Fjällfolkets, åarjelsaemiehs (dvs sydsamernas), äganderätt, betes-, jakt- och fiskerätt är, trots (eller just därav) tidigare strider, de facto, stark. Vi erinrar om 1890-talets två sedvanemålssegrar för mittådalssamerna i högsta förvaltningsdomstolarna, som då kallades Kungl. Maj:t. Urminneshävden och sedvanan liksom själva äganderätten, ofta beskriven som bygsel-, skattefjäll- eller avradsrätt, har baserat sig på ett landnám där man varit den äldsta kända nyttjande gruppen eller t ex familjen helt enligt äldre nordisk rätt. På samma sätt förhåller det sig på norsk sida.
Så vad ledde det till, det gradvisa konfiskerandet av alla enheter eller skiften på lantmäterikartorna vilka står uppmärkta eller omskrivna såsom ”lappskog”?
Lantmätar Rennerfeldt visste besked i sin text 1849:
”Såsom förr är nämndt, disponera lapparne högst få egentliga skogstrakter, hvilka äro alldeles otillräckliga och af belägenheten otjenliga till vinterstamhåll. De måste derföre söka sig längre nedåt byggden (sic) och genom öfverenskommelser med bönderne samt erläggande af ofta ganska dryga penningeafgifter försäkra sig och sina hjordar om lyckan, att under vintern undgå hungersdöden. Ej sällan händer att ett sådant vistande i skogarne blir lapparne förbjudet, merändels under förevändning att trakten blir full av vargar, hvilka följa renarne efter, och i sådant fall uppstå de mest menniskokränkande uppträden. Lapparne måste då, om ock i det förfärligaste väder, genast uppbryta med sina barn och hushåll, och ej sällan händer, att de späda medlemmarne af familjen under sådane färder frysa ihjäl, eller på annat sätt omkomma. Om någon, som ej vore bekant med förhållandena, läste en beskrifning öfver en sådan färd, förorsakad genom menniskors hårdhjertenhet och grymhet, skulle han anse den såsom en fabel, hopsatt för att uppröra känslor. — Det finns lidanden, dem menniskovännen för sitt eget lugn bör skatta sig lycklig att ej känna. — ”
Ur
ANTECKNINGAR
öfver
Frostviken i Jemtland,
Med särskildt afseende å de derinom vistande
Lappar;
samlade under sommaren 1849
af
Annons
Integritetsinställningar
A. F. Rennerfeldt.
Afvittrings-Landtmätare.
Rennerfeldt var den som triggade Falkman (sedermera överlantmätare) att skriva ett alarmerande stycke om hur ojämförbart och exempellöst illa och felaktigt samerna behandlats vid avvittringarna. Om Falkman har vi bloggat tidigare och lär så göra igen, om hälsa och liv står oss bi. T ex här finns det skrivet i bloggen om Falkman, som skrev 1851: ”I Kalls socken äro nybyggena anlagda för nära inpå Lapparnes områden, så att de, 17 matlag med 73 personer och 2,745 renar, sakna vinterstamhåll.” Utdrag av L. B. Falkman (1851), som avslöjar hur samerna förfördelas vid avvittringarna i Jämtland”
Såsom förr är nämndt, disponera lapparne högst få egentliga skogstrakter, hvilka äro alldeles otillräckliga och af belägenheten otjenliga till vinterstamhåll.
Sámi rights in four countries and exploitation, land shrinking/theft and challenges. What can truth- and reconcilliation commissions achieve, what can be done about Russia?
Samiska rättigheter i Norge, Sverige, Finland och Ryssland samt om ingrepp, landstöld och utmaningar. Vad kan sanningskommissionerna åstadkomma, vad göra åt Ryssland?
Underlag för diskussion och genomgång av dagsläget.
Föreläsaren har arbetat med fem sedvanemål. bl a Nordmalingsmålet samt med internationella renbetestraktat. Lecturer, expert and Historian Peter Ericson has been deeply involved in three reindeer grazing rights cases (i e Nordmaling Case 2000-2011) and in international treaties investigations etc.
Program/anföranden eller föreläsning 20 – 100 min erbjudes i Sverige och Finland i oktober och november månad 15 okt – 20 nov. 2022.
OFFERED: OCT 15 – NOV 20.
