Foto av författaren.
Var blev alla samer av, hur omfattande var de etniska rensningarna?
Och var och när talades Petrus Holmbergers gästrikesamiska (L-G Larsson 2018)?
Historiker & hälsingekännare Peter Ericson pekar ut frågeställningar utifrån senaste rönen. Lokalt, nationellt, en smula internationellt över Ålands hav och Bottenhavet behandlas det svindlande tidsdjupet i perioden 200 – 2022 AD mellan Dellen och Ljusnan.
Du som kommer och lyssnar har också chansen att på plats beställa GÅUDIES, essäsamlingen som släppt om ett år.
NATURLIGTVIS kan sameföreningar, samiska förvaltningskommuner samt studieförbund med fördel också boka detta!
In English and Swedish.
Generellt om samernas historia och FÖRhistoria, om sanningskommissioner och sakligt om samernas historia. Vänder upp och ned på perspektiven och har mycket god överblick över dagens forskning.
Kan på t ex gymnasiet gå igenom grunderna för etnicitet och urfolksbegreppen; kan för universitet och forskarutbildningar problematisera metod och gå igenom min källanvändning! Kolonisation!
Detta program kan bokas för alla stadier från åk 6 genom gymnasiet och upp till högskola – universitet. Skräddarsys efter Era behov och önskemål!
Peter Ericson, historiker. Bakgrund: sakkunnig i tre sedvanemål, utredare inför svensk-norska renbetskonventionen, faktagranskare i och medarbetare i Ájttes nyliga utställning om tvångsförflyttningar; undervisar samiska Vägvisarna (skolpresentatörerna under senare år) i samernas historia; universitetsadjunkt i samernas historia, etniska relationer etc på bl a Umeå universitet; ansvarig för stadsvandringar i samiska föregångskvinnors spår i Stockholm. Föreläsare speciellt aktiv 2015-2019 men också tidigare och senare. Har föreläst på en hel del skolor i tex Dalarna och i finländska regionerna Nyland och Österbotten. Ej finska men gärna på engelska!
TEMA: hela Sápmi inkl Norge och Ryssland; annars fokus Sverige och Finland; samisk kvinnohistoria, samisk frigörelse; sanningskommissioner, rättshistoria, ingrepp och tvångsförflyttningar mm mm.
TRETTIO ÅRS ERFARENHET!
Peter Ericson
Boka via sms +46729070058
Epost saepmietalks@gmail.com
Sámi rights in four countries and exploitation, land shrinking/theft and challenges. What can truth- and reconcilliation commissions achieve, what can be done about Russia?
Samiska rättigheter i Norge, Sverige, Finland och Ryssland samt om ingrepp, landstöld och utmaningar.
Vad kan sanningskommissionerna åstadkomma, vad göra åt Ryssland?
Underlag för diskussion och genomgång av dagsläget.
Föreläsaren har arbetat med fem sedvanemål. bl a Nordmalingsmålet samt med internationella renbetestraktat.
Lecturer, expert and Historian Peter Ericson has been deeply involved in three reindeer grazing rights cases (i e Nordmaling Case 2000-2011) and in international treaties investigations etc.
Program/anföranden eller föreläsning 20 – 100 min erbjudes i Sverige och Finland i oktober och november månad 15 okt – 20 nov. 2022.
OFFERED: OCT 15 – NOV 20.
BOKA: PETER ERICSON
Epost, e-mail saepmietalks@gmail.com
PS. See also this, from SVT Gävleborg from Nov 24, 2021:
Samer i Gävleborg tvingades bli bofasta – Historikern: ”De började dö”
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/gavleborg/samer-i-gavleborg-tvingades-att-bli-bofasta
Länk till nya beställningssidan:
https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSeKpqwK1PLSVcpzEke5WGC8OkJL4uusWKmEUgvr_M6bwyJj5Q/viewform?fbclid=IwAR34Rj9FtjOWbLAkNta4n8D8H6-CvXr3oipgn8cR3Eikpggpsfyh0JicOGg
Intresseanmälan för boken Gåudies : Essäer om samernas historia
Lite mer om boken:
Gåudies tar form: Om folkvandringstida Högomsriket och tiden före i Midälvaland, ca 200-500 AD, sydursamiskatalarna med tre nya avsnitt till bloggartikelseriens nya, redigerade versioner; förhistoriska ortnamn, mittnordiska och bottniska allianser i det anglosaxiska världen kallar middle iron age; samt massor om samernas ”mellansvenska” historia. Och om sjösamerna i Medelpad, skogssamerna i Hälsingland osv. Vi tar fatt i det nu aktuella forskningsläget – utreder, utvecklar allt därifrån.
Boken innehåller även en hel del om den glömda sydliga samt kustbundna samiska historien och förhistorian i Finland.
Gåudies innehåller också artiklar från historisk tid och en del om den tidigaste organiseringen och samarbetet mellan Carl/Anna Lindhagen och samiska portalgestalter. Som vanligt i mina projekt har kvinnorna en mycket framskjuten plats.
Gåudies kan Du beställa här och nu. Se länken ovan! Lägger in den igen:
Länk till nya beställningssidan:
https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSeKpqwK1PLSVcpzEke5WGC8OkJL4uusWKmEUgvr_M6bwyJj5Q/viewform?fbclid=IwAR34Rj9FtjOWbLAkNta4n8D8H6-CvXr3oipgn8cR3Eikpggpsfyh0JicOGg
Intresseanmälan för boken Gåudies : Essäer om samernas historia
Detalj ur N. G. Nilssons foto från Sollefteå 1898: en vintergrupp med samer från bl a västra Tåsjölandet.
Torkel Larsson Kråik syns i mitten mot höger, längst av alla.
Ha det gott & hoppas Du hjälper mig att få boken utgiven genom att beställa och/eller köpa den!
Dela även gärna detta ”överallt”!
OBS: Förköp med viss rabatt kommer att erbjudas vid varje månadsslut, ibland andra tider.
Det kommer då att röra sig om endast ett begränsat antal förköpare (frakt/porto tillkommer).
Med vänlig hälsning
Bloggredaktör
Peter Ericson
Länk till nya beställningssidan:
https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSeKpqwK1PLSVcpzEke5WGC8OkJL4uusWKmEUgvr_M6bwyJj5Q/viewform?fbclid=IwAR34Rj9FtjOWbLAkNta4n8D8H6-CvXr3oipgn8cR3Eikpggpsfyh0JicOGg
Intresseanmälan för boken Gåudies : Essäer om samernas historia
Lite om boken:
Gåudies tar form: Om folkvandringstida Högomsriket och tiden före i Midälvaland, ca 200-500 AD, sydursamiskatalarna med tre nya avsnitt till bloggartikelseriens nya, redigerade versioner; förhistoriska ortnamn, mittnordiska och bottniska allianser i det anglosaxiska världen kallar middle iron age; samt massor om samernas ”mellansvenska” historia. Och om sjösamerna i Medelpad, skogssamerna i Hälsingland osv. Vi tar fatt i det nu aktuella forskningsläget – utreder, utvecklar allt därifrån.
Boken innehålle även en hel del om den glömda sydliga samt kustbundna samiska historien och förhistorian i Finland.
Gåudies innehåller också artiklea från historisk tid och en del om den tidigaste organiseringen och samarbetet mellan Carl och Anna Lindhagen och samiska portalgestalter. Som vanligt i mina projekt har kvinnorna en mycket framkskjuten plats.
Gåudies kan Du beställa här och nu. Se länken ovan!
Ha det gott & hoppas Du hjälper mig att få boken utgiven genom att köpa den! 
Dela även gärna detta ”överallt”!
Med vänlig hälsning
Bloggredaktör
Peter Ericson
Av Peter Ericson 2021
Krig leder ofelbart – förutom till en massa dödsfall, massakrer, våldtäkter och trauman – till människor i rörelse: man flyr sin hemtrakt och striderna, man är beredd till stora uppoffringar för att skydda sin familj, sina närmaste. Vi som levt i 2010-talet har i allra högsta grad fått lära oss det. Likadant bör det ha förhållit sig för den medeltidiga eller ”sena förromerska” järnålderns och folkvandringstidens människor. När vi här tittar på 100- till 500-talens värld, kan vi bara konstatera att krigstillstånd rådde praktiskt taget hela tiden – både mellan imperier och kolonier, inom vasallstater och på samma sätt rådde ett fredlöst tillstånd även utanför de egentliga imperierna, också under s k Pax Romana 27 – 180 AD.
Till detta kom att du när som helst kunde bli tillfångatagen och sålunda förvandlas till träl.
Sedan arkeologen och språkvetaren Minerva Piha 27 nov 2020 disputerat på just frågan om hur och när sydursamiskan kom till södra Sápmi eller Saepmie är det alltså inte längre frågan om utan frågan handlar numera om när, hur och varför.
Något hoppas vi här ha berört samtliga dessa frågeställningar
En tid som ser slutet av det som alltså brukar refereras till som Pax Romana – en tid kanske inte så mycket av fred, men av romersk välmåga och expansion. In kommer en ny (proto-)europakarta, med bortflyktade kelter och ett av goter sönderslaget Skytien samt ett mångfacetterat Germanien som tar alltmer form, dock bestående av en mängd mer eller mindre disparata stammar.
