Skogsfinnarna. (Svenska Familj-Journalen 1877:

”Trälar under penningen” skildrar Eero Järnefelt savolaxare i svedjebruk.


Via Runeberg.org: http://runeberg.org/famijour/1877/0293.html

Skogsfinnarna. (1877)
Kulturhistorisk skiss.

(Skrift, som vunnit pris i Familj-Journalens
litterära pristäflan.)

Långt bort från odlad bygd, djupt inne bland furorna,
nedsatte sig i slutet af femtonhundratalet och början
af det sextonde ett stort antal finska familjer i
Yermland, Helsingland och Dalarna. Dessa kolonister
kommo från Tavastland och Savolaks, möjligen också
från andra trakter af landet. Det är icke – åtminstone
författaren veterligt – med full historisk visshet
utrönt, hvad som förnämligast föranledde denna
sällsamma och äfventyrliga utvandring, men många
tecken gifva dock vid handen, att det hufvudsakligast
var nöd och brist i den starkt frostländiga hembygden,
som oafvisligt manade till försök att på annat håll
vinna uppehälle.

Att dessa söner af det minnesrika Finland icke
slogo sig ner i den svenska obygden har sin enkla
förklaringsgrund dels i den omständigheten, att de
voro allt för fattiga att köpa sig jord, och dels
äfven till någon del i den misstro och afvog-het,
som den svenske bonden hyste mot kringirrande
främlingar. »De kommo östanifrån», säger traditionen,
»och medförde i kontar litet säd till sådd samt yxor
och andra jern. De hade ock många bössor och hundar,
stora och varggråa, som voro öfvade till jagt och
vana vid svält. Männen med qvinnor och barn följde
skogarna och gingo från höjd till höjd. När de kommo
upp på bergkrönen spejade de vidt omkring, och sågo
de då rök uppstiga – tecken till att trakten redan var
bebodd -. drogo de längre fram. Under den långa färden
lefde de af jagtbyte. De hade gått hemifrån, for att
i främmande land söka hvad godt de finna kunde.» *

Med den okufliga energi, som ännu i dag utmärker
skogsfinnen, började kolonisterna miltals inne
i skogen åt sig uppföra enkla blockhus. De fällde
skogen rundtomkring och svedjade den. Nu besåddes
de sotiga, med sten och stubbar öfversållade fälten
med den medhafda rågen – men ännu hade de ett år att
vänta innan sädet kunde gifva skörd.

Det kan lättare tänkas, än beskrifvas, hvilka
vedermödor och försakelser af alla slag dessa arma
kolonister hade att utstå under den första vintern af
deras vistelse i obygden. De med björnmossa stoppade
pörtena skyddade väl emot kölden, helst bränsle
fanns i ymnighet, men brödbekymren voro naturligtvis
de största.

Lyckligtvis hvimlade de stora skogarna den tiden af
vild-bråd, och isynnerhet förekom elgen allmänt. Men
vild och skygg, som detta våra skogars förnämsta
högdjur är, blef skidjagten på honom icke desto mindre i hög grad
ansträngande under skarp köld och i djup snö.

Den skogsordning, som år 1647 utfärdades, uppmanar likaledes till finnarnas utrotande. Till nämnda förordning gjordes emellertid år 1664 ett för bönderna högst bindande tillägg, så lydande:

”Der ock någon bonde härefter tillstädjer någon finne
att bygga och bo således på sin skog, som sagdt är, han skall första gången plikta 40 daler silfvermynt; kommer han oftare igen, då skall han straffas till
galgen.»

 

Men våren kom, och med den förhoppningarna. Ur
sotfälten uppspirade rågbrådden med yfvig tofva och
lofvade rik äring; de talrika, nu isbefriade sjöarna
och tjernorna lemnade godt fiske-, tjädern och orren
skötos under det de.slogo sitt melodiska spel i de
höga furorna. Det blef sålunda snart fullt upp med
föda i finnens pörte, fastän säd ännu saknades, och
männen kunde således få någon tid öfrig till andra
göromål än jagten, såsom förfärdigande af nödtorftiga
bohagsting med mera.

Förhållandet emellan de i floddalarna bosatta
svenskarna och de inkräktande finnarna var,
från första stunden det blef bonden bekant, att
främlingarna slagit sig ner i skogen, i hög grad
spändt. Detta förhållande skulle snart vidga sig till
öppna fiendtligheter.

Traditionen har från denna tid bevarat många hemska
och blodiga minnen.

Det var finnens storartade svedjande, som först
upptände tvedrägtens fackla. Då ett svedjeland
icke på många år gifver mer än en skörd, måste
naturligtvis oupphörligen nya skogssträckor fällas,
och den svenske bonden fick sålunda natt och dag se
de väldiga rökmolnen uppstiga från urskogarna, hvilka
han betraktade som sin egendom, ehuruväl ock kronan
gjorde anspråk på äganderätten till dessa ödemarker,
hvilka bonden icke sjelf kunde medhinna att odla
eller på annat sätt tillgodogöra sig.

En i grunden oberättigad fruktan, att genom denna
kolonisternas framfart skogarna till slut skulle
totalt nedbrännas, föranledde bönderna att klaga hos
fogdar och länsmän. Dessa i sin ordning rapporterade
förhållandet till högre vederbörande, dervid också
troligen inberättande, hurusom finnarna undandrogo sig
skatt och tionden samt utskrifning till krigstjenst
med flera pålagor, som denna tid tryckte landets
bofasta befolkning – och så utfärdades det ena påbudet
efter det andra mot allt svedjande på de från denna
tid så kallade finnskogarna.

Men finnarna aktade föga på dessa vederbörandes bud
och befallningar och synas till och med redan från
början af tvisten hafva mött hot med hot.

”Nu började en vild och grym jagt på de fågelfria kolonisterna. Bönderna ville naturligtvis undgå både böter och galge och så väpnade de sig och drogo upp mot skogarna.”

Stora, fullkomligt stiglösa, skogssträckor skilde
dem åt alla håll från svenskarna och de trodde icke,
att dessa skulle våga öppet anfalla dem.

* Detta uttryck, fritt betraktadt, ljuder vackert;
men när man besinnar, att nöden dref dem att i öde
trakter söka sitt bröd, så kläder sig meningen i en
dyster slöja af sorg.

