Den svavelosande Pietisten von Westen om samerna 1716: ”— deres vantroo om Sviin, at mand ikke maa æde dem, fordi de ere Runerens heste.”

Via

Thomas von Westens fullmakt och instruktion för Kjeld Stub och Jens Blok att vara missionärer, dat. Kyllefjord den 17 juli 1716.

Finnernes vildfarelser ere nu aabenbarede, som

1) deres afguder, som omgaaes med dem, og ere intet andet end djevler, Noide-gadser, Tonto, Stallo, Juule-gadser, Jamikstaller, Wuocko, Passe-Olmai, og andre.

2) deres afgudiske offringer, blood-stenkelser, Liotmora, tilbedelser.

3) deres hellige fjelde og hellige Söer, som ingen Qvinde maa see til.

4) deres forbandede Trold-mæsser.

5) deres fordömmelige Runen og bönner til djevelen selv.

6) deres Trold-daab og gien-daab for Sygdommes skjyld, og for Noide-konst at naae.

7) deres gand-skjyden, gand-fluer, og gand-stav.

8) deres Rune-bommer, Noidiske Spaadomme og gienviisninger.

9) deres selv-giorte hellige dage, som Torsdag og gamle Juledage.

10) deres bedragelige Syene og Aabenbarelser.

11) deres vantroo om Sviin, at mand ikke maa æde dem, fordi de ere Runerens heste.

12) deres vederstyggelige maade at frie paa, nævnlig ved brændeviins umaadelige drikken, og at kjöbe bruden.

13) deres overmaadige drukkenskab, og helst naar de skulle gaae til Kirke og Guds bord.

14) deres forargelige börne-tugt, at de lærer sine börn utugtig tale og rune-jougen, ifra de först begynde at tale, tillade börn at raade sig selv, og aldrig straffer dem, hvorfore börn ere gierne Forældre ulydige; men ded værste er, at mange sette deres börn i Skole til fjelds hos Troldmæstere.

15) deres ublue tale, uhöflige omgiængelse, uskikkelighed naar de faae mad, den de sjelden velsigner.

16) Qvindernes herredömme og tyrannie over deres mænd.

17) Manges forpagtninger med Satan, at de have givet ham deres Sjæle bort, og mand kand ikke snart opregne alle deres ugudeligheder.

18) Ja de har giort vore Kirker selv til afguder, hvilke de raabe paa i deres Sygdomme.

J viide af

19) deres afgudiske löfter,

20) deres Reyser i Aanden, som de kalder dem.

21) deres superstitieuse björne-begravelse.

22) utugtige ord ved kugle-stöbninger.

23) deres hofmodige tanker om dem og deres forfædre, at de ere alleene viise og Engler behagelige.

Via Heimskringla
Ur

Källskrifter till Lapparnas mytologiaf
Edgar Reuterskiöld

Bidrag till vår oldlings häfder
utgifna af Nordiska Museet
Uppsala, 1910

via

XV.
Ur Hans Skankes ”Epitome historiæ missionis lapponicæ”.

Fjerde Anhang.

Recension af alle Lappiske Ord og Terminis,som i Missions-Historien ere anförte,
med ydermeere explication og anmerkninger over eendeel,
som paa sine steder ikke fuldeligen ere forklarede.

Lapparnas_mytologi

Urgamla samiska sedvanemarker/vindkraftsexploatering: Medelpad med omland

Samernas organisationer och riksdagspolitiker med samhällsansvar bör
se till att stoppa dessa olaga byggen snarast!

Här är problemet:

Vindkraftparker byggs i en ohygglig takt i Västernorrland och Medelpad.

Samerna har enligt Sametinget och byarna Jijnjevaerie och andra sedvanerätt i Medelpad. Den är ej heller avfärdad i SOU 2006: 14.

notasen-utsikt
Bild från holmbygden.se: Nötåsen, som exploaterats.

