Kallas rekonstruerat 1600-talssameboställe. Ligger i ett urgammalt samiskt aktivitetsområde.
Amungen är en stor sjö med en del i Dalarna, och en i Hälsingland. Mitt i sjön finns en ö som heter Sollen. Sollen-namnet är såvitt vi vet relativt väl avgränsat geografiskt mellan Amungen och Femunden: Det torde ha förmedlats via sydursamisktalare via ett fornbaltiskt lånord kring år 0 och slutet av de småskaliga invandringströrelserna in i det som skulle bli Sverige kring ca 200-500 AD.
Rekommenderar en tur utefter Väg 50 och litet avtag ……
Det kommer – i kontrast till vad som ganska nyligen sagts – att kunna bli en del föreläsande, forskning och annat
Boka gärna Här och nu mitt deltagande i webbpaneler och på seminiarier osv! Tfn +46729070058 (sms först) eller epost saepmietalks@gmail.com
Beställ: – Stadsvandringar Stuehkie Sthlm Teman – rundor: Norra rundan, Södra rundan med eller utan Lindhagenspecial
– Forskning. Boka utredningar och förstudier. Förstudier har gått upp i pris, men uppföljningar är billigare (ca 20%).
– Föreläsning Primära teman Samernas historia och förhistoria i Finland, (från samerna) Stulen mark i Jämtland län Sydursamiskans väg till södra Norge och mellersta Sverige SKOLFÖRELÄSNINGAR i södra och mellersta Finland på engelska eller svenska Universitetsföreläsningar (erfarenhet sedan 1995) Skolföreläsningar i Sverige om samernas historia ioch förhistoria
Föreläsningar om Stockholms historia
Föreläsningar om Sveriges historia
Föreläsningar om Nordens historia
STREAMADE föreläsningar och deltagande kan också beställas! Men tills vidare Helst Live!
KONTAKT: Tfn +46729070058 (sms först) eller epost saepmietalks@gmail.com
Bilderna: Karin Stenberg och Carl Lindhagen ca 1919; undertecknad i foto av Jonas Brunnström 2019. Fiskesamerna på Ulvön 1890, länkar senare till plats med indo, samt Lars Larsson Kråik. Mer info om alla bilderna planeras att inediteras senare i veckan!
Föreläsning Bollnäs ons 5 okt kl 17 samernas historia och förhistoria
”Samer och samernas förfäder – minoritet i trakten i tvåtusen år? Historikern Peter Ericson om etniska rensningar men också lokala samarbeten i Hälsingland (samt lite samerätt)”. PLATS: Kulturhuset, Peter Stormare-salen kl 17.00. Arr: Minoritetsveckan i Gävleborg/ Länsstyrelsen samt Kulturhuset Bollnäs.
”Om hälsingesamer i historien och förhistorien Nyare och äldre spår i nordisk forskning”
Peter Ericson (Helsingfors) föreläser i Hudiksvall 14 sep 2022 kl.19 på Restaurant Patricia, öppet från kl 18.30.
Var blev alla samer av, hur omfattande var de etniska rensningarna? Och var och när talades Petrus Holmbergers gästrikesamiska (L-G Larsson 2018)?
Historiker & hälsingekännare Peter Ericson pekar ut frågeställningar utifrån senaste rönen. Lokalt, nationellt, en smula internationellt över Ålands hav och Bottenhavet behandlas det svindlande tidsdjupet i perioden 200 – 2022 AD mellan Dellen och Ljusnan.
Du som kommer och lyssnar har också chansen att på plats beställa GÅUDIES, essäsamlingen som släppt om ett år.
Vanda å häromåret.Ur Saepmie TimesPå Naoq i Fäboda, Österbotten sep’19. Foto: Jonas Brunnström, ÖT.Olaus Magnus mötte ev bågskjutande m,edelpadssamer.I Purmo på säljägarboställe, bronsålder.GUlldynt, Vörå. VIktig plats! Ur Lapponia 1673.Ur Holmbergers gästrikesamiska ordlista. I L-G Larsson 2018.S k Lappstugan i Bergsjö. Lasse Rör.Högom 2022.Sigrid och Anna Jönsdotter från Njutånger. Verk av Bewick 1786-89. Finns på British Museum.
I det här artikelavsnittet försöker jag definiera inom vilket område hälsinge- och gästrikesamerna (och i viss mån också dala- , bergslags- och upplandssamerna, samt om det finns något sådant som mälardalensamer) utnyttjats och vistats i under historisk tid (den förhistoriska får dyka upp i annat sammanhang). Försöker också att samla några för samernas bottniska historia viktiga artiklar under paraplyet Bottniska samer. Som en del sett, har jag på sistone intresserat mig lite extra för hälsingesamerna.
