Samuel Liljeblad i Selånger 4 juni 1788: ”Här åt jag först[a] g[ången] rökt Renkjött.”

”Allmen frugtan var i orten för Ryssen. vi reste ut til Sellångers (sic) Prästgård, moderkyrka til Sundsvall. Kyrkoherden, min Landsman, Hallberg var nyss bortrest åt Hernösan[d]. Vi blefvo af Hans fru ganska väl emottagne. tracterades väl (til) med middag. Här åt jag först[a] g[ången] rökt Renkjött.”  

”Vi kommo om afton til Sundsvall. belägen vid en hafsvik – liten jämna gator -ojämt byggd – saknade alla prydnader (prydhus) som stad.”

Men det blir desto mer smickrande, om vi läser vidare! (länk till hela texten nedan!)

Liljeblad i Sundsvall; Medelpad med Njurunda, Skön, Timrå samt Hässjö – med Selånger (citat nedan) kring 4 juni 1788;

”Här åt jag först[a] g[ången] rökt Renkjött.”.

Samuel Liljeblad
DIARIUM
för en
Lappsk Resa
Anträdd d. 29 maji 1788 (Urkunden nr 15. Red: Snellman. Forskningsarkivet. Umeå universitet. Umeå 1994)

”Allmen frugtan var i orten för Ryssen. vi reste ut til Sellångers Prästgård,moderkyrka til Sundsvall. Kyrkoherden, min Landsman, Hallberg var nyss bortrest åt Hernösan[d]. Vi blefvo af Hans fru ganska väl emottagne. tracterades väl (til) med middag. Här åt jag först[a] g[ången] rökt Renkjött.”

Och innan, vid ankomsten till staden via Njurunda:

Hebre kallas visthus, lika så berättade Ekholm i O[ster]bot[te]n. De voro byggde på särskilt sätt med svalor och för Knut stenar bygde på stolpar.
Emellan Gryttje Gästg[ifvare]gård och Maj voro stora backar – öf[ve]r Ljung moar. Njurunda, Tuna Elf passerades – är stor och ansenlig. Ett ofantligt (högt)
Berg, Norby Knöl kallat, foro vi förbi.

Nära Njurunda kyrka sågo vi Achonitum Lychoctonum [nordisk stormhatt] i vanlig storlek – skada at han ej var i fullkomlig blomma tycktes ha pedunculis floris. Stjelken pipig, stor – fol. amplexicaul[is]. radix.

Medelpad var i allmenhet mer bergit än Helsingeland. Klappur agtig var marken.

Vi kommo om afton til Sundsvall. belägen vid en hafsvik – liten jämna gator -ojämt byggd – saknade alla prydnader (prydhus) som stad.
Nära staden voro prägtigt färgade Hellesten och granit arter. Ingen tvifvel om de voro slipade at de skulle täfla med de aldra vackraste utländska. (En Vacker Phalaena myrtilli [ljunghedfly (fjäril)] hoctus Spiril (in silvis asp.)
träffades.)

Foto: Jan Norrmann, Raä. CC. Foto taget 16 juni 1788.

Selånger-Kungsnäs_-_KMB_-_16000300023029

LÄNK (PDF) TILL TEXT: 

https://www.foark.umu.se/sites/default/files/publikationer/urkunden/urkund15.pdf

Annonser

Triss i samernas Medelpad (och norra Jämtland samt södra Härjedalen) 2.0: Lars Larsson Kråik & Anna Brita Andersdotter Nordqvist; Selångers samiska historia i ett nötskal och Härjedalens konfirmerade sameungdom i vinterbeteslanden

Av Peter Ericson, Föreläsare.

Vår informant, född i början av 1910-talet, pekade med bestämdhet på Klissberget och den lokala färdväg som han till synes med stor ackuratess menade att man tagit dit från hans by i Selånger. Den vägen korsade flera väldokumenterade samiska aktivitetsplatser eller sannolika kulturmiljöer. Men den kan också sägas vara en del av det kraftiga, välanvända flyttstråk som går som en aorta mellan Indal över Sättna, Selånger och sedan rätt ned mot Sidsjön och för vissa vidare mot Njurunda,

De byar man bott i under 1800-talet eller i aningen modernare tid, dvs under främsta delen av vintervärdstiden ser ut att vara Västerro, Valla, Väster-Kolsta, Nacksta samt även de mer inåt stadshållet liggande Sidsjö och Böle. Vidare nedåt via Sörnacksta och i princip i alla byar fram till och Målsta i Tuna. Det handlar om december till april och vissa vintrar kortare.

Anna Brita Andersdotter Nordqvist träffade Lars Larsson Kråik och tycke uppstod. Tidigt i mars 1899 tog dom ut lysning och 7 april samma vårvinter gifte dom sig i Selånger kyrka (författarens konfirmationskyrka). Påföljande vintrar kom Anna Brita att vara gravid och småbarnsmor. Den frejdige Lars for ner till Harmånger-Norrala, Söderhamn, Järvsö, Bollnäs och en vinter till Los och Hamra. Nedför Öjeberget i Järvsö åkte han en vinter ikapp med sin hund. Familjen stannade i Selånger.
Det finns en enastående inspelning där LLK intervjuas inte minst kring dessa år. Det är också där han nämnet att upp till åtta flyttlag kunde stå på torget i Sundsvall samtidigt och sälja renprodukter.

Även om alla rajder och samiska husbönder inte varit lika showiga som Lars var i sin glans dagar, hade man nog så ofta – gärna i mars –  renuppvisning oftast emot frivillig betalning. Ibland krävde man betalt av tidningarnas medsända fotografer – och då blev det inga bilder. Eller om detta är de opublicerade bilder som sedermera flutit upp via Digitalt Museum, Saemien Sijte och Sundsvalls Museum osv.

Ytterst vanligt var att samiska ynglingar i renägar- och renskötarfamiljer från norra Jämtland kom att konfirmeras i Sättna och Selånger. På samma sätt konfirmerades vanligen Härjedalens renskötarskrå-ungdom i vinterbetessocknarna i södra och sydöstra Härjedalen (ni vet där dom aldrig varit på vinterbete … ).

