4. Nyttjandets exklusivitet. Samma källor som visar oss den djupa samiska kontinuiteten visar oss också att den baserats på allenaanvändande. Medeltidslagar, Erik av Pommern, vasabrev på 1540-talet, skogsordningar och avvittringar, Rennerstedts och Falkmans skrivningar under perioden ca 1819-1851 visar alla ett och samma: Samerna har till sitt uteslutande begagnade i princip överallt UTAN angränsande mark-konkurrenter nyttjat fjällen med omnejd. Ett ytterligare faktum är det hittills såvitt oss bekant ännu icke analyserade begreppet lappskogen som förekommer på bl a Törnstens karta från 1784 (och en lång rad andra belägg!). Begreppet syns, tillika odefinierat, inte alltför sällan figurera i avvittringshandlingar, och bör utredas! En annan central aspekt ifråga om nyttjandets exklusivitet är de samiska skattefjällens och dito samebyarnas volymer. Normalt markant underskattade av det officiella Sverige, även av kartograferna, har innehavarna av skatteland disponerat oerhörda arealer. På dessa ägor har man residerat ohotade.
Ur: ”URFOLKET SAMERNAS ÄLDRE LANDRÄTT I JÄMTLANDS LÄN Om en på äldre nordiska lagar vilande landrätt på vilka andra centrala rättigheter följer. Inlaga till Renmarkskommittén februari 2023.” (red. 18 dec 2023) Av Peter Ericson Sakkunnig i Nordmalings-, Rätan- och (2012-15) Härjedalen-målen. Inlaga riktad till Renmarkskommittén på uppdrag av Handölsdalen och Mïhte samebyar
”Hammerdals lappskogar möta”. Johan Törnstens karta från 1784. Lantmäteristyrelsens arkiv Aktbeteckning Y49-15:2 Årtal 1784 Län Jämtlands län Socken Ströms socken Ort Hillsand nr 1 Område – Åtgärd Avmätning Lantmätare Johan Törnsten.
”I Kalls socken”, skriver Ludvig Berckhan Falkman (1808-1891) år 1851, ”äro nybyggena anlagda för nära inpå Lapparnes områden, sa att de, 17 matlag med 73 personer och 2,745 renar, sakna vinterstamhåll.”
Ludvig Berckhan Falkman (1808-1891)
Ur Överdirektör vid Lantmäteriverket Ludwig B. Falkman om Kalls samer 1851. Falkman, Ludvig B. (1808-1891). UNDERDÅNIG BERÄTTELSE OM EN AF ÖFVERDIREKTÖREN VID LANDTMÄTERIET, GENOM Rikets norra län och Gotland år 1850 verkstäld embetsresa. STOCKHOLM. HÖRBERGSKA BOKTRYCKERIET, 1851.
Han fortsätter: Deremot äro renbetesfjell afsatta med en areal af 140,073 tunnland. Troligt är, att nybyggare olofligen nedsatt sig å Skorsdalen. Om så är, derom undersökning skall ske, så kan måhända Lapparnes behof något afhjelpas. I Offerdals socken är den egentliga Lappmarken afsatt för Lapparnes. räkning, endast undantaget ett å Ansätten- eller Ansigten-fjell för omkring 50 år sedan anlagdt och skattlagdt, nu roteradt, 5 å 6,000 tunnland stort nybygge, som vid afvittringen fått det å fjellets södra sida varande vår-renbete, hvilket emedlertid för uppehåll af renkalfvarne är högst behöfligt, hvadan ock afvittringen är öfverklagad. I denna socken finnas 5 Lappfamiljer om 20 personer med 940 renar.
Mera Falkman:
Jag hade nu tillfälle att se Lapparnes hemlif, i fall eljest ett folk, som, i ordets egentliga bemärkelse, har ”jorden till sitt kammargolf”, och hvars tak öfver hufvudet består af en för dagen eller veckan i hast sammansatt ”kåta”, kan sägas äga ett sådant; — jag fick lära att känna Lapparne i tre generationer, från den 70:åriga, — såsom hos Lapparne, för röken i kåtan och glittret af snön är vanligt, — blinde stamfadren till det späda barnet; — jag fick se och dela deras tarflighet; — jag lärde känna deras få behofver; — jag öfvertygades, att ett bifall till deras begäran, att få i fred vistas på de öde och för andra menniskor gagnlösa, obeboeliga fjellen, med rättighet att nedstiga i skogarne när nöd eller vinter tvinga, vore tillräckligt att från vår tid afvända den skammen, att hafva bevittnat deras förödelse, — och jag fann att de, i besittning af renar och vallhundar, voro sig sjelfva nog; — men jag hörde äfven deras klagan öfver en, år efter år försämrad belägenhet; huru invånare i Meragers socken i Norrige och Svenska nybyggare göra dem allt möjligt förfång; huru de vintertiden hindras flytta ned i skogarne eller, ditkomna, jagas derifrån, och huru, äfven högt uppe i fjellen, nybyggare skjuta både renar och vallhundar, eller reta egna hundar så väl på Lapparne sjelfve, som deras hjordar, såsom en följd hvaraf de sade sig lika mycket frukta nybyggarne, som deras värste fiende, vargen, hvilken i orten benämnes gråben, med kännedom hvaraf det icke är utan sin betydelse, att det vedernamn, som Lapparne i sin harm gifvit nybyggarne, är gråbond.
