Från att artikelserien om Högomsriket (2021) lade fokus på inlandet, landade jag nu på sistone att mer eller mindre helt koncentrera mig på kustlandet. Ut- gångspunkten är nu en spegelteori där saker på svenska sidan händer någor- lunda analogt med utvecklingen på östra sidan Bottenhavet och Kvarken. Ännu menar jag att det skett viss migration av sydursamisktalare; men det viktigaste är att det ursamiska språket länge har en massiv dominans i allt land norr om Åland. Samt till sjöss.
Jag föreslår att närmast hela det mittnordiska samhället ca 200 – 650 AD är huvudsakligen (för-)samiskt: etniskt, språkligt. När germanskt språk och kultur breder ut sig 675 AD uppstår en etnisk stress-situation som leder till en rätt snar undanträngning. Jag avser härnedan att kort försöka skapa initiala instruktioner för framtida forskare att hitta kust-ursamer; metoder, teorier, modeller med utgångspunkt i de ojämförligt rika och omvälvande fynden här i Finland 1, t ex i Österbotten. Och hur lär vi oss att avläsa och beskriva romersk järnålders- och t ex vendel- tida kolonisation? Vi måste främst av allt vänja oss av med schablonmässiga tänkanden.
1 Wessman et al 2017, 2019. Heikkilä 2014. Aikio 2012.
”äro de af innevånarne ansedde såsom en sämre menniskorace” – Ord ur mörkret (från överheten) om utdöende skogssamer i Hälsingland 1828. Mycket låter bekant, gör det inte?
—— Artikel från 2015 som redigerats en smula ——
Nedanstående (och ovan-) ord illustrerar med all önskvärd tydlighet det begrepp om ett föreställt samiskt ursprung – imagined origin – i norr: den ädle vilden i norr, med snö och rimfrost i sitt, plausibla mongolska skägg. Det som skulle bli Framryckningsteorin(Yngvar Nielsens fantasirika teori).
Skogssamer har liksom dåtidens sockenlappar och även liksom moderna samer skytts som pesten av svensk överhet och av sådana i majoritetssamhället, som förskriver sig åt rasläror och förordar förädlade essentiella ”rastyper”.
Detta skulle kunna vara grunden till att de sydligare samerna jagats bort och utrotats; liksom sockenlapparna och liksom många av skogssamerna.Och samerna vid svenska kusten som fiskade.
”I de fleste Socknar finnas dessutom ett eller annat hushåll af Lappar, hvilka, ehuru spridda och enstaka, envist bibehållit sitt språk och sin individualitet, och bo, likasom deras stamförvandter, uti riskojor i skogen. Råa, osnygga och till ytterlighet begifna på bränvins-supande, äro de af innevånarne ansedde såsom en sämre menniskorace, och användas af dera, endast att afdraga huden af hästar, hundar och dylika så-kallade orena djur, hvarmed vidskepelsen förbjuder dem, att sjelfve taga befattning. Detta, jemte försäljning af korgar, hvilka deras qvinnor af trädrötter sammanfläta och dem de förstå att gifva ett nätt och prydligt utseende, är, näst tiggeri, deras enda näringsfång.” ****
Och tidigare en småskalig renskötsel, får vi väl tillägga. Man gjorde också rissmorningar och dekokter, botade många sjuka; tillverkade rep till långnot åt fiskarena och utförde en rad andra sysslor.
Men vad var det som hände? Dvs bortsett från ganska omfattande etniska rensningsförsök speciellt 1720-32? Jo, 1756-63 konfiskerades årligen samernas bössor och familjerna svalt. under perioden ca 1765-80 fördriver man allt mer aktivt de krympande renhjordarna från sina respektive vinterbeten och andra säsongsbeten. 1790 började man från statens sida högst systematiskt tvångsbofastgöra samerna och härifrån dör man i större omfattning i lungrelaterade sjukdomar samt tilltar spädbarnsdöden drastiskt, till uppemot 90% under 2 års ålder i nuvarande Gävleborgs län. Men denna dödlighet är också oerhört omfattande i Medelpad och Ångermanland och med största sannolikhet öven i Storsjöbygden och i annan jämtländsk landsbygd. Och hur liknar detta vår tid?
Man bestjäl samerna på en egendom och/eller rättighet – kryssar sedan med rashets, rasistiska verbala och andra angrepp; mönstret ter sig dessvärre tidlöst: 1820-tal hade nyligen renhjordarna ”försvunnit”. Redan kring 1800 hade tvåtusen renar i Hälsingland gått upp i rök. Det sista tycks ett vanskligt betesklimat ha slagit ut kring mitten av 1820-talet. Sedan attackerar man själva gruppen, eller dess kvarvarande tappra spillror i södra områdena. Idag på 2020-talet har man bestulit samerna på enorma betesarealer genom t ex skogsbruk och vindkraftutbyggnad samt turism. När samerna kämpar frenetiskt för att behålla smärre skärvor av dessa, anklagas de för egoism och allehanda ting. Och utsätts för ohyggliga, omisskännliga eruptioner av rasism och rashets. Liknande skedde också kring 1860-80-talen med nybyggesrörelsen och hetsen då kröntes av massnedskjutning av renar genom snart sagt hela renskötselområdet. Och i Norge attackerade man samiska enheter som plundrades, hotades, misshandlades osv.