Den här artikeln kommer eventuellt att i redigerad form inflyta i kommande essäsamlingen Gåudies.
Hermelin – Insulander 1796.
Jag har under under snart ett halvsekel följt ett större antal historiska hälsninge- och gästrikesamer och deras förehavanden, sådana de gjort avtryck i markens och papperens arkiv; inte minst i ministerialböckerna. Det har resulterat bl a i en längre antologiartikel som legat under trycket i flera år, och f n pågår alltså arbetet med en bok som är en essäsamling. En fem avsnitt lång artikelserie från 2021 om Högomsriket och sydursamiskatalarna kommer nu att utvidgas till åtta avsnitt; en prolog från äldre tider, en epilog fram till och vikingatiden och dessutom kommer ett avsnitt att ägnas åt Alir och Sunded, de gamla hälsingska folklanden; och eventuellt utgivas i en nyredigerad form i ovannämnda Gåudies 1. Men det kan också bli i en annan form. Oavsett kommer Hlsingland att representeras rejält i Gåudies.
Under den mera dokumenterade historiska epoken har det varit möjligt att via till exempel ministeriallängder följa samernas utveckling utmed hälsingekusten. Jag har på senare tid intresserat mig lite extra för den mellersta och södra delen av den hälsingska kusten, tillsammans med den nordligare delen av gästrikekusten. Tidigare har jag ju tittat mera på lite mera nordligare områden – och det finns fortfarande väldigt mycket att göra där också.
Metodologiska jämförelser 1999 och 2022. Situationen är praktiskt taget som natt och dag. Man måste beundra gamla forskarkämpar som (inte minst) Ingvar Svanberg som decennier före digitaliseringen stretade fram sådana mängder namn via direkta läsningar av kyrkoboksmaterialet på plats. Jag själv startade med snigeltaktens mikrokort och har sedan gått över oändligt otympliga TIFF-bilder och tröga CD-skivor med sammanfattningar till dagens superbekväma, lättanvända och extremhögupplösta tillika saftigt kostsamma Arkiv Digital. Arkivet, i mitt fall ofta f.d Landsarkivet i Härnösand (HLA, numera RA Härnösand) har i sig själv bytt skepnad några gånger. Tabellverket har alltid funnits där men hjälper oss föga för 1700-talet.
Egna fokuset har flyttats och skiftat från tidigt till senare 1700-tal men har i huvudsak alltid legat på det decenniet.
De svenska samerna med säsongsuppehåll utmed södra och mellersta hälsingekusten kunde ofta uppehålla sig antingen vintertid i Härjedalen och Dalarna eller sommartid i Dalarna – eller så låg de även över vintern i kustnära läge.
Samer som följt och nya uppgifter som kommer in Studiefältet sväller, såväl tematiskt som att nya projekt och forskare så att säga ramlar in. Man måste vara beredd att ompröva en del gamla käpphästar – vilket även gjorts på sistone och som saktar ned den kreativa processen t ex i bokprojektet som jag sliter med praktiskt taget dagligen trots annat heltidsjobb.
Ovan: Detalj ur rik dopnotis i Segersta födelse- och dopbok 1721. Nedan: hela notisen. Sällskapet syns utgöra ett skapligt tvärsnitt av den dåvarande samiska befolkningen mellan Bergsjö, Leksand och Gävle.
Nya kategorier? En ny kategori samer som möjligen är ett fönster till forna tiders finländska insjö- eller urcentralsamiska rörelsemönster har tonat fram i kustskogssamernas kölvatten: det handlar dels om det jag skulle vilja kalla vagabondiskt rörelsemönster och som synts långt in i 1900-talet. Skillnaden mellan det ”svenska” och ”finländska” (citationstecken pga att detta, särdeles i det senare fallet, handlar om en tid utan at dessa länder fanns, åtminstone senare järnålder) mönstret – som de facto i det ”svenska” fallet går att skönja ännu vid 1800-talets senare del och i det ”finländska” inemot 15-1600-talet vad den nordigare delen anbelangar eller om vi tänker oss ett område innanför linjen östra Närpes-Jyväskylä-Kuopio och Lappajärvi; och detta extensiva landutnyttjande har vi all anledning att tänka var ännu mer omfattande tidigare under mellersta järnålder (Middle Iron Age). De samer som utövat ett sådant rörelsemönster har enligt den initierade kulturhistorikern Helmer Tegengren inte varit renskötare i första rummet, utan jägare och fiskare. På svenska sidan ser det lite annorlunda ut – tamren har som regel funnit så långt bakåt vi kan spåra deras livsstil, men jakt och fiske har även har varit den allt överskuggande näringsformen. De svenska samerna med säsongsuppehåll utmed södra och mellersta hälsingekusten kunde ofta uppehålla sig antingen vintertid i Härjedalen och Dalarna eller sommartid i Dalarna – eller så låg de även över vintern i kustnära läge.
