Bidrag till Alnös samiska historia (av Peter Ericson oktober 2019)

Avses även publiceras i kommande nr av Saepmie Times.

Bidrag till Alnös samiska historia  

Alnös samiska (eller inte samiska) förhistoria är föga känd. Det är för övrigt något som gäller hela den svenska kusten. Även om forna östra rikshalvan inklusive Åland på senare år begåvats med ett sådant förflutet av språkhistorikerna. Hursomhelst är inte detta platsen för vare sig spekulationer eller omständliga teorier. Därför nödgas vi starta vår berättelse först i slutet av 1600-talet (det kan dock finnas stor anledning att återkomma till ämnet; då artikelförfattaren arbetar med ett omfattande projekt kallat Bottniska samer eller innanhavssamer).

Samernas historia på Alnön har i nuläget ingen känd, fulländad kontinuitet, utan ter sig rejält färgad av de olika epokerna som annars i vissa andra socknar mera anas. Vi ser först en mycket tydig sjösamisk period 16-1700-tal; sockenlappsepoken (där hästslakt är centralt) griper in och övergår till en period där dessa s k sockenlappar integreras alltmer i bondesamhället. Vinterbetet som alltmer kommer att nyttjas av fjällsamernas renhjordar – välbelagt från 1718 och framåt – blir från ca 1850 alltmer inarbetat på Alnön, samtidigt som det blir allt vanligare emot slutet av 1800-talet att fortsätta med hela eller delar av hjordarna. Dessutom attraheras fjällsamiska renägare från allehanda trakter av Alnön. Fastän det tidigt etableras som i någon mån södra vilhelminasamernas – och i ännu högre grad norra frostvikarnas i Orrnäsfjälls (idag känt som Voernese sameby) vinterbetesdomäner, ter sig också alnöbetet som ett slags nödfalls- eller reservbete, åtminstone i perioder; och det innebär att somliga år kan härjedalensamer vistas där, medan det andra år kan vara västerbottenssamer och åter andra år sydliga jämtlandsamer – men oftast alltså frostvikare. Decennierna kring 1900 kommer parallellt med det tilltagande vinterbetandet en växande skara samiska sågverksarbetare att bebo ön; och bland dessa kombineras hos flera familjer fiske och/eller slöjdande med sågverkspåhuggen.

Clarkes iakttagelse år 1799.
”There is a beautiful island in the bay to which the Laplanders bring annually and about this time of the year (July 1) their reindeer for pasture”, skrev Edward Daniel Clarke under sin resa upp längs norrlandskusten 1799. De flesta bedömare tycks mena att Alnön här avses.

Nilsarnas tid
Efter de intensiva nyttjandeprioderna av sjösamer som etapp på en ofta avverkad sträcka till sjöss från Vibyggerå-Nordingrå via Säbrå-Härnösand-Tynderö och vidare Njurunda kom en hel del av samerna att slå sig ned på Alnön. Strömmingsgrund och andra fiskeställen bör ha varit anhalter,

Under 1700-talets första hälft ser inte Alnö ut att ha haft särdeles många mantalsbokförda samer (här saknas en hel del serier i ministeriallängderna!); och fanns några tycks dessa ha uppehållit sig med de andra samerna i årstidslägrens Skön, Njurunda eller Selånger. Samt naturligtvis – vanligast – Tynderö. Det är väl dokumenterat att man samarbetade intensivt med Sköns samer, vilka är mera synliga i arkiven. Bland dessa syns Sundsvalls första (?) stadslapp Thomas Jonsson ha haft starka band till Alnön.

1700-talet: en samisk högkonjunktur
Nils Andersson var sockenlapp i Tynderö under ett intensivt, turbulent 1760-tal och vistades ofta på Alnön. Helnomadismen expanderar, Nils har bråd tid. Fisken ser ut att gå till. Familjerna växer. Antalet sijther blir fler. Nils och hans hustru Carin flyttar över till trakterna mellan Vibyggerå och Nätra. 1772 får dom sonen Mauritz, som blir namne till sin morfar. Hans första fru avlider sedermera år 1806 i deras, sannolikt, älskade Bölesta (i Nora socken) vid Norafjärden i Ångermanland. Ett antal fiskeredskap och en skötbåt sågs bland hennes ägodelar. Och 23 renar.
De andra Nilsarna var för det första Nils Sjulsson, far till Birstas sockenlapp Nils Nilsson samt till Lucia Nilsdotter som gifte dig med rogstasamen Mats Jönsson i Medskog, Hälsingtuna och för det andra sockenlappen Nils Johansson (ibland kallad Jansson/Jonsson), till synes också han med sjösamisk bakgrund.
En annan väl synlig alnöbaserad sockenlapp (1760-tal) i arkivet är den likaledes utpräglade sjösamen Lars Bengtsson, med högakustenrötter.

Under några mycket intensiva perioder hade Alnö många olika sockenlappar. En av de mera namnkunniga är Pehr Svensson, som vare sig är samisk eller norrifrån; han ska ha varit västgöte. Emellanåt hände det att avskedade soldater eller båtsmän hamnade i sockenlappstjänst. Paret dör tätt efter varandra 1818-1819; frun Maglena Nilsdotter – torde vara alnöfödd – dör i mars 1818 och Pehr själv våren därpå. Andra sockenlappsboställen ligger i Fröst, Hovid och Ås.

