Kristian I anfallen av samer?Diplomatarium Fennicum 21 sep 1457 (edit 20170814 med brasklapp)

Nedre bild: påven Calixtus III.

Enligt uppgift i Diplomatarium Fennicum:

3044 21.9.1457
Kung Kristian till påven Calixtus III hur lappar, mambrer, erpioner och andra vilda folk i stort antal ofta överfallit hans land men blivit med väldig förlust tillbakaslagna och underkuvade; vidare om Karl Knutssons avsättning samt om erövringen från honom av Viborgs fäste.
Avskrift i Bartholinska saml. i Köpenhamns universitetsbibliotek. med överskrift: ”Ad papam Calistum in causa adeptionis regni Swecie per dominum regem 1457, Mathei apostoli;” tryckt i Script. rer. Dan. VIII, sid. 380, varifrån nedanstående utdrag avtryckts.
21 september 1457.
Sanctissimo et beatissimo in Christo patri domino Calisto divina providentia pape tertio, Christiernus Dei gratia regnorum Dacie, Nor. Swe. etc. reverentiam debitam et devotionem filialem – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – (Efter utläggning af Karl Knutssons illgärningar:) Hec, pater sanctissime, diutius non poterat sustinere divinitas, qve sicut virtutum est sedula propagatrix, ita criminibus oportune vindictam exagitat, oppressorum et publice rei iacture lamenta recensuit, ut idem Karolus finali animadversione, totius regni iudicio sceptro et corone indignus fastigio conventione publica declaratus, turpi fuga pulsus est, sicut pridem prelatorum, magnatorum et parliamenti regni Svecie apicibus vestre sanctitati ad plenum innotuit. At vero posteaqvam, dicto Karolo eiecto, vocatus, electus, unctus et coronatus plenam regni, uno tantum castro excepto, possessionem adeptus fui, Karolus memoratus iterum qvod iuste perdiderat, iniqvis machinationibus satagebat. Nam dictum castrum, Wyborgh vocatum, in faucibus Ruthenorum miro murorum et turrium ordine communitum, qvod tunc eius nomine tenebatur, videns se absque spe a regno fugatum, accersitis Ruthenorum et aliarum gentium diversarum cuneis, tam celebre clenodium, catholicorum inexpugnabile defensorium, ex qvo Ruthenos, Cumanos, Erpiones et nationes ceteras a Romane ecclesie ritibus dissidentes humiliari possunt et inpendulum ponere titubantes, illis aperire et traditione pessima subigere molitus est. Unde ad invasionem et cedes istorum regnorum additus pandebat. Sed invaluit celeste imperium, quod destinata militia mea, qve concite advocari poterat, a paucis ultra xxx milia nece multati vel fuga devicti sunt, munitionem illam, qvam persepe vij annorum spaciis frustra dicte nationes vallaverant, tertia die obsidionis, custodibus in partem igne exustis, ceteris se in decursum aqvarum ex muris spontaneo precipitio datis, multis etiam se ultro in captivitatem redigentibus, mei vicerunt, quod nec qvidem humano ingenio fieri unquam potuisse presumit, sed potius Dei genitricis, cui se mei devote devoverant, oraculo impetratum. Nichil in presentiarum remanet in ipso Swecie regno meis ditionibus alienum. Datum etc.

(vår framhävning / PE)

 

KÄLLA Finlands diplomatarium:
Diplomatarium Fennicum
http://extranet.narc.fi/DF/search_base.php

Skythian_archer_plate_BM_E135_by_Epiktetos

BILD:

Skytisk bågskytt med ett gorytos (kombinerat bågskydd/pilkoger) och en sammansatt båge.

