””Har du nå bröd idag, bagardjävul”?” – Petrus Gillberg om Branden 1888.

1953-06-07 En gammal Sköns-bo berättar sina minnen (ST 6 juni 1953 via Sundsvallsminnen
Någon har sagt att varje gammal persons liv på ett eller annat sätt är ett stycke historia. När Petrus Gillberg, Gudmundsbyn, Skön, – 78 år men vid god vigör – talar om sina minnen och sitt liv, måste man åtminstone för hans del instämma i detta påstående.
”Min far var från Gillberga socken i Värmland och tog namnet Gillberg efter sin hemsocken, berättar Petrus Gillberg. Han flyttade till Skön på 1870-talet där han började med skomakeri, gjorde storstövlar till sjöfolk och flottningsarbetare. På 1880-talet startade han diversehandel och bageri i Gångviken; i bageriet arbetade tidvis 10 man.
Den 25 juni 1888, jag var då 13 år, for jag tillsammans med min far till Sundsvall för att hämta varor och den resan minns jag ty det var ju den dagen gamla Sundsvall brann. Vi hade häst och vagn med oss och lastade paket hos osthandlare Hallström på Storgatan när någon skrek att elden var lös. Ja, vi märkte snart att det dystra, olycksbådande ropet var sant. Den västliga vinden förde redan en frän brandlukt till våra näsborrar och väst på stan vältrade tunga rökmoln upp över husen. Allt eftersom elden spred sig ökades villervallan. Folk grät och skrek, kom springande med sina knyten eller bylten under det de ropade och frågade vart de skulle ta vägen. Det var ingen som svarade dem. Man drog ut möbler och husgeråd på gatorna och bar ut varor ur affärerna.
Det gällde att skynda sig och i hög fart skramlade vi därför iväg över kullerstenarna till Dahlmans för att hämta tyger. Där träffade vi lagerchefen André och A. G. Dahlman, som var en liten, fin och hygglig karl med mörka polisonger. Han var lugn och sansad, där han stod bland balar och säckar fulla av tyger.
– Lasta på det som går, sade Dahlman.
– Nej, det är ju inte uppskrivet, invände André.
– Det får vi reda på sedan av Gillberg, avgjorde Dahlman och klappade min far på axeln.
Så vi hjälptes vi åt och vräkte på ett väldigt lass med tyger i balar eller lös buntar. Min far räckte mig så tyglarna och gav mig en sträng befallning att oförtövat och utan minsta tidspillan köra hem lasset, han skulle själv hjälpa till inne i staden.
Vid Storbron var det en väldig trängsel. Bron var då smalare än nu, såpass att två fordon kunde komma förbi varann, men med mitt stora lass blev bron nästan blockerad. Folket på bron grät och svor när mitt lass hejdade deras brådskande framfart. Man knöt händerna och spottade på mig.
På andra sidan bron såg jag mig tillbaka. Elden drog sig då mot kyrkan. Luften var full av gnistor eller eldflagor, stora sjok av tjärpapp drog förbi. Vid bron ökades trängseln alltmer, det myllrade av folk som hojtade och skrek. När jag en sista gång betraktade det hysteriska virrvarret, erinrade jag mig plötsligt hur jag ibland med en käpp petat i myrstackar. På hemresan såg jag hur Alnö kyrka brann och hörde när klockorna ramlade ner.
Efter branden var Sundsvall utan bröd eftersom bagerierna också hade förvandlats till ruinhögar. I ett och ett halvt års tid måste jag därför dagligen köra ett lass med bröd in till stan från min fars bageri.
Då var Stadsbacken som ett tältläger. Somliga kokade sin mat utanför tälten, andra levde på torrskaffning, men alla köpte sitt bröd av mig, även Rullan och Tivoli. På torget stod stånd vid stånd och där trängdes folk, man köpte och man sålde. När jag kom körande in på det knaggliga torget för att sälja mitt bröd och vattna hästen vid statyn, möttes jag alltid av samma tillrop från brödkärringarna.
”Har du nå bröd idag, bagardjävul”?
Men det var bra gummor, hederliga och rejäla med betalningen, fast väl grovkorniga.
Med det var ett hårt liv för en 13-åring. Vid 5-tiden startade jag hemifrån följd av min mors böner och förmaningar. Var det mörkt gick min far före med en lykta och lyste mig ut på landsvägen under det han gav mig några sista order för dagens affärer. Merändels var det sent och mörkt när jag skulle fara hem, alltid var jag trött. Många kyliga höstkvällar sov jag bland mina tomlådor, hästen fick klara sig bäst han ville. Men jag var bekymrad över de pengar jag bar på mig, som noga skulle redovisas vid hemkomsten och utan mina föräldrars vetskap köpte jag därför en revolver.
Jag hade somnat till en kväll på hemresan när jag väcktes i Stadsbacken av ett förfärligt oväsen. Framför mej skymtade i mörkret ett åkdon med flera män i, som skrek och svor. Min häst den stora, svarta hingsten Ola stegrade sig och gnäggade vilt. Jag var yrvaken och uppskrämd, men uppfattade snabbt att vi höll på att falla i rövarhänder. Hastigt drog jag revolvern och fyrade av ett skott mot de förmenta rövarna. De ögonblick som nu följde räknar jag till de gräsligaste under min långa levnad. Först nu begrep jag vad som verkligen stod på. Min hingst, som gick för lösa tömmar, stegrade sig och gjorde närmanden till hästen framför, ett vackert sto. I skjutsen åkte länsman Sjöstedt, häradshövding Ölander samt Ola Näslund i Ljusta. Den uppsträckning, som nu bestods mej går knappast att tala om. Jag önskade att jag haft vingar så jag kunnat flyga därifrån eller att jorden rämmnat och uppslukat mej. Inget sådant hände dock. Länsman ryckte av mig revolvern och försökte vrida om näsan på mig.
Det var med största motvilja jag följande dag besökte dessa herrar för att enligt order be dem om ursäkt. Jag trodde länsman skulle ge mej spö när jag kom in. Han spände ögonen i mej och höll en dundrande straffpredikan. Den som kände länsman Sjöstedt, glömmer inte hans ögon. De var genomträngande och stora. Efter den händelsen blev länsman min vän och beskyddare, men min revolver fick jag aldrig igen.
Efter några år i min fars affär startade jag som 19-åring tillverkning av järnmanglar, som då var en nyhet. Mitt patent på denna tillverkning såldes efter en tid till Andersson och Vidmark. Under åren 1897-1906 ägde jag Finsta bryggeri och hade då sex arbetare samt fem hästar som drog ut dricka.
Från den tiden minns jag en finne som hette Glader. Han var en vandringsman, som alltid infann sig på hösten när det blev för kallt att ligga i lador, men när det blev vår drog han ut efter landsvägen. När han kom, tog han självmant in i stallet där han skötte om hästarna. Han påstods kunna en hel del mer än vanligt folk och erbjöd sig även att lära mig en del av de fördolda vetenskaperna, men i så fall skulle jag en natt följa honom in i kyrkan.
Nåväl, jag tog honom på orden och en sen kväll gick vi upp till Sköns kyrka. Väl framme erkänner jag att det började kännas kusligt och jag vägrade att följa med in. Jag är inte säker på hur Glader bar sig åt men kyrkporten gick upp och han stegade in. Elektrisk belysning fanns ej, men det egendomliga var, att i samma stund som Glader gick in, blev hela kyrkan upplyst.
Vid de här tiderna före sekelskiftet hörde man liksom nu talet om att allting var så dyrt.
Då vill jag minnas att mjölkpriset var 12 öre och strömmingen kostade 3 kr fjärdingen. En skrinda ved om en halvfamn kostade likaledes 3 kr. Av detta lass behöll säljaren ett vedträ om veden var såld till stan. Av erfarenhet visste man nämligen att körkarlen behövde ett slagvapen för att freda sig mot allsköns slödder vid utfärden från Sundsvall.
Under bryggeritiden fick jag en dag 50 säckar havre till Skönviks kaj från Thelin o. Lundkvist i Sundsvall.
På morron kom den, som skulle köra ut dricka, med den rapporten att hästen Siam var selbruten och att han således inte kunde köra ut den dagen. Jag sade åt honom att han kunde köra om han använde en silja (en dragrem över bröstet) i stället för lokar på hästen. När jag gick in i foderstallet för att hämta remmen såg jag att 6 av de 50 havresäckarna som jag lagt in där var borta. Detta var nu lite märkvärdigt enär jag visste att stallet varit låst och låset ej syntes uppbrutet. I stället för att polisanmäla stöden bestämde jag mig för att anlita den beryktade Fillagubben.
Då jag inte kände honom var det med en viss nyfikenhet jag steg in i hans kammare. Personen framför mig var en grovlemmad 70-åring, gråhårig, prydd med helskägg. I mitt tycke såg han ganska grym ut. Jag talade inte om vilket ärende jag hade och Fillagubben gjorde endast en fråga men trots detta fick jag vara med om något mycket egendomligt. Sedan må den som vet mer än mej förklara det, tala om vidskepelse o.s.v.
Gubben frågade om jag hade sprit med mej och det måste man ju ha med vid dylika besök. Han hade ett vitt papper på bordet och tog fram två spetsglas vilka han fyllde till hälften.
– Jag dricker inte, sade jag.
– Drick ur, det gör ingenting, sade han. Vi drack ur glasen. Sedan fyllde han sitt glas på nytt och sade:
– Titta i glaset över min vänstra axeln så får ni se om ni känner igen nån.
När jag gjorde så, såg jag en tydlig mansbild i glaset och jag kände den person jag såg. Gubben satt nu tyst en stund och såg i glaset men så började han berätta.
– Ser man på, han tar en kofot och bryter krampan ur väggen, nu går han in, han sätter axeln under och bär ut en säck, nu kommer han igen och tar en till.
Så fortsatte han och räknade till sex säckar. Gubben sade nu att den som tagit säckarna också skulle få lämna tillbaka dem. Men jag skulle ingenting säja. När jag fick igen säckarna skulle jag låtsas som om ingenting hänt.
Några dagar senare fick jag besök av den person vars bild jag sett i glaset. Han tittade ner i golvet och frågade var han skulle lägga säckarna.
– Lägg dem på stallbron du så tar jag rätt på dem sen, svarade jag.
Av flera orsaker nedlade jag mitt bryggeri. Jag reste på Finland där jag köpte upp livkor för Åkesson i Sundsvall. På dessa resor var jag med om äventyr av olika slag. Men vad jag särskilt kommer ihåg är en händelse från hösten 1909 då en tillfällighet räddade min last och mitt liv.
Jag var då i närheten av Kaskö där jag köpte en hel del kor som skulle lastas på Falken. När jag var på väg till Kaskö med ett kretursdrev inträffade en hel serie till synes oförklarliga händelser eller missöden, som hade den effekten att jag blev försenad. Efter många vedermödor kom jag fram till Kaskö men då hade Falken – den båt jag skulle resa hem med – avseglat. Det blev nu en hel del besvär med att skaffa stallrum, foder o.s.v. och jag grämde mig bittert över min envisa otur.
Mellan Kaskö och Wasa gick Falken till botten med man, kreatur och allt. Endast Henriksson från Skönsberg blev räddad. Även han hade köpt upp kor i Finland. Han band fast sig i masttoppen, som var ovan vattenytan och i den ställningen fick han sitta ett helt dygn.
De lärdomar jag inhämtade under resorna i Finland omsatte jag för egen del när jag på hemtrakten startade en charkuterifabrik. I denna arbetade tre man och jag hade flera hästar som drog ut varor i distriktet. Allt som allt har jag under mina olika affärsföretag ägt trettiosju hästar.
Men när året 1932 bröt in då var också tiden inne för mej att avveckla min rörelse och dra mig tillbaka från affärslivet.
Ja, så berättar Petrus Gillberg. Åren ha rullat hän och han är gammal vorden. Det är nu länge sen han selade av och lade ifrån sig tyglarna. Men trots åldern är han ännu vital och följer noga med dagens händelser och vad som sker ute i världen. Han har fortfarande många intressen. Ännu sköter han själv sitt hushåll och sitt hem. Och känner väl till att arbetet är bästa medlet för den som vill hålla sig i form och leva länge. Ty han vet att det ligger en djupare mening eller betydelse i de orden: ”När det som bäst har varit har det varit mödor och arbete.”
Hj. Sjölund
(Källa: Sundsvalls Tidning 1953-06-07)”