Av allt att döma har frostvikenbyarna konstant betat renar i Medelpad sedan 1500- eller 1600-tal, och allra senast sedan 1718 (de la Motraye 1723/1988). En mycket gammal stabil sedvana, som aldrig frivilligt upphör. Jämför Nordmalingsdomen och traktsbegreppet tillika slutsatserna kring uppehåll i sedvana. Man flyttade veterligen årligen till Sundsvall och hela landskapet 1888-1934 och i det närmaste årligen 1820-idag i norra Medelpad.

Förhållandena är likartade på hälsingesidan. Sedvanan är självklart total i Jämtland; liksom i det ångermanländska inlandet. Ångermanländska kusten vill jag se mer på.

Samernas organisationer och riksdagspolitiker med samhällsansvar bör alltså
se till att stoppa dessa olaga byggen snarast!

Ånge kommun har tydligen inga verk alls än; men där är det gigantiska avverkningar av skogsbolagen som är de olaga exploateringarna. Bilden ovan är tagen i Holms socken i Sundsvalls kommuns västligaste del.

Peter Ericson 2 maj 2017

Samiska sedvaneområden/vindkraftexploatering: Medelpad med omgivande landskap

Samernas organisationer och riksdagspolitiker med samhällsansvar bör
se till att stoppa dessa olaga byggen snarast!

Här är problemet:

Vindkraftparker byggs i en ohygglig takt i Västernorrland och Medelpad.

Samerna har enligt Sametinget och byarna Jijnjevaerie och andra sedvanerätt i Medelpad. Den är ej heller avfärdad i SOU 2006: 14.

Av allt att döma har frostvikenbyarna konstant betat renar i Medelpad sedan 1500- eller 1600-tal, och allra senast sedan 1718 (de la Motraye 1723/1988). En mycket gammal stabil sedvana, som aldrig frivilligt upphör. Jämför Nordmalingsdomen och traktsbegreppet tillika slutsatserna kring uppehåll i sedvana. Man flyttade veterligen årligen till Sundsvall och hela landskapet 1888-1934 och i det närmaste årligen 1820-idag i norra Medelpad.

Förhållandena är likartade på hälsingesidan. Sedvanan är självklart total i Jämtland; liksom i det ångermanländska inlandet. Ångermanländska kusten vill jag se mer på.

Samernas organisationer och riksdagspolitiker med samhällsansvar bör alltså
se till att stoppa dessa olaga byggen snarast!

Peter Ericson 2 maj 2017

Samernas och renskötselns historia på Alnö, del 1 (edit, från 7 dec 2016)

Del 1. Alnön – med vinterbete för samiska vintergrupper från Vilhelmina till Ruvhten (eventuellt till och med Idre?)

Ur Sågverksfolket (2001)
I bildtexten står att renhjordarna gick över vid Korsta. mer nedan därom.

Jag vänder mig lite mot det i nedre landet så ofta använda ordet ”vandringleder”.

Den fjällsamiska renskötselns historia i Alnö torde sträcka sig bakåt till åtminstone ca 1720, och en svårgissad bit tidigare (vi har tidigare citerat de la Motraye). Kring 1690 – senast – ser vi skogssamer röra  sig i området. Den tidiga historien behöver utforskar mycket mer!

Allmänningen kring Bänkås by och Långmyran var populär betesplats; i bildtexten här nämns också norra ön. Rödön är också känd som betesplats.

Fler övergångsplatser fanns; bl a Skäggsta, Hässjö mot nordöstra ön; samt mellan Nyhamn och Raholmsudden. Samebyar (förr: ”lappbyar”) från Frostviken norra och Vilhelmina södra/morsvarande (uppdelningen i dessa byar kom först 1 jan 1896) och ned till Ruvhten sijte bedrev vinterbete å Alnön.