BOKA: PETER ERICSON Epost, e-mail saepmietalks@gmail.com
Tor L Torda: Gállok
Most photo comments and photo rights to be added later on.
Lecturer and Historian Peter Ericson outside Umeå District Court, where Nordmaling Case started in autumn 2005. Photo: Monika E Pensar.
Jag ska ge ut denna essäsamling! Vill Du köpa och läsa den? Visa Ditt intresse nu omgående, så går jag ”snarast ”ASAP” till tryckeriet! – Här kan Din Intresseanmälan göras, till boken ”Gåudies: Essäer om samernas historia”! Mittnordisk historia och förhistoria från Åland över Oppdal, Helgeland över Ångermanna lappmark, Kvarken och Saimen till Ornö.
GÄSTFÖRFATTARNA:Minerva Piha i en alldeles ny, banbrytande artikel med arbetsnamnet ”Från det ursamiska urhemmet till centrala Skandinavien – Översikt över sydsamisk lingvistisk förhistoria”. Piha är finländsk arkeolog och språkvetare och har varit verksam i Åbo, Uppsala och nu på NORDuniversitet i Levanger. De övriga gästförfattarna, Magnil Eli Olsson och Bernt Ove Viklund, presenteras närmare med sina arbeten under de närmaste två månaderna.
Lite mer om boken:
Gåudies tar form: Om folkvandringstida Högomsriket och tiden före i Midälvaland, ca 200-500 AD, sydursamiskatalarna med tre nya avsnitt till bloggartikelseriens nya, redigerade versioner; förhistoriska ortnamn, mittnordiska och bottniska allianser i det anglosaxiska världen kallar middle iron age; samt massor om samernas ”mellansvenska” historia. Och om sjösamerna i Medelpad, skogssamerna i Hälsingland osv. Vi tar fatt i det nu aktuella forskningsläget – utreder, utvecklar allt därifrån. Boken innehåller även en hel del om den glömda sydliga samt kustbundna samiska historien och förhistorian i Finland.
Gåudies innehåller också artiklar från historisk tid och en del om den tidigaste organiseringen och samarbetet mellan Carl/Anna Lindhagen och samiska portalgestalter. Som vanligt i mina projekt har kvinnorna en mycket framskjuten plats.
Detalj ur N. G. Nilssons foto från Sollefteå 1898: en vintergrupp med samer från bl a västra Tåsjölandet. Torkel Larsson Kråik syns i mitten mot höger, längst av alla.
Ha det gott & hoppas Du hjälper mig att få boken utgiven genom att beställa och/eller köpa den! Dela även gärna detta ”överallt”!
OBS: Förköp med viss rabatt kommer att erbjudas vid varje månadsslut, ibland andra tider. Det kommer då att röra sig om endast ett begränsat antal förköpare (frakt/porto tillkommer).
Först publicerad 2020, redigerad senast 11 april 2023
”När riksgränsen mot Norge
stängdes för jämtlandssamerna”
Förr nyttjade samerna renbetet som de ville
på båda sidor av gränsen
Lars Thomasson – artikel i Oknytt 1-2/1995
Flera intressanta förhållanden kunde samerna i Oviksfjällen redovisa för lappfogden Brännström vintern 1898. Några visade sig vara födda i Norge och bedrev nu renskötsel i Oviksfjällen.
Elias Fredriksson var född i Sörli 1837 och hade varit rendräng hos hotags- (eller jijnjevaerie- /PE anm.) samerna Mårten Olofsson och Anders Pålsson och deltagit i vinterflyttningar till Norge. De två samerna hade ansetts mycket välbärgade, menade han, och medfört stora renhjordar.
Frostvikssamer brukade vintertid också ganska ofta komma förbi Hartkölfjell ned mot Snaasen, också de medförande stora renhjordar. Å andra sidan brukade norska samer flytta över till Sverige när förhållandena så krävde. En vinter hade Nils Fredriksson sålunda med sina föräldrar och deras renar följt svenska samer till Brunflo och flera gånger till vinterbetesmarker i Ström och Hammerdal.
Samerna betraktade sig den här tiden som ”samhörande”, menade Nils Fredriksson, och då gjordes ingen skillnad mellan svenska och norska samer.
