Eller: ”Mången tunga talades i det mångfacetterade Högomriket. Hur mången?”
Extrakt ur en kommande, väsentligt längre text. Spin-off av projektet Bottniska samer.
Av Peter Ericson
Referenser och litteraturlista i källartikeln.
————————————————————–
SYDURSAMISKA = Att notera om detta ord: Egentligen skulle vi nästan lika gärna kunna kalla det för proto-samiska. Men nu då språkhistoriker och arkeologer (eller både och, som Minerva Piha) går allt djupare in i detta område, krävs mera finstämda begrepp. Därför har sydursamiska skapats som begrepp. Det avser föregångaren till dagens sydsamiska och den anses ha utbrutit sig strax efter år 0 från övriga samiska proto-varieteter. Ett antal talare har begivit sig västerut i en första migrationsvåg, som sedan följs av flera
(vi ska i ett kommande avsnitt försöka relatera detta till en detaljerad klimatologisk studie av romersk järnålder samt relatera till andra väsentliga drag i dessa epokers historiska utveckling).
Sydursamiska kan sedan delas upp i äldre, mellan- och sensydursamiska. Vi kommer förmodligen att få använda några av dessa begrepp när vi ska relatera till Högomrikets utveckling, som i väsentlig utsträckning är samtida med sydursamiskans utveckling på ”mellansvensk” mark.
————————————————————-
De folkvandringstida gravhögarna i ostliga delen av Selångers socken har sysselsatt kulturmiljövårdare under väldigt lång tid.
Och frånsett att vi ”gamla” (ordet blir lite futtigt i det förhistoriska perspektivet) granlobor lekt, sprungit – upp- och nedför kullarna, åkt pulka samt haft somriga och söndagsutflykter med våra föräldrar på dessa ljuvliga kullar, har vi oldtimers under våra tidiga skolår i ändlösa sessioner vallats förbi Högomsmannen (bild nedan) och fått besöka det skrämmande rummet med alla fynden och benranglen.
När vi nu vet att ursydsamiska de facto talats i närområdet (Piha 2020a, 2020b) samt under vendeltid (analogt med Aikio 2001, 2004, 2006, 2009 osv) i mesta delen av Finland (Heikkilä 2014), är det hög tid (om uttrycket tillåts!) att gå lite på djupet i frågeställningen om Högomrikets språk samt hur det fungerade i övrigt internt och externt socialt, med handel och andra kontakter med t ex Rom, hunnerna, germanerna, esterna, gutarna och kvänerna – samt om i vad mån etnicitet hade någon framskjutande plats i denna tid eller i detta rike.
Högomsmannen
Högomsmannens dynasti och dess rike
Per H. Ramqvist, professor emeritus i arkeologi (bl a på Mitthögskolan, Mittuniversitet och vid Umeå universitet) har ägnar svårfattbara mängder tid åt att analysera och studera Högomriket, eller som han själv föredrar att kalla det, småkungadömet eller -riket Mellannorrland. De folkvandringstida högarna antas vara de pregnanta, talande och samtidigt ödmjuka lämningarna av ett förmodat centrum i ett för tiden ansenligt rike. Jag citerar Wikipedia, som bygger dels på de ursprungliga undersökningarna Högom, dels på Ramqvists:
Högom var [—] en del av ett norrländskt småkungarike bestående av sju geografiskt åtskilda folkland fördelade längs norrlandskusten och vid Storsjön i Jämtland. Gravfältet uppvisar stora likheter med det i Bertnem i Norge och gamla Uppsala, varför det är troligt att dessa stått under inflytande av varandra och att de vid denna tid förmodligen var säte för sina respektive småkungadömens ledarskikt. I princip bodde, levde och begravdes tre till fyra generationer småkungar på dessa platser. De sex fornborgar som finns i Medelpad har samband med småkungadömet. Det var bara representanter ur samhällets övre skikt som höglades, en eller två individer per generation. Sannolikt ligger i högarna 4, 2 och 1 tre generationer småkungar. Under 500-talet upplevde småkungadömet en politisk kollaps och hög nummer ett representerar slutet.