Ovan: Mer från SVT Gävleborg med undertecknad i ämnet, två korta klipp. Ackjan nedan kom från Iggesund, inte Lappland. Mer i GÅUDIES. Sir Thomas Bewick avbildade.
**** Aktstycket undertecknat Gefle Slott å Landskansli och Kontor den 15 Augusti 1828. ERIC SPARRE. J. Ringh. J. G. Strandberg.
Bok av främst undertecknad Peter Ericson men också av välkända gästförfattarna Bernt Ove Viklund, Minerva Piha och Magnil Eli Olsson.
FORMULÄR där Du kan förhandsbeställa Gåudies 1, läs om hälsinge- och medelpadssamerna, etniska rensningarna som belysts under 2022, om Maria Magdalena Mathsdotter; om samernas förhistoria i södra Norrland inklusive de senaste rönen om Härjedalen, södra och västra Jämtland samt om södra och mellersta Norge; om samernas historia i Österbotten bl a speglad i ortnamn; samernas etnicitet; samt om hälsingesamiskorna Anna och Sigrid Jönsdotter och en massa annat!
Bok av främst undertecknad Peter Ericson men också av välkända gästförfattarna Bernt Ove Viklund, Minerva Piha och Magnil Eli Olsson.
FORMULÄR där Du kan förhandsbeställa Gåudies 1, läs om hälsinge- och medelpadssamerna, etniska rensningarna som belysts under 2022, om Maria Magdalena Mathsdotter; om samernas förhistoria i södra Norrland inklusive de senaste rönen om Härjedalen, södra och västra Jämtland samt om södra och mellersta Norge; om samernas historia i Österbotten bl a speglad i ortnamn; samernas etnicitet; samt om hälsingesamiskorna Anna och Sigrid Jönsdotter och en massa annat!
En liten stund därefter hunno de fram till den stora älven Ljungan, som flöt fram i en bred dalgång. Genast var allt så förändrat, att de kunde tro sig vara komna till ett annat land. Den mörka barrskogen hade stannat på branterna ovanför dalen, och sluttningarna voro klädda med ljusstammiga björkar och aspar. Dalen var så bred, att älven på många ställen kunde vidga ut sig till sjöar. På stränderna låg en stor, rik bygd med präktiga och väl upptimrade gårdar. När de foro fram över dalen, hörde örnen, att pojken undrade över att ängar och åkrar, som funnos där, kunde räcka till för en så stor befolkning.
”Här bor skördefolket, som mejar av skogsåkern,” ropade örnen.
Pojken tänkte på de låga stugorna och de kringbyggda gårdarna i Skåne. Här bodde bönderna i riktiga herrgårdshus. ”Det ser ut, som om det skulle löna sig att arbeta i skogen,” sade han.
Örnen hade ämnat fara rakt mot norr, men när han kom ett stycke över älven, hörde han hur pojken undrade vem som tog hand om timret, sedan det hade blivit upplagt vid älvbrädden. Då svängde Gorgo om och for österut neråt Ljungan. ”Det är älven, som tar hand om det och kör det till kvarnen,” ropade han.
Pojken tänkte på hur noga det var därhemma att inte ett korn fick spillas bort. Här kommo nu stora massor av timmer flytande i älven, utan att någon vårdade sig om dem. Han kunde inte tro, att mer än hälften av stockarna kom fram, dit de skulle. Somliga flöto mitt i strömfåran, och för dem gick allt väl, med andra färdades utmed stranden, och de stötte mot uddar eller blevo kvarliggande i vikarnas lugnvatten. I sjöarna samlade sig stockarna i sådan mängd, att de täckte hela deras yta. Där tycktes de ligga och vila hur länge som helst. Vid broarna fastnade de, i fallen hände det, att de bröto rätt av, i forsarna stannade de framför stenarna och byggde upp dig till höga, vacklande staplar. ”Jag kan undra hur lång tid den här skörden behöver för att komma till kvarnen,” sade pojken.
Örnen fortfor att långsamt flyga neråt Ljungan. Över många ställen höll han sig stilla med utbredda vingar, för att pojken skulle få tid att se hur den här sortens skördearbete gick till.
Om en stund kommo de till ett ställe, där flottningskarlarna arbetade. Och örnen hörde, att pojken undrade för sig själv vad det var för folk, som sprang fram utmed stränderna.
”Det är de, som tar vara på all den skörden, som har fördröjt sig på vägen,” ropade örnen.
Pojken tänkte på hur lugnt och fredligt folk körde sin säd till kvarnen hemma hos honom. Här sprungo karlar fram på älvstranden med långa båtshakar i händerna, och med all möda och besvär hjälpte de timret till rätta. De vadade ut i strandvattnet, så att de blevo våta från topp till tå. De hoppade från sten till sten långt ut i forsarna, de vandrade omkring på de vaggande timmerhoparna så lugnt, som om de skulle ha gått på släta marken. Det var djärvt och rådigt folk. ”När jag ser det här, måste jag tänka på smederna i Bergslagerna, som handskades med elden, som om den vore alldeles ofarlig,” sade pojken. ”Dessa flottningskarlarna leker med vattnet, som om de vore herrar över det. De tycks ha kuvat det, så att det inte vågar skada dem.”
