man beräknar att 30 000 invånare miste livet och att upploppen pågick i åtminstone en vecka. Det här är nio år innan den Justinianska pesten noteras för första gången. Men det är bara tre-fyra år före den stora Klimatavvikelsen (även kallat den vulkaniska vintern) och därmed mass-svälten omskrivs i samstämmiga samtida källor. Som grädde på moset kommer en jordbävning i Libanon med påföljande tsunami 551 AD. Det är också här (530-550 AD) som vi hamnar för många av skelettfynden i Leväluhta (Wessman et al), och som ofta anges såsom samiska.
Källa Leväluhta: ”Buried in water, burdened by nature— Resilience carried the Iron Age people through Fimbulvinter” Markku Oinonen, Teija Alenius, Laura Arppe, Herve´ Bocherens, Heli Etu-Sihvola, Samuli Helama, Heli Huhtamaa, Maria Lahtinen, Kristiina Mannermaa, Päivi Onkamo, Jukka Palo, Antti Sajantila, Kati Salo, Tarja Sundell, Santeri Vanhanen, Anna Wessman (2019)
Bakgrunden till Nikaupproret anno 532
Vi lånar text av Wikipedia för att beskriva dessa uppror, som i en hel del stycken företer en snudd på skrämmande likhet med vår tid (fastän rejält i utkanten av vårt ämnet, visar det sannolikt mycket illustrativt på läget i Östrom, del av den forna världsstormakten, vid denna tid:
——————-
Hästkapplöpning var en viktig sportgren i både det romerska riket och det bysantinska och, liksom idag, bevakades sportevenemangen av välorganiserade och entusiastiska supporterklubbar, de s.k. cirkuspartierna. I Rom delades supportrarna upp i fyra stora fraktioner som fick sina namn efter färgen på körsvennarnas kläder: ”de blå”, ”de gröna”, ”de vita” och ”de röda”. På 500-talet återstod [—] två fraktioner av betydelse: de blå och de gröna. Kejsar Justinianus stödde de blå.
Dessa supporterklubbar var en kombination av kriminella ligor och politiska partier som återspeglade den sociala hierarkin och de religiösa motsättningarna i det bysantinska samhället. De blå företrädde den katolska tron och de gröna den monofysiska. Ofta försökte dessa organisationer påverka politiken genom att skrika ut sin politiska krav mellan kapplöpningarna på arenan. Stats- och ordningsmakten hade ofta svårigheter att upprätthålla ordningen utan cirkuspartiernas samarbete, vilket gjorde det intressant för de mäktiga aristokratiska familjerna, som tyckte sig ha större rätt till den kejserliga tronen än Justinianus, att understödja mobben på arenorna.
I sin nidskrift över Justinianus, Hemlig historia, beskriver historikern Prokopios de blå på följande vis:
… När Justinianus underblåste de blås lidelser och hetsade upp dem skakades hela det romerska imperiet ända från grunden som av en jordbävning eller en översvämning. Överallt rådde fullt kaos och ingenting förblev stabilt, utan i denna förvirring kullkastades lagarna och statsordningen. Till att börja med anlade orosstiftarna en helt ny frisyr och klippte sig inte som de andra romarna. De ansade inte mustascherna eller skäggen utan lät håret växa så långt som möjligt, enligt persernas sed. Håret på huvudet klippte de framtill av till tinningarna men lät nackhåret hänga ned i full längd i en tovig massa, liksom massageterna. Därför kallades denna stil den hunniska. Vidare satte alla värde på dyrbara kläder och klädde sig elegantare än vad som anstod dem; de kunde nämligen kosta på sig sådant på grund av vad de orättmätigt lagt sig till med. De snörde togans ärmar kring handlederna och lät dem därifrån till skuldran svälla ut till enorm vidd. —– I början bar nästan alla vapen helt öppet om natten medan de på dagen gömde sina tveeggade dolkar under kläderna, vid låret. De samlades i gäng så fort det blev mörkt, rånade rika mitt på forum och i gränderna och bestal offren på deras mantlar, bälten, guldbroscher och allt de hade på sig. …
Justinianus I (482 AD – 565 AD), Östromsk kejsare. Mosaik från San Vitale-basilikan Ravenna, Italien. Wikipedia: ”Justinian I (/dʒʌˈstɪniən/; Latin: Flavius Petrus Sabbatius Iustinianus; Greek: Ἰουστινιανός, translit.Ioustinianós; 11 May 482 – 14 November 565), also known as Justinian the Great, was the Byzantine emperor from 527 to 565.” Bild: Petar Milošević – Own work
Upproret
Upprinnelsen till upproret var fängslandet av ett antal medlemmar ur de blå och gröna fraktionerna år 531 sedan dessa gjort sig skyldiga till mord efter de sedvanliga upploppen som åtföljde tävlingarna. Gärningsmännen dömdes till hängning och de flesta hängdes, men den 10 januari 532 lyckades två av dem, en från de blå och en från de gröna, fly och gömma sig i en kyrka som omringades av en uppretad folkmassa. För Justinianus kom denna kris mycket olägligt: Han höll just på att förhandla med perserna om fred i öst och var fullt upptagen med att motverka den förbittring som höjda skatter orsakat. Han beslutade därför att hålla en kapplöpningstävling den 13 januari och omvandlade de dömdas straff till fängelse. Detta övertygade dock inte alls de uppretade cirkuspartierna som båda krävde att de dömda skulle benådas.