KOMMENTAR 14 aug

Som bl a Pekka Sammalahti påtalat, avser ruthenare ett sydostligare folk.
Vi går vidare med innehållet, ämnet och frågan. PE

Alfonso_de_Borja,_obispo_de_Valencia_y_papa_Calixto_III

Annonser

Beheim på resa i Norge 1450: om samerna och handeln med skinn

”I landet, fortaeller han videre, finder man Christne og hedninge iblandt hverandre; og vilde L a p p e r boe i Skovene, langt borte fra andre mennesker. Disse fannge og skyde Skovens vilde Dyr, fortaere kiødet, og med Huderne løbe de ned til Stranden for at selge dem til Kiøbmaendene. ”Men da de ere meget frygtsomme, og troe at man vi fange dem, laegge de Huderne nar ved Strandbredden. Her bringe da Kiøbmaendene alle Slags Gods og Varer, som Lapperne fattes, indtil disse synes, at Vaerdien af deres Huser er opveiet; thi enge vil Igen af dem tage imod men hvad de önske sig, er Kiøbmaendene vel bekiendt. Hvis de ikke finde tilbudet antageligt, da löbe de med deras huser tilbage til Skovene. Paa den Maade kiøber man de bedste Foderskind til Kiortler, Kapper og Chorkaaber af de vild Lapper- ”

Beheim går här över till att beskriva Skraelinger, som ska vara tre kvarter höga (”Drei Spannen hoch”)- Det är ju samma namn som vikingarna begagnade om North American natives.

Ur: ”M. Beheims Reise i Norden 1450” –  Meddeelt af C. Molbech
Molbech är själv redaktör (Khvn 1845)

 

 

Not: Det synes som Molbech blandar ihop Doroteas föräldrar med hennes dotters.
Doroteas far är ju John/Johan s.k Alkemisten

BILD OVAN: John Alkemisten. Uppladdad av Mhmrodrigues

Not: Bilderna på Dorotheas föräldrar härrör från en antavla i Nyborg, på ett slott.

NEDRE BILDER: Barbara of Saxe-Wittenberg, D:S mor och Lockner – triptyk, samtida.
Reinischer Bildarkiv fotograferade

 

Var Fredrik I av Hessen ä v e n en Kungamördare? King-, Dalecarlian- and Saami Slayer Friedrich I and something on his road to the Crown 1718-1720

Fredagen den 30 juni, i Nådens år 2017, med ett år när
trehundra år och fem månader efter de timade händelserna.

Den notoriske Krigarkonungen sköts av en 18-20 mm rundkula  (sedermera fastställd till 19,6 mm genom ingångshålet i hatten) och den genomträngde Konungens kranium. Kulan kom från vänster, och inte snett från höger, där den rimligen skulle ha träffat, om den kom från fiendehåll. Vi ska inte ägna oss mer åt det tekniska här!

Lauritz Weibull är vår huvudkälla här. Ännu efter nästan nittio år håller i allt väsentligt hans resonemang streck; så långt jag kan se.

* Vi väljer nedan det traditionella skrivsättet ”Karl XII”; men erinrar gärna om att levande Carl-kungar som regel stavas med C. Postumt tycks det förvandlas till ett K.

Georg_Engelhardt_Schröder_-_Fredrik_I,_King_of_Sweden_1720-1751_-_Google_Art_Project
Kung Fredrik I av Hessen 1676-1751, Sveriges konung 1720-1751.
Målning av Georg Engelhardt Schröder.

Denna dalkarlaslaktare och samefördrivare hade fler strängar på sin lyra.
Vad man gärna glömmer i hans senare kraftlösa karriär (massakern på dåvarande Norrmalms torg, dvs dagens Gustav Adolfs torg – där 149 dalkarlar mördades – skedde ju enligt samstämmiga bedömare främst pga regentens kombination av fruktan och overksamhet och en stor portion otydlighet… Samma otydlighet som ska ha legat bakom ordern som drev hans svåger, kung Karl XII till Halden, där denne skulle möta sin död. Måhända var det Fredriks totala renons på svenska språket som låg bakom, måhända var det annat), är hans tidiga maktlystnad och trängtan efter den svenska kronan.

