Ernst Manker: Torkel Tomasson som etnograf (ur Västerbotten 1941)

När Torkel Tomasson en gång lämnade renstigarna i Vilhelminafjällen
för att gå den lärda banan, var han redan en
mogen man, som visste vad han gjorde. Han ville på den
vägen efter bästa förmåga tjäna sitt folk. Motsättningarna
mellan samefolket och dess grannar och även mellan gammalt
och nytt inom dess egen livsföring, själva kulturutvecklingen,
hade lett till alltmer invecklade och brännande sociala problem,
som ropade på sin man. Tomasson valde också den juridiska
banan för att få de förutsättningar, som uppgiften krävde. Samefolket behövde sin egen jurist, som hade insikt både i det allmänna rättsväsendet och i den lilla folkminoritetens säregna
förhållanden.
Befordringsvägen visade sig dock svårare för samefolkets
egne talesman än någonsin en klövjestig för nomaden, och Tomasson nådde väl inte den sociala ställning han förtjänade.
Men han skapade sig och sitt folk ett språkrör med Samefolkets
Egen Tidning, och vid sidan om sin blygsamma kanslitjänst i
Falun förde han sitt folks talan med en intensitet och kraft, som
knappast varit starkare eller av större betydelse, om han suttit
som lappfogde. Då hade han varit bunden till ett visst distrikt,
nu talade han till och för hela sitt folk.
Det var inga lätta uppgifter han fick att ge sig i kast med:
konfliktämnen mellan renskötarna och nybyggarna, lapparnas
bosättningsfråga och deras möjligheter att idka jordbruk, ren4
skötselns organisering, renskötselprodukternas avsättning, lappadministrationen, representationsfrågan, nomadskolans omläggning, vården av de gamla etc. Utan fruktan gick han svårigheterna in på livet, och även när det var förenat med en skarp
kritik av administrationen och dess åtgärder, skedde det alltid
med en ärlig strävan att få missförstånd rättade och frågorna
sakligt utredda — detta måste nog även den erkänna, som inte
i allo delade hans åsikter. Med sin orädda ventilering av alla
de sociala frågorna hade Torkel Tomasson sålunda klarlagt
dem från lapsk synpunkt och därigenom på ett förtjänstfullt sätt
bidragit till en utjämning av de ras- och intressemotsättningar,
som gjort sig gällande inom lappmarkerna.
Personligen gav han knappast intryck av att vara en stridbar
man. Han var en äkta same till sitt väsen, god och försynt,
stillsam och tillbakadragen, men när det gällde, visade han sig
seg, envis och stark — alldeles som den oansenliga fjällbjörken,
som segt håller sig kvar och trotsar stormen. I den sociala
kampen tedde han sig också ofta som renskötaren inför en stor
och svårmanövrerad renhjord, då en smidig intensitet betyder
mer än stora åthävor och ilsket domderande; hans polemik var
sålunda vanligen hovsam till formen men stark i sak. Mest
lössläppt och frejdig var han i striden mot ”lappromantikens”
spöke, som stod hindrande i vägen för en naturlig social och
ekonomisk utveckling. Då var han som sagans lille kvicke sameman mot den dumme jätten Stalo.

Torkel Tomasson blev för sin tid samefolkets främste talesman och sociale kämpe, men med lika goda förutsättningar kunde han ha blivit sin stams etnografiske utforskare. Nu fick vetenskapen bli ett sidoordnat intresse för honom, men den
som bläddrar igenom tidningens alla årgångar kan inte undgå
att beundra hans insats även på detta område. Närmast har
han väl med sina etnografiska och kulturhistoriska artiklar vänt
sig till sina egna stamfränder, då ju tidningens uppgift i lika
hög grad gällde lapparnas bildning som deras sociala rätt, men
han har även kommit med primärmaterial, synpunkter och vetenskapliga resonemang, som med respekt noterats bland yrkesforskarna. En etnograf bläddrar sålunda med både glädje och behållning i Samefolkets Egen Tidning, och jag får lust att ur
Torkel Tomassons 22 årgångar plocka fram några av hans
egna artiklar av etnografiskt innehåll.
Redan i första årgången, 1919, finner man ett par artiklar av
stort intresse, det ena om fyndet av en träseite på Marsfjället,
6
Torkel Tomasson i sin studerkammare i Uppsala, där Samefolkets Egen
Tidning startades. Foto: Qust. Wallerius.
som senare på Tomassons föranstaltande räddades till Nordiska
museet, och den andra om de s. k. stalotomterna. Dessa underliga tomter med en ringformig jordvall kring det några decimeter nedsänkta jordgolvet voro välbekanta för nomaderna på många håll i fjällen, så gott som alltid uppe i övre björkregionen, på gränsen till kalfjället. Men då det nedgrävda golvet
tedde sig främmande för de senare generationerna, hade man
kommit att förknippa dem med sagans stalofigur. Forskningen
har heller inte, i den sparsamma mån den tagit befattning med
dessa fornlämningar, helt velat tillerkänna lapparna upphovsoch äganderätten till dem utan hellre sökt lagfart åt andra nordbor såsom jägare och fiskare här uppe. Man har till och med ifrågasatt, om inte dessa tomter härrörde från de gamla birkarlarnas handels- och skatteuppbördsresor — de skulle alltså ha burit någon sorts torvhus, som på sin tid tjänat birkarlarna till logi på samma sätt som Lappväsendets stugor i våra dar
för lappfogdar och tillsyningsmän.

