Clarkes medelpadssamer med sommarbete för ren 1799, nu på svenska

CLARKE OM SUNDSVALL 1799
”Sundswall är en rar liten stad, men ger ett märkvärdigt intryck på en främmande resenär; ty husen som den består av är samtliga byggda såsom voro de belägne i en bondby – Detta är ett synnerligt lämpligt vattenhål och stranden är beundransvärt väl lämpad att bada ifrån. Det finns här en liten pir. Handeln är likt Gävle betydelsefull, man idkar handel på London, exporterar tackjärn, timmer, furustockar, plank ,tjära osv. Man importerar salt, lite hampa och ibland, men ej synnerligt omfattande, korn.
Det ligger en vacker ö i fjärden, till vilket samerna (the Laplanders) årligen för sina renar  på bete ungefär den här årstiden (1 juli). Innan vintern sätter in, återvänder de och tar tillbaka hjordarna. En samisk-avlad (A Lapland breed) hundras är ganska frekvent och liknar järven. —  ”
(Clarke 1803: s 257, PE accent.)

VAAGSBÖE

Digitalt Museum:  (Original-bildtext ) Droskor med kuskar och passagerare på Stora torget. Rådhuset efter branden 1803, till vänster det så kallade ”Forsstedtska huset” var rådhus till 1867 då det nuvarande togs i bruk.

I Stormens Öga: Samer i Hälsingland-Medelpad med omnejd. Shelters, flyttstråk, kustskogssamer

ARTIKELSERIE (i 10-12 delar), Del 1.  Flyttstråken och nomadiseringsvägarna 1670-1770

OBS Denna artikelserie hamnar sannolikt bakom betalvägg efter Del 2. Elva olika nomadiseringsmönster genomgås.

Här är stråken i fokus lite mer än näringen. Det kommer alltid att finnas ytterligare blandformer och en hel del samer passerar genom flera av dessa kategorier under ett liv. De bägge första och den sista gruppen utgör de i särklass största, oftast uppåt 30-40% vardera.

03d7b-dsc_0851
Dellen. Wikimedia Commons, Dellen från Avholmsberget. Upphovsperson: Zejo.

1. Tidigast går att urskilja de s k kustskogssamiska stråken från Selånger över Dellenbygden och Järvsö-Ljusdal-ibland Färila. Jon Larsson; Cicilia Andersdotter (nedan); Anders Pålsson; Jon Klementsson. Åretruntmarkerna är ofta kustnära, mellan Bergsjö-Gnarp och Hudiksvall-Enånger. Under säsongens gång kan man flytta sig till nordligaste hälsingekusten, Njurunda eller Tyndeö. Såväl fjäll- som kustskogssamer och sjösamer hålls i Tynderö och på andra samlingsplatser.
Sannolikt äger skiljningar rum på Klissberget under Kolsta, Nacksta, Knävlands byar; och slakt kring Gärde i Skön, en flerhundraårig tradition. Visten i Skön tycks finnas nära Målås; Roken; Bandsjöarna; på tresockengränsen nära Stavreviken finns ett viste i Stavreskogen.
Att dessa stråk urskiljes tidigast beror snarare på källsituationen (att prästen känner dessa ansikten och namn bättre, än fjällsamernas) än på något annat.
Kustskogssamerna är urskiljbara från ca 1670-90 och fram till 1900-talet. Selånger, Järvsö och Norrbo-Bjuråker är vintertillhåll; kusten sommar. Men tidigt ser vi också semi-bofasta samer.

Klassiska kustskogssamer synes vara

Cicilia Andersdotters familj och sijter.

Cicilia Andersdotter, död 1730. Född ca 1669-70 i Medelpad
blef död wid lägret wäster om byn”. Vid sin död gift med Clemet Jonsson; tidigare med Mårten Larsson. Sex barn, varav fyra döttrar. Död 6 juni, begravd 8 juni. Med Clemet var hon gift i trettio år. Hon blev 61 år gammal. (Norrbo C:1 (1688-1736) Bild 178 / sid 175 )

Norrbo är en mycket liten socken med i perioden ordentlig försedd med samisk aktivitet. Det fanns flera visten i såväl socknen som omnejden. Ett väster om byn och åter ett annat i Västansjö; i närbelägna Bjuråkers centrala eller snarare sydligaste delar. Sedermera kom sockenlapparna att bo en bit sydväst om kyrkan. Även Lappkyrkan i Bergsjö kan ha spelat in i den lokala logerandet och logistiken, liksom olika platser i Bjuråker, Forsa och måhända Delsbo. I senare tider flyttade ofta fjällsamer över Dellen.