Författaren (Peter Ericson) vid österbottensamiska 1200-talssamlingsplatsen (enligt traditionen) Pyhävuori som ligger rätt in från Vasa. I fonden ser vi den stora sjön som också gett namn till storsocknen i väster och norr, Lappajärvi.
VISTANDE OMRÅDE
Ifrågavarande samer, ofta med huvudhemvist under större delen av året i nuvarande Gävleborg, återfinns annars vanligtvis inom en vidlyftig linje mellan Berg (Z) – Lillhärdal – Älvdalen – Rättvik – Ore – Voxna – Färila/Ljusdal – Naggen – Dellen – Forsa – Njutånger – Enånger – Skog – Hamrånge – Hille – Älvkarleby – Forskmark/Roslagen – Ornö – Botkyrka/Södertörn – Färentuna – Enköping – Östervåla – Årsunda – Torsåker – åter Rättvik. Sällan är ett och samma hushåll eller flyttgrupp inom hela detta område, men enstaka enheter kan röra sig väldigt extensivt. Jag vill kalla huvuddelen av dessa grupper för extensiva jägare, fiskare, fångst- och handelsfolk. Hälsingesamerna är också allmänt kända för att ha varit väldigt framåt på handelsresor, de är också ofta de som nämns ifråga om långa utfärder som sändebud för adel eller kungligheter med renar och andra gåvor.
Vi ska här påminna oss om Hülphers ord om helsingelapparna som anno 1730 förbjöds att vara i Härjdalen (liknande har sagts om t ex 1646, då Hudiksvalls län tillskapats och införlivade Härjedalen). Men förbjöds härjedalensamerna? Hade någon bemyndigande att utfärda sådana förbud?
Utdrag ur Saepmie Times om njutångersamiskorna Sigrid och Anna Jönsdotter, födda på 1760-talet.
Jag vill kalla huvuddelen av dessa grupper för extensiva jägare, fiskare, fångst- och handelsfolk. Hälsingesamerna är också allmänt kända för att ha varit väldigt framåt på handelsresor, de är också ofta de som nämns ifråga om långa utfärder som sändebud för adel eller kungligheter med renar och andra gåvor.
I Del 2: – Hälsingekustens samlingsplatser, årstidsläger och annat vi vet, ett par axplock. – Något om och inför artikelserien (nyutgivandet av) om Högomsriket och ursamiskatalarna, Fortsättning kommer i GÅUDIES på den!
I Del 2 också mer om de personer som befolkat denna trakt under det 1700-tal som jag känner bäst av de århundraden som försiggått i historisk tid. Samt något om 1800-, 1900 samt 1600-talen.
Stillbild ur reportaget. Bildtext: Se varför sanningskommissionen bör granska Gävleborgs behandling av samerna Foto: Arvid Jansson/SVT
”Samerna som urfolk var utbredda i hela Hälsingland och Gästrikland på 1600-talet och utgjorde ett par procent av befolkningen. Men under 1700-talet fördrevs många av samerna som levde i Gävleborg, medan andra tvingades bli så kallade ”sockenlappar” och bosätta sig i trånga, kalla, dragiga torp där TBC, barnsängsfeber och spädbarnsdödlighet härjade.”
Samer i Gävleborg tvingades bli bofasta – Historikern: ”De började dö”
Samerna som urfolk var utbredda i hela Hälsingland och Gästrikland på 1600-talet och utgjorde ett par procent av befolkningen. Men under 1700-talet fördrevs många av samerna som levde i Gävleborg, medan andra tvingades bli så kallade ”sockenlappar” och bosätta sig i trånga, kalla, dragiga torp där TBC, barnsängsfeber och spädbarnsdödlighet härjade.
– När samerna tvingades att bli bofasta så började de att dö, säger historiken Peter Ericson, som specialiserat sig på södra Sapmis historia.
Han menar att det var just de dåliga och extremt trånga levnadsförhållandena i torpen i socknen som gjorde att överdödligheten bland kvinnor och barn var så hög bland samerna i Gävleborg. Spädbarnsdödligheten ska enligt Peter Ericson ha legat på mellan 80 och 90 procent.