De gåtfulla stalotomterna lockade emellertid Tomasson till ytterligare studier, och tio år senare, 1929, fick han Svenska Turistföreningens stipendium för att göra närmare undersökningar i Västerbottens och norra Jämtlands fjällvärld. Det blev också

en undersökning, som skulle ha hedrat en etnograf eller arkeolog
av facket. I tre längre artiklar i årgångarna 1929—30 redogör
Tomasson utförligt för sitt arbete och kan slutligen efter all analysering och med stöd av tomternas läge, allmänna karaktär, dimensioner och allehanda tekniska detaljer på ett övertygande
sätt leda i bevis, att på dessa tomter stått vanliga lapska bågstångskåtor. Det nedsänkta golvet får sin sannolika förklaring
i samband med en tradition om att man grävde ned kåtagolvet så
pass, att denna nedsänkning tillsammans med den uppkastade
jordvallen runt om skyddade det sovande folket mot de kringstrykande tjudernas pilar — en tradition, som man för övrigt
möter långt utanför de av Tomasson undersökta områdena.
På samma sätt tog han under årens lopp upp det ena etnografiska problemet efter det andra till saklig granskning, varvid
han alltid lade sin framställning så, att den både var begriplig
för stamfränderna och värd att noteras och begrundas på
forskarhåll. Några fler med anslag företagna fältundersökningar kunde han väl inte stöda sig på, men han gjorde dock
åtskilliga resor både i nordligare och sydligare lappmarker och
bland både skogs- och fjällappar; värdefullare än detta var dock
hans personliga erfarenheter från hemsocknen, Vilhelmina, och
framför allt hans arv av släktets hela tradition och livssyn. Både
den andliga och den materiella lapska kulturen blevo sålunda
belysta i hans artiklar, som inom den förstnämnda kategorien
handla om bl. a. ”trolltrumman” (1922), samerna och vetandet
(1924), julfirandet (1925), stainak och andra abnorma renformer
i samernas föreställning (1926), dialekt och folktradition (1935),
Anders Fjellners uppteckningar och diktning (1938) och ljvet på
en kyrkplats, Fatmomakke (1940); rörande den materiella kulturen finner man artiklar om renskiljningsmetoder och renslakt
(1924), skidrännan och de oliklånga skidornas uppkomst (1928),
vargjakt (1931), renens kastrering (1939), tillvaratagandet och
den museala vården av samiska kulturminnen (1934, 1938 och
1939) m. m. En fråga, som Tomasson upprepade gånger sysselsatte sig med, var samernas invandring till sitt sydligaste utbredningsområde (1921 och 1929), och vidare gav han bl. a. historiska översikter rörande samernas beskattningsväsen (1920),
skolväsen (1921) och fattigvård (1922), varmed han tangerade
sin sociala huvudverksamhet, som jag här inte närmare skall ingå på.