Bönderna gingo också i början mycket försigtigt
tillväga. Det hade nämligen kommit till deras kunskap,
att finnarna voro starka i trolldom och att hvarken
jern eller stål beto på dem.

Men allt strängare utrotningspåbud anlände från högre
ort, och ställningen blef till slut den allvarligaste.

I en kunglig skrifvelse af år 1641 uppmanas
landshöfdingarna, att låta uppbränna icke allenast
finnarnas porten, utan äfven deras säd, så att de
af brist på uppehälle måtte nödgas begifva sig ut
ur skogarna.

Den skogsordning, som år 1647 utfärdades, uppmanar
likaledes till finnarnas utrotande. Till nämnda
förordning gjordes emellertid år 1664 ett för bönderna
högst bindande tillägg, så lydande:

”Der ock någon bonde härefter tillstädjer någon finne
att bygga och bo således på sin skog, som sagdt är,
han skall första gången plikta 40 daler silfvermynt;
kommer han oftare igen, då skall han straffas till
galgen.»

Nu började en vild och grym jagt på de fågelfria
kolonisterna. Bönderna ville naturligtvis undgå både
böter och galge och så väpnade de sig och drogo upp
mot skogarna.

Men finnarna försvarade sig och sina torftiga hem
med mod och tapperhet. En stor del af dem föll i
den blodiga fejden, och deras porten afbrändes, men
de öfriga gåfvo sig ändå icke. Numera fullkomligt
förtrogna med skogens alla bakhåll och gömslen, lågo
de öfverallt i forsat för bönderna och anställde med
sina säkra lodbössor stor förödelse bland dem.

Detta ohyggliga guerillakrig fortsattes en tid med
omvexlande lycka, men slutade så, att finnarna blefvo
alldeles kringströdda och all vidare jagt på dem
omöjlig. De hade, säger traditionen, då svenskarna
visade sig ämna på allvar anfalla dem, på vidt skilda
ställen af skogen undangömt små förråder af säd och
andra lifsmedel och de drogo sig nu undan till dessa
platser, der de i djup stillhet höllo sig dolda.

Under tiden härjade och brände svenskarna allt hvad
de kunde öfverkomma på finnarnas gamla boplatser och
drogo så hem, rapporterande för fogden, att de fyllt
sitt värf.

Bland om tidens råhet och barbarism vittnande
ohyggligheter från dessa blodiga fejder vet
traditionen förmäla, att då svenskarna först anföllo,
gömde sig finnarnas hustrur och barn i de frodiga
och vidsträckta rågfälten, der de trodde sig vara väl
skyddade. Men svenskarna, som fått order att afbränna
äfven skörden, tände på rågen från alla sidor, och
då denna var fullmogen och vind låg på, förvandlades
snart de böljande fälten till ett ofantligt eldhaf,
hvarur många af de arma varelser, som der gömt sig,
icke hunno ut, utan blefvo uppbrända. Men qvinnornas
och barnens jemmerskri nådde männens öron, och deras
raseri kände derefter icke några gränser, heter det
vidare. De svenskar, som nu föllo i deras händer,
sargades och söndersletos bit för bit, tills döden
gjorde slut på deras gräsliga marter.

Det är egendomligt, att man öfverallt i finnmarken
får höra sägas, att det var genom förräderi som
de svenska bönderna lyckades besegra finnarna. Det
berättas härom sålunda:

Finnarnas döttrar voro smärta, fagra och hade »hår
af guld». Då konungens bud kom, att finnarna skulle
med eld och svärd fördrifvas, men de svenska bönderna
fruktade för deras trolldom, sände de sina raskaste
söner upp i finnskogen, under förevändning att
der jaga, men egentligen för att utspana finnarnas
antal och öfriga förhållanden. Dessa flinka jägare,
hvilka i skicklighet sägas hafva öfverträffat
finnarna, blefvo bekanta med finska flickor, och ömma
förhållanden uppstodo snart dem emellan. Men när de
svenska ynglingarna fått veta allt hvad de ville om
finnarnas ställning och boplatser, öfvergåfvo de sina
fästmör och blefvo i stället vägvisare åt de skaror,
som skulle mordbränna deras med falskhet tilltänkta
fränders hem.

Dessa uppgifter förefalla icke så osannolika. Det
kan lätt tänkas, att den finske nybyggaren, trots
sin naturliga misstänksamhet, icke ogerna såg om hans
döttrar blefvo förenade med svenska män, hvarigenom
större trygghet för besittningen af hans boplatser
naturligen måste uppstå.

Namnen på flera platser i finnskogen erinra
ännu om denna förfärliga strid för hus och härd,
såsom t. ex. Slagtaredalen, Mördareön, Blodsmyran,
Finngrafven med flera.

När omsider allt åter blef tyst i skogen, kommo
finnarna fram ur sina gömslen, tände signaleldar och
samlades så småningom.

Den gräsliga olycka, som nyss öfvergått dem, hade
ej förmått fälla deras mod. De började åter åt
sig uppföra porten och snart syntes ännu en gång
svedjeröken välta upp mot skyn.

Finnarna synas hafva från denna tid lemnats någorlunda
i fred och erhöllo till och med på en del från
odalbygden mycket aflägsna trakter tillstånd att
fritt slå sig ner och bebo skogen. Så beviljade
t. ex. konung Carl XI finnarna i Hassela (längst
upp mot Medelpad-gränsen) att svedja utan föregången
syn, ”helst bygden vore aflägsen och synekostnaden
känbar». Det hade ock blifvit konungen kunnigt, att
”folket satt i ett uselt tillstånd och lefde af bark”.

Finnskogarna hafva numera icke det dystra utseende
eller äro så vidsträckta, som vid den tid finnarna
började befolka dem. På många ställen ligga nu der
stora sträckor odlad jord, som deras efterkommande
brutit mellan berg och sjö, bildande ordentliga
byar med fast befolkning. Men ännu i dag svedjas
stora områden, och skörden kan der mången gång gifva
ända till tretio tunnor på tunnlandet. Ända upp till
bergskrönen har denna sällsamma kultur sträckt sig,
och när då vinden spelar fram och sätter den böljande
säden i våglik rörelse, ser det ut, som om sjelfva
berget rörde sig. Och längst upp på topparna stå
i spridda grupper höga, afsvedda furor, nakna och
knotiga, liksom mörka vålnader af de invandrade
finnarna, skådande ner på guldet vid deras fötter –
det hela företeende en högst egendomlig anblick.

