Från att artikelserien om Högomsriket (2021) lade fokus på inlandet, landade jag nu på sistone att mer eller mindre helt koncentrera mig på kustlandet. Ut- gångspunkten är nu en spegelteori där saker på svenska sidan händer någor- lunda analogt med utvecklingen på östra sidan Bottenhavet och Kvarken. Ännu menar jag att det skett viss migration av sydursamisktalare; men det viktigaste är att det ursamiska språket länge har en massiv dominans i allt land norr om Åland. Samt till sjöss.
Jag föreslår att närmast hela det mittnordiska samhället ca 200 – 650 AD är huvudsakligen (för-)samiskt: etniskt, språkligt. När germanskt språk och kultur breder ut sig 675 AD uppstår en etnisk stress-situation som leder till en rätt snar undanträngning. Jag avser härnedan att kort försöka skapa initiala instruktioner för framtida forskare att hitta kust-ursamer; metoder, teorier, modeller med utgångspunkt i de ojämförligt rika och omvälvande fynden här i Finland 1, t ex i Österbotten. Och hur lär vi oss att avläsa och beskriva romersk järnålders- och t ex vendel- tida kolonisation? Vi måste främst av allt vänja oss av med schablonmässiga tänkanden.
1 Wessman et al 2017, 2019. Heikkilä 2014. Aikio 2012.
4. Nyttjandets exklusivitet. Samma källor som visar oss den djupa samiska kontinuiteten visar oss också att den baserats på allenaanvändande. Medeltidslagar, Erik av Pommern, vasabrev på 1540-talet, skogsordningar och avvittringar, Rennerstedts och Falkmans skrivningar under perioden ca 1819-1851 visar alla ett och samma: Samerna har till sitt uteslutande begagnade i princip överallt UTAN angränsande mark-konkurrenter nyttjat fjällen med omnejd. Ett ytterligare faktum är det hittills såvitt oss bekant ännu icke analyserade begreppet lappskogen som förekommer på bl a Törnstens karta från 1784 (och en lång rad andra belägg!). Begreppet syns, tillika odefinierat, inte alltför sällan figurera i avvittringshandlingar, och bör utredas! En annan central aspekt ifråga om nyttjandets exklusivitet är de samiska skattefjällens och dito samebyarnas volymer. Normalt markant underskattade av det officiella Sverige, även av kartograferna, har innehavarna av skatteland disponerat oerhörda arealer. På dessa ägor har man residerat ohotade.
Ur: ”URFOLKET SAMERNAS ÄLDRE LANDRÄTT I JÄMTLANDS LÄN Om en på äldre nordiska lagar vilande landrätt på vilka andra centrala rättigheter följer. Inlaga till Renmarkskommittén februari 2023.” (red. 18 dec 2023) Av Peter Ericson Sakkunnig i Nordmalings-, Rätan- och (2012-15) Härjedalen-målen. Inlaga riktad till Renmarkskommittén på uppdrag av Handölsdalen och Mïhte samebyar
”Hammerdals lappskogar möta”. Johan Törnstens karta från 1784. Lantmäteristyrelsens arkiv Aktbeteckning Y49-15:2 Årtal 1784 Län Jämtlands län Socken Ströms socken Ort Hillsand nr 1 Område – Åtgärd Avmätning Lantmätare Johan Törnsten.
”I Kalls socken”, skriver Ludvig Berckhan Falkman (1808-1891) år 1851, ”äro nybyggena anlagda för nära inpå Lapparnes områden, sa att de, 17 matlag med 73 personer och 2,745 renar, sakna vinterstamhåll.”
Ludvig Berckhan Falkman (1808-1891)
Ur Överdirektör vid Lantmäteriverket Ludwig B. Falkman om Kalls samer 1851. Falkman, Ludvig B. (1808-1891). UNDERDÅNIG BERÄTTELSE OM EN AF ÖFVERDIREKTÖREN VID LANDTMÄTERIET, GENOM Rikets norra län och Gotland år 1850 verkstäld embetsresa. STOCKHOLM. HÖRBERGSKA BOKTRYCKERIET, 1851.