Selånger ligger förresten inne med en av vårt  nya samiska förvaltningsregion Västernorrland dels tidigaste indikerade slash sannolika fjällsamiska vinterbetesanteckning kring 1689; men dels lika tidigt finns där även anteckningar om samer som samlas ifrån kustsocknarna och gör gemensam sak. Sköter renar, också dessa, skulle jag vilja föreslå, men vi vet ännu ej säkert. Antalet vigda samer i denna kyrka är väldigt många.

 

 

 

 

                       Bild 1,2 och 3: Nils Thomasson.
Bild 5: Selånger, detalj i kyrkomur. Peo Englund

Fortsättning följer på alla sätt och vis.

Triss i samernas Medelpad 1.1 ( = inklusive nya bilder)

Triss i samiska platser
i vårt nybakade förvaltningslän med gammal samisk historia

Eller samiska kulturmiljöer i Medelpad no 1-3

Lappbacken (Skön sn), öster om Birstaberget, intill E4, branta motorvägskurvan.
Outrett: Nils Sivertsson var sockenlapp samt fanns andra sockenlappshushåll i Västland.
Ett av dessa skulle kunna avses. En Ryssbacken är intill eller samma plats. Den torde å sin sida ha med 1721 års aggressioner att göra.
Decennierna runt 1800 blev förresten aktiviteterna bland de forna sjösamerna, dåmera kallade sockenlappar alltmer alltmer frekventa runt Skönvik och Birstaberget; och på Frölandssidan (med andra toponymer, dvs terrängnamn skvallrande om samiska aktiviteter; namn som vi ska återkomma till)

Foto: Trakten väster om Birsta var flitigt besökt av norra jämtlandssamerna – normalt årligen 1805-1935, kanske årligen 1620-1935. Fr o m Norra ostkustbanan/Ådalsbanans tillkomst kring 1926 gjorde vinterflyttningarna för de flesta grupper halt här.
Foto: (”troligen”) Gunnar Näslund. Sundsvalls museums fotoarkiv via Digitalt Museum.

ÖRÅKER
Långmyrberget (Selånger sn). Var? Bakom Hällomberget (ovanför Österro). Vinterviste.
Omtalat 1897, i samband med Johan Tiréns arbete inför 1897 års Stockholmsutställning.

Bild av Johan Tirén. Renvaktare på Julaftonsnatten.

JT2

Stråket-ett pärlband av platser
Målsta-Vivsta-Viforsen-Allsta-Tunbyn-Böle-Sidsjön-Nacksta
med kringliggande områden. Välbesökt av samer, inte minst under 1860-1880-talen men även tidigare och senare. Betesplatser i höglägena i ostligaste Tune upp emot Klissberget, liksom å ömse sidor landsvägen, i Nacksta och uppåt Sidsjöbacken med södra Stadsberget och hela stadsskogen nedom emot Svartvik. Det bör nämnas att fler andra flyttleder och -stråk går i kors med denna.

Bild: Dicksons bravader tillsammans med de samiska sijtherna 1875.
Från en artikel som stammar från en text i Medelpads Allehanda, men som cirkulerade i ett antral svenska dagstidningar; detta från Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.

dickson.png

TO BE CONTINUED

Triss i Samernas Medelpad 1.0

Triss i samiska platser
i ett nybakat förvaltningslän med gammal samisk historia

Eller samiska kulturmiljöer i Medelpad no 1-3

Lappbacken (Skön sn), öster om Birstaberget, intill E4, branta motorvägskurvan.
Outrett: Nils Sivertsson var sockenlapp samt fanns andra sockenlappshushåll i Västland.
Ett av dessa skulle kunna avses. En Ryssbacken är intill eller samma plats. Den torde å sin sida ha med 1721 års aggressioner att göra.
Decennierna runt 1800 blev förresten aktiviteterna bland de forna sjösamerna, dåmera kallade sockenlappar alltmer alltmer frekventa runt Skönvik och Birstaberget; och på Frölandssidan (med andra toponymer, dvs terrängnamn skvallrande om samiska aktiviteter; namn som vi ska återkomma till)

Foto: Trakten väster om Birsta var flitigt besökt av norra jämtlandssamerna – normalt årligen 1805-1935, kanske årligen 1620-1935. Fr o m Norra ostkustbanan/Ådalsbanans tillkomst kring 1926 gjorde vinterflyttningarna för de flesta grupper halt här.
Foto: (”troligen”) Gunnar Näslund. Sundsvalls museums fotoarkiv via Digitalt Museum.

ÖRÅKER
Långmyrberget (Selånger sn). Var? Bakom Hällomberget (ovanför Österro). Vinterviste.
Omtalat 1897, i samband med Johan Tiréns arbete inför 1897 års Stockholmsutställning.

Bild av Johan Tirén. Renvaktare på Julaftonsnatten.

JT2

Stråket-ett pärlband av platser
Målsta-Vivsta-Viforsen-Allsta-Tunbyn-Böle-Sidsjön-Nacksta
med kringliggande områden. Välbesökt av samer, inte minst under 1860-1880-talen men även tidigare och senare. Betesplatser i höglägena i ostligaste Tune upp emot Klissberget, liksom å ömse sidor landsvägen, i Nacksta och uppåt Sidsjöbacken med södra Stadsberget och hela stadsskogen nedom emot Svartvik. Det bör nämnas att fler andra flyttleder och -stråk går i kors med denna.

Bild: Dicksons bravader tillsammans med de samiska sijtherna 1875.
Från en artikel som stammar från en text i Medelpads Allehanda, men som cirkulerade i ett antral svenska dagstidningar; detta från Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.

dickson.png

TO BE CONTINUED

””Har du nå bröd idag, bagardjävul”?” – Petrus Gillberg om Branden 1888.