Skogens återväxt är på många ställen så snabb,
att man har exempel på att ett och samma svedjeland
kunnat afrödjas och besås fyra till fem gånger under
en mansålder.

Der svedjeelden gått fram, der uppväxer förnämligast
löfskog, såsom björk, asp och al. Och om man bestiger
någon af de höga bergstoppar, som öfverallt upptorna
sig i finnbygden, ligga för ögat oöfverskådliga massor
af löfträd; blott här och der ser man mörka skuggor
i denna ljusa tafla, betecknande att furuskogen der
står orubbad.

Betet blir på svedjade marker det yppersta och gräset
når mången gång vandraren upp till axlarna. Såsom
ett exempel på huru rikt det s. k. finnbetet är,
må här i förbigående nämnas, att på Köhlsjö finnskog
i Helsingland (vid gränsen mot Medelpad) minst 1,000
kor från de vid hafskusten (vid Hudiksvall) liggande
socknarna Tuna, Hög och Högsta hvarje sommar beta,
och att väl tusentals till från främmande trakter
der skulle finna mer än tillräcklig sommarföda.

Den finska folkstammen i Vermlands, Helsinglands och
Dalarnas urskogar har numera fullkomligt sammansmält
med den svenska, och språket är också nästan
uteslutande det sednare. Hvad särskildt Helsinglands
finnskogar beträffar, så har den finska munarten
längst bibehållit sig i Loos socken (den aflägsnaste
intill Herjeådalen och Dalarna), hvilken bygd först
blifvit bruten af invandrande finnar. Konung Oscar I,
hvilken en gång hörde till Stockholm kommenderade
soldater från denna trakt inblanda en hel mängd
finska ord i sina samtal, ifrade mycket för den finska
munartens bibehållande, och genom hans försorg blefvo
nya testamenten på finska språket anskaffade och
utdelade till de finnar, som då voro i Loos bosatta.

En stor mängd finska namn på berg, sjöar och andra
naturföremål bibehåller sig ännu och visar oss bland
annat hvar de första, så grymt behandlade finnarna
slogo sig ner. Vi skulle kunna uppräkna hundratals
dylika finska namn och benämningar, men då sådant
ligger utom planen för denna kortfattade teckning af
skogsfinnens skiftande öden på svensk jord, utesluta
vi dem här.

Det lider intet tvifvel, att de stora och vilda
obygder, som ännu kallas finnskogar, skulle länge,
ja, väl ända till våra dagar, blifvit obefolkade,
om ej de finska kolonisterna der
slagit sig ner. Endast den, som genomvandrat dessa
dystra sträckor, kan göra sig en föreställning om de
oerhörda svårigheter, som här mött för odlingen. I
sanning, det har fordrats finnens hela outslitliga
seghet för att bryta alla dessa mångartade hinder och
man bör tacksamt erkänna, att han härigenom mäktigt
bidragit till främjandet af vårt lands väll Genom hans
exempel lockades så småningom äfven svenska nybyggare
upp till ödemarken och funno der sin nödtorftiga
bergning. Der det förut fanns blott vilda berg,
skogar och moras och der förr endast vilddjuren hade
sina af ingen störda hem, der ligga nu Öfverallt
Imngströdda, af leende löfskog omgärdade byar, med
en i allmänhet välmående och för kraft, allvar och
laglydnad synnerligen utmärkt befolkning.

Se här ett exempel:

Den förste finne, som nedsatte sig i Hassela obygd,
anlände dit år 1598. Han hade fyra söner och grundlade
den nuvarande Köhlsjö by, belägen omkring 1,200 fot
öfver hafvet. Sedermera anlände flera andra finska
kolonister, hvilka lade grunden till andra byar. I
närvarande stund räknar Hassela socken i skiftad jord
och skog 88,730 tunnland och en befolkning af omkring
2,000 personer, alla bergande sig godt, fastän frosten
ofta nog anställer stor förödelse på grödan.

Yi anmärkte här ofvan, att skogsfinnen utmärker
sig för laglydnad. Detta påstående tål dock vid
någon modifikation hvad jagten angår. Skogsfinnarna
vilja ännu i dag icke veta af någon jagtstadga, med
andra ord, de anse, att jagten bör vara fullkomligt
fri. Häri spårar man tydligen ett troget be-varadt
arf från deras förfäder, för hvilka jagten alla tider
på året utgjorde ett högst vigtigt näringsmedel.

Den gästfrihet, skogsfinnen visar främlingen, är
nästan rörande. Är det på sommaren, man kommer till
hans gård, så skjutsas småpojkarna genast ut att meta
laxöring*. Potatisgrytan puttrar snart på spiseln
och lermuggen sköljes sju gånger, ty i den skall
mjölken hällas, i fall man inte får s. k. »filtråg»
med sin tjocka grädde.

Är det åter på vintern vi komma till en finnstuga,
så ställer sig kosthållningen litet annorlunda. I
riktigt lyckligt

fall kan man då få smaka på björn- eller
lostek, men annars torkadt kött, salt strömming
m. fl. tarfliga anrättningar, hvilka dock smaka
jägaren förträffligt. Men fastän nu kosten icke är så
omvexlande och god, som om sommaren, så är finnens
välvilja, om möjligt, så mycket större. Sommartiden
får han nämligen ofta besök af allehanda slags folk
och får då höra färska nyheter från kyrkbygden, men
om vintern äro besöken oftast färre än månaderna i
köldtiden, och hans nyfikenhet att få veta hvad som
»händer och sker i verlden» – det vill här säga
närmaste socken – blir derigenom ställd på ett
hårdt prof, hvilket han dock består med berömvärd
resignation. l regeln far den egentlige skogsfinnen –
den, som ännu bor mycket aflägset – till kyrkan blott
två gånger om året, nämligen vid jul och midsommar.

Yi kunna fatta detta.