Den 13:e fylldes hippodromen av den uppretade folkmassan. Justinianus trodde sig tryggt kunna övervaka tävlingen från sin loge som var förbunden med det kejserliga palatset, men publiken, som från början skrek förolämpningar till kejsaren, bytte efter det tjugoandra loppet ut sina vanliga rop ”blått” respektive ”grönt” till ”seger” (Nika) och bröt sig till slut ut och ansatte palatset som under de följande fem dagarna i praktiken var belägrat.
Några av senatorerna, som opponerade sig mot Justinianus skatter och, som de uppfattade det, bristande respekt för aristokratin, såg detta som ett gyllene tillfälle att störta kejsaren. Upprorsmakarna, som förmodligen försågs med vapen och kontrollerades av sina allierade i senaten, krävde inte bara att prefekten Johannes Kappadokiern, som var ansvarig för skatteindrivningen, och quaestorn Tribonianus, som ledde arbetet med att skriva om de romerska lagarna skulle avsättas, de utsåg dessutom en ny kejsare, Hypatius, brorson till Anastasius I.
Under dessa omständigheter övervägde Justinianus att fly huvudstaden men övertygades av sin hustru Theodora att stanna i Konstantinopel. Han beordrade därefter sina generaler Belisarius och Mundus att kväsa upproret. De lurade in rebellerna i hippodromen där de lät avrätta åtminstone 30 000 människor. Justinianus lät dessutom avrätta sin motkandidat och tvingade de senatorer som stött upproret att gå i exil.
Att samlas i stora grupper i kejsarens närvaro gav alla samhällsklasser möjligheten att mer eller mindre anonymt uttrycka sitt missnöje med den förda politiken. Innan nikaupproret var cirkusfraktionerna inte någon lättköpt stadsmilis utan uttryck för de lägre samhällsklassernas kollektiva och svårkontrollerade vilja. Fram till 400-talet ventilerade de mer bemedlade i första hand sitt missnöje på teatrarna, men vid denna tid rationaliserades den statsfinansierade nöjesindustrin så att de två grupper samlades på cirkusarna vilket, å ena sidan, gjorde dem lättare att kontrollera men, å andra sidan, intensifierade oroligheterna. På teatrarna hade kejsaren lätt kunnat infiltrera publiken med lejda handklappare som garanterade att de ceremoniella hyllningarna av kejsaren gick rätt till. På cirkusarna var det svårare.
Efter Nikaupproret hölls inga hästkapplöpningar på fem år och när väl tävlingarna återupptogs blev de en del av ceremonierna som omgav det kejserliga hovet och sportevenemangen blev alldeles för fina för att riskera orsaka några samhällsoroligheter.
Ny hypotesmodell för fyra eller fem migrationsvågor av sydursamisktalare:
Årtal – huvudskäl till migration – Belägg, bevis eller indikation B, b eller I* – I***
165-175 AD Pest, politisk oro, invasion – Välbelagda handboksfakta, språkhistoriska bevis, järnproduktion. Piha 2020. B, I***
250 Ny pandemi, ev smittkoppor, I*
350-380 Hunnernas invasion och massiva framryckningar. Handboksfakta. Språkbevis. Järnproduktion. B, I** Not: Avseende det hunniska hotet, se momentet nedan om fornborgarnas byggande.