Branden88

Annonser

ELDEN SLÖK STA’N: 1888 års Sundsvallsbrand samtida beskriven i KM (Länsstyrelsens) femårsberättelser 1886-90. Del 1 av 3.

Sundsvalls stad har i sin historia från gångna skeden icke
att förtälja om någon vigtigare, på samhällets alla områden mera
djupt ingripande händelse än eldsvådan derstädes måndagen den
25 juni 1888.
Väl var den eldsvåda, hvaraf staden den 7 september 1803
hemsöktes, då inom 5 timmar 211 gårdar nedbrunno och 270
familjer med 900 menniskor blefvo husvilla, svår och till sina
följder mera kännbar än den, som inträffade 1888, emedan, emot
hvad förhållandet var sistnämnda år, endast en ringa del af den
uppbrunna fasta och lösa egendomen var år 1803 mot brand försäkrad,
så att hela samhället bragtes i en sådan fattigdom, att
flere årtionden erfordrades för att utplåna spåren af densamma,
men i fråga om omfånget samt mängden och värdet af den förstörda
egendomen äfvensom antalet brandskadade kan 1803 års
eldsvåda icke komma i jemförelse med den af år 1888, och med
hänsyn till den fullständiga omgestaltning af samhället, som den
orsakat, torde en sammanträngd redogörelse för densamma här
vara på sin plats.

elden-1888.png

Till en början torde då böra erinras, att den för Sundsvalls
stad före 1888 års brand gällande plan i följd af lokala förhållanden
var långsträckt och smal samt utefter hela sin längd
genomskuren af Selångersån. Stadsdelen norr om ån, benämnd
Norrmalm, innehöll i en enkel rad byggnadsqvarter 43 tomter,
de flesta bebygda med envåningshus af trä jemte 9 magasin,
likaledes af trä, liggande i rad utefter ån. Söder om ån låg
den egentliga stadsdelen. Närmast hamnen mellan denna och
kyrkbacken var stadsplanen bredast. Genomskuren af 8 gator,
var den här indelad i 48 byggnadsqvarter och 10 magasinsqvartcr,
innehållande 271 byggnadstomter och 24 magasinstomter.
På kyrkbacken midt i dalgången låg kyrkan, och vester derom
parallelt med Selångersån lågo 28 byggnadsqvarter med 114
gårdar. På norra sluttningen af Södra Stadsberget och skild
från den egentliga staden genom de så kallade södra vretarne,
låg då, som ännu, en annan med faststäld plan försedd stadsdel,
benämnd Stenhammaren, samt öster derom, på gränsen mot
Skönsmon, en förstad till Sundsvall, kallad Stadsmon.
Med undantag af kyrkan, elementarläroverkshuset för gossar,
tullhuset, nederlagspackhuset, stadshuset, Sundsvalls enskilda
banks hus och några få andra, enskilda personer och korporationer
tillhöriga hus, voro alla öfriga byggnader i staden före
branden uppförda af trä.
Måndagen den 25 juni i middagsstunden kl. 12:35 tillkännagåfvo
klämtslag, att eld utbrutit i stadens vestra del. Gynnad
af en cyklonartad storm och långvarig torka, spred sig elden med
förfärande hastighet till några å enkan Styfs och en närbelägen
gård befintliga magasin.
»Redan nu», säges träffande i tidningen Sundsvalls-Posteu
för den 30 juni 1888, »då det legat i mensklig makt att hejda
eldens vidare framfart, klagades öfver brist på vatten; vattenledningen,
hvars rör icke hade samma genomskärning i vestra
stadsdelen som i den öfriga delen af staden, förmådde icke gifva
tillräckligt med vatten, och någon ångspruta hade man icke.
Sedan elden här, så att säga, fått fast tag, var det knappast
att hoppas att genom egna åtgöranden kunna hejda dess vidare
framfart. Det rådde nemligen en stark nordvestlig storm, som
prisgaf hela den öfriga vackra och välbygda staden till offer åt
eldens och vindens godtycke. Sedan några hus brunnit, kastades
eldbränder ett par tusen fot och antände gamla telegrafhuset omkring
150 fot från allmänna läroverket. Härifrån delade sig
elden i tvenne grenar, den södra, som från gamla telegrafhuset
drog ned öfver Köpmans- och Trädgårdsgatorna, samt den norra,
som följde längs ån.