Han har ofta tre till fyra mil och derjemte högst
illa banad väg till kyrkan. Han får derunder allt
efter årstiden ömsom klöfja, gå, ro, eller åka på
skidor, hvilket allt fordrar dryg tid, och måste
således anträda sin kyrkofärd på lördagen. Med
söndagen inberäknad får han sålunda hindra tre
dagar för sin officiela gudstjenst – men dertill har
lian icke råd. Hvilo-dagen är för honom, som måste
strängt arbeta, hufvudsakligen en dag för nödvändig
kroppslig hvila.

Men den, som sett skogsfinnen på söndagsförmiddagen
i sitt torftiga hem hålla sin enkla andaktsstund i
kretsen af de sina; den, som sett honom göra detta
utan minsta bryderi för det herremannen för dagen
varit hans påtvungna gäst – den skall visserligen
kunna intyga, att skogsfinnens andakt dervid varit
minst lika stor, varm och uppriktig, som någonsin
dens, hvilken i stenmuradt tempel fått åhöra den
lärde predikanten.

Författaren fick en gång i sin ungdom ett dräpande
svar af en finngubbe på fråga, hvarför finnarna så
ytterst sällan besökte kyrkan, utan till utseendet
mera lefde som hedningar.

»Herrn är ung ännu», svarade den gamle allvarligt,
»och förstår inte riktigt hur vi hafva det. I kyrkan
samlas ”folk till hundratal, men jag har läst i
bibeln, att ’hvar två eller tre äro församlade i mitt
namn, der är jag midt ibland dem’.»

Gubben Noach.

* De flesta häckar och åar i finnskogen – liksom
i många andra svenska skogsbygder – hvimla af
laxöring. Denna fiskart, som är särdeles läcker, är
dock i högsta grad skygg och det fordras rätt mycken
vana och försigtighet att få honom på kroken. Den
laxöring, man här kan meta upp ur bäckarna, är i
allmänhet liten, och man räknar oftast flera stycken
på skålpundet. I elfvarna åter och långt ofvanför
målen för laxens uppgång, träffar man, ehuru numera
sällsynt, laxöring af ända till 20 skålpunds vigt.

 

Berg (Z) och en urgammal märklig historia om ett till synes samiskt kärnområde

Bergs kommun och socken i sydligaste Jämtland har en mäkta intressant historia med koppling bl a till kustskogssamer; och därtill med samer som haft vinterbete i nuvarande Sandvikens kommun, i Bollnäs med Arbrå och sannolikt också kring Avesta!
Det skulle till och med kunna hända att några av de samerna som under järnåldern bar fram det ursydsamiska språket kom denna väg via Åland och Uppland. Se vidare Minerva Piha och våra andra bloggposter i ämnet.

Det här materialet kom först för mina ögon då jag arbetade med Rätanmålet kring 2011-12. Det har sedan vid utvidgade studier framstått som allt märkligare och alltmer spännande.

I  Bergs socken föddes 1728 Cicilia Jonsdotter – modern till de i vår blogg emellanåt omtalade Sigrid och Anna Jönsdotter, de då unga samekvinnorna – annars boende under den perioden i Njutånger – som reste till Newcastletrakten. Hon var i sin tur dotter till de extensivt nomadiserande samerna Jonas Larsson och Sigrid Jonsdotter.

Om Cicilias mor, Sigrid Jonsdotter, stod följande i samband med hennes frånfälle 19 juni 1772 i Högs socken (hon och maken säsongspendlande mellan Hög och Fors, vari maken anställdes som sockenlapp i sistnämnde socknen). Sigrids mor hette alltså i sin tur Coecila Eliaedotter och fadern Jöns Erlandsson.

Rörande de husförhör som kyrkan lät genomföra – sannolikt på statens inrådan – i mitten av 1720-talet och bit in på dessa decenniums andra hälft – så resulterade det i avslöjandet av en rejäl samisk population i Färila. Överlag kan man säga att Hälsingland kryllar av samer under 1700-talets första hälft, och sannolikt också tidigare. Det vi antar, är att samerna sågs som hedningar och ännu ej tilläts skriva in sig i ministeriallängderna just före 1705-10.

Ett samiskt kärnområde anas, och en mycket gammal samisk kontingent skymtar fram och ses nomadisera i de inre delarna av södra Norrland 1670-1710 inte minst. Kontakt torde ha funnits med såväl fjällsamerna som med kustsamer – mest de sistnämnda. De inblande landskapen är i förstone Medelpad, Jämtland (södra och västra), Hälsingland, Gästrikland. Men berörs gör även Uppland, Västmanland, Dalarna och möjligtvis resterande Jämtland.

Peter Ericson, historiker, Helsingfors
Lördagen den 8 februari 2020

Bidrag till Alnös samiska historia (av Peter Ericson oktober 2019)

Avses även publiceras i kommande nr av Saepmie Times.

Bidrag till Alnös samiska historia  

Alnös samiska (eller inte samiska) förhistoria är föga känd. Det är för övrigt något som gäller hela den svenska kusten. Även om forna östra rikshalvan inklusive Åland på senare år begåvats med ett sådant förflutet av språkhistorikerna. Hursomhelst är inte detta platsen för vare sig spekulationer eller omständliga teorier. Därför nödgas vi starta vår berättelse först i slutet av 1600-talet (det kan dock finnas stor anledning att återkomma till ämnet; då artikelförfattaren arbetar med ett omfattande projekt kallat Bottniska samer eller innanhavssamer).

Samernas historia på Alnön har i nuläget ingen känd, fulländad kontinuitet, utan ter sig rejält färgad av de olika epokerna som annars i vissa andra socknar mera anas. Vi ser först en mycket tydig sjösamisk period 16-1700-tal; sockenlappsepoken (där hästslakt är centralt) griper in och övergår till en period där dessa s k sockenlappar integreras alltmer i bondesamhället. Vinterbetet som alltmer kommer att nyttjas av fjällsamernas renhjordar – välbelagt från 1718 och framåt – blir från ca 1850 alltmer inarbetat på Alnön, samtidigt som det blir allt vanligare emot slutet av 1800-talet att fortsätta med hela eller delar av hjordarna. Dessutom attraheras fjällsamiska renägare från allehanda trakter av Alnön. Fastän det tidigt etableras som i någon mån södra vilhelminasamernas – och i ännu högre grad norra frostvikarnas i Orrnäsfjälls (idag känt som Voernese sameby) vinterbetesdomäner, ter sig också alnöbetet som ett slags nödfalls- eller reservbete, åtminstone i perioder; och det innebär att somliga år kan härjedalensamer vistas där, medan det andra år kan vara västerbottenssamer och åter andra år sydliga jämtlandsamer – men oftast alltså frostvikare. Decennierna kring 1900 kommer parallellt med det tilltagande vinterbetandet en växande skara samiska sågverksarbetare att bebo ön; och bland dessa kombineras hos flera familjer fiske och/eller slöjdande med sågverkspåhuggen.