huru de vintertiden hindras flytta ned i skogarne eller, ditkomna, jagas derifrån, och huru, äfven högt uppe i fjellen, nybyggare skjuta både renar och vallhundar, eller reta egna hundar så väl på Lapparne sjelfve, som deras hjordar, såsom en följd hvaraf de sade sig lika mycket frukta nybyggarne, som deras värste fiende, vargen, hvilken i orten benämnes gråben, med kännedom hvaraf det icke är utan sin betydelse, att det vedernamn, som Lapparne i sin harm gifvit nybyggarne, är gråbond.
Fjällfolkets, åarjelsaemiehs (dvs sydsamernas), äganderätt, betes-, jakt- och fiskerätt är, trots (eller just därav) tidigare strider, de facto, stark. Vi erinrar om 1890-talets två sedvanemålssegrar för mittådalssamerna i högsta förvaltningsdomstolarna, som då kallades Kungl. Maj:t. Urminneshävden och sedvanan liksom själva äganderätten, ofta beskriven som bygsel-, skattefjäll- eller avradsrätt, har baserat sig på ett landnám där man varit den äldsta kända nyttjande gruppen eller t ex familjen helt enligt äldre nordisk rätt. På samma sätt förhåller det sig på norsk sida.
Hammerdals Pastorat Bönderna äga ock renar i detta Pastoratet. Lappen föder bondens ren-ko för 8 öre Silf:mt om året. Kalfven af renkon hörer bonden til, men ren-miölken och osten, efter kon, behåller Lappen. (s 132)
Lits Pastorat Om fiällen äro en skilijemur emellan Sverige och Norrige tyckes Söderlie sokn, såsom belägen på denna sidan om fiällen, kunna räknas til Jemtland. Jag vet icke förvisso, om det är sant, at Danska bönder drifvit ut våra Lappar från Söderlie, och der sedan satt sig ned, som en del föregifva. (s 130)
Räf-sunds Pastorat Lapparna hafva försökt, at snöpa elgar, på lika sätt, som Renar, at de sönder-tuggat testicolus, hvarigenom elgen blifvit frodig och feter. )s 137)
( i allmänna delen. s 57f) Genom renar betalar han sin skatt och skuld. Den rikaste Lapp kan här äga 4 à 500 ren-kor, utom oxar och kalfvar. Uti hemgift gifver en sådan åt sin dotter 40 ren-kor och 20 oxar.
Detalj ur Charta öfver största delen af riksgränssen emillan Swerige ock Norrige vid kongl. gränse commissionen åhren 1738, 1739, 1741, 1742, 1743, 1744, 1745 ock 1746, författad, men sedermera i mindre form transporterad uti kongl. landtmäteri contoiret i Stockholm år 1747. Gränskartor, Originalkartor,SE/RA/81007/2/2. 4/2.4.1/2.4.1.1/0001:00001 (1738-1746), bildid: R0003337_00001. Nils Marelius. Stockholm 1747.
Enär jag ju lovat att här å bloggen inkomma med vidareläsningsförslag respektive stadvandringsuppföljningar (Lindhagens bl a) – men tiden är utpräglat knapp, så börjar jag nu så sakteliga och delar upp arbetet i etapper …
Så vad ledde det till, det gradvisa konfiskerandet av alla enheter eller skiften på lantmäterikartorna vilka står uppmärkta eller omskrivna såsom ”lappskog”?