Hur dog sydligaste samerna i Sverige ut?

Av Peter Ericson 2018

Så varför dog (så att säga) svenska samerna ut i söder?

Tack vare en sedvanligt genomtänkt fundering av en hedersman och följare M. Sandin på Saepmie Times-sidan på Facebook och det resonemang dom därpå följde, framstod saken i nytt ljus,
Marken mutades in.
 
Av vad vi sett i norra X och (hela) Y-län (ofta ett och samma län i den aktuella tiden, ca 1650-1850) är att samerna ofta fick fortleva och verka trots alla rensningar och trots all den klappjakt och förföljelse som så ofta rådde söderut.

Visserligen tvingades man in i ett väl i deras eget tycke slavliknande sockenlappssystem – med de flesta sockenlappar inom ett område från Siljan nedåt Äppelbo och Bergslagen via nordvästra Uppland och hela vägen upp till och med Ångermanbalen och Hössjö i Ume landsförsamling (inklusive centrala, östra Jämtland med Storsjöbygden
hittade mycket snart ett system där man samarbetade och flyttade runt, nomadiserade enligt helt eller delvis samma system som man hade gjort tidigare.

 
Storskiftena genomfördes ju sedermera upp till Sveriges mitt och en bit till i kustlänen. Efter dessa blev det långt svårare: det sammanfaller ganska precis med bofashetstvången som ledde till det långsamma holocaust som till slut tog kål på kust-, sjö- sydliga skogssamerna och s k sockenlapparna.
Vad som händer efter att kvarvarande sydliga samerna och kust- och kustnära samerna tvingats in i små, dragiga (ofta ohyggligt trånga) torp är att 80-90% av spädbarnen dör; överdödligheten i barnsäng och lungrelaterade sjukdomar tar kål på dessa samer.
 
När sedan laga skiftet kom runt 1825, torde det i ännu högre grad markera slutpunkten för t ex interregionala eller mellansocknes rörelser hos sydligaste samerna.

Peter Ericson 29 oktober 2018

jnilsson ådalsliden

 
BILDEN föreställer Johan Nilsson, kallad den siste s k sockenlappen (åtminstone där). Från Forsnäs i Ådals-Liden, Ångermanland. Via Murberget.

Sundsvalls och Sveriges ”samiska självbild”, kustvinterbete och ånyo frågan om vår vall var en kustskogssamisk renvall? Del 1/3. Några nedslag!

—– Sofia Gisbergs första skiss till Vängåvan såg ut sålunda: ”Där var delfinerna norrländska laxar, lejonen var renar, och grankvistar prydde verket. Men den godkändes inte”. —–

Jag tog en liten fika i ”Sofia Gisbergs hus” igår; dvs vid Pressbyrån närmast Navet.
Det var ju allså hon som skapade Vängåvans fontänskulpur. Det, och denna artikel – https://www.dt.se/artikel/kultur/konst/konstnarerna-som-gav-oss-bilden-av-medelpad – fick igång tankeverksamheten på allvar…

Börjar med några axplocksvisa nedslag:

1886: Sofia Gisbergs första skiss till Vängåvan såg ut sålunda: ”Där var delfinerna norrländska laxar, lejonen var renar, och grankvistar prydde verket. Men den godkändes inte”. 

1882: En samisk familj eller sijte/del av sijte deltog i den stora Sundsvallsutställningen 1882. De ska ha slagit upp sitt läger vid det gamla hamnnära Finntorget.

1897: Den dåförtiden (javel, även numera) mycket ansedde konstnären Johan Tirén, född i ångermanlandska Själevad men uppvuxen i jämtlandska Oviken, rest upp från Stockholm i akt och mening att avporträttera samiska sijther i Selånger inför den stora Stockholmsutställningen 1897. Denna grupp jämtlandssamer befann sig en bit bortom Hällomberget; och det tyckte den illustre konstnären var för avsides; så han fick vintergruppen att dra sig nedåt bygden.

edvd-lundholm.pngSamer_äldre-bildNobel_Prize_Diploma_Fritz_Haber_1918Gisberg2Soofia BHT73_2017

sg

1857 På Gustaf Liunggrens karta är Lapploken tydligt utsatt på Norra stadsberget.

Samma år reser Bayard Taylor omkring i trakten på sin väg norrut, bjuds på renkött och ser folk bära samiska renskinnspälsar på torget.

1841 och många andra årtal beskrivs samiska vintervistelser i trakten

1799 möter Clarke samer som skeppar ut renar per båt till Alnön, mitt i sommaren. År 1718 hade de la Motraye just missat vintersamerna pga sin avstickare i Storsjöbygden.

1809 i september beskrivs hur ryska desertörer på marsch söderut på landsvägen söder om Sundsvall försöker stjäla renar, men hindras av lokala bönder och tjänstgörande fånggevaldiger.

1827 noteras samiska visten på lantmäterihandlingar, helt nära staden.

1864 och 1866 passerar dåtida legendariska Maria Magdalena Matsdotter: vårvintern 1864 på skidor och hösten 1866 per ångbåt.

Utöver detta finner vi smockfullt med noteringar i ministerialböckerna; såsom t ex 1810 års sockenlapp i Birsta, som heter Sivert Nilsson; vi ser att sjösamer, stadskappar och skogssamer tillsammans med kustskogssamer håller sig bl a i Skön, Timrå, på Alnön i Njurunda, i Årskogens berömda viste från 1789 liksom ofta sommartid i Selånger. I Sättna finner vi renägare och i Hälsingland har vi som vi tidigare i bloggen tittat på ca tusen renar år 1790-1800.

Självbilden i kommande avsnitt, och en ihopslagen summa summarum i nästkommande.

Bildkavalkad med bl a Edvard Lundholms unika foto på ett pre-1888-stadsbranden-Vängåvan-foto, Sofia Gisbergs Nobelprisdiplom från 1920 samt anonyma samer på vinterbete i Sundsvallstrakten åren kring 1900.
Sist Sofia Gisberg från denna källa: http://www.hv-textil.se/var-historik/bildarkiv/sofia-gisberg-1854-1926/
Bildkällor i övrigt i del 3.

Kurs för anställda, chefer och företagare i Sollefteå, Kramfors och Härnösand!

Lär dig ”allt” om samernas historia och dagens näringar i Västernorrland!
Del 1: Med Bernt Ove Viklund och Peter Ericson.

VÄLKOMNA ATT ANMÄLA DIN AVDELNING, GRUPP OSV!
Obs Åsele har egen prislista!

Social prissättning (ex bra pris för pensionärer som deltager som privatpersoner) och specialpris för intresserade skolklasser!