Clarkes iakttagelse år 1799.
”There is a beautiful island in the bay to which the Laplanders bring annually and about this time of the year (July 1) their reindeer for pasture”, skrev Edward Daniel Clarke under sin resa upp längs norrlandskusten 1799. De flesta bedömare tycks mena att Alnön här avses.

Nilsarnas tid
Efter de intensiva nyttjandeprioderna av sjösamer som etapp på en ofta avverkad sträcka till sjöss från Vibyggerå-Nordingrå via Säbrå-Härnösand-Tynderö och vidare Njurunda kom en hel del av samerna att slå sig ned på Alnön. Strömmingsgrund och andra fiskeställen bör ha varit anhalter,

Under 1700-talets första hälft ser inte Alnö ut att ha haft särdeles många mantalsbokförda samer (här saknas en hel del serier i ministeriallängderna!); och fanns några tycks dessa ha uppehållit sig med de andra samerna i årstidslägrens Skön, Njurunda eller Selånger. Samt naturligtvis – vanligast – Tynderö. Det är väl dokumenterat att man samarbetade intensivt med Sköns samer, vilka är mera synliga i arkiven. Bland dessa syns Sundsvalls första (?) stadslapp Thomas Jonsson ha haft starka band till Alnön.

1700-talet: en samisk högkonjunktur
Nils Andersson var sockenlapp i Tynderö under ett intensivt, turbulent 1760-tal och vistades ofta på Alnön. Helnomadismen expanderar, Nils har bråd tid. Fisken ser ut att gå till. Familjerna växer. Antalet sijther blir fler. Nils och hans hustru Carin flyttar över till trakterna mellan Vibyggerå och Nätra. 1772 får dom sonen Mauritz, som blir namne till sin morfar. Hans första fru avlider sedermera år 1806 i deras, sannolikt, älskade Bölesta (i Nora socken) vid Norafjärden i Ångermanland. Ett antal fiskeredskap och en skötbåt sågs bland hennes ägodelar. Och 23 renar.
De andra Nilsarna var för det första Nils Sjulsson, far till Birstas sockenlapp Nils Nilsson samt till Lucia Nilsdotter som gifte dig med rogstasamen Mats Jönsson i Medskog, Hälsingtuna och för det andra sockenlappen Nils Johansson (ibland kallad Jansson/Jonsson), till synes också han med sjösamisk bakgrund.
En annan väl synlig alnöbaserad sockenlapp (1760-tal) i arkivet är den likaledes utpräglade sjösamen Lars Bengtsson, med högakustenrötter.

Under några mycket intensiva perioder hade Alnö många olika sockenlappar. En av de mera namnkunniga är Pehr Svensson, som vare sig är samisk eller norrifrån; han ska ha varit västgöte. Emellanåt hände det att avskedade soldater eller båtsmän hamnade i sockenlappstjänst. Paret dör tätt efter varandra 1818-1819; frun Maglena Nilsdotter – torde vara alnöfödd – dör i mars 1818 och Pehr själv våren därpå. Andra sockenlappsboställen ligger i Fröst, Hovid och Ås.

Kåte? Ett ortnamn känt tidigt på 1700-talet som vållar huvudbry. Vi har ingen berättelse knuten till namnet. Det måste inte nödvändigtvis vara samiskt.

Ur kvinnors ögon?
Hoppas på att framledes kunna få skriva en enklare uppföljare till denna artikel, där kvinnorna får en större roll. Då forskningsterrängen här så att säga är obanad blir det liksom nödtvunget att gå via männen ,som nämns genomgående tydligare och är de husbönder som noteras i mantalslängder osv.
Icke desto mindre är det ofta kvinnorna som är kulturbärare – såväl bland sjösamerna som bland gruppen sockenlappar, på så vis i det senare fallet att det är med sockenlappsdöttrarna den hugade unge samen ska gifta sig med för att få tillträda som sockenlapp (det var inte så illa ansett under stora delar av 1700-talet; även om motståndet kunde vara nog så påtagligt – med länsmans bössbeslag av just samiska män på kusten åren runt 1760, tvångsbofasthet som tilltog å det kraftigaste runt 1790; men samtidigt med rätt placering med möjlighet att hysa en smärre renhjord, snara fågel, skjuta björn och fiska eller jaga säl. Ändå inte så illa, i en position som skapats utifrån en nationell fördrivningspolitik gentemot sydliga samer!

Åren runt sekelskiftet 1900
Under större delen av året fanns alltså här en skara proletariserade samer. Rätt många av dessa hamnade i Släda. Där växte en slags kåkstad upp, bl a nämns i Sundsvalls Tidning åren runt 1905. Vintertid kulminerade vinterbetesepoken decennierna runt år 1900. Tusentals renar kunde såväl beta (även om södra ön kanske i realiteten rymde 7-800 renar) i området. Man drog vidare antingen på isen på Alnösundet eller tog sig över från Raholmsudden till Nyhamnsudden på Essvikslandet. Norrifrån kom man som regel från Skilsåker/Skäggsta. Jonas Åhrén, i ungdomen skötandes ren för Frostvikens norra samer kunde somliga vintrar ta sina renar till lilla Rödön. En annan väg ut till Alnön gick via Bydalen ut till trakten av Fröst för vidare befodran till Bänkåsskogen med Långmyran; där favoritvinterbetet låg.

 

Ofta beskrivs vinterbetet i samband med ankomst eller avfärd.
Här via
Alingsås Tidning 20 april 1895.