Lauritz Weibull, en av den svenska historievetenskapens allra tyngsta namn, skrev i tidskriften Scandia 2/1929 en mycket utförlig och genomtänkt artikel, kallad ”Carl XII:s död.” Här utreds kriminologiskt och kriminalhistoriskt alla aspekter kring hur kungen ska ha stått före mordet, hur snabbt ryktet spreds trots att man avsett hemlighålla kungens död. Weibull sammanbinder en indiciekedja, som bindande sluts med det faktum att Karl XII:s död inträffade vid ett perfekt tillfälle för det hessenska parti, som främst bestod av Fredrik och hans far, Karl I, Lantgreve av Kassel-Hessen; och som hade det mesta av sitt fokus på att söka inflytande över Sveriges krona.

Fredrik hade traktat efter Sveriges krona sedan länge, åtminstone sedan tiden för Slaget vid Narva eller åren runt 1700. Det här är fel ställe att gå in i detalj härom.

Underrättelsen om Carl XII:s död nådde till Stockholm den 5 december sent på kvällen, Överbringaren var konungens generaladjutant Andre Sicre, adjutant och landssekreterare hos hans svåger, arvprinsen Fredrik av Hessen. arvprinsens
gemål, prinsessan Ulrica Eleonora, hade redan gått till sängs.
Men Sicre fick omedelbart audiens (Weibull, s 232f)

Vidare Weibull:
”Generaladjutanten Sicre föll 1723 i en febersjukdom. Under ett anfall slog han upp fönstret till sitt logemente i Stockholm. Han ropade till mängden utanför att det var han som dödat Carl XII — ” . Senare ska han, som Weibull uttrycker det, ”någorlunda frisk” (W:s citattecken) ”skall han ha plågats av samvetskval över vad han hade gjort. Dessa och liknande rykten gick vidare till Tyskland. 1723 var de allmänna i S:t Petersburg. Det uppgavs där, att bondeståndet vid riksdagen, som då var samlad i Stockholm gått så långt, att det skickat deputerade till konungen och låtit fråga, om det var på hans befallning, som Sicre skjutit Carl XII. (s 235).

Vad som nu skulle vara intressant, är om man kunde se några kopplingar mellan dels de omfattande fördrivningarna av sydliga samer norrut och åvägabringa det s k sockenlappssystemet och dels de omfattande trolldomsprocesserna  form av insamling av spåtrummor å ena sidan, å ryktera om komplott bakom kung Fredriks rygg å den andra.

Dessutom kan man naturligtvis fundera på om de La Motrayes möte med tre samer på väg hem från Kassel (varav två av dem iförda grevskapets livré) och deras mission att lämna levande renar kan ha haft med det Hessenska partiets dokumenterat ivriga intrigerade och lobbande.

Vad som kan vara viktigare här; hur har dessa händelser påverkat Karl XII:s eftermäle? har hans krigiskhet accentuerats? Hans förment dumdristiga mod att stå med halva kroppen i skottlinjen i Fredrikssten – emedan han i de mer saknade beskrivningarna högst hade en del av huvudet ovanför skyttegraven. Och hur påverkade ett eventuellt mord inklusive komplott det fortsatta kriget med ett ett aggressivt Ryssland?
Är månne attackerna där hela norrlandskusten nedbränts en följd av detta?
Då skulle det ha kunnat påverka en stor del av befolkningens syn på Ryssland.

Vi ser på slutpoängen i Lauritz Weibulls indiciekedja:

giftermål mellan hertigen av Holstein och czar Peters älsta (sic) dotter; traktaten mellan Sverige och Ryssland var förd i pennan, och med denna traktat hade Görtz
lämnat Aland och var på väg till högkvarteret (Weibull, s 247)

Med detta hade baron Görtz att hasta till huvudlägret. Om han hade hunnit dit före kungens död, hade inte Fredrik blivit kung. Sannolikt hade inte samerna fördrivits, kanske hade inte spåtrummorna insamlats och dalupproret hade kanske dels inte behövt äga rum alls, och i vart fall inte behövt sluta i en blodig massaker och många års följande repression mot Dalarnas befolkning.