Sitt vackraste disputationsprov som vetenskapsman gjorde
han med sin uppsats om skidrännan. Han var då djärv nog
att som opponent möta skidforskningens dåvarande främste, den
fruktade professor Wiklund, och som alltid gjorde han det med
hovsamt ordval men stark i sin kritik. Wiklunds åsikt, att samerna lånat av nordborna inte endast namnet på skidrännan
utan också konsten att tillverka skidor med ränna, kunde han
inte godtaga, och sedan han avslöjat en insikt i skidtillverkningens teknik och elementära grunder, som väl endast skidans
klassiska mästare, lapparna, ägde, anförde han sådana skäl för
en motsatt åsikt, att den store motståndaren senare i sitt svar
gav honom ett erkännande, som kunde kommit vilken forskare
som helst att brösta sig av stolthet: ”Torkel Tomasson kommer
säkerligen att slå ifrån sig med bägge händer, när jag påstår,
att detta är en regelrätt, klar och skarpsinnig vetenskaplig framställning.” Vad Tomasson ville bevisa och i varje fall framlade
goda skäl för var den teorien, att sameskidans breda hålkälsränna näppeligen var en uppfinning utan en upptäckt, gjord av
en same någon gång, när han ur en mot solen lutad tjurtall skar
sig en skida för skarföre. Kärnveden släppte, och nyttan av den
därvid uppkomna rännan framstod snart för tillverkaren.
I sina undersökningar visade Tomasson sig vara en god analy11
tiker, som gärna benade upp problemen i smådelar för att komma till den elementära grunden. Framställningen blev därigenom
stundom något omständlig. Men den är aldrig tvetydig eller
oklar. Man märker den juridiska skolningen.
Sedan flera år hade jag nöjet att samarbeta med Torkel Tomasson i etnografiska ting och rörande den lapska kulturminnesvården. Både i hans hem i Falun och i museerna i Stockholm stodo vi ofta med små utsökta prov på samisk smak och handaskicklighet i våra händer. I sitt sätt att handskas med de gamla
mästerligt gjorda bruksföremålen avslöjade han en värmande
pietet för allt det äkta i de gångna släkternas kultur, som också
tog sig uttryck i hans vana att gå i sin gamla nationaldräkt, antingen han vandrade i sin hemsockens fjälltrakter, skötte sin tjänst på landskansliet i Falun eller promenerade på huvudstadens gator. För den som kände hans reformiver på samepolitikens område, tedde sig detta måhända något underligt och inkonsekvent. Men hemligheten var, att vördnaden för det förgångna och tron på det kommande ingått en harmonisk förening i hans väsen.
När Torkel Tomasson i julmånaden 1940 vid ännu inte fyllda
60 år gick bort, föll ett av bladen ur den fyrklöver av akademiskt bildade samer, som vårt lilla fjällfolk kunde känna sig
stolt över — de tre återstående äro den stridbare kyrkoherden
och ”lappriksdagsledaren” Gustaf Park, som övertagit redigeringen av Samefolkets Egen Tidning, kontraktsadjunkten Erik
Daunius, känd för sin ypperliga lilla avhandling ”Om de hedniska lapparnas gudabilder” i denna årsbok 1926, och den lovande unge forskaren Israel Ruong, som vid sidan av sin nomadlärartjänst gör framgångsrika studier både vid Alma Mäter
i Uppsala och ute i fjällvärldens stora arbetsfält. Luckan i deras
led kommer måhända snart att fyllas av någon yngre stamfrände med den rätta hågen, men vad ingen yngre har samma
förutsättningar för som Tomasson, det är att göra den mono12
graii över Vilhelminalapparna, som vi sedan ett par år planerade. Om inte förr så när han blev pensionerad, skulle Tomasson skriva en kulturhistoria över sin hemsockens stamfränder,
som kunde ingå i Nordiska museets serie ”Acta lapponica”.
Ingen hade kunnat göra detta bättre än han — med sitt folks
eget psyke, den renskötande nomadens erfarenheter, nödig skolbildning och vetenskapliga insikter. Hans plötsliga bortgång
stoppade förverkligandet av denna tanke, men vi få vara glada
och tacksamma för den vetenskapliga insats han redan gjort med
sina studier och uppsatser i Samefolkets Egen Tidning. Tack
vare goda medarbetare bland stamfränderna både i norr och
söder kunde han också så att säga föra journal över händelsernas gång, varför hans tidning får räknas bland de viktigaste
källskrifterna om samefolket i senare tid.

Fler illustrationer i årskriften Västerbotten 1941,
varifråpn texten är hämtad: https://www.vbm.se/wp-content/uploads/2017/09/1941.pdf

VISTEPLATSEN UTANFÖR UMEÅ 1652 och en tur på Kvarken. Besök hos samerna 4 lieues (12 km) utanför Umeå år 1652 (greve Loménie) Del 1:2

(Edited 20180322)
I min artikel i Christer Westerdahls bok Sydsamer (2009) behandlar jag något dessa uppgifter.

Tänkte titta lite närmre på detta nu.