Han fortsätter: Deremot äro renbetesfjell afsatta med en areal af 140,073 tunnland. Troligt är, att nybyggare olofligen nedsatt sig å Skorsdalen. Om så är, derom undersökning skall ske, så kan måhända Lapparnes behof något afhjelpas. I Offerdals socken är den egentliga Lappmarken afsatt för Lapparnes. räkning, endast undantaget ett å Ansätten- eller Ansigten-fjell för omkring 50 år sedan anlagdt och skattlagdt, nu roteradt, 5 å 6,000 tunnland stort nybygge, som vid afvittringen fått det å fjellets södra sida varande vår-renbete, hvilket emedlertid för uppehåll af renkalfvarne är högst behöfligt, hvadan ock afvittringen är öfverklagad. I denna socken finnas 5 Lappfamiljer om 20 personer med 940 renar.
Mera Falkman:
Jag hade nu tillfälle att se Lapparnes hemlif, i fall eljest ett folk, som, i ordets egentliga bemärkelse, har ”jorden till sitt kammargolf”, och hvars tak öfver hufvudet består af en för dagen eller veckan i hast sammansatt ”kåta”, kan sägas äga ett sådant; — jag fick lära att känna Lapparne i tre generationer, från den 70:åriga, — såsom hos Lapparne, för röken i kåtan och glittret af snön är vanligt, — blinde stamfadren till det späda barnet; — jag fick se och dela deras tarflighet; — jag lärde känna deras få behofver; — jag öfvertygades, att ett bifall till deras begäran, att få i fred vistas på de öde och för andra menniskor gagnlösa, obeboeliga fjellen, med rättighet att nedstiga i skogarne när nöd eller vinter tvinga, vore tillräckligt att från vår tid afvända den skammen, att hafva bevittnat deras förödelse, — och jag fann att de, i besittning af renar och vallhundar, voro sig sjelfva nog; — men jag hörde äfven deras klagan öfver en, år efter år försämrad belägenhet; huru invånare i Meragers socken i Norrige och Svenska nybyggare göra dem allt möjligt förfång; huru de vintertiden hindras flytta ned i skogarne eller, ditkomna, jagas derifrån, och huru, äfven högt uppe i fjellen, nybyggare skjuta både renar och vallhundar, eller reta egna hundar så väl på Lapparne sjelfve, som deras hjordar, såsom en följd hvaraf de sade sig lika mycket frukta nybyggarne, som deras värste fiende, vargen, hvilken i orten benämnes gråben, med kännedom hvaraf det icke är utan sin betydelse, att det vedernamn, som Lapparne i sin harm gifvit nybyggarne, är gråbond.
huru de vintertiden hindras flytta ned i skogarne eller, ditkomna, jagas derifrån, och huru, äfven högt uppe i fjellen, nybyggare skjuta både renar och vallhundar, eller reta egna hundar så väl på Lapparne sjelfve, som deras hjordar, såsom en följd hvaraf de sade sig lika mycket frukta nybyggarne, som deras värste fiende, vargen, hvilken i orten benämnes gråben, med kännedom hvaraf det icke är utan sin betydelse, att det vedernamn, som Lapparne i sin harm gifvit nybyggarne, är gråbond.
”äro de af innevånarne ansedde såsom en sämre menniskorace” – Ord ur mörkret (från överheten) om utdöende skogssamer i Hälsingland 1828. Mycket låter bekant, gör det inte?
—— Artikel från 2015 som redigerats en smula ——
Nedanstående (och ovan-) ord illustrerar med all önskvärd tydlighet det begrepp om ett föreställt samiskt ursprung – imagined origin – i norr: den ädle vilden i norr, med snö och rimfrost i sitt, plausibla mongolska skägg. Det som skulle bli Framryckningsteorin(Yngvar Nielsens fantasirika teori).
Skogssamer har liksom dåtidens sockenlappar och även liksom moderna samer skytts som pesten av svensk överhet och av sådana i majoritetssamhället, som förskriver sig åt rasläror och förordar förädlade essentiella ”rastyper”.
Detta skulle kunna vara grunden till att de sydligare samerna jagats bort och utrotats; liksom sockenlapparna och liksom många av skogssamerna.Och samerna vid svenska kusten som fiskade.