– Ofta anvisades befintliga torp, få inser hur vansinnigt små torpen kunde vara, säger Peter Ericson.
”Snudd på folkmord”
– Det snuddar nästan vid folkmord, så det är en jätteviktig fråga att titta på, säger Peter Ericson på frågan om sanningskommissionen bör granska det som hände i Gävleborgs län.
Det var i början av november som regeringen fattade beslut om att tillsätta en sanningskommission för att kartlägga och granska den politik som förts gentemot samerna. Sanningskommissionens uppdrag ska slutredovisas senast den 1 december 2025.
– När samerna tvingades att bli bofasta så började de att dö, säger historiken Peter Ericson, som specialiserat sig på södra Sapmis historia.
Vi vill i detta avsnitt hävda att Högomsriket (dvs Ramqvists Mellannorrland) med tiden kom att få en större utsträckning än man vanligtvis föreställer sig, och att de grupper av jägare, fiskare och järnproducenter och – nota bene – bönder som talade sydursamiska (på samma sätt som de urnordisk/proto-skandinavisktalande bönderna och de kvarvarande palaeo-europeisktalande fångsfolken i Medelpad med omnejd) ungefär samtidigt med språkbytesprocessen torde självvalt börjat betala tribut eller skatt till hövdingarna i Högom för att denna elit med sin förmodat kraftfulla och internationellt erfarna och av krigsveteraner bestående här skulle kunna försvara dessa remota centra och utposter vid fientliga anfall. Ett sådant system var en sine qua non garant för hövdingarna att säkra järn- och pälsleveranserna.
OVAN OCH NEDAN: Högomshövdingens sista vila. Foton lånade från Linda Wåhlanders ”forntidsblogg”: Illustration Mats Vänehem, Kammargraven i Högom. (Rekonstruktion för SVT av kammargraven i Högom, Sundsvall.) Bild från Illustratörscentrum. NEDAN: Högom. Jan Norrman, Kulturmiljöbild ca 1988-89.
Illustratören och arkeologen Mats Vänehems webbsida:
Högoms skola 1970. Bild: Sundsvalls Museum via Digitalt Museum Foto: Bo Schilling, Norrlandsbild. Detta (intill) var författarens lågstadieskola. I fonden till vänster skymtar de folkvandringstida högarna.
På samma sätt torde samtida handelsstationer ha införlivats i Högomsriket, som alltså ha omfattat praktiskt taget allt land mellan Moälven (Gene) och Söderhamn med Ljusnan. Detta rike ser ut att även ha omfattat närmast hela dagens Jämtlands län. Det bör möjligen inte ens uteslutas att Dalarna Ovansiljan från Ore och västerut kan ha lytt under Högom, möjligen skulle till och med hela Dalarna (eller mera tidsenligt: Järnbäraland) en gång i tiden kan ha ingått i ett folkvandringstida Högom storrike. Relationen mellan folklanden Alir och Sunded å ena sidan och Högom centralmakt å den andra är dock något outredd (vi försöker hinna titta på detta senare under artikelseriens gång). Uppåt Ångermanälven fanns några betydande stormannagårdar, inte minst vid Holm i Överlännäs sn. Trafiken på Ångermanälven torde tidtals ha varit lite av allemansrättsbaserad, vilket dessvärre också kom att innebära (sannolikt ideliga) fientliga attacker, vilket vi avläser i fornborgar och vårdkasberg. Handelsstationer kom att byggas upp på Långön i Hoting (Ströms sn); men detta sker främst efter (nämligen sen järnålder eller vendeltid) den tid vi här mest intresserar oss för – folkvandringstiden.
Något om själva Högom, vi påminner; Högoms gravfält är ett gravfält i Högom, Sundsvall (forna Selånger socken), som mäter 315×190 m och sträcker sig i nordväst- sydostlig riktning och delvis sönderbyggts. Det består av 10 synliga gravhögar från folkvandringstid, men ursprungligen bestod det av minst 17 gravanläggningar. Fyra högar är närmare 40 meter i diameter och höjden är mellan 4 och 5 meter. Övriga högar är mindre, mellan 5 och 15 meter vida och med höjden 0,3–2 meter. De mindre högarna har anlagts först och storhögarna troligen i ordningen 4, 3, 2 och 1. Via Wikipedia.