Så småningom hade de närmat sig älvmynningen, och Bottniska viken låg framför dem. Men Gorgo fortsatte inte rakt fram, utan for norrut längs kusten. Han hade inte farit långt, förrän de sågo under sig ett sågverk, så stort som en småstad. När örnen svävade fram och tillbaka över det, hörde han hur pojken sade för sig själv, att detta var en bra stor och präktig plats.
”Här har du den stora timmerkvarnen, som kallas Svartvik,” ropade örnen.
Pojken tänkte på väderkvarnarna hemma i hans trakt, som lågo så fridsamt inbäddade i grönska och rörde vingarna så långsamt. Den här kvarnen, där skogsskörden skulle malas, låg tätt invid kusten. På vattnet framför den summo en mängd stockar, som en efter annan släpades med järnkedjor uppför en sluttande bro in i ett hus, som liknade en stor lada. Vad som skedde med dem därinne, det kunde pojken inte se, men starkt rassel och dån hörde han, och från andra sidan av huset kommo små vagnar utlöpande, som voro fullastade med vita plankor. Vagnarna foro på blanka skenor bort till brädgården, där plankorna lades upp i staplar, som bildade gator liksom husen i en stad. På ett ställe byggdes nya staplar, på ett par stora skepp, som lågo och väntade på last. Det var vimlande fullt av arbetare, och bakom brädgården uppåt skogen lågo deras bostäder. ”Här arbetar de så, att de måtte hinna att såga opp all skog i Medelpad,” sade pojken.
Örnen rörde vingarna en smula, och genast sågo de ett nytt stort sågverk, som var ungefär likt det förra, men såghus, brädgård, lastkaj och arbetarbostäder.
”Här har du en till av de stora kvarnarna. Den kallas Kubikenborg,” ropade örnen.
”Jag ser, att det kommer mer skörd ur skogen, än jag kunde tro,” sade pojken. ”Men nu är det väl slut med timmerkvarnarna.”
Örnen rörde vingarna sakta, for förbi ännu ett par sågverk och kom fram till en stor stad. När örnen hörde, att pojken undrade vad detta var för en stad, ropade han: ”Detta är Sundsvall. Det är huvudgården i timmerbygden.”
Pojken tänkte på städerna nere i Skåne, som sågo så gråa och gamla och allvarliga ut. Häruppe i den kulna norden låg Sundsvalls stad innerst inne i en vacker vik och såg ny och glad och strålande ut. Det var något särskilt lustigt med den, när man såg den uppifrån, för i mitten stod en klunga höga stenhus, så präktiga, att det knappt fanns make till dem i Stockholm. Runt om stenhusen var ett tomrum, och så vidtog en krans av trähus, som lågo trevliga och glada i små trädgårdar, men som tyckte veta med sig, att de voro mycket sämre än stenhusen, och inte vågade sig fram i deras närhet. ”Det här är nog en både rik och mäktig stad,” sade pojken. ”Kan det vara möjligt, att det är den magra skogsmarken, som ger upphov till allt detta?”
De hoppade från sten till sten långt ut i forsarna, de vandrade omkring på de vaggande timmerhoparna så lugnt, som om de skulle ha gått på släta marken. Det var djärvt och rådigt folk.
Selma Lagerlöf
Örnen rörde vingarna och for över till Alnön, som låg mittemot Sundsvall. Här råkade pojken i största förvåning över alla de sågverk, som klädde stränderna. De lågo på Alnön det ena bredvid det andra, och de lågo på fasta landet mittemot, verk vid verk, brädgård vid brädgård. Han räknade åtminstone till fyrtio, men han trodde nog, att de voro ännu fler. ”Det är då underbart, att det kan se så ut häroppe,” sade han. ”Ett sådant liv och en sådan rörelse har jag inte sett på något annat ställe under hela resan. Det är ett märkvärdigt land, som vi har. Vart jag kommer, alltid finns det något för människor att leva av.”
Ungefär samtida bild: Direktör Zadig Hirschfeldt med Sundsvalls första automobil som användes för affärsresor i karamellfabrikens tjänst ända upp till Haparanda. Chaufför var Herman Höglund (närmast kameran) sedermera föreståndare för Norrköpingslithografens tryckeri i Sundsvall. Foto Sundsvalls Museum via Digitalt Museum. Tid: Ca 1910-1920 enl DM.
Hittade nyss vid artikelinventering en 19 år gammal artikel, opublicerad pga chefredaktörsbyte. Kan den ha relevans än? Jag vill påtala att detta är skrivet innan jag fick börja arbeta med Härjedalen, vilket förändrat mitt synsätt i grunden.
Om norrlandskustens same- och renskötselhistoria, del 5.1935-75 ———-
Husbondens törst eller motorisering/ranching?