EPILOG: Baron Georg Heinrich von Görtz halshöggs den 19 februari 1719 dömd för falsk rådgivning och landsförräderi. Detta skedde på Galgbacken på Skanstull. Stockholmare och andra fr höra mer om detta i de s k spökvandringarna som äger rum i staden.

Georg_Heinrich_von_Görtz-etching

Skanstull_Galgen_Kvarnängen_Johanneshov_1817
Skanstull med Galgbacken. Kartan från 1817.

Gustaf_Cederström_-_Bringing_Home_the_Body_of_King_Karl_XII_of_Sweden_-_Google_Art_Project
Gustaf Cederströms berömda och nationalromantiska måleriska epos.

Peter Ericson, Saepmie 30 juni 2017

Ps. A brief English summary will be subject for another blog post in a few days.

Den svavelosande Pietisten von Westen om samerna 1716: ”— deres vantroo om Sviin, at mand ikke maa æde dem, fordi de ere Runerens heste.”

Via

Thomas von Westens fullmakt och instruktion för Kjeld Stub och Jens Blok att vara missionärer, dat. Kyllefjord den 17 juli 1716.

Finnernes vildfarelser ere nu aabenbarede, som

1) deres afguder, som omgaaes med dem, og ere intet andet end djevler, Noide-gadser, Tonto, Stallo, Juule-gadser, Jamikstaller, Wuocko, Passe-Olmai, og andre.

2) deres afgudiske offringer, blood-stenkelser, Liotmora, tilbedelser.

3) deres hellige fjelde og hellige Söer, som ingen Qvinde maa see til.

4) deres forbandede Trold-mæsser.

5) deres fordömmelige Runen og bönner til djevelen selv.

6) deres Trold-daab og gien-daab for Sygdommes skjyld, og for Noide-konst at naae.

7) deres gand-skjyden, gand-fluer, og gand-stav.

8) deres Rune-bommer, Noidiske Spaadomme og gienviisninger.

9) deres selv-giorte hellige dage, som Torsdag og gamle Juledage.

10) deres bedragelige Syene og Aabenbarelser.

11) deres vantroo om Sviin, at mand ikke maa æde dem, fordi de ere Runerens heste.

12) deres vederstyggelige maade at frie paa, nævnlig ved brændeviins umaadelige drikken, og at kjöbe bruden.

13) deres overmaadige drukkenskab, og helst naar de skulle gaae til Kirke og Guds bord.

14) deres forargelige börne-tugt, at de lærer sine börn utugtig tale og rune-jougen, ifra de först begynde at tale, tillade börn at raade sig selv, og aldrig straffer dem, hvorfore börn ere gierne Forældre ulydige; men ded værste er, at mange sette deres börn i Skole til fjelds hos Troldmæstere.

15) deres ublue tale, uhöflige omgiængelse, uskikkelighed naar de faae mad, den de sjelden velsigner.

16) Qvindernes herredömme og tyrannie over deres mænd.

17) Manges forpagtninger med Satan, at de have givet ham deres Sjæle bort, og mand kand ikke snart opregne alle deres ugudeligheder.

18) Ja de har giort vore Kirker selv til afguder, hvilke de raabe paa i deres Sygdomme.

J viide af

19) deres afgudiske löfter,

20) deres Reyser i Aanden, som de kalder dem.

21) deres superstitieuse björne-begravelse.

22) utugtige ord ved kugle-stöbninger.

23) deres hofmodige tanker om dem og deres forfædre, at de ere alleene viise og Engler behagelige.

Via Heimskringla
Ur

Källskrifter till Lapparnas mytologiaf
Edgar Reuterskiöld

Bidrag till vår oldlings häfder
utgifna af Nordiska Museet
Uppsala, 1910

via

XV.
Ur Hans Skankes ”Epitome historiæ missionis lapponicæ”.

Fjerde Anhang.

