När Torkel Tomasson en gång lämnade renstigarna i Vilhelminafjällen
för att gå den lärda banan, var han redan en
mogen man, som visste vad han gjorde. Han ville på den
vägen efter bästa förmåga tjäna sitt folk. Motsättningarna
mellan samefolket och dess grannar och även mellan gammalt
och nytt inom dess egen livsföring, själva kulturutvecklingen,
hade lett till alltmer invecklade och brännande sociala problem,
som ropade på sin man. Tomasson valde också den juridiska
banan för att få de förutsättningar, som uppgiften krävde. Samefolket behövde sin egen jurist, som hade insikt både i det allmänna rättsväsendet och i den lilla folkminoritetens säregna
förhållanden.
Befordringsvägen visade sig dock svårare för samefolkets
egne talesman än någonsin en klövjestig för nomaden, och Tomasson nådde väl inte den sociala ställning han förtjänade.
Men han skapade sig och sitt folk ett språkrör med Samefolkets
Egen Tidning, och vid sidan om sin blygsamma kanslitjänst i
Falun förde han sitt folks talan med en intensitet och kraft, som
knappast varit starkare eller av större betydelse, om han suttit
som lappfogde. Då hade han varit bunden till ett visst distrikt,
nu talade han till och för hela sitt folk.
Det var inga lätta uppgifter han fick att ge sig i kast med:
konfliktämnen mellan renskötarna och nybyggarna, lapparnas
bosättningsfråga och deras möjligheter att idka jordbruk, ren4
skötselns organisering, renskötselprodukternas avsättning, lappadministrationen, representationsfrågan, nomadskolans omläggning, vården av de gamla etc. Utan fruktan gick han svårigheterna in på livet, och även när det var förenat med en skarp
kritik av administrationen och dess åtgärder, skedde det alltid
med en ärlig strävan att få missförstånd rättade och frågorna
sakligt utredda — detta måste nog även den erkänna, som inte
i allo delade hans åsikter. Med sin orädda ventilering av alla
de sociala frågorna hade Torkel Tomasson sålunda klarlagt
dem från lapsk synpunkt och därigenom på ett förtjänstfullt sätt
bidragit till en utjämning av de ras- och intressemotsättningar,
som gjort sig gällande inom lappmarkerna.
Personligen gav han knappast intryck av att vara en stridbar
man. Han var en äkta same till sitt väsen, god och försynt,
stillsam och tillbakadragen, men när det gällde, visade han sig
seg, envis och stark — alldeles som den oansenliga fjällbjörken,
som segt håller sig kvar och trotsar stormen. I den sociala
kampen tedde han sig också ofta som renskötaren inför en stor
och svårmanövrerad renhjord, då en smidig intensitet betyder
mer än stora åthävor och ilsket domderande; hans polemik var
sålunda vanligen hovsam till formen men stark i sak. Mest
lössläppt och frejdig var han i striden mot ”lappromantikens”
spöke, som stod hindrande i vägen för en naturlig social och
ekonomisk utveckling. Då var han som sagans lille kvicke sameman mot den dumme jätten Stalo.
Torkel Tomasson blev för sin tid samefolkets främste talesman och sociale kämpe, men med lika goda förutsättningar kunde han ha blivit sin stams etnografiske utforskare. Nu fick vetenskapen bli ett sidoordnat intresse för honom, men den
som bläddrar igenom tidningens alla årgångar kan inte undgå
att beundra hans insats även på detta område. Närmast har
han väl med sina etnografiska och kulturhistoriska artiklar vänt
sig till sina egna stamfränder, då ju tidningens uppgift i lika
hög grad gällde lapparnas bildning som deras sociala rätt, men
han har även kommit med primärmaterial, synpunkter och vetenskapliga resonemang, som med respekt noterats bland yrkesforskarna. En etnograf bläddrar sålunda med både glädje och behållning i Samefolkets Egen Tidning, och jag får lust att ur
Torkel Tomassons 22 årgångar plocka fram några av hans
egna artiklar av etnografiskt innehåll.