Bild nedan:
En av de jämtländska flyttlag som synts vid medelpadskusten runt sekelskiftet är denna sijte kring 1900. Ser ut att kunna vara en av Lars Larsson Kråiks tidigare rajder (men osvuret är bäst!). Sijte är sydsamiska för flytt- eller kåtalag.

Bildresultat för samer medelpad

PAR i UNIKA föreläsningar.  Med Peter Ericson Norra berget, Sundsvall.

Sjä

NYTT: Det här blir mina avskedsföreläsningar innan jag lämnar landet!

PAR i UNIKA föreläsningar. 
Med undertecknad – Peter Ericson
Norra berget, Sundsvall.
Båda på Danslogen, båda kl. 18.00…
Men den första är på en söndag och den andra föreläsningen äger rum på en torsdag. Båda kostar 100 kr att åhöra.

25 aug – ”Historiska samer runt Sundsvall. Samiska årstidsläger och boställen på södra Norrlandskusten.”

Torsdag 12 sep – ””GÅUDIES. Om hela Saepmies historia. Sameland i fem länder”.
– Peter Ericson berättar om fördrivna folk, glömda vinterbeten och okända bottniska sjösamer och om skogssamerna förr. Hur länge har samiska talats i våra trakter?

 

Vi besökte OFFERKÄLLAN, känd från världspressen. ”De trakter de fordom bebott” (1 av 3) LEVÄLUHTA, Storkyro storsocken, samiskmedeltida fragment

DE TRAKTER DE FORDOM BEBOTT. Fyra artiklar om Levälutha, Storkyro, Pedersöre och Österbottens samiska historia. Artiklarna publiceras också i Saepmie Times och delar av innehållet kommer att ingå i boken Bottniska samer.

STORKYRO
(enspråkigt finsk, fi. ISOKYRÖ) – Nav för Klubbekriget, svedjefinnarnas utvandring och samernas medeltida inrättande i och bortdrivande från de trakter, de fordom bebott. Samt något (i kommande artikel) om Slaget vid Storkyro 1714.
Kan vara den allra socknen i det historiska Österbotten.

Vi beskriver här i tre artiklar lite kring vår omfattande exkursion som skedde en varm dag i juli månad och i en avslutande fjärde presenteras en del funderingar och slutsatser. Den första här bör ses som en enklare introduktion och de kommande handlar om Storkyro och Lappajärvi med Pyhävuori heliga berg och samiska – potentiella – sijte. Samt ser vi på fornt samiskt leverne och forvägar, sydöstra historiska Saepmies inre uppbyggnad och totalt på samernas infrastruktur i det förhistoriska och äldrehistoriska Österbotten med omnejd.

Med ett stort och djupt känt tack till Marja-Lena Södergård, vår kvalificerade guide på den delen av exkursionen som omfattade Storkyro inklusive LEVÄLUHTA.
Marja-Lena Södergård är sekreterare i Jacob Tegengren-sällskapet (J.T 1875-1956) och har som sådan bistått med viktig information inte minst kring Vörå sockens förhistoria. 

 

 


BILDERNA:
1. Levälutha – grinden in till Offerkällan/gravplatsen.
2. Storkyro kyrkas västra vägg. Storstenen snett nedan fönstret sägs ha burits någon dagsmarsch innan den placerades där. 3. Albert Edelfeldts (1854-1905) målning Bränd by (Poltettu kylä) från 1879. Foto 1 och 2 av Författaren.

”De trakter de fordom bebott”
Enligt unison finländsk berättartradition är Österbotten av hävd ett gammal samiskt område, innan bofast bebyggelse uppstod. Senare decenniers forskning har skänkt fler nyanser till bilden, men uppfattningen kvarstår – till synes välmotiverat.

LAPPAJÄRVI
Här har vi en bofast sedermera sockenbildning som ska ha omfattat de finsktalande i huvudsak savolaksarna; av vilka en mycket stor del i sinom tid kommer att hamna i det egentliga Sveriges alla så kallade finnmarker. Man kan se likheter både med Dellenbygdens täta relationer mellan allmoge och samer, och med Storsjöbygdens förhållande till kringliggande uråldriga historiska lappmarker.

PYHÄVUORI – den heliga platsen, samiska sijten?
Om denna utvecklar vi oss i kommande avsnitt, främst Del 3 och 4.

LEVÄLUHTA
I kommande två artiklar liksom den fjärde sista kommer vi att utveckla oss om denna världsberömda begravnings (eventuellt offer-)plats, känd sedan 1600-talet och nu på sistone hett stoff i såvöl finländsk som global media.
De för oss intressantaste fynden här är de två kvinnoskelett som har hävdats kunna vara samiska eller tillhörande ”lapparna”, den forna fångsbefolkningen i Finland. Tidsperioden har beräknats och daterats till ca 450 e.Kr.
Ett bättre neutralt begrepp skulle kunna vara ”proto-samer”; men vi försöker resonera så att säga högt om denna begreppsfråga under arbetets gång.

Klubbekriget – Nuijasota 1596-97
Ett krig som rörde sig kring avsättningen av Sigismund och frågan om lojalitet med överståthållare Claes Fleming eller ej. Avrättningarna av upprorsledarna skedde på en ö helt nära Storkyro kyrka, och lite mer om detta krig skriver vi i kommande artikel.
Det som ger oss flera intressanta och centrala aspekter och dimensioner för den samiska historien här är dels att det över Kvarken formligen vällde in krigsflyktade familjer i samband med detta blodiga krig; och dels att deras ursprung i hög grad – analogt med historieprofessor Jukka Korpelas (f. 1957) forskning – också var samiskt, via Savolaks. Vi noterar också det uppror som historiker Heikki Ylikangas funnit i det svenska Österbotten i slutet av 1595.

Behärskade samerna Kvarken – och, om – när?
Vi återkommer i vår andra artikel till denna spännande historia inom ramen för dels den gamla Storkyro, dels den gamla Pedersöre storsocken… Trakter som tycks innehålla urgammal samisk infrastruktur och kanske bär den på svaret på frågan om och när samerna kan ha behärskat Kvarkens pälshandel-
Peter Ericson
28 juli 2019

Vindkraft, gruvdrift, Elsa Laulas torg… MEDIALÄNKAR OM PETER ERICSON (historiker, föreläsare) 2016-19

– Den eviga exploateringen är ett ständigt problem – gruvdrift, skogsbruk och industrialisering har trängt undan samerna från renarnas traditionella betesmarker.
(PE till Petra Miettinen, Hufvudstadsbladet 6 februari 2018)

 

”Historikern Peter Ericson föreslår att Elsa Laula får ett torg uppkallat efter sig i huvudstaden. Torget borde ligga i de gamla Klarakvarteren i centrala Stockholm.