Vi stannade i Umeå, huvudstaden i Västerbotten, som givit sitt namn åt Ume lappmark. Där finns den första samiska bebyggelse man möter sedan man överskridit Sveriges gränser . Vår första plan var att oss ända fram till Torneå, som ligger längst upp i Bottniska viken, och som givit namn åt Torne lappmark. Men man berättade för oss i Umeå, att det vid denna tid inte var någon marknad däruppe, vilken annars tillhör det märkligaste man kan se. Man sade också, att sedan några dagar en hop samer uppehöll sig ungefär 4 lieues från Umeå, vilka byta lägerplats liksom skyterna och bär med sig allt sitt pick och pack. Den som sett ett sameläger kan skryta med att ha sett allt som går att se även i de andra. Av dessa skäl ändrade vi våra planer och förkortade på så sätt vår resa med gott och väl tjugo dagar.

lome

Louis Henri de Loménie de Brienne (1635-1698)
Resan genomfördes 1652, och nedtecknades 1655.

Vi var nära 65 :e breddgraden och därifrån är det knappast långt till den 70:e, ovanför vilken ingen någonsin farit, som jag vet, utan att ångra sig. Vår värd, en hedersman, som länge tjänstgjort som ryttmästare i krigen i Tyskland under kansler Oxenstierna och marskalk Horn, hade erbjudit sig att tjäna som vår vägvisare. Vi tog honom på orden och anlände på några få timmar till samelägret, som hade flyttat något närmare Umeå, vilket gjorde att vi hann  återkomma till staden redan samma dag.
Eftersom Lappland var målet för vår långa resa i norr, blevo vi förtjusta över att äntligen vara i det land, som hade så till den grad retat vår nyfikenhet och likväl inte tycktes oss vara på något sätt annorlunda än Medelpad och Ångermanland. Man sade att vi kommit till Lappland, när vi farit över en liten bäck, som faller ut i den stora Umeälven. Denna ger sitt namn åt staden och åt hela trakten och mynnar i Ishavet [1), några lieues bortom länets residensstad, dit vi hade anlänt ganska sent föregående dag. Vi träffade strax efteråt på lägret. . . —
Dessa människor ha ingen fast bostad, utan de resa sina kåtor, som inte bestå av annat än fyra eller fem ynkliga stänger, nödtorftigt sammanbundna i övre ändan, och vilka gå isär ner emot marken och är nedstuckna i jorden. Stängerna äro täckta med remsor av näver från björkar, som det finns gott om i norr. De är ganska illa fastsatta, och hänger uppifrån och ned över stängerna, som hållas ihop med ett stycke tvinnat näverrep. Dessa människor, sade jag, resa sina hyddor, stundom vid sjö- eller älvstränder för att fiska, stundom vid utkanten av en skog för att jaga, vilket de hade gjort på den plats, där vi mötte dem. Deras jakt och fiske lämna ingenting kvar på den plats, där de ha vistats. Då samerna ha dragit sin kos ser naturen emellertid till att djurlivet i dessa skogar, sjöar och älvar och hav åter förökas. Jag har just berättat hur deras kåtor voro gjorda. Det räcker att här tillägga för att ge en sanningsenlig bild därav, att en eld brinner på marken, mitt i kåtan.
Vi gick noggrant igenom samelägret där i Umeå Lappmark. Genom våra tolkar ställde vi frågor om det vi ville veta av dem och vi besåg allt som fanns att se. Vi bad till och med en mor att inför våra blickar amma sina två små tvillinggossar. Det var betagande att se henne ge dem var sitt bröst, som var så stort och fullt av mjölk att de två små samerna inte kunde tömma dem. Då vi hade sett tillräckligt på samelägret, började vi tänka på återfärden till staden. Vi frågade far i huset om han mot ett löfte om tobak ville köra oss dit med ackjor och renar. Han gick gärna med på detta och sade till sina döttrar att göra seldonen i ordning och hämta renarna, som var där i närheten. De gick och betade gräs, vilket de drog fram under snön med tänderna efter att en lång stund ha krafsat med foten i snön och de lät sig väl smaka. Sameflickorna fångade in dem och spände dem för de fyra ackjorna på ett ögonblick. Jag satte mig i en av dem tillsammans med den vackraste flickan, herr Blondel med den andra, La Routiére ensam i den tredje, som han trodde sig lätt kunna köra. Men renen, som inte förstod franska och som sprang lika litet för ropet ”å dia!” som ”huél”, vände sig plötsligt om och skulle ha dödat honom med sin framklöv, om man inte genast kommit till hans undsättning. Han höll med sin piska djuret på avstånd så gott han kunde, vilket inte hindrade att han blev skadad i benet och låret, dock icke allvarligt. I den fjärde ackjan satte sig La Souche och Dumont så gott de kunde. Renen, som drog dem, var inte så vild som den andra, utan följde efter mycket bra ända från det att den såg att vi gåvo oss iväg och de behövde ej ge den ett enda slag med piskan under hela vägen. Sträckan mätte gott och väl tre lieues [c:a 12 km), men vi tillryggalade den på mindre än en timme.

