Av Peter Ericson 2021
Sverige, Södermanland, Västerljung, Tureholms sätesgård.
Foto: Bálint Lászlo Tóth, 2014-12-30, SHMM. CC.
Prolog
Krig leder ofelbart – förutom till en massa dödsfall, massakrer, våldtäkter och trauman – till människor i rörelse: man flyr sin hemtrakt och striderna, man är beredd till stora uppoffringar för att skydda sin familj, sina närmaste. Vi som levt i 2010-talet har i allra högsta grad fått lära oss det. Likadant bör det ha förhållit sig för den medeltidiga eller ”sena förromerska” järnålderns och folkvandringstidens människor. När vi här tittar på 100- till 500-talens värld, kan vi bara konstatera att krigstillstånd rådde praktiskt taget hela tiden – både mellan imperier och kolonier, inom vasallstater och på samma sätt rådde ett fredlöst tillstånd även utanför de egentliga imperierna, också under s k Pax Romana 27 – 180 AD.
Till detta kom att du när som helst kunde bli tillfångatagen och sålunda förvandlas till träl.
Sedan arkeologen och språkvetaren Minerva Piha 27 nov 2020 disputerat på just frågan om hur och när sydursamiskan kom till södra Sápmi eller Saepmie är det alltså inte längre frågan om utan frågan handlar numera om när, hur och varför.
Något hoppas vi här ha berört samtliga dessa frågeställningar
KRIGENS, JÄRNETS, MÖTENAS – OCH DE LÅNGA VANDRINGARNAS TID ca 170 AD – 450 AD
En tid som ser slutet av det som alltså brukar refereras till som Pax Romana – en tid kanske inte så mycket av fred, men av romersk välmåga och expansion. In kommer en ny (proto-)europakarta, med bortflyktade kelter och ett av goter sönderslaget Skytien samt ett mångfacetterat Germanien som tar alltmer form, dock bestående av en mängd mer eller mindre disparata stammar.
För att förstå den medeltidiga järnåldern (eller sena förromerska järnåldern; begreppen är alltför lätta att snubbla på!) och folkvandringstiden bättre, måste vi hitta en mer internationell eller, om uttrycket tillåts i sammanhanget, pan-europeisk synvinkel. Vi har därför tittat på alla folken och deras runtomkring i en period som i sin helhet tveklöst präglas av omfattande, flertaliga folkomflyttningar, men också i enlighet därmed av etableringar och nyvunnen terräng. krigen känner vi till, men vet vi om vilka samarbeten som funnits? Europabegreppet är ungefär det moderna, till och med Ural och en kaukasisk gråzon.
SPOTLIGHT PÅ PERIODEN CA 200 – 550 AD.
Vi tar alltså ett lite större internationellt grepp den här gången. För att förstå den här tiden behöver man ju också gå utanför den såväl i tid som i rum (vilken självklart gäller samtliga historiska epoker). Då jag har en svaghet för s k mentalitetshistoria, vill jag hävda att min egen förståelse för studiefälten ifråga ökar i direkt proportion med tilltagande informationsmängd (naturligtvis inom vissa rimliga gränser!). Och eftersom Ultima Thule, alltså Yttersta Norden, praktiskt taget var okänt för den dåtida världen, som i det här sammanhanget ofta brukar vara synonymt med Mare Nostrums, dvs medelhavsbornas hemmaplan, blir det en hel del att försöka fylla ut i och omkring det blurriga området som kan ha kallats saker som ”The North”. Där prisar vi arkeologin, vars arbeten vi levt tätt intill snudd på ”24/7” egentligen sedan gångna sommaren – men i allra högsta grad sedan i julas. Och i författarens fall har jag arbetat mycket nära och tätt ihop med arkeologer sedan 1990-talet. Men av respekt för dessa, har jag förut aldrig vågat mig på att klampa in på deras områden. Men nu är det alltså dags!
En guldbrakteat med omtvistat ursprung; Närke eller Östergötland.
Foto: Uld Bruxe 1993, Statens Historiska Museum. Creative Commons 2.5.
http://mis.historiska.se/mis/sok/bild.asp?uid=12970&page=2&in=1
Tre-fyra-femhundra år av krig!