1953-06-07 En gammal Sköns-bo berättar sina minnen (ST 6 juni 1953 via Sundsvallsminnen
Någon har sagt att varje gammal persons liv på ett eller annat sätt är ett stycke historia. När Petrus Gillberg, Gudmundsbyn, Skön, – 78 år men vid god vigör – talar om sina minnen och sitt liv, måste man åtminstone för hans del instämma i detta påstående.
”Min far var från Gillberga socken i Värmland och tog namnet Gillberg efter sin hemsocken, berättar Petrus Gillberg. Han flyttade till Skön på 1870-talet där han började med skomakeri, gjorde storstövlar till sjöfolk och flottningsarbetare. På 1880-talet startade han diversehandel och bageri i Gångviken; i bageriet arbetade tidvis 10 man.
Den 25 juni 1888, jag var då 13 år, for jag tillsammans med min far till Sundsvall för att hämta varor och den resan minns jag ty det var ju den dagen gamla Sundsvall brann. Vi hade häst och vagn med oss och lastade paket hos osthandlare Hallström på Storgatan när någon skrek att elden var lös. Ja, vi märkte snart att det dystra, olycksbådande ropet var sant. Den västliga vinden förde redan en frän brandlukt till våra näsborrar och väst på stan vältrade tunga rökmoln upp över husen. Allt eftersom elden spred sig ökades villervallan. Folk grät och skrek, kom springande med sina knyten eller bylten under det de ropade och frågade vart de skulle ta vägen. Det var ingen som svarade dem. Man drog ut möbler och husgeråd på gatorna och bar ut varor ur affärerna.
Det gällde att skynda sig och i hög fart skramlade vi därför iväg över kullerstenarna till Dahlmans för att hämta tyger. Där träffade vi lagerchefen André och A. G. Dahlman, som var en liten, fin och hygglig karl med mörka polisonger. Han var lugn och sansad, där han stod bland balar och säckar fulla av tyger.
– Lasta på det som går, sade Dahlman.
– Nej, det är ju inte uppskrivet, invände André.
– Det får vi reda på sedan av Gillberg, avgjorde Dahlman och klappade min far på axeln.
Så vi hjälptes vi åt och vräkte på ett väldigt lass med tyger i balar eller lös buntar. Min far räckte mig så tyglarna och gav mig en sträng befallning att oförtövat och utan minsta tidspillan köra hem lasset, han skulle själv hjälpa till inne i staden.
Vid Storbron var det en väldig trängsel. Bron var då smalare än nu, såpass att två fordon kunde komma förbi varann, men med mitt stora lass blev bron nästan blockerad. Folket på bron grät och svor när mitt lass hejdade deras brådskande framfart. Man knöt händerna och spottade på mig.
På andra sidan bron såg jag mig tillbaka. Elden drog sig då mot kyrkan. Luften var full av gnistor eller eldflagor, stora sjok av tjärpapp drog förbi. Vid bron ökades trängseln alltmer, det myllrade av folk som hojtade och skrek. När jag en sista gång betraktade det hysteriska virrvarret, erinrade jag mig plötsligt hur jag ibland med en käpp petat i myrstackar. På hemresan såg jag hur Alnö kyrka brann och hörde när klockorna ramlade ner.
Efter branden var Sundsvall utan bröd eftersom bagerierna också hade förvandlats till ruinhögar. I ett och ett halvt års tid måste jag därför dagligen köra ett lass med bröd in till stan från min fars bageri.
Då var Stadsbacken som ett tältläger. Somliga kokade sin mat utanför tälten, andra levde på torrskaffning, men alla köpte sitt bröd av mig, även Rullan och Tivoli. På torget stod stånd vid stånd och där trängdes folk, man köpte och man sålde. När jag kom körande in på det knaggliga torget för att sälja mitt bröd och vattna hästen vid statyn, möttes jag alltid av samma tillrop från brödkärringarna.
”Har du nå bröd idag, bagardjävul”?
Men det var bra gummor, hederliga och rejäla med betalningen, fast väl grovkorniga.
Med det var ett hårt liv för en 13-åring. Vid 5-tiden startade jag hemifrån följd av min mors böner och förmaningar. Var det mörkt gick min far före med en lykta och lyste mig ut på landsvägen under det han gav mig några sista order för dagens affärer. Merändels var det sent och mörkt när jag skulle fara hem, alltid var jag trött. Många kyliga höstkvällar sov jag bland mina tomlådor, hästen fick klara sig bäst han ville. Men jag var bekymrad över de pengar jag bar på mig, som noga skulle redovisas vid hemkomsten och utan mina föräldrars vetskap köpte jag därför en revolver.
Jag hade somnat till en kväll på hemresan när jag väcktes i Stadsbacken av ett förfärligt oväsen. Framför mej skymtade i mörkret ett åkdon med flera män i, som skrek och svor. Min häst den stora, svarta hingsten Ola stegrade sig och gnäggade vilt. Jag var yrvaken och uppskrämd, men uppfattade snabbt att vi höll på att falla i rövarhänder. Hastigt drog jag revolvern och fyrade av ett skott mot de förmenta rövarna. De ögonblick som nu följde räknar jag till de gräsligaste under min långa levnad. Först nu begrep jag vad som verkligen stod på. Min hingst, som gick för lösa tömmar, stegrade sig och gjorde närmanden till hästen framför, ett vackert sto. I skjutsen åkte länsman Sjöstedt, häradshövding Ölander samt Ola Näslund i Ljusta. Den uppsträckning, som nu bestods mej går knappast att tala om. Jag önskade att jag haft vingar så jag kunnat flyga därifrån eller att jorden rämmnat och uppslukat mej. Inget sådant hände dock. Länsman ryckte av mig revolvern och försökte vrida om näsan på mig.
Det var med största motvilja jag följande dag besökte dessa herrar för att enligt order be dem om ursäkt. Jag trodde länsman skulle ge mej spö när jag kom in. Han spände ögonen i mej och höll en dundrande straffpredikan. Den som kände länsman Sjöstedt, glömmer inte hans ögon. De var genomträngande och stora. Efter den händelsen blev länsman min vän och beskyddare, men min revolver fick jag aldrig igen.