Kåte? Ett ortnamn känt tidigt på 1700-talet som vållar huvudbry. Vi har ingen berättelse knuten till namnet. Det måste inte nödvändigtvis vara samiskt.

Ur kvinnors ögon?
Hoppas på att framledes kunna få skriva en enklare uppföljare till denna artikel, där kvinnorna får en större roll. Då forskningsterrängen här så att säga är obanad blir det liksom nödtvunget att gå via männen ,som nämns genomgående tydligare och är de husbönder som noteras i mantalslängder osv.
Icke desto mindre är det ofta kvinnorna som är kulturbärare – såväl bland sjösamerna som bland gruppen sockenlappar, på så vis i det senare fallet att det är med sockenlappsdöttrarna den hugade unge samen ska gifta sig med för att få tillträda som sockenlapp (det var inte så illa ansett under stora delar av 1700-talet; även om motståndet kunde vara nog så påtagligt – med länsmans bössbeslag av just samiska män på kusten åren runt 1760, tvångsbofasthet som tilltog å det kraftigaste runt 1790; men samtidigt med rätt placering med möjlighet att hysa en smärre renhjord, snara fågel, skjuta björn och fiska eller jaga säl. Ändå inte så illa, i en position som skapats utifrån en nationell fördrivningspolitik gentemot sydliga samer!

Åren runt sekelskiftet 1900
Under större delen av året fanns alltså här en skara proletariserade samer. Rätt många av dessa hamnade i Släda. Där växte en slags kåkstad upp, bl a nämns i Sundsvalls Tidning åren runt 1905. Vintertid kulminerade vinterbetesepoken decennierna runt år 1900. Tusentals renar kunde såväl beta (även om södra ön kanske i realiteten rymde 7-800 renar) i området. Man drog vidare antingen på isen på Alnösundet eller tog sig över från Raholmsudden till Nyhamnsudden på Essvikslandet. Norrifrån kom man som regel från Skilsåker/Skäggsta. Jonas Åhrén, i ungdomen skötandes ren för Frostvikens norra samer kunde somliga vintrar ta sina renar till lilla Rödön. En annan väg ut till Alnön gick via Bydalen ut till trakten av Fröst för vidare befodran till Bänkåsskogen med Långmyran; där favoritvinterbetet låg.

 

Ofta beskrivs vinterbetet i samband med ankomst eller avfärd.
Här via
Alingsås Tidning 20 april 1895.

Bild nedan:
En av de jämtländska flyttlag som synts vid medelpadskusten runt sekelskiftet är denna sijte kring 1900. Ser ut att kunna vara en av Lars Larsson Kråiks tidigare rajder (men osvuret är bäst!). Sijte är sydsamiska för flytt- eller kåtalag.

Bildresultat för samer medelpad

PAR i UNIKA föreläsningar.  Med Peter Ericson Norra berget, Sundsvall.

Sjä

NYTT: Det här blir mina avskedsföreläsningar innan jag lämnar landet!

PAR i UNIKA föreläsningar. 
Med undertecknad – Peter Ericson
Norra berget, Sundsvall.
Båda på Danslogen, båda kl. 18.00…
Men den första är på en söndag och den andra föreläsningen äger rum på en torsdag. Båda kostar 100 kr att åhöra.

25 aug – ”Historiska samer runt Sundsvall. Samiska årstidsläger och boställen på södra Norrlandskusten.”

Torsdag 12 sep – ””GÅUDIES. Om hela Saepmies historia. Sameland i fem länder”.
– Peter Ericson berättar om fördrivna folk, glömda vinterbeten och okända bottniska sjösamer och om skogssamerna förr. Hur länge har samiska talats i våra trakter?

 

Vi besökte OFFERKÄLLAN, känd från världspressen. ”De trakter de fordom bebott” (1 av 3) LEVÄLUHTA, Storkyro storsocken, samiskmedeltida fragment

DE TRAKTER DE FORDOM BEBOTT. Fyra artiklar om Levälutha, Storkyro, Pedersöre och Österbottens samiska historia. Artiklarna publiceras också i Saepmie Times och delar av innehållet kommer att ingå i boken Bottniska samer.

STORKYRO
(enspråkigt finsk, fi. ISOKYRÖ) – Nav för Klubbekriget, svedjefinnarnas utvandring och samernas medeltida inrättande i och bortdrivande från de trakter, de fordom bebott. Samt något (i kommande artikel) om Slaget vid Storkyro 1714.
Kan vara den allra socknen i det historiska Österbotten.

Vi beskriver här i tre artiklar lite kring vår omfattande exkursion som skedde en varm dag i juli månad och i en avslutande fjärde presenteras en del funderingar och slutsatser. Den första här bör ses som en enklare introduktion och de kommande handlar om Storkyro och Lappajärvi med Pyhävuori heliga berg och samiska – potentiella – sijte. Samt ser vi på fornt samiskt leverne och forvägar, sydöstra historiska Saepmies inre uppbyggnad och totalt på samernas infrastruktur i det förhistoriska och äldrehistoriska Österbotten med omnejd.

