Kallas rekonstruerat 1600-talssameboställe. Ligger i ett urgammalt samiskt aktivitetsområde.
Amungen är en stor sjö med en del i Dalarna, och en i Hälsingland. Mitt i sjön finns en ö som heter Sollen. Sollen-namnet är såvitt vi vet relativt väl avgränsat geografiskt mellan Amungen och Femunden: Det torde ha förmedlats via sydursamisktalare via ett fornbaltiskt lånord kring år 0 och slutet av de småskaliga invandringströrelserna in i det som skulle bli Sverige kring ca 200-500 AD.
Rekommenderar en tur utefter Väg 50 och litet avtag ……
Ryska krönikor förtäljer ”möjligen med någon öfverdrift, att marsken med byggmästare ej blott från sitt hemland utan äfven med en berömd mästare från Rom uppfört ett fäste af så oerhörd styrka, att Svenskarne i sitt öfvermod kallat det landets krona”. Det svenska namnet var nämligen Landskrona, beläget exakt där S:t Petersburg ligger idag – se karta över Finland.
Ute på Hvita träsk passerade dagarna revy. Men plötsligt en dag fick de se hur hela floden fylldes av lodjor (roddarfartyg), ”mer än tusende”. Det var den novgorodska hären som kom för att försöka stoppa byggandet av fästet. Härvid hade de buntat ihop stora flottar, höga som hus, vilka antändes och sedan med strömmen drev ner mot de svenskes båtar.
Bud sändes till Torgils i Landskrona som omedelbart gav order om att dra järnkedjor över strömmen och fästa dem med pålar (precis som man gjort vid Jarlehus, inte så långt från Torgils eget Aranäs i norra Västergötland). Manövern lyckades – den brinnande timmerflottan stannade mot järnkedjan och brann upp utan att åstadkomma någon som helst skada.
När novgoroderna märkte att denna deras beräkning slog slint gick de de iland, och ”Svenskarne sågo, huru deras harnesk glänste och deras hjelmar och svärd glimmade mot solen. En rysk tolk uppgaf deras antal till trettiotusen man, och när man sedan fick se den ryska hären samlad, syntes denna uppgift vara sannolik”. Stormningen lät inte vänta på sig – men Torgils och hans mannar var väl förberedda.
Mats Kettilmundsson
Runtom borgen hade man uppfört en stor vall på vars topp tronade åtta torn, alla försedda med skottgluggar. Framför vallen fanns en djup grav bakom vilka åarna genom sitt flöde ytterligare förstärkte befästningarna. Vid den södra delen av graven höll ”Helsingarne” till, och det var här som novgoroderna riktade det häftigaste anfallet.
Med full kraft anföll man, och enligt Rimkrönikan blev det en hårdnackad strid där man slog och högg, stack och sköt, men hur novgoroderna än försökte så ersattes de fallna alltid av nytt, friskt manskap.
Då var det en ung man med ett ”hurtigt sinne, Mats Kettilmundsson, som samlade Uppländingarne omkring sig för att göra ett utfall mot Ryssarna”. Med Mats Kettilmundsson följde även två utlänningar som kommit till Sverige under Magnus Ladulås regerande, Johan och Henrik von Kyrnén, och även den unge Peder Porse anslöt sig.
När alla var redo ryckte de ut ur fästet, gick över graven och anföll de stormande novgoroderna. Dessa blev härvid ”alldeles förskräckta”, då de inte var förberedda för ett motanfall. ”De höggo sig igenom det hedna packet så att många Ryssar fingo rödan svett”. Novgoroderna retirerade därför snabbt.
Jouni Tervalamp 2021: Historikern Peter Ericson har skrivit sin femte del om samisk historia.