Efter några år i min fars affär startade jag som 19-åring tillverkning av järnmanglar, som då var en nyhet. Mitt patent på denna tillverkning såldes efter en tid till Andersson och Vidmark. Under åren 1897-1906 ägde jag Finsta bryggeri och hade då sex arbetare samt fem hästar som drog ut dricka.
Från den tiden minns jag en finne som hette Glader. Han var en vandringsman, som alltid infann sig på hösten när det blev för kallt att ligga i lador, men när det blev vår drog han ut efter landsvägen. När han kom, tog han självmant in i stallet där han skötte om hästarna. Han påstods kunna en hel del mer än vanligt folk och erbjöd sig även att lära mig en del av de fördolda vetenskaperna, men i så fall skulle jag en natt följa honom in i kyrkan.
Nåväl, jag tog honom på orden och en sen kväll gick vi upp till Sköns kyrka. Väl framme erkänner jag att det började kännas kusligt och jag vägrade att följa med in. Jag är inte säker på hur Glader bar sig åt men kyrkporten gick upp och han stegade in. Elektrisk belysning fanns ej, men det egendomliga var, att i samma stund som Glader gick in, blev hela kyrkan upplyst.
Vid de här tiderna före sekelskiftet hörde man liksom nu talet om att allting var så dyrt.
Då vill jag minnas att mjölkpriset var 12 öre och strömmingen kostade 3 kr fjärdingen. En skrinda ved om en halvfamn kostade likaledes 3 kr. Av detta lass behöll säljaren ett vedträ om veden var såld till stan. Av erfarenhet visste man nämligen att körkarlen behövde ett slagvapen för att freda sig mot allsköns slödder vid utfärden från Sundsvall.
Under bryggeritiden fick jag en dag 50 säckar havre till Skönviks kaj från Thelin o. Lundkvist i Sundsvall.
På morron kom den, som skulle köra ut dricka, med den rapporten att hästen Siam var selbruten och att han således inte kunde köra ut den dagen. Jag sade åt honom att han kunde köra om han använde en silja (en dragrem över bröstet) i stället för lokar på hästen. När jag gick in i foderstallet för att hämta remmen såg jag att 6 av de 50 havresäckarna som jag lagt in där var borta. Detta var nu lite märkvärdigt enär jag visste att stallet varit låst och låset ej syntes uppbrutet. I stället för att polisanmäla stöden bestämde jag mig för att anlita den beryktade Fillagubben.
Då jag inte kände honom var det med en viss nyfikenhet jag steg in i hans kammare. Personen framför mig var en grovlemmad 70-åring, gråhårig, prydd med helskägg. I mitt tycke såg han ganska grym ut. Jag talade inte om vilket ärende jag hade och Fillagubben gjorde endast en fråga men trots detta fick jag vara med om något mycket egendomligt. Sedan må den som vet mer än mej förklara det, tala om vidskepelse o.s.v.
Gubben frågade om jag hade sprit med mej och det måste man ju ha med vid dylika besök. Han hade ett vitt papper på bordet och tog fram två spetsglas vilka han fyllde till hälften.
– Jag dricker inte, sade jag.
– Drick ur, det gör ingenting, sade han. Vi drack ur glasen. Sedan fyllde han sitt glas på nytt och sade:
– Titta i glaset över min vänstra axeln så får ni se om ni känner igen nån.
När jag gjorde så, såg jag en tydlig mansbild i glaset och jag kände den person jag såg. Gubben satt nu tyst en stund och såg i glaset men så började han berätta.
– Ser man på, han tar en kofot och bryter krampan ur väggen, nu går han in, han sätter axeln under och bär ut en säck, nu kommer han igen och tar en till.
Så fortsatte han och räknade till sex säckar. Gubben sade nu att den som tagit säckarna också skulle få lämna tillbaka dem. Men jag skulle ingenting säja. När jag fick igen säckarna skulle jag låtsas som om ingenting hänt.
Några dagar senare fick jag besök av den person vars bild jag sett i glaset. Han tittade ner i golvet och frågade var han skulle lägga säckarna.
– Lägg dem på stallbron du så tar jag rätt på dem sen, svarade jag.
Av flera orsaker nedlade jag mitt bryggeri. Jag reste på Finland där jag köpte upp livkor för Åkesson i Sundsvall. På dessa resor var jag med om äventyr av olika slag. Men vad jag särskilt kommer ihåg är en händelse från hösten 1909 då en tillfällighet räddade min last och mitt liv.
Jag var då i närheten av Kaskö där jag köpte en hel del kor som skulle lastas på Falken. När jag var på väg till Kaskö med ett kretursdrev inträffade en hel serie till synes oförklarliga händelser eller missöden, som hade den effekten att jag blev försenad. Efter många vedermödor kom jag fram till Kaskö men då hade Falken – den båt jag skulle resa hem med – avseglat. Det blev nu en hel del besvär med att skaffa stallrum, foder o.s.v. och jag grämde mig bittert över min envisa otur.
Mellan Kaskö och Wasa gick Falken till botten med man, kreatur och allt. Endast Henriksson från Skönsberg blev räddad. Även han hade köpt upp kor i Finland. Han band fast sig i masttoppen, som var ovan vattenytan och i den ställningen fick han sitta ett helt dygn.
De lärdomar jag inhämtade under resorna i Finland omsatte jag för egen del när jag på hemtrakten startade en charkuterifabrik. I denna arbetade tre man och jag hade flera hästar som drog ut varor i distriktet. Allt som allt har jag under mina olika affärsföretag ägt trettiosju hästar.
Men när året 1932 bröt in då var också tiden inne för mej att avveckla min rörelse och dra mig tillbaka från affärslivet.
Ja, så berättar Petrus Gillberg. Åren ha rullat hän och han är gammal vorden. Det är nu länge sen han selade av och lade ifrån sig tyglarna. Men trots åldern är han ännu vital och följer noga med dagens händelser och vad som sker ute i världen. Han har fortfarande många intressen. Ännu sköter han själv sitt hushåll och sitt hem. Och känner väl till att arbetet är bästa medlet för den som vill hålla sig i form och leva länge. Ty han vet att det ligger en djupare mening eller betydelse i de orden: ”När det som bäst har varit har det varit mödor och arbete.”
Hj. Sjölund
(Källa: Sundsvalls Tidning 1953-06-07)”