”I de fleste Socknar finnas dessutom ett eller annat hushåll af Lappar, hvilka, ehuru spridda och enstaka, envist bibehållit sitt språk och sin individualitet, och bo, likasom deras stamförvandter, uti riskojor i skogen. Råa, osnygga och till ytterlighet begifna på bränvins-supande, äro de af innevånarne ansedde såsom en sämre menniskorace, och användas af dera, endast att afdraga huden af hästar, hundar och dylika så-kallade orena djur, hvarmed vidskepelsen förbjuder dem, att sjelfve taga befattning. Detta, jemte försäljning af korgar, hvilka deras qvinnor af trädrötter sammanfläta och dem de förstå att gifva ett nätt och prydligt utseende, är, näst tiggeri, deras enda näringsfång.” ****
Och tidigare en småskalig renskötsel, får vi väl tillägga. Man gjorde också rissmorningar och dekokter, botade många sjuka; tillverkade rep till långnot åt fiskarena och utförde en rad andra sysslor.
Men vad var det som hände? Dvs bortsett från ganska omfattande etniska rensningsförsök speciellt 1720-32? Jo, 1756-63 konfiskerades årligen samernas bössor och familjerna svalt. under perioden ca 1765-80 fördriver man allt mer aktivt de krympande renhjordarna från sina respektive vinterbeten och andra säsongsbeten. 1790 började man från statens sida högst systematiskt tvångsbofastgöra samerna och härifrån dör man i större omfattning i lungrelaterade sjukdomar samt tilltar spädbarnsdöden drastiskt, till uppemot 90% under 2 års ålder i nuvarande Gävleborgs län. Men denna dödlighet är också oerhört omfattande i Medelpad och Ångermanland och med största sannolikhet öven i Storsjöbygden och i annan jämtländsk landsbygd. Och hur liknar detta vår tid?
Man bestjäl samerna på en egendom och/eller rättighet – kryssar sedan med rashets, rasistiska verbala och andra angrepp; mönstret ter sig dessvärre tidlöst: 1820-tal hade nyligen renhjordarna ”försvunnit”. Redan kring 1800 hade tvåtusen renar i Hälsingland gått upp i rök. Det sista tycks ett vanskligt betesklimat ha slagit ut kring mitten av 1820-talet. Sedan attackerar man själva gruppen, eller dess kvarvarande tappra spillror i södra områdena. Idag på 2020-talet har man bestulit samerna på enorma betesarealer genom t ex skogsbruk och vindkraftutbyggnad samt turism. När samerna kämpar frenetiskt för att behålla smärre skärvor av dessa, anklagas de för egoism och allehanda ting. Och utsätts för ohyggliga, omisskännliga eruptioner av rasism och rashets. Liknande skedde också kring 1860-80-talen med nybyggesrörelsen och hetsen då kröntes av massnedskjutning av renar genom snart sagt hela renskötselområdet. Och i Norge attackerade man samiska enheter som plundrades, hotades, misshandlades osv.
Ovan: Mer från SVT Gävleborg med undertecknad i ämnet, två korta klipp. Ackjan nedan kom från Iggesund, inte Lappland. Mer i GÅUDIES. Sir Thomas Bewick avbildade.
**** Aktstycket undertecknat Gefle Slott å Landskansli och Kontor den 15 Augusti 1828. ERIC SPARRE. J. Ringh. J. G. Strandberg.
Jag har idag räknat efter hur många samiska ”urstammar” det funnits i och omkring det historiska Sápmi. Se svaret nedan ***.
Jag bara nu beslöt mig för att skriva några rader nu när ganska många verkar söka svar på mer eller mindre odefinierade frågor om etnicitet i norr.
*** I en första sammanräkning kommer jag fram till minst tio under förhistorisk (men europeisk / medelhavshistorisk) och äldrehistorisk tid. Samiska språkvarieter har inte använts som underlag. Återkommer till dessa beräkningar.
Och naturligtvis återkommer jag till frågan om de etniska grupperna i norr!