Något nytt från hans tidigare avsnitt är det inte. Peter menar att stort sett från Medelpad och nedåt till Mälaren pratade samerna ett paleoeuropeiska språk innan sydursamiska befolkning kom över Östersjön från Finland ca 150-600 e. Kr. Ordet soldat vet vi är ungefär 1800 år gammalt och kommer från romerska guldmynt solidus som avlönade romerska soldater. Det lever kvar än idag i svenskan. Om samerna pratade ett paleoeuropisk språk från Medelpad ned till Mälardalen skulle det finnas 100-tals tyopgrafiska namn på sjöar, älvar, myrar med flera som borde ha levt kvar och man skulle även finns paleoeuropeiska ord i dagens svenska. Var är alla paleosamiska platsnamn? https://tervalampi-arkfoto.blogspot.com/2021/07/nyheter-om-arkeologi-och-historia-1.html
MOI: – Du har ganska höga pretentioner på tvåtusen år gamla platsnamn. Sedan borde du ju fråga Ante Aikio och de andra språkhistorikerna detta, då det ju är dom och inte jag som har listat ut det här med de palaeoeuropeiska språket. Sedan bör jag nog framhålla att aldrig hävdat att detta språk skulle ha talats ned till Mälardalen, finns veterligen inga sådana belägg. Ordet soldat kan i detta sammanahng verkligen inte bevisa någonting. Däremot baltiska lån i ursamiska dialekter som blev mellansvenska önamn som Sållen, sydsamiska ord som tjaetsie (vatten) – felande länken i uraliska sammahang och allt det som de finländska språkhistorikerna talat om i åtskiliga decennier.
Jouni igen, ibid: P.S. Historikern Peter Ericson skulle återkomma om paleoeuropeiska språk under sommaren, enligt mejl från honom. Här är webbsidan att hålla ögonen på: (denna)
MOI:– Nå, det var tyvärr för optimistiskt. Beklagar! Nu skapade jag emellertid bokprojektet GÅUDIES sistlidna årsskifte och har till detta knutit till mig trenne gästförfattare emedan jag på lösa grunder exkluderades från det antologiprojekt som själv hade initierat. Detta och forskning för brödfödan har tagit all min tid sedan i somras. I Gåudies kommer ”alla svaren”. Jag har inga extra intäkter utan måste forska ca 50h/v samt föreläsa för att överleva. Skriva får jag göra på lediga stunder.
Förhandsbeställ min (PE) bok (med gästbidrag, essäer av finländska arkeologen och språkvetaren Minerva Piha (strax på Levangers universitet, dvs NORD), masen och genealogen Magnil Eli Olsson och arkeologen och skogskompetente ångermanlänningen Bernt Ove Viklund) :
”Om hälsingesamer i historien och förhistorien Nyare och äldre spår i nordisk forskning”
Peter Ericson (Helsingfors) föreläser i Hudiksvall 14 sep 2022 kl.19 på Restaurant Patricia, öppet från kl 18.30.
Var blev alla samer av, hur omfattande var de etniska rensningarna? Och var och när talades Petrus Holmbergers gästrikesamiska (L-G Larsson 2018)?
Historiker & hälsingekännare Peter Ericson pekar ut frågeställningar utifrån senaste rönen. Lokalt, nationellt, en smula internationellt över Ålands hav och Bottenhavet behandlas det svindlande tidsdjupet i perioden 200 – 2022 AD mellan Dellen och Ljusnan.
Du som kommer och lyssnar har också chansen att på plats beställa GÅUDIES, essäsamlingen som släppt om ett år.
Vanda å häromåret.Ur Saepmie TimesPå Naoq i Fäboda, Österbotten sep’19. Foto: Jonas Brunnström, ÖT.Olaus Magnus mötte ev bågskjutande m,edelpadssamer.I Purmo på säljägarboställe, bronsålder.GUlldynt, Vörå. VIktig plats! Ur Lapponia 1673.Ur Holmbergers gästrikesamiska ordlista. I L-G Larsson 2018.S k Lappstugan i Bergsjö. Lasse Rör.Högom 2022.Sigrid och Anna Jönsdotter från Njutånger. Verk av Bewick 1786-89. Finns på British Museum.
I oktober handlar det om regional historia och om etniska rensningar I slutet av oktober likaledes regional historia och plats-, ort-, socken-, natur- och terrängnamn i Österbotten. I november kommer det att handla om sanningskommissioner och samernas rättshistoria osv.
Alla platser är inte bestämda än i och med att det i något fall är internationella organisationer samt i ett annat fall en länsstyrelse som arrangerar… Men några förhållandevis säkra kort på orter eller platser grovt är GÄVLE, HUDIKSVALL, MAXMO och HELSINGFORS.