För att förstå den medeltidiga järnåldern (eller sena förromerska järnåldern; begreppen är alltför lätta att snubbla på!) och folkvandringstiden bättre, måste vi hitta en mer internationell eller, om uttrycket tillåts i sammanhanget, pan-europeisk synvinkel. Vi har därför tittat på alla folken och deras runtomkring i en period som i sin helhet tveklöst präglas av omfattande, flertaliga folkomflyttningar, men också i enlighet därmed av etableringar och nyvunnen terräng. krigen känner vi till, men vet vi om vilka samarbeten som funnits? Europabegreppet är ungefär det moderna, till och med Ural och en kaukasisk gråzon.
SPOTLIGHT PÅ PERIODEN CA 200 – 550 AD.
Vi tar alltså ett lite större internationellt grepp den här gången. För att förstå den här tiden behöver man ju också gå utanför den såväl i tid som i rum (vilken självklart gäller samtliga historiska epoker). Då jag har en svaghet för s k mentalitetshistoria, vill jag hävda att min egen förståelse för studiefälten ifråga ökar i direkt proportion med tilltagande informationsmängd (naturligtvis inom vissa rimliga gränser!). Och eftersom Ultima Thule, alltså Yttersta Norden, praktiskt taget var okänt för den dåtida världen, som i det här sammanhanget ofta brukar vara synonymt med Mare Nostrums, dvs medelhavsbornas hemmaplan, blir det en hel del att försöka fylla ut i och omkring det blurriga området som kan ha kallats saker som ”The North”. Där prisar vi arkeologin, vars arbeten vi levt tätt intill snudd på ”24/7” egentligen sedan gångna sommaren – men i allra högsta grad sedan i julas. Och i författarens fall har jag arbetat mycket nära och tätt ihop med arkeologer sedan 1990-talet. Men av respekt för dessa, har jag förut aldrig vågat mig på att klampa in på deras områden. Men nu är det alltså dags!
Med ett glupskt romersk imperium i fonden i åtskilliga århundraden torde folken i norr lärt sig att vara pragmatiska och försiktiga. Samtidigt kom makten att utgå ifrån krigsveteraner och härdade krigartyper som vistas nere i hetluften. I en sådan situation torde de sydursamisktalande migranterna ca 200-800 AD (Piha 2018, 2020, Heikkilä 2014), ha varit en dynamisk och gynnsam kraft vid sidan av till exempel trälar, skogsfolk och bönder.
Handelsnätverken över det bottniska innanhavet gick dels via Danmark, samt tillkom en kommersiellt stärkt Vistula-region i norra Polen; där balter, finsktalande (främst Finnic, dvs östersjöfinska) folk varav inte minst proto-ester och andra antingen substrat- eller proto-befolkningar till slaver och framförallt de starkare och i överhöghet positionerade visigoterna (mer nedan!), vilka under sena 100-, hela 200- och en väsentlig del av 300-talet AD gjorde anspråk dels på att ersätta Skytiens härskande dynastier, dels ha makten i en växande union av småriken från Svarta Havet och upp till Skåneländerna.
I den här situationen började det så småningom, först 170 och senare kring 370-380 AD, att bränna under fötterna på de folk som vistades i södra Finland. Ur-suomerna eller snarare urfinsktalarna spred sig i sinom tid rätt norrut, österut och västerut, medan sydursamerna tämligen omgående tycks ha börjat röra på sig västerut och nordursamerna likt ursuomerna norrut. Men i de här givna epokerna finner vi finnarnas eller finländarnas förmödrar och -fäder tämligen förhållandevis rotfasta. De hade etablerat ett till synes balanserat förhållande till goterna (- Inemot tusen lånord! Kallio 2015) och först och främst börjat utveckla jordbruket alltmer. Även om det slog fel, hade man börjat rota sig.
Beträffande frågan om sydursamisktalarnas förflyttande till dagens södra och mellersta Norrland i nuvarande Sverige kan man alltid diskutera antal migrationer och decennier samt årtal (liksom hur många flyttvågor), men principen står klar:
En migration 200 AD har Piha (2018, 2020a, 2020b) nu slagit fast, och det är vad vi har att rätta oss efter. En annan, senare, ca 800 AD, har Mikka Kalevi Hekkilä (2014) föreslagit – se citat härnedan, förvisso hämtat ur en passage dels i en tid senare än den vi behandlar, dels i en kontext där vi inte riktigt kan följa Heikkiläs tankegång fullt ut.
En tredje (under Attilas epok) postulerar vi i denna artikel.
Många ursydsamer flydde över Kvarken till Norrland där ursydsamer hade bott sedan tidigare (jfr J. Häkkinen 2010b: 59)
Heikkilä 2014: s 238
I det geografiska tomrummet mellan romerska bronser och nordligare asbestkeramik (förvisso också den med tidigare påtalad koppling till protosamisk kultur) kom således någon gång mellan 170 AD och 375 AD (Piha 2018, 2020) minst en migrationsvåg från sydöst och det sjödistrikt som idag heter Saimen (i äldre historien, ännu i medio 1800-tal, gick det under namnet Lapwesi), detta kan alltså ha skett i en eller flera omgångar. Vår uppfattning är att en första kontingent migranter kom, med stora jakt-/fiske-/ fångstfärdigheter, järnframställningsteknik och framåtanda runt år 190 AD. Det bör ha varit en heterogen och näringsdifferentierad skara, som inte behöver ha varit alltför stor. Kanske ett par hundra vuxna i den första omgången. Parallellt med dessa sydursamisktalares västerutrörelse, eventuellt bara aningen senare, anar vi även nordursamisktalares rörelser norrut. Sydursamisktalarna tros ha avskilt sig i sydväst och kan under en kortare övergångsperiod ha hållit till förslagsvis i Noux, dvs Nuoksi, det finländska nationalparksområde som bär ett samiskt namn (betyder svan. Nordsamiskans njukča, enaresamiskans njuhčâ och skoltsamiskans njuhčč kan sedan jämföras med dagens sydsamiskas njoktje) – samt någon annan kortare tid vid kusten.
till de sydursamiska kontingenterna kom även de estniska stammarna i Darsgärde, Uppland (senast) i den senare delen av folkvandringstiden. Om detta har Björn Ambrosiani skrivit (mer i kommande artikelavsnitt); och vi själva har i tidigare artikelavsnitt beskrivit den etniska situationen i norr. Vi kommer även senare att återkomma dit.
Sedan arkeologen och språkvetaren Minerva Piha 27 nov 2020 disputerat på just frågan om hur och när sydursamiskan kom till södra Sápmi eller Saepmie är det alltså inte längre frågan om utan frågan handlar numera om när, hur och varför.
Något hoppas vi här ha berört samtliga dessa frågeställningar. Tidigare språkvetare ända tillbaka till Pekka Sammalahti och Mikko Korhonen med efterföljare som Kallio, Aikio, Heikkilä med flera har sedan byggt på den vedertagna uppfattningen om sydursamiskans och andra urformers ungefärliga väg, som alltså nu specificerats ytterligare.
Modell, hypotes 1: Av mycket att döma kan den första migrationsvågen ha tagit en nordligare rutt (än den andra vågen), sannolikt angörande kust eller fast mark vintertid i gränslandet mellan Uppland och Gästrikland, kanske Singö/Gräsö-Forsmark-Österlövsta. Ser vi sedan på situationen tre generationer eller drygt ett sekel senare (ca 290-300 AD) har vi en etablerad järntillverkning och samarbete med lokal elit i Frösön. Tittar vi ytterligare tre generationer har vi ett etablerat Högom och ser vi totalt sju generationer från en första migration, har vi Högom som underkuvat Frösön och en redan nedåtgående (Ramqvist 2012, 2001) efterfrågan på det mellannorrländska järnet. Ty här har man redan (en tendens som kommer att förstärkas kraftigt under de två följande seklen, dvs 500- och 600-talen) lokal börjat inse stabiliteten i att jaga och leverera pälsverk snarare än järn. Således tar andra järnproducenter över de gamla handelsnätverken. Det är här vi menar att en andra våg av mycket skickliga järnproducenter då redan flyttat in till ”Sverige” från ”södra Finland”. Vilket som är hönan och ägget i den här processen är oklart – men någon slags kausalsamband finsn utan tvekan.
NOT: Noux är ett gammalt bynamn som tidigare stavats bland annat Noox (1540), Noosis (1541), Nooxby (1552) och Nowx (1556). Man antar att namnet härstammar från ett samiskt ord som betyder svan: nordsamiskans njukča, enaresamiskans njuhčâ, skoltsamiskans njuhčč” (via Wikipedia)
En milt talat intensiv tid synes sedan kunna avläsas kring främst perioden ca 250 – 370 AD, innan en förmodad andra migrationsvåg (eller -rörelse) sätter in senast något decennium senare än det bortre datumet. Vi bör utgå ifrån att de gamla sydursamisktalarna intar en från finländska sjödistrikten välbekant handelsmediator-roll (mellan de järnproducerande utmarksbor som man själva lärt upp en gång i tiden), varpå de gamla ty språket sprids närmast omgående!). I de tidigare avsnitten har jag föreslagit en modell för språkbyten bland de kringliggande jakt- och fångstfolken. Detta handlar primärt om en fredlig process.
Redan efter ca 150 år ser myrjärnsproduktionen ut att börja avta (Ramqvist 2012, 2001) ; medan den då ökar lika snabbt i de södra distrikten av det vi numera kallar Norrland (dvs Gästrikland) samt i Dalarna och delar av Bergslagen.