Branden88

ELDEN SLÖK STA’N: 1888 års Sundsvallsbrand samtida beskriven i KM (Länsstyrelsens) femårsberättelser 1886-90. Del 1 av 3.

Sundsvalls stad har i sin historia från gångna skeden icke
att förtälja om någon vigtigare, på samhällets alla områden mera
djupt ingripande händelse än eldsvådan derstädes måndagen den
25 juni 1888.
Väl var den eldsvåda, hvaraf staden den 7 september 1803
hemsöktes, då inom 5 timmar 211 gårdar nedbrunno och 270
familjer med 900 menniskor blefvo husvilla, svår och till sina
följder mera kännbar än den, som inträffade 1888, emedan, emot
hvad förhållandet var sistnämnda år, endast en ringa del af den
uppbrunna fasta och lösa egendomen var år 1803 mot brand försäkrad,
så att hela samhället bragtes i en sådan fattigdom, att
flere årtionden erfordrades för att utplåna spåren af densamma,
men i fråga om omfånget samt mängden och värdet af den förstörda
egendomen äfvensom antalet brandskadade kan 1803 års
eldsvåda icke komma i jemförelse med den af år 1888, och med
hänsyn till den fullständiga omgestaltning af samhället, som den
orsakat, torde en sammanträngd redogörelse för densamma här
vara på sin plats.

elden-1888.png

Till en början torde då böra erinras, att den för Sundsvalls
stad före 1888 års brand gällande plan i följd af lokala förhållanden
var långsträckt och smal samt utefter hela sin längd
genomskuren af Selångersån. Stadsdelen norr om ån, benämnd
Norrmalm, innehöll i en enkel rad byggnadsqvarter 43 tomter,
de flesta bebygda med envåningshus af trä jemte 9 magasin,
likaledes af trä, liggande i rad utefter ån. Söder om ån låg
den egentliga stadsdelen. Närmast hamnen mellan denna och
kyrkbacken var stadsplanen bredast. Genomskuren af 8 gator,
var den här indelad i 48 byggnadsqvarter och 10 magasinsqvartcr,
innehållande 271 byggnadstomter och 24 magasinstomter.
På kyrkbacken midt i dalgången låg kyrkan, och vester derom
parallelt med Selångersån lågo 28 byggnadsqvarter med 114
gårdar. På norra sluttningen af Södra Stadsberget och skild
från den egentliga staden genom de så kallade södra vretarne,
låg då, som ännu, en annan med faststäld plan försedd stadsdel,
benämnd Stenhammaren, samt öster derom, på gränsen mot
Skönsmon, en förstad till Sundsvall, kallad Stadsmon.
Med undantag af kyrkan, elementarläroverkshuset för gossar,
tullhuset, nederlagspackhuset, stadshuset, Sundsvalls enskilda
banks hus och några få andra, enskilda personer och korporationer
tillhöriga hus, voro alla öfriga byggnader i staden före
branden uppförda af trä.
Måndagen den 25 juni i middagsstunden kl. 12:35 tillkännagåfvo
klämtslag, att eld utbrutit i stadens vestra del. Gynnad
af en cyklonartad storm och långvarig torka, spred sig elden med
förfärande hastighet till några å enkan Styfs och en närbelägen
gård befintliga magasin.
»Redan nu», säges träffande i tidningen Sundsvalls-Posteu
för den 30 juni 1888, »då det legat i mensklig makt att hejda
eldens vidare framfart, klagades öfver brist på vatten; vattenledningen,
hvars rör icke hade samma genomskärning i vestra
stadsdelen som i den öfriga delen af staden, förmådde icke gifva
tillräckligt med vatten, och någon ångspruta hade man icke.
Sedan elden här, så att säga, fått fast tag, var det knappast
att hoppas att genom egna åtgöranden kunna hejda dess vidare
framfart. Det rådde nemligen en stark nordvestlig storm, som
prisgaf hela den öfriga vackra och välbygda staden till offer åt
eldens och vindens godtycke. Sedan några hus brunnit, kastades
eldbränder ett par tusen fot och antände gamla telegrafhuset omkring
150 fot från allmänna läroverket. Härifrån delade sig
elden i tvenne grenar, den södra, som från gamla telegrafhuset
drog ned öfver Köpmans- och Trädgårdsgatorna, samt den norra,
som följde längs ån.

Hur dog sydligaste samerna i Sverige ut?

Av Peter Ericson 2018

Så varför dog (så att säga) svenska samerna ut i söder?

Tack vare en sedvanligt genomtänkt fundering av en hedersman och följare M. Sandin på Saepmie Times-sidan på Facebook och det resonemang dom därpå följde, framstod saken i nytt ljus,
Marken mutades in.
 
Av vad vi sett i norra X och (hela) Y-län (ofta ett och samma län i den aktuella tiden, ca 1650-1850) är att samerna ofta fick fortleva och verka trots alla rensningar och trots all den klappjakt och förföljelse som så ofta rådde söderut.

Visserligen tvingades man in i ett väl i deras eget tycke slavliknande sockenlappssystem – med de flesta sockenlappar inom ett område från Siljan nedåt Äppelbo och Bergslagen via nordvästra Uppland och hela vägen upp till och med Ångermanbalen och Hössjö i Ume landsförsamling (inklusive centrala, östra Jämtland med Storsjöbygden
hittade mycket snart ett system där man samarbetade och flyttade runt, nomadiserade enligt helt eller delvis samma system som man hade gjort tidigare.

 
Storskiftena genomfördes ju sedermera upp till Sveriges mitt och en bit till i kustlänen. Efter dessa blev det långt svårare: det sammanfaller ganska precis med bofashetstvången som ledde till det långsamma holocaust som till slut tog kål på kust-, sjö- sydliga skogssamerna och s k sockenlapparna.
Vad som händer efter att kvarvarande sydliga samerna och kust- och kustnära samerna tvingats in i små, dragiga (ofta ohyggligt trånga) torp är att 80-90% av spädbarnen dör; överdödligheten i barnsäng och lungrelaterade sjukdomar tar kål på dessa samer.
 