VÅR-program: SAMISKA KVINNOR i historien i fokus; kurser, ny kunskap, gamla traditioner i SAEPMIE forskning föreläsning undervisning! Boka ”ASAP”, kalender snart full!

Lite nytt och påminnelser …….

– STOR drive maj/juni med seminarier om sockenlappar och angränsande ämnen: Uppland, Dalarna och norrut!
Anmäl, snälla, intresse s n a r a s t !

– Kurs 19/4 Öviks Fhsk (kallad fortbildning/Vårkursen)

– Utför uppdragsforskning! Ca 120h lediga feb – maj.
Renbruksplan; sedvana; vindkraft; arkeologisk inventering etc!
Först till kvarn, ont om tid nu framöver!

Föreläsningsprogram om samiska kvinnor och organisationshistoria!
Erbjudes (inklusive andra titlar) även på skolor, samt i andra stora aulaföreläsningar.

– BERÄTTAR! Sommaren: boka gärna in oss/mig på hembygdsgårdar och berättarkvällar etc!

– Infokampanjer i Västernorrland för att fler ska få kunskap om samernas kulturarv och historia i vårt splitternya förvaltningslän

– Ny Saepmie Times utkommer mitten mars

– Guidningar i Stockholm i Elsa Laulas och Maria M. Mathsdotters spår planeras (och i Lindhagens; Torkel Tomassons samt en rad andra samers spår) planeras i Stockholm  – samt eventuellt i Höga kusten vid efterfrågan!

– Härutöver spännande projekt på gång i Finland och eventuellt även i Norrbotten.

– Mer händer, bara håll Dig uppdaterad! Prenumera på denna blogg! 🙂 Och på Saepmie Times!

I samtliga fall: anmälan etc SMS 0729070058, +46729070058
Eller mejla saepmieforskning@gmail.com

Bild B

BILDEN: Avslöjas i Saepmie Times no 1/2018.
Med stort tack till Johan Sandberg McGuinne

Sydsamernas historiska utbredningsområde i Sverige, landskaps- och länsvis genomgång

Utifrån 2016 års kunskapsläge.
HISTORISKA SAEPMIE
sträcker sig över landskapen Lappland – Västerbotten – Ångermanland – Jämtland – Härjedalen – hela Dalarna – Värmland – Västmanland – Medelpad – Hälsingland – Gästrikland – delar av Närke – Södermanland – Uppland.

Västergötland och Östergötland liksom Dalsland har nämnts; men kan ej anses vara vedertaget. Närke är inte heller självklart i uppräkningen.
Umesamiska området räknas traditionellt vanligen in i det sydsamiska.

Länsmässigt handlar det om Västerbotten (inkl del av Norrbotten), Västernorrland, Jämtlands län, Gävleborg, Dalarna, Värmlands, Örebro län, Västmanlands, Upplands län, Stockholms län, Södermanlands län.
Historiskt figurerar en lång rad olika länskonstellationer såsom t ex Trundhjems län, Härnösands län inkl nuvarande landskapet Jämtland, Hudiksvalls län, Närkes och Värmlands län osv.

Kartbilden visar lite hur det sett ut i äldre tider, medeltid, uppger källans skapare.


Länk till kartans skapares sida: Björn Espell, Frösön
http://www.espell.se/saga/karta_medeltid.html

Samiska förvaltningskommuner: se hit! ”Vi har alltid varit här” – FÖREDRAGSTURNÉ (MEST) I NORR i OKTOBER

”Vi har alltid varit här” FÖREDRAGSTURNÉ i OKTOBER OM SYDSAMERNA turné NORRUT från Örebro till Överkalix med undertecknad!

”Vi har alltid varit här” – Tidiga rön om sydsamer 1000-1800 e.Kr.
Arkeologiska, lingvistiska, språkhistoriska och historiska rön från 500 e.Kr till 1800-talet i Jämtland (t ex).

TURNÉ I OKTOBER MÅNAD 2016. Boka nu! Skriv, så sänder jag offert!