Fjällfolkets, åarjelsaemiehs (dvs sydsamernas), äganderätt, betes-, jakt- och fiskerätt är, trots (eller just därav) tidigare strider, de facto, stark. Vi erinrar om 1890-talets två sedvanemålssegrar för mittådalssamerna i högsta förvaltningsdomstolarna, som då kallades Kungl. Maj:t. Urminneshävden och sedvanan liksom själva äganderätten, ofta beskriven som bygsel-, skattefjäll- eller avradsrätt, har baserat sig på ett landnám där man varit den äldsta kända nyttjande gruppen eller t ex familjen helt enligt äldre nordisk rätt. På samma sätt förhåller det sig på norsk sida.
Anna Jönsdotter (1760-1838) och hennes tre år yngre syster Sigrid Jönsdotter (1763 – 1811), uppvuxna vid Dellens stränder, reste den 12 augusti 1786 mot England. Detta har gett oss impulsen att försöka hitta maximalt med information kring dessa kvinnor för att öka kännedomen om sockenlapparnas villkor och även om den tidens samhälle med allt som hör till. I tidningen Kentish Gazette tisdagen den 19 september 1786 har man fört in en artikel om denna resa. Artikelförfattaren råkar denna dag på en stor folksamling kring värdshuset Turner’s Inn. Två rätt välklädda unga kvinnor i sina tidiga tjugo-år är vad han ser, de förmenta ”arktiska” samiskorna. De har genom Baron Liddells försorg, och ytterst genom ett vad med en betydande insats, förts till England och till olika herresäten, främst slottet och godset Ravensworth samt Eslington Park. De kom dit via skeppet Gottenberg som under befäl av kapten Fothergill trafikerade Newcastle-Göteborg. Men de unga kvinnorna är från Hälsingland. Under en intensiv period juli-september, eventuellt till oktober 1786, hamnar dessa unga kvinnor rejält i rampljuset och figurerar lite extra i arkiven. Mellan mötet 8 juli 1786 på Gävle Slott och 5 november samma år då samesystrarna ger en frivillig donation till kyrkan i Njutånger utspelar sig ett antal intensiva veckor; vilka inbegriper en totalt cirka 1 400 kilometer lång vandring mellan Iggesund och Göteborg och en vistelse på godset Eslington Park; på godset intill slottet Ravensworth i North Durham samt kringliggande gods och ett ymnigt pub- och värdshusliv runt ”Auld England”, för att visa upp sina färdigheter.
Detaljer ur Sir Thomas Bewicks avbildning av hälsingesamiskorna Anna och Sigrid Jönsdotter. Arbetet påbörjade 1786 och avslutades 1789. Baronen betalade dåligt.
Stadigt på fyra ben står samerätten för samebyarna, förr skattefjällen, bygsel- och avradslanden, ”lappskogen” och lappmarken i Jämtlands län liksom i angränsande Tröndelagen och Hedmark.
Selbusaken och rättsläget. Samerna vann detta mål genom obestridliga empiriska fakta. Sakkunniga Anne Severinsens (från Mosjøen) bok Reineiernes sedvanerett i reinbetedistriktene Essand og Riasten (Diedut – Nr. 1 – 2006) klargör med många belysande historiska exempel hur domen var korrekt. Samma samer, samma lagar omfattade nästgårdsbelägna Handölsdalen, Kall och Ljusnedal med Mittådalen. Även det i Högsta domstolen 27 april 2011 avgjorda Nordmalingsmålet har på ett grundläggande sätt förskjutit rättsläget och skapat nya förutsättningar; och bevisbördan rörande renskötselns sedvana ligger nu normalt på markägaren, inte omvänt. Girjasmålet är också i sig naturligtvis en kraftfull indikation på att jakträtten är pansamisk, synnerligast i Sverige. Jag uppehåller mig annars ofta vid renskötselrätten, då den ju borde ligga i fokus för en renbetesutredning. Mer nedan om att ha/få rätt och vinterbetestvister.
Sydursamiskans ålder i Saepmie (eng. Proto-Sámi /PS ). Den ankom till motsvarande Storsjö socken senast under förromersk järnålder. Minerva Piha redogör för saken i sina skrivningar från 2018 till idag, inte minst i avhandlingen daterad 27 november 2020. Se avsnitt nedan om Krankmårtenhögen.