Med ett stort och djupt känt tack till Marja-Lena Södergård, vår kvalificerade guide på den delen av exkursionen som omfattade Storkyro inklusive LEVÄLUHTA.
Marja-Lena Södergård är sekreterare i Jacob Tegengren-sällskapet (J.T 1875-1956) och har som sådan bistått med viktig information inte minst kring Vörå sockens förhistoria. 

 

 


BILDERNA:
1. Levälutha – grinden in till Offerkällan/gravplatsen.
2. Storkyro kyrkas västra vägg. Storstenen snett nedan fönstret sägs ha burits någon dagsmarsch innan den placerades där. 3. Albert Edelfeldts (1854-1905) målning Bränd by (Poltettu kylä) från 1879. Foto 1 och 2 av Författaren.

”De trakter de fordom bebott”
Enligt unison finländsk berättartradition är Österbotten av hävd ett gammal samiskt område, innan bofast bebyggelse uppstod. Senare decenniers forskning har skänkt fler nyanser till bilden, men uppfattningen kvarstår – till synes välmotiverat.

LAPPAJÄRVI
Här har vi en bofast sedermera sockenbildning som ska ha omfattat de finsktalande i huvudsak savolaksarna; av vilka en mycket stor del i sinom tid kommer att hamna i det egentliga Sveriges alla så kallade finnmarker. Man kan se likheter både med Dellenbygdens täta relationer mellan allmoge och samer, och med Storsjöbygdens förhållande till kringliggande uråldriga historiska lappmarker.

PYHÄVUORI – den heliga platsen, samiska sijten?
Om denna utvecklar vi oss i kommande avsnitt, främst Del 3 och 4.

LEVÄLUHTA
I kommande två artiklar liksom den fjärde sista kommer vi att utveckla oss om denna världsberömda begravnings (eventuellt offer-)plats, känd sedan 1600-talet och nu på sistone hett stoff i såvöl finländsk som global media.
De för oss intressantaste fynden här är de två kvinnoskelett som har hävdats kunna vara samiska eller tillhörande ”lapparna”, den forna fångsbefolkningen i Finland. Tidsperioden har beräknats och daterats till ca 450 e.Kr.
Ett bättre neutralt begrepp skulle kunna vara ”proto-samer”; men vi försöker resonera så att säga högt om denna begreppsfråga under arbetets gång.

Klubbekriget – Nuijasota 1596-97
Ett krig som rörde sig kring avsättningen av Sigismund och frågan om lojalitet med överståthållare Claes Fleming eller ej. Avrättningarna av upprorsledarna skedde på en ö helt nära Storkyro kyrka, och lite mer om detta krig skriver vi i kommande artikel.
Det som ger oss flera intressanta och centrala aspekter och dimensioner för den samiska historien här är dels att det över Kvarken formligen vällde in krigsflyktade familjer i samband med detta blodiga krig; och dels att deras ursprung i hög grad – analogt med historieprofessor Jukka Korpelas (f. 1957) forskning – också var samiskt, via Savolaks. Vi noterar också det uppror som historiker Heikki Ylikangas funnit i det svenska Österbotten i slutet av 1595.

Behärskade samerna Kvarken – och, om – när?
Vi återkommer i vår andra artikel till denna spännande historia inom ramen för dels den gamla Storkyro, dels den gamla Pedersöre storsocken… Trakter som tycks innehålla urgammal samisk infrastruktur och kanske bär den på svaret på frågan om och när samerna kan ha behärskat Kvarkens pälshandel-
Peter Ericson
28 juli 2019

Vindkraft, gruvdrift, Elsa Laulas torg… MEDIALÄNKAR OM PETER ERICSON (historiker, föreläsare) 2016-19

– Den eviga exploateringen är ett ständigt problem – gruvdrift, skogsbruk och industrialisering har trängt undan samerna från renarnas traditionella betesmarker.
(PE till Petra Miettinen, Hufvudstadsbladet 6 februari 2018)

 

”Historikern Peter Ericson föreslår att Elsa Laula får ett torg uppkallat efter sig i huvudstaden. Torget borde ligga i de gamla Klarakvarteren i centrala Stockholm.

I början på 1900-talet var den samiska pionjären Elsa Laula en flitig besökare i Stockholm. Här utbildade hon sig till barnmorska, samtidigt som hon agiterade politiskt för samernas sak.

Historikern Peter Ericson, som arrangerar samiska stadsvandringar i Stockholm, föreslår nu därför ett Elsa Laula-torg i de gamla Klarakvarteren, där Elsa Laula huserade under sina Stockholmsvistelser.
(Jörgen Heikki, Sameradion – Oddasat 29 maj 2019)

– Jag tänker mig en bänk och en informationsbod där man informerar om samernas historia och rättigheter, säger Peter Ericson.”

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=7231752

St Lars Helsinge
PE med kärbo Monika i Helsinge socken en vacker vårdag.