Lantmätar Rennerfeldt visste besked i sin text 1849:
”Såsom förr är nämndt, disponera lapparne högst få egentliga skogstrakter, hvilka äro alldeles otillräckliga och af belägenheten otjenliga till vinterstamhåll. De måste derföre söka sig längre nedåt byggden (sic) och genom öfverenskommelser med bönderne samt erläggande af ofta ganska dryga penningeafgifter försäkra sig och sina hjordar om lyckan, att under vintern undgå hungersdöden. Ej sällan händer att ett sådant vistande i skogarne blir lapparne förbjudet, merändels under förevändning att trakten blir full av vargar, hvilka följa renarne efter, och i sådant fall uppstå de mest menniskokränkande uppträden. Lapparne måste då, om ock i det förfärligaste väder, genast uppbryta med sina barn och hushåll, och ej sällan händer, att de späda medlemmarne af familjen under sådane färder frysa ihjäl, eller på annat sätt omkomma. Om någon, som ej vore bekant med förhållandena, läste en beskrifning öfver en sådan färd, förorsakad genom menniskors hårdhjertenhet och grymhet, skulle han anse den såsom en fabel, hopsatt för att uppröra känslor. — Det finns lidanden, dem menniskovännen för sitt eget lugn bör skatta sig lycklig att ej känna. — ”
Ur
ANTECKNINGAR
öfver
Frostviken i Jemtland,
Med särskildt afseende å de derinom vistande
Lappar;
samlade under sommaren 1849
af
Annons
Integritetsinställningar
A. F. Rennerfeldt.
Afvittrings-Landtmätare.
Rennerfeldt var den som triggade Falkman (sedermera överlantmätare) att skriva ett alarmerande stycke om hur ojämförbart och exempellöst illa och felaktigt samerna behandlats vid avvittringarna. Om Falkman har vi bloggat tidigare och lär så göra igen, om hälsa och liv står oss bi. T ex här finns det skrivet i bloggen om Falkman, som skrev 1851: ”I Kalls socken äro nybyggena anlagda för nära inpå Lapparnes områden, så att de, 17 matlag med 73 personer och 2,745 renar, sakna vinterstamhåll.” Utdrag av L. B. Falkman (1851), som avslöjar hur samerna förfördelas vid avvittringarna i Jämtland”
Såsom förr är nämndt, disponera lapparne högst få egentliga skogstrakter, hvilka äro alldeles otillräckliga och af belägenheten otjenliga till vinterstamhåll.
Det här utspelar sig på Kalmarunionens tid och Jämtlands län hörde formellt annars till Norge.
Dithmarschen var var en fri bonderepublik under medeltiden. Detsamma har sagts om Jämtland. Samtidigt var Jämtland ägt av fogdar och kungligheter på medeltidens vanliga vis; i synnerhet så länge det låg under Danmark. Holstein känner vi till; Stormarn är den del av staden Hamburg numera. Wagern har jag ej hunnit hitta.
När jämtländska fogden Peder Hansson Skånckeföranstaltade – torde ha skett på länsfru och Unionsdrottningen Dorotheas order – att en same skulle infångas och medverka på sonens, prins Hans’, bröllop kan det rimligtvis ha varit sensommar. Vid pass början av september ska han, den anonyme jämtlandssamen, och hans medföljande samiska vänner ha hunnit fram till Hafn/Köbenhavn/Købmannahavn.
Söndagen den 6 sep skulle denna samiska man – vi kan kanske kalla honom Nejla i brist på känt namn – med sällskap ha hunnit fram till de kungliga lokaliteterna i den danska huvudstaden (låt vara att den inte officiellt ännu fått denna status), under denna tid faktiskt lystrande till namnet Købmannahavn.
Hertig Albretch av Sachsen blev alltså ”ägare” till denna same enligt krönikorna. Brudgummens far Christian I var den som skänkte. Brudparet var Christine av Sahcsen och så hon var faderlös, förde farbrodern Albrecht henne till altaret. Prins Hans kom att bli kung svensk Johan II en kort tid. Om detta bara var ett spektakel eller en faktiskt skifte av egendom kan vi kanske inte helt säkert veta. men det väcker onekligen funderingar om huruvida småbönder och samer mestadels räknades såsom fast egendom att skattläggas under nordisk senmedeltid.
Historien är omskriven på många håll (Svanberg 1999, Gösta Berg 1954 t ex) och jag fick den närmast av Anders Løøv kring 2002. Sedan dess har digitaliseringen kommit långt.
Bok av främst undertecknad Peter Ericson men också av välkända gästförfattarna Bernt Ove Viklund, Minerva Piha och Magnil Eli Olsson.
FORMULÄR där Du kan förhandsbeställa Gåudies 1, läs om hälsinge- och medelpadssamerna, etniska rensningarna som belysts under 2022, om Maria Magdalena Mathsdotter; om samernas förhistoria i södra Norrland inklusive de senaste rönen om Härjedalen, södra och västra Jämtland samt om södra och mellersta Norge; om samernas historia i Österbotten bl a speglad i ortnamn; samernas etnicitet; samt om hälsingesamiskorna Anna och Sigrid Jönsdotter och en massa annat!
SouthSaamiHistory 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.