”KB i Jämtlands län företog flera utredningar om samernas behov och bruk av renbete i Norge. Det skedde t.ex. mera systematiskt både vintern 1897-98 av dåvarande lappfogden P.A. Brännström och åren kring 1910 och 1922 av lappfogden Abraham Staaff. ” Det här materialet är högst läsvärt! (PE anmärkning).
PE not: Det här materialet ligger på landsarkivet i Östersund – idag RA.
Jämtlandssamer från Kall flyttade temporärt till Norge Från Kalls lappby finns dock exempel på flyttning till Norge. Vid lappfogdesammanträde i Kall den 13 maj 1897 anmäler ett antal samer, att de ämnade flytta till ”Faerens och Skjaekkerfjelds lappdistrikt i Konungariket Norge”. Sammanträdet föranleddes av §7 i förordningen från 1883, där det heter, att ”Lapp som vill flytta med renar … åligger att för länsmannen i hemorten uppgifva sitt och medföljande husfolks namn … äfvensom antalet af de renar han kommer att medföra, och dessas egare”. De som vid det här tillfället anmäldes att under sommaren flytta till Norge var:
-Ordningsmannen Jakob Andersson, hans hustru Brita Larsdotter, makarnas tre barn samt drängen Zakarias Jonsson -Enkan Lisbet Andersdotter samt hennes tjenstefolk, drängen Lars Larsson och pigan Gunilla Hansdotter -Lappmannen Jöns Jönsson, hans moder Maria Jönsdotter och pigan Maria Jönsdotter -Lappmannen Jon Jönsson, hans hustru Maria Jonsdotter, makarnas två barn samt deras dräng Lars Johansson -Lappmannen Jon Larsson, hans hustru Kerstin Johansdotter samt makarnas tre barn Renantalet var enligt anmälan: – Jakob Anderssons egna renar 250 – Jöns Erssons i Ganndalen renar i vård hos den förre 10 – Lisbet Anderssons egna renar 200 – Jöns Jönssons och hans moders egna renar 180 – Jöns Erssons i Ganndalen renar i vård hos den förre 10 – Jon Jönssons egna renar 100 – Jöns Erssons i Ganndalen renar i vård hos den förre 10 – Jon Larssons renar 100 – Renar tillhörande andra lappar, deraf Daniel Mårtensson i Færen distrikt 50 – Öfriga ej förtecknade renar 50 Summa: 960
”KB i Jämtlands län företog flera utredningar om samernas behov och bruk av renbete i Norge. Det skedde t.ex. mera systematiskt både vintern 1897-98 av dåvarande lappfogden P.A. Brännström och åren kring 1910 och 1922 av lappfogden Abraham Staaff. ”
Thomasson 1995
Lars Thomasson. Foto: Patrick Trägårdh. Bilden finns på samer.se. Mer om Lars Thomasson: http://www.samer.se/5605
Något angående bevis för vinterbete och sedvana i Härjedalen och Ljusdal (här: 1810)
Åtminstone en sijte eller två av dokumenterade renskötarkretsar från södra Härjedalen flyttade vintern 1809/10 bl a till hälsingska Våxäng och Ljusdal. Att renhjordarna följde med torde vara en självklarhet. Ofta hade man Järvsö marknad, som ägde rum i mars, som slutmål.
Nils Jonsson föddes i Våxäng, idag i Ljusdals kommun, söndagen den 18 februari 1810, med föräldrarna fadern Jon Jonsson och modern Carin Jonsdotter – och döptes samma dag. Prästen misstog sig på moderns ålder, som var ca tio år högre. Med på dopet var flera andra samer i sijten. De mindre bilderna (se variant av bloggposten nedan på bloggsidan) visar kretsarna kring dopvittnena. I kommande bloggposter ska jag utveckla vad vi ser. Samerna är skrivna i Tännäs/Hede lappförsamling men antecknas också i Ljusnedals bruk.
Platsen för vinterlägret tror jag mig ha besökt, om nu någon är intresserad. Detsamma gäller alla de andra bevis jag samlade under flera år mellan 2011 och 2017 i första hand.