Anmäl till Peter Ericson

saepmieforskning@gmail.com

INFO sjuttielva

Slaget vid Selånger 25 maj 1721. Omringade i Valla. 77 man emot 8 000 anfallande fiender.

I väntan på en Sundsvallsblogg får jag bjuda på inlånat – spännande! – material om Slaget vid Selånger 1721.

Hade ej alls till fullo insett vilka hjältar som försvarade (försökte försvara) stan 1721; tyvärr med en skral skara oförberedda och illa utrustade båtsmän och bönder… Merendels jamtar från Storsjöbygden inklusive en hel del krigsveteraner.
Styrkeförhållandena ca 230 inkl medelpadingarna, 77 st kvar sedan hälften flytt/8000 ryssar (99 skepp)

Huvuddelen av materialet kommer från bloggen Tailor & Arms, och en text av  Anders Larsson som tituleras: ” Det sista Karolinska slaget vid Sundsvall/Selånger år 1721″ (2016).   https://www.tailorandarms.com/2016/04/25/273/
– Läs den! Detta är bara en blek återgivning!
Larssons material finns också här, i Anders informerarhttps://www.tailorandarms.com/category/anders-informerar/

Jan Norrman SelångerSelånger. Foto: Jan Norrman för Raä. Creative Commons.


Sundsvall försommaren 1721

År 1721 hade återigen en rysk galärflotta siktats utefter Norrlandskusten på sin väg norrut. Länsstyrelsen som vid denna tid låg i Gävle bestämde att sända major Johan Henrik Fieandt till Sundsvall för att organisera stadens försvar. Väl framme satte Fieandt upp en försvarstyrka bestående av 80 båtsmän från Första Norrlands båtsmanskompanis andra del under befäl av kommendör Herman Wibbling, som vid denna tid fanns i staden för att utgöra besättningar på två större och fyra mindre nybyggda galärer, samt avdelningen om 80 ryttare från Jämtlands kavallerikompani och ett allmogeuppbåd om cirka 150 man. Fieandt hade dock hoppats på att 700–800 man skulle kunna uppbådas av allmoge och stadsbor och skrev i bittra ordalag efter striden om medelpadingarnas oförmåga och vilja.  (Wikipedia)

Ryttarkompaniet, under löjtnant Johan Lindstedts befäl, var strandvakt i Sundsvall. 25 av ryttarna var veteraner från Armfelts tåg mot Norge, vissa även från Finland och Baltikum, men majoriteten av ryttarna var nyrekryterade bönder som fyllt luckorna efter katastrofen på Öjfjället. (ibid)
Tidigt om morgonen den 25 maj år 1721 red premiärkornetten vid Jämtlands kavallerikompani Daniel von Nandelstadt med två meniga ryttare i sporrsträck till Galtberget söder om Sundsvall. Där väntades en rysk flotteskader passera inom kort. Nandelstadt siktade snart flotteskadern och konstaterade att:
”Han fants bestå af 33 galerer, 33 lådjor och 33 slupar, alla fullastade med folk och krigsrustningar”.

Vårdkasarna tändes utefter kusten. På sin väg norrut brände ryssarna Galtströms järnbruk och skövlade Löruddens fiskehamn och Nandelstadt skrev i sina minnesanteckningar:
”…hwarföre jag skyndade mig åter till staden och jemte rapport till Löjtnant Lindstedt rådde honom att wid detta tillfälle hellre nyttja harwärjan, än att låta wåra bussar fåfängt uppoffras mot Fiendens myckenhet. I synnerhet som de adjungerade Stadsbor och Bönder icke torde wara att lita på, och intet Artillerie gafs att afhålla fiendens landstigning. Men Löjtnant Lindstedt ägde för mycket eld och brawoure att finna sig derwid”.

Nu hade Lindstedt, ledare och löjtnant för kavallerikompaniet inte själv sett flotteskaderns numerär och hoppades kanske att ett skjutande och trummande skulle avskräcka fienden från att landstiga i området. Tricket med att ensam slå på trumma och skjuta av musköter hade Paulus Scharff, kyrkoherden i Hölö prövat med synnerligen gott resultat. Enligt sägnen skulle han ha skrämt ryssarna från att landstiga söder om Stockholm 1719.

Ryssarna kommer
Näst efter middag anlände den ryska flotteskadern till Sundsvall.
Kraftigt artilleri, hade som sagt var, försvararna tyvärr inte tillgång till, vilket i annat fall skulle kunna verka dämpande på villigheten för ryssarna att landstiga. Nu kunde dessa obehindrat landsätta trupper vid Mon söder om staden. En del galärer anföll också med kanoneld rakt mot staden ”skiutandes längs gatorna och hwar han folk märka kunnat”. Samlade på torget stod de 60 jämtlandskavalleristerna och fick den fientliga kanonelden rakt på sig, och tillsammans med den, flygande torvor, stockar och stenar så att man blev tvungen att retirera ut ur staden till västra stadsbron.

Om Slaget vid Selånger, såsom Lt. Daniel von Nandelstadt mindes det i december 1771 (dvs femtio år efteråt)

”Han delte wåra Ryttare i 2:ne troppar. Jag med den ena blef qwar i Staden. Han afmarcherade och flanquerade Stadslöten, intils han med Kanonkulor från Ryska Galererne blef åter beledsagad till Staden, där wi på torget hade en sluten trouppe af 60 Ryttare. Därifrån delegerades wi med några Canonskott, så at jord, torfwor, stockar och stenar flögo öfwer oss. Under det at jag och Corporal Philfeldt med 2 man woro sysselsatta, at sätta eld på fyra lastade Köpmansskiepp, samt Magazins huset fult med Spanmål, Kött och fläsk, tjära och krut, tillika med 6 för Kronans ny byggda Galerer på det sådant ej skulle falla i fiendens händer, afmarcherade Rytteriet ur staden till wästra Stads bron, hwarest 200 stades borgare och båtsmän under 3:ne deras Officerare, samt 300 bönder under Major Fiant och Capitaine Löwing upkastat grafwar med Spanska Ryttare af qwistade granar till bröstwärn i tancke at här motta fienden men han war icke hälften kommen af sina Galerer, förrän sistnemnda wåra Combattanter intogo skogen och lämnade Rytteriet i sticket; när jag och Corporal Philfeldt kommo efter till berörde bro, war den raserad; Jag gaf min häst courage, så at han gick med mig öfwer älfwen, därifrån Philfeldt och hans häst måste af manskapet uphielpas. Wi marscherade undan de antågande Kosackerna något öfwer 1/4 mil till Kungsgården i Selånger Sokn där wi wände om och Kosackerna ryggade till förenämnda bro; när wi åter satt oss vid Walla gård blefwo wi af Ryska infanteriet omringade. Lieutnant Lindstedt blef skuten vid Walla port, som sedan fants vara skiedt af fem pistol kulor. Jag högg mig något längre fram, tills jag efter fem svårare blessyrer blef fången. — ”

”2:re trompetaren vid vårt Cawallerie, Johan Hindric Ruckteshell, en Curländare som följt med från decenten på Seland…hade mer än vanlig styrka och färdighet, så att han öppnade väg genom Ryska infanteriet för sig sjelf, jemte 10 à 12 Ryttare” —–

