Selfies från månadsskiftet sep-okt 2023. Här föddes samernas moderna organisationshistoria. Klara södra kyrkogata. Bild 1: Därinne i ett mycket litet hus på gården kokade Elsa Laula ihop samernas framtid. Bild 2 från platsen för Elsas pensionat 1904. Mer om allt detta i GÅUDIES. Bild 3: Ur Tidningen Dagen 3 mars 1904. KB.se.
Skulle inspirera om du vill sponsra mina inlägg på denna blogg med en Swish 0729070058. Jättetack på förhand!
Så höra vi ytterst i norden vid Ishafvets strand omtalas ett land benämndt Finmarken, Finmarchia, detsamma som efter Procopii Skridfinni, Crefennæ, kallades Skridfinlandia, Crefennia. Detta område beboddes ursprungligen af Lappar och sannolikt kolonister af finsk stam och var redan i 9:de seklet vida ryktbart för sin rikedom på renar, fisk, pelsverk, hudar, hvalfiskben och skeppståg. De der förfärdigade vapen ansågos hårda mot hexeri och ytterst dyrbara under namn af Finnagjold, finskt guld. Detta föranledde Haleyarne, eller Norrmännen i Halogaland, att tillskansa sig handeln på Finnmarken som ett monopol, och det ansågs så lönande, att de förnämste män i riket täflade att erhålla det i förläning under namn af Finnafärd. Men Norrmännen hade för sed att hellre taga med armkraft än betala med mynt, och så blefvo Finnafärderne lika mycket ställde på plundring som på handel, och Finnmarkens invånare blefvo skattskyldige och slutligen införlifvade med Norige. [PE framhävning]
START:
Finland låg vid medeltidens början likasom gömdt in nuce * i Skandinavien. De första detaljerna som dyka fram och röra oss närmare äro dels ethnografiska, dels geografiska. Wi höra talas om Crefennæ, Finni, Scritophinni, Skrid- eller Skrikfinnar. Alla dessa namn beteckna Lapparne och hänföras till orter utom Finland. Finnaithe, eller Finnheden, förekommer hos Jornandes (sic), men var belägen i Småland. Samma trakter kallas sedermera stundom Finland. Skridfinlandia som omtalas i Gregorii IV:s bulla till Ansgarius låg likaledes utom våra gränser och betecknade norska Finmarken. I hela första årtusendet efter Christus finna vi ingenstädes hos de sydligare folken det finska namnet, geografiskt eller ethnografiskt, i dess nuvarande betydelse. Sjelfva de nästföljande hufvudkällorna för nordens historia, Ad. Br. och Saxo Gr., konfunderas ännu af Ptolemeiska villfarelser och ha i sina bemödanden att förlika dem med den nordiska traditionen ofta mera förvirrat än utredt Östersjöns geografi.
Foto: P. C. Liebert 1860.
Men i den skandinaviska traditionen börjar Finland tidigt uppträda, ehuru sporadiskt, redan i 9:de seklet och betecknar då det sedermera s. k. Egentliga Finland. Från den tiden se vi en ganska märkvärdig geografisk progression. Den skandinaviska traditionen ger oss så att säga Finland i skiljemynt. Wi se aflägsna trakter delsvis klarna och ganska markeradt framträda i historien, först på sidorna om våra gränser, slutligen inom dem. Men i tidsföljden inträffar det förvånande fenomen, att det är den högsta norden, som klarnar först och att dagern sednare börjar falla öfver de sydligare delarna af vårt land. Orsaken är den att geografin uppvuxit ur hafvet, genom sjöfarten och handeln, och att följaktligen kustländerna alltid befolkas och belysas förr än de inre trakterna. Obs. Finnmarken!