380-454 (spec 430-453 AD) Omfattande ”världskrig”, tryck österifrån. En eller flera migrationsvågor undan hunnerna torde vara tänkbara. I**
535-550 Justinianska pesten, social oro, krig, klimatavvikelse, leväluhta. I***.
600-talet Pandemier, klimatkris, samhällskollaps i eliternas riken. I*.
800 Efterdyningarna av ett lokalt krig mellan satakuntarna och österbottenssamerna. Heikkilä 2014. B, I**.
——————————————————————————————————————————-
Apropå österbottensamerna och sägenmaterial därom
Olaus Petri Niuirenius (1580-1645) skrev sålunda om samerna i äldre tider:
”ock uppslogo sina bopålar på Österbottens kust, där nu Nerpis ock Mustasara (Närpes och Korsholm, dvs Mustasaari) ligga, men där på den tiden ingen dödlig bodde, ock att de där utan något som hälst besvär av de skatter, varmed finnarne plågades i sitt fosterland, i största lugn samlade [samerna] många handelsvaror. ock för varje år bragte dem med sig därifrån ock sålde dem till sina landsmän.
Från denna tid började de på ett förunderligt sätt utmärka sig genom präktiga kläder, kräslig mat, rikedomar ock prydnader, så att man därav i sanning kunde se, att de levde i största välstånd.Tavasterna, från vilkas land de hade flyttat, berördes mycket obehagligt av att se ock berätta detta ock valde till ledare ock anförare en framstående man vid namn Mathias, vilken omgav sig med en stor mängd tavaster ock bröt in i deras hemvist, rövade bort allting ock slutade icke, förrän han fördrivit dem från deras ‘hemort till floderna Chimi ock Tornö. När en kort tid förgått ock man efter endast några få år fått reda på att de, som drivits ut ock skingrats, förde ett ganska bekvämt liv vid dessa floder, angrep man dem åter med mycket stor kraft ock behandlade dem då så omänskligt, att de tvingades att utan några dragdjur eller någon boskap, endast med sina nät taga sin tillflykt till de öde trakter, där de nu leva. [ — ] Härav följde, att emedan de länge ock oavbrutet voro utsatta för sina förföljares försåt, de icke vågade bygga hus såsom förut, utan måste nöja sig med blott tält.
* De ansågo det därefter farligt att använda sitt modersmål.
Se vidare om denna envisa tradition, presenterad av medelpadsdödde Niurenius i 1600-talets prästrelationer om samerna:
Hunniska hotet och det massiva byggandet av fornborgar runt 390 AD
Det här momentet måste vi av tidsskäl spara till sista avsnittet, del 5. Det harmonierar även bättre tematiskt så.
Feast of Attila, av Mór Than, 1829-1899.
Hunnerhövdingen (eller snarare -kejsaren) Attila (ca 406-452 AD) satte skräck i hela Europa och kan ha orsakat massbyggandet av fornborgar. hans bas under den tid man dominerade Europa var i nuvarande Ungern. ”kun”-namnen är ett minne därav. Hela Ungern har f ö hämtat sitt namn från hunnerna. Ungrarna själva, magyarerna, kom inte till platsen förrän i slutet av 800-talet.
Transitionsplatser före migration/inland/fjällen – några förslag (delvis resumé) – summeras i sista avsnittet:
Nyland: Nuoksi (Nuox på svenska), samiskt namn. Egentliga Finland: Pikis m fl socknar innanför Åbo. Samiska sockennamn.
Satakunta: Pyhäjärvis omnejd och stränder.
Birkaland: Tampere (samisktrotat namn).
Österbotten: Pedersöre, Närpes, Storkyro/Vörå samt ev Korsholm (Pyhäjärvi senare).
Åland: Vi söker vidare till kommande avsnitt.
”Sverige”
Hornslandet, Tjuvholmen, Dårholmen i Skön/Sundsvall, Dellen. Därtill Äppelbo, Ludvika, Amungen: platser med Sållen/Sollen-namn (baltiskt låneord som överförts av sydursamisktalarna).