1799 – f ö samma år som Schmidt är i Härjedalen samt Hälsingland och möter samer – nämner Edward Daniel Clarke (publ 1803, kommer att reblogga den efter denna är publicerad) att sommarbete sker för renar av samer antingen på Alnön eller på Tjuvholmen i Alnösundet! https://books.google.se/books?id=l18GAAAAQAAJ&printsec=titlepage&dq=travels+in+various+countries+clarke&redir_esc=y#v=onepage&q&f=false

Karin Strömberg har (1984) beskrivit en hel del av det fjällsamiska livet på medelpadskusten. Jag själv har försökt samla kända samiska namn. I mina studier av dagspress har en hel del samer och renar i området dykt upp. Skogssamer och sockenlappar finsn i området; men tyvärr finns inget material bevarat från Alnö ministerialböcker.

I kommande artiklar ska vi titta närmare på Alnön.

Alnöns-Sågverk

ETNISK RENSNING 1720: bevis i Swea Rikes Ecclesiastique Wärk, i Alphabetisk Ordning Sammandragit, Utur Lag och Förordningar, Privilegier och Resolutioner, samt Andra handlingar, af Sven Wilskman (Skara, 1760).

(Ramlade över ett dokument.) – Samerna ska till lappmarken föras!

Hela södra Norrland, Dalarna, Bergslagen och Mälardalen rensas från samer.

VERKET: ”Swea Rikes Ecclesiastique Wärk, i Alphabetisk Ordning Sammandragit, Utur Lag och Förordningar, Privilegier och Resolutioner, samt Andra handlingar, af Sven Wilskman.” (Skara, tryckt uti Kongl. Privileg. Boktryckeriet, 1760)
Wilskman var västgötsk präst och skriftställare, samlade dessa lagar.

I denna förordningssamling åberopas 1720 års första fördrivningsplakat från den nyinsatte Kung Fredrik I. Ett skammens dokument, utan tvekan, hela akten.

Samerna jämförs här med comedianter och gycklare; lättingar; judar; ”zigenuer”; ”Tartare”; savojarer och alla lösa kategorier man kunde finna på.  Vad gäller romerna och resande, lutar man sig på 1660 års plakat, som i princip förordar dråp, och i bästa fall fördrivning ur rikets gränser. I de flesta fall med alla sådana, här ihopbakade folk och kategorier, förlitar man sig från myndigheternas sida på allmogen, som man vill se som angivare.

Här antyds en äldre sorts interimistisk funktion av det år 1723 bildade eller snarare omorganiserade Lappmarkens ecklesiastikverk, som ska organisera insamlandet av trummor med medföljande dödshot mot samerna.
Under ett drygt decennium vidtar en av de värsta klappjakterna på samerna i historien – kanske t om värre än den som idag sker i Norrbotten när samer grips för att de jagat lagligt.
Lappmarkens ecklesiastikverk organiserade alltså samernas bildning och missionsarbetet. Samernas sågs som en slags stora barn, som måste förmås att sluta leva hedniskt. Inga medel skyddes i denna ‘kamp om själarna’.

Och de sydliga samerna måste bort ur skogarna.

17622169_1800775126916958_204056148_o
EPILOG: Samer infångas och fördelas på storsjöbygdssocknar i Jämtland. Under denna period sam-administreras tre ännu idag ganska stora län i ett enormt län: (dagens) Jämtland; Västernorrland och Gävleborg. Gränsen mot Västerbotten är ej fastlagd, men ska snart bli det.
1729-32 är de mest kritiska perioderna för fördrivningarna. redan 1729 ses sockenlappssystemet vara initierat i Storsjöbygden. I synnerhet dessa tvångsplaceringar bör ses som regelrätta fördrivningar som avslutas med ett slavliknande arbetsförhållande.
1748 kommer nya omfattande fördrivningsförsök; och tillkomsten av detta dokument får nog också ses som att vi måste se allvarligare på processerna som ger rum 1756-66. Kulmen på hetsen och klappjakten på samer i söder kommer dock att inträda 1787-1790 med bofastgörandet. Det leder till en omfattande massdöd i TBC och andra lungsjukdomar; en enormt omfattande spädbarnsdöd; massiva epidemier i smittkoppor; stor överdödlighet i barnsäng mm.
1756-1761 konfiskeras sockenlapparnas bössor varje vinter.

Vi återkommer.