1b) Den extensiva ”kustskogs-routen”: Jon Larsson och andra av dessa äldre skogssamer synes ha begagnat ett område bortom Färila;dvs Kårböle-Los-Hamra och/eller hogdalsbyarna-Älvros-Sveg-

Vi citerar Hülphers:

Lappar uppehålla sig icke nu för tiden på detta pastorats skogar. Helsinge Lappar hafwa förut med sina Rens=hjordar färdats härigenom åt Fjäll=kanten, men äro nu wid 10 Daler Silfw:mts wite förbudne, at komma hit åt, för den skada de tilfogat ortens Inbyggare.

1c) Mindre varianter av huvud-routen finns; på mellan två och tre socknar eller runt hela eller halva Dellen. Det finns anledning att tro att de samer som Swab mötte 1796 nomadiserade runt kanske två tredjedelar av denna vidsträckta, meteoritskapade dubbelsjö. Vi tror oss ha identifierat de samiska aktörerna såsom dessa:

– Krigsveteranen tillika sockenlappens i Delsbo son; Anders Thomasson Hjort, samegrabben som blev soldat, son till Sigrid Olofsdotter och Thomas Thomasson.
– Hjorts fru lappigan Malin Clementsdotter från Enånger socken.
– Mårten Clementsson, sockenlapp, boende eller i vart fall skriven i Berge by i Bjuråker.
– Margareta Mårtensdotter, Mårtens dotter.
– Samt en kusin till den sistnämnda

Anders bör vara den man som bär svensksundspenningen om halsen i Swabs redogörelse från 1796. Vi möter honom ca sju år senare, när han gifter om sig (nedan) med en piga (Lisa Olsdotter från Glombo) från Uppland.

I Stormens Öga: samiska näringar, ”shelters”, samlingar och fördrivningar i XYZ-län. (Del 1 av 12. Kustskogssamers router)

OBS Denna artikelserie hamnar sannolikt bakom betalvägg efter Del 2. Elva olika nomadiseringsmönster genomgås.

Flyttstråken och nomadiseringsvägarna 1670-1770


Här är stråken i fokus lite mer än näringen. Det kommer alltid att finnas ytterligare blandformer och en hel del samer passerar genom flera av dessa kategorier under ett liv. De bägge första och den sista gruppen utgör de i särklass största, oftast uppåt 30-40% vardera.

norrbo

1. Tidigast går att urskilja de s k

kustskogssamiska stråken från Selånger över Dellenbygden och Järvsö-Ljusdal-ibland Färila. Jon Larsson; Cicilia Andersdotter (nedan); Anders Pålsson; Jon Klementsson. Åretruntmarkerna är ofta kustnära, mellan Bergsjö-Gnarp och Hudiksvall-Enånger. Under säsongens gång kan man flytta sig till nordligaste hälsingekusten, Njurunda eller Tyndeö. Såväl fjäll- som kustskogssamer och sjösamer hålls i Tynderö och på andra samlingsplatser.
Sannolikt äger skiljningar rum på Klissberget under Kolsta, Nacksta, Knävlands byar; och slakt kring Gärde i Skön, en flerhundraårig tradition. Visten i Skön tycks finnas nära Målås; Roken; Bandsjöarna; på tresockengränsen nära Stavreviken finns ett viste i Stavreskogen.
Att dessa stråk urskiljes tidigast beror snarare på källsituationen (att prästen känner dessa ansikten och namn bättre, än fjällsamernas) än på något annat.
Kustskogssamerna är urskiljbara från ca 1670-90 och fram till 1900-talet. Selånger, Järvsö och Norrbo-Bjuråker är vintertillhåll; kusten sommar. Men tidigt ser vi också semi-bofasta samer.

Klassiska kustskogssamer synes vara

Cicilia Andersdotters familj och sijter.