Högom i den modernare historien Som påtalades i förra artikeln (del 1:5) har praktiskt taget alla äldre sundsvallsbor (45+ ?) upplevt det emellanåt som skrämmande eller obehagligt uppfattade högomsmannenrummet (eller hövdingarummet) i Sundsvalls gamla museum. Sådana upplevelser hör mer eller mindre till vårt ”DNA”. Någon som kan vara lite mer lokal- och regionalspecifikt kan vara känslan av att ha vuxit upp helt intill Högoms gravfält. Vi som tillbragte en stor del av barndomens helger och sommardagar kanske springande upp och ned för kullarna, spelandes fotboll eller spenderandes rasterna därvid vid – Högoms skola. En annan, helt angränsande fråga är den om miljonprogrammet Granlo – detta på intet sätt unika projekt men absolut omfattande för att ha ägt rum på norrländsk mark. En slags vision om folkhem och jämlikhet (dess mindre det sista, då de sociala skiktningarna blev minst lika tydliga som – eller mer än – på 400-talet AD), ett där tryggheten för de små invånarna – barna – präglades av bilfrihet, gång- och cykelvägar och stora ytor där vi 1960-talistbarn kunde röra oss ostörda men samtidigt sedda från hyres- eller bostadsrättslägenheternas fönster. Dagis, parklek och säkra skolvägar. Undertecknad flyttade dit som tvååring och bytte till daghemmet där som fyraåring. Att vi sedan i åttaårsåldern sökte oss ut och byggde kojor i skogen och cyklade 55 km länge E4 och andra äventyrliga vägar är kanske bara en annan sida av samma mynt.
Hur och varför fick man bygga ett gigantiskt miljonprogramområde mitt på tingsplatsen? Men sedan kvarstår alltså denna fråga. Och där får man börja med att ställa sig frågan hur det kom sig att man kunde få bygga villa- och radhusområden allra närmast intill Högoms gravfält, redan år efter andra världskrigen? En del svar infinner sig direkt: tomtmarken under 1940-talets lågkonjunkturår torde ha varit enastående eftertraktad: en trots stadsnärheten lantlig och idyllisk miljö. Dels hade man långtifrån klart för sig hela bilden kring denna pärla bland norrländska kulturmiljöer. Utgrävningarna inleddes 1949-51 och fortgick sedan praktiskt taget oavbrutet i drygt ett decennium; senare åter i omgångar tiill 1984. Dagmar Selling och Sverker Jansson var de första grävledarna, till storhög no 2. Storhög no 1 är ännu outgrävd, och ska markera slutpukten på epoken och var från 5600-talet AD. Olika grävningsledare vidtog (bl a Björn Ambrosiani, känd inte minst från Birka- och Helgö-undersökningarna) sedan 1954-1960 (mer om detaljer här: https://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%B6goms_gravf%C3%A4lt). Det kom sedan att vara förhållandevis tyst om Högom i ca ett par decennier tills dess att professor (numera emeritus) Per H Ramqvist ånyo med full kraft skakade liv i frågan och satte in Högom i en internationell och fennoskandisk kontext. Vi rekommenderar det mesta Ramqvist publicerat, och avser att i fjärde delen av denna artikelserie summera en del av hans arbeten punktvis.
I grunden torde bygglovet ha berott på att den fulla kunskapen dåmera ännu saknades om Högoms framskjutna roll i ett folkvandringstida proto-Sverige. Sedan kan man naturligtvis allmänt inte direkt påstå att kulturarvet vördades i någon större omfattning i det efterkrigstida folkhemssverige.
Återställningsarbete och Högom/Granlos fortsatta framtid Man hade redan under perioden 1947-49 iordningställt en handlingsplan som i allt väsentligt genomfördes för att återställa kulturmiljöerna (eller som det kallades då: fornminnesområdet)
Arbeten i samband med Högomutgrävningarna. Foto: Gunnar Westerlind, Norrlandsbild 1960. Sundsvalls Museum – Digitalt Museum.
OVAN OCH NEDAN:Författaren med sambo Monika på exkursion i Gulldynt, Vörå socken i Österbotten juli månad 2020. Om Gulldynt och kvänska innanhavsriket – se nedan. Foto: Monika E. Pensar. Gulldynt i Vörå är en annan folkvandringstida plats. Dess relation till Högomsriket är ännu i nulägetokänd, mern de torde i allra högsta grad ha känt till varandra som mer eller mindre närmsta grannar. Vörå och Kyrodalen också i allra högsta grad en samlingsplats för makt och internationellt utbyte. Foto: författaren sommaren 2020.
VAD VAR HÖGOM?
Vad var Högom? Om ett väletablerat samlingsrike i ett välorganiserat embryonalt småkunga-samlingsrike i Mellannorrland.