MEDIELÄNKAR

Lite mediaplock om undertecknad (2016-19)!
ELSA LAULAS TORG – idag 29/5! https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=7231752 (uppföljs i Sameradion söndag)

Vindkraft, gruvdrift, Elsa Laulas torg… MEDIALÄNKAR OM PETER ERICSON (historiker, föreläsare) 2016-19

– Den eviga exploateringen är ett ständigt problem – gruvdrift, skogsbruk och industrialisering har trängt undan samerna från renarnas traditionella betesmarker.
(PE till Petra Miettinen, Hufvudstadsbladet 6 februari 2018)

”Historikern Peter Ericson föreslår att Elsa Laula får ett torg uppkallat efter sig i huvudstaden. Torget borde ligga i de gamla Klarakvarteren i centrala Stockholm.

I början på 1900-talet var den samiska pionjären Elsa Laula en flitig besökare i Stockholm. Här utbildade hon sig till barnmorska, samtidigt som hon agiterade politiskt för samernas sak.

Historikern Peter Ericson, som arrangerar samiska stadsvandringar i Stockholm, föreslår nu därför ett Elsa Laula-torg i de gamla Klarakvarteren, där Elsa Laula huserade under sina Stockholmsvistelser.
(Jörgen Heikki, Sameradion – Oddasat 29 maj 2019)

– Jag tänker mig en bänk och en informationsbod där man informerar om samernas historia och rättigheter, säger Peter Ericson.”

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=7231752

image.png

MEDIELÄNKAR

Lite mediaplock om undertecknad (2016-19)!
ELSA LAULAS TORG – idag 29/5! https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=7231752 (uppföljs i Sameradion söndag)
– Mer finns, och samlas senare!

BILD (ovan): Leif Weckström, Hufvudstadsbladet (publ 6 februari 2018) ARTIKEL: Petra Miettinen, Hbl.

https://www.hbl.fi/artikel/samerna-kampar-mot-vindkraftverk/

Samuel Liljeblad i Selånger 4 juni 1788: ”Här åt jag först[a] g[ången] rökt Renkjött.”

”Allmen frugtan var i orten för Ryssen. vi reste ut til Sellångers (sic) Prästgård, moderkyrka til Sundsvall. Kyrkoherden, min Landsman, Hallberg var nyss bortrest åt Hernösan[d]. Vi blefvo af Hans fru ganska väl emottagne. tracterades väl (til) med middag. Här åt jag först[a] g[ången] rökt Renkjött.”  

”Vi kommo om afton til Sundsvall. belägen vid en hafsvik – liten jämna gator -ojämt byggd – saknade alla prydnader (prydhus) som stad.”

Men det blir desto mer smickrande, om vi läser vidare! (länk till hela texten nedan!)

Liljeblad i Sundsvall; Medelpad med Njurunda, Skön, Timrå samt Hässjö – med Selånger (citat nedan) kring 4 juni 1788;

”Här åt jag först[a] g[ången] rökt Renkjött.”.

Samuel Liljeblad
DIARIUM
för en
Lappsk Resa
Anträdd d. 29 maji 1788 (Urkunden nr 15. Red: Snellman. Forskningsarkivet. Umeå universitet. Umeå 1994)

”Allmen frugtan var i orten för Ryssen. vi reste ut til Sellångers Prästgård,moderkyrka til Sundsvall. Kyrkoherden, min Landsman, Hallberg var nyss bortrest åt Hernösan[d]. Vi blefvo af Hans fru ganska väl emottagne. tracterades väl (til) med middag. Här åt jag först[a] g[ången] rökt Renkjött.”

Och innan, vid ankomsten till staden via Njurunda:

Hebre kallas visthus, lika så berättade Ekholm i O[ster]bot[te]n. De voro byggde på särskilt sätt med svalor och för Knut stenar bygde på stolpar.
Emellan Gryttje Gästg[ifvare]gård och Maj voro stora backar – öf[ve]r Ljung moar. Njurunda, Tuna Elf passerades – är stor och ansenlig. Ett ofantligt (högt)
Berg, Norby Knöl kallat, foro vi förbi.

Nära Njurunda kyrka sågo vi Achonitum Lychoctonum [nordisk stormhatt] i vanlig storlek – skada at han ej var i fullkomlig blomma tycktes ha pedunculis floris. Stjelken pipig, stor – fol. amplexicaul[is]. radix.

Medelpad var i allmenhet mer bergit än Helsingeland. Klappur agtig var marken.

Vi kommo om afton til Sundsvall. belägen vid en hafsvik – liten jämna gator -ojämt byggd – saknade alla prydnader (prydhus) som stad.
Nära staden voro prägtigt färgade Hellesten och granit arter. Ingen tvifvel om de voro slipade at de skulle täfla med de aldra vackraste utländska. (En Vacker Phalaena myrtilli [ljunghedfly (fjäril)] hoctus Spiril (in silvis asp.)
träffades.)

Foto: Jan Norrmann, Raä. CC. Foto taget 16 juni 1988.

Selånger-Kungsnäs_-_KMB_-_16000300023029

LÄNK (PDF) TILL TEXT: 

https://www.foark.umu.se/sites/default/files/publikationer/urkunden/urkund15.pdf

Triss i samernas Medelpad (och norra Jämtland samt södra Härjedalen) 2.0: Lars Larsson Kråik & Anna Brita Andersdotter Nordqvist; Selångers samiska historia i ett nötskal och Härjedalens konfirmerade sameungdom i vinterbeteslanden

Av Peter Ericson, Föreläsare.