Gårdarna tappade sin elitbetonade prägel under vendeltiden det vill säga från 550-talet och fram till vikingatid, och de samhälleliga strukturerna i hela Mellannorrland kollapsade från 600-talet. Tänkbara förklaringar är klimatavvikelsen 535–536 [—] och eventuellt den påföljande Justinianska pesten som började spridas i Europa från 541 och skapade ödeläggelse även i Norden.
Vilket språk talade Högomsmannen
och hans för- samt efterföljare?
Eftersom vi på senare tid fått oss till livs den idag plausibla tesen (Piha 2020 * ) att sydursamisktalare redan 200 AD ska ha begivit sig – i en för sin tid ansenlig mängd – västerut för att bygga sig en framtid i det som nu kallar södra och mellersta Norrland samt Dalarna i nuvarande Sverige, så är det här en högst befogad fråga i dagens läge. Fler sydursamisktalade skulle sannolikt följa under de därnäst tre-fyra kommande århundrandena.
Var Högomsmannen rentav same, för- proto- eller sydursame?
På dessa frågor ska jag titta lite närmare i det här artikelsammandraget, och i den artikel som ligger till grund för det.
Frågorna som bör försöka besvaras
Till att börja med bör vi ställa oss följande frågor (av utrymmesskäl fokuserar vi mest på ett par av dessa just här i bloggsammanhanget. Vi försöker dock förhålla oss något mer ingående på samtliga frågor):
1. Hur försiggick sydursamisktalarnas migrerande från Insjöfinland till s k Mellansverige och södra (och eventuell mellersta) Norrland?
2. Hurdant samspel kom att utspela sig mellan de olika gruppen i folkvandringstida mittersta Sverige – eller Mittnorden?
3. Hur långt norrut utmed sedermera svenska kusten existerade urnordiskan?
4. Vilka substratspråk och -grupper fanns i folkvandringstid, och vilket inflytande utövade dessa samt hur länge utövades ett eventuellt sådant inflytande? I den här bloggartikeln fokuseras lite extra på denna fråga.
5. Varför lämnade sydursamerna områdena mellan Päijänne och Saimen (tidigare Lapwesi), dvs det s k finländska insjödistriket, på engelska kallat Lakeland (jfr Lakeland Saami, Aikio 2012, ibid nedan).
- Minerva Piha 2020: ”Archaeological and lexical perspectives
on indigenous South Saami religion”
In: Sarks: MONOGRAPHS OF THE ARCHAEOLOGICAL
SOCIETY OF FINLAND. Link: http://www.sarks.fi/julkaisut_masf.html
Bakgrund
Vad känner vi då för kända och okända språk mellan Dalälven och Karesuando (och på samma breddgrad i dagens Finland) under järnåldern? Vi vänder oss till Ante Aikio (2012):
(a) Palaeo-lappländska (alt. palaeo-lappmarkiska) eller Palaeo-Laplandic
Hypotetiskt språk utifrån främst låneord i ursamiska formerna.
(b) paleao-insjöländska eller Palaeo-Lakelandic
Likaledes hypotetiskt enligt samma språkhistoriska tankefigurer.
(c) Ursamiska, sydursamiska, nordursamiska eller Proto-Saami
Den felande länken mellan proto-formerna placerade mellan Ladoga och Onega.
(d) Proto-germanska eller Proto-Germanic
Ansedd att senast ha dykt upp 150 AD; men dess nordligaste utbredning är rejält oklar t o m folkvandringstid.
(e) Proto-östersjöfinska (eller proto-finska) eller Proto-Finnic
Aikio som skapat (möjligtvis en smula utdaterad!) kartan härintill placerar denna språkliga urform söder om Finska viken enligt gammal traditionell modell; men den kan lika gärna anses ha sin upprinnelse i södra eller västra finländska sjödistriktet. En inte alldeles oansenlig språkhistorisk skola placerar denna urform på Karelska näset.
Kartan bör inte betraktas som en absolut fixerad sanning, men som en skiss över kunskapsläget för cirka ett tiotal år sedan.
Karta från: ”An essay on Saami ethnolinguistic prehistory”, in Mémoires de la Société Finno-Ougrienne 266, 2012. Länk: https://www.sgr.fi/sust/sust266/sust266_aikio.pdf
Fortsättning följer… Väl mött i Del 2!
Detalj ur Anna Porsmyrs foto av s k Högomsmannens modell på Sundsavlls Museum. Sundsvalls Museum via Digitalt Museum.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.