Modell, hypotes 2: Vi tycker oss under studiens gång ha upptäckt att en andra migrationsvåg ca 380-390 AD föreligger från södra eller inre, ”finländska” insjödistriket – någorlunda jämnbördig med den tidigare vågen. Denna gång kommer man in något sydligare, kanske nedom och vid Norrtälje i Roslagen. och etablerar sig i Bergslagen, Siljansbygden, östra Dalarna, Ockelbo och sydvästra Gästrikland samt uppigenom i Hälsingland i en kil från sedermera Alfta och Voxna socknar. Möjligen också i västra Västmanland och östra Värmland. I bägge migrationsomgångarna tränger man en bit in i nuvarande Norge; men den distributionen är av allt att döma äldre och avser palaeo-europeisktalande befolkningen, som sydursamisktalarna i hög grad smälter samman med (se tidigare artikelavsnitt!).
Frågan kommer att utredas vidare i hela artikelserien även om vi haft också lite andra fokus denna gång.
Huvudspråket var urgermanska, som börjat – kanske just här och i kontakterna med Helgös proto-svear, forngutnisktalarna och annorstädes folk – ta formen av fornnordiska eller till och med tidig fornsvenska. Men (och det här är ett mycket viktigt men!) dessa kretsar var också flerspråkiga. De hanterade ofta latin, gotiska, proto-germanska samt naturligtvis vid pass 300-400 AD: ursydsamiska. Sannolikt kunde en hel del av de kustboende och båtburna högomrikes”medborgarna” även hanka sig fram på den urfinska ***, som talades i det kvänska innanhavsriket (se bloggtext här aug 2020) alldeles strax norr om deras eget rike.
Sydursamerna kom med tidigare inlärd skicklighet i att tillverka järn, en konst som de kom att förhållandevis snabbt lära ut.
Järnets rikedom ca 300 – 400 AD, sedan sydnorrländsk, dala- (Järnbäraland) och bergslagsdominans bland järnleverans och sydligare handelsnätverk syns (parallellt växer ett nordligare sådant nätverk, kvänernas thalassokratiska (dvs – här – över Bottenviken och Kvarken), sig starkt och Högom mister sin betydelse, samtidigt som makten internt tycks hamna i Timrå och norra Skön). Högoms fall sker såväl gradvis som plötsligt: konjunkturerna talar allt mindre för rikets framtid, anfall sker från väster (Mjälleborgen i Frösön, rikets sannolikt västra utpost, brinner tre gånger) och öster. Det som såväl förefaller vara såsom är rikets stora styrka (och svaghet) – elitens krigserfarenheter och den därmed följande makten – samt benägenhet att delta i främmande makters krig kommer att bli fröet till dess undergång, ju mer anfallen tätnar österifrån och ju närmare hunnerna kommer från och med slutet av 300-talet AD.
”Under Ermanaric, later shrouded in legend, the Ostrogoths created a vast political organisation resembling oriental despotic states by its nature and encompassing, at least in a loose tributary form,
a number of Sarmatian, Germanic and even Slavic (East Slavic), Finnish and Baltic (Aistian) peoples.”
Några årtal att hålla reda på (en mer deskriptiv version med källor kommer i ett av de kommande avsnitten!)
27 BC – 180 AD Pax Romana, den romerska freden
166 AD Pestepidemi, ev pandemi, rasade i Romarriket. Ingmar Stenroth Goternas historia (2015: s 66).
Vintern 169-170 AD Den germanska gruppen markomannerna härjar i Rom.
”100-talet” AD Visigoterna slår sönder Skytien, geterna (ej att förväxla med goterna) är med och förstör.
175-350 AD Handeln med Vistula vattensystem i Polen och trakten sydösterut därom tilltar i styrka. Inblandade här är bl a visigoterna (som dominerar på norra kontinenten och östra Östersjöområdet/Baltikum), sarmaterna som har en överordnad roll i söder och centrala delarna av forna Skytien samt (proto-)estniska stammar plus andra germanska och östersjöfinsktalande folk.
200-talet AD En förhållandevis stabil tid i vårt område, undantaget dess slut.
332 AD Fördrag mellan goter och romare, håller ej länge.
370-375* AD Hunnernas ankomst, inledningsperiod, respektive datum* för när ostrogoternas underkuvades för mångåriga härjningar.
376 Visigoternas, eventuellt proto-esternas, urfinnarnas samt möjligtvis också de ”finländska” urfinnarnas och eventuellt protosamernas konung Ermanaric avlider år 376 AD. Det här tillsammans med det direkt nedanstående, samt en dokumenterad. hungersnöd, kan ha påverkat skeendet för sydursamisktalarna i att ge sig av västerut.
376-382 AD Krig mellan goter och romare.
390-435 AD förmodad fortifikationsbyggarperiod (fornborgar) i hela Norden.
395 AD Romerska riket delas permanent i Östrom och Västrom efter Theodosius I:s död.
400-550 AD Högoms storhetstid.
432-ca 450 AD Hunnerna enas och erövrar sydöstra och centrala Europa under Attila.
451, 453 AD Hunnerna och ostrogoterna besegras 20 juni (J.B. Bury, andra historiker föreslår 20 sep) 451 AD i Slaget vid Katalauniska fälten, också kallat Slaget vid Châlons eller Slaget vid Maurica. År 453 dör Attila. Om slaget mer här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Katalauniska_f%C3%A4lten
476 AD Romarrikets sammanbrott AD. Vi kursiverar pga detta årtal brukar anser som allt mindre väsentligt.
535-536 AD Klimatavvikelsen infaller, får konsekvenser får årtionden framöver.
541(-750) AD Justinianska Pesten (andra pandemier torde ha förelegat men vi känner ej deras exakta dateringar)
Ca 540-560 AD Leväluhta gravfält (eller snarare offerkälla) i Österbotten används som mest.
NÅGOT OM VISIGOTERNA (även kallade Thervings)
Visigoterna ska ha dominerat hela sydöstra och östra Östersjöområdet såväl som stora delar av norra och västra Svartahavskusten och nuvarande Ukraina – dvs vad som tidigare hade refererats till som statsbildningen Skytien (men som just goterna hade slagit sönder i samband med sin invasion ca 100 AD) – och även, förutom Baltikum, lagt under sig det nuvarande södra Finlands kuststräcka, enligt sägnen (Jerzy Strzelczyk 2013, Visigothic Society of the 4th Century in the Light of The Passion of Saint Saba the Goth, p. 367–386 [orig. publ. in Eos 68 (1980), 231–250] ). Det skulle också kunna förklara varför det finländska språket och att till och med de ursamiska formerna noterar ett inte alltför litet antal gotiska lånord: det här är vid tiden för finsk-samiska ”urhemmet” (otidsenligt och trubbigt uttryck, men vi tror att Läsaren förstår ungefär vad vi menar) runt vår tideräknings början.
Samtidigt som en bondekolonisation med en eller flera gotiska kopplingar syns etablera sig alltmer och allt längre upp utmed södra och mellersta Norrlandskusten under romersk järnålder eller kring 100-300 AD, har vi alltså i södra Finland en tänkbar och till och sannolik visigotisk överhöghet. En överhöghet som borde kunna pinpointas ungefär till 100 – 190 AD. Men några århundraden senare återfinns alltså visigoterna långt nere vid Medelhavet.
Under Ermanaric, later shrouded in legend, the Ostrogoths created a vast political organisation resembling oriental despotic states by its nature and encompassing, at least in a loose tributary form, a number of Sarmatian, Germanic and
even Slavic (East Slavic), Finnish and Baltic (Aistian) peoples. Meanwhile, in
the period preceding the Hunnic invasion the Visigoths did not achieve anything
similar, and their political system congealed at the tribal level. During the whole
Dacian period they had no monarchy comparable to that of Ermanaric. Their
land, which they themselves called “Gutthiuda”, meaning both the people of the
(Visi-)Goths and the areas they inhabited, was divided into a number of small
tribes (called phylai in Greek sources and maybe kuni by the Goths themselves),
which only united sometimes depending on the changing political circumstances. (PE framhävning)
Strzelczyk 2013 [1980]
Bäste Läsare! Jag hoppas att Ditt intryck av denna artikel varit givande och att texten uppfattas som stringent och innehållet genomarbetat.
Mycket av det vi utrönt denna gång kommer att klarna ännu mer i kommande artikel.
Det var alltså allt för den här gången!
Peter Ericson
Helsingfors
1 mars 2021
Bärande arbeten
Aikio, Ante. 2012. ”An essay on Saami ethnolinguistic prehistory”. I: A Linguistic Map of Prehistoric Northern Europe.*
Suomalais-Ugrilaisen Seuran Toimituksia = Mémoires de la
Société Finno-Ougrienne, 2012, nro 266. Helsingfors.
Aikio, Ante. 2004. ”An essay on substrate studies and the origin of Saami”, teoksessa Etymologie, Entlehnungen und
Entwicklungen: Festschrift für Jorma Koivulehto zum 70. Geburtstag, Société
Néophilologique de Helsinki, Helsingfors,
Bergstøl, Jostein. 2004. ”Creoles in Iron Age Norway?” I: Archaeological Review from Cambridge 19 (2): Reconsidering
Ethnicity: Material Culture and Identity in the Past. November 2004
Theme Editors: Susanne E. Hakenbeck and Steven G. Matthews. Cambridge.
Ciesielska, Adriana. 2018. ”Germania in the 1st century AD”. Adam Mickiewicz University. Poznań.