Det här är tiden då samesamhället går från framåt naturmänskor uppfödda på fet renmjölk och med Vindmannen i ryggen, över Aktiv anpassning till etnohysteri. Vägen förbi dessa Schylla och Karybdis är krokig och innehållsrik och passerar ett världskrig tillika ett Folkhems uppgång och dess gryende fall. För samernas del handlar det mycket om älv- och sjödämmen och motorer.
Om vi scrollar över norrlandskusten ger 1930-talet en splittrad bild av fjällsamers kustflyttningar. Emedan t.ex. Raedtievaerie med Jonas Åhrén i spetsen redan dess första år passivt avvecklar kustflyttningarna, fortsätter de nordligare frostvikensamerna – tidtals ända ned till Söderhamn likt de innan gjort åtminstone sex-sju decennier å rad. I Sättna-Selånger, Sundsvall och Hässjö-Ljustorp i dagens Timrå kommun nyttjas betet årligen varje vinter fr o m 1922 till 1935. Uppehåll sker sedan några år; rimligen till lika delar pga. vikande renantal och bättre betesvintrar 1936/37 t.o.m 1938/39. Redan 1939/40 är det dock sämre igen; och Jonas Nilsson m fl från Orhedahke syns i Edsåker, Ljustorp. Den vintern fick dock en oprövad men bekant bondson från orten leda rajden åter till fjälls (mer härom i skrift utgiven av Ljustorps hembygdsförening, säljs av dem samt på Hantverksmuseet, Norraberget, Sundsvall). Y-delen av ångermannakusten är, som vi varit inne på, utan renar efter 1928-29: sånär som på Torkel Larsson Kroiks ca 600 i Bjärtrå sålda renar – ‘en modern Ottar’… I Bjurholm-Nordmaling vidtar efter knappa tjugo års intensivt vinterbetande liksom i Timrå-Sundsvall en paus – i dessa nordligare trakter vidtar pausen senare och räcker lite längre: men när den förbyts i nytt nyttjande är detta mycket tätt och regelbundet och syns närmast årligen mellan 1946 och 1957, sen kommer man några enstaka år – tills perioden 1964-71 ånyo uppvisar årligt bete m.u.a 1964/65 och 1965/66. I norr är det veteranerna Sivert Andersson och Axel Georg Nilsson och Margareta Vinka från Sorsele resp. Tärna som 1947-49 och -55 viker ned i Gräsmyrstrakterna efter gamla stråk; efter Lögdeälven syns skidesset Torbjörn Baer och hans bröder kring Bjärten i sent 1940-tal, och senare mot Nordsjö med omnejd. Ran-grupper går också djupt ned i Umeå från sitt normalresidens kring Hissjö: tre gånger perioden 1942-55 besöks centrala delar av Umeå (se Vindeln 1982). Det allra yttersta kustbandet lämnas dock därhän såvitt vi kunnat se; precis som i Medelpad. Hindret stavas E4.
Om vi återgår till jämtlandssamerna, äger en rättsprocess rum redan i medio 1930-talet angående urminnes hävd i sydvästra länsdelen (mer i UrJämtlandsamernas nutidshistoria av Lars Thomasson 2002). Också det handlar om betesnyttjande längre ned än ”brukligt”; men frågan är så geografiskt avlägsen för oss, så vi lämnar den. 1949 tycks man ånyo nyttja bete i Ljustorp och kanske Timrå socken; och sendess har man ett för oss okänt antal gånger vid sämre år nyttjat bete i Liden och Indal. Bergeforsens kraftverks fuskbygge1 1951 sägs vara järnridå här.
Det har alltid funnits renskötare som betat i Mittlandet. Det har också alltid funnits de som nyttjat kustens bete. 1935-65 låg dock närapå alla permanenta sittställen ett snäpp inåt/uppåt; emedan renarna under vintern kunde gå betesgång till kustnära trakter. Denna strukturändring hör närmast ihop med två saker: 1928 års rennäringslag, som tillät bosättning å åretruntmarker och för många ledde till kortare flyttvägar och verdde-systemets sammanbrott som en följd därav. Därtill tillkommer den över tid konstanta, nödvändiga företeelsen träda.
Motorisering och deklarationer, Regleringar rasar – husbondstörsten
Visste du att västerbottensamerna debuterade med lastbil i renskötseln redan 1948? Detta enligt ortspressen! Visserligen handlade det då om de sista åtta milen på vinterflytten. Sedan skulle det dröja kring 16-17 år innan skotern slagit igenom någorlunda; en process (Pelto, Wheelersburg) ej fulländad förrän ca 1972. Det vi ser är givetvis en industrialisering av renskötseln: en process som bör ha varit lika plågsam som nånsin dislokationerna, dvs tvångsförflyttningarna av Karesuando-samerna som vände samesamhället ut och in och satte taggar lite varstans som avgjort sitter i än.
En tillika plågsam frigörelseprocess, tydligast kring 1970 (se Per Idivuomas Minnesbilder om från landsmötena 1967-68), kan ha dragits ut genom Gustav Parks alltmer bakåtsträvande ledarstil; och väl också av Israel Ruongs magistrala attityd. Park hade – nykterhets- och kristlighetsivern åsido – dock sina bättre sidor: gick hårt åt vargkramarna (jodå; de fanns då också!) och Vattenfalls rusiga teknokrater ända in i det sista. 1955 hade han fått nog av omyndig-förklarandet i form av skönstaxeringen av samerna; man ville deklarera. Notera att vi här tar upp renskötselns historia mer än samepolitikens.