I början på 1900-talet var den samiska pionjären Elsa Laula en flitig besökare i Stockholm. Här utbildade hon sig till barnmorska, samtidigt som hon agiterade politiskt för samernas sak.

Historikern Peter Ericson, som arrangerar samiska stadsvandringar i Stockholm, föreslår nu därför ett Elsa Laula-torg i de gamla Klarakvarteren, där Elsa Laula huserade under sina Stockholmsvistelser.
(Jörgen Heikki, Sameradion – Oddasat 29 maj 2019)

– Jag tänker mig en bänk och en informationsbod där man informerar om samernas historia och rättigheter, säger Peter Ericson.”

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=7231752

St Lars Helsinge
PE med kärbo Monika i Helsinge socken en vacker vårdag.

MEDIELÄNKAR

Lite mediaplock om undertecknad (2016-19)!
ELSA LAULAS TORG – idag 29/5! https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=7231752 (uppföljs i Sameradion söndag)

Vindkraft, gruvdrift, Elsa Laulas torg… MEDIALÄNKAR OM PETER ERICSON (historiker, föreläsare) 2016-19

– Den eviga exploateringen är ett ständigt problem – gruvdrift, skogsbruk och industrialisering har trängt undan samerna från renarnas traditionella betesmarker.
(PE till Petra Miettinen, Hufvudstadsbladet 6 februari 2018)

”Historikern Peter Ericson föreslår att Elsa Laula får ett torg uppkallat efter sig i huvudstaden. Torget borde ligga i de gamla Klarakvarteren i centrala Stockholm.

I början på 1900-talet var den samiska pionjären Elsa Laula en flitig besökare i Stockholm. Här utbildade hon sig till barnmorska, samtidigt som hon agiterade politiskt för samernas sak.

Historikern Peter Ericson, som arrangerar samiska stadsvandringar i Stockholm, föreslår nu därför ett Elsa Laula-torg i de gamla Klarakvarteren, där Elsa Laula huserade under sina Stockholmsvistelser.
(Jörgen Heikki, Sameradion – Oddasat 29 maj 2019)

– Jag tänker mig en bänk och en informationsbod där man informerar om samernas historia och rättigheter, säger Peter Ericson.”

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=7231752

image.png

MEDIELÄNKAR

Lite mediaplock om undertecknad (2016-19)!
ELSA LAULAS TORG – idag 29/5! https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=7231752 (uppföljs i Sameradion söndag)
– Mer finns, och samlas senare!

BILD (ovan): Leif Weckström, Hufvudstadsbladet (publ 6 februari 2018) ARTIKEL: Petra Miettinen, Hbl.

https://www.hbl.fi/artikel/samerna-kampar-mot-vindkraftverk/

Samuel Liljeblad i Selånger 4 juni 1788: ”Här åt jag först[a] g[ången] rökt Renkjött.”

”Allmen frugtan var i orten för Ryssen. vi reste ut til Sellångers (sic) Prästgård, moderkyrka til Sundsvall. Kyrkoherden, min Landsman, Hallberg var nyss bortrest åt Hernösan[d]. Vi blefvo af Hans fru ganska väl emottagne. tracterades väl (til) med middag. Här åt jag först[a] g[ången] rökt Renkjött.”  

”Vi kommo om afton til Sundsvall. belägen vid en hafsvik – liten jämna gator -ojämt byggd – saknade alla prydnader (prydhus) som stad.”

Men det blir desto mer smickrande, om vi läser vidare! (länk till hela texten nedan!)

Liljeblad i Sundsvall; Medelpad med Njurunda, Skön, Timrå samt Hässjö – med Selånger (citat nedan) kring 4 juni 1788;

”Här åt jag först[a] g[ången] rökt Renkjött.”.

Samuel Liljeblad
DIARIUM
för en
Lappsk Resa
Anträdd d. 29 maji 1788 (Urkunden nr 15. Red: Snellman. Forskningsarkivet. Umeå universitet. Umeå 1994)

”Allmen frugtan var i orten för Ryssen. vi reste ut til Sellångers Prästgård,moderkyrka til Sundsvall. Kyrkoherden, min Landsman, Hallberg var nyss bortrest åt Hernösan[d]. Vi blefvo af Hans fru ganska väl emottagne. tracterades väl (til) med middag. Här åt jag först[a] g[ången] rökt Renkjött.”

Och innan, vid ankomsten till staden via Njurunda:

Hebre kallas visthus, lika så berättade Ekholm i O[ster]bot[te]n. De voro byggde på särskilt sätt med svalor och för Knut stenar bygde på stolpar.
Emellan Gryttje Gästg[ifvare]gård och Maj voro stora backar – öf[ve]r Ljung moar. Njurunda, Tuna Elf passerades – är stor och ansenlig. Ett ofantligt (högt)
Berg, Norby Knöl kallat, foro vi förbi.

Nära Njurunda kyrka sågo vi Achonitum Lychoctonum [nordisk stormhatt] i vanlig storlek – skada at han ej var i fullkomlig blomma tycktes ha pedunculis floris. Stjelken pipig, stor – fol. amplexicaul[is]. radix.

Medelpad var i allmenhet mer bergit än Helsingeland. Klappur agtig var marken.

Vi kommo om afton til Sundsvall. belägen vid en hafsvik – liten jämna gator -ojämt byggd – saknade alla prydnader (prydhus) som stad.
Nära staden voro prägtigt färgade Hellesten och granit arter. Ingen tvifvel om de voro slipade at de skulle täfla med de aldra vackraste utländska. (En Vacker Phalaena myrtilli [ljunghedfly (fjäril)] hoctus Spiril (in silvis asp.)
träffades.)

Foto: Jan Norrmann, Raä. CC. Foto taget 16 juni 1988.