Peter Ericson april 2017

Clarkes medelpadssamer med sommarbete för ren 1799, nu på svenska

CLARKE OM SUNDSVALL 1799
”Sundswall är en rar liten stad, men ger ett märkvärdigt intryck på en främmande resenär; ty husen som den består av är samtliga byggda såsom voro de belägne i en bondby – Detta är ett synnerligt lämpligt vattenhål och stranden är beundransvärt väl lämpad att bada ifrån. Det finns här en liten pir. Handeln är likt Gävle betydelsefull, man idkar handel på London, exporterar tackjärn, timmer, furustockar, plank ,tjära osv. Man importerar salt, lite hampa och ibland, men ej synnerligt omfattande, korn.
Det ligger en vacker ö i fjärden, till vilket samerna (the Laplanders) årligen för sina renar  på bete ungefär den här årstiden (1 juli). Innan vintern sätter in, återvänder de och tar tillbaka hjordarna. En samisk-avlad (A Lapland breed) hundras är ganska frekvent och liknar järven. —  ”
(Clarke 1803: s 257, PE accent.)

VAAGSBÖE

Digitalt Museum:  (Original-bildtext ) Droskor med kuskar och passagerare på Stora torget. Rådhuset efter branden 1803, till vänster det så kallade ”Forsstedtska huset” var rådhus till 1867 då det nuvarande togs i bruk.

I Stormens Öga: Samer i Hälsingland-Medelpad med omnejd. Shelters, flyttstråk, kustskogssamer

ARTIKELSERIE (i 10-12 delar), Del 1.  Flyttstråken och nomadiseringsvägarna 1670-1770

OBS Denna artikelserie hamnar sannolikt bakom betalvägg efter Del 2. Elva olika nomadiseringsmönster genomgås.

Här är stråken i fokus lite mer än näringen. Det kommer alltid att finnas ytterligare blandformer och en hel del samer passerar genom flera av dessa kategorier under ett liv. De bägge första och den sista gruppen utgör de i särklass största, oftast uppåt 30-40% vardera.

03d7b-dsc_0851
Dellen. Wikimedia Commons, Dellen från Avholmsberget. Upphovsperson: Zejo.

1. Tidigast går att urskilja de s k kustskogssamiska stråken från Selånger över Dellenbygden och Järvsö-Ljusdal-ibland Färila. Jon Larsson; Cicilia Andersdotter (nedan); Anders Pålsson; Jon Klementsson. Åretruntmarkerna är ofta kustnära, mellan Bergsjö-Gnarp och Hudiksvall-Enånger. Under säsongens gång kan man flytta sig till nordligaste hälsingekusten, Njurunda eller Tyndeö. Såväl fjäll- som kustskogssamer och sjösamer hålls i Tynderö och på andra samlingsplatser.
Sannolikt äger skiljningar rum på Klissberget under Kolsta, Nacksta, Knävlands byar; och slakt kring Gärde i Skön, en flerhundraårig tradition. Visten i Skön tycks finnas nära Målås; Roken; Bandsjöarna; på tresockengränsen nära Stavreviken finns ett viste i Stavreskogen.
Att dessa stråk urskiljes tidigast beror snarare på källsituationen (att prästen känner dessa ansikten och namn bättre, än fjällsamernas) än på något annat.
Kustskogssamerna är urskiljbara från ca 1670-90 och fram till 1900-talet. Selånger, Järvsö och Norrbo-Bjuråker är vintertillhåll; kusten sommar. Men tidigt ser vi också semi-bofasta samer.

Klassiska kustskogssamer synes vara

Cicilia Andersdotters familj och sijter.