Vår informant, född i början av 1910-talet, pekade med bestämdhet på Klissberget och den lokala färdväg som han till synes med stor ackuratess menade att man tagit dit från hans by i Selånger. Den vägen korsade flera väldokumenterade samiska aktivitetsplatser eller sannolika kulturmiljöer. Men den kan också sägas vara en del av det kraftiga, välanvända flyttstråk som går som en aorta mellan Indal över Sättna, Selånger och sedan rätt ned mot Sidsjön och för vissa vidare mot Njurunda,

De byar man bott i under 1800-talet eller i aningen modernare tid, dvs under främsta delen av vintervärdstiden ser ut att vara Västerro, Valla, Väster-Kolsta, Nacksta samt även de mer inåt stadshållet liggande Sidsjö och Böle. Vidare nedåt via Sörnacksta och i princip i alla byar fram till och Målsta i Tuna. Det handlar om december till april och vissa vintrar kortare.

Anna Brita Andersdotter Nordqvist träffade Lars Larsson Kråik och tycke uppstod. Tidigt i mars 1899 tog dom ut lysning och 7 april samma vårvinter gifte dom sig i Selånger kyrka (författarens konfirmationskyrka). Påföljande vintrar kom Anna Brita att vara gravid och småbarnsmor. Den frejdige Lars for ner till Harmånger-Norrala, Söderhamn, Järvsö, Bollnäs och en vinter till Los och Hamra. Nedför Öjeberget i Järvsö åkte han en vinter ikapp med sin hund. Familjen stannade i Selånger.
Det finns en enastående inspelning där LLK intervjuas inte minst kring dessa år. Det är också där han nämnet att upp till åtta flyttlag kunde stå på torget i Sundsvall samtidigt och sälja renprodukter.

Även om alla rajder och samiska husbönder inte varit lika showiga som Lars var i sin glans dagar, hade man nog så ofta – gärna i mars –  renuppvisning oftast emot frivillig betalning. Ibland krävde man betalt av tidningarnas medsända fotografer – och då blev det inga bilder. Eller om detta är de opublicerade bilder som sedermera flutit upp via Digitalt Museum, Saemien Sijte och Sundsvalls Museum osv.

Ytterst vanligt var att samiska ynglingar i renägar- och renskötarfamiljer från norra Jämtland kom att konfirmeras i Sättna och Selånger. På samma sätt konfirmerades vanligen Härjedalens renskötarskrå-ungdom i vinterbetessocknarna i södra och sydöstra Härjedalen (ni vet där dom aldrig varit på vinterbete … ).

Selånger ligger förresten inne med en av vårt  nya samiska förvaltningsregion Västernorrland dels tidigaste indikerade slash sannolika fjällsamiska vinterbetesanteckning kring 1689; men dels lika tidigt finns där även anteckningar om samer som samlas ifrån kustsocknarna och gör gemensam sak. Sköter renar, också dessa, skulle jag vilja föreslå, men vi vet ännu ej säkert. Antalet vigda samer i denna kyrka är väldigt många.

 

 

 

 

                       Bild 1,2 och 3: Nils Thomasson.
Bild 5: Selånger, detalj i kyrkomur. Peo Englund

Fortsättning följer på alla sätt och vis.

Triss i samernas Medelpad 1.1 ( = inklusive nya bilder)

Triss i samiska platser
i vårt nybakade förvaltningslän med gammal samisk historia

Eller samiska kulturmiljöer i Medelpad no 1-3

Lappbacken (Skön sn), öster om Birstaberget, intill E4, branta motorvägskurvan.
Outrett: Nils Sivertsson var sockenlapp samt fanns andra sockenlappshushåll i Västland.
Ett av dessa skulle kunna avses. En Ryssbacken är intill eller samma plats. Den torde å sin sida ha med 1721 års aggressioner att göra.
Decennierna runt 1800 blev förresten aktiviteterna bland de forna sjösamerna, dåmera kallade sockenlappar alltmer alltmer frekventa runt Skönvik och Birstaberget; och på Frölandssidan (med andra toponymer, dvs terrängnamn skvallrande om samiska aktiviteter; namn som vi ska återkomma till)

Foto: Trakten väster om Birsta var flitigt besökt av norra jämtlandssamerna – normalt årligen 1805-1935, kanske årligen 1620-1935. Fr o m Norra ostkustbanan/Ådalsbanans tillkomst kring 1926 gjorde vinterflyttningarna för de flesta grupper halt här.
Foto: (”troligen”) Gunnar Näslund. Sundsvalls museums fotoarkiv via Digitalt Museum.

ÖRÅKER
Långmyrberget (Selånger sn). Var? Bakom Hällomberget (ovanför Österro). Vinterviste.
Omtalat 1897, i samband med Johan Tiréns arbete inför 1897 års Stockholmsutställning.

Bild av Johan Tirén. Renvaktare på Julaftonsnatten.

JT2

Stråket-ett pärlband av platser
Målsta-Vivsta-Viforsen-Allsta-Tunbyn-Böle-Sidsjön-Nacksta
med kringliggande områden. Välbesökt av samer, inte minst under 1860-1880-talen men även tidigare och senare. Betesplatser i höglägena i ostligaste Tune upp emot Klissberget, liksom å ömse sidor landsvägen, i Nacksta och uppåt Sidsjöbacken med södra Stadsberget och hela stadsskogen nedom emot Svartvik. Det bör nämnas att fler andra flyttleder och -stråk går i kors med denna.