VILL DU BOKA MIG TILL DIN ORT? Andra halvan oktober och flera veckor i nov-början dec är ännu möjligt att boka! Luckor finns på våren också. Men det gäler att inte dröja för länge, ty forskaruppdragen dugar tätt och kan hindra föreläsningar i vinter! –Ring +46729070058 (sms först är effektivt); eller epost saepmietalks@gmail.com
ENGLISH SUMMARY BELOW. Edited June 10 2022, from December 2019 Redigerad version, först publicerad 27 dec 2019. Delvis redigerad av Magnil Eli Olsson.
Varifrån kom de sydsamiska språken om vi här avser pite-, ume-, syd- och gästrikesamiska (för gästrikesamiska, se Lars-Gunnar Larsson 2018)? Och hur nådde de Saepmie? Kom flera av de samiska språkvarieterna från söder och sydost, och isåfall vilka av varieteterna? Här en inledande diskussion om förutsättningarna. De senaste fem åren har inneburit ansenliga framsteg för forskningen om samerna och de samiska språkvarieteternas historia. Den här artikeln är ett bidrag till kunskapen om fennoskandisk språkmigration.
A further edited version is to be published in GÅUDIES 1. En vidareredigerad version av denna artikel kommer att inflyta i GÅUDIES 1.
Samiska språk- och inmarschvägar
De samiska språkvarieteternas enorma och till synes snabba utbredning västerut (ca 4-600 e.Kr. baserat på A. Aikio [2007 etc] och M. Heikkilä [2014]) är slående.
I hög grad sker enligt dagens finländska konsensusbild de s.k. inmarscherna via Kvarken och Nordkalotten. En av de möjliga språkhistoriska inmarschvägarna anses gå via dagens Nystad (fi. Uusikaupunki) och Åland under folkvandringstid, merovingingsk och i viss mån vikingatid (eller om man så vill under järnålder). Några fler centrala regioner här är Åbo, Sydösterbotten med orter som Leväluhta, (Dagens) Jakobstad – och på svenska sidan Norrtälje med Östhammar. Den stora ”språk-autostradan” kan också ha gått över Kvarken.
Ord som gett avtryck är bl.a. det baltiska salo, ö på flera olika samiska varieteter, i olika varianter av Sålle-, Sollen etc. Avtrycken går in emot Norge och är exempellöst välrepresenterat i Dalarna; men även i Uppland, där det bör undersökas närmre. En lång rad andra ord och företeelser publicerades av Minerva Piha (2019) vid Åbo universitet.
Enligt Aikio (2016) och Heikkilä (2014) ska senast vid pass 5-600 e.Kr sydsamiskan ha anlänt till sina nuvarande platser. Det ska gälla väsentligen även ume- och pitesamiskan; samt – analogt därmed – bör också den av Lars-Gunnar Larsson (2018) utredda s.k. Holmbergerska samiska språkvarieten inbegripas i just detta sammanhang; även om den synes ha kreoliserats under inte minst 1600- och tidigaste 1700-talet i samband med en hel del nordliga samers flyktande och migrerande söderut.
Under ca halvtannat millennium, ca 300-1800 e.Kr. hinner sistnämnda språkvarieteten både anlända och dö ut. Sydsamiskan har däremot lyckligtvis revitaliserats; och vi ser små men ändock tydliga tecken på att något liknande kan hända med såväl ume- som pitesamiskan.
Sett i perspektivet av det i omgångar urgamla sambandet mellan nationerna i den fennoskandiska regionen och det gamla stormaktsriket eller storriket/konungariket Sverige, så äger dessa språkmigrationer rum inom ett och samma rike. Möjligen är orsakerna därtill ofta desamma: tryck österifrån. Andra skäl kan vara klimatavvikelsen 535-536 e.Kr., som tillsammans med Klubbekriget (fi. nuijasota) torde var de enskilt starkaste skälen för språkmigrationerna ifråga (här mer om 500-talets klimat-dramatik). En flera decennier lång klimatextrem kan vara nog skäl för att orsaka en serie händelser som resulterar i ett tryck österifrån.