När sedan laga skiftet kom runt 1825, torde det i ännu högre grad markera slutpunkten för t ex interregionala eller mellansocknes rörelser hos sydligaste samerna.

Peter Ericson 29 oktober 2018

jnilsson ådalsliden

 
BILDEN föreställer Johan Nilsson, kallad den siste s k sockenlappen (åtminstone där). Från Forsnäs i Ådals-Liden, Ångermanland. Via Murberget.

Sundsvalls och Sveriges ”samiska självbild”, kustvinterbete och ånyo frågan om vår vall var en kustskogssamisk renvall? Del 1/3. Några nedslag!

—– Sofia Gisbergs första skiss till Vängåvan såg ut sålunda: ”Där var delfinerna norrländska laxar, lejonen var renar, och grankvistar prydde verket. Men den godkändes inte”. —–

Jag tog en liten fika i ”Sofia Gisbergs hus” igår; dvs vid Pressbyrån närmast Navet.
Det var ju allså hon som skapade Vängåvans fontänskulpur. Det, och denna artikel – https://www.dt.se/artikel/kultur/konst/konstnarerna-som-gav-oss-bilden-av-medelpad – fick igång tankeverksamheten på allvar…

Börjar med några axplocksvisa nedslag:

1886: Sofia Gisbergs första skiss till Vängåvan såg ut sålunda: ”Där var delfinerna norrländska laxar, lejonen var renar, och grankvistar prydde verket. Men den godkändes inte”. 

1882: En samisk familj eller sijte/del av sijte deltog i den stora Sundsvallsutställningen 1882. De ska ha slagit upp sitt läger vid det gamla hamnnära Finntorget.

1897: Den dåförtiden (javel, även numera) mycket ansedde konstnären Johan Tirén, född i ångermanlandska Själevad men uppvuxen i jämtlandska Oviken, rest upp från Stockholm i akt och mening att avporträttera samiska sijther i Selånger inför den stora Stockholmsutställningen 1897. Denna grupp jämtlandssamer befann sig en bit bortom Hällomberget; och det tyckte den illustre konstnären var för avsides; så han fick vintergruppen att dra sig nedåt bygden.

edvd-lundholm.pngSamer_äldre-bildNobel_Prize_Diploma_Fritz_Haber_1918Gisberg2Soofia BHT73_2017

sg

1857 På Gustaf Liunggrens karta är Lapploken tydligt utsatt på Norra stadsberget.

Samma år reser Bayard Taylor omkring i trakten på sin väg norrut, bjuds på renkött och ser folk bära samiska renskinnspälsar på torget.

1841 och många andra årtal beskrivs samiska vintervistelser i trakten

1799 möter Clarke samer som skeppar ut renar per båt till Alnön, mitt i sommaren. År 1718 hade de la Motraye just missat vintersamerna pga sin avstickare i Storsjöbygden.

1809 i september beskrivs hur ryska desertörer på marsch söderut på landsvägen söder om Sundsvall försöker stjäla renar, men hindras av lokala bönder och tjänstgörande fånggevaldiger.

1827 noteras samiska visten på lantmäterihandlingar, helt nära staden.

1864 och 1866 passerar dåtida legendariska Maria Magdalena Matsdotter: vårvintern 1864 på skidor och hösten 1866 per ångbåt.

Utöver detta finner vi smockfullt med noteringar i ministerialböckerna; såsom t ex 1810 års sockenlapp i Birsta, som heter Sivert Nilsson; vi ser att sjösamer, stadskappar och skogssamer tillsammans med kustskogssamer håller sig bl a i Skön, Timrå, på Alnön i Njurunda, i Årskogens berömda viste från 1789 liksom ofta sommartid i Selånger. I Sättna finner vi renägare och i Hälsingland har vi som vi tidigare i bloggen tittat på ca tusen renar år 1790-1800.

Självbilden i kommande avsnitt, och en ihopslagen summa summarum i nästkommande.

Bildkavalkad med bl a Edvard Lundholms unika foto på ett pre-1888-stadsbranden-Vängåvan-foto, Sofia Gisbergs Nobelprisdiplom från 1920 samt anonyma samer på vinterbete i Sundsvallstrakten åren kring 1900.
Sist Sofia Gisberg från denna källa: http://www.hv-textil.se/var-historik/bildarkiv/sofia-gisberg-1854-1926/
Bildkällor i övrigt i del 3.

Kurs för anställda, chefer och företagare i Sollefteå, Kramfors och Härnösand!

Lär dig ”allt” om samernas historia och dagens näringar i Västernorrland!
Del 1: Med Bernt Ove Viklund och Peter Ericson.

VÄLKOMNA ATT ANMÄLA DIN AVDELNING, GRUPP OSV!
Obs Åsele har egen prislista!

Social prissättning (ex bra pris för pensionärer som deltager som privatpersoner) och specialpris för intresserade skolklasser!

Anmäl till Peter Ericson

saepmieforskning@gmail.com

INFO sjuttielva

Slaget vid Selånger 25 maj 1721. Omringade i Valla. 77 man emot 8 000 anfallande fiender.

I väntan på en Sundsvallsblogg får jag bjuda på inlånat – spännande! – material om Slaget vid Selånger 1721.

Hade ej alls till fullo insett vilka hjältar som försvarade (försökte försvara) stan 1721; tyvärr med en skral skara oförberedda och illa utrustade båtsmän och bönder… Merendels jamtar från Storsjöbygden inklusive en hel del krigsveteraner.
Styrkeförhållandena ca 230 inkl medelpadingarna, 77 st kvar sedan hälften flytt/8000 ryssar (99 skepp)

Huvuddelen av materialet kommer från bloggen Tailor & Arms, och en text av  Anders Larsson som tituleras: ” Det sista Karolinska slaget vid Sundsvall/Selånger år 1721″ (2016).   https://www.tailorandarms.com/2016/04/25/273/
– Läs den! Detta är bara en blek återgivning!
Larssons material finns också här, i Anders informerarhttps://www.tailorandarms.com/category/anders-informerar/

Jan Norrman SelångerSelånger. Foto: Jan Norrman för Raä. Creative Commons.