Recension af alle Lappiske Ord og Terminis,som i Missions-Historien ere anförte,
med ydermeere explication og anmerkninger over eendeel,
som paa sine steder ikke fuldeligen ere forklarede.

Lapparnas_mytologi

”Anders Poulsen — drept 11. februar mens han sov av tjenestedrengen til Amtmannen”

Detta brutala närmast statligt sanktionerade lynch-artade mord hämtar vi närmast oavkortat från Arkivverket i Norge.

bilde2

Anders Poulsens historie

Den aller siste trolldomssaken i Finnmark ble åpnet 9. februar 1692 mot samen Anders Poulsen fra Varanger. Anders Poulsen hadde brukt runebom og utøvet slemme ugudelige trolldomskunstner ifølge anklageren. 7. desember året før hadde derfor runebommen blitt fratatt ham og ble nå fremlagt på tinget.

Anders Poulsen fortalte at han var født i Torne Lappmark i Sverige, men som voksen reiste han til kysten og som andre sjøsamer hadde han betalt skatt både til Nordlandene og Finnmark. Sønnen Christopher hadde fortalt at Anders Poulsens runebom var ca 100 år gammel og at det var moren som hadde lært Anders kunsten. Anders Poulsen selv fortalte at han hadde lært det av Anders i Torne Lappmark, men også at hans mor kunne kunsten. Anders Poulsen hadde forklart at han hadde gjort bommen selv, men senere benektet han dette. Runebommen beskrives som svært slitt etter stadig bruk, gjort av furu og uthullet som en stor rund litt avlang skål. I bunnen var utskåret to avlange hull. Han holdt den i venstre hånd når hans spilte. På skålen var festet et skinn av rein som på en tromme. Ved enden hang to reveører, et revetryne, og en reveklo. Som pynt hadde han malt med kokt olderbarkvann som ga rød farge og malt fire streker slik at det ble fem rader. Mellom hver rad var det malt figurer. På de neste sidene finner vi disse figurene forklart av Anders Poulsen under forhøret

Figurförklaring i länk http://arkivverket.no/arkivverket/Arkivverket/Tromsoe/Nettutstillinger/Hekser-og-trolldom/Anders-Poulsen-Den-siste-trolldomssaken

DOM: Den 22. februar var det nytt ting i Vadsø. Anders Poulsen var blitt drept 11. februar mens han sov av tjenestedrengen til Amtmannen. I nærværet av noen av sine barn ble Anders Poulsen dømt etter sin død for trolldomkunster.

Anders-Poulsens-eiendeler

KAUSJON

NEDAN: Bilde 2: Trollkyndig kvinne, noaideáhku, som har blandet sammen en heksegryte og kaster innholdet i havet, det blåser opp til et forferdelig uvær og skipet forliser. Via: http://finnmarkforlag.no/10_12.html
(Kilder: Olaus Magnus, Historia om de Nordiska Folken, bd.1, 1555/1976:157.)

bilde2

THE HUGE WEDDING & THE SPECTACULAR GIFTS. Pictures of Feudal Views – ownership – Saamis – Colonizers 870s-1470s. Pt I.

BEYOND ANY DOUBT

The day the Duke of Saxony, Albert/Albrecht, received a Jämtland Saami

Anno 1478 Stod Hertug Hans Bryllup i København med Christina af Saxen, samme Hertug Hans blev siden Konge.
(from Danish: Duke Hans´s wedding in Copenhagen with Christine of Saxony were held; same Hans who later succeeded as a King of Denmark as well as – in various periods – Norway and Sweden.