Redan i första årgången, 1919, finner man ett par artiklar av
stort intresse, det ena om fyndet av en träseite på Marsfjället,
6
Torkel Tomasson i sin studerkammare i Uppsala, där Samefolkets Egen
Tidning startades. Foto: Qust. Wallerius.
som senare på Tomassons föranstaltande räddades till Nordiska
museet, och den andra om de s. k. stalotomterna. Dessa underliga tomter med en ringformig jordvall kring det några decimeter nedsänkta jordgolvet voro välbekanta för nomaderna på många håll i fjällen, så gott som alltid uppe i övre björkregionen, på gränsen till kalfjället. Men då det nedgrävda golvet
tedde sig främmande för de senare generationerna, hade man
kommit att förknippa dem med sagans stalofigur. Forskningen
har heller inte, i den sparsamma mån den tagit befattning med
dessa fornlämningar, helt velat tillerkänna lapparna upphovsoch äganderätten till dem utan hellre sökt lagfart åt andra nordbor såsom jägare och fiskare här uppe. Man har till och med ifrågasatt, om inte dessa tomter härrörde från de gamla birkarlarnas handels- och skatteuppbördsresor — de skulle alltså ha burit någon sorts torvhus, som på sin tid tjänat birkarlarna till logi på samma sätt som Lappväsendets stugor i våra dar
för lappfogdar och tillsyningsmän.
De gåtfulla stalotomterna lockade emellertid Tomasson till ytterligare studier, och tio år senare, 1929, fick han Svenska Turistföreningens stipendium för att göra närmare undersökningar i Västerbottens och norra Jämtlands fjällvärld. Det blev också
en undersökning, som skulle ha hedrat en etnograf eller arkeolog
av facket. I tre längre artiklar i årgångarna 1929—30 redogör
Tomasson utförligt för sitt arbete och kan slutligen efter all analysering och med stöd av tomternas läge, allmänna karaktär, dimensioner och allehanda tekniska detaljer på ett övertygande
sätt leda i bevis, att på dessa tomter stått vanliga lapska bågstångskåtor. Det nedsänkta golvet får sin sannolika förklaring
i samband med en tradition om att man grävde ned kåtagolvet så
pass, att denna nedsänkning tillsammans med den uppkastade
jordvallen runt om skyddade det sovande folket mot de kringstrykande tjudernas pilar — en tradition, som man för övrigt
möter långt utanför de av Tomasson undersökta områdena.
På samma sätt tog han under årens lopp upp det ena etnografiska problemet efter det andra till saklig granskning, varvid
han alltid lade sin framställning så, att den både var begriplig
för stamfränderna och värd att noteras och begrundas på
forskarhåll. Några fler med anslag företagna fältundersökningar kunde han väl inte stöda sig på, men han gjorde dock
åtskilliga resor både i nordligare och sydligare lappmarker och
bland både skogs- och fjällappar; värdefullare än detta var dock
hans personliga erfarenheter från hemsocknen, Vilhelmina, och
framför allt hans arv av släktets hela tradition och livssyn. Både
den andliga och den materiella lapska kulturen blevo sålunda
belysta i hans artiklar, som inom den förstnämnda kategorien
handla om bl. a. ”trolltrumman” (1922), samerna och vetandet
(1924), julfirandet (1925), stainak och andra abnorma renformer
i samernas föreställning (1926), dialekt och folktradition (1935),
Anders Fjellners uppteckningar och diktning (1938) och ljvet på
en kyrkplats, Fatmomakke (1940); rörande den materiella kulturen finner man artiklar om renskiljningsmetoder och renslakt
(1924), skidrännan och de oliklånga skidornas uppkomst (1928),
vargjakt (1931), renens kastrering (1939), tillvaratagandet och
den museala vården av samiska kulturminnen (1934, 1938 och
1939) m. m. En fråga, som Tomasson upprepade gånger sysselsatte sig med, var samernas invandring till sitt sydligaste utbredningsområde (1921 och 1929), och vidare gav han bl. a. historiska översikter rörande samernas beskattningsväsen (1920),
skolväsen (1921) och fattigvård (1922), varmed han tangerade
sin sociala huvudverksamhet, som jag här inte närmare skall ingå på.