Turnén syftar till att omfatta de flesta av dessa regioner/län:

VÄRMLAND

BERGSLAGEN
ÖREBRO
DALARNA
GÄVLEBORG
UPPLAND – MÄLARDALEN (vid intresse)
HEDMARK och TRÖNDELAGEN (vid intresse)
HÄRJEDALEN
JÄMTLAND
VÄSTERNORRLAND
VÄSTERBOTTEN
NORRBOTTEN

I södra Västerbotten och norra Jämtland slår jag följe med Bernt Ove Viklund.
Under turnén presenteras också det nya projektet om samerna kring 62:a breddgraden!

Kontakta mig här: https://www.facebook.com/profile.php?id=100009534637279

Eller här: https://www.facebook.com/sosaamihi/

Samiska föremål. Magi och kult. Seite. Seite från Ailesjokk, mellan Ammarnäs och Tärnaby i södra lappland. Nordiska museets föremål inv nr 228874

About the object

Subject
Samiska föremål. Magi och kult. Seite. Seite från Ailesjokk, mellan Ammarnäs och Tärnaby i södra lappland. Nordiska museets föremål inv nr 228874
History
Fotografering
2007 Säker uppgift
Fotograf:Landin, Mats
Identifier
NMA.0048941
Institution
Nordiska museet

NYTT FÖRELÄSNINGSÄMNE: Nordmalingsprocessen (bakom kulisserna och i hetluften)

Nordmalingsprocessen och andra sedvanemål.
Bakom kulisserna och i hetluften.

Peter Ericson berättar om sina drygt elva år med ett och samma renbetesmål,
som sakkunnig. Även någon om andra sedvanemål.

Detta föredrag erbjuds framför allt i juni. augusti och oktober månader 2016.

Kontakta mig ”ASAP” för offert!

Peter Ericson


Samebymedlemmar från Ran, Vapsten och Umbyn utanför Bondeska Palatset, dvs Högsta Domstolen i början av år 2011. Där syns bl a Jim Persson Katarina Andersson, Per-Mikael Persson, Lisa Omma och Oleg Omma.
Bilder: Jörgen Heikki SR/Sameradion.

nordma
Artikelförfattaren och bloggdirektören 😉 längst till höger i trappan.

Återfärd och Över Kvarken. Besök hos samerna 4 lieues (12 km) utanför Umeå år 1655 (greve Loménie) Del 2:2