Cicilia Andersdotter, död 1730. Född ca 1669-70 i Medelpad
blef död wid lägret wäster om byn”. Vid sin död gift med Clemet Jonsson; tidigare med Mårten Larsson. Sex barn, varav fyra döttrar. Död 6 juni, begravd 8 juni. Med Clemet var hon gift i trettio år. Hon blev 61 år gammal. (Norrbo C:1 (1688-1736) Bild 178 / sid 175 )

Norrbo är en mycket liten socken med i perioden ordentlig försedd med samisk aktivitet. Det fanns flera visten i såväl socknen som omnejden. Ett väster om byn och åter ett annat i Västansjö; i närbelägna Bjuråkers centrala eller snarare sydligaste delar. Sedermera kom sockenlapparna att bo en bit sydväst om kyrkan. Även Lappkyrkan i Bergsjö kan ha spelat in i den lokala logerandet och logistiken, liksom olika platser i Bjuråker, Forsa och måhända Delsbo. I senare tider flyttade ofta fjällsamer över Dellen.

1b) Den extensiva ”kustskogs-routen”: Jon Larsson och andra av dessa äldre skogssamer synes ha begagnat ett område bortom Färila;dvs Kårböle-Los-Hamra och/eller hogdalsbyarna-Älvros-Sveg-

Vi citerar Hülphers:

Lappar uppehålla sig icke nu för tiden på detta pastorats skogar. Helsinge Lappar hafwa förut med sina Rens=hjordar färdats härigenom åt Fjäll=kanten, men äro nu wid 10 Daler Silfw:mts wite förbudne, at komma hit åt, för den skada de tilfogat ortens Inbyggare.

1c) Mindre varianter av huvud-routen finns; på mellan två och tre socknar eller runt hela eller halva Dellen. Det finns anledning att tro att de samer som Swab mötte 1796 nomadiserade runt kanske två tredjedelar av denna vidsträckta, meteoritskapade dubbelsjö. Vi tror oss ha identifierat de samiska aktörerna såsom dessa:

– Krigsveteranen tillika sockenlappens i Delsbo son; Anders Thomasson Hjort, samegrabben som blev soldat, son till Sigrid Olofsdotter och Thomas Thomasson.
– Hjorts fru lappigan Malin Clementsdotter från Enånger socken.
– Mårten Clementsson, sockenlapp, boende eller i vart fall skriven i Berge by i Bjuråker.
– Margareta Mårtensdotter, Mårtens dotter.
– Samt en kusin till den sistnämnda

Anders bör vara den man som bär svensksundspenningen om halsen i Swabs redogörelse från 1796. Vi möter honom ca sju år senare, när han gifter om sig (nedan) med en piga (Lisa Olsdotter från Glombo) från Uppland.

I Stormens Öga: samiska näringar, ”shelters”, samlingar och fördrivningar i XYZ-län. (Del 1 av 12. Kustskogssamers router)

OBS Denna artikelserie hamnar sannolikt bakom betalvägg efter Del 2. Elva olika nomadiseringsmönster genomgås.

Flyttstråken och nomadiseringsvägarna 1670-1770


Här är stråken i fokus lite mer än näringen. Det kommer alltid att finnas ytterligare blandformer och en hel del samer passerar genom flera av dessa kategorier under ett liv. De bägge första och den sista gruppen utgör de i särklass största, oftast uppåt 30-40% vardera.

norrbo

1. Tidigast går att urskilja de s k

kustskogssamiska stråken från Selånger över Dellenbygden och Järvsö-Ljusdal-ibland Färila. Jon Larsson; Cicilia Andersdotter (nedan); Anders Pålsson; Jon Klementsson. Åretruntmarkerna är ofta kustnära, mellan Bergsjö-Gnarp och Hudiksvall-Enånger. Under säsongens gång kan man flytta sig till nordligaste hälsingekusten, Njurunda eller Tyndeö. Såväl fjäll- som kustskogssamer och sjösamer hålls i Tynderö och på andra samlingsplatser.
Sannolikt äger skiljningar rum på Klissberget under Kolsta, Nacksta, Knävlands byar; och slakt kring Gärde i Skön, en flerhundraårig tradition. Visten i Skön tycks finnas nära Målås; Roken; Bandsjöarna; på tresockengränsen nära Stavreviken finns ett viste i Stavreskogen.
Att dessa stråk urskiljes tidigast beror snarare på källsituationen (att prästen känner dessa ansikten och namn bättre, än fjällsamernas) än på något annat.
Kustskogssamerna är urskiljbara från ca 1670-90 och fram till 1900-talet. Selånger, Järvsö och Norrbo-Bjuråker är vintertillhåll; kusten sommar. Men tidigt ser vi också semi-bofasta samer.