Med dagens kunskapsläge menar vi oss alltså veta vi att sydsamiskan och dess talare tillika för-, tidig- och dagens samer har en åtminstone tvåtusenårig (sannolikt väsentligt längre) kontinuitet i det aktuella området; arkeologin är numera entydig avseende perioden ca 400-1200, järnåldersgravfält och vendeltida samiska fynd, järnframställningen som Kjell-Åke Aronsson påvisade för snart tjugo år sedan – och som jag själv undersöker vidare i Minerva Pihas (2018, 2020, 2021) spår; flerfaldiga andra välspridda fynd med samiska förtecken 700-1450, ex trumhammaren från 1100-talet hittad i Övre Rendalen i Hedmark fylke), den vikingatida närvaron bl a skildrad av Olof Holm (2015), gränsförrättningen av 1273, københavnska tilldragelsen 1478, lappskatten 1484 och 1498 (SDHK), senare skattläggningar, domböcker, Schnitlers grenseeksaminasjons-protokoller (fr.a 1962) och lappbysammanträdesprotokoll (se särskilt jakt- och fiskeupplåtelser av lappbyarna) finns vittnesbörd i form av jordeböcker, ministeriallängder och inte minst de bägge förvaltningsrättsliga domsluten i Ljusnedalsmålet (Kungl. Maj:t) 1893-94. Naturligtvis skulle exemplen kunna flerfaldigt mångfaldigas.
Källor kommer att presenteras senare. En version delvis baserad på denna rapport kommer att publiceras i Gåudies (2024, under trycket).
Ur: ”URFOLKET SAMERNAS ÄLDRE LANDRÄTT I JÄMTLANDS LÄN Om en på äldre nordiska lagar vilande landrätt på vilka andra centrala rättigheter följer. Inlaga till Renmarkskommittén februari 2023.” (red. 18 dec 2023) Av Peter Ericson Sakkunnig i Nordmalings-, Rätan- och (2012-15) Härjedalen-målen. Inlaga riktad till Renmarkskommittén på uppdrag av Handölsdalen och Mïhte samebyar
4. Nyttjandets exklusivitet. Samma källor som visar oss den djupa samiska kontinuiteten visar oss också att den baserats på allenaanvändande. Medeltidslagar, Erik av Pommern, vasabrev på 1540-talet, skogsordningar och avvittringar, Rennerstedts och Falkmans skrivningar under perioden ca 1819-1851 visar alla ett och samma: Samerna har till sitt uteslutande begagnade i princip överallt UTAN angränsande mark-konkurrenter nyttjat fjällen med omnejd. Ett ytterligare faktum är det hittills såvitt oss bekant ännu icke analyserade begreppet lappskogen som förekommer på bl a Törnstens karta från 1784 (och en lång rad andra belägg!). Begreppet syns, tillika odefinierat, inte alltför sällan figurera i avvittringshandlingar, och bör utredas! En annan central aspekt ifråga om nyttjandets exklusivitet är de samiska skattefjällens och dito samebyarnas volymer. Normalt markant underskattade av det officiella Sverige, även av kartograferna, har innehavarna av skatteland disponerat oerhörda arealer. På dessa ägor har man residerat ohotade.
Ur: ”URFOLKET SAMERNAS ÄLDRE LANDRÄTT I JÄMTLANDS LÄN Om en på äldre nordiska lagar vilande landrätt på vilka andra centrala rättigheter följer. Inlaga till Renmarkskommittén februari 2023.” (red. 18 dec 2023) Av Peter Ericson Sakkunnig i Nordmalings-, Rätan- och (2012-15) Härjedalen-målen. Inlaga riktad till Renmarkskommittén på uppdrag av Handölsdalen och Mïhte samebyar
”Hammerdals lappskogar möta”. Johan Törnstens karta från 1784. Lantmäteristyrelsens arkiv Aktbeteckning Y49-15:2 Årtal 1784 Län Jämtlands län Socken Ströms socken Ort Hillsand nr 1 Område – Åtgärd Avmätning Lantmätare Johan Törnsten.
”I Kalls socken”, skriver Ludvig Berckhan Falkman (1808-1891) år 1851, ”äro nybyggena anlagda för nära inpå Lapparnes områden, sa att de, 17 matlag med 73 personer och 2,745 renar, sakna vinterstamhåll.”
Ludvig Berckhan Falkman (1808-1891)
Ur Överdirektör vid Lantmäteriverket Ludwig B. Falkman om Kalls samer 1851. Falkman, Ludvig B. (1808-1891). UNDERDÅNIG BERÄTTELSE OM EN AF ÖFVERDIREKTÖREN VID LANDTMÄTERIET, GENOM Rikets norra län och Gotland år 1850 verkstäld embetsresa. STOCKHOLM. HÖRBERGSKA BOKTRYCKERIET, 1851.