Heikkilä, Mikko Kalevi. 2014. ”Bidrag till Fennoskandiens språkliga förhistoria i tid och rum” (”Spatiotemporal
Contributions to the Linguistic Prehistory of Fennoscandia”).
Helsingfors universitet. Helsingfors.
Kallio, Petri. 2015. ”The Stratigraphy of the Germanic Loanwords in Finnic”. I: John Ole Askedal & Hans Frede Nielsen
(eds.), Early Germanic Languages in Contact, pp. 23-38. NOWELE Supplement Series 27.
Amsterdam – Philadelphia.
Minerva, Piha. 2020a. ”The South Saami in the North during the Iron Age. Linguistic-archaeological perspective
Doctoral Dissertation, 99 pp. Åbo universitet. Åbo.
Ramqvist Per H. 2012. ”Norrländska samspel under järnåldern”. Människor i vikingatidens Mittnorden: Föredrag vid de
Mittnordiska Arkeologidagarna i Östersund 2010. Östersund.
Ramqvist, Per H. 2001. ”Utbytessystem under det första årtusendet e.Kr.: idéer utgående från tre mellannorrländska
älvar. I: Fornvännen 96, [1]-21. http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/2001_001
(samla.raa.se)
Strzelczyk, Jerzy. 2013. ”Visigothic Society of the 4th Century in the Light of The Passion of Saint Saba the Goth, p.
367–386 [orig. publ. in Eos LVXIII 68 (1980), 231–250]. In Eos: 2013. Poznań.
Zachrisson, Inger M. 2010. ”Samisk-nordiska kontakter under järnåldern – i dräkt och personliga tillhörigheter”.
I: Samer som ”de andra”, samer om ”de andra”. Identitet och etnicitet i nordiska kulturmöten.
E. Mundal & H. Rydving red. Uppsala.
Zachhrisson, Inger M. 2007. ”Några sörsamiska kvinnor från forntid – de arkeologiska fynden berättar”.
Åarjelsaemieh / Samer i sør 9, s. 7–20. Snåsa.
NÄSTA ARTIKEL: Befästningsbyggandets oroliga, intensiva – och samhällsstärkande era ca 390- 440 AD.
—– Mer om järnet, sydursamisktalarna och järnets enorma betydelse under hela järnåldern och folkvandringstiden.
—– Nya modeller om hur våra förfäder intermixade och delade upp sig. Etnicitet och språk: alltid samma?
—– Tjuvholmen och Dårholmen – seglivad, maritimt knuten befolkning ännu i folkvandringstid (Ramqvist 2007)
—– [Om tiden och utrymmet medger: om ortnamn (toponymer) från järnåldern]
SAMT I SISTA DELEN (nästnästa artikel): EPILOG, vad hände med den protosamiska identiteten?
Vi vill i detta avsnitt hävda att Högomsriket (dvs Ramqvists Mellannorrland) med tiden kom att få en större utsträckning än man vanligtvis föreställer sig, och att de grupper av jägare, fiskare och järnproducenter och – nota bene – bönder som talade sydursamiska (på samma sätt som de urnordisk/proto-skandinavisktalande bönderna och de kvarvarande palaeo-europeisktalande fångsfolken i Medelpad med omnejd) ungefär samtidigt med språkbytesprocessen torde självvalt börjat betala tribut eller skatt till hövdingarna i Högom för att denna elit med sin förmodat kraftfulla och internationellt erfarna och av krigsveteraner bestående här skulle kunna försvara dessa remota centra och utposter vid fientliga anfall. Ett sådant system var en sine qua non garant för hövdingarna att säkra järn- och pälsleveranserna.
Illustratören och arkeologen Mats Vänehems webbsida:
Mer om hövdingaättens textilier: Linda Wåhlanders blogg Linda Wåhlander – med forntiden runt knuten https://linda.forntida.se/?p=14365
På samma sätt torde samtida handelsstationer ha införlivats i Högomsriket, som alltså ha omfattat praktiskt taget allt land mellan Moälven (Gene) och Söderhamn med Ljusnan. Detta rike ser ut att även ha omfattat närmast hela dagens Jämtlands län. Det bör möjligen inte ens uteslutas att Dalarna Ovansiljan från Ore och västerut kan ha lytt under Högom, möjligen skulle till och med hela Dalarna (eller mera tidsenligt: Järnbäraland) en gång i tiden kan ha ingått i ett folkvandringstida Högom storrike.
Relationen mellan folklanden Alir och Sunded å ena sidan och Högom centralmakt å den andra är dock något outredd (vi försöker hinna titta på detta senare under artikelseriens gång). Uppåt Ångermanälven fanns några betydande stormannagårdar, inte minst vid Holm i Överlännäs sn. Trafiken på Ångermanälven torde tidtals ha varit lite av allemansrättsbaserad, vilket dessvärre också kom att innebära (sannolikt ideliga) fientliga attacker, vilket vi avläser i fornborgar och vårdkasberg. Handelsstationer kom att byggas upp på Långön i Hoting (Ströms sn); men detta sker främst efter (nämligen sen järnålder eller vendeltid) den tid vi här mest intresserar oss för – folkvandringstiden.
Något om själva Högom, vi påminner; Högoms gravfält är ett gravfält i Högom, Sundsvall (forna Selånger socken), som mäter 315×190 m och sträcker sig i nordväst- sydostlig riktning och delvis sönderbyggts. Det består av 10 synliga gravhögar från folkvandringstid, men ursprungligen bestod det av minst 17 gravanläggningar. Fyra högar är närmare 40 meter i diameter och höjden är mellan 4 och 5 meter. Övriga högar är mindre, mellan 5 och 15 meter vida och med höjden 0,3–2 meter. De mindre högarna har anlagts först och storhögarna troligen i ordningen 4, 3, 2 och 1. Via Wikipedia.
Högom i den modernare historien
Som påtalades i förra artikeln (del 1:5) har praktiskt taget alla äldre sundsvallsbor (45+ ?) upplevt det emellanåt som skrämmande eller obehagligt uppfattade högomsmannenrummet (eller hövdingarummet) i Sundsvalls gamla museum. Sådana upplevelser hör mer eller mindre till vårt ”DNA”. Någon som kan vara lite mer lokal- och regionalspecifikt kan vara känslan av att ha vuxit upp helt intill Högoms gravfält. Vi som tillbragte en stor del av barndomens helger och sommardagar kanske springande upp och ned för kullarna, spelandes fotboll eller spenderandes rasterna därvid vid – Högoms skola. En annan, helt angränsande fråga är den om miljonprogrammet Granlo – detta på intet sätt unika projekt men absolut omfattande för att ha ägt rum på norrländsk mark. En slags vision om folkhem och jämlikhet (dess mindre det sista, då de sociala skiktningarna blev minst lika tydliga som – eller mer än – på 400-talet AD), ett där tryggheten för de små invånarna – barna – präglades av bilfrihet, gång- och cykelvägar och stora ytor där vi 1960-talistbarn kunde röra oss ostörda men samtidigt sedda från hyres- eller bostadsrättslägenheternas fönster. Dagis, parklek och säkra skolvägar. Undertecknad flyttade dit som tvååring och bytte till daghemmet där som fyraåring. Att vi sedan i åttaårsåldern sökte oss ut och byggde kojor i skogen och cyklade 55 km länge E4 och andra äventyrliga vägar är kanske bara en annan sida av samma mynt.
Hur och varför fick man bygga ett gigantiskt miljonprogramområde mitt på tingsplatsen?
Men sedan kvarstår alltså denna fråga. Och där får man börja med att ställa sig frågan hur det kom sig att man kunde få bygga villa- och radhusområden allra närmast intill Högoms gravfält, redan år efter andra världskrigen? En del svar infinner sig direkt: tomtmarken under 1940-talets lågkonjunkturår torde ha varit enastående eftertraktad: en trots stadsnärheten lantlig och idyllisk miljö. Dels hade man långtifrån klart för sig hela bilden kring denna pärla bland norrländska kulturmiljöer. Utgrävningarna inleddes 1949-51 och fortgick sedan praktiskt taget oavbrutet i drygt ett decennium; senare åter i omgångar tiill 1984. Dagmar Selling och Sverker Jansson var de första grävledarna, till storhög no 2. Storhög no 1 är ännu outgrävd, och ska markera slutpukten på epoken och var från 5600-talet AD. Olika grävningsledare vidtog (bl a Björn Ambrosiani, känd inte minst från Birka- och Helgö-undersökningarna) sedan 1954-1960 (mer om detaljer här: https://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%B6goms_gravf%C3%A4lt). Det kom sedan att vara förhållandevis tyst om Högom i ca ett par decennier tills dess att professor (numera emeritus) Per H Ramqvist ånyo med full kraft skakade liv i frågan och satte in Högom i en internationell och fennoskandisk kontext. Vi rekommenderar det mesta Ramqvist publicerat, och avser att i fjärde delen av denna artikelserie summera en del av hans arbeten punktvis.
I grunden torde bygglovet ha berott på att den fulla kunskapen dåmera ännu saknades om Högoms framskjutna roll i ett folkvandringstida proto-Sverige. Sedan kan man naturligtvis allmänt inte direkt påstå att kulturarvet vördades i någon större omfattning i det efterkrigstida folkhemssverige.
Återställningsarbete och Högom/Granlos fortsatta framtid
Man hade redan under perioden 1947-49 iordningställt en handlingsplan som i allt väsentligt genomfördes för att återställa kulturmiljöerna (eller som det kallades då: fornminnesområdet)
VAD VAR HÖGOM?