Med ett glupskt romersk imperium i fonden i åtskilliga århundraden torde folken i norr lärt sig att vara pragmatiska och försiktiga. Samtidigt kom makten att utgå ifrån krigsveteraner och härdade krigartyper som vistas nere i hetluften. I en sådan situation torde de sydursamisktalande migranterna ca 200-800 AD (Piha 2018, 2020, Heikkilä 2014), ha varit en dynamisk och gynnsam kraft vid sidan av till exempel trälar, skogsfolk och bönder.
Handelsnätverken över det bottniska innanhavet gick dels via Danmark, samt tillkom en kommersiellt stärkt Vistula-region i norra Polen; där balter, finsktalande (främst Finnic, dvs östersjöfinska) folk varav inte minst proto-ester och andra antingen substrat- eller proto-befolkningar till slaver och framförallt de starkare och i överhöghet positionerade visigoterna (mer nedan!), vilka under sena 100-, hela 200- och en väsentlig del av 300-talet AD gjorde anspråk dels på att ersätta Skytiens härskande dynastier, dels ha makten i en växande union av småriken från Svarta Havet och upp till Skåneländerna.
I den här situationen började det så småningom, först 170 och senare kring 370-380 AD, att bränna under fötterna på de folk som vistades i södra Finland. Ur-suomerna eller snarare urfinsktalarna spred sig i sinom tid rätt norrut, österut och västerut, medan sydursamerna tämligen omgående tycks ha börjat röra på sig västerut och nordursamerna likt ursuomerna norrut. Men i de här givna epokerna finner vi finnarnas eller finländarnas förmödrar och -fäder tämligen förhållandevis rotfasta. De hade etablerat ett till synes balanserat förhållande till goterna (- Inemot tusen lånord! Kallio 2015) och först och främst börjat utveckla jordbruket alltmer. Även om det slog fel, hade man börjat rota sig.
Beträffande frågan om sydursamisktalarnas förflyttande till dagens södra och mellersta Norrland i nuvarande Sverige kan man alltid diskutera antal migrationer och decennier samt årtal (liksom hur många flyttvågor), men principen står klar:
En migration 200 AD har Piha (2018, 2020a, 2020b) nu slagit fast, och det är vad vi har att rätta oss efter. En annan, senare, ca 800 AD, har Mikka Kalevi Hekkilä (2014) föreslagit – se citat härnedan, förvisso hämtat ur en passage dels i en tid senare än den vi behandlar, dels i en kontext där vi inte riktigt kan följa Heikkiläs tankegång fullt ut.
En tredje (under Attilas epok) postulerar vi i denna artikel.
Många ursydsamer flydde över Kvarken till Norrland där ursydsamer hade bott sedan tidigare (jfr J. Häkkinen 2010b: 59)
Heikkilä 2014: s 238
Den gutiska Broe-hjälmen från vendeltida Gotland hittades ca år 1904.
Den användes egentligen i en senare tid (ca 600 AD?) än den vi dryftar nu, men vi tycker den är så vacker och speciell att den får illustrera hela artikelavsnittet och tjäna som slutpunkt för den epok som vi här avhandlat.
Mer information här: https://en.wikipedia.org/wiki/Broe_helmet
Situationen ca 170 – 390 AD i det som nu är norra halvan av Sverige med omnejd
Två vågor av sydursamisktalande migranter?
I det geografiska tomrummet mellan romerska bronser och nordligare asbestkeramik (förvisso också den med tidigare påtalad koppling till protosamisk kultur) kom således någon gång mellan 170 AD och 375 AD (Piha 2018, 2020) minst en migrationsvåg från sydöst och det sjödistrikt som idag heter Saimen (i äldre historien, ännu i medio 1800-tal, gick det under namnet Lapwesi), detta kan alltså ha skett i en eller flera omgångar. Vår uppfattning är att en första kontingent migranter kom, med stora jakt-/fiske-/ fångstfärdigheter, järnframställningsteknik och framåtanda runt år 190 AD. Det bör ha varit en heterogen och näringsdifferentierad skara, som inte behöver ha varit alltför stor. Kanske ett par hundra vuxna i den första omgången. Parallellt med dessa sydursamisktalares västerutrörelse, eventuellt bara aningen senare, anar vi även nordursamisktalares rörelser norrut. Sydursamisktalarna tros ha avskilt sig i sydväst och kan under en kortare övergångsperiod ha hållit till förslagsvis i Noux, dvs Nuoksi, det finländska nationalparksområde som bär ett samiskt namn (betyder svan. Nordsamiskans njukča, enaresamiskans njuhčâ och skoltsamiskans njuhčč kan sedan jämföras med dagens sydsamiskas njoktje) – samt någon annan kortare tid vid kusten.
till de sydursamiska kontingenterna kom även de estniska stammarna i Darsgärde, Uppland (senast) i den senare delen av folkvandringstiden. Om detta har Björn Ambrosiani skrivit (mer i kommande artikelavsnitt); och vi själva har i tidigare artikelavsnitt beskrivit den etniska situationen i norr. Vi kommer även senare att återkomma dit.