Jag har aldrig farit så fort. Man skulle kunnat tro att själve den onde lyft oss iväg och ändå voro våra renar, då vi anlände till Umeå varken svettiga eller på något sätt andfådda. Anteuntque ventos. De förflytta sig säkerligen fortare än vinden och ett skepp för fulla segel skulle ha svårt att följa dem — åtminstone på land. De äro så säkra på foten att de aldrig snubbla. Det är ett nöje att se en lappflicka fara nedför ett brant berg, täckt med djup snö, i sin lilla båt, som hon med en hand håller på rätt köl med hjälp av en lång stav, för att den ej skall välta och draga med sig renen och hela ekipaget nedför sluttningen. Detta inträffar ej — så skickliga äro dessa kvinnor och så till den grad passar detta upptåg de trevliga djuren. Djuret springer ändå så fort det kan, med huvudet nedböjt som det skulle göra på släta marken. Vi hade stort nöje av att betrakta detta, men vi ville inte pröva på själva. Vi gåvo till de båda flickorna och mannen, som hade kört oss, en rulle tobak, fyra pipor och brännvin i en 84 lerkruka. Allt detta kostade oss fyra livrés och tio sous ungefär. Aldrig har jag sett så glada människor! Vi fingo dem att sjunga och dansa, vilket de gjorde riktigt vackert på sitt vilda sätt. Men det som gladde mig mest var att se dem brottas med mycken smidighet. Till slut välte den minsta omkull den kraftigaste och gav henne en örfil som straff för att hon hade låtit besegra sig, men den andra bara skrattade däråt.
Resan över Kvarken När vi hade skilts från lappkvinnorna, mycket nöjda med dem —- foro vi ganska länge utmed Östersjön eller Oestzée fortfarande från väster till öster med någon dragning åt norr. Vi sökte efter ett lämpligt ställe för att ta oss över till de öar, som ligga mellan Umeå och Finland. Därifrån tänkte vi sedan bege oss över det frusna havet i våra slädar. Men isen var vid kusten så hög, att man på avstånd kunnat ta den för spetsiga klippor. Till slut kommo vi genom en ganska besvärlig passage ut på isen och skakade fram mer än en timme. Jag visste inte från början vad orsaken till skakningen var, emedan natten inträtt för mer än en timme sedan. Detta skakande beredde mig emellertid ingalunda något nöje. Jag skall snart berätta mer ingående därom — det är ett beaktansvärt fenomen. Vi kunde ej göra överfärden på mindre än två dagar och denna kväll — eller rättare sagt denna natt — anlände vi mycket uttröttade till en usel fiskarkoja, som låg på en av de öar jag just talat om och som varken jag eller Sanson, som gjort en karta över min resa, vet namnet på.
Snön hade hela tiden från Umeå slagit oss i ansiktet i stora flingor ocn taket på min släde var därför nära att störta in och falla över oss. Vi ångrade högeligen att vi inte hade väntat i staden, där vi hade funnit oss mycket väl till rätta ända till dagen innan vi avreste. Men misstaget var redan begånget och vi hade bara att tömma den bittra bägaren. Lägg därtill en piskande nordanvind, som ökade så våldsamt följande dag att vi voro tvung- 85 na att stanna i denna usla boning. Vi funno där inte något annat än välling att äta, men vår matsäck avhjälpte denna brist. Jag mådde illa av att ha ätit för mycket välling. Folket här kokar sina skorpor i mjölk och rör om ända tills det blir en välling, som ingalunda smakar illa, men som är mycket svårsmält. Vi hade strött socker ovanpå, vilket gjorde denna lantliga rätt mycket angenäm. Den hade säkerligen inte varit mig till skada, om jag hade ätit mindre därav. Vinden mojnade slutligen omkring klockan 11 på kvällen dagen efter vår ankomst till ön. Vi avreste från denna sorgliga plats den 17 februari .. . Vi hade försett oss med en mycket god vägvisare, som tågade före oss med kompassen i hand.
gryningen och kommo fram till det stora havet, d. v. s. den största havsarmen som återstod att ta sig över. Men eftersom vår vägvisare ej ville anträda överfärden förrän det blev ljust, tvingades vi att dröja i skogsbrynet, där vi gjorde en härlig brasa i väntan på soluppgången, som verkligen dröjde. Men trots att den eld, som vi tänt mitt på snön, på ett sätt gjorde oss mycket gott, höll den å andra sidan på att åstadkomma att vi alla tappade tånaglarna. Ty snön, som smälte av värmen från den härliga elden, trängde in i våra skinnkängor och då vi åter sutto i våra slädar fröso kängorna fast på fötterna i det kalla vädret, så att vi inte längre kunde ta dem av oss. Vi voro ändå tvungna att göra så och så snart vi kunde gnugga fötterna med snö, av rädsla att — om vi läte dem vara frusna — naglarna skulle falla av och det där skulle uppstå obotliga sår. Denna överfärd får räknas som den märkligaste och strapatsrikaste som någon vid min dåvarande ålder och samhällsställning för att inte tala om min ganska ömtåliga kroppskonstitution någonsin företagit. Under resan förfrös herr Blondel näsan och då solen lyste på den verkade den genomskinlig. —

RESTEN: http://www.vbm.se/assets/files/Pdf/Vbn_history/1966.pdf

Översättning: Karin Eriksson
KÄLLA TILL TEXT: LOUIS HENRI DE LOMÉNIE Resa i Norrland 1655
I: Västerbotten 1966: s 77-89.

Olaus Magnus 1555

Besök hos samerna 4 lieues (12 km) utanför Umeå år 1655 (greve Loménie) Del 1:2

I min artikel i Christers bok Sydsamer (2009) behandlar jag något dessa uppgifter.

Tänkte titta lite närmre på detta nu.