Ånyo en påminnelse:
Storhög nummer två, hövdingagraven, grävdes ut 1949–1951. [ —] Högen visade sig innehålla ett tre meter högt stenröse, 19 meter i diameter med en rest sten på toppen, en manlig symbol. Under röset låg en kammargrav med måtten 5×2 meter. En uppskattning säger att det tagit 80 personer två månader att bygga gravhögen. Tyngden av sten och jord hade pressat ihop hela kammarkonstruktionen av trä till ett på många ställen inte mer än decimetertjockt lager. Kammaren kunde därför inte undersökas på plats, utan göts in i gips och det omkring nio ton tunga paketet fraktades till Stockholm för undersökning inomhus. Vid röntgen av innehållet avslöjades oväntat en av de innehållsrikaste folkvandringstida gravkamrarna i Europa.
Den döde, känd som Högomsmannen, hade lagts på björnskinn och graven innehöll såväl vapen som hästutrustning, redskap, personlig utrustning, klädedräkt, fat, tallrikar och olika kärl. Ofta var föremålen i dubbel uppsättning, två kammar, två saxar, två glas etc. Många föremål var importerade från Europa och västra Skandinavien. Graven kallades hövdingagrav av utgrävarna på grund av det ovanligt rika innehållet och gravhögens storlek. En utgrävning 1984 i en outgrävd del av högen gav vid handen att det under denna ligger rester av flera husgrunder. Högen dateras till omkring år 500 (Wikipedia igen. Källa där: Per H Ramqvist: Högom. 1990).
Så. Det här Högomsriket hade existerat sedan 400 AD; men det är mera osäkert hur mäktigt det var under de allra första decennierna av dess existens. Men mycket talar för ett handelsnätverk med en redan då väl utvecklad järnframställningskunskap tillika å ömse håll skickliga handelsfärdigheter och (sannolikt av de sydursamisktalande migranterna) ett tidigt välutvecklat logistiskt system. Kanske med vintertida rentransporter vintertid; men det låter vi hittills vara osagt.
VILKA VAR SKOGSFOLKET?
”Järnsamerna” – en del av skogsfolket? Och vilket var skogsfolket?
Och vilket var skogsfolket? Det vi menar är att detta i hög grad bestod av sydursamisktalande människor i s k fångst- eller skogsmarken. Förmågan och kunskapen att skapa järn från myrmalm hade man tagit med redan från tiden i det sam-östersjöfinska ”urhemmet” (förvisso en mycket tveksam term!). Kulturgeografiskt befinner vi oss i en glipa mellan asbestkeramiken och romerska bronserna – ett utrymme som tämligen bergsäkert fylldes av sydursamisktalande, dels migranter, dels stammar med de nyssnämnda nyliga allierade, grupper som snart skulle komma att byta språk (Karta nedan från Bergstøl: ”Creoles in Iron Age Norway” 2004).
Kjell-Åke Aronsson upptäckte under sin tid som länsantikvarie i Jämtland järnframställningsplatser som kunde kopplas till samisk eller proto-samisk verksamhet, huvudsakligen från 700-talet AD/e.Kr. Vid senare undersökningar har man upptäckt att sådan verksamhet indikerades redan ca 400 AD/e.Kr.
Asbestkeramik kontra romerska bronser. Den uppmärksamma läsaren ser ”glipan” i ”vårt” område. Ur Jostein Bergstøl 2004.