Insjö- (eller fångstmarks-)gravarna och järnverkstäder visar vägen?
Vi lyfter ett exempel:
Dalarna – Mora kommun: Venjan socken – sjön Van (gränsen emot Vansbro)
Diplomatarium Dalekarlicum. Urkunder rörande landskapet Dalarne / Del 1. 1842.
”Det landskap, till hvilket närvarande urkunder höra, förvarar från hedniska tiden få, eller, rättare sagdt, nästan inga minnesmärken, hvilka häntyda på en mycket tidig befolkning. Visserligen finnas der på näs eller utskjutande uddar i några, afsides från de egentliga bygdelagen belägna, sjöar, såsom t. ex. i Wansjön i Järna socken och i Wenjans-sjön i socknen med samma namn, grupper af smärre, i större eller mindre cirkelform lagda griftrör, af allmogen kallade Finngrafvar, hvari ben m. m. blifvit vid undersökning funna; men dessa fornlemningar kunna likväl icke med säkerhet anses vittna om en mycket hög ålder, då de anträffas i ett land, der ännu mot slutet af 12:te århundradet hedendomen var rådande, och hvarest således hedniska sedvanor och bruk ännu bihehöllos bland en, möjligtvis till dessa vildmarker undanträngd, folkstam, som der funnit en fristad och lefde utan närmare beröring med de öfriga landskapens innebyggare”.
Tio år senare skriver samme C.G. Kröningssvärd (1834) om finngravar vid Amungen och på gränsen m,ellan Svärdsjö och Sundborn, samt vid Fornäset vid sjön Runn. Naturligtvis svärmiska formuleringar av en klassisk romantiker; men i en mer upplysningstida anda från 2019 hittar vi t ex en rapport med det betydligt mera prosaiska namnet
Och här finner vi en hel del information av rimligt stort intresse i sammanhanget!
Järntillverkningen i främst Dalarnas äldre järnålder via Wehlin-Carlsson-Lundell (2020):
Härovan (bilden) har dateringarna samlats från Dalarnas fångstmarksgravar: Hästudden i Rättvik (R.26:1), Tisjön, Lima sn (L 14:1), Vindförberg i Ore (Ore 6:1), Finnäset i Venjans sn (V.2:1) och Äppelbo sockens Ham – med allom övervägande dateringar mellan 0 AD och 400 AD, samt Getryggens (Amungen, där vi ävenledes 1834 såg traditioner om finngravar) avsevärt äldre noteringar, som torde härröra från en palaeo-europeisktalande befolkning, vilken sannolikt efterhand sammansmultit med den proto-sydsamiska.
På andra sidan fortsätter man med Harn, Äppelbo sn, Torsångs sn samt Eldforsen i Järna sn och gravar i Malung. Undantaget Torsång startar vi här på sena 400-talet och skjuter in oss ända in i 1000-talet. Vi avfärdar tills vidare delar av den gruppen med undantag av dels Torsång; men dels också av Eldforsen i Järna, där aktiviteten registreras redan kring 300 AD. Därtill, om vi ånyo återgår till Torsång, så äger den sin mycket intressanta aktivitetsperiod på så vis att den på ett anomalistiskt sätt noterar järntillverkningsaktivitet så tidigt som 400 BC, skjuter sedan full fart kring år o AD och gradvis ökar och pågår sedan fram till 650 AD. Kanske är nedgången en direkt följd av den allmänna samhällskollapsen; eller så får vi se ett av följande scenarier (a) Det är en renodlad jägarbefolkning med järntillverkningsfärdigheter. Isåfall antingen arktisk eller från Bergslagen (ergo Röda jorden), (b) Det är en kombination av palaeo-europeisktalare och germaner eller (c) En mötesplats med två eller fler av dessa inklusive sydursamiskatalare, som isåfall skulle kunna ha anslutat ca 170 AD. Här syns järnframställningen förvisso peaka 200-400 AD, sedan mattas av – men ännu lite drygt 500 AD syns en viss skjuts i verksamheten. Här är Dalarnas museums och Eva Carlssons rapport från Eldforsen, en exploateringsundersökning inför vattenkraftuttbyggnad (länk härnedan). I Svante Forenius’ bilaga noteras att det kan ha förekommit smide i en ässja där, och vi noterar även att det sydsamiska ordet idag för ässja är ett tidigt lån från urnordiskan eller proto-germanskan: http://dalarnasmuseum.se/wp-content/uploads/Arkeologiskarapporter/arkrapporter2011/2011-06-Eldforsen-rapport-webb.pdf
Därutöver bör beaktas Birgitta Fossums avhandling (2006) som ägnar en hel del uppmärksamhet åt insjö- eller fångstmarksgravarna; som ju är ett reellt problem och urgammalt sorts mysterium i Sveriges mellersta arkeologi.