Nandelstadhs memoarer över drabbningen
År 1721 d. 24 maii ankom ifrån General Hammilton, som en chef commenderade Arméen wid Gefle, en extra påst till Sa: Lieutnanten Lindstedt, med ordres at han skulle hålla stånd wid Sundswals stad och conservera såwäl Staden som landet emot 15 à 1600 Ryssar, som torde försöka at landstiga. D. 25 maii bittida om morgonen tog jag 2: ne Ryttare med mig och giorde en ritt till Galtberget wid pass 1(8 mil utom staden, där Ryska Eskuadren skulle passera. Han fants bestå af 33 galerer, 33 lådjor och 33 slupar, alla full lastade med folck och krigsrustningar, som tycktes wida öfwerstiga det af General Hammilton nämnda antal.
Jag har bewistat finska Krigstillfälligheterna wid Capuriens och Kexholms Slott, Kymmenegård, Pelkane, Kyro och Kaumiström från år 1706 till 1716, samt Norska fälttåget 1718 och icke kändt den Krigslyckan, att äga hela sidor fulla af meriter och bewistade actioner, utan märcken deraf, eller hafwa sedt fienden i ögonen, dock war mig ofwan nemnde aspekt ganska brydsam, i anseende till wårt ringa manskap, hwarföre jag skyndade mig åter till staden och jemte rapport till Lieutnant Lindstedt rådde honom att wid detta tillfälle häldre nyttja harwärjan, än att låta wåra bussar fåfängt upoffras mot fiendens myckenhet, i synnerhet som de adjungerade Stadsboer och Bönder icke torde wara at lita på, och intet Artillerie gafs att afhålla fiendens landstigning; men Lieutnanten Lindstedt ägde för mycken eld och brawoure at finna sig derwid.
Han delte wåra Ryttare i 2:ne troppar. Jag med den ena blef qwar i Staden. Han afmarcherade och flanquerade Stadslöten, intils han med Kanonkulor från Ryska Galererne blef åter beledsagad till Staden, där wi på torget hade en sluten trouppe af 60 Ryttare. Därifrån delegerades wi med några Canonskott, så at jord, torfwor, stockar och stenar flögo öfwer oss. Under det at jag och Corporal Philfeldt med 2 man woro sysselsatta, at sätta eld på fyra lastade Köpmansskiepp, samt Magazins huset fult med Spanmål, Kött och fläsk, tjära och krut, tillika med 6 för Kronans ny byggda Galerer på det sådant ej skulle falla i fiendens händer, afmarcherade Rytteriet ur staden till wästra Stads bron, hwarest 200 stades borgare och båtsmän under 3:ne deras Officerare, samt 300 bönder under Major Fiant och Capitaine Löwing upkastat grafwar med Spanska Ryttare af qwistade granar till bröstwärn i tancke at här motta fienden men han war icke hälften kommen af sina Galerer, förrän sistnemnda wåra Combattanter intogo skogen och lämnade Rytteriet i sticket; när jag och Corporal Philfeldt kommo efter till berörde bro, war den raserad; Jag gaf min häst courage, så at han gick med mig öfwer älfwen, därifrån Philfeldt och hans häst måste af manskapet uphielpas. Wi marscherade undan de antågande Kosackerna något öfwer 1/4 mil till Kungsgården i Selånger Sokn där wi wände om och Kosackerna ryggade till förenämnda bro; när wi åter satt oss vid Walla gård blefwo wi af Ryska infanteriet omringade. Lieutnant Lindstedt blef skuten vid Walla port, som sedan fants vara skiedt af fem pistol kulor. Jag högg mig något längre fram, tills jag efter fem svårare blessyrer blef fången.
Och ehuru jag nu på min ålder nog kan finna, at folcködning i fåfänga och när öfwerstens afsigt icke dermed winnes, är föga hedrande, så hade dock min ungdom och ifwer den tijden någon satisfaction deri, att wäl flere af fienden ned stöttes för min långa Wärja, af de då brukelige. 2:re trompetaren wid wårt Cavallerie Johan Hindric Ruckteschell, en Curländare som fölgt med frå decenten på Seland, och år 1740 i armod dödde på Trompetare bostället Sillje i Rödön och Jämtland,
hade mer än vanlig styrka och färdighet, så att han öppnade wäg genom Ryska infanteriet för sig sielf, jemte 10 a 12 Ryttare, som kommo undan på wägen mot Jemtland, utan widare olägenhet, än att de efterste af dem fingo några lätta styng af de efter trängande Kosackerna. Alla öfrige af wår ringa trouppe blefwo nedsablade på landswägen wid Walla, utom Lieutnant Lindstedt jag, som då war Cornett, samt Corporal Pihlfeldt, begge trompetarna och fyra gemena, som fördes fångna först till Sundswall och sedan till Pettersburg, hwarefter erfors, at Ryska flottan haft 7000 man infanterie och 600 Kosacker, under General Laskis commando. Lindstedt dödde af sine blessyrer den 12 Junii därpå följande; men wi öfriga återkommo till Swerrige efter 10 månaders fångenskap. Innan Ryssarne afseglade bärgade de först sina döda och blesserade, hwilka wäl woro så många om icke flera än å wår sida; den Koppar, tenn och andra siunkande waror som Sunswalls borgerskap nedsänkt i ån, blefwe af Ryssarne med not uppfiskade; Staden sattes i brand, allenast blef Kyrkan skont. Bland de wåra döda som skulle begrafwas, war ock Qwartermästaren Candreijer, hwilken wid, och lefde öfwer år 1730. Mera kan jag mig icke påminne om denne ledsamma affären.
Heljesund den 20 December 1771.
Daniel von Nandelstadt
Lieutnant

 

”Männerna voro klädda i ludna fårpelsar eller rockar af rendjurshud med håren utåt.” – Bayard Taylors 1850-talsresa i norr. Sundsvall till Saluböle. (på svenska)

Via SUNDSVALLSMINNEN

Utdrag ur: Nordisk resa. Sommar och vinterbilder från Sverige, Lappland och Norrige.

Av Bayard Taylor (Stockholm 1859, övers. P.G. Berg)
.

FJERDE KAPITLET En slädfart genom Norrland

Sundsvall är en liten täck stad med omkring två eller tre tusen invånare,
belägen vid spetsen af en bred och präktig bugt. Den är östra ändpunkten af den enda postvägen öfver bergen till Throndhjem i Norrige, hvilken leder genom hela provinsen Jemtland. Den är derföre en liflig och affärsrik ort och har betydlig kusthandel.