Kontinuiteten. Med dagens kunskapsläge menar vi oss alltså veta vi att sydsamiskan och dess talare tillika för-, tidig- och dagens samer har en tvåtusenårig kontinuitet i det aktuella området; arkeologin är numera entydig avseende perioden ca 400-1200, järnåldersgravfält och vendeltida samiska fynd , järnframställningen som Kjell-Åke Aronsson; [ — ] lappskatten 1484, senare skattläggningar, domböcker, Schnitlers grenseeksaminasjons-protokoller (fr.a 1962) och lappbysammanträdesprotokoll (se särskilt jakt- och fiskeupplåtelser av lappbyarna) finns vittnesbörd i form av jordeböcker, ministeriallängder och inte minst de bägge förvaltningsrättsliga domsluten i Ljusnedalsmålet (Kungl. Maj:t) 1893-94.
Nyttjandets exklusivitet. Samma källor som visar oss den djupa samiska kontinuiteten visar oss också att den baserats på allenaanvändande. Samer har hyrt in sig hos andra samer. Medeltidslagar, Erik av Pommern, vasabrev på 1540-talet, skogsordningar och avvittringar, Rennerstedts och Falkmans skrivningar under perioden ca 1819-1851 visar alla ett och samma: [ — ] En annan central aspekt ifråga om nyttjandets exklusivitet är de samiska skattefjällens och dito samebyarnas volymer. Normalt markant underskattade av det officiella Sverige, även av kartograferna, har innehavarna av skatteland disponerat oerhörda arealer. På dessa ägor har man residerat ohotade. Övergrepp, kolonisation, avvittring och sentida exploatering. Myndighetsövergreppen kring avvittringen ledde till att jordägandet börjde fragmentiseras.
Som Sverre Fjellheim i en årsfärsk artikel visar (”Ei mørketid i samisk historia – Konflikter mellom reindrift og jordbruk i R ø rostraktene” i Samer i Söder 2021, red. Larsson-Rydving-Svanberg), baserar sig gamla antaganden i Y. Nielsens anda om samer anlända i sen tid i söder, liksom att ”upp-marschvägen” skulle ha varit norrifrån; alltså socialdarwinistiskt färgade, fantasirika s k frem-rykkingsteorier på grava och utdaterade felslut samt på cirkelargumentation, och måste konsekvent avvisas, här citeras från ”et ekstraordinært ting i Selbu i desember [1690] ” och där:
— kunne Thomas legge fram en bygselseddel som var utstedt av fogd Rasmus Jensen, som var fogd i Selbu fra 1657 til 1670. Der sto det at Thomas Mortensen med sine reinsdyr i bortimot 40 år ”hafuer besidded” fjella å vestsida av Helagssfjellet, dvs fra 1650. Før hans tid hadde samen Anders Larsen bygslet samme område ”imod de 70 Aar”. (Fjellheim, 2022: s 62.)
Fjellheim visar hur gediget etablerade 15-1600-talssamerna i trakten var; på östsidan hade Mortensen ‘svenske’ samen Nejla Jonsson, kallad Blind Niels, på Flatruet. På västsidan satt i Holtålen minst en sijte (nämnd i supplik 1632, känd av Nielsen men onämnd); i söder två sijther eller samebyar i Østerdalen, omnämnda bla på ting 1663 (Torkil och Niels Mortensen). Ävenledes nämns likaledes Dovre; och jag vill också erinra om Thorolv Kveldulfssons skatteuppbörd och finneferder på 870-talet AD; Bergstøls avhandling om samer (Samer i Østerdalen? En studie av etnisitet i jernalderen og middelalderen i det nordøstre Hedmark) i norska södern samt om trumhammaren (SaS viehtjere) från gården Nordset i Rendalen, Österdalen, daterad 1160 – 1260 AD; liksom om de egna fynden i Värmland, Sörmland, Närke. Schnitler kan idag snarare användas som motbevis /
”Ingen av parterna ifrågasatte dock att samerna hade ensamrätt till jakt och fiske på skattefjällen både före och efter 1841.” (L. Lundmark 2005)
SouthSaamiHistory 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.