Vad var Högom? Om ett väletablerat samlingsrike i ett välorganiserat embryonalt småkunga-samlingsrike i Mellannorrland.
Ånyo en påminnelse:
Storhög nummer två, hövdingagraven, grävdes ut 1949–1951. [ —] Högen visade sig innehålla ett tre meter högt stenröse, 19 meter i diameter med en rest sten på toppen, en manlig symbol. Under röset låg en kammargrav med måtten 5×2 meter. En uppskattning säger att det tagit 80 personer två månader att bygga gravhögen. Tyngden av sten och jord hade pressat ihop hela kammarkonstruktionen av trä till ett på många ställen inte mer än decimetertjockt lager. Kammaren kunde därför inte undersökas på plats, utan göts in i gips och det omkring nio ton tunga paketet fraktades till Stockholm för undersökning inomhus. Vid röntgen av innehållet avslöjades oväntat en av de innehållsrikaste folkvandringstida gravkamrarna i Europa.
Den döde, känd som Högomsmannen, hade lagts på björnskinn och graven innehöll såväl vapen som hästutrustning, redskap, personlig utrustning, klädedräkt, fat, tallrikar och olika kärl. Ofta var föremålen i dubbel uppsättning, två kammar, två saxar, två glas etc. Många föremål var importerade från Europa och västra Skandinavien. Graven kallades hövdingagrav av utgrävarna på grund av det ovanligt rika innehållet och gravhögens storlek. En utgrävning 1984 i en outgrävd del av högen gav vid handen att det under denna ligger rester av flera husgrunder. Högen dateras till omkring år 500 (Wikipedia igen. Källa där: Per H Ramqvist: Högom. 1990).
Så.
Det här Högomsriket hade existerat sedan 400 AD; men det är mera osäkert hur mäktigt det var under de allra första decennierna av dess existens. Men mycket talar för ett handelsnätverk med en redan då väl utvecklad järnframställningskunskap tillika å ömse håll skickliga handelsfärdigheter och (sannolikt av de sydursamisktalande migranterna) ett tidigt välutvecklat logistiskt system. Kanske med vintertida rentransporter vintertid; men det låter vi hittills vara osagt.
VILKA VAR SKOGSFOLKET?
”Järnsamerna” – en del av skogsfolket?
Och vilket var skogsfolket?
Och vilket var skogsfolket? Det vi menar är att detta i hög grad bestod av sydursamisktalande människor i s k fångst- eller skogsmarken. Förmågan och kunskapen att skapa järn från myrmalm hade man tagit med redan från tiden i det sam-östersjöfinska ”urhemmet” (förvisso en mycket tveksam term!). Kulturgeografiskt befinner vi oss i en glipa mellan asbestkeramiken och romerska bronserna – ett utrymme som tämligen bergsäkert fylldes av sydursamisktalande, dels migranter, dels stammar med de nyssnämnda nyliga allierade, grupper som snart skulle komma att byta språk (Karta nedan från Bergstøl: ”Creoles in Iron Age Norway” 2004).
Kjell-Åke Aronsson upptäckte under sin tid som länsantikvarie i Jämtland järnframställningsplatser som kunde kopplas till samisk eller proto-samisk verksamhet, huvudsakligen från 700-talet AD/e.Kr. Vid senare undersökningar har man upptäckt att sådan verksamhet indikerades redan ca 400 AD/e.Kr.
NEDAN: En modell för sydursamisk migration!
En kronologisk historiografisk modell över Mittnordens etno- och språkhistoria första årtusendet AD
Baserad på Heikkilä, Ambrosiani, Piha, A. Aikio, Ramqvist
185 – 215 AD: Sydursamisktalarna breder ut sig geografiskt i området mellan Bergslagen och norra Jämtland. Nya tillskott kommer under de närmast följande århundraden; och periodvis i betydande mängder, ända fram till ca 650 AD (Heikkilä 2014, Piha 2020). Man förenar sig med fångstmarksfolken.
I ett av de kommande artikelavsnitten tittar vi lite mer i detalj hur processerna kring utbredningen kan ha gått till.
Sydursjösamer torde vara den tidigast urskiljbara gruppen (ca 220 – 240 AD)
Tills vidare ( till ca 450) dominerar dock ett palaeo-europeiskt substratspråk.
160 – 500 AD tidig urnordiska talas. Huvudsakligen söder om 60:e breddgraden.
225 – 400 AD Sydursamiskan tar lingvistiskt gradvis över ”sina områden” efter ungefär fyra-fem generationer.
300 – 550 AD Epoken Mjälleborg på Frösön
380 – 450 AD Ytterligare vågor av sydursamisktalare inträder från finländska hållet.
400 – 500 AD Ursamiska proto-varietet/-er blir snabbt (de) allom dominerande handelsspråk/-en över Kvarken.
Den här processen har inletts redan 200 AD när stammar börjar lämna sina senaste kärnområden i Insjöfinland.
400– 550 AD Högoms flerrikeskungadöme byggs upp, och kollapsar. Allianser med sydursamisktalarna med lokala och regionala stödjepunkter (utvecklar i kommande artikeldelar).
450 AD Hunnerna har trängt fram till södra och sydöstra östersjöstränderna. Eventuellt är även herulerna en maktfaktor; det har talats om huruvida hövdingaätten i Högom skulle ha krigserfarenheter därifrån, eventuellt till och med ha en herulisk härkomst. Elitallianser med ostgotiska eller ostgermanska folken t ex i nuvarande Ungern förekom (t ex med gepiderna på 300-talet AD, dit en skandinavisk kvinna gifte sig sannolikt i folkvandringstidens allra första år, dvs på 370-talet AD, Källa: Linda Wåhlanders blogg linda.forntida.se).
Vi försöker i kommande avsnitt något utreda herulernas samtida betydelse.
450 – 650 AD Storhetstiden i Gulldynt, Österbotten: ”kvänska (innanhavs-)riket” kan antagas ha upprättas.
450 – 525 AD Palaeoeuropeiskan dör ut i Norrland
325 – 775 AD ca Ursydsamiskan dominerar i södra och mellersta Norrland samt i Dalarna och stora delar av Bergslagen,
400 – 480 AD ca Järntillverkningen kommer igång än intensivare, och boostar Högoms elits rikedomar mer och mer.
Samtidigt stärks pälshandeln, men dess produktion och jakten förskjuts till fjällen (”Stallotomter”) därför att så gott som alla de gamla fångsgropssystemen används som blästergropar vid en alltmer intensifierad mycket välorganiserad myr- och järnmalmstillverkning, som sydursamisktalarna hade med sig från början (Bergstøl 2004). Dito period: Kristendom introduceras redan i Skandinavien!
Ca 400 – 550 AD Sydursamisktalarna breder ut sig såväl personellt som språkutbredningsmässigt vidare geografiskt i området som sedermera kommer att kallas Ångermanna lappmark och inemot Västerbotten. Umesamiskan skapas via en språkform som kanske kunde kallas proto-umesamiskan.
535 – 536 AD ca Epidemier, och Leväluhta antagna offerplats.
550 – 560 AD ca Ytterligare vågor av sydursamisktalare som migrerar över Bottenhavet.
600 AD ca Utpräglad fyndtomhet i Norrland. Stora samhälleliga omvälvningar.
Indikerande insjögravar?
Viktiga folkvandringstida kulturmiljöer av typen insjö- eller fångstmarkgravar bör kunna ge en skaplig indikation på hur de järnproducerande sydursamisktalarna etablerade sig i s k ”Mellansverige” och södra samt mellersta Norrland.
Kontaktytor, tribut
Vi ser Högomriket som mer omfattande än vad man vanligtvis föreställer sig, på så sätt att sydursamisktalande och andra insjögravfolk/skogsfolks bebyggelsecentra lätt kunde råka ut för fientliga anfall, varför tribut bör ha givits till Högoms här för att försvara inte minst skogsfolkens järnhantering. Detta kan ha inneburit att deras trakter gradvis kom att övergå inom Högomrikets immateriella (?) eller åtminstone förmodat icke monumentala yttre gränser. Sunded skulle ”inrikes” förvisso ha kunnat utfört sådana tjänster också, i ett lite mer raffinerat utbytessystem.
Platser – några exempel (platser baserade på Piha 2020, Wehlin 2020 där ej annat nämns)
Vindförberg, Ore socken (sn) 100 – 550 AD
Södra Getrygen, Alfta sn (Amungen) 410 – 30 AD
Hästnäset, Transtrands sn 400 – 550 AD
Olsbo, Horrmunden, Transtrand 500 AD
Finnäset, Venjan sn 100 – 400 AD
Hästudden, Rättvik 400 – 550 AD
Krankmårtenhögen, Storsjö sn Jämtland 200 BCE – 200 AD
Förutom Krankmårtenhögen noteras bl a i Jämtland dessa socknar för betydande fynd av insjögravar:
Rödö sn 1. Datering 445 – 662 AD
Rödö 2. 264/470/640 AD
Nyhem sn (Klevsand) 200 – 500 AD eller romersk järnålder (Fossum 2007)
Revsund sn 400 – 550 AD
De jämtländska insjögravarna liksom de närmare belägna inom Gävleborgs län, inom Medelpad och enstaka liknande eller på annat sätt relevanta fynd i Ångermanland samt eventuellt annat i sydligaste Lappland kommer att tas upp till behandling i någon av de kommande artiklarna. Mjälleborgen är lite för samtida med händelserna i söder för att det ska kunna avfärdas att dess byggande har samband med sydursamernas migration.