NEDAN: En modell för sydursamisk migration! En kronologisk historiografisk modell över Mittnordens etno- och språkhistoria första årtusendet AD Baserad på Heikkilä, Ambrosiani, Piha, A. Aikio, Ramqvist
185 – 215 AD: Sydursamisktalarna breder ut sig geografiskt i området mellan Bergslagen och norra Jämtland. Nya tillskott kommer under de närmast följande århundraden; och periodvis i betydande mängder, ända fram till ca 650 AD (Heikkilä 2014, Piha 2020). Man förenar sig med fångstmarksfolken. I ett av de kommande artikelavsnitten tittar vi lite mer i detalj hur processerna kring utbredningen kan ha gått till. Sydursjösamer torde vara den tidigast urskiljbara gruppen (ca 220 – 240 AD) Tills vidare ( till ca 450) dominerar dock ett palaeo-europeiskt substratspråk. 160 – 500 AD tidig urnordiska talas. Huvudsakligen söder om 60:e breddgraden. 225 – 400 AD Sydursamiskan tar lingvistiskt gradvis över ”sina områden” efter ungefär fyra-fem generationer. 300 – 550 AD Epoken Mjälleborg på Frösön 380 – 450 AD Ytterligare vågor av sydursamisktalare inträder från finländska hållet. 400 – 500AD Ursamiska proto-varietet/-er blir snabbt (de) allom dominerande handelsspråk/-en över Kvarken. Den här processen har inletts redan 200 AD när stammar börjar lämna sina senaste kärnområden i Insjöfinland. 400– 550 AD Högoms flerrikeskungadöme byggs upp, och kollapsar. Allianser med sydursamisktalarna med lokala och regionala stödjepunkter (utvecklar i kommande artikeldelar). 450AD Hunnerna har trängt fram till södra och sydöstra östersjöstränderna. Eventuellt är även herulerna en maktfaktor; det har talats om huruvida hövdingaätten i Högom skulle ha krigserfarenheter därifrån, eventuellt till och med ha en herulisk härkomst. Elitallianser med ostgotiska eller ostgermanska folken t ex i nuvarande Ungern förekom (t ex med gepiderna på 300-talet AD, dit en skandinavisk kvinna gifte sig sannolikt i folkvandringstidens allra första år, dvs på 370-talet AD, Källa: Linda Wåhlanders blogg linda.forntida.se). Vi försöker i kommande avsnitt något utreda herulernas samtida betydelse. 450 – 650 AD Storhetstiden i Gulldynt, Österbotten: ”kvänska (innanhavs-)riket” kan antagas ha upprättas. 450 – 525 AD Palaeoeuropeiskan dör ut i Norrland 325 – 775 ADca Ursydsamiskan dominerar i södra och mellersta Norrland samt i Dalarna och stora delar av Bergslagen, 400 – 480 ADca Järntillverkningen kommer igång än intensivare, och boostar Högoms elits rikedomar mer och mer. Samtidigt stärks pälshandeln, men dess produktion och jakten förskjuts till fjällen (”Stallotomter”) därför att så gott som alla de gamla fångsgropssystemen används som blästergropar vid en alltmer intensifierad mycket välorganiserad myr- och järnmalmstillverkning, som sydursamisktalarna hade med sig från början (Bergstøl 2004). Dito period: Kristendom introduceras redan i Skandinavien! Ca 400 – 550 AD Sydursamisktalarna breder ut sig såväl personellt som språkutbredningsmässigt vidare geografiskt i området som sedermera kommer att kallas Ångermanna lappmark och inemot Västerbotten. Umesamiskan skapas via en språkform som kanske kunde kallas proto-umesamiskan. 535 – 536 AD ca Epidemier, och Leväluhta antagna offerplats. 550 – 560 AD ca Ytterligare vågor av sydursamisktalare som migrerar över Bottenhavet. 600 AD ca Utpräglad fyndtomhet i Norrland. Stora samhälleliga omvälvningar.
Indikerande insjögravar? Viktiga folkvandringstida kulturmiljöer av typen insjö- eller fångstmarkgravar bör kunna ge en skaplig indikation på hur de järnproducerande sydursamisktalarna etablerade sig i s k ”Mellansverige” och södra samt mellersta Norrland.
Kontaktytor, tribut Vi ser Högomriket som mer omfattande än vad man vanligtvis föreställer sig, på så sätt att sydursamisktalande och andra insjögravfolk/skogsfolks bebyggelsecentra lätt kunde råka ut för fientliga anfall, varför tribut bör ha givits till Högoms här för att försvara inte minst skogsfolkens järnhantering. Detta kan ha inneburit att deras trakter gradvis kom att övergå inom Högomrikets immateriella (?) eller åtminstone förmodat icke monumentala yttre gränser. Sunded skulle ”inrikes” förvisso ha kunnat utfört sådana tjänster också, i ett lite mer raffinerat utbytessystem.
Platser – några exempel (platser baserade på Piha 2020, Wehlin 2020 där ej annat nämns) Vindförberg, Ore socken (sn) 100 – 550 AD Södra Getrygen, Alfta sn (Amungen) 410 – 30 AD Hästnäset, Transtrands sn 400 – 550 AD Olsbo, Horrmunden, Transtrand 500 AD Finnäset, Venjan sn 100 – 400 AD Hästudden, Rättvik 400 – 550 AD Krankmårtenhögen, Storsjö sn Jämtland 200 BCE – 200 AD Förutom Krankmårtenhögen noteras bl a i Jämtland dessa socknar för betydande fynd av insjögravar: Rödö sn 1. Datering 445 – 662 AD Rödö 2. 264/470/640 AD Nyhem sn (Klevsand) 200 – 500 AD eller romersk järnålder (Fossum 2007) Revsund sn 400 – 550 AD
De jämtländska insjögravarna liksom de närmare belägna inom Gävleborgs län, inom Medelpad och enstaka liknande eller på annat sätt relevanta fynd i Ångermanland samt eventuellt annat i sydligaste Lappland kommer att tas upp till behandling i någon av de kommande artiklarna. Mjälleborgen är lite för samtida med händelserna i söder för att det ska kunna avfärdas att dess byggande har samband med sydursamernas migration.