Sundsvall försommaren 1721

År 1721 hade återigen en rysk galärflotta siktats utefter Norrlandskusten på sin väg norrut. Länsstyrelsen som vid denna tid låg i Gävle bestämde att sända major Johan Henrik Fieandt till Sundsvall för att organisera stadens försvar. Väl framme satte Fieandt upp en försvarstyrka bestående av 80 båtsmän från Första Norrlands båtsmanskompanis andra del under befäl av kommendör Herman Wibbling, som vid denna tid fanns i staden för att utgöra besättningar på två större och fyra mindre nybyggda galärer, samt avdelningen om 80 ryttare från Jämtlands kavallerikompani och ett allmogeuppbåd om cirka 150 man. Fieandt hade dock hoppats på att 700–800 man skulle kunna uppbådas av allmoge och stadsbor och skrev i bittra ordalag efter striden om medelpadingarnas oförmåga och vilja.  (Wikipedia)

Ryttarkompaniet, under löjtnant Johan Lindstedts befäl, var strandvakt i Sundsvall. 25 av ryttarna var veteraner från Armfelts tåg mot Norge, vissa även från Finland och Baltikum, men majoriteten av ryttarna var nyrekryterade bönder som fyllt luckorna efter katastrofen på Öjfjället. (ibid)
Tidigt om morgonen den 25 maj år 1721 red premiärkornetten vid Jämtlands kavallerikompani Daniel von Nandelstadt med två meniga ryttare i sporrsträck till Galtberget söder om Sundsvall. Där väntades en rysk flotteskader passera inom kort. Nandelstadt siktade snart flotteskadern och konstaterade att:
”Han fants bestå af 33 galerer, 33 lådjor och 33 slupar, alla fullastade med folk och krigsrustningar”.

Vårdkasarna tändes utefter kusten. På sin väg norrut brände ryssarna Galtströms järnbruk och skövlade Löruddens fiskehamn och Nandelstadt skrev i sina minnesanteckningar:
”…hwarföre jag skyndade mig åter till staden och jemte rapport till Löjtnant Lindstedt rådde honom att wid detta tillfälle hellre nyttja harwärjan, än att låta wåra bussar fåfängt uppoffras mot Fiendens myckenhet. I synnerhet som de adjungerade Stadsbor och Bönder icke torde wara att lita på, och intet Artillerie gafs att afhålla fiendens landstigning. Men Löjtnant Lindstedt ägde för mycket eld och brawoure att finna sig derwid”.

Nu hade Lindstedt, ledare och löjtnant för kavallerikompaniet inte själv sett flotteskaderns numerär och hoppades kanske att ett skjutande och trummande skulle avskräcka fienden från att landstiga i området. Tricket med att ensam slå på trumma och skjuta av musköter hade Paulus Scharff, kyrkoherden i Hölö prövat med synnerligen gott resultat. Enligt sägnen skulle han ha skrämt ryssarna från att landstiga söder om Stockholm 1719.

Ryssarna kommer
Näst efter middag anlände den ryska flotteskadern till Sundsvall.
Kraftigt artilleri, hade som sagt var, försvararna tyvärr inte tillgång till, vilket i annat fall skulle kunna verka dämpande på villigheten för ryssarna att landstiga. Nu kunde dessa obehindrat landsätta trupper vid Mon söder om staden. En del galärer anföll också med kanoneld rakt mot staden ”skiutandes längs gatorna och hwar han folk märka kunnat”. Samlade på torget stod de 60 jämtlandskavalleristerna och fick den fientliga kanonelden rakt på sig, och tillsammans med den, flygande torvor, stockar och stenar så att man blev tvungen att retirera ut ur staden till västra stadsbron.

Om Slaget vid Selånger, såsom Lt. Daniel von Nandelstadt mindes det i december 1771 (dvs femtio år efteråt)

”Han delte wåra Ryttare i 2:ne troppar. Jag med den ena blef qwar i Staden. Han afmarcherade och flanquerade Stadslöten, intils han med Kanonkulor från Ryska Galererne blef åter beledsagad till Staden, där wi på torget hade en sluten trouppe af 60 Ryttare. Därifrån delegerades wi med några Canonskott, så at jord, torfwor, stockar och stenar flögo öfwer oss. Under det at jag och Corporal Philfeldt med 2 man woro sysselsatta, at sätta eld på fyra lastade Köpmansskiepp, samt Magazins huset fult med Spanmål, Kött och fläsk, tjära och krut, tillika med 6 för Kronans ny byggda Galerer på det sådant ej skulle falla i fiendens händer, afmarcherade Rytteriet ur staden till wästra Stads bron, hwarest 200 stades borgare och båtsmän under 3:ne deras Officerare, samt 300 bönder under Major Fiant och Capitaine Löwing upkastat grafwar med Spanska Ryttare af qwistade granar till bröstwärn i tancke at här motta fienden men han war icke hälften kommen af sina Galerer, förrän sistnemnda wåra Combattanter intogo skogen och lämnade Rytteriet i sticket; när jag och Corporal Philfeldt kommo efter till berörde bro, war den raserad; Jag gaf min häst courage, så at han gick med mig öfwer älfwen, därifrån Philfeldt och hans häst måste af manskapet uphielpas. Wi marscherade undan de antågande Kosackerna något öfwer 1/4 mil till Kungsgården i Selånger Sokn där wi wände om och Kosackerna ryggade till förenämnda bro; när wi åter satt oss vid Walla gård blefwo wi af Ryska infanteriet omringade. Lieutnant Lindstedt blef skuten vid Walla port, som sedan fants vara skiedt af fem pistol kulor. Jag högg mig något längre fram, tills jag efter fem svårare blessyrer blef fången. — ”