Sedan arkeologen och språkvetaren Minerva Piha 27 nov 2020 disputerat på just frågan om hur och när sydursamiskan kom till södra Sápmi eller Saepmie är det alltså inte längre frågan om utan frågan handlar numera om när, hur och varför.
Något hoppas vi här ha berört samtliga dessa frågeställningar. Tidigare språkvetare ända tillbaka till Pekka Sammalahti och Mikko Korhonen med efterföljare som Kallio, Aikio, Heikkilä med flera har sedan byggt på den vedertagna uppfattningen om sydursamiskans och andra urformers ungefärliga väg, som alltså nu specificerats ytterligare.
Författaren med sambo njuter vår matsäck under en ansträngande med sympatisk vårvinterutflykt 2020. Foto: Simon Granroth.
besökte vi nationalparken Noux eller på finska Nuuksio), som bär ett i grunden samiskt namn,
Kan detta ha varit en anhalt för de sydursamisktalande stammar som enligt Piha (2018, 2020)
ska ha begett sig västerut ca 200 AD? Foto: Monika E Pensar.
Modell, hypotes 1: Av mycket att döma kan den första migrationsvågen ha tagit en nordligare rutt (än den andra vågen), sannolikt angörande kust eller fast mark vintertid i gränslandet mellan Uppland och Gästrikland, kanske Singö/Gräsö-Forsmark-Österlövsta. Ser vi sedan på situationen tre generationer eller drygt ett sekel senare (ca 290-300 AD) har vi en etablerad järntillverkning och samarbete med lokal elit i Frösön. Tittar vi ytterligare tre generationer har vi ett etablerat Högom och ser vi totalt sju generationer från en första migration, har vi Högom som underkuvat Frösön och en redan nedåtgående (Ramqvist 2012, 2001) efterfrågan på det mellannorrländska järnet. Ty här har man redan (en tendens som kommer att förstärkas kraftigt under de två följande seklen, dvs 500- och 600-talen) lokal börjat inse stabiliteten i att jaga och leverera pälsverk snarare än järn. Således tar andra järnproducenter över de gamla handelsnätverken. Det är här vi menar att en andra våg av mycket skickliga järnproducenter då redan flyttat in till ”Sverige” från ”södra Finland”. Vilket som är hönan och ägget i den här processen är oklart – men någon slags kausalsamband finsn utan tvekan.
NOT: Noux är ett gammalt bynamn som tidigare stavats bland annat Noox (1540), Noosis (1541), Nooxby (1552) och Nowx (1556). Man antar att namnet härstammar från ett samiskt ord som betyder svan: nordsamiskans njukča, enaresamiskans njuhčâ, skoltsamiskans njuhčč” (via Wikipedia)
Jostein Bergstøl. I: Reconsidering Ethnicity: Material Culture and Identity in the Past)
En milt talat intensiv tid synes sedan kunna avläsas kring främst perioden ca 250 – 370 AD, innan en förmodad andra migrationsvåg (eller -rörelse) sätter in senast något decennium senare än det bortre datumet. Vi bör utgå ifrån att de gamla sydursamisktalarna intar en från finländska sjödistrikten välbekant handelsmediator-roll (mellan de järnproducerande utmarksbor som man själva lärt upp en gång i tiden), varpå de gamla ty språket sprids närmast omgående!). I de tidigare avsnitten har jag föreslagit en modell för språkbyten bland de kringliggande jakt- och fångstfolken. Detta handlar primärt om en fredlig process.
Redan efter ca 150 år ser myrjärnsproduktionen ut att börja avta (Ramqvist 2012, 2001) ; medan den då ökar lika snabbt i de södra distrikten av det vi numera kallar Norrland (dvs Gästrikland) samt i Dalarna och delar av Bergslagen.