Cicilia Andersdotter, död 1730. Född ca 1669-70 i Medelpad
blef död wid lägret wäster om byn”. Vid sin död gift med Clemet Jonsson; tidigare med Mårten Larsson. Sex barn, varav fyra döttrar. Död 6 juni, begravd 8 juni. Med Clemet var hon gift i trettio år. Hon blev 61 år gammal. (Norrbo C:1 (1688-1736) Bild 178 / sid 175 )

Norrbo är en mycket liten socken med i perioden ordentlig försedd med samisk aktivitet. Det fanns flera visten i såväl socknen som omnejden. Ett väster om byn och åter ett annat i Västansjö; i närbelägna Bjuråkers centrala eller snarare sydligaste delar. Sedermera kom sockenlapparna att bo en bit sydväst om kyrkan. Även Lappkyrkan i Bergsjö kan ha spelat in i den lokala logerandet och logistiken, liksom olika platser i Bjuråker, Forsa och måhända Delsbo. I senare tider flyttade ofta fjällsamer över Dellen.

1b) Den extensiva ”kustskogs-routen”: Jon Larsson och andra av dessa äldre skogssamer synes ha begagnat ett område bortom Färila;dvs Kårböle-Los-Hamra och/eller hogdalsbyarna-Älvros-Sveg-

Vi citerar Hülphers:

Lappar uppehålla sig icke nu för tiden på detta pastorats skogar. Helsinge Lappar hafwa förut med sina Rens=hjordar färdats härigenom åt Fjäll=kanten, men äro nu wid 10 Daler Silfw:mts wite förbudne, at komma hit åt, för den skada de tilfogat ortens Inbyggare.

1c) Mindre varianter av huvud-routen finns; på mellan två och tre socknar eller runt hela eller halva Dellen. Det finns anledning att tro att de samer som Swab mötte 1796 nomadiserade runt kanske två tredjedelar av denna vidsträckta, meteoritskapade dubbelsjö. Vi tror oss ha identifierat de samiska aktörerna såsom dessa:

 

– Krigsveteranen tillika sockenlappens i Delsbo son; Anders Thomasson Hjort, samegrabben som blev soldat, son till Sigrid Olofsdotter och Thomas Thomasson.
– Hjorts fru lappigan Malin Clementsdotter från Enånger socken.
– Mårten Clementsson, sockenlapp, boende eller i vart fall skriven i Berge by i Bjuråker.
– Margareta Mårtensdotter, Mårtens dotter.
– Samt en kusin till den sistnämnda

Anders bör vara den man som bär svensksundspenningen om halsen i Swabs redogörelse från 1796. Vi möter honom ca sju år senare, när han gifter om sig (nedan) med en piga (Lisa Olsdotter från Glombo) från Uppland.

 

 

 

Tynderö – tummelplats och motor för sjösamer, kustskogssamer, fjällsamer

DEL 1 av 3. Läs om en sejte (tsieggjue) och en sjösamisk samlingsplats!

Några samiska händelser i Tynderö, Medelpad, i ‘medeltidig’ historisk tid

tyty

1. Vigsel. ”Lappdräng” Anders Andersson gifter sig 1752 med ”lappigan” (titlarna indikerar – ofta belägger – rennäring) Lisa Thomasdotter i februari månad. Anders syns ofta i Nordingrå; tedde sig före detta såsom en typisk sjösame. Här synes han ha blivit sockenlapp i Själevad. Morgongåva: 40 spc karoliner
Tynderö C:1 (1688-1816) Bild 168 / sid 325

2. Dödsfall/begravning. I augusti 1732 begrovs Karin Nilsdotter; Túre (även kallar Thore) Pärssons änka (han begravdes 1726 i Häggdånger, norra grannsocknen), 87 år gammal och därmed född ca 1645, dvs ganska exakt jämnårig med sin man som gick bort sex år tidigare).
Tynderö C:1 (1688-1816) Bild 205 / sid 399

3. Födsel:. År 1726 –
Nils Larsson och Karin Larsdotter (d.y) får dottern Karin i slutet av juni; Thomas Larsson och Anna Larsdotter testes; dom bör vara syskon till föräldrarna.
Tynderö C:1 (1688-1816) Bild 41 / sid 71