Tackar Magnil Eli Olsson för idé, inspiration, källa och information i detta stycke om Dalarna!
”Norge”
Vi söker vidare till avsnitt 5. Norge ligger egentligen utanför vår rumsliga avgrännsning men uppenbarligen känner inte företeelsen fångstmarksgravar några nationella gränser.
SLUT FÖR DENNA GÅNG!
I sista artikelavsnittet:
200-400-talet under närmare betraktande
Tjuvholmen och Dårholmen – seglivad, maritimt knuten befolkning ännu i folkvandringstid (Ramqvist 2007)
I ett senare brev den 6 augusti 1358 bekräftar konungen ytterligare såväl nybyggarnas som birkarlarnas gamla rättigheter (a. a. s. 18-19). Här talas nu om »Norrebotn i Lapmarcken», vilket innebar, att statsmakten betraktade förstnämnda område endast som en del av det senare, vilket ju sträckte sig från stranden av Bottniska viken upp till fjälltrakterna i väster, norr och nordöst. Norrbotten eller Norra botten blev nu namnet på hela kustområdet kring norra delen av nämnda vik.
Och sedan går GG in på hur det nu faktiskt ska ha gått till med denna snabba försvenskning:
Även den finska sidan blev koloniserad vid denna tid, år 1334 erbjöd sålunda konung Magnus fyra års skattefrihet åt de svenskar, som ville bosätta sig där (Olofsson 1962 s. 161). Hela södra österbotten blev därmed helsvenskt, medan till området norr om Pyhäjoki invandrade av Birger Jarl kristnade finnar från Satakunta och Tavastland, vilka trängde lapparna mot norr och efter hand eliminerade det karelska inflytandet.
(PE framhävningar)
Hur det sedan faktiskt skedde när eller om samerna vid den mellersta och södra österbottniska kusten fördrevs, är en annan historia, som vi i en någorlunda nära förestående framtid skulle vilja försöka gräva djupare i.
Peter Ericson 25 april 2021
BILD: LAPPFJÄRDEN (alldeles invid Pedersöre kyrka) i fordoma dagar. Bild via Peter Sandell 2012, Facebook. Originalbildtext: ”Lappfjärden på den tiden då det ännu inte var helt utdikat.” Platsen är ovedersägligen ”rätt” Lappfjärden, och Jakobstad, där kyrkan ligger, ska tydligen vara anlagd på en (fd?) holme.
– Kvernstein lar seg vanskelig datere, men mellom dem fant vi en avsagd del av et reinsdyrgevir. Dette er nå C14-datert. Analysen som forelå i forrige uke, tidfester forliset til første halvdel av 1000-tallet, det vil si helt på slutten av vikingtiden. —-
Dykker Erik Erland Holmen holder gevirdelen fra et reinsdyr som gjorde det mulig å tidfeste lasten med kvernstein ved innseilingen til Ulvøysund i Aust-Agder. Foto: PÅL NYMOEN/NORSK MARITIMT MUSEUM Bild från Aftenposten (c) , vi äger inga rättigheter OBS!
- Vi flyttet på en del av kvernsteinene og undersøkte fire kvadratmeter av sjøbunnen under disse. Rester av selve skipet ble ikke påvist, derimot fant vi lær, korroderte jerndeler og gevirdelen. Skipets størrelse kjenner vi ikke, men det var trolig et handelsfartøy, kanskje av skipstypen «knarr».
— Det er sannsynlig at steinene bare var en liten del av lasten som typisk på denne tiden kan ha bestått av blant annet pelsverk og huder, sier arkeologen.
Fordi den norske kysten er værhard, med voldsomme nedbrytningsprosesser, er det små muligheter for at organisk materiale bevares.