Han fortsätter: Deremot äro renbetesfjell afsatta med en areal af 140,073 tunnland. Troligt är, att nybyggare olofligen nedsatt sig å Skorsdalen. Om så är, derom undersökning skall ske, så kan måhända Lapparnes behof något afhjelpas. I Offerdals socken är den egentliga Lappmarken afsatt för Lapparnes. räkning, endast undantaget ett å Ansätten- eller Ansigten-fjell för omkring 50 år sedan anlagdt och skattlagdt, nu roteradt, 5 å 6,000 tunnland stort nybygge, som vid afvittringen fått det å fjellets södra sida varande vår-renbete, hvilket emedlertid för uppehåll af renkalfvarne är högst behöfligt, hvadan ock afvittringen är öfverklagad. I denna socken finnas 5 Lappfamiljer om 20 personer med 940 renar.
Mera Falkman:
Jag hade nu tillfälle att se Lapparnes hemlif, i fall eljest ett folk, som, i ordets egentliga bemärkelse, har ”jorden till sitt kammargolf”, och hvars tak öfver hufvudet består af en för dagen eller veckan i hast sammansatt ”kåta”, kan sägas äga ett sådant; — jag fick lära att känna Lapparne i tre generationer, från den 70:åriga, — såsom hos Lapparne, för röken i kåtan och glittret af snön är vanligt, — blinde stamfadren till det späda barnet; — jag fick se och dela deras tarflighet; — jag lärde känna deras få behofver; — jag öfvertygades, att ett bifall till deras begäran, att få i fred vistas på de öde och för andra menniskor gagnlösa, obeboeliga fjellen, med rättighet att nedstiga i skogarne när nöd eller vinter tvinga, vore tillräckligt att från vår tid afvända den skammen, att hafva bevittnat deras förödelse, — och jag fann att de, i besittning af renar och vallhundar, voro sig sjelfva nog; — men jag hörde äfven deras klagan öfver en, år efter år försämrad belägenhet; huru invånare i Meragers socken i Norrige och Svenska nybyggare göra dem allt möjligt förfång; huru de vintertiden hindras flytta ned i skogarne eller, ditkomna, jagas derifrån, och huru, äfven högt uppe i fjellen, nybyggare skjuta både renar och vallhundar, eller reta egna hundar så väl på Lapparne sjelfve, som deras hjordar, såsom en följd hvaraf de sade sig lika mycket frukta nybyggarne, som deras värste fiende, vargen, hvilken i orten benämnes gråben, med kännedom hvaraf det icke är utan sin betydelse, att det vedernamn, som Lapparne i sin harm gifvit nybyggarne, är gråbond.
Ur Svenska Familj-Journalen Band III, via Runeberg.org
Årligen exporteras från de Afrikanska kusterna till Brasilien ungefär 120,000 negrer * . Af dessa omkomma under den 2-3 månader långa resan ungefär en tredjedel, så att sällan flera än circa 80-90,000 uppnå bestämmelseorten. Detta sorgliga resultat förklaras lätt, då man betänker, hvad lösslitandet från allt hvad negern är dyrbart måste moraliskt på denne inverka och huru under sådana förhållanden den djupaste nedslagenhet eller den förfärligaste känslornas uppbrusning samt de kroppsliga lidandena måste inverka på honom under öfverfarten. Man tänke sig 2-300 sådana olyckliga sammanträngda på en yta af fartygets hela längd och bredd, hvars höjd sällan öfverstiger 5 fot, så packade att för hvarje person endast finnes en qvadratyta af högst 5 fot; ja man har ofta exempel på att qvadratytan för hvarje sådan olycklig endast belöper sig till 4 fot och att höjden likaledes endast utgör 4 fot. Här ligga slafvarne packade tätt bredvid hvarandra längs fartygets väggar och kring masterna, och hvarje plats, hvarest ett menskligt väsende i än så obeqväm ställning kan trängas in, blir använd. Rundt omkring fartygets sidor finnes ungefär på halfva höjden ännu en utskjutande afdelning anbringad, hvarpå menskliga varelser fått sin plats. Alla äro, särdeles under den första tiden af resan, fängslade till händer och fötter, och för yttermera säkerhet sammanlänkade med hvarandra medelst en lång kedja. * Ordet bör inte användas i modern svenska / PE 2023
BILD ur samma källa. Slavmarknad i Brasilien, orig. ”En slafmarknad i Rio Janeiro.”
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.