Bild: Dicksons bravader tillsammans med de samiska sijtherna 1875.
Från en artikel som stammar från en text i Medelpads Allehanda, men som cirkulerade i ett antral svenska dagstidningar; detta från Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.

dickson.png

TO BE CONTINUED

Triss i Samernas Medelpad 1.0

Triss i samiska platser
i ett nybakat förvaltningslän med gammal samisk historia

Eller samiska kulturmiljöer i Medelpad no 1-3

Lappbacken (Skön sn), öster om Birstaberget, intill E4, branta motorvägskurvan.
Outrett: Nils Sivertsson var sockenlapp samt fanns andra sockenlappshushåll i Västland.
Ett av dessa skulle kunna avses. En Ryssbacken är intill eller samma plats. Den torde å sin sida ha med 1721 års aggressioner att göra.
Decennierna runt 1800 blev förresten aktiviteterna bland de forna sjösamerna, dåmera kallade sockenlappar alltmer alltmer frekventa runt Skönvik och Birstaberget; och på Frölandssidan (med andra toponymer, dvs terrängnamn skvallrande om samiska aktiviteter; namn som vi ska återkomma till)

Foto: Trakten väster om Birsta var flitigt besökt av norra jämtlandssamerna – normalt årligen 1805-1935, kanske årligen 1620-1935. Fr o m Norra ostkustbanan/Ådalsbanans tillkomst kring 1926 gjorde vinterflyttningarna för de flesta grupper halt här.
Foto: (”troligen”) Gunnar Näslund. Sundsvalls museums fotoarkiv via Digitalt Museum.

ÖRÅKER
Långmyrberget (Selånger sn). Var? Bakom Hällomberget (ovanför Österro). Vinterviste.
Omtalat 1897, i samband med Johan Tiréns arbete inför 1897 års Stockholmsutställning.

Bild av Johan Tirén. Renvaktare på Julaftonsnatten.

JT2

Stråket-ett pärlband av platser
Målsta-Vivsta-Viforsen-Allsta-Tunbyn-Böle-Sidsjön-Nacksta
med kringliggande områden. Välbesökt av samer, inte minst under 1860-1880-talen men även tidigare och senare. Betesplatser i höglägena i ostligaste Tune upp emot Klissberget, liksom å ömse sidor landsvägen, i Nacksta och uppåt Sidsjöbacken med södra Stadsberget och hela stadsskogen nedom emot Svartvik. Det bör nämnas att fler andra flyttleder och -stråk går i kors med denna.

Bild: Dicksons bravader tillsammans med de samiska sijtherna 1875.
Från en artikel som stammar från en text i Medelpads Allehanda, men som cirkulerade i ett antral svenska dagstidningar; detta från Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.

dickson.png

TO BE CONTINUED

””Har du nå bröd idag, bagardjävul”?” – Petrus Gillberg om Branden 1888.