Peter Ericson 30 september 2021
Ljusdals kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, SE/HLA/1010113/C I/2 (1732-1810), bildid: C0031668_00338Ljusdal har i mer eller mindre urminnes tider utgjort ett populärt mål för samer av olika slags näring. Platsnamn, fysiska lämningar och sägner och berättelser vittnar om detta. Bild från Ljusdals kommun. https://www.ljusdal.se/ EXTRAMATERIAL: Bekräftelse på födseln i Hede kyrkobok. Hede kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, SE/ÖLA/11059/C/1 (1777-1863), bildid: A0012520_00039, sida 61.
Trygga, dokumenterade renskötarkretsar från södra Härjedalen flyttade vintern 1809/10 bl a till hälsingska Våxäng och Ljusdal. Att renhjordarna följde med torde vara en självklarhet. Ofta hade man Järvsö marknad, som ägde rum i mars som slutmål.
Nils Jonsson föddes i Våxäng, idag i Ljusdals kommun, den 18 februari 1810, med föräldrarna fadern Jon Jonsson och modern Carin Jonsdotter. Prästen misstog sig på moderns ålder, som var ca tio år högre. Med på dopet var flera andra samer i sijten. De mindre bilderna (se variant av bloggposten nedan på bloggsidan) visar kretsarna kring dopvittnena. I kommande bloggposter ska jag utveckla vad vi ser. Samerna är skrivna i Tännäs/Hede lappförsamling men antecknas också i Ljusnedals bruk.
Platsen för vinterlägret tror jag mig ha besökt, om någon är intresserad. Detsamma gäller alla de andra bevis jag samlade under flera år mellan 2011 och 2017 i första hand.
Peter Ericson 30 september 2021
Ljusdal har i mer eller mindre urminnes tider utgjort ett populärt mål för samer av olika slags näring. Platsnamn, fysiska lämningar och sägner och berättelser vittnar om detta. Bild från Ljusdals kommun.
Bilden på Bengt Djupbäck, med artistnamn Jokkmokks-Jokke tänks bara illustrera vissa företeelser i artikeln men han personligen har ingenting att göra med innehållet. Bild via Roger Lindqvists blogg:https://rogerlindqvist.blogg.se/2015/january/jokkmokks-jokke.html
Vi ser bakåt…
Direktiven, förutsättningarna, historien
Utan att peka ut någon vare sig ansvarig eller utvald kan man i korthet säga att de kommissionsledande nyckelpersonerna uteslutande alltför ofta valts ut utifrån meritokratiska kriterier och att även ifråga om det operativa utredandet så har antalet år i statlig tjänst varit vägledande snarare än reell kompetens.
1971-1975: Sameutredningen
Här tog man ett bra avstamp i en politiskt progressiv och spännande tid men kom att låta den minoritetspolitiska perspektivet vara tongivande, och förbisåg härigenom såväl sedvane- som samförståndsfrågor. Till skillnad från de flesta andra utredningar kom denna att innehålla högkvalificerade (om än i något fall akademiserade) krafter som Israel Ruong, men också renskötare som Lars Utsi och den tvivelsutan historiskt mycket starke Lars Thomasson. Ont om kvinnor var det då liksom ”alltid”. Renskötselrepresentationen var i vår tids ögon bedrövligt ynklig. https://lagen.nu/sou/1975:99 Sameutredningen hade föregåtts av 1960-talets förvisso mycket perspektivlösa renbetesutredning som pågick 1962-66, i sin tur framsprungen ur de dårförtiden besinningslösa vattenregleringarna.
1983-1990: Samerättsutredningen
I mångt och mycket var 1980-talsutredningen först under Regeringen Palme och sedan under Carlsson en blek repris på 1970-talets. En del rättighetsfrågor vässades, medan andra stod och stampade. Sedvanan lika överspelad. https://sv.wikipedia.org/wiki/Samer%C3%A4ttsutredningen
2002-2006: Gränsdragningskommissionen
Äntligen skulle sedvanan ses över på djupet. Gick det så? Nja, det fanns maximalt usla förutsättningar för att utreda den med flera essentiella sedvanemål pågående just då; bl a Rätan, Nordmaling, Härjedalen (varav undertecknad faktiskt arbetat med samtliga) och därtill flera mindre som t ex Bjuröhalvön. Förutsättningarna för Alvå och Rumar att lyckas fanns helt enkelt inte. Det har nu snart gått 20 år sedan den utredningen inleddes, och 15 sedan dess slutbetänkande presenterades. En ny sedvaneutredning behövs; jag är besviken, trodde att det var syftet med det stort uppslagna rennäringslagstiftningspratet.