Dagen efter vår ankomst var torgdag och hundradetals norrländningar trängde sig på gatorna och torget. De voro alla friska, kraftiga och rättframma menniskor — männerna med langt blondt hår, stora näsor och blå ögon, och fruntimmerna med rosenröda kinder och yppigt utvecklade till lif och lemmar. Några af de sistnämnda buro basquer eller jackor af fårpels med ull innanföre, randiga rockar och röda strumpor. Männerna voro klädda i ludna fårpelsar eller rockar af rendjurshud med håren utåt. Här var nu en stor samling af låga norrlandsslädor, som voro lastade med smör, ost, hö och mjölk och drogos af landets små hästar. Här var ännu ett rikt lif, fastän vi redan hade kommit så långt i norr, att solen på hela dagen icke sken öfver Sundsvall, emedan hon undanskymdes af en låg kulle mot södern. Snöbergen i norden gåfvo likväl från kl. tio till tre ett rosenrödt återsken af solens strålar.
Vi besökte en köpman i orten, till hvilken jag hade ett rekommendationsbref. Han var nästan den enda person, som, innan jag företog resan, tillstyrkte mig att fortsätta den. ”Folket i Stockholm,” sade han, ”veta ingenting om norra Sverige.” Han rådde mig att icke bry mig om att resa med förbud, utan köpa ett par slädar och blott ombyta hästar; jag skulle på detta sätt lätt kunna resa 6 å 7 sv. mil om dagen. Då vi kommo till nästa gästgifvaregård, kunde jag väl göra för gästgifvaren begripligt hvad vi ville; men kunde icke förstå honom. I denna nöd kom en ung man af kosmopolitiskt utseende in, och Braisted igenkände i honom på vissa synliga tecken en styrman, som på rätt god engelska blef vår tolk. Jag köpte två enkla, men lätt och stadigt byggda, slädar för 50 riksdaler riksgälds, hvilket tycktes mig vara ganska billigt; men jag erfor sedan att jag hade betalt vida mer än det vanliga priset.
Då vi åter packade upp våra saker, funno vi att allt flytande var fruset, till och med en kamfermixtur, som vi sorgfälligt hade inpackat i flanell. Kölden måste derföre ha varit vida större än vi hade tänkt. Äfven voro våra förråder betydligt skadade, lyktorna krossade, en krutflaska sönderslagen och saltet, haglet, spikarne, m. m. hade råkat i största oordning om hvartannat. Allt packades nu i den ena slädan, som kördes af skjutsbonden. Den andra innehöll blott oss båda. Vi fortsatte färden följande morgon, då mor-gonrodnadens första strålar visade sig på himmelen. Vägarne omkring Sundsvall voro mycket dåliga, och redan innan vi hade kommit ur slädan, blefvo vi hals öfver hufvud kastade i en snödrifva.
Vi foro långsamt uppför och brådstört utföre de bergsåsar, som sträcka sig från vestern nedåt Bottniska Viken och tjena till vattengräns för dess tillflöden. Mot solens uppgång kommo vi till en bred bugt, som var fullkomligt frusen och förvandlad till en snöyta. Med någon svårighet gjorde skjutsbonden för oss begripligt, att en kortare väg ledde öfver isen till andra stationen, Fjäl, och att vi dermed kunde bespara oss ett skjutsombyte. Vägen var ytterst ojemn, och ledde öfver högar af isblock, men blef snart glattare, der vinden hade klarat vattnet innan det frös. Var väg var utstakad med en dubbel rad af unga tallträd, som voro planterade i isen. Bugten var fullständigt innesluten af landet och omgifven af en skogbeväxt ås, omvexlande med yppiga folkrika dalar. Framför oss, tre eller fyra mil inåt landet, låg den lilla hamnen Wifsta-varf, der flere skepp, bland dem ett om tre eller fyrahundrade tunnor, lågo infrusna för vintern. Då vi kommit öfver den, foro vi uppför en lång kulle och kommo genom furuskogar till Fjäl, en liten by med ett stort värdshus. Här åto vi frukost, och fastän det kan synas barnsligt att omtala hvad man äter, så var likväl denna frukost så välsmakande, att jag icke kan underlåta att glädja mig vid minnet deraf. En god måltid förtjenar likasåväl att blifva omtalad som en intagande vy. Säkert är att en god matsmältning är att föredraga framför en god tankeförmåga – det är bättre att lefva obekant, än att dö af bristande matsmältningsförmåga. Detta var vår första frukost på landet i Norrland, för hvars kök Stockholmarne hafva afsky. Dock har den ståtliga hufvudstaden ingenting bättre att erbjuda än hvad vi här fingo. Vi åto biffstek och lök, delikat blodkorf, högst fina pannkakor med röd hallonsås och en butelj äkta engelsk porter. Om våra läsare anse dessa rätter vara för grofva, så må de göra en 10 mils resa i trakter, der thermometern står under noll grad, och sedan må deras fina magar fälla utslaget.
I en intagande dal vid Fjäl foro vi öfver den raska, häftiga Indalselfven, som kommer ifrån norska bergen. Landet var vildt och brutet och företedde litet emellanåt präktiga utsigter öfver de frusna armarne af viken och de djupa fruktbara dalar, som sträcka sig inåt landet. Medan vi lemnade Hernösand, provinsens hufvudstad, några mil till höger om oss, följde vi stora vägen mot norr och kommo långsamt från det ena skjutshållet till det andra med gamla och utnötta hästar. På eftermiddagen var snöväder, hvarefter himmelen uppklarnade och den långa nordiska skymningen inträdde.
På den stilla aftonen och den tilltagande skymningen i skogen, genom hvilken vi foro, var det öfverraskande, att på en gång höra röster, som sjöngo en from psalm. Min första tanke var att några norrlands fanatiska sektvänner, liksom de skottska kovenanterna pläga samla sig i bergstrakter, hade föranstaltat en uppfriskande vintersammankomst i skogen. Men då vi kommo längre fram, funno vi att sångarne voro ett sällskap bönder, som med sina tomma slädar återvände från marknaden.
Omkring kl. fyra var det redan mörkt, och våra sista hästar voro så långsamma, att skjutsbonden, en qvick, liflig gosse, hvars stolthet något kränktes af mina föreställningar, oaktadt alla sina ansträngningar icke kunde lyckas att före kl. 7 bringa oss fram till stationen. Vi höllo i Weda vid Ångermanån, den största i norra Sverige. Ångermanland, genom hvilken den flyter, skall vara en ganska vild och skön trakt, der i den infödda befolkningens drag ännu många spår igenfinnas af den gamla ursprungligt asiatiska typ, som befolkat Skandinavien. I Weda funno vi ett förträffligt nattqvarter. En nätt, lugn, gammalfrankisk liten flicka om tolf eller fjorton år uppassade oss och sörjde med största nit för alla våra behof. Vi fingo god aftonvard, en liten nätt kammare, renliga sängar och på morgonen kaffe och derefter en riklig frukost. Omkring kl. half åtta foro vi af. Den bleka månen stod ännu på horizonten, och de första nästan omärkliga tecknen till morgonskymning visade sig i östern. Ångermanån, som här är 1/6 mil bred, var frusen, och vår väg ledde omedelbart öfver dess yta. Vinden sopade längsefter den med snö betäckta isen, och våra ansigten kliade af köld, ty qvicksilfret stod något under noll. Jag frös om händerna oaktadt mina
pelshandskar och jag måste tätt och ofta gnugga mig om näsan, för att icke låta den förfrysa. Dagen var kärf och kall, och temperaturen steg ganska litet, fastän bergen emellanåt skyddade oss för vinden. Ju längre vi kommo, dess dystrare och vildare blef landet. Fururna blefvo mera korta och dvergaktiga och antogo en dunkelt grönaktig brun färg, som på något afstånd alldeles liknade svart. Ingenting kunde vara mera ödsligt och ogästvänligt än karakteren på detta landskap. Bottniska Vikens bugter voro hårda, snöbetäckta ytor, inneslutna af branta sönderklufna höjder, som voro betäckta med becksvarta skogar. Bergsåsarne hade en dunkel indigoblå färg, och vid det mulna korta dagsljuset såg man här och der fläckar af andelik hvithet.
Vår väg var mycket ojemnare än förut. Vi foro uppför långa bergsåsar, blott för att fara utföre lika branta höjder på den norra sidan eller öfverfara en strömbädd och sedan åter stiga uppåt. Dalarne voro emellertid bebodda och, som det syntes, väl odlade, ty husen voro stora och behagliga och folket hade ett välmående och gladt utseende. Bredvid bondehusen funno vi stora ställningar, 20 fot höga, till att torka lin och bomull på, och vid gästgifvaregårdarne utbjöd folket till köps mycket vackert och fint linne af egen fabrik. Detta är hufvudprodukten i Norrland, der de korta somrarne ofta äro otillräckliga att bringa spannmålsskörden till mognad. Värdshusen voro behagliga byggnader med alla slags bekvämligheter för de resande.