Insjögravar i Norge.
Mönstret med insjögravar fortsätter in i Norge, främst i Hedmark och Oppland.
Detta kommer vi ej att ha möjlighet att arbeta vidare med i den här artikelserien; men hoppas kunna få återkomma till denna mycket spännande problematik i andra sammanhang!
Tidiga lånord till sydursamiskan
Exempel på tidiga lånord från urnordiska och proto-skandinaviska och des datering, via Piha (2020)
Saajve 200-600 AD = Helig, kopplas till fångstmarksgravar.
Aajmoe 200- AD = andra världen, andra sidan (egentligen ”de dödas kungarike”)
Aassjoe (osäker datering) = ässja
Aernie (osäker datering) = härd. Via urnordiskan
Jaemedh (200- AD) är ett urfinsk arvord som betyder ”att dö”. Det avviker från det uralistiska mönstret.
Heikkilä (2014) har med hjälp av ett ord vid yttersta sydvästra finländska kusten fastslagit att (sydur- *) samerna (* Utgår vi från, analogt med Piha 2020) ännu bebodde trakten kring nuvarande Nystad ännu 650 AD.
Odaterade lånord
Bïerne, beere = björn från protoskandinaviska bernu.
Duvrie = björn från Urgermanska deuza, jfr fornnordiska dýr.
Härutöver kan nämna öarna benömnda Sållen, Sollen, ett fornbaltiskt ord som sydursamisktalarna av allt att döma hade med sig och avsatte på Dalarnas öar samt i Amungen och på andra håll i södra Norrland och Svealand.
Religiösa företeelser och kosmologi
Det finns stor anledning att antaga, att en hel del av skogsfolken tillika de ”ursprungliga” sydursamisktalarna kom att anamma Högomsrikets dominerande religion, asatron. Uttrymmet och tiden medger blott ett par exempel på etymologiska beröringspunkter, även här via lånord:
Bïegkeolmaj (äldre ortografi?) = Vindmannen, en gudom
Maanoe = måne, via proto-skandinaviska (PS)
Raavke = uppenbarelse, spöke (jfr PS drauga, draugaR)
Bissie = helig ev. via protogermanska wixa (kan också ha vesturalisk anknytning)
Naturligtvis är det oerhört intressant att försöka följa en tes om assimilation och ackulturering såpass tidigt i historien. Vår utgångspunkt för det här arbetet är ju just att samer och protosamer levt under, i och intill en mängd olika statsbildningar (samt embryonala stater) i tidigare historiska och förhistoriska epoker, i sin tur en följd av vårt projekt Bottniska samer.
Vi hoppas få möjlighet att diskutera dessa senare aspekter vidare framöver. Fortsättning följer!
Peter Ericson, Helsingfors 31 januari 2021 (red 14 mars 2021 och 1 jan 2023)
NEDAN: (Tidiga) 500-talets (AD) småkungariken.
Talassokrati (av grekiska Θαλασσο-κρατία) betyder havsherravälde och betecknar en stat som primärt består av besittningar som förbinds genom sjöfart. Beteckningen kan också användas om en sjömakt, som besitter överhögheten över ett havsområde, kommersiellt eller militärt.
Post Scriptum
Innanhavsriken
Vad är talassokratier och vilka sådana har vi haft i Norden?
Först definitionerna – lånar wikipedias
A thalassocracy or thalattocracy sometimes also maritime empire, is a state with primarily maritime realms, an empire at sea, or a seaborne empire. Traditional thalassocracies seldom dominate interiors, even in their home territories.
Och på svenska
Talassokrati (av grekiska Θαλασσο-κρατία) betyder havsherravälde och betecknar en stat som primärt består av besittningar som förbinds genom sjöfart. Beteckningen kan också användas om en sjömakt, som besitter överhögheten över ett havsområde, kommersiellt eller militärt.
Alltså havsriken. Och här talar vi om innanhavsriken .
Vilka har funnits i Norden?
Danmark, Stormaktstida Sverige (och även perioder med Sverige-Finland),
samt överstatliga organiserade samfund och ordnar såsom Hansan och Vitaliebröderna.
Delvis Sovjetunionen
Vilka fler ”riken” skulle vi kunna räkna med? Kvänerna och Högomriket ska i perioder ha kunnat spänt över innanhavet – i bägge fallen pekar det mesta på det. Vad med Sápmi? Vi låter frågan bero till sista delen.
Internationellt räknar man t ex fenicierna men även romarna i någon mån (”Mare Nostrum” betyder ju ”vårt hav”);
men också (även det i viss mån) Abbasidkalifatet mellan 700- och 1200-talen. Därutöver minoerna, Aten och kanske det mest arketypiska av dom alla: Storbritannien i sina mest imperialistiska dagar. Samt naturligtvis Spanien och Portugal och även Nederländerna – ja närmast alla kolonialistmakter.
/
Vilka talassokratier har funnits i Norden?
Danmark, Stormaktstida Sverige—
samt — Hansan och Vitaliebröderna.
Delvis Sovjetunionen.
Vilka fler ”riken” skulle vi kunna räkna med? Kvänerna och Högomriket ska i perioder ha kunnat spänt över innanhavet – i bägge fallen pekar det mesta på det. Vad med Sápmi?
———-
NÄSTA GÅNG (originalplanen), i nästa artikel: Samspel och konflikt över Bottenhavet
Högom mellan Ödmården, Frösön och Gene: Regionala och större krig, trälar.
Fornborgar i folkvandringstid
Hotande epidemier
TINGET samt handels- och maktcentra på HÖGOM
Ceremonier, elit och undersåtar.
Sydursamiskatalande, järnproducerande fångstfolk och bönder – om deras status i Högomriket
Lånord i sydursamiskan före och efter Högoms storhetstid
Kommande gånger:
Ceremonier i ett förkristet Norden.
Sociala, sociokulturella och sociolingvistiska processer.
Metoder och diskussion om etik, estetik och etnicitet.
Slutdiskussion! Försök till falsifiering. Svar på nya frågor, som uppstått.
Tidigt konflikterande religioner eller synkretism?
Eller: ”Mången tunga talades i det mångfacetterade Högomriket. Hur mången?”
Extrakt ur en kommande, väsentligt längre text. Spin-off av projektet Bottniska samer.
Av Peter Ericson
Referenser och litteraturlista i källartikeln.
————————————————————–
SYDURSAMISKA = Att notera om detta ord: Egentligen skulle vi nästan lika gärna kunna kalla det för proto-samiska. Men nu då språkhistoriker och arkeologer (eller både och, som Minerva Piha) går allt djupare in i detta område, krävs mera finstämda begrepp. Därför har sydursamiska skapats som begrepp. Det avser föregångaren till dagens sydsamiska och den anses ha utbrutit sig strax efter år 0 från övriga samiska proto-varieteter. Ett antal talare har begivit sig västerut i en första migrationsvåg, som sedan följs av flera
(vi ska i ett kommande avsnitt försöka relatera detta till en detaljerad klimatologisk studie av romersk järnålder samt relatera till andra väsentliga drag i dessa epokers historiska utveckling).
Sydursamiska kan sedan delas upp i äldre, mellan- och sensydursamiska. Vi kommer förmodligen att få använda några av dessa begrepp när vi ska relatera till Högomrikets utveckling, som i väsentlig utsträckning är samtida med sydursamiskans utveckling på ”mellansvensk” mark.
————————————————————-
De folkvandringstida gravhögarna i ostliga delen av Selångers socken har sysselsatt kulturmiljövårdare under väldigt lång tid.
Och frånsett att vi ”gamla” (ordet blir lite futtigt i det förhistoriska perspektivet) granlobor lekt, sprungit – upp- och nedför kullarna, åkt pulka samt haft somriga och söndagsutflykter med våra föräldrar på dessa ljuvliga kullar, har vi oldtimers under våra tidiga skolår i ändlösa sessioner vallats förbi Högomsmannen (bild nedan) och fått besöka det skrämmande rummet med alla fynden och benranglen.
När vi nu vet att ursydsamiska de facto talats i närområdet (Piha 2020a, 2020b) samt under vendeltid (analogt med Aikio 2001, 2004, 2006, 2009 osv) i mesta delen av Finland (Heikkilä 2014), är det hög tid (om uttrycket tillåts!) att gå lite på djupet i frågeställningen om Högomrikets språk samt hur det fungerade i övrigt internt och externt socialt, med handel och andra kontakter med t ex Rom, hunnerna, germanerna, esterna, gutarna och kvänerna – samt om i vad mån etnicitet hade någon framskjutande plats i denna tid eller i detta rike.