Modell, hypotes 2: Vi tycker oss under studiens gång ha upptäckt att en andra migrationsvåg ca 380-390 AD föreligger från södra eller inre, ”finländska” insjödistriket – någorlunda jämnbördig med den tidigare vågen. Denna gång kommer man in något sydligare, kanske nedom och vid Norrtälje i Roslagen. och etablerar sig i Bergslagen, Siljansbygden, östra Dalarna, Ockelbo och sydvästra Gästrikland samt uppigenom i Hälsingland i en kil från sedermera Alfta och Voxna socknar. Möjligen också i västra Västmanland och östra Värmland. I bägge migrationsomgångarna tränger man en bit in i nuvarande Norge; men den distributionen är av allt att döma äldre och avser palaeo-europeisktalande befolkningen, som sydursamisktalarna i hög grad smälter samman med (se tidigare artikelavsnitt!).
Kommunikation och språk i det folkvandringstida Högomriket
Frågan kommer att utredas vidare i hela artikelserien även om vi haft också lite andra fokus denna gång.
Huvudspråket var urgermanska, som börjat – kanske just här och i kontakterna med Helgös proto-svear, forngutnisktalarna och annorstädes folk – ta formen av fornnordiska eller till och med tidig fornsvenska. Men (och det här är ett mycket viktigt men!) dessa kretsar var också flerspråkiga. De hanterade ofta latin, gotiska, proto-germanska samt naturligtvis vid pass 300-400 AD: ursydsamiska. Sannolikt kunde en hel del av de kustboende och båtburna högomrikes”medborgarna” även hanka sig fram på den urfinska ***, som talades i det kvänska innanhavsriket (se bloggtext här aug 2020) alldeles strax norr om deras eget rike.
Järnets betydelse: bygger makt åt Högom, men också åt sydursamisktalarna
Sydursamerna kom med tidigare inlärd skicklighet i att tillverka järn, en konst som de kom att förhållandevis snabbt lära ut.
Järnets rikedom ca 300 – 400 AD, sedan sydnorrländsk, dala- (Järnbäraland) och bergslagsdominans bland järnleverans och sydligare handelsnätverk syns (parallellt växer ett nordligare sådant nätverk, kvänernas thalassokratiska (dvs – här – över Bottenviken och Kvarken), sig starkt och Högom mister sin betydelse, samtidigt som makten internt tycks hamna i Timrå och norra Skön). Högoms fall sker såväl gradvis som plötsligt: konjunkturerna talar allt mindre för rikets framtid, anfall sker från väster (Mjälleborgen i Frösön, rikets sannolikt västra utpost, brinner tre gånger) och öster. Det som såväl förefaller vara såsom är rikets stora styrka (och svaghet) – elitens krigserfarenheter och den därmed följande makten – samt benägenhet att delta i främmande makters krig kommer att bli fröet till dess undergång, ju mer anfallen tätnar österifrån och ju närmare hunnerna kommer från och med slutet av 300-talet AD.
vad vi menar är Högomrikets västra utpost. Foto: Andreaze, Wikimedia Commons.
”Under Ermanaric, later shrouded in legend, the Ostrogoths created a vast political organisation resembling oriental despotic states by its nature and encompassing, at least in a loose tributary form,
a number of Sarmatian, Germanic and even Slavic (East Slavic), Finnish and Baltic (Aistian) peoples.”
Årtal som kan vara bra att känna till
Några årtal att hålla reda på (en mer deskriptiv version med källor kommer i ett av de kommande avsnitten!)
27 BC – 180 AD Pax Romana, den romerska freden
166 AD Pestepidemi, ev pandemi, rasade i Romarriket. Ingmar Stenroth Goternas historia (2015: s 66).
Vintern 169-170 AD Den germanska gruppen markomannerna härjar i Rom.
”100-talet” AD Visigoterna slår sönder Skytien, geterna (ej att förväxla med goterna) är med och förstör.
175-350 AD Handeln med Vistula vattensystem i Polen och trakten sydösterut därom tilltar i styrka. Inblandade här är bl a visigoterna (som dominerar på norra kontinenten och östra Östersjöområdet/Baltikum), sarmaterna som har en överordnad roll i söder och centrala delarna av forna Skytien samt (proto-)estniska stammar plus andra germanska och östersjöfinsktalande folk.
200-talet AD En förhållandevis stabil tid i vårt område, undantaget dess slut.