Sitt vackraste disputationsprov som vetenskapsman gjorde
han med sin uppsats om skidrännan. Han var då djärv nog
att som opponent möta skidforskningens dåvarande främste, den
fruktade professor Wiklund, och som alltid gjorde han det med
hovsamt ordval men stark i sin kritik. Wiklunds åsikt, att samerna lånat av nordborna inte endast namnet på skidrännan
utan också konsten att tillverka skidor med ränna, kunde han
inte godtaga, och sedan han avslöjat en insikt i skidtillverkningens teknik och elementära grunder, som väl endast skidans
klassiska mästare, lapparna, ägde, anförde han sådana skäl för
en motsatt åsikt, att den store motståndaren senare i sitt svar
gav honom ett erkännande, som kunde kommit vilken forskare
som helst att brösta sig av stolthet: ”Torkel Tomasson kommer
säkerligen att slå ifrån sig med bägge händer, när jag påstår,
att detta är en regelrätt, klar och skarpsinnig vetenskaplig framställning.” Vad Tomasson ville bevisa och i varje fall framlade
goda skäl för var den teorien, att sameskidans breda hålkälsränna näppeligen var en uppfinning utan en upptäckt, gjord av
en same någon gång, när han ur en mot solen lutad tjurtall skar
sig en skida för skarföre. Kärnveden släppte, och nyttan av den
därvid uppkomna rännan framstod snart för tillverkaren.
I sina undersökningar visade Tomasson sig vara en god analy11
tiker, som gärna benade upp problemen i smådelar för att komma till den elementära grunden. Framställningen blev därigenom
stundom något omständlig. Men den är aldrig tvetydig eller
oklar. Man märker den juridiska skolningen.
Sedan flera år hade jag nöjet att samarbeta med Torkel Tomasson i etnografiska ting och rörande den lapska kulturminnesvården. Både i hans hem i Falun och i museerna i Stockholm stodo vi ofta med små utsökta prov på samisk smak och handaskicklighet i våra händer. I sitt sätt att handskas med de gamla
mästerligt gjorda bruksföremålen avslöjade han en värmande
pietet för allt det äkta i de gångna släkternas kultur, som också
tog sig uttryck i hans vana att gå i sin gamla nationaldräkt, antingen han vandrade i sin hemsockens fjälltrakter, skötte sin tjänst på landskansliet i Falun eller promenerade på huvudstadens gator. För den som kände hans reformiver på samepolitikens område, tedde sig detta måhända något underligt och inkonsekvent. Men hemligheten var, att vördnaden för det förgångna och tron på det kommande ingått en harmonisk förening i hans väsen.
När Torkel Tomasson i julmånaden 1940 vid ännu inte fyllda
60 år gick bort, föll ett av bladen ur den fyrklöver av akademiskt bildade samer, som vårt lilla fjällfolk kunde känna sig
stolt över — de tre återstående äro den stridbare kyrkoherden
och ”lappriksdagsledaren” Gustaf Park, som övertagit redigeringen av Samefolkets Egen Tidning, kontraktsadjunkten Erik
Daunius, känd för sin ypperliga lilla avhandling ”Om de hedniska lapparnas gudabilder” i denna årsbok 1926, och den lovande unge forskaren Israel Ruong, som vid sidan av sin nomadlärartjänst gör framgångsrika studier både vid Alma Mäter
i Uppsala och ute i fjällvärldens stora arbetsfält. Luckan i deras
led kommer måhända snart att fyllas av någon yngre stamfrände med den rätta hågen, men vad ingen yngre har samma
förutsättningar för som Tomasson, det är att göra den mono12
graii över Vilhelminalapparna, som vi sedan ett par år planerade. Om inte förr så när han blev pensionerad, skulle Tomasson skriva en kulturhistoria över sin hemsockens stamfränder,
som kunde ingå i Nordiska museets serie ”Acta lapponica”.
Ingen hade kunnat göra detta bättre än han — med sitt folks
eget psyke, den renskötande nomadens erfarenheter, nödig skolbildning och vetenskapliga insikter. Hans plötsliga bortgång
stoppade förverkligandet av denna tanke, men vi få vara glada
och tacksamma för den vetenskapliga insats han redan gjort med
sina studier och uppsatser i Samefolkets Egen Tidning. Tack
vare goda medarbetare bland stamfränderna både i norr och
söder kunde han också så att säga föra journal över händelsernas gång, varför hans tidning får räknas bland de viktigaste
källskrifterna om samefolket i senare tid.
Fler illustrationer i årskriften Västerbotten 1941,
varifråpn texten är hämtad: https://www.vbm.se/wp-content/uploads/2017/09/1941.pdf
SouthSaamiHistory 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.