Klassiska kustskogssamer synes vara

Cicilia Andersdotters familj och sijter.

Cicilia Andersdotter, död 1730. Född ca 1669-70 i Medelpad
blef död wid lägret wäster om byn”. Vid sin död gift med Clemet Jonsson; tidigare med Mårten Larsson. Sex barn, varav fyra döttrar. Död 6 juni, begravd 8 juni. Med Clemet var hon gift i trettio år. Hon blev 61 år gammal. (Norrbo C:1 (1688-1736) Bild 178 / sid 175 )

Norrbo är en mycket liten socken med i perioden ordentlig försedd med samisk aktivitet. Det fanns flera visten i såväl socknen som omnejden. Ett väster om byn och åter ett annat i Västansjö; i närbelägna Bjuråkers centrala eller snarare sydligaste delar. Sedermera kom sockenlapparna att bo en bit sydväst om kyrkan. Även Lappkyrkan i Bergsjö kan ha spelat in i den lokala logerandet och logistiken, liksom olika platser i Bjuråker, Forsa och måhända Delsbo. I senare tider flyttade ofta fjällsamer över Dellen.

1b) Den extensiva ”kustskogs-routen”: Jon Larsson och andra av dessa äldre skogssamer synes ha begagnat ett område bortom Färila;dvs Kårböle-Los-Hamra och/eller hogdalsbyarna-Älvros-Sveg-

Vi citerar Hülphers:

Lappar uppehålla sig icke nu för tiden på detta pastorats skogar. Helsinge Lappar hafwa förut med sina Rens=hjordar färdats härigenom åt Fjäll=kanten, men äro nu wid 10 Daler Silfw:mts wite förbudne, at komma hit åt, för den skada de tilfogat ortens Inbyggare.

1c) Mindre varianter av huvud-routen finns; på mellan två och tre socknar eller runt hela eller halva Dellen. Det finns anledning att tro att de samer som Swab mötte 1796 nomadiserade runt kanske två tredjedelar av denna vidsträckta, meteoritskapade dubbelsjö. Vi tror oss ha identifierat de samiska aktörerna såsom dessa:

 

– Krigsveteranen tillika sockenlappens i Delsbo son; Anders Thomasson Hjort, samegrabben som blev soldat, son till Sigrid Olofsdotter och Thomas Thomasson.
– Hjorts fru lappigan Malin Clementsdotter från Enånger socken.
– Mårten Clementsson, sockenlapp, boende eller i vart fall skriven i Berge by i Bjuråker.
– Margareta Mårtensdotter, Mårtens dotter.
– Samt en kusin till den sistnämnda

Anders bör vara den man som bär svensksundspenningen om halsen i Swabs redogörelse från 1796. Vi möter honom ca sju år senare, när han gifter om sig (nedan) med en piga (Lisa Olsdotter från Glombo) från Uppland.

 

 

 

Tynderö – tummelplats och motor för sjösamer, kustskogssamer, fjällsamer

DEL 1 av 3. Läs om en sejte (tsieggjue) och en sjösamisk samlingsplats!

Några samiska händelser i Tynderö, Medelpad, i ‘medeltidig’ historisk tid

tyty

1. Vigsel. ”Lappdräng” Anders Andersson gifter sig 1752 med ”lappigan” (titlarna indikerar – ofta belägger – rennäring) Lisa Thomasdotter i februari månad. Anders syns ofta i Nordingrå; tedde sig före detta såsom en typisk sjösame. Här synes han ha blivit sockenlapp i Själevad. Morgongåva: 40 spc karoliner
Tynderö C:1 (1688-1816) Bild 168 / sid 325