Statens offentliga utredningar talar sitt tydliga språk; särskilt de periodiskt utkommande national-ekonomiska prognoserna. Kring 1960 överskattades konstant kommande 5-10-årsperioders nationella elbehov med 10-20%. För den tidens behov kan alltså med fog sägas att månget sommarviste, sommarbete och mången urgammal samisk kulturmiljö överdämdes i onödan.
Nu skulle man kunna orda spaltmil om vattenkraftens mest eruptiva epok. Värre ingrepp har dock skogsbruket stått för. Där fanns dock tidigt en dialog enligt den s.k. Jokkmokksmodellen. De absurda månlandskapen som 1950- och 60-talens skogsbruk åstadkom kunde dock inga samråd i världen rå på. Att trädlavbetet försvann, kan dock vara den enskilt mest betydande faktorn ifråga om vart vinterbetet förlagts. Ingrepp som samhällens markexpropriering, flygplatsbyggen, militära anläggningar och skjutbanor samt motortrafikens tilltagande – såväl under Folkhemmets sämre år på 1940-talet som de godare inemot 1960-talet – har dock skett smygande och är kanske de som knäckt ryggen på mycket vinterflyttande. Att majoritets-befolkningen växer är knappast åtgärdbart; men att så många för samer och rennäring negativa förändringar skett utan möjlighet för samebefolkningen att göra sig hörd är knappast god demokrati… Bara det motstånd som objektiv sameforskning om kustens samer stöter på är talande nog; myndigheters ignorans och kallsinnighet – som vi i branschen alltför ofta ser -snubblar ibland vid rent Faurissonska historierevisionist-vibbar. Lite mer om den vetenskapliga diskussionen nedan.
Hållningen: från SSR 1950 över ”AA” 1960 till ”ÇSV” 1974
Klangen i Aktiv anpassning – slagord för förti år sen har väl fulnat. Särskilt ej om man vet att denna tid mången samisk skolelev åkte på stryk och mobbades (har muntligen hört målande exempel från Jämtland). Till vad skulle man anpassa sig då? Kanske var det några decennier för sent – före hade ju ”Lapp-skall-Lapp-vara”-mörkret kunnat anslå en progressiv klangbotten till denna anpassning.
Som bekant har knappast nåt folk utretts så mycket som samerna – kanske heller ej i form av så många undermåliga rapporter? Efter 1950-60-talens stort uppslagna SOU-serie av renbetes-utredningar, bitvis utförda med stringens men ej otippat utan vederbörlig samisk expertis; har alla utredningar fram till Heurgrens (no comments) ILO-utredning tretti år efter 1956 års renbetes-delegerade enkom handlat om språk och kultur: viktigt; men renskötseln har hamnat utanför all granskning (Kan 00-talet månne komma med färre slagord och mer pragmatiska samråd?). 1975 kom Elfvingska betänkandet SOU 1975: 99 och 100 med viktiga, vackra ord… Vad hände sen?
CSV betydde Rent Samiskt Blod eller nåt oskyldigare: men symboliserar för alltid den vänster-vridna fanatismens mest urspårade år, ca 1972-75, och dess (övergående?) påverkan på samerörelsen.
På samesidan är Milstolpen såklart SSR:s bildande 1950; om detta skrivs förtjänstfullt i Ruongs
Index… och Lanttos avhandling (2000). Dock fjärmade sig på klassiskt politikermanér många i toppen tidigt från renskogen; redan kring de s.k. lappriksdagarna under Sista Världskrigsåren märks detta. En renskötare med markkontakt var dock Jonas Åhrén; några till fanns.
Den sentida forskningen: Historia i historien, del I 1940-80
Förutom att skrota ännu en myt: att dagens renskötsel är ‘oordnad och utförd av latmaskar, som låter renen springa fritt’. Efter att haft mycket att göra med en yngre generation renskötare från Sorsele till Ruvthen kan jag meddela att det förhåller sig precis tvärtom. Om processlystna småskogsägare och andra aviga ”kväner” (som borde heta kajaner; ty det är ryska nordens ord för oss östersjöbor/bottningar – tack till kollega P Persson för sistnämnda term!) finge se en sameby-ordförande i aktion, ofta 05-22, femti veckor/år, bleve det nog lugnare på advokatkontoren…
Men samesidan har också etnofober. Skattefjällsmålets surdegar – skyttegravar som med hettan fryst ned forskningen (1966-81). Vetenskapliga (t.ex historiska) fakta förväxlas med åsikter. Nog har bägge sidor sina ögonblick av ‘skämmes’. Man må anklaga mig för västerländsk högdragenhet; men en forskare måste arbeta kyligt. Och vi måste samexistera här i norr!!