332 AD Fördrag mellan goter och romare, håller ej länge.
370-375* AD Hunnernas ankomst, inledningsperiod, respektive datum* för när ostrogoternas underkuvades för mångåriga härjningar.
376 Visigoternas, eventuellt proto-esternas, urfinnarnas samt möjligtvis också de ”finländska” urfinnarnas och eventuellt protosamernas konung Ermanaric avlider år 376 AD. Det här tillsammans med det direkt nedanstående, samt en dokumenterad. hungersnöd, kan ha påverkat skeendet för sydursamisktalarna i att ge sig av västerut.
376-382 AD Krig mellan goter och romare.
390-435 AD förmodad fortifikationsbyggarperiod (fornborgar) i hela Norden.
395 AD Romerska riket delas permanent i Östrom och Västrom efter Theodosius I:s död.
400-550 AD Högoms storhetstid.
432-ca 450 AD Hunnerna enas och erövrar sydöstra och centrala Europa under Attila.
451, 453 AD Hunnerna och ostrogoterna besegras 20 juni (J.B. Bury, andra historiker föreslår 20 sep) 451 AD i Slaget vid Katalauniska fälten, också kallat Slaget vid Châlons eller Slaget vid Maurica. År 453 dör Attila. Om slaget mer här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Katalauniska_f%C3%A4lten
476 AD Romarrikets sammanbrott AD. Vi kursiverar pga detta årtal brukar anser som allt mindre väsentligt.
535-536 AD Klimatavvikelsen infaller, får konsekvenser får årtionden framöver.
541(-750) AD Justinianska Pesten (andra pandemier torde ha förelegat men vi känner ej deras exakta dateringar)
Ca 540-560 AD Leväluhta gravfält (eller snarare offerkälla) i Österbotten används som mest.
Bildens bildtext: ”Battle of the Catalaunian plains, between Attila, Aetius, Meroveus and Theodoric I; from Jacob van Maerlant’s Spieghel Historiael (KB KA 20, fol. 146v)”. Framställd 1325-1335. Bilden finns på National Library of the Netherlands. Public Domain.
NÅGOT OM VISIGOTERNA (även kallade Thervings)
Visigoterna ska ha dominerat hela sydöstra och östra Östersjöområdet såväl som stora delar av norra och västra Svartahavskusten och nuvarande Ukraina – dvs vad som tidigare hade refererats till som statsbildningen Skytien (men som just goterna hade slagit sönder i samband med sin invasion ca 100 AD) – och även, förutom Baltikum, lagt under sig det nuvarande södra Finlands kuststräcka, enligt sägnen (Jerzy Strzelczyk 2013, Visigothic Society of the 4th Century in the Light of The Passion of Saint Saba the Goth, p. 367–386 [orig. publ. in Eos 68 (1980), 231–250] ). Det skulle också kunna förklara varför det finländska språket och att till och med de ursamiska formerna noterar ett inte alltför litet antal gotiska lånord: det här är vid tiden för finsk-samiska ”urhemmet” (otidsenligt och trubbigt uttryck, men vi tror att Läsaren förstår ungefär vad vi menar) runt vår tideräknings början.
Samtidigt som en bondekolonisation med en eller flera gotiska kopplingar syns etablera sig alltmer och allt längre upp utmed södra och mellersta Norrlandskusten under romersk järnålder eller kring 100-300 AD, har vi alltså i södra Finland en tänkbar och till och sannolik visigotisk överhöghet. En överhöghet som borde kunna pinpointas ungefär till 100 – 190 AD. Men några århundraden senare återfinns alltså visigoterna långt nere vid Medelhavet.
Under Ermanaric, later shrouded in legend, the Ostrogoths created a vast political organisation resembling oriental despotic states by its nature and encompassing, at least in a loose tributary form, a number of Sarmatian, Germanic and
even Slavic (East Slavic), Finnish and Baltic (Aistian) peoples. Meanwhile, in
the period preceding the Hunnic invasion the Visigoths did not achieve anything
similar, and their political system congealed at the tribal level. During the whole
Dacian period they had no monarchy comparable to that of Ermanaric. Their
land, which they themselves called “Gutthiuda”, meaning both the people of the
(Visi-)Goths and the areas they inhabited, was divided into a number of small
tribes (called phylai in Greek sources and maybe kuni by the Goths themselves),
which only united sometimes depending on the changing political circumstances. (PE framhävning)
Strzelczyk 2013 [1980]
Avsnittet närmar sig sitt slut…
Bäste Läsare! Jag hoppas att Ditt intryck av denna artikel varit givande och att texten uppfattas som stringent och innehållet genomarbetat.