Grundläggande felaktigheter i betänkandetexten:
”Renbetesmarkerna omfattar cirka en tredjedel av Sveriges yta”.
Ingalunda. Möjligen om man med ”renbetesmarkerna” avser åretruntmarkerna. Men renskötselområdet innefattar ju även vinterbeteslanden! Och då handlar det om de fyra nordligaste länen, delar av Gävleborg, eventuellt hela samt Dalarna ned till Svärdsjö, öster om Falun. Detta enligt dom i Högsta domstolen 1894 (Ljusnedalsmålet). Undertecknad avser nu att i ett nytt forskningsprojekt utreda förhållandena kring detta mål.
Popfrågor – och skogsdöd?
Det handlar i direktiven om trendiga frågor som rätten för samer (och eventuellt wanna-be-samer) att vara delaktiga i rennäringen etc. Men utan grundläggande och fastslagna rättigheter, finns ingen renskötselrätt överhuvudtaget att ens dela på. Vill man vara ”poppig” på allvar, borde man å det snaraste inarbeta skogsbruksfrågorna i en sån här utredning.
Gör om, gör rätt!
Det är den enda giltiga slutsatsen här. Och det fort!
Sista delen atomiseras alltså upp i tre delar, det finns ännu för mycket att säga, märkte undertecknad…
Mina egna summerande ord bör faktiskt kunna vara av intresse för en bredare publik; ty detta angår verkligen oss alla i Sverige och Norden – för att inte säga världen. Domen, som samebyarna vann, i Högsta domstolen (HD) såväl som i underrätterna innebär bl a följande: Sedvanan måste numera motbevisas av markägarna – den omvända bevisbördan ligger på den norrländska fastighetsägaren; uppehållen i sedvanan får vara längre än förut, och traktsbegreppet innebär att sedvana i Nordmaling också gör samma sedvana trolig i t ex södra eller östra Bjurholm. Historierelativistiska påståenden (av den art som ideligen lades fram av markägarna och deras fåtaliga sakkunniga speciellt 2005 och 2007) ska förhoppningsvis inte under överskådlig tid kunna framföras i svenska domstolar.
Summerar först erfarenheterna i de grövre dragen: Tidigt år 2000 frågade mig en ärans renskötare och renägare, Torsten Stinnerbom i Vilhelmina norra sameby, på ett möte, om jag inte skulle kunna titta lite på sedvanan/arkiv i Nordmaling medan jag ändå satt på landsarkivet (då HLA, nu RA i Härnösand) ca en till två gånger i veckan (det här var långt före digitaliseringarnas tidevarv).
Detta är inte platsen att utreda alla advokatbyråer och andra kompanjoner som jag avverkat under alla dessa år, men främst bör bl a nämnas Sonny Andersson som formellt ”lurade” in mig på den här banan. De mångåriga samarbetspartnerna och advokaterna Lars Melin och Camilla Wikland ska varmt framhållas; utan dessa ingen vinst; i synnerhet inte såsom det nu blev. Samebyfolk som Oleg Omma, Aina Jonsson och Jim Persson vill jag ha fram. Projekten jag arbetat inom har varit flera.
Det startade alltså formellt med ett projekt inom länsmuseet (Västernorrland) februari 2000, som pågick till samma höst. Detta resulterade i en initial rapport, redigerad av Lars-Göran Spång som hette Kulturmiljövårdens rapporter 2000:8. ”Samer i norra Ångermanland, Västerbottens län. En förstudie på uppdrag av Samebyarna i Västerbotten.” Peter Ericson och Bernt Ove Viklund (Härnösand 2000). Den var var den hette, en förstudie och den kan läsas här: https://collectiveaccess.murberget.se/media/ylm_ca_system/images/3/9/2/84606_ca_object_representations_media_39217_original.pdf
Härpå följde för vår och min egen del en formell paus i arbetet. När sedan projektmedlen tog slut i december 2001, yppade sig en chans att via Kulturmiljövårdarna AB i Härnösand och jämtlandsfödde arkeologen och fembarnspappan Lennart Forsberg arbeta i ett praktikprojekt för Vilhelmina norra sameby och fortsätta med det tidigare arbetet. Här vidtog i första hand bebyggelsehistoria. Jag tittade på den triviala och egentligen ointressanta frågan ”Vem var först?”. Det var dock den här våren som det klarlades att vi inte skulle arbeta med små geografiska enheter, som vi först fått förhållningsorder om. Redan här började också uppfattningen om att vi skulle starta på ett säkert datum med gott dokumentationsläge och sedan arbeta oss framåt därifrån.