Ernst Manker och Ørnulf Vorren höll sameforskningen i etnografins burar ännu 1940-50. 1940-70-talen bjuder förvisso en gråzon av regionalt präglade historiker mot lokalhistoria (O.P. Pettersson, Hvarfner, Gustafsson, Tyko Lundkvist); men då den tidens män drogs till inlandet alt. ej såg helheten i det kustsamiska, får vi sätta Gustaf Hallström främst bland framsynta fornforskare om Norrland – han ville redan 1944 se mer forskas om de samer V Tönnebro som han beskriver i Socknen på Ödmården 1944 (Humble s å). – Något annat nytt anas med Phebe Fjellströms intåg runt 1961; förvisso ännu etnografiska haranger – men har vi en forskare som vågar mena att samer hade sin egen högkultur och kunde ta initiativ. Parallellt härmed kommer viktiga arbeten som Bergling, Bylund, Steckzén, Hultblad och sedermera Arell – mestadels geografer med hårda fakta. 1970-talet är en joker i leken; det var då som Odner kom med sina Terfinner, Hajdú med kritiska spikar i det s.k. finsk-ugriska urhemmets kista… En tid av ifrågasättanden. 1975 kommer en efterlängtad professur med åtföljande samisk avdelning, sedermera institution vid Umeå universitet – och till den har jag för nära band för att vara seriös kommentator apropå.
Ingolds (Hunters, Pastoralists and ranchers 1980) pricksäkra prognoser om rennäringens adaptiva följsamhet i moderniseringens hårdföra tid slog ofta in; men mest i Jämtland och Norrbotten, mindre hos Konungzlapparnas tipoldebarn i forna Ume/Åsele/Ångermanna lappmarker – och likt många tankemodeller kan den låsa forskning, fixera föreställningar.
1981 är ett märkesår ej bara för Skattefjällsmålets för samerna negativa utslag – utan också för Altasaken: ”La elva leva!”, skanderades på månget språk… När 1980-talet hade kunnat komma med sanningsöppningar; vältrade istället pseudo-diskussioner och bakslag fram (i ett överhettat etnopolitiskt klimat). En briljant forskare som Lennart Lundmark hamnade i den underliga ”När startade helnomadismen?”-debatten med Phebe F; alltimedan Stal(l)otomter är ämnet för dagen år efter år. Samtidigt, som en hackig vinylskiva, fortgår den fruktlösa ex silentio-baserade debatten om samerna som kommande norrifrån eller urbefolkning (men alltid som oifrågasättbar storhet – precis som Barths numera förtiåriga idéer, som ska föreställa – och bör vara – dagens allmänna inriktning för forskningen om samernas historia; upptäckten att etnicitet är rörlig och jämt stadd i förändring. Jag vill mena att många på samesidan har sin del i försummelsen att Barths etnicitets-syn ännu inte inarbetats ordentligt (i försummelsens kölvatten ligger fascism och annat fanstyg!). Motpolen till Barth heter, förutom ren okunnighet, nämligen på finspråk primordialism och är vad som utvinns om man istället för en rejäl teori vid studier sätter upp en skärm av plakat där det står ”En same är en same är en same”. Kom ihåg att varje mänska har åtta förfäder med sig redan vid farfarsfar eller mormorsmor. Och minns att arv inte är allt… (lästips Tim Ingolds senaste bok Understanding Subsistence). Motpol till denna -ism är operationalism, som avser mänskans förmåga att glida mellan ex. subkulturer och ha en situationsbunden etnicitet. Även detta kan förstås diskuteras; men faktum kvarstår: när Du Same är utomlands, blir du svensk.
Senare tiders biologism lär ut till alla fåkunniga att vi alla är grott- eller åtminstone stenålders-människor. Vilka intressen tjänar såna läror? Dessvärre kom också det sena 1980-talet med djupdykningar i fysisk antropologi; och – menar jag – med detta följer sådana lågvattenmärken som de besynnerliga slutsatserna i de eljest – på sina håll – fina programmen i TV ”Samerna” häromåret – dvs att samerna för 15 000 år sen som enhetlig grupp skulle ha kommit vandrande från söder… Riktningen behöver ej misstämma; men att prata om dagens etniska grupper för så länge sedan platsar mer i en ”Ding Ding Ding Värld” än något annat…
Vad kom då samerna ifrån? Tänk om man fick en tia för varje gång man fått den frågan! För det första kan den knappast besvaras med mindre än att frågan ”Var bodde de första människorna?” samtidigt ställs. För det andra: varför är just samernas ursprung så viktigt – kan det inte vara så att vi i vår monoetniska föreställningsvärld snarare upplever det som störande att det finns en avvikande grupp sen urminnes tider här (hur länge har man utmärkt sig såsom annorlunda?)? För det tredje kan inget annat med allvar påstås än att samer i Sverige i huvudsak har ett nordligt ursprung; men för det fjärde kan såväl mittnordenbor av annan bakgrund som sydsamer i gemen hävdas ha västliga kopplingar (detta senast stärkt av de rön som framkom i bebyggelseskick m.m. vid Bjästamons arkeologiska undersökningar inför Botniabanan 2002). För det femte är språk och etnicitet inte alltid detsamma. För det sjätte och kanske det viktigaste – etnicitet är inget givet: den utvecklas. Kanske kan t.ex. rennäringens gentemot den agrara näringen komplementära natur (se förra art.) ha resulterat i ett över hela Saepmie likartade yttre former… ? Etnicitetssyn är centralt i Skattefjällsmålets efterdyningar – mer i nästa art.