Selånger-Kungsnäs_-_KMB_-_16000300023029

LÄNK (PDF) TILL TEXT: 

https://www.foark.umu.se/sites/default/files/publikationer/urkunden/urkund15.pdf

Triss i samernas Medelpad (och norra Jämtland samt södra Härjedalen) 2.0: Lars Larsson Kråik & Anna Brita Andersdotter Nordqvist; Selångers samiska historia i ett nötskal och Härjedalens konfirmerade sameungdom i vinterbeteslanden

Av Peter Ericson, Föreläsare.

Vår informant, född i början av 1910-talet, pekade med bestämdhet på Klissberget och den lokala färdväg som han till synes med stor ackuratess menade att man tagit dit från hans by i Selånger. Den vägen korsade flera väldokumenterade samiska aktivitetsplatser eller sannolika kulturmiljöer. Men den kan också sägas vara en del av det kraftiga, välanvända flyttstråk som går som en aorta mellan Indal över Sättna, Selånger och sedan rätt ned mot Sidsjön och för vissa vidare mot Njurunda,

De byar man bott i under 1800-talet eller i aningen modernare tid, dvs under främsta delen av vintervärdstiden ser ut att vara Västerro, Valla, Väster-Kolsta, Nacksta samt även de mer inåt stadshållet liggande Sidsjö och Böle. Vidare nedåt via Sörnacksta och i princip i alla byar fram till och Målsta i Tuna. Det handlar om december till april och vissa vintrar kortare.

Anna Brita Andersdotter Nordqvist träffade Lars Larsson Kråik och tycke uppstod. Tidigt i mars 1899 tog dom ut lysning och 7 april samma vårvinter gifte dom sig i Selånger kyrka (författarens konfirmationskyrka). Påföljande vintrar kom Anna Brita att vara gravid och småbarnsmor. Den frejdige Lars for ner till Harmånger-Norrala, Söderhamn, Järvsö, Bollnäs och en vinter till Los och Hamra. Nedför Öjeberget i Järvsö åkte han en vinter ikapp med sin hund. Familjen stannade i Selånger.
Det finns en enastående inspelning där LLK intervjuas inte minst kring dessa år. Det är också där han nämnet att upp till åtta flyttlag kunde stå på torget i Sundsvall samtidigt och sälja renprodukter.

Även om alla rajder och samiska husbönder inte varit lika showiga som Lars var i sin glans dagar, hade man nog så ofta – gärna i mars –  renuppvisning oftast emot frivillig betalning. Ibland krävde man betalt av tidningarnas medsända fotografer – och då blev det inga bilder. Eller om detta är de opublicerade bilder som sedermera flutit upp via Digitalt Museum, Saemien Sijte och Sundsvalls Museum osv.

Ytterst vanligt var att samiska ynglingar i renägar- och renskötarfamiljer från norra Jämtland kom att konfirmeras i Sättna och Selånger. På samma sätt konfirmerades vanligen Härjedalens renskötarskrå-ungdom i vinterbetessocknarna i södra och sydöstra Härjedalen (ni vet där dom aldrig varit på vinterbete … ).

Selånger ligger förresten inne med en av vårt  nya samiska förvaltningsregion Västernorrland dels tidigaste indikerade slash sannolika fjällsamiska vinterbetesanteckning kring 1689; men dels lika tidigt finns där även anteckningar om samer som samlas ifrån kustsocknarna och gör gemensam sak. Sköter renar, också dessa, skulle jag vilja föreslå, men vi vet ännu ej säkert. Antalet vigda samer i denna kyrka är väldigt många.

 

 

 

 

                       Bild 1,2 och 3: Nils Thomasson.
Bild 5: Selånger, detalj i kyrkomur. Peo Englund

Fortsättning följer på alla sätt och vis.

Triss i samernas Medelpad 1.1 ( = inklusive nya bilder)

Triss i samiska platser
i vårt nybakade förvaltningslän med gammal samisk historia

Eller samiska kulturmiljöer i Medelpad no 1-3

Lappbacken (Skön sn), öster om Birstaberget, intill E4, branta motorvägskurvan.
Outrett: Nils Sivertsson var sockenlapp samt fanns andra sockenlappshushåll i Västland.
Ett av dessa skulle kunna avses. En Ryssbacken är intill eller samma plats. Den torde å sin sida ha med 1721 års aggressioner att göra.
Decennierna runt 1800 blev förresten aktiviteterna bland de forna sjösamerna, dåmera kallade sockenlappar alltmer alltmer frekventa runt Skönvik och Birstaberget; och på Frölandssidan (med andra toponymer, dvs terrängnamn skvallrande om samiska aktiviteter; namn som vi ska återkomma till)

Foto: Trakten väster om Birsta var flitigt besökt av norra jämtlandssamerna – normalt årligen 1805-1935, kanske årligen 1620-1935. Fr o m Norra ostkustbanan/Ådalsbanans tillkomst kring 1926 gjorde vinterflyttningarna för de flesta grupper halt här.
Foto: (”troligen”) Gunnar Näslund. Sundsvalls museums fotoarkiv via Digitalt Museum.

ÖRÅKER
Långmyrberget (Selånger sn). Var? Bakom Hällomberget (ovanför Österro). Vinterviste.
Omtalat 1897, i samband med Johan Tiréns arbete inför 1897 års Stockholmsutställning.

Bild av Johan Tirén. Renvaktare på Julaftonsnatten.

JT2

Stråket-ett pärlband av platser
Målsta-Vivsta-Viforsen-Allsta-Tunbyn-Böle-Sidsjön-Nacksta
med kringliggande områden. Välbesökt av samer, inte minst under 1860-1880-talen men även tidigare och senare. Betesplatser i höglägena i ostligaste Tune upp emot Klissberget, liksom å ömse sidor landsvägen, i Nacksta och uppåt Sidsjöbacken med södra Stadsberget och hela stadsskogen nedom emot Svartvik. Det bör nämnas att fler andra flyttleder och -stråk går i kors med denna.

Bild: Dicksons bravader tillsammans med de samiska sijtherna 1875.
Från en artikel som stammar från en text i Medelpads Allehanda, men som cirkulerade i ett antral svenska dagstidningar; detta från Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.

dickson.png

TO BE CONTINUED