Vi stannade i Umeå, huvudstaden i Västerbotten, som givit sitt namn åt Ume lappmark. Där finns den första lapska bebyggelse man möter sedan man överskridit Sveriges gränser . Vår första plan var att oss ända fram till Torneå, som ligger längst upp i Bottniska viken, och som givit namn åt Torne lappmark. Men man berättade för oss i Umeå, att det vid denna tid inte var någon marknad däruppe, vilken annars tillhör det märkligaste man kan se. Man sade också, att sedan några dagar en hop lappar uppehöll sig ungefär 4 lieues från Umeå, vilka byta lägerplats liksom skyterna och bär med sig allt sitt pick och pack. Den som sett ett lappläger kan skryta med att ha sett allt som går att se även i de andra. Av dessa skäl ändrade vi våra planer och förkortade på så sätt vår resa med gott och väl tjugo dagar. Vi voro nära 65 :e breddgraden och därifrån är det knappast långt till den 70:e, ovanför vilken ingen någonsin farit, som jag vet, utan att ångra sig. Vår värd, en hedersman, som länge tjänstgjort som ryttmästare i krigen i Tyskland under kansler Oxenstierna och marskalk Horn, hade erbjudit sig att tjäna som vår vägvisare. Vi togo honom på orden och anlände på några få timmar till lapplägret, som hade flyttat något närmare Umeå, vilket gjorde att vi hunno återkomma till staden redan samma dag.
Eftersom Lappland var målet för vår långa resa i norr, blevo vi förtjusta över att äntligen vara i det land, som hade så till den grad retat vår nyfikenhet och likväl inte tycktes oss vara på något sätt annorlunda än Medelpad och Ångermanland. Man sade att vi kommit till Lappland, när vi farit över en liten bäck, som faller ut i den stora Umeälven. Denna ger sitt namn åt staden och åt hela trakten och mynnar i Ishavet [1), några lieues bortom länets residensstad, dit vi hade anlänt ganska sent föregående dag. Vi träffade strax efteråt på lägret. . . —
Dessa människor ha ingen fast bostad, utan de resa sina kåtor, som inte bestå av annat än fyra eller fem ynkliga stänger, nödtorftigt sammanbundna i övre ändan, och vilka gå isär ner emot marken och äro nedstuckna i jorden. Stängerna äro täckta med remsor av näver från björkar, som det finns gott om i norr. De äro ganska illa fastsatta, och hänga uppifrån och ned över stängerna, som hållas ihop med ett stycke tvinnat näverrep. Dessa människor, sade jag, resa sina hyddor, stundom vid sjö- eller älvstränder för att fiska, stundom vid utkanten av en skog för att jaga, vilket de hade gjort på den plats, där vi mötte dem. Deras jakt och fiske lämna ingenting kvar på den plats, där de ha vistats. Då lapparna ha dragit sin kos ser naturen emellertid till att djurlivet i dessa skogar, sjöar och älvar och hav åter förökas. Jag har just berättat hur deras kåtor voro gjorda. Det räcker att här tillägga för att ge en sanningsenlig bild därav, att en eld brinner på marken, mitt i kåtan.
Vi gingo noggrant igenom lapplägret där i Umeå Lappmark. Genom våra tolkar ställde vi frågor om det vi ville veta av dem och vi besågo allt som fanns att se. Vi bådo till och med en mor att inför våra blickar amma sina två små tvillinggossar. Det var betagande att se henne ge dem var sitt bröst, som var så stort och fullt av mjölk att de två små lapparna inte kunde tömma dem. Då vi hade sett tillräckligt på lapplägret, började vi tänka på återfärden till staden. Vi frågade far i huset om han mot ett löfte om tobak ville köra oss dit med ackjor och renar. Han gick gärna med på detta och sade till sina döttrar att göra seldonen i ordning och hämta renarna, som voro där i närheten. De gingo och betade gräs, vilket de drogo fram under snön med tänderna efter att en lång stund ha krafsat med foten i snön och de läto sig väl smaka. Lappflickorna fångade in dem och spände dem för de fyra ackjorna på ett ögonblick. Jag satte mig i en av dem tillsammans med den vackraste lappflickan, herr Blondel med den andra, La Routiére ensam i den tredje, som han trodde sig lätt kunna köra. Men renen, som inte förstod franska och som sprang lika litet för ropet ”å dia!” som ”huél”, vände sig plötsligt om och skulle ha dödat honom med sin framklöv, om man inte genast kommit till hans undsättning. Han höll med sin piska djuret på avstånd så gott han kunde, vilket inte hindrade att han blev skadad i benet och låret, dock icke allvarligt. I den fjärde ackjan satte sig La Souche och Dumont så gott de kunde. Renen, som drog dem, var inte så vild som den andra, utan följde efter mycket bra ända från det att den såg att vi gåvo oss iväg och de behövde ej ge den ett enda slag med piskan under hela vägen. Sträckan mätte gott och väl tre lieues [c:a 12 km), men vi tillryggalade den på mindre än en timme.

Förstora bilden Umeå-1648webb.jpg

Utdrag ur Geometrisk jordebok visande bl.a. ”stadsmuren” med östra
och västra tulle (1648)

KÄLLA TILL TEXT: LOUIS HENRI DE LOMÉNIE Resa i Norrland 1655
I: Västerbotten 1966: s 77-89