4. Födsel. Sep 1734. ”Lappmannen” Thomas Larssons son föds. Detta  indikerar att sockenlappsepoken börjat.
Tynderö C:1 (1688-1816) Bild 50 / sid 89

I de äldsta tiderna finns tre notiser 1700-1705. I dessa figurerar följande samer betitlade ”lapp”: Olof Jonsson, Clas Månsson, Jacob Danielsson, Olof Thomasson. I ett fall, Olof Jonssons, är barnet Lars’ mor ej alls nämnd. Jacob Danielsson som blir far till en Jacob 1703 i mars, får hustrun Malins namn nämnt; och 1705 nämns Karin Anundsdotter med sitt hela namn, när hon föder en son Jonas. Andra samer som nämns är Maria Pålsdotter, Anna Jonsdotter, Margareta Thomasdotter.
All information vi kan utvinna kring 1700-1710 (som tycks vara den enda tiden vi kommer åt; t o m 1700-1706) är värdefull och vårt fokus. Däremot bör man genom att titta på tiden före (i Stavre – med ett tidigt viste – t ex) och efter (lokal främst), kan man komma en bit längre ifråga om vardagsliv, näringar och aktivitetsytor samt boställen.
Om vi ser på de icke-samiska aktörernas hemvisten; har vi några på byn Stångrid; en i Öden samt lokala släkter som Lidin och Karl Bidenius.
Terrängnamn med lapp– avspeglar avtryck i väster och öster och dels i centrala sockendelen mot norr. Tynderö är inte stort; och man tycks ha nyttjat det mesta av den. Ett Lappsundet ligger strax nordväst om Unnviken. Här har vi ett lavrikt landskap med rimligt åretruntbete för ren.

     Så har också en sammanfattning av en hovrättsdom mot samerna Jöns Jonsson och Sigrid Amundsdotter, som avslöjar att Berge (numera ej existerande) byskog tycks ha rymt ett viste.
En tsekku/tsieggjue eller stensejte som påträffats i Tynderö vållar visst huvudbry. Den ska visst förvaltas av Skogsmuseet i Lycksele (muntlig uppgift Birger Nordin).

Under perioden 1750-1800 synes Tynderö även då vara i fokus för många samer; ett större antal familjehändelser med en peak kring 1762-1765. Nya peakar återkommer på 1780-90-talet; och Tynderö har utan tvivel ett samiskt liv in på 1900-talet. Fjällsamiskt renbete av oftast Voernese. Vi återkommer i nösta del till den tiden.

Kustsamer eller sjösamer? 1760-talet syns inte minst via ministerialböckerna som en intensiv tid med stora sommarsamlingar. Lars Bengtsson med hustru Gertrud rör sig i socknen; liksom vi av ch till – bland annat 1763 och 1765 – ser de delvis utpräglade kustsamerna paret Nils Andersson och Carin Mauritzdotter finnas i socknen; och Nils fullgör sockenlappstjänst i ett antal år. Därefter beger dom sig till Vibyggerå, där Nils städslas en tid, De fortsätter sin rörliga och maritima livsstil. Sonen Mauritz föds och kommer efter en såvitt förstås fiskande ungdom att slå sig ned i Bölesta, Nora, som sockenlapp och gifter sig först med samiska Anna Larsdotter från Ytterlännäs.
Efter några år när hon avlider, gifter han om sig med ullångersamiskan Sara Clementsdotter, som också – liksom han själv – ser ut att ha fötts in i en sjösamisk livsstil.

PE Sundsvall 1 mars 2017

MEDELPADS SJÖSAMER, Del 1

Samerna ett urfolk i själva Medelpad? Inför en antologiartikel.
Samverkan i renskogen mellan sjö-, skogs- och fjällsamiska näringsutövare 1670-1770

Sjösamen och sedermera sockenlappen uti Alnö socken Nils Johansson är såvitt jag kan förstå morfar till Sivert Nilsson; Sköns sockenlapp som bl a bodde i Birsta (inte helt klarlagt; men i det närmaste).
Arbetet med att ringa in Sköns alla samiska boställen under århundradena har inletts.
Det handlar om många byar, flera visten: främst i nordväst, öster och i centrala eller inre delarna. Även Byn hade en tid en sockenlapp.