Urspråk och ‘protofolk’
Tidigare har någonslags ur-uraliska eller åtminstone proto-östersjöfinska talas vid vårt innanhavs stränder. Det bör ha funnits där senast för ca tretusen år sedan, eller under den senare delen av bronsåldern. Förekomsten av en ursamiska är svårare att belägg; även om uppgifter därom poppar upp nu och då. Också ett äldre indoeuropeisktalande befolkningssubstrat fram till och med senmesolitikum eller äldre bronsålder har varit på tal. De har då gått upp i varandra. Det här blir givetvis utpräglat teoretiskt.
Språklig genès
Som vi har framställt här tidigare här kom den egentligan samiska och den egentliga finskan att skapar ungefär samtidigt på vad som förefaller vara var sin sida om Päijänne i Insjöfinland. Det här sker kring 2-400 e.Kr och något århundrade fram.
Dialekternas embryon
Men bildandena av urfinskan och ursamiskan av ca år 300 AD, kommer också de huvudsakliga dialekterna i bägge språken (eller ”språkgrupperna”, vilket man föredrar) att utformas redan i början av det första millenniet AD. Den del som kommer att utvecklas till det vi idag kallas syd- och umesamiskan (samt, av det mesta att döma, även den äldre formen av Holmbergers gästrikesamiska) refereras vanligen till
Finländsk konsensus om språklig inmarsch österifrån råder via Piha, Heikkilä, Aikio och undertecknad. Det som återstår är att rekonstruera vinter- eller vattenvägarna och de toponymiska och arkeologiska spåren härav.
Måste språket gått med folk så att säga ”på rot”; eller kan det rentav ha varit så, att de södra samerna vid något tillfälle dominerat handel och annat i Bergslagen-Dalarna-södra Norrland, t ex kring 550-700 AD? Denna sista fråga bör man gärna ägna viss eftertanke.
Sydsamiskan spreds söderifrån
Järnålderns och vikingatidens folkgrupper såg inte ut som vi gärna vill tro, och definitivt inte som idag! Minerva Piha vid Åbo universitet är en av de senaste i en rad mycket solida forskare som fastlagt att samiska språket utvecklades i centrala Finland, på engelska kallat Lakeland, på svenska närmast Insjöfinland. Dessutom är hon en av de första som gått vidare och dragit konsekvenserna av Ante Aikios och Mikko Heikkiläs slutsatser om en utbredd järnålderssamisk närvaro i sydvästra Finland och på Åland.
Slutsatsen är tämligen entydig på denna punkt: Sydsamiska språken kom till dagens Sverige från Åland, samt eventuellt andra vägar via innanhavet.
Märk även väl här att etnicitet och språk inte alltid är liktydigt. Fynden inte minst under perioderna 400-1000 e.Kr talar ett helt annat språk om etniska markörer och signaler; och exempelvis synes de samisktalande ha varit minst semibofasta och haft kreatursskötsel i en betydligt bredare betydelse än enbart renskötsel. Det kan ha handlat om flera olika, tidiga uppdelningar i mindre etniska grupper och stammar, för att inte tala om sijther.
Hur gick det till när de sydsamiska språkvarieteterna kom in i det som skulle bli Sverige, från sydost?; samt – vad innebär det för vårt kunskapsläge att vi har den kunskapen. Samt också detta härutav: Kan det ha funnit flera inmarschvägar in – och, sist men inte minst, var det sociala processer, handel och näringssamarbeten som förde de protosydsamiska och sydsamiska språkvarieteterna hit, och isåfall vilka? Minerva Pihas färska material är här centralt.
Vad innebär det för vårt kunskapsläge om samerna äldre historia att Jukka Korpela (professor i historia vid Joensuu universitet) säger att Savolaxare och andra ”insjöfinnar” – i Sverige kända som historiska skogs- eller svedjefinnar – menar att i det närmaste samtliga dessa hade samiskt påbrå?
Härutöver bör alltså även Lars-Gunnar Larssons arbeten (2018) med gästrikesamiskan införlivas i nyssnämnda ambitioner samt bör materialet kunna användas på betydligt fler sätt än vad som hittills skett. Det här handlar ju också om ännu färsk forskning.