2. Dödsfall/begravning. I augusti 1732 begrovs Karin Nilsdotter; Túre (även kallar Thore) Pärssons änka (han begravdes 1726 i Häggdånger, norra grannsocknen), 87 år gammal och därmed född ca 1645, dvs ganska exakt jämnårig med sin man som gick bort sex år tidigare).
Tynderö C:1 (1688-1816) Bild 205 / sid 399

3. Födsel:. År 1726 –
Nils Larsson och Karin Larsdotter (d.y) får dottern Karin i slutet av juni; Thomas Larsson och Anna Larsdotter testes; dom bör vara syskon till föräldrarna.
Tynderö C:1 (1688-1816) Bild 41 / sid 71

4. Födsel. Sep 1734. ”Lappmannen” Thomas Larssons son föds. Detta  indikerar att sockenlappsepoken börjat.
Tynderö C:1 (1688-1816) Bild 50 / sid 89

I de äldsta tiderna finns tre notiser 1700-1705. I dessa figurerar följande samer betitlade ”lapp”: Olof Jonsson, Clas Månsson, Jacob Danielsson, Olof Thomasson. I ett fall, Olof Jonssons, är barnet Lars’ mor ej alls nämnd. Jacob Danielsson som blir far till en Jacob 1703 i mars, får hustrun Malins namn nämnt; och 1705 nämns Karin Anundsdotter med sitt hela namn, när hon föder en son Jonas. Andra samer som nämns är Maria Pålsdotter, Anna Jonsdotter, Margareta Thomasdotter.
All information vi kan utvinna kring 1700-1710 (som tycks vara den enda tiden vi kommer åt; t o m 1700-1706) är värdefull och vårt fokus. Däremot bör man genom att titta på tiden före (i Stavre – med ett tidigt viste – t ex) och efter (lokal främst), kan man komma en bit längre ifråga om vardagsliv, näringar och aktivitetsytor samt boställen.
Om vi ser på de icke-samiska aktörernas hemvisten; har vi några på byn Stångrid; en i Öden samt lokala släkter som Lidin och Karl Bidenius.
Terrängnamn med lapp– avspeglar avtryck i väster och öster och dels i centrala sockendelen mot norr. Tynderö är inte stort; och man tycks ha nyttjat det mesta av den. Ett Lappsundet ligger strax nordväst om Unnviken. Här har vi ett lavrikt landskap med rimligt åretruntbete för ren.

     Så har också en sammanfattning av en hovrättsdom mot samerna Jöns Jonsson och Sigrid Amundsdotter, som avslöjar att Berge (numera ej existerande) byskog tycks ha rymt ett viste.
En tsekku/tsieggjue eller stensejte som påträffats i Tynderö vållar visst huvudbry. Den ska visst förvaltas av Skogsmuseet i Lycksele (muntlig uppgift Birger Nordin).

Under perioden 1750-1800 synes Tynderö även då vara i fokus för många samer; ett större antal familjehändelser med en peak kring 1762-1765. Nya peakar återkommer på 1780-90-talet; och Tynderö har utan tvivel ett samiskt liv in på 1900-talet. Fjällsamiskt renbete av oftast Voernese. Vi återkommer i nösta del till den tiden.

Kustsamer eller sjösamer? 1760-talet syns inte minst via ministerialböckerna som en intensiv tid med stora sommarsamlingar. Lars Bengtsson med hustru Gertrud rör sig i socknen; liksom vi av ch till – bland annat 1763 och 1765 – ser de delvis utpräglade kustsamerna paret Nils Andersson och Carin Mauritzdotter finnas i socknen; och Nils fullgör sockenlappstjänst i ett antal år. Därefter beger dom sig till Vibyggerå, där Nils städslas en tid, De fortsätter sin rörliga och maritima livsstil. Sonen Mauritz föds och kommer efter en såvitt förstås fiskande ungdom att slå sig ned i Bölesta, Nora, som sockenlapp och gifter sig först med samiska Anna Larsdotter från Ytterlännäs.
Efter några år när hon avlider, gifter han om sig med ullångersamiskan Sara Clementsdotter, som också – liksom han själv – ser ut att ha fötts in i en sjösamisk livsstil.

PE Sundsvall 1 mars 2017