That said; jag kanske försöka fasa ut ordet ”sockenlappar” alltmer… Och detta inte bara för att det är ett fult ord, utan även för att det är missvisande. De samer vi hade här hade ofta, från början, sjö- och skogssamiska rötter. Sedermera alltmer fjällsamiska rötter.

Thomas Jonsson kallas ”Stadslapp” och håller under tidigare tiden i denna funktion och såsom varande nomad med mobil livsstil ihop med Thomas Larsson, Alnös  sockenlapp. De har nära kontakt med njurundasamerna men flyttat mindre ofta med runt inlandsbergen eller Dellen. Familjerna flyttar och verkar ihop, såväl å Alnön, som till sjöss som i och kring Skön – där de garanterat ofta möter fjällsamerna i det angenäma, obrutna vinterbeteslandet mellan bandsjöarna och Roken/Laggarberg-Öråker. Sannolikt är de även med och slaktar på den sedan mycket länge till slakt väl använda Gärdetjärnen. Med dessa flyttar dom ocksp rimligen somliga vintrar över från Tunaby/Tunadal till Först på alnösidan. Annars, sommarhalvåret, bebor dom kåtor och visten kring Bullås på Alnön. Enstaka somrar när fisken går sämre till i Sundet, åker dom ner till kamraterna i Njurunda; där finns bl a Måns (tidtals båtsman) och Olof Andersson.

Ingel Horns mor härrör från samma maritima miljöer; Ingel var sockenlapp i Selånger kring 1800 och framåt. Han föddes 1774 i Stigsjö.

Ett eller flera visten kring Målås kring 1730-1790 (kanske i äldre tider också?) gav de tidiga och ”halvtidiga” samerna en stark koppling till området som vi idag kallar Birsta; en bördig och omfattande jordbruksbygd, således en stor och löftesrik arbetsmarknad för de samer som skulle arbeta med att slakta hästar, dvs de som tog sockenlappstjänst.

Nils Andersson var sockenlapp i Tynderö under ett intesivt, turbulent 1760-tal. Helnomadismen expanderar, Nils har bråd tid. Fisken ser ut att gå till. Familjerna växer. Antalet sijter blir fler. Nils och hans hustru Carin flyttar över till trakterna mellan Vibyggerå och Nätra. 1772 får dom sonen Mauritz, som blir namne till sin morfar. Hans första fru avlider sedermera år 1806 i deras, sannolikt, älskade Bölesta vid Norafjärden i Ångermanland. Ett stort antal fiskeredskap och en skötbåt finns bland hennes ägodelar. Och 23 renar.

Nu liksom när jag skrev artiklar i ämnet 2002-03 i Samefolket, kan jag inte finna annat (trots ivriga och envetna egna falsifieringsförsök!) än att samerna tycks finnas här när kyrkobokföringen inleds 1686. Till exempel ser vi i ett domboksutdrag 1688 i oktober månad ett till synes väletablerat samiskt läger eller visteplats i allra sydligaste delen av Ljustorp; just där Hässjö stöter emot och nära till fiskevattnen i Stavreviken, Färjeholmen och Skeppsholmen (Midlanda) samt nära till Timrå socken med alla de populära renbetesplatserna kring t ex Vivstamon (vid vår tids E-on Arena).

Fjällsamerna torde ha besökt området under väldigt lång tid också. 1600-talet lär nog faktiskt inte räcka om vi ska räkna bakåt.18036551
Dahlberg ca 1700.

PS: Du kommer väl ihåg att anmäla dig till en av exkursionerna som planeras hållas i Medelpad och Ångermanland i sommar!

PPS: Jag pratar på Murberget snart (preliminärt datum 5 mars)

Citat Clarke om sommarbete för ren på Alnön(?) (eller Tjuvholmen?)

Kustsommarbete!? Mera medelpadssamiska rön. Vilken ö avses?