Dessutom bör språkvetarna och språkhistorikerna fortsatt kunna hjälpa oss med att finna fler och alltmer intressanta kopplingar mellan protosamiska, protofinska och protourfinska samt protoöstersjöfinska å ena sidan; och fennoskandisk förhistoria å den andra.
Nystad (fi. Uusikaupunki) i sydvästra Finland, där – vid inlandet strax norr om staden och innanför dess norra skärgård – samisk närvaro under åtminstone 600-talet AD slagits fast av Heikkilä (2014).
Vi noterar också de såväl av Heikkilä som Ante Aikio fastslagna samiskbördiga toponymerna Livonsaari (Nådendals skärgård), Muskmäki (Pemar), Piksmäki (Lundo) och Piiksvuori (Masku, norra om Åbo, f ö en av Finlands ‘äldsta socknar, nämnd redan år 1232) – samtliga fyra orter i närheten av Åbo stad.
Språk, historia och arkeologi står inför spännande tider och upptäckter!
Samerna i söder försvann I Sverige levde samer så långt söderut som nedanför Mälaren. Eventuellt till Vättern, då en hel indikationer tyder på samiska enklaver vid östgötakusten och delar av Småland har ansetts utgöra en etnisk substratbefolkning som gick upp i den samiska.
Hela Finland var befolkat av samer, men det finns en viss osäkerhetsfaktor allra längst i söder. Nu finns de endast allra, allra längst i norr. I Ryssland med Karelen bodde samer ner till Karelska näset, men finns nu bara på Kolahalvön.
Samernas historiska utbredning i Norge är enligt vårt förmenande osäkrast. Ned till och med sydligaste Hedmark och Östfold synes vara klarlagt; men sydligaste Norge har oss veterligen ännu ej bevisats som besittande en äldre samisk historia. Synnerligast inte sydvästligaste. Vi är dock beredda att ompröva denna uppfattning.
Frågan om samer fanns på de norröna bosättningarna på bl.a. Island, Grönland, Vinland, öarna i Nordsjön och Skottland torde fortfarande vara värd att ställa.
För Sveriges del har vi ägnat oss en hel del åt att reda ut hur försvinnandena av samer gått till. En stor del, men långt ifrån allt, förklaras av det väl dryga tjogtal fördrivningskampanjer och -plakat som noterades främst under perioden mellan 1646 och ca 1790. Sedan har kolonisationen verkar och drivit samerna ännu längre upp. Vi tror att det kan finnas stor anledning dels att titta på ännu äldre tider, liksom mer på de mer kända historiska tiderna. Lokala fördrivningar synes vara ganska vanliga. Men det är också av mycket stort intresse att titta på hur olika assimilationsprocesser gått till; inte minst i kustområdena och andra kustnära trakter.
Myter En rad myter om samer och etnicitet är i vägen för verklig förståelse av Fennoskandinaviens samiska och nordgermanska förhistoria. Först måste vi förstå att samisk etnicitet inte alltid har funnits och att den ständigt förändras. Samer för tusen, femtonhundra och tvåtusen år sedan är en helt annan sak än idag. Etniska gruppers innehåll förändras ständigt; och de samiska varieteterna med dess talare och bärare har varit åtskilda sedan ca tiden för Kristi födelse. Barths numera femtio år gamla ord (1969) om Ethnic groups and boundaries håller i detta avseende ännu streck.
Det finns även en uppfattning att samerna var ensamma överallt där de historiskt varit bosatta. Men trots detta har alltid Nordkalotten, Norden, Fennoskandien varit en rik mångetnisk smältdegel. Förr antogs att samerna dvalts okvalt och ostört i norr. Numera vet vi att det långtifrån är en självklarhet att anta sådana saker. Möjligen okvalt; men absolut inte ostört och i synnerhet inte alldeles ensamma.
En tredje myt kan vi kalla för ‘What Local People’-myten, myntat genom en utländsk exploatör i Sápmi när han fick frågan om vad lokalbefolkningen tyckte om deras planerade gruvprojekt. Att något stycke land för en västerlänning och storstadsbo ter sig tomt och obebott, betyder inte att det är det. Detta är den myt varpå det mesta av världens kolonisationsförlopp baserat sig på. Människor formade av bondeskapad kultur förstår sig sällan på nomadisk sådan, eller på jakt- eller fångstsamhällenas olika funktioner och markanvändningsprinciper.