Mycket av det vi utrönt denna gång kommer att klarna ännu mer i kommande artikel.
Det var alltså allt för den här gången!
Peter Ericson
Helsingfors
1 mars 2021
Några källor
Bärande arbeten
Aikio, Ante. 2012. ”An essay on Saami ethnolinguistic prehistory”. I: A Linguistic Map of Prehistoric Northern Europe.*
Suomalais-Ugrilaisen Seuran Toimituksia = Mémoires de la
Société Finno-Ougrienne, 2012, nro 266. Helsingfors.
Aikio, Ante. 2004. ”An essay on substrate studies and the origin of Saami”, teoksessa Etymologie, Entlehnungen und
Entwicklungen: Festschrift für Jorma Koivulehto zum 70. Geburtstag, Société
Néophilologique de Helsinki, Helsingfors,
Bergstøl, Jostein. 2004. ”Creoles in Iron Age Norway?” I: Archaeological Review from Cambridge 19 (2): Reconsidering
Ethnicity: Material Culture and Identity in the Past. November 2004
Theme Editors: Susanne E. Hakenbeck and Steven G. Matthews. Cambridge.
Ciesielska, Adriana. 2018. ”Germania in the 1st century AD”. Adam Mickiewicz University. Poznań.
Heikkilä, Mikko Kalevi. 2014. ”Bidrag till Fennoskandiens språkliga förhistoria i tid och rum” (”Spatiotemporal
Contributions to the Linguistic Prehistory of Fennoscandia”).
Helsingfors universitet. Helsingfors.
Kallio, Petri. 2015. ”The Stratigraphy of the Germanic Loanwords in Finnic”. I: John Ole Askedal & Hans Frede Nielsen
(eds.), Early Germanic Languages in Contact, pp. 23-38. NOWELE Supplement Series 27.
Amsterdam – Philadelphia.
Minerva, Piha. 2020a. ”The South Saami in the North during the Iron Age. Linguistic-archaeological perspective
Doctoral Dissertation, 99 pp. Åbo universitet. Åbo.
Ramqvist Per H. 2012. ”Norrländska samspel under järnåldern”. Människor i vikingatidens Mittnorden: Föredrag vid de
Mittnordiska Arkeologidagarna i Östersund 2010. Östersund.
Ramqvist, Per H. 2001. ”Utbytessystem under det första årtusendet e.Kr.: idéer utgående från tre mellannorrländska
älvar. I: Fornvännen 96, [1]-21. http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/2001_001
(samla.raa.se)
Strzelczyk, Jerzy. 2013. ”Visigothic Society of the 4th Century in the Light of The Passion of Saint Saba the Goth, p.
367–386 [orig. publ. in Eos LVXIII 68 (1980), 231–250]. In Eos: 2013. Poznań.
Zachrisson, Inger M. 2010. ”Samisk-nordiska kontakter under järnåldern – i dräkt och personliga tillhörigheter”.
I: Samer som ”de andra”, samer om ”de andra”. Identitet och etnicitet i nordiska kulturmöten.
E. Mundal & H. Rydving red. Uppsala.
Zachhrisson, Inger M. 2007. ”Några sörsamiska kvinnor från forntid – de arkeologiska fynden berättar”.
Åarjelsaemieh / Samer i sør 9, s. 7–20. Snåsa.
NÄSTA GÅNG
NÄSTA ARTIKEL: Befästningsbyggandets oroliga, intensiva – och samhällsstärkande era ca 390- 440 AD.
—– Mer om järnet, sydursamisktalarna och järnets enorma betydelse under hela järnåldern och folkvandringstiden.
—– Nya modeller om hur våra förfäder intermixade och delade upp sig. Etnicitet och språk: alltid samma?
—– Tjuvholmen och Dårholmen – seglivad, maritimt knuten befolkning ännu i folkvandringstid (Ramqvist 2007)
—– [Om tiden och utrymmet medger: om ortnamn (toponymer) från järnåldern]
SAMT I SISTA DELEN (nästnästa artikel): EPILOG, vad hände med den protosamiska identiteten?
SouthSaamiHistory 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.