De tre intressantaste (mer om vägen dit i nästa art.) företeelserna i vår tids forskning är Länsmuseets Gävleborgs nya linje att se fågelfångstanläggningar efter kusten som samiska lämningar; Broadbents multikultur kring Lövånger m.fl. kusttrakter 900-1300 e.Kr samt de tio härdfynd tolkade som samiska runt Övik. Själv har jag väl plitat ned nån bra rad; men tror ej på gudomlig gnista – utan ville jag vore en länk mellan Westerdahl och det som komma skall.
Nytt om Saemien mieregaedtiesne – samer på kusten
Slutligen kan meddelas att nyfikna på Medelpads äldre samiska historia lämpligen beger sig till trakten av Sörlindsjö, Attmar socken (sn) i september eller till Fjäl (Lapptorpet, känt från TV i aug 2002) i oktobers början … Samt förbeställer det temanummer av Tidsspår som många lokala och regionala skribenter ska göra till ett lysande temanummer om samer i Ångermanland och Medelpad. Nästa gång behandlas tiden 1975-2003; och för forskningen 1980-2000 ca: vi ser på varför epoken 1986-90 närde så intressanta avhandlingar – och vad är i görningen numera?
Kulturleden Hällmarker & blått hav (Gælnoeh jïh plaaves mearoe) ligger för allas beskådan mellan Hola 2,5 mil N Kramfors via Höga Kusten till Hornö. Information härom i kommunens turistinfokontor, samt på Lappuddens friluftscenter i C Nordingrå (där kommer i juni en liten utställning om samerna) på vår världsarvskust. En snart hundraårig högakustenbo berättade för mig häromdan minnesgott om 1910-talets kustrenskötsel och om s.k. fattiglappar, sentida sockenlappar och arbetsvandrare. Hoppas kunna återkomma i framtida artiklar om detta.
Peter Ericson, Härnösand, 5 maj 2003.
Vägen över Hassela går över Styggberg och nyttjades ibland av Jonas Åhrén och hans sijte (förlupen bildtext)
1 Kritiserades skarpt av riksdagens revisorer, då det byggdes utan inväntande av koncession.
Delarna före finns alltså i SAMEFOLKET no 10-11/2002 och sedan i no 3-4/2003:
”Befolkade samer kusten för femhundra… eller rentav för tusen år sedan? : del I” 2002 Ingår i: Samefolket. – 0346-0320. ; 2002:10, s. 21-22 : ill
”Finnmorcks och kustens samer : näring, livsstil och handel. Förändringar 1820. Och en punkterad myt.: Del II” 2002 Ingår i: Samefolket. ; 2002:11, s. 20-22 : ill.
”Moderna renskötselns historia i Mellannorrland : del 1 1822-1872 (del III)” 2003 Ingår i: Samefolket. ; 2003:3, s. 20-22 : ill.
”Renskötselhistoria – fokus ca 1870-1940 : del IV” 2003 Ingår i: Samefolket. ; 2003:4, s. 14-16 : ill.
Ovan: Bröderna Kroik/Kråik: Torkel Larsson Kroik nedan föddes 1873 och bibehöll gamla flyttleder, emedan Lars Larsson Kråik (1875-1960), överst, kom att hamna i Handölsdalen. Bägge bröderna var ofta utpräglade kustflyttare; men Lars kom efterhand under handölsdalentiden att söka vinterbete i Rätan och överlag inom inlandet.Vy över Kasernetablissementet på Södra Stadsberget. Henrik Sendelbach via Wikipedia. CC BY-SA 3.0Lars Larsson Kråiks fru Anna-Brita Andersdotter Nordqvist från Orrnäsfjäll med två av barnen, oklart vilka (skulle möjligen kunna vara Lisa och Aina Magdalena. Detalj av bild.
”Om hälsingesamer i historien och förhistorien Nyare och äldre spår i nordisk forskning”
Peter Ericson (Helsingfors) föreläser i Hudiksvall 14 sep 2022 kl.19 på Restaurant Patricia, öppet från kl 18.30.
Var blev alla samer av, hur omfattande var de etniska rensningarna? Och var och när talades Petrus Holmbergers gästrikesamiska (L-G Larsson 2018)?
Historiker & hälsingekännare Peter Ericson pekar ut frågeställningar utifrån senaste rönen. Lokalt, nationellt, en smula internationellt över Ålands hav och Bottenhavet behandlas det svindlande tidsdjupet i perioden 200 – 2022 AD mellan Dellen och Ljusnan.
Du som kommer och lyssnar har också chansen att på plats beställa GÅUDIES, essäsamlingen som släppt om ett år.
Vanda å häromåret.Ur Saepmie TimesPå Naoq i Fäboda, Österbotten sep’19. Foto: Jonas Brunnström, ÖT.Olaus Magnus mötte ev bågskjutande m,edelpadssamer.I Purmo på säljägarboställe, bronsålder.GUlldynt, Vörå. VIktig plats! Ur Lapponia 1673.Ur Holmbergers gästrikesamiska ordlista. I L-G Larsson 2018.S k Lappstugan i Bergsjö. Lasse Rör.Högom 2022.Sigrid och Anna Jönsdotter från Njutånger. Verk av Bewick 1786-89. Finns på British Museum.