Funnet i Ulvøysundet viser at selv svært gamle forlis lar seg påvise gjennom systematiske søk etter den type eldre steinvarer på havbunnen.
- De senere år har vi derfor oppfordret dykkere til å være spesielt oppmerksomme på slike funn. Alle de meldinger om funn som vi har mottatt fra sportsdykkere i årenes løp utgjør en kulturhistorisk skattkiste.
— Vår mulighet for å drive forskning er helt avgjørende for å kunne omsette disse viktige funnene i ny kunnskap, sier Nymoen.
Undertecknad hade den stora förmånen att få gå direkt från Nordmalingsmålet (2000-2011 för egen del) till Rätanmålet (2011-12), och därifrån i det närmaste (2013-) direkt till Härjedalsmålet.
Så här ser kronologin ut på stora samiska sedvanemål/-rättegångar i Sverige (en i Norge):
Skattefjällsmålet Jämtland 1966-81 Härjedalsmålet 1990-2017-? Selbusaken (Sör-Tröndelag) 1995-2001 Höysterett 2001 —> Selbuavgjørelsen 21 juni 2001 Nordmalingsmålet 1997-2011 (Underrätterna 2005, 07) Rätanmålet 1998-2012 —> Rätanförlikningen 18 april 2012 Nordmalingsmålet HD 2011 —> Nordmalingsdomen 27 april 2011
En hel del sidofynd fick vi med oss under alla de elva åren. Så här kunde det se ut i Umeås närhet i januari 1895. En intressant kuriosa kanske kan vara att artikelförfattaren bodde ett antal år just i Ersmark under umetiden. KB.se.Pengsjö nybyggarmuseum (liksom dess initiativtagare, släkten Nyman), av största intresse i Nordmalingsmålet. Här å orten gjorde genom historien samerna stora intryck. En mycket intressant kanske ”kuriosa de luxe” är att Pengsjö sägs komma av det sydsamiska ordet för hund, med dagens ortografi bīenje. Foto via Pengsjö museum. http://www.pengsjomuseum.se/
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
Nästa gång: Personlig betraktelse* efter flera månader av aktivt deltagande som sakkunnig, förhörd i åtta dagar totalt och i tre dagar i Högsta domstolen. Vilka samer gynnas av domen? Finns det någon enda same som inte gynnas av domen?
* Bland annat om detta:
I kommande artikel i serien alltså (ca 3-4 maj) : Bl a om sena möten med migrän och advokater. Färgstarka informanter som Curt Fjellström , Bertil Wiinka – om Camilla Wikland och Lars Melin, två stöttepelare. Nymans i Pengsjö, lokala förmågor i Hemörssundet.
Kommentar: Det känns som om undertecknad är den enda som (ännu) inte skrivit en bok om detta mål utav alla de närmast inblandade. Kanske vore det snart dags?!
VAD GAV OSS NORDMALINGSDOMEN 27 APRIL 2011? En kort, initial genomgång
Traktsbegreppet. Nu baseras ej längre vinterbeteshävden på fastigheter, utan på en samebyas vinterbetesarealbehov.
Bevisbördan – ligger nu främst på markägarna snarare än på samerna.
Uppehåll i specifikt vinterbete på 30 år? Det ligger inte längre ristat i sten att detta upphäver äldre hävd.
Nordmaling och Bjurholm får ånyo användas okvalt som vinterbete i evärdelig tid. Likaså med Rans vinterbete i t ex Umeå kommun – inte ifrågasatt mera heller, inte på juridisk basis.
Antalet sedvanemål har drastiskt minskat, ja, närapå helt upphört.
Hela det svenska kustvinterbetet får föregå mer likt tiden före 1935
Detta har vi oss sakkunniga och advokaterna att tacka för.
Gångna sommaren bjöd på mången spännande utflykt å ömse sidor Kvarken.
Den som jag minns som den sista för högsommarsäsongen var Bäckishällorna. Dagen som valdes (ferien strax slut, så valen var få om ens alls) var mitt i en fuktig period. Det var svårt att hitta och att ta sig fram. Myggen svärmade något ohyggligt. En redig blåbärskakkaklunt återfanns på skogsbilvägen, och vi fick senare bekräftat att det var Skogsfar som rört sig där.