ENGLISH: PROTO-SOUTHERN SÁMI DID ACTUALLY REACH SWEDEN FROM ÅLAND
The Southern Saami Languages’s ”proto-varieties” arrived Central Sweden (2-300 AD?) from South-East, and …THE ETHNIC GROUPS OF FENNO-SCANDINAVIAN IRON AGE AND VIKING AGE DID NOT APPEAR IN THE WAY WE WANT TO PICTURE THEM, AND MOST CERTAINLY NOT LIKE THEY DO TODAY.
She is the latest in a increasing line of solid scholars which now all state that the Proto-Sámi and early Sámi language varieties did develop in Central Lakeland Finland. Furthermore she is one of the first ever to fulfill the synthesises of linguists M. Heikkilä and A. Aikio about a vast iron age Saami distribution in South-Western (of what is today) Finland and on Åland (Fi.Ahvenmaa).
The conclusion is unambigous on this: The Southern Sámi language varieties arrived to what is present-day Sweden via Åland – and perhaps also via other trans-Bothnic or trans- Baltic routes. We will return to this field in articles, blog posts, webinars and lectures. We will then always return to the discussion around ethnicity.
Please do note that the entity of ethnicity and that of language not always are mutually synonymous. Findings from 400-1000 AD in hunting-foraging districts in Central Sweden and Southern Norrland speaks a language – hitherto unknown for us – about ethnic markers and signals, in unexpected combinations.
The Dalecarlia and Härjedalen Sámis seem to have been running small cattle and they were at least semi-sedentary. Early Jämtland Saamis had small reindeer herds and some of the groups were very skilled in manufacturing iron out of mires.
We see early divisions of Sámi groups and/or sijths all the way from Finland’s AD 200-300. Earlier proto-Uralic or proto- FennoUgric is another story.
What we so far do not know is this: did (proto-)Southern Sámi got distributed by actual people, by dominance or a little bit of both?
Iron age Sweden seem to have been dwelling several languages, hitherto less known ethnic substrate groups and ”proto-folk” as well as a huge and rich variety of subsistence practises, organisation, infrastructures and relations.
Referenser
Aikio, Ante. 2016. An essay on Saami ethnolinguistic prehistory. Uleåborg.
Till alla exploatörer: granska renbruksplanerna först, innan Ni planerar exploateringar. Och annars: planera helst inga exploateringar i Sápmi ändå.
”Renbruksplaner är samebyarnas verktyg för att beskriva sin markanvändning. Den kan användas vid dialog och samråd och kan skapa ökad förståelse för renskötselns behov hos andra markanvändande aktörer.
Sedan 2000 pågår arbetet med att upprätta renbruksplaner som är tänkt att bli ett webbaserat verktyg för rennäringen. Projektet Renbruksplaner som tidigare ägdes av Skogsstyrelsen har sedan 1 januari 2016 gått över i Sametingets regi. Sametinget ska på uppdrag av regeringen ansvara för verksamheten och fortsätta arbetet med att införa, ajourhålla och kvalitetssäkra renbruksplanerna.” (Skogsstyrelsen)
Först publicerad 2020, redigerad senast 11 april 2023
”När riksgränsen mot Norge
stängdes för jämtlandssamerna”
Förr nyttjade samerna renbetet som de ville
på båda sidor av gränsen
Lars Thomasson – artikel i Oknytt 1-2/1995
Flera intressanta förhållanden kunde samerna i Oviksfjällen redovisa för lappfogden Brännström vintern 1898. Några visade sig vara födda i Norge och bedrev nu renskötsel i Oviksfjällen.
Elias Fredriksson var född i Sörli 1837 och hade varit rendräng hos hotags- (eller jijnjevaerie- /PE anm.) samerna Mårten Olofsson och Anders Pålsson och deltagit i vinterflyttningar till Norge. De två samerna hade ansetts mycket välbärgade, menade han, och medfört stora renhjordar.