SiöbodarPortrait_of_Bayard_Taylor

Vi hade emellertid denna dag olycka med hästarne, emedan två eller tre resande voro före oss. På ett skjutshåll kördes vår packsläda af en blott 10-årig gosse, med ett rundt, friskt och intagande ansigte, och med de mest blåa ögon och gyldene silkeshår. Hans efterträdare var en grof, trög lymmel, som stadnade så ofta för att prata med kuskarne i de slädar, som kommo bakefter oss, att vi förlorade allt tålamod och i skymningen foro framom honom, och han måste länge följa bakefter oss innan vi läto oss blifva upphunna. Detta gjorde honom så ursinnig, att vi fingo ro den öfriga vägen. Det gick såsom ordspråket lyder: då man vill komma fort, skall man blott förarga sin skjutsbonde.
I Hörnäs gaf man oss en aftonmåltid af ale och kalla svinben, herrliga sängar, och blott tvättvatten fingo vi lida brist på. Vi uppvaknade med hufvudvärk till följd af gasen från en rysk ugn. Då vi afreste, stod thermometern 22° under noll. Det var betydligt kallare än vi ännu hade känt det. Vi voro först litet fundersamma, huru vi skulle kunna stå ut dermed, men till vår glädje kände vi oss rätt varma och väl-behållna det oaktadt. Luften var stilla, torr och herr-lig att inandas. Min näsa måste jag emellanåt gnugga, och mina mustacher och polisonger blefvo en fast massa, som så frös tillsammans, att jag knappt kunde öppna munnen och var fastfrusen vid min pelskrage. Vi foro 8 mil och voro dervid 12 timmar på vägen; ändock gjorde oss temperaturen inga olägenheter.
På denna tid var vår färd nästan en nattresa, med morgon- och aftonskymning, ty egentlig dag hade vi alldeles icke. Solen gick upp kl. tio och ned kl. två. Under den långa grå morgonskymningen sväfvade vi öfver de svarta, med tallar beklädda, bergen och genom de angenäma små dalarne, derefter betäckte snömoln den korta dagen och den långa aftonrodnaden förvandlade sig till natt. Slädfarten var herrlig, snön ren som elfenben, hård som marmor och skönt glatt som en skare. Våra slädar foro deröfver utan all ansträngning, och medarne uppstämde musik medan de dansade fram. Med hvar dag blef landet mera vildt, snöigt och sönderbrutet, utan att landskapets allmänna karakter förändrade sig. På eftermiddagen passerade vi Ångermanlands gräns och kommo in i provinsen Vesterbotten.
Bloggarens framhävningar och textformgivning.

”Såg vid såg… ”, varifrån? Elias Sehlstedt 1872!

Sehlstedt hyllar landskapet och industrialismen.
Västernorrlandsromantik i sin prydno.

”Sundsvall är en stor stad, Något småstadsaktigt syns 
ej till; men hvad som syns till, är ett storartadt affärs- 
lif, grundadt på kapital och.företagsamhet. En frisk och 
lefvande anda, ett lif af hopp och champagne. Sundsyall 
är Jemtlands hofleverantör, Jemtland är Sundsvalls flö- 
dande helsokälla. Stadshuset är kolossalt med en prakt- 
full festivitetsvåning. Staden har vackra omgifningar. 
Brunnsparken med musik om morgnarna, Tivoli med musik 
om aftnarna. Der serveras goda varor. Sundsvall har 
fin gom. 

Utsigten åt Alnön i solnedgången var praktfull. 

Och hela hamnen som en spegel låg, 

Och såg vid såg jag såg hvarthelst jag såg.”

Elias Selstedt i Svea 1873. Tryck 1872.
ur ”Sång i Ångermanland”

Bilder: 1.-2. Fisktorget, Sundsvall. Norrlansbild, repro, okänd fotograf.
Kvällsutsikt från tullhuset i Sandhamn, 1860-tal. Wikimedia Commons.
FISKTRGETElias_Sehlstedt_Kvällsutsikt_från_tullhuset_i_Sandhamn

 

BILDER: Sehlstedt (1808-1874),
Första slussen i Mem (Göta kanal). Wikimedia Commons 1844.
RA, SBL, Pontus Möller.
S/S Nordstjernan (1872). foto 1968.
Mohögs varv vid Vindskärsvarv, Skönsmon.
Sågverk utmed Alnöns västra strand.

—————————————————————————————————————

Men hur börjar den – hur är kontexten?

Nå; Sehlstedt som den inbitne ångermanlänning han var,
aspirerade ju främst på att hylla sitt eget landskap.
men kärleken sträckte sig helt klart över Häggdånger.

Så här inleds den, Sång i Ångermanland:

Sång i Ångermanland.

Jag vandrar bland bergen i Ångermanland
Från morgon till skymmande qväll.

Jag jublar och qvittrar min visa ibland
Kring nipor och dalar och fjäll.

Jag mojar mig bara och solar min kropp
I fjällsolens glödande brand:

Hvad hade jag annars så skyhögt hit opp
Att göra i Ångermanland!

Dess jord är mig kär i hvarendaste bit

Och yppig, som nånsin man vill

Och himmelen har man, i fall man vill dit,

Ej många gästgifvarhåll till.

Jag kunde ta fatt uti molnenas svans,

Om blott jag utsträckte min hand.

Det sker ej, minsann! någon annanstans
An här uti Ångermanland.

I skogen mig möter hvar blomma som vän,

Som förr, lika landtlig och täck.

En barndomsbekant känns på rösten igen
Öfverallt i hvar sjungande bäck.

Och elfven sig slingrar som fordom dags
Och vattnar sin skuggande strand.

Och aldrig jag såg någon gladare lax,

Än laxen i Ångermanland.

— Vi spolar fram.

Jag ville se huru det såg ut i Medelpad och gick
derför ombord på ångfartyget Niord, som skulle gå söderut.

Och midt i natten kom jag till Sundsvall
Och kallt och blåsigt var det för tillfället.

Jag möttes af ett ganska ledsamt fall,

Att ej ett enda rum fanns på hotellet. ;

Kring torg och gator höll jag riktigt skall,

Tills ändtligen jag kom till rätta stället:

Jag gjorde, hvad jag genast hade bordt,

Jag bultade mig in hos mamsell Hjort.

Vi erinrar oss ånyo de orden:

”Stadshuset är kolossalt med en prakt-
full festivitetsvåning. Staden har vackra omgifningar.
Brunnsparken med musik om morgnarna, Tivoli med musik
om aftnarna. Der serveras goda varor. Sundsvall har
fin gom.

Utsigten åt Alnön i solnedgången var praktfull. 

Och hela hamnen som en spegel låg, 

Och såg vid såg jag såg hvarthelst jag såg.”

Men hans medelpadshyllningar slutar inte där:

”Hela trakten ofter Ljungan är vacker. Från Skalls-
berget eller Klacken, som det också kallas, i Stöde socken
kan man se solen vid midsommartiden hela natten i fall
man ej sofver den tiden. Stöde kyrka står vid elfstran-
den. På Stöde-sjön går en ångbåt, hvarpå resande kunna
från Hemgrafven komma ända till Hammar i Torps socken.

Han återvänder, ser det framväxande industrisamhället i järnvägens skepnad:

”På vägen här och der framskymtade profbitar på
den nya jernvägen, som är under arbete, och som om ett
par år skall vara färdig till Torpshammar för att sedan
fortsättas till Jemtland och Norge. Arbetarne svettades
och skjutskamparna vid Wattjom sneglade med märkbar
förnöjelse på deras ansträngningar.”

Tidens melodi är resande, och resan bär vidare söderöver:

”Så hett skiner solen på Ljungans å,

Till Stockholm skall ångbåten Nordstjernan gå.
Och afsked nu tages af vänner och bröder,

Och tåget församlas: Mot söder! Mot söder! 

Nordstjernan är stor, det vet en och hvar;

Men trångt om plats hon dock ofta har.

Och omtala, tror jag, jag ej behöfver,

Att fins der ej plats, får man stanna öfver.

Den gamla tiden är ingenting mot
Den nya, som jemt står på resande fot.

Och derför på ångbåtar eller hoteller
Fins aldrig tillräckligt med utrymme heller. ”

Vidare ….

”Det gick som en dans öfver Alands haf,

Ty vi hade längese’n slumrat af.

När solen oss väckte, var hela affären,

Att , vi voro inne i Stockholms-skären.