”2:re trompetaren vid vårt Cawallerie, Johan Hindric Ruckteshell, en Curländare som följt med från decenten på Seland…hade mer än vanlig styrka och färdighet, så att han öppnade väg genom Ryska infanteriet för sig sjelf, jemte 10 à 12 Ryttare” —–

Nandelstadhs memoarer över drabbningen
År 1721 d. 24 maii ankom ifrån General Hammilton, som en chef commenderade Arméen wid Gefle, en extra påst till Sa: Lieutnanten Lindstedt, med ordres at han skulle hålla stånd wid Sundswals stad och conservera såwäl Staden som landet emot 15 à 1600 Ryssar, som torde försöka at landstiga. D. 25 maii bittida om morgonen tog jag 2: ne Ryttare med mig och giorde en ritt till Galtberget wid pass 1(8 mil utom staden, där Ryska Eskuadren skulle passera. Han fants bestå af 33 galerer, 33 lådjor och 33 slupar, alla full lastade med folck och krigsrustningar, som tycktes wida öfwerstiga det af General Hammilton nämnda antal.
Jag har bewistat finska Krigstillfälligheterna wid Capuriens och Kexholms Slott, Kymmenegård, Pelkane, Kyro och Kaumiström från år 1706 till 1716, samt Norska fälttåget 1718 och icke kändt den Krigslyckan, att äga hela sidor fulla af meriter och bewistade actioner, utan märcken deraf, eller hafwa sedt fienden i ögonen, dock war mig ofwan nemnde aspekt ganska brydsam, i anseende till wårt ringa manskap, hwarföre jag skyndade mig åter till staden och jemte rapport till Lieutnant Lindstedt rådde honom att wid detta tillfälle häldre nyttja harwärjan, än att låta wåra bussar fåfängt upoffras mot fiendens myckenhet, i synnerhet som de adjungerade Stadsboer och Bönder icke torde wara at lita på, och intet Artillerie gafs att afhålla fiendens landstigning; men Lieutnanten Lindstedt ägde för mycken eld och brawoure at finna sig derwid.
Han delte wåra Ryttare i 2:ne troppar. Jag med den ena blef qwar i Staden. Han afmarcherade och flanquerade Stadslöten, intils han med Kanonkulor från Ryska Galererne blef åter beledsagad till Staden, där wi på torget hade en sluten trouppe af 60 Ryttare. Därifrån delegerades wi med några Canonskott, så at jord, torfwor, stockar och stenar flögo öfwer oss. Under det at jag och Corporal Philfeldt med 2 man woro sysselsatta, at sätta eld på fyra lastade Köpmansskiepp, samt Magazins huset fult med Spanmål, Kött och fläsk, tjära och krut, tillika med 6 för Kronans ny byggda Galerer på det sådant ej skulle falla i fiendens händer, afmarcherade Rytteriet ur staden till wästra Stads bron, hwarest 200 stades borgare och båtsmän under 3:ne deras Officerare, samt 300 bönder under Major Fiant och Capitaine Löwing upkastat grafwar med Spanska Ryttare af qwistade granar till bröstwärn i tancke at här motta fienden men han war icke hälften kommen af sina Galerer, förrän sistnemnda wåra Combattanter intogo skogen och lämnade Rytteriet i sticket; när jag och Corporal Philfeldt kommo efter till berörde bro, war den raserad; Jag gaf min häst courage, så at han gick med mig öfwer älfwen, därifrån Philfeldt och hans häst måste af manskapet uphielpas. Wi marscherade undan de antågande Kosackerna något öfwer 1/4 mil till Kungsgården i Selånger Sokn där wi wände om och Kosackerna ryggade till förenämnda bro; när wi åter satt oss vid Walla gård blefwo wi af Ryska infanteriet omringade. Lieutnant Lindstedt blef skuten vid Walla port, som sedan fants vara skiedt af fem pistol kulor. Jag högg mig något längre fram, tills jag efter fem svårare blessyrer blef fången.
Och ehuru jag nu på min ålder nog kan finna, at folcködning i fåfänga och när öfwerstens afsigt icke dermed winnes, är föga hedrande, så hade dock min ungdom och ifwer den tijden någon satisfaction deri, att wäl flere af fienden ned stöttes för min långa Wärja, af de då brukelige. 2:re trompetaren wid wårt Cavallerie Johan Hindric Ruckteschell, en Curländare som fölgt med frå decenten på Seland, och år 1740 i armod dödde på Trompetare bostället Sillje i Rödön och Jämtland,
hade mer än vanlig styrka och färdighet, så att han öppnade wäg genom Ryska infanteriet för sig sielf, jemte 10 a 12 Ryttare, som kommo undan på wägen mot Jemtland, utan widare olägenhet, än att de efterste af dem fingo några lätta styng af de efter trängande Kosackerna. Alla öfrige af wår ringa trouppe blefwo nedsablade på landswägen wid Walla, utom Lieutnant Lindstedt jag, som då war Cornett, samt Corporal Pihlfeldt, begge trompetarna och fyra gemena, som fördes fångna först till Sundswall och sedan till Pettersburg, hwarefter erfors, at Ryska flottan haft 7000 man infanterie och 600 Kosacker, under General Laskis commando. Lindstedt dödde af sine blessyrer den 12 Junii därpå följande; men wi öfriga återkommo till Swerrige efter 10 månaders fångenskap. Innan Ryssarne afseglade bärgade de först sina döda och blesserade, hwilka wäl woro så många om icke flera än å wår sida; den Koppar, tenn och andra siunkande waror som Sunswalls borgerskap nedsänkt i ån, blefwe af Ryssarne med not uppfiskade; Staden sattes i brand, allenast blef Kyrkan skont. Bland de wåra döda som skulle begrafwas, war ock Qwartermästaren Candreijer, hwilken wid, och lefde öfwer år 1730. Mera kan jag mig icke påminne om denne ledsamma affären.
Heljesund den 20 December 1771.
Daniel von Nandelstadt
Lieutnant