Högomsmannen
Högomsmannens dynasti och dess rike
Per H. Ramqvist, professor emeritus i arkeologi (bl a på Mitthögskolan, Mittuniversitet och vid Umeå universitet) har ägnar svårfattbara mängder tid åt att analysera och studera Högomriket, eller som han själv föredrar att kalla det, småkungadömet eller -riket Mellannorrland. De folkvandringstida högarna antas vara de pregnanta, talande och samtidigt ödmjuka lämningarna av ett förmodat centrum i ett för tiden ansenligt rike. Jag citerar Wikipedia, som bygger dels på de ursprungliga undersökningarna Högom, dels på Ramqvists:
Högom var [—] en del av ett norrländskt småkungarike bestående av sju geografiskt åtskilda folkland fördelade längs norrlandskusten och vid Storsjön i Jämtland. Gravfältet uppvisar stora likheter med det i Bertnem i Norge och gamla Uppsala, varför det är troligt att dessa stått under inflytande av varandra och att de vid denna tid förmodligen var säte för sina respektive småkungadömens ledarskikt. I princip bodde, levde och begravdes tre till fyra generationer småkungar på dessa platser. De sex fornborgar som finns i Medelpad har samband med småkungadömet. Det var bara representanter ur samhällets övre skikt som höglades, en eller två individer per generation. Sannolikt ligger i högarna 4, 2 och 1 tre generationer småkungar. Under 500-talet upplevde småkungadömet en politisk kollaps och hög nummer ett representerar slutet.
Gårdarna tappade sin elitbetonade prägel under vendeltiden det vill säga från 550-talet och fram till vikingatid, och de samhälleliga strukturerna i hela Mellannorrland kollapsade från 600-talet. Tänkbara förklaringar är klimatavvikelsen 535–536 [—] och eventuellt den påföljande Justinianska pesten som började spridas i Europa från 541 och skapade ödeläggelse även i Norden.
Vilket språk talade Högomsmannen
och hans för- samt efterföljare?
Eftersom vi på senare tid fått oss till livs den idag plausibla tesen (Piha 2020 * ) att sydursamisktalare redan 200 AD ska ha begivit sig – i en för sin tid ansenlig mängd – västerut för att bygga sig en framtid i det som nu kallar södra och mellersta Norrland samt Dalarna i nuvarande Sverige, så är det här en högst befogad fråga i dagens läge. Fler sydursamisktalade skulle sannolikt följa under de därnäst tre-fyra kommande århundrandena.
Var Högomsmannen rentav same, för- proto- eller sydursame?
På dessa frågor ska jag titta lite närmare i det här artikelsammandraget, och i den artikel som ligger till grund för det.
Frågorna som bör försöka besvaras
Till att börja med bör vi ställa oss följande frågor (av utrymmesskäl fokuserar vi mest på ett par av dessa just här i bloggsammanhanget. Vi försöker dock förhålla oss något mer ingående på samtliga frågor):
1. Hur försiggick sydursamisktalarnas migrerande från Insjöfinland till s k Mellansverige och södra (och eventuell mellersta) Norrland?
2. Hurdant samspel kom att utspela sig mellan de olika gruppen i folkvandringstida mittersta Sverige – eller Mittnorden?
3. Hur långt norrut utmed sedermera svenska kusten existerade urnordiskan?
4. Vilka substratspråk och -grupper fanns i folkvandringstid, och vilket inflytande utövade dessa samt hur länge utövades ett eventuellt sådant inflytande? I den här bloggartikeln fokuseras lite extra på denna fråga.
5. Varför lämnade sydursamerna områdena mellan Päijänne och Saimen (tidigare Lapwesi), dvs det s k finländska insjödistriket, på engelska kallat Lakeland (jfr Lakeland Saami, Aikio 2012, ibid nedan).
Bakgrund
Vad känner vi då för kända och okända språk mellan Dalälven och Karesuando (och på samma breddgrad i dagens Finland) under järnåldern? Vi vänder oss till Ante Aikio (2012):
(a) Palaeo-lappländska (alt. palaeo-lappmarkiska) eller Palaeo-Laplandic
Hypotetiskt språk utifrån främst låneord i ursamiska formerna.
(b) paleao-insjöländska eller Palaeo-Lakelandic
Likaledes hypotetiskt enligt samma språkhistoriska tankefigurer.
(c) Ursamiska, sydursamiska, nordursamiska eller Proto-Saami
Den felande länken mellan proto-formerna placerade mellan Ladoga och Onega.
(d) Proto-germanska eller Proto-Germanic
Ansedd att senast ha dykt upp 150 AD; men dess nordligaste utbredning är rejält oklar t o m folkvandringstid.
(e) Proto-östersjöfinska (eller proto-finska) eller Proto-Finnic
Aikio som skapat (möjligtvis en smula utdaterad!) kartan härintill placerar denna språkliga urform söder om Finska viken enligt gammal traditionell modell; men den kan lika gärna anses ha sin upprinnelse i södra eller västra finländska sjödistriktet. En inte alldeles oansenlig språkhistorisk skola placerar denna urform på Karelska näset.
Kartan bör inte betraktas som en absolut fixerad sanning, men som en skiss över kunskapsläget för cirka ett tiotal år sedan.
Karta från: ”An essay on Saami ethnolinguistic prehistory”, in Mémoires de la Société Finno-Ougrienne 266, 2012. Länk: https://www.sgr.fi/sust/sust266/sust266_aikio.pdf
Fortsättning följer… Väl mött i Del 2!
Detalj ur Anna Porsmyrs foto av s k Högomsmannens modell på Sundsavlls Museum. Sundsvalls Museum via Digitalt Museum.
Alltid på en måndag.
– n o r d i s k a och
s a m i s k a vyer
~ Krönika av sakkunnige historikern Peter Ericson, Helsingfors
27 juli 2020. Editerat 13 dec 2020.
Peter Ericson är en lagom tjock man
i sina bästa år med fyra barnbarn och fem barn och en billös bastukonnässör till kärbo från Kvarkens östra stränder.
1. Medeltida samer i Nådendal, järnålder – och somriga funderingar om Biskop Thomas och 1230-talets tavastländska uppror
I nästa blogg OCH krönika:
”De bottniska vattnens och kusternas järnålder/Handelsförbundet baserat på Bottenhavet mellan småkungadömen, nordliga jägar- och fiskarefolk och handelsmetropolerna i södra Norden”
”Senaste” om Kurcken – gotländarna, österbottningarna och samerna i pro-hanseatiska kvänska handelsförbundet och Bremers realiserade amerikadrömmar om allas rätt till utbildning tas också den närmaste tiden upp till behanding.
Men idag mest medeltid, en smula järnålder mm.
Jag skriver detta med Kvarkens gråblå ögonfägnad i fonden genom fönstret i min kärbos förtjusande lilla villa i själva det nordiska Pampas, Österbotten. En sann ynnest! ”Villa” betyder på pampasspråk sommarstuga eller fritidshus. Pampas är således det vanvördiga smeknamnet på mellersta eller svenska Österbotten. (epilog, helg:) Veden är nu travad och högsommaren rinner undan som sanden i ett timglas. Bastun eldas; och det som började som en oväderskrönika är nu en mera löftesrik lögardag med sol över nyvunna blåblänket.
Min djuaste tacksamhetstanke riktas till mellersta dottern, som vid gångna månadsskiftet introducerade sitt favoritbokcafé för oss kärbo-tu, och som därigenom indirekt väckte spännande tankeprocesser, som även kommer att luftas i kommande krönika – nämligen tanken på synergierna hos visioner hos bemärkta kvinnor som t ex Fredrika Bremer och den samiska (ännu på tok för okända) märkeskvinnan Margareta M. Matsdotter (1835-1873).
”Tills vidare kan sägas att biskop Thomas
med sin personliga vendetta på 1230-talet
emot de ur-ugriska heliga lundarna synes
ha provocerat samerna och suomerna så
till den milda grad att de gick till den hittills
enda kända motattacken (annat än rena
försvarsåtgärder gentemot de s k korstågen)
emot de inkvisitoriska våldsherrarna år 1234.”
Björneborgs, Åbolands och Satakuntas samer – samt samer i Mumindalen?
Vi börjar, kort, med de senaste insikterna ur språkhistorieprofessor Mikko K. Heikkiläs utomordentligt intressanta avhandling (Bidrag till Fennoskandiens språkliga förhistoria i tid och rum (Helsingfors 2014) och länken hittar du här: https://helda.helsinki.fi/bitstream/handle/10138/135714/bidragti.pdf?sequence=1): han noterar nämligen där topografiskt intressanta samiskbördade ortnamn – eller snarare toponymer – i Tavastehus’ södra och västligare delar; liksom han ju gjort, parallellt med tillika i fotspåren av språkvetarkollegan, professor Ante Aikio i Tavastehus, Birkaland, Nyland, Savolax, Karelen och – inte minst – Åboland och i synnerhet där för oss av intresse den detaljerade tidspreciseringen av Kukainen, samisktbenämnt och postulerat samiskbebott 650 AD och angränsande områden i Nystads skärgård samt i självaste Tove Janssonska Nådendal, dvs samer bra nära Mumindalen. Till detta och frågan om samernas historia i Åland återkommer i vi i kommande krönikor och artiklar. Något finns också skrivet i ämnet här.
Finländska språkhistoriker och arkeologer
klargör alltså historisk och förhistorisk
samisk närvaro i sydvästra Finland
Finländska språkhistoriker och arkeologer klargör alltså historisk och förhistorisk samisk närvaro i sydvästra Finland – men bidrar också till en oändligt mycket mer komplex finlands- och nordenhistoria: samerna var vare sig först eller ensamma.
Om ursydsamiskans väg till svenska Saepmie – på Åbo universitet i höst!
Förutom att gå tillbaka och läsa Aikio och Heikkilä och deras upptrampande sine qua nons, Pekka Sammalahti och Mikko Korhonen, bör den historiskt entusiastiske Läsaren hålla minst ett stort öga på Minerva Piha, som tänks gå upp med sin milt talat banbrytande avhandling om ursydsamiskans väg till Mellansverige – disputationen tänks äga rum någonstans i slutet av höstterminen 2020.