Och lyckligt fullbordad var vår seglats,

Och Stockholm stod qvar på sin gamla plats.
Och alla vi voro så glada och nöjda,

Då redan vi lågo vid slottet förtöjda. ”

Peter Ericson
Medelpad
20 september 2018

”Nog måste vi skjuta om vi kommenderade, blev svaret. Men det är ju inte säkert att vi kan träffa prick på er!” (Om Sundsvallsstrejken 1879 # 1. Nya Samhället 25 maj 1929)

Flydde undan soldater över löstimret, svagt försvar åt sjösidan!
Två arbetare som klarade sig ut ur inringningen, berätta därom.

Det har sagts att de på Skarpskyttelägret internerade arbetarmassorna inte hade någon som helst möjlighet att komma undan hotet av kulor och bajonetter, sedan kringränningen efter pingsthelgen blev effektiv. Starka soldatkedjor, som över den sista natten drogs samman särskilt hårt, bevakade att ingen levande skulle slippa ur Treffenbergs klor.
Några lyckades i alla fall! Nya Samhällets medarbetare har sökt efter representanter för dessa bland de kvarlevande och funnit tvenne. 77-årige Johan Erik Åström i Timrå och 68-årige B. J. Söderstedt i Ortviken hörde bland andra till det fåtal som sprungo på löstimmer från lägret till Mon.
– Jag var bomarbetare vid Sund, när striden bröt ut, berättar Åström, och kunde alltså konsten att färdas fram på löstimmer. Bevakningen var svag mot sjösidan och där såg jag en möjlighet att fly. Väl kommen ut på de rullande timmerstockarna upptäcktes jag emellertid av soldaterna, som hotade och skrikande försökte tvinga mig att vända om. Men jag bara sprang. Dessbättre voro soldaterna så hyggliga att de icke togo till gevären, men en av dem försökte i stället följa efter på timret. Han kom dock inte långt förrän han måste vända om, tillropande sina kamrater:
– Kom inte hit för stockarna rulla!
Det var nämligen en nyhet för honom, att stockarna inte ville ligga stilla i vattnet. Under tiden hade jag hunnit till Mon, där jag utan svårighet tog mig i land och kunde sätta mig i säkerhet.
Och det var kanske tur för mej att jag kom undan, menar Åström. Ty, efteråt visade det sig att man från myndigheternas sida hade litet otalt med honom. Vid de efter strejken följande förhören på de olika bolagskontoren fingo nämligen de strejkande låta konfrontera sig med några förfördelade tvehågsna arbetare från Svartviksbukten och Åström undgick att bli igenkänd. Däremot häktades en arbetare Andersson från Nyvik för hemfridsbrott – han blev sedermera frikänd – och nu tror Åström att han blivit förväxlad med den absolut oskyldige kamraten från Nyvik.
– Se vi voro alldeles lika varandra, tillägger Åström.
Åström fick tillbaka sitt arbete efter striden men flyttade snart till Östrands och Skönviks brädgårdar. Jämsides med detta arbete har han under tidernas lopp uppodlat sitt eget lantställe i Timrå. Numera sedan synförmågan börjat krångla har han sin vård på ålderdomshemmet i Timrå.

Hollanskubben var svår att springa på – men det gick.

Arbetaren B. J. Söderstedt i Ortviken hörde också till dem som lyckades smita ut ur bevakningskedjan över löstimret. Om den bravaden och annat berättar han för Nya Samhället:
Han var bara åtta år när han började kampen för tillvaron vid Skönvik. Vid sexton år flyttade han till Strand och befann sig där när den stora strejken utbröt. Senare återvände han till Östrand och arbetade där till 1899, då han avskedades på grund av vägran att underskriva de ryktbara kontrakten från detta år. När fabriken i Ortviken byggdes kom Söderstedt dit – år 1905 – och där har han alltsedan haft sin utkomst.
– Det gick lugnt och städat till vid Lägret, berättar Söderstedt. Sträng nykterhet rådde och själv lärde jag mig just vid detta tillfälle inse nykterhetens nytta för arbetarklassen och för mig själv.
Sista dygnet när den verkliga kringränningen skett, stodo himlens slussar öppna på vid gavel, regnet öste ner i massor och det var ingen lust att ligga sammanpackad med tusen andra i våtsanden. Dessbättre lyckades jag redan på kvällen smyga mig in i ett skjul vid lägret. På kvällen drogs soldatkedjan tätare samman – förbi skjulet. Jag och någon annan kom därigenom utanför kedjan osedd och smet snart ut på det utanför stranden liggande timret. Men detta befanns vara besvärligt att färdas fram på, det bestod nämligen mest av s.k. Hollandsknubb och jag lyckades inte komma över utan att doppa mej grundligt. Jag kom alltså fram till Mon. Dagen efter gick jag i alla fall – ung och dum som jag var – tillbaka till lägret och kom med vid den slutliga uppdelningen under Treffenbergs presidium.
Vid den under strejkens första dagar företagna färden till Svartvik var Söderstedt med och han berättar med särskild stolthet att han tjänstgjorde som fanbärare en god stund. Några efterräkningar rönte han dock icke för detta.
Söderstedt betecknar som ett missgrepp av de strejkande att de icke antogo en jordägares i närheten av lägret erbjudande att flytta över förläggningen till hans ägor. De strejkande menade emellertid att de befunno sig säkrare på kronans mark och avböjde den hygglige grannens anbud. Kanske ha vi anledning ångra det, antyder Söderstedt.
Till sist, vill Söderstedt ha sagt, att soldaterna nog inte voro så farliga som landshövdingen framställde dem. Själv hade S. och någon annan av arbetarna resonerat med soldaterna, och bl.a. frågat dem hur de skulle göra om de fingo order att skjuta på de strejkande.
– Nog måste vi skjuta om vi kommenderade, blev svaret. Men det är ju inte säkert att vi kan träffa prick på er!
(Källa: Nya Samhället 1929-05-25)

Via SUNDSVALLSMINNEN.

Framhävning: PE.

Länk: http://sok.sundsvallsminnen.se/dokument/info?AID=14154&TES=Dtextp

Ortviken 1886

  • Arbetare vid Ortvikens sågverk, (Två vakter, dag- och nattsågning) Foto: i.i, 1886.


”The men were dressed in shaggy sheepskin coats, or garments of reindeer skin, with the hair outward” – Sundsvall, Medelpad (Bayard Taylor, 1858)

Sundsvall is a pretty little town of two or three thousand inhabitants, situated at the head of a broad and magnificent bay. It is the eastern terminus of the only post-road across the mountains to Trondhjem (Drontheim) in Norway, which passes through the extensive province of Jemteland.

It is, consequently, a lively and bustling place, and has a considerable coasting trade. The day after our arrival was market-day, and hundreds of the Norrlanders thronged the streets and public square. They were all fresh, strong, coarse, honest, healthy people–the men with long yellow hair, large noses and blue eyes, the women with the rosiest of checks and the fullest development of body and limb. Many of the latter wore basques or jackets of sheepskin with the wool inside, striped petticoats and bright red stockings.

The men were dressed in shaggy sheepskin coats, or garments of reindeer skin, with the hair outward. There was a vast collection of low Norrland sleds, laden with butter, cheese, hay, and wild game, and drawn by the rough and tough little horses of the country. Here was still plenty of life and animation, although we were already so far north that the sun did not shine upon Sundsvall the whole day, being hidden by a low hill to the south. The snowy ridges on the north, however, wore a bright roseate blush from his rays, from ten until two.

Note: Blogger’s highlightings.

Portrait of Bayard Taylor, older issue. Public Domain. The International library of famous literature. Pre-1878.
Sundsvall newspaper clip from 1858.
Sundsvall. Photo from 1870, from Lovisa Ulrika church gate towards east.
Unknown photographer.