Frostvikssamer brukade vintertid också ganska ofta komma förbi Hartkölfjell ned mot Snaasen, också de medförande stora renhjordar. Å andra sidan brukade norska samer flytta över till Sverige när förhållandena så krävde. En vinter hade Nils Fredriksson sålunda med sina föräldrar och deras renar följt svenska samer till Brunflo och flera gånger till vinterbetesmarker i Ström och Hammerdal.
Samerna betraktade sig den här tiden som ”samhörande”, menade Nils Fredriksson, och då gjordes ingen skillnad mellan svenska och norska samer.
”KB i Jämtlands län företog flera utredningar om samernas behov och bruk av renbete i Norge. Det skedde t.ex. mera systematiskt både vintern 1897-98 av dåvarande lappfogden P.A. Brännström och åren kring 1910 och 1922 av lappfogden Abraham Staaff. ” Det här materialet är högst läsvärt! (PE anmärkning).
PE not: Det här materialet ligger på landsarkivet i Östersund – idag RA.
Jämtlandssamer från Kall flyttade temporärt till Norge Från Kalls lappby finns dock exempel på flyttning till Norge. Vid lappfogdesammanträde i Kall den 13 maj 1897 anmäler ett antal samer, att de ämnade flytta till ”Faerens och Skjaekkerfjelds lappdistrikt i Konungariket Norge”. Sammanträdet föranleddes av §7 i förordningen från 1883, där det heter, att ”Lapp som vill flytta med renar … åligger att för länsmannen i hemorten uppgifva sitt och medföljande husfolks namn … äfvensom antalet af de renar han kommer att medföra, och dessas egare”. De som vid det här tillfället anmäldes att under sommaren flytta till Norge var:
-Ordningsmannen Jakob Andersson, hans hustru Brita Larsdotter, makarnas tre barn samt drängen Zakarias Jonsson -Enkan Lisbet Andersdotter samt hennes tjenstefolk, drängen Lars Larsson och pigan Gunilla Hansdotter -Lappmannen Jöns Jönsson, hans moder Maria Jönsdotter och pigan Maria Jönsdotter -Lappmannen Jon Jönsson, hans hustru Maria Jonsdotter, makarnas två barn samt deras dräng Lars Johansson -Lappmannen Jon Larsson, hans hustru Kerstin Johansdotter samt makarnas tre barn Renantalet var enligt anmälan: – Jakob Anderssons egna renar 250 – Jöns Erssons i Ganndalen renar i vård hos den förre 10 – Lisbet Anderssons egna renar 200 – Jöns Jönssons och hans moders egna renar 180 – Jöns Erssons i Ganndalen renar i vård hos den förre 10 – Jon Jönssons egna renar 100 – Jöns Erssons i Ganndalen renar i vård hos den förre 10 – Jon Larssons renar 100 – Renar tillhörande andra lappar, deraf Daniel Mårtensson i Færen distrikt 50 – Öfriga ej förtecknade renar 50 Summa: 960
”KB i Jämtlands län företog flera utredningar om samernas behov och bruk av renbete i Norge. Det skedde t.ex. mera systematiskt både vintern 1897-98 av dåvarande lappfogden P.A. Brännström och åren kring 1910 och 1922 av lappfogden Abraham Staaff. ”
Thomasson 1995
Lars Thomasson. Foto: Patrick Trägårdh. Bilden finns på samer.se. Mer om Lars Thomasson: http://www.samer.se/5605
”Om detta får ske då skall djävulen och icke jag vara svensk. Då flyr jag från detta land för att aldrig hit återkomma vare sig levande eller död och det är icke i vredesmod men i djupaste sorg över att Sverige som jag älskat och besjungit och som ännu i min ungdom var en uppenbarelse av kristallklara floder, kristallklara hav, ett land med en bygdekultur i älvdalarna lika uråldrig och levande som de isländska sagorna – i den djupaste sorg över att detta vårt land nedsmutsats och härjats intill det för djur och människor olidliga.”
Evert Taube, ur ett öppet telegram till Tage Erlander 1967* ( * Såvitt man minns och förstått på hösten, via Anthin-Bagge, GP 9 juni 2019)
I april 1970 beslöt regeringen Palme att freda Vindelälven.
SouthSaamiHistory 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.