1953-06-07 En gammal Sköns-bo berättar sina minnen (ST 6 juni 1953 via Sundsvallsminnen
Någon har sagt att varje gammal persons liv på ett eller annat sätt är ett stycke historia. När Petrus Gillberg, Gudmundsbyn, Skön, – 78 år men vid god vigör – talar om sina minnen och sitt liv, måste man åtminstone för hans del instämma i detta påstående.
”Min far var från Gillberga socken i Värmland och tog namnet Gillberg efter sin hemsocken, berättar Petrus Gillberg. Han flyttade till Skön på 1870-talet där han började med skomakeri, gjorde storstövlar till sjöfolk och flottningsarbetare. På 1880-talet startade han diversehandel och bageri i Gångviken; i bageriet arbetade tidvis 10 man.
Den 25 juni 1888, jag var då 13 år, for jag tillsammans med min far till Sundsvall för att hämta varor och den resan minns jag ty det var ju den dagen gamla Sundsvall brann. Vi hade häst och vagn med oss och lastade paket hos osthandlare Hallström på Storgatan när någon skrek att elden var lös. Ja, vi märkte snart att det dystra, olycksbådande ropet var sant. Den västliga vinden förde redan en frän brandlukt till våra näsborrar och väst på stan vältrade tunga rökmoln upp över husen. Allt eftersom elden spred sig ökades villervallan. Folk grät och skrek, kom springande med sina knyten eller bylten under det de ropade och frågade vart de skulle ta vägen. Det var ingen som svarade dem. Man drog ut möbler och husgeråd på gatorna och bar ut varor ur affärerna.
Det gällde att skynda sig och i hög fart skramlade vi därför iväg över kullerstenarna till Dahlmans för att hämta tyger. Där träffade vi lagerchefen André och A. G. Dahlman, som var en liten, fin och hygglig karl med mörka polisonger. Han var lugn och sansad, där han stod bland balar och säckar fulla av tyger.
– Lasta på det som går, sade Dahlman.
– Nej, det är ju inte uppskrivet, invände André.
– Det får vi reda på sedan av Gillberg, avgjorde Dahlman och klappade min far på axeln.
Så vi hjälptes vi åt och vräkte på ett väldigt lass med tyger i balar eller lös buntar. Min far räckte mig så tyglarna och gav mig en sträng befallning att oförtövat och utan minsta tidspillan köra hem lasset, han skulle själv hjälpa till inne i staden.
Vid Storbron var det en väldig trängsel. Bron var då smalare än nu, såpass att två fordon kunde komma förbi varann, men med mitt stora lass blev bron nästan blockerad. Folket på bron grät och svor när mitt lass hejdade deras brådskande framfart. Man knöt händerna och spottade på mig.
På andra sidan bron såg jag mig tillbaka. Elden drog sig då mot kyrkan. Luften var full av gnistor eller eldflagor, stora sjok av tjärpapp drog förbi. Vid bron ökades trängseln alltmer, det myllrade av folk som hojtade och skrek. När jag en sista gång betraktade det hysteriska virrvarret, erinrade jag mig plötsligt hur jag ibland med en käpp petat i myrstackar. På hemresan såg jag hur Alnö kyrka brann och hörde när klockorna ramlade ner.
Efter branden var Sundsvall utan bröd eftersom bagerierna också hade förvandlats till ruinhögar. I ett och ett halvt års tid måste jag därför dagligen köra ett lass med bröd in till stan från min fars bageri.
Då var Stadsbacken som ett tältläger. Somliga kokade sin mat utanför tälten, andra levde på torrskaffning, men alla köpte sitt bröd av mig, även Rullan och Tivoli. På torget stod stånd vid stånd och där trängdes folk, man köpte och man sålde. När jag kom körande in på det knaggliga torget för att sälja mitt bröd och vattna hästen vid statyn, möttes jag alltid av samma tillrop från brödkärringarna.
”Har du nå bröd idag, bagardjävul”?
Men det var bra gummor, hederliga och rejäla med betalningen, fast väl grovkorniga.
Med det var ett hårt liv för en 13-åring. Vid 5-tiden startade jag hemifrån följd av min mors böner och förmaningar. Var det mörkt gick min far före med en lykta och lyste mig ut på landsvägen under det han gav mig några sista order för dagens affärer. Merändels var det sent och mörkt när jag skulle fara hem, alltid var jag trött. Många kyliga höstkvällar sov jag bland mina tomlådor, hästen fick klara sig bäst han ville. Men jag var bekymrad över de pengar jag bar på mig, som noga skulle redovisas vid hemkomsten och utan mina föräldrars vetskap köpte jag därför en revolver.
Jag hade somnat till en kväll på hemresan när jag väcktes i Stadsbacken av ett förfärligt oväsen. Framför mej skymtade i mörkret ett åkdon med flera män i, som skrek och svor. Min häst den stora, svarta hingsten Ola stegrade sig och gnäggade vilt. Jag var yrvaken och uppskrämd, men uppfattade snabbt att vi höll på att falla i rövarhänder. Hastigt drog jag revolvern och fyrade av ett skott mot de förmenta rövarna. De ögonblick som nu följde räknar jag till de gräsligaste under min långa levnad. Först nu begrep jag vad som verkligen stod på. Min hingst, som gick för lösa tömmar, stegrade sig och gjorde närmanden till hästen framför, ett vackert sto. I skjutsen åkte länsman Sjöstedt, häradshövding Ölander samt Ola Näslund i Ljusta. Den uppsträckning, som nu bestods mej går knappast att tala om. Jag önskade att jag haft vingar så jag kunnat flyga därifrån eller att jorden rämmnat och uppslukat mej. Inget sådant hände dock. Länsman ryckte av mig revolvern och försökte vrida om näsan på mig.
Det var med största motvilja jag följande dag besökte dessa herrar för att enligt order be dem om ursäkt. Jag trodde länsman skulle ge mej spö när jag kom in. Han spände ögonen i mej och höll en dundrande straffpredikan. Den som kände länsman Sjöstedt, glömmer inte hans ögon. De var genomträngande och stora. Efter den händelsen blev länsman min vän och beskyddare, men min revolver fick jag aldrig igen.