With a huge entourage, among which here Uncle Albert or Albrecht (in German) rode; 800 horses and 42 wagons she arrived at Warnemünde, the port of Rostock, where Archbishop of Lund Jens Brostorp and the March Claus Rönnow received them with a huge entourage of noble men and with a fleet, which carried the guest over to Stubbeköping (N Falster) 
The travel continued guided by this ceremonial entourage, land-ways over Falster and through Sealand. And when the huge company approached Copenhagen, most likely around Valby Bakke, King Christian the Ist fronted 500 knights, dressed in brown dresses with white and blue stripes. When the king had greeted the princess welcome. He turned and rode towards the town. Closer to this, Prince Hans appeared fronting 700 knights in green stripes —. The rally needed to stop again to receive the welcome-greeting by the prince and soon all went through the inner city and into the Castle. They were wed on a Sunday.

So. Back in 1478, Sep 6, Danish Prince Hans (aka John) married the 17 year old Christine (Duchess) of Sachsen. They would later be King and Queen 1481-1511. They ruled Norway 1483-1513, and also Sweden for a shorter period 1497-1501.

But in the wedding feast: the current King Christian I gave as a ”present” to the bride’s uncle, Albrecht (Albert in English).

einem Wilden jungen Lappen, der den Vogt in Jempten Lande in Norwegen in der Jagt erfangen hatte mit seinem Rehen pelzrock, langen hültzeren Eis-Schuhen und Handtbogen

”So it is told in an old German chronicle, previously printed in Frankfurt am main in 1557.
It is beyond any doubt that the Sheriff has caught this ”wild, young Saami” with a fur-coat, with skis on his feet and with an arrow in his hand on the mountains (or forest?) of county Jämtland. Wrote, once, Anders Lööv, Norweigan Historian in 1992, and this material is used in older customary right processes.

Back to 1445: As a morning gift formerly King Christopher of Bavaria or Kristoffer III (1416-1448), Swedish king 1441-1448, already in 1445 gave his bride-to-be, Dorothy, at that time only 15 years old, the county Jämtland with everything that was in and came with it. by marrying also the next king, she saw to she didn’t lose no more than ca. three years of all the fifty years 1445-95 as a main head and position as a County-Lordess over Jämtland.
The Sheriff was the same during almost all this time too: Peder Karlsson Skånke/Schanche. nevertheless; this is a confusing period in history with various heights in the regional society. Dorothy also came in possess over Närke and, at times Värmland, and she fought restlessly to get everything back. We have to remember Jömtland at that time belonged to Norway. it is not perfectly clear whether Härjedalen did count within Jämtland in this matter.

We do not know where this Saami young men did get caught; and we – sofar – do not know anything about his future destinies.


ALBERT (Albrecht in German) of Saxony

Christine af Sachsen, som gifte sig 6 sep 1478

APROPÅ dagens datum 1478 …….. Och apropå tillfångataganden av samer

Christine af Sachsen 1461-1521 

Ett fascinerande liv i under ett känsligt skede i unionsupplösningens tidevarv (Kalmarunionen). Det var vid hennes bröllop i Köbenhavn 6 sep (detta datum!) som hon blev Prins Hans’ fru och drottning över de nordiska länderna i olika omgångar. Svensk kung fick Hans bara vara i fyra år och kallades då Johan II. Christine lämnades kvar i Stockholm och stod emot de svenska styrkorna, tillfångatogs senare. Hon överlevde maken och dog sextioårig i Odense.

Det var också till detta bröllop 6 sep 1478 som en jämtlandssamisk man som hade infångats av fogden och som ”skänktes” av prinsföräldrarna, kungaparet Kristian och Dorotea till Christines farbror (NB) , Hertig Albrecht av Sachsen. Bakgrunden till detta torde stå att finna till den morgongåva Drottning Dorotea av Bayern erhöll redan 1445 – Jämtland med allt som hörde till – och denna ”ägodel” tycks hon ha klamrat sig fast vid ända till år 1495.

Jämtlandssamemannen – som hade varit på jakttur – och hans fortsatta öden känner vi ännu ej. Sökandet fortgår.