Edward Daniel Clarke skrev 1799, samma år som Schmidt besökte järvsö- och härjedalssamerna:

Sundswall is a neat little town; but its appearance is very remarkable to a foreign traveller; because the houses of which it consists are all of them constructed like the cottages of the peasants — This would make a pleasant watering place and the shore is admirably well calculated for bathing There is here a small pier. The trade is much the same as that of Gefle the inhabitants carry on commerce with the port of London exporting bar iron, timber, deal, planks, tar pitch & c. They import salt a little hemp and sometimes but not often corn. There is a beautiful island in the bay to which the Laplanders bring annually and about this time of the year (July l) their reindeer for pasture. Before the winter sets in they return and take them away- A Lapland breed of dogs is common here resembling wolves — (Clarke 1803: s 257, PE framhävning)

sundsvall-medelpad

CLARKE: Travels in Various Countries of Europe, Asia and Africa:

https://books.google.se/books?id=l18GAAAAQAAJ&dq=travels%20in%20various%20countries%20clarke&hl=sv&pg=PA256#v=onepage&q&f=true

 

Fjällrenskötsel i söder II, Sverige, Medelpad och Ådalen, 1718

SUNDSVALL, MEDELPAD – ÅDALEN, ÅNGERMANLAND

1718 är det hittills äldsta belägget vi känner till för fjällsamers kustflyttningar i detta område.

Vi anlände den 30:e på förmiddagen till Sundsvall,Den är helt och hållet byggd av trä, även kyrkan. —

Man berättade oss, att lappar under vintern plägade visa sig  i stadens omgivningar, men nu hade de redan försvunnit. -När vi passerade Ångermanälven, som giver detta landskap sitt namn -, hörde vi, att under den strängaste vintern lappar plägade slå läger på dess stränder; före vinterns slut drogo de sig sedan liksom de andra
upp bland de svenska och norska fjällen.

Vi noterar även att de de la Motrayeska sagesmännen pregnant beskriver årliga vinterflyttningar till Storsjöns stränder och att det även finns renskötande samer i Härjedalen 1718.

Vi har alltså senast från 1718 en period med minst TRE olika samiska näringar i kustlandet: skogssamer med kombinationsekonomi och småskalig renskötsel året runt men mest sommartid; sjösamer (kan också kallas kust- eller fiskesamer) – samt fjällsamisk renskötsel vintertid, med största sannolikhet från december-januari till mars-april med variationer över tid utifrån varje vinters speciella betes- och väderförhållanden.

suecia_2-067__harnosandHÄRNÖSAND. Erik Dahlberg, Svecia Antiqua et Hodierna, facsimile, 1983
Wikimedia Commons

  • Scanned by Fred J

SÄBRÅ SJÖSAMER & SKOGSSAMER 1727-1770 osv

Samernas historia utmed södra ångermanlandskusten

hfl-tva-s-1-sabra

Samerna började föras in i de allra första husförhörslängderna.
Kanske var det t o m Fredrik I:s allt ivrigare fördrivningsförsök som
föranledde själva initierandet av Säbrås äldsta husförhörslängder.

hfl-ett-sabra-s-ett

1727-1743 fördes bok över samerna som uppehöll sig i Säbrå vid södra ångermanlandskusten. Husförhörslängder; alltså sannolikt initierade av Fredrik I:s fördrivningsförsök som blev allt intensivare efter 1725.

Nu följer jag dessa samer, som nomadiserade enligt minst tre olika sorts mönster. Syftet är att skriva en artikel om alla skogs.- och sjösamer och i någon mån fjällsamer som opererade i mellersta delen av Sverige främst mot kusten. Artikeln ska med i den antologi jag själv dragit igång.

Fokus blir således på forma tiders sydliga skogssamer i södra och mellersta Norrland.

Säbrå AI:1 (1727-1742) Bild 104 / sid 99 (AID: v122574.b104.s99, NAD: SE/HLA/1010197)
Säbrå AI:2 (1742-1770) Bild 188 / sid 183 (AID: v122575.b188.s183, NAD: SE/HLA/1010197) (första och sista bilden)

Orterna  som samerna kommer ifrån visar rätt tydligt härnösands- och säbråtraktens centrala betydelse mellan det vi idag kallar Höga kusten och medelpads- respektive hälsingekusten:

orter-hfl-tva

Avslutningsvis antyder anteckningarna om Bötsle 1743-46 att dagens ännu levande traditioner i området kan ha levandehållits i bortåt 275 år:

paska-botsle