Om själva innehållet i exkursionen skriver jag senare: nu ville jag mest rädda dessa bilder från slutet av juli 2020. Det finns nog fler bilder på själva kulturmiljöerna.
Kort och gott: Purmo ser ut att ha en samisk förlaga till sitt sockennamn. Vi hör med stuggrannen (eg. villagrannen på ortens språk) Huldén i Finlandssvenska bebyggelsenamn:
Ingen säker tolkning har framlagts. Möjligen sammansatt med maa ’landområde’ som sl. Fl. kunde tänkas vara puro ’bäck’. Snarare ändå att sammanhålla med nordkarelska personnamn Purmu Jackuasson 1593 (Ilomants), Sofka Purmoieff 1631 (Suistamo), det fortlevande släktnamnet Purmonen, alla från det ortodoxa förnamnet Parmoi, ry. Paramon, Parma. Uusi suomalainen nimikirja. Purmo skulle då vara ytterligare ett östligt drag i det österbottniska kustlandets namnskick. Se Maxmo. Byn Purmo delades 1603 i Över- och Ytterpurmo (senare Forsby) inom Pedersöre sn, den förra 1831 i Över- och Nederpurmo. Suomalainen paikannimikirja utgår hellre från purmu ’jordgrop för förvaring av matvaror, stuka’. (PE framhävning)
Vidare. Vi går till Aikio The Saami Loanwords In Finnish And Karelian. Diss 2009 (s 71) :
Finn. purnu ‘grain bin; storage hole in the ground’ < PS *puorne1 ‘storage hole’ (> SaaN buordna) (see 5.53.)
Vi ser vidare enligt hänvisning (a.a.: s 139f) och där står bland annat:
As PS *puorne1 and Finn. purnu ~ purmu are still evidently etymologically linked, only one conclusion is possible: the Finnic words were borrowed from Saami. Indeed, this was suggested in passing by T. Itkonen (1980: 229), exactly on the basis of the irregular vowel correspondence uo ~ u. The etymology conforms to attested patterns of vowel substitution. Itkonen cited the Far-140 Northern dialect loanwords pulju (< PS *puolSe1 ‘moraine ridge’ > SaaN buolZa) and tunturi ‘mountain’ (< PS *tuontEr ‘highlands, tundra’ > SaaN duottar) as parallel cases; for more parallels, see 5.13. and Appendix A.
(förkortningar: PS = Proto-Saami, SaaN = Nordsamiska. – Not: Söker närmsta tiden typsnitt som kan återge de samiska bokstäverna! Det har nämligen hittills inte gått att åstadkomma via WordPress! De har här närmast ovan ersatts med versaler! OBS!)
As PS *puornE and Finn. purnu ~ purmu are still evidently etymologically linked, only one conclusion is possible: the Finnic words were borrowed from Saami. Indeed, this was suggested in passing by T. Itkonen (1980: 229)
Så här skriver man på Wikipedia om norrbottniska orten Purnu
Purnu ligger i det område som tidigare utgjorde Lule lappmark och som ursprungligen hade samiska ortnamn. Purnu är inom Gällivare skogssamebys (lulesamiska Váhtjera vuovddetjärro) område. Gränsen mellan nordsamiska och lulesamiska går rakt igenom Gällivare kommun och Purnu tillhör den lulesamiska delen. Dagens ortnamn och/eller stavningen av dem är dock till största delen finska eller en blandning av finska och samiska. Det speglar i hög grad den finska kolonisation som har ägt rum. Ortnamnen visar bebyggelsens ursprung men är också beskrivande för ett område och hur det utnyttjats.
Namnet Purnu kommer från det lulesamiskabuorna som betyder ”en stensatt grop för förvaring av kött” (från bland annat vildrensjakt)[3][4]. En slags primitiv källare som förekommit över hela det samiska bosättningsområdet. Hur de används beskriver bland annat den samiske författaren Johan Turi. En annan del av byn heter Pikkujako eller Pikko Jaako ”Lill-Jakob” och uppkallades efter den förste bosättaren i denna del av byn. Puolalaki är finska och betyder Lingonberget, vilket det också kallas. Lingonberget är ett av två svenska naturnamn i Purnu. Det andra är namnet på ån, Skrövån, efter byn Skröven som ån rinner förbi längre ner. Namnet kommer dock från det finska Röytiö ”stenskravel i vattendrag”. Kaartirova kommer från det samiska gárdde ”stängsel, gärde” och finska rova ”bränna, svedja”, på samiska roavve [5].