Bjästamon i Nätra, Arnäs och Grundsunda: arkeologifynd som spin-off
Trots att jag själv tidtals brukar yvas över min (kanske främsta?) insats att hålla arkeologin som sådan utanför Nordmalingsmålet, vill jag nu å det bestämdaste framhålla alla de fynd som pågick medan målet rullade. År 2000 deltog undertecknad och samiska företrädare från Vilhelmina norra sameby i Mitt-Nytt i samband med det första samiska fyndet som gjordes under Botniabanans arkeologiska undersökningar, då av Angaria AB och Anna-Karin Lindqvist och Lisette Erikssson (rapport 2000 Lill-Mosjön – Raä 256:1-2 Arnäs sn, norra Ångermanland: särskild arkeologisk undersökning – Botniabanan länk här https://collectiveaccess.murberget.se/media/ylm_ca_system/images/3/9/2/17187_ca_object_representations_media_39224_original.pdf
Fynden skulle bli fler, i Arnäs och sedermera i Bjästamon (som undertecknad utifrån positionen som ”samisk antikvarie” på Länsmuseet faktiskt i hög grad och på ett tidigt stadium valde ut åt Raä som fokus för den mest omfattande arkeologiska undersökningen inom ramen för Botniabanan!)
Fastän Nordmalingsmålet lade en död hand över alla arkeologi i området under praktiskt taget hela nollnolltalet, resulterade det likafullt – pga ökat intresse för samer på kusten och kunskap som parallellt växte fram bland annat och kanske främst genom vårt projekt Ljusminne – resulterade det i upptäckten av minst 13 samiska härdar och ett stort antal lösfynd – mer detaljer i kommande artikel 4B.
Lennart Forsberg syns i profil, från Bjästamon. Foto Björn Grankvist och bättre bild här – samt info om Bjästamon: http://www.old.murberget.se/media/2860/bjastamonskrift.pdf . Andra bilden via Sameradion och Jörgen Heikki (2016). Arkeolog Bernt Ove Viklund arbetade också med Nordmalingsmålet och tillsammans med Lennart Forsberg samt med undertecknad inom Ljusminne. Han är milt talat enastående ifråga om ångermanländska arkeologi och specifikt sydsamisk arkeologi. Rekommenderas varmt hans och våra (via firman Saepmie Talks) kurser.
I nästa artikel i serien alltså (flyttad till andra halvan av maj) : Bl a om sena möten med migrän och advokater. Färgstarka informanter som Curt Fjellström, Bertil Wiinka. Nymans i Pengsjö.
Peter Ericson 14 maj 2021
Min värdering av Nordmalingsmålets betydelse
Nästa gång
Rätanförlikningen: vad har den betytt och hur kom den till?
Artikel ur Le Monde om bl a undertecknad återpublicerad i en fransk blogg
Vi googleöversätter tre partier, bättrar där det är uppenbart att programmet haltar illa.
LES MONDES ARCTIQUES : LES PEUPLES SAMES ET LEURS DROITS LES MONDES I ARKTIS: SAMEFOLKET OCH DERAS RÄTTIGHETER
Rättegången som inleddes måndagen den 7 februari 2011 inför Sveriges högsta domstol är avgörande för samernas framtid i Sverige, renskötare. Hundrafyra markägare i Nordmaling nordöstra kommun lämnade in ett klagomål mot tre samiska vallningsgrupper som representerar nästan 120 herdar. Enligt dessa bönder och skogsägare matar de tusentals renskötarna som tillbringar vintermånaderna längs den svenska kusten rikligt med sina unga växter och orsakar stora ekonomiska skador. ”Vi hade inget annat val än att lämna in ett klagomål, förklarar Berth Hägglund, ägarrepresentant. De samiska vallarna kom inte till vår region förrän efter Tjernobyl, för på grund av den höga radioaktivitetsnivån kunde de inte längre sälja sitt kött . Det var för många renar och de var tvungna att hitta nya betesmarker. Så här kom de till oss. ” De samiska vallarna hävdar tvärtom att i flera generationer har deras besättningar betat i denna region. De åberopar därför sedvanerätt. ”Vi var här på jorden långt innan den vita mannen kom med sina lagar”, säger Oleg Omma, president för Ubmeje Tjeälddie samiska samhälle.