Efter några år i min fars affär startade jag som 19-åring tillverkning av järnmanglar, som då var en nyhet. Mitt patent på denna tillverkning såldes efter en tid till Andersson och Vidmark. Under åren 1897-1906 ägde jag Finsta bryggeri och hade då sex arbetare samt fem hästar som drog ut dricka.
Från den tiden minns jag en finne som hette Glader. Han var en vandringsman, som alltid infann sig på hösten när det blev för kallt att ligga i lador, men när det blev vår drog han ut efter landsvägen. När han kom, tog han självmant in i stallet där han skötte om hästarna. Han påstods kunna en hel del mer än vanligt folk och erbjöd sig även att lära mig en del av de fördolda vetenskaperna, men i så fall skulle jag en natt följa honom in i kyrkan.
Nåväl, jag tog honom på orden och en sen kväll gick vi upp till Sköns kyrka. Väl framme erkänner jag att det började kännas kusligt och jag vägrade att följa med in. Jag är inte säker på hur Glader bar sig åt men kyrkporten gick upp och han stegade in. Elektrisk belysning fanns ej, men det egendomliga var, att i samma stund som Glader gick in, blev hela kyrkan upplyst.
Vid de här tiderna före sekelskiftet hörde man liksom nu talet om att allting var så dyrt.
Då vill jag minnas att mjölkpriset var 12 öre och strömmingen kostade 3 kr fjärdingen. En skrinda ved om en halvfamn kostade likaledes 3 kr. Av detta lass behöll säljaren ett vedträ om veden var såld till stan. Av erfarenhet visste man nämligen att körkarlen behövde ett slagvapen för att freda sig mot allsköns slödder vid utfärden från Sundsvall.
Under bryggeritiden fick jag en dag 50 säckar havre till Skönviks kaj från Thelin o. Lundkvist i Sundsvall.
På morron kom den, som skulle köra ut dricka, med den rapporten att hästen Siam var selbruten och att han således inte kunde köra ut den dagen. Jag sade åt honom att han kunde köra om han använde en silja (en dragrem över bröstet) i stället för lokar på hästen. När jag gick in i foderstallet för att hämta remmen såg jag att 6 av de 50 havresäckarna som jag lagt in där var borta. Detta var nu lite märkvärdigt enär jag visste att stallet varit låst och låset ej syntes uppbrutet. I stället för att polisanmäla stöden bestämde jag mig för att anlita den beryktade Fillagubben.
Då jag inte kände honom var det med en viss nyfikenhet jag steg in i hans kammare. Personen framför mig var en grovlemmad 70-åring, gråhårig, prydd med helskägg. I mitt tycke såg han ganska grym ut. Jag talade inte om vilket ärende jag hade och Fillagubben gjorde endast en fråga men trots detta fick jag vara med om något mycket egendomligt. Sedan må den som vet mer än mej förklara det, tala om vidskepelse o.s.v.
Gubben frågade om jag hade sprit med mej och det måste man ju ha med vid dylika besök. Han hade ett vitt papper på bordet och tog fram två spetsglas vilka han fyllde till hälften.
– Jag dricker inte, sade jag.
– Drick ur, det gör ingenting, sade han. Vi drack ur glasen. Sedan fyllde han sitt glas på nytt och sade:
– Titta i glaset över min vänstra axeln så får ni se om ni känner igen nån.
När jag gjorde så, såg jag en tydlig mansbild i glaset och jag kände den person jag såg. Gubben satt nu tyst en stund och såg i glaset men så började han berätta.
– Ser man på, han tar en kofot och bryter krampan ur väggen, nu går han in, han sätter axeln under och bär ut en säck, nu kommer han igen och tar en till.
Så fortsatte han och räknade till sex säckar. Gubben sade nu att den som tagit säckarna också skulle få lämna tillbaka dem. Men jag skulle ingenting säja. När jag fick igen säckarna skulle jag låtsas som om ingenting hänt.
Några dagar senare fick jag besök av den person vars bild jag sett i glaset. Han tittade ner i golvet och frågade var han skulle lägga säckarna.
– Lägg dem på stallbron du så tar jag rätt på dem sen, svarade jag.
Av flera orsaker nedlade jag mitt bryggeri. Jag reste på Finland där jag köpte upp livkor för Åkesson i Sundsvall. På dessa resor var jag med om äventyr av olika slag. Men vad jag särskilt kommer ihåg är en händelse från hösten 1909 då en tillfällighet räddade min last och mitt liv.
Jag var då i närheten av Kaskö där jag köpte en hel del kor som skulle lastas på Falken. När jag var på väg till Kaskö med ett kretursdrev inträffade en hel serie till synes oförklarliga händelser eller missöden, som hade den effekten att jag blev försenad. Efter många vedermödor kom jag fram till Kaskö men då hade Falken – den båt jag skulle resa hem med – avseglat. Det blev nu en hel del besvär med att skaffa stallrum, foder o.s.v. och jag grämde mig bittert över min envisa otur.
Mellan Kaskö och Wasa gick Falken till botten med man, kreatur och allt. Endast Henriksson från Skönsberg blev räddad. Även han hade köpt upp kor i Finland. Han band fast sig i masttoppen, som var ovan vattenytan och i den ställningen fick han sitta ett helt dygn.
De lärdomar jag inhämtade under resorna i Finland omsatte jag för egen del när jag på hemtrakten startade en charkuterifabrik. I denna arbetade tre man och jag hade flera hästar som drog ut varor i distriktet. Allt som allt har jag under mina olika affärsföretag ägt trettiosju hästar.
Men när året 1932 bröt in då var också tiden inne för mej att avveckla min rörelse och dra mig tillbaka från affärslivet.
Ja, så berättar Petrus Gillberg. Åren ha rullat hän och han är gammal vorden. Det är nu länge sen han selade av och lade ifrån sig tyglarna. Men trots åldern är han ännu vital och följer noga med dagens händelser och vad som sker ute i världen. Han har fortfarande många intressen. Ännu sköter han själv sitt hushåll och sitt hem. Och känner väl till att arbetet är bästa medlet för den som vill hålla sig i form och leva länge. Ty han vet att det ligger en djupare mening eller betydelse i de orden: ”När det som bäst har varit har det varit mödor och arbete.”
Hj. Sjölund

(Källa: Sundsvalls Tidning 1953-06-07)”

Branden88