Kurcken – vem var han? Nokia – inte bara mobiltelefoner…
Matti Kurki eller Mattias Kurck var en storman, synbarligen dubbad till adelsman efter sitt ”stordåd”, bosatt i Nokia gård i Birkkala socken i Tavastehus län (fi. häme).
Vilket var stordådet och vad hände? Kurck och hans män attraherade (allt enligt kommissionslantmätaren Daniel Hall 1783 i hans för tiden ypperliga arbete om Birckala socken) anno 1274 en skara vigilanter och bistra fördrivartyper – högst sannolikt det dåtida samhällets elit – som sålunda sammansvurna sägs att ”helt enkelt” dels sägs ha drivit ut nästintill alla dåvarande samer ut ur det inre av Finland till Nordösterbotten och de nuvarande lappmarkerna… Dels med förutsättningen att det förutnämnda de facto skett, ska de ha pacificerat samerna – och detta med etablerade fiskala rutiner; dvs etablerandet av fasta rutiner vid skatteuppbörd av de östliga samerna inom det forna svenska riket vid pass ca 1300, och infört det genom kvarstoden av medeltiden bestående birkarlaväsendet. Dessa birkarlar fick sedermera rollen som lappfogdar under Vasaepoken.
Det som inte Kurcken till fullo lyckades radera ut, skulle Erik av Pommern några generationer senare fullfölja, i sitt omfattande landnam och reduktioner fördelade ut de sista samiskägda fastigheterna 1403-1412. Dessförinnan hade en periods formidabel (slags) feodalism med vältaggade hövitsmannen Bo Jonsson Grip på högvarv lagt vantarna på praktiskt taget hela Norrland och Finland, vilket kom att splittras upp i mindre enheter. Grip var på sin tid Sveriges och Finlands rikaste man.
De fåtaliga, kvarvarande samerna i centrala Finland ännu anno ca 1400 tycks ha hållit sig bl a i Savolax och runt sjösystemet Saimen, fordom kallat Lapwesi.
Från junibesöket dualiska selfie vid Tavastehus slott, uppbyggt i samband med 1200-talets stridigheter.
Förvirrande birkarlar – från Birkkala, eller… ?
Det som möjligtvis förvirrar, är frågan om varför fördrivna samer dessutom måste pungslås via skattetungor. Ungefär samtidigt som åländska sältiondet infördes (1335) och Bottenvikens medeltida säljägartomtningar plötsligt kom ur användning (ca 1300), kom birkarlarnas verksamhet i gång (mellan 1274 och 1323): de var såväl handelsmän som indrivare. Och mindre ofta rejäla eller hyggliga, efter vad traditionen förtäljer. Men jämfört med 900-talets tjuder kanske gemenligen lite lugnare.
Frågan om birkarlarnas ursprung har stötts och blötts i åtminstone halvannat århundrade ( = 150 år); där, ytterst förenklat de finländska forskarna belyst Birkkala-teorin, och de svenska har velat dra in björkar, Birka och annat. Till Birka återkommer jag i kommande ordinarie bloggartikel… Men då handlar det om väsentligt tidigare kopplingar!
Missionen, de så kallade korstågen och tvångskristnandet i Finland
Ett gigantiskt område, som tarvar enormt mycket utrymme än såväl denna krönika som enstaka blogginlägg. Jag kommer dock att återkomma i frågan! Tills vidare kan sägas att den engelska Åbobispen Thomas med sin personliga vendetta på 1230-talet emot de ur-ugriska heliga lundarna synes ha provocerat samerna och suomerna så till den milda grad att de gick till den hittills enda kända motattacken (annat än rena självförsvarsåtgärder gentemot de s k korstågen) emot de inkvisitoriska våldsherrarna år 1236-37. Detta ledde sedan till en mycket ödesdiger korstågsbulla, vilken i sin tur kom att sända horder av svealändska och andra korsriddare härförda av Birger Jarl – och livtaget av den tidigstormaktstida proto-IKEA-kniptången Svea kom att bli ett långdraget faktum.
Innanhavets rike – mysteriet med de sägenomspunna kvänerna får sin lösning?
Folkvandringstida handelsförbundet mellan de bottniska vattnens småkungadömens kusthandelsstationer baserat på främst gotlänningarna (eller gotländarna, som de snarare bör kallas i äldre tid), österbottningarna, de svenska norrlänningarna och samerna låter anas redan under folkvandringstida 400-talet; emedan en terminus post quem torde kunna placeras kring korstågstida 1200-talet; härav de inledande delarna om de heta stridernas 1230-tal. Den period som är säkrast att slå fast ett sådant handelsförbund är 700-900 AD; emedan mycket pekar på existensen av sådana markanta mönster allt mellan 400-talet och 1200-talet i vår tideräkning. I alla händelser markerar vitaliebrödernas decennier kring år 1400 en absolut slutpunkt. Deras stationerade på Gotland torde ej medge ett sådant handelsförbund. Gotländarnas roll är utan tvivel central. Men mer i kommande krönika, och bloggartiklar! (bild)
Smältdeglar: såväl fysiska som metaforiska!
Den här godbiten till konklusion får sitt utförliga beskrivande dels i min kommande krönika, dels och dessförinnan i en av de allra närmast kommande reguljära blogginläggen här i bloggen Southsaamihistory och (rebloggad på) Alltid på en måndag – nordiska och samiska vyer. Undertecknad har ägnat en försvarlig del av den tilltagna sommarsemestern med att gå djupare i mysterierna runt kvänerna, som vi ju ofta älskar att läsa och skriva om. Kulturmiljöer har besökts, mygg slagits, insikter gjorts.
Smältdegel av lera, foto Sara Kusmin 2015, copyright SHM, Public Domain. Just denna degel är nyttjad under folkvandringstid, ca 400 e:kr i ett område som ser ut att ha haft nära kontakt med Österbotten och Bottenhavet-Bottenviken.
Ett steg till … Eller vad finns på Andra sidan?
För att tala med Pugh Rogefeldt. Och den andra rubrikformuleringen låter inte ana att författaren blivit new-age:are eller gällivarekolumnist! Nej; med detta ”andra sidan” avser faktiskt att det alltför ofta är så att budgetar och exploateringsgrävningarna bistra realiteter som sätter de snäva gränserna för vad som undersöks arkeologiskt. Förutom, naturligtvis, en del snäva tankemönster hos vissa inom kulturmiljöfacket.
Poängen nu: inom inte minst Österbotten vimlar det av ohyggligt spännnade områden alldeles intill de etablerade mer eller mindre välundersökta lokalerna. Om man lyfter blicken runt- och bortom det välkända, hittar man ofta nya och gärna vansinnigt spännande vyer. Som grundinställning inom exempelvis forskning är det en sympatisk grundhållning, det att hålla ögonen fästa på horisonten och sitt målsökarfokus på vad som dväljes därbortom.
Väl mött i blogg och i nästa krönika!
Peter Ericson, Monå juli 2020
PE 24-27 juli 2020
”Om man lyfter blicken runt- och bortom det välkända,
hittar man ofta nya och gärna vansinnigt spännande vyer.”
Ps. Nota bene.
Z. Topelius (sedermera professor i historia och finländsk historia) skrev 1845 om tavastesamerna.
Reservation för maskinlästa fel.
”Tavastlands kolonisationshistoria tyckes förtjena en större uppmärksamhet, än hittills deråt blifvit egnad. Den tid Birger Jarl med sina ”hatade och panzarklädde riddare” anlände till Tavesternes hamn och derefter anlade Tavastehus slott, bodde Lappar öfverallt i Tavastland jemle Finnarne. Vid reformationstiden finner man spår af Lappar ”i sydligaste delen (Somero}. Under Gustaf Wasas tid hade norra delen af provinsen värde blott i egenskap af fiskevatten och skogarna för ekorrskinnens skull samt de usle nomadiserande lapparne, af hvilka förpaktare*) indrefvo skatt. Tidigare än Laukkas, Saarijärvi och Wiitasaari har Rautalampi varit bebodt. Detta har skett genom flyttningar ifrån södra Tavastland. Detta ser man bland annat deraf, att en slägt derstädes ännu heter Ritvanen efter hembyn Ritvanen i Sääksmäki. Småningom hafva äfven frän Savolaks kolonister tillkommit — tre andra soknar betjenades i början med prest från Rautalampi, eller ock reste, enligt en annan sägen, presten i Sysmä någon gäng sommartiden dit och höll under ett slags — gudstjenst vid Ristilahti vik vid södra ändan af sjön Kuhnama i Laukkas. 1 förra hälften af 1400-talet voro konungens fogdar i Tafvavastehus, Waldemar Djekn och Olof Tavast, ifrigt sysselsatte med att utsända kolonister frän södra delen af provinsen till den norra. Detsamma berättas om en Harald och Ärengisle Andersson seklet förut. Derigenom vanns äfven målet, ty norra Tavastland synes blifvit tidigare bebodt än vissa delar af södrakorsholms län i Österbotten. De så kallade äremarker (erämaat), som i Gustaf I:s tid funnos mellan Korsholms län och Hollola häradet och till hvilka Ståthållaren på Nyslott Gustaf (eller Gödick /PE) Funcke skickade 140 (Savolaksbönder att bosätta *)
Lapparne kallade sådana konunga olmai d: a. konungens män.”
SouthSaamiHistory 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.