En 2010, la Cour européenne de justice avait déjà reproché à la Suède la longueur de ces procès. Dans un rapport remis à la mi-janvier 2011, le rapporteur spécial des Nations Unies sur les droits des peuples autochtones, James Anaya, a aussi critiqué la Suède. ”Les Samis ne devraient pas avoir besoin de prouver et de défendre leur propre droit coutumier”, a-t-il estimé. Il a proposé qu’ils reçoivent une aide juridique lorsqu’ils sont traduits en justice. Dans le cas de Nordmaling, les Samis ont pu prouver qu’ils fréquentaient ces terres de longue date. Pour cela, ils se sont fait aider par des historiens. ”J’ai suivi la trace d’une famille samie sur sept générations, raconte ainsi Peter Ericson, un chercheur local. Je peux montrer que l’élevage de rennes s’est pratiqué dans cette zone depuis les années 1750.” Quelle que soit l’issue du procès, il fera jurisprudence. Dans certains des procès qui se sont déroulés ailleurs en Suède, les protagonistes ont parfois fait témoigner des archéologues. Objet de ces discussions aux relents parfois racistes : tenter de déterminer qui, des Suédois ou des Samis, avaient les premiers peuplé telle ou telle région du pays.
—
Under 2010 hade EU-domstolen redan kritiserat Sverige för att dessa rättegångar varade långa. I en rapport som lämnades i mitten av januari 2011, kritiserade också FN: s särskilda rapportör om ursprungsfolks rättigheter, James Anaya, Sverige. ”Samerna borde inte behöva bevisa och försvara sin egen sedvanliga lag,” sade han. Han föreslog att de skulle få rättshjälp när de ställs inför rätta. När det gäller Nordmaling kunde samerna bevisa att de hade besökt dessa länder under lång tid. För detta hade de hjälp av historiker. ”Jag har följt spåren från en samisk familj i sju generationer,” säger Peter Ericson, en lokal forskare. ”Jag kan visa att renskötsel har praktiserats i detta område sedan 1750-talet.” Oavsett resultatet av rättegången kommer det att skapa prejudikat. I några av de försök som har ägt rum någon annanstans i Sverige har huvudpersonerna ibland kallat arkeologer för att vittna. Syftet med dessa diskussioner, som ibland känns som rasism, är att försöka avgöra vem, svenskar eller samer, som hade de första människorna i denna eller den här regionen i landet.
Samerna är få i Sverige, knappt 20 000, och cirka 10% av dem lever av renskötsel, vilket är den viktigaste markören för deras kultur. Sverige har hittills vägrat att ratificera Internationella arbetsorganisationens konvention 169, som ger specifika rättigheter till inhemska befolkningar som samerna. Ur juridisk synvinkel skulle denna konvention inte längre tvinga samerna, som det är fallet idag, utan jordbrukarna att tillhandahålla bevis till deras fördel. Nordmalings bönder måste vara nöjda i framtiden om renarna kommer att beta på deras mark med det kompensationssystem som finns. Pastoralister och jordbrukare måste nu ta reda på hur man kan samexistera på fältet när renen övervintrar längs kusten. Peter Ericson, en lokal forskare som hjälpte till att stödja de samiska pastoralisterna under denna rättegång, vill inte kasta sten på bönderna. ”Det är också viktigt att samiska herdar inte släpper renen någonstans (fritt?). Dessa berättelser, fruktar han, kommer inte att sluta med Högsta domstolens dom.” Olivier Truc, 28 april 2011, Le Monde
Olivier Truc, 28 avril 2011, Le Monde
Infört i Le Monde 11 februari 2011
Avslutningsvis syns denna länk till artikel om samernas seger i Nordmalingsmålet:
SouthSaamiHistory 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.