(PE framhävning): Vi noterar att slutvokalen skiljer sig mellan samiska och finska.
‘
Bilder från Purmo och Pedersöre (Lappfjärden)
På Jäknabacka i Purmo. Bronsåldersanläggningar. Sommaren 2020, foto: Monika E. Pensar.Intill Pedersöre kyrka (snett över gravgården från författaren) ligger ännu till namnet Lappfjärden, nu utdikad. Foto: M.E.P.
Andra intressanta toponymer i trakten?
Esse, Bennäs, Lappfors, Överlappfors samt vid gamla storsocknens moderkyrka: Lappfjärden. Vi hoppas få anledning att återkomma till dom. Den gamla huvudvägen till den gamla sägenomspunna samiska lägerplatsen (1200-tal?) Pyhävuori tycks gå här.
LAPPFJÄRDEN i fordoma dagar. Bild via Peter Sandell 2012, Facebook. Originalbildtext: ”Lappfjärden på den tiden då det ännu inte var helt utdikat.” Platsen är ovedersägligen ”rätt” Lappfjärden, och Jakobstad, där kyrkan ligger, ska tydligen vara anlagd på en (fd?) holme.
Vi noterar att Z. Topelius (1818-1898) var en mycket aktad historiker på sin tid, och satt i åratal som professor. ”1863 Utnämns den 7 maj till ordinarie professor i finsk, rysk och nordisk historia.” (ur Index – Z. Topelius skrifter – och Wikipedia) http://www.topelius.fi/index.php?docid=12
Ur ”Finland framstäldt i teckningar” 18 december 1845
”Tavastlands kolonisationshistoria tyckes förtjena en större uppmärksamhet, än hittills deråt blifvit egnad. Den tid Birger Jarl med sina ”hatade och panzarklädde riddare” anlände till Tavesternes hamn och derefter anlade Tavastehus slott, bodde Lappar öfverallt i Tavastland jemte Finnarne. Vid reformationstiden finner man spår af Lappar i sydligaste delen (Somero). Under Gustaf Wasas tid hade norra delen af provinsen värde blott i egenskap af fiskevatten och skogarna för ekorrskinnens skull samt de usle nomadiserande lapparne, af hvilka förpaktare*) indrefvo skatt. Tidigare än Laukkas, Saarijärvi och Wiitasaari har Rautalampi varit bebodt. Detta har skett genom flyttningar ifrån södra Tavastland. Detta ser man bland annat deraf, att en slägt derstädes ännu heter Ritvanen efter hembyn Ritvanen i Sääksmäki. Småningom hafva äfven frän Savolaks kolonister tillkommit — tre andra soknar betjenades i början med prest frän Rautalampi, eller ock reste, enligt en annan sägen, presten i Sysmä någon gäng sommartiden dit och höll under ett slags — gudstjenst vid Ristilahti vik vid södra ändan af sjön Kuhnama i Laukkas. I förra hälften af 1400-talet voro konungens fogdar i Tafvavastehus, Waldemar Djekn och Olof Tavast, ifrigt sysselsatte med att utsända kolonister från södra delen af provinsen till den norra. Detsamma berättas om en Harald och Ärengisle Andersson seklet förut. Derigenom vanns äfven målet, ty norra Tavastland synes blifvit tidigare bebodt än vissa delar af södra Korsholms län i Österbotten. De så kallade äremarker (erämaat), som i Gustaf I:s ( / PE) tid funnos mellan Korsholms län och Hollola häradet och till hvilka Ståthållaren på Nyslott Gustaf (eller Gödick /PE) Funcke skickade 140 Savolaksbönder att bosätta *)
Ur ”En resa i Finland”, Skrifter XIII (utgiven 1872-74):
”Det vattenrika finska höglandet, hvars norra delar ännu i början af 16:de seklet genomströfvades af Lappar, fördelar sig på tre stora insjödalar: längst i öster Saimadalen med landskapet Savolaks; dernäst Päjänedalen med landskapet Tavastland och längst i vester Näsijärvidalen, hvars mesta område blifvit räknadt till Satakunda. ”
SouthSaamiHistory 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.