”Om hälsingesamer i historien och förhistorien – Nyare och äldre spår i nordisk forskning”
Peter Ericson föreläser 14 sep 2022 med start kl.19 Rest. Patricia, Lastagegatan 9, Hudiksvall. Insläpp kl 18.30, fika.
Kontakta Föreningen Norden för ev. förköp
Var blev alla samer av, hur omfattande var de etniska rensningarna? Historiker & hälsingekännare Peter Ericson pekar ut frågeställningar utifrån senaste rönen. Lokalt, nationellt, en smula internationellt över Ålands hav och Bottenhavet behandlas det svindlande tidsdjupet i perioden 200 – 2022 AD mellan Dellen och Ljusnan.
Samer på Ulvön i ångermanländska Höga kusten varibland flera ofta färdades längs med Hälsingland jungfrukust. Foto 1890 av kaptenen på Oscar II:s fartyg Drott. Bild från Ulvö Museums hemsida http://www.ulvomuseum.com/ Ett tidigare försök till identifiering här detta (dock stor osäkerhet): ”Fotografiet föreställer såvitt vi förstår bl a familjen Burgström med i bild Lisa Stina Andersdotter (no 3 från vänster) med dottern Anna Kristina Burgström f 1883 (nedanför) och fadern Nils Nilsson Burgström, halvt skymt ovan t.h framför högra kåtan; sannolikt Nils Jonsson Glunk och Anna Magdalena Hansdotter, Nils Leonard Nilsson (f 1889) sannolikt ytterst till vänster ovan; Anna Rebecka Nilsdotter (f 1884); Olof Jonsson Gluonk, Nils’ tvillingbror med Brita Kristina Pålsdotter, Jonas Agaton Olofsson (f 1887); möjligtvis också Elisabet Maria Jonsdotter, tvillingarna Glunk/Gluonks äldre syster f. 1840, no 3 från höger ovan isf.”
Renhjord i Bergsjö, troligen 1906. Foto: Bror H. E. Sjöberg S k Lappstugan i Bålleberget, 1890-tal, Bergsjö. Foto: Per J. Pettersso
S k Lappstugan Bålleberget, Bergsjön. Foto: Per J. Pettersson 1890.
Vy från middagsberget i Bjuråker fotat 2016, omskrivet 1796. Foto: Christina Grubbegårdh-Gottberg från Färila.
Sökes: ARRANGÖR till 1-2 datum v. 36-37 (11-13/9) samernas historia i X och Y län!
Peter Ericson ”Nya tankar om samernas förhistoria och historia i Midälvaland och Angaria” (eller annan liknande titel) (Hur har vår syn på samernas äldre historia och förhistoria ändrats under de trettio år som gått sedan jag började?)
Söndag 11:e Sundsvall/Medelpad kväll eller dag
Ti 13 sep HÄLSINGLAND eller ÅNGERMANLAND T ex Bollnäs, Arbrå, Sandviken eller Kramfors/Nordingrå/Ullånger
Börjar kännas som dags att summera flera somrars utflykter. Inte minst årets 2022 års utflykter har lärt oss att de samiska kulturmiljöerna mår fruktansvärt dåligt och är – trots våra fleråriga Ljusminneprojekt – i hög och skamlig grad okända och ännu oregistrerade. Skuldbördan bör fördelas ganska jömnt mellan Länsmuseet och Länsstyrelsen i Västernorrland. Bättre kan ni!
Jag låter i övrigt bilderna tala och återkommer med mera funderingar.
Högom 2021: stor mage på gamle granlobon och gravkomplexets nordöstra hörn mot Ättehögsvägen.
Lite aning om nivåskillnaderna ger kanske denna bild.Utsikt (förutom sambon i förgrunden) emot forna sockengränshållet, eller om man så vill: empot Snudsvalls sydvästra utkanter.UNdertecknad: ”Här måste ha funnits en stad!” Dags att gräva igen?! Gångna vintern figurerade jeg i samband men Northvolts expansion. Jag citerades praktiskt taget totalt fel och i hög grad tvärtemot vad jag sa. Vad man absolut kan fastslå är att det finns ett stort antal samiska kulturmiljöer i den trakt som här är karterad.Sättnas fornborg.Mera Högom.Sambo Monika står vid Kvinnokullen.Lappkojholmen i Hässjö förärades ett besök. Det blir en annan årstid och med andra kläder nästa gång! 🙂 I Säbrå sockens allra nordligaste del har forna Vägverket exploaterat sönder en massa samiska lämningar.Lämnar Säbrå för Högsjö (mer i kommande avsnitt).Detta är faktiskt bara något hundratal meter från Midlanda, numera Sundsvalls flygplats. Den här ön, Skeppsholmen, var ett tillhåll för sjösamer under sent 1700- och huvuddelen av 1800-talet, troligtvis också en bra bit in på 1900-talet.
SouthSaamiHistory 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.