Insjögravar i Norge. Mönstret med insjögravar fortsätter in i Norge, främst i Hedmark och Oppland. Detta kommer vi ej att ha möjlighet att arbeta vidare med i den här artikelserien; men hoppas kunna få återkomma till denna mycket spännande problematik i andra sammanhang!
Bilden: Hedmark och Oppland fylken. Via NRK.
Tidiga lånord till sydursamiskan Exempel på tidiga lånord från urnordiska och proto-skandinaviska och des datering, via Piha (2020) Saajve 200-600 AD = Helig, kopplas till fångstmarksgravar. Aajmoe 200- AD = andra världen, andra sidan (egentligen ”de dödas kungarike”) Aassjoe (osäker datering) = ässja Aernie (osäker datering) = härd. Via urnordiskan Jaemedh (200- AD) är ett urfinsk arvord som betyder ”att dö”. Det avviker från det uralistiska mönstret. Heikkilä (2014) har med hjälp av ett ord vid yttersta sydvästra finländska kusten fastslagit att (sydur- *) samerna (* Utgår vi från, analogt med Piha 2020) ännu bebodde trakten kring nuvarande Nystad ännu 650 AD.
Odaterade lånord Bïerne, beere = björn från protoskandinaviska bernu. Duvrie = björn från Urgermanska deuza, jfr fornnordiska dýr. Härutöver kan nämna öarna benömnda Sållen, Sollen, ett fornbaltiskt ord som sydursamisktalarna av allt att döma hade med sig och avsatte på Dalarnas öar samt i Amungen och på andra håll i södra Norrland och Svealand.
Religiösa företeelser och kosmologi Det finns stor anledning att antaga, att en hel del av skogsfolken tillika de ”ursprungliga” sydursamisktalarna kom att anamma Högomsrikets dominerande religion, asatron. Uttrymmet och tiden medger blott ett par exempel på etymologiska beröringspunkter, även här via lånord:
Bïegkeolmaj (äldre ortografi?) = Vindmannen, en gudom Maanoe = måne, via proto-skandinaviska (PS) Raavke = uppenbarelse, spöke (jfr PS drauga, draugaR) Bissie = helig ev. via protogermanska wixa (kan också ha vesturalisk anknytning)
Naturligtvis är det oerhört intressant att försöka följa en tes om assimilation och ackulturering såpass tidigt i historien. Vår utgångspunkt för det här arbetet är ju just att samer och protosamer levt under, i och intill en mängd olika statsbildningar (samt embryonala stater) i tidigare historiska och förhistoriska epoker, i sin tur en följd av vårt projekt Bottniska samer.
Vi hoppas få möjlighet att diskutera dessa senare aspekter vidare framöver. Fortsättning följer!
Peter Ericson, Helsingfors 31 januari 2021 (red 14 mars 2021 och 1 jan 2023)
Talassokrati (av grekiska Θαλασσο-κρατία) betyder havsherravälde och betecknar en stat som primärt består av besittningar som förbinds genom sjöfart. Beteckningen kan också användas om en sjömakt, som besitter överhögheten över ett havsområde, kommersiellt eller militärt.
Vad är talassokratier och vilka sådana har vi haft i Norden?
Först definitionerna – lånar wikipedias
A thalassocracy or thalattocracy sometimes also maritime empire, is a state with primarily maritime realms, an empire at sea, or a seaborne empire. Traditional thalassocracies seldom dominate interiors, even in their home territories.
Och på svenska
Talassokrati (av grekiska Θαλασσο-κρατία) betyder havsherravälde och betecknar en stat som primärt består av besittningar som förbinds genom sjöfart. Beteckningen kan också användas om en sjömakt, som besitter överhögheten över ett havsområde, kommersiellt eller militärt.
Alltså havsriken. Och här talar vi om innanhavsriken .
Vilka har funnits i Norden? Danmark, Stormaktstida Sverige (och även perioder med Sverige-Finland), samt överstatliga organiserade samfund och ordnar såsom Hansan och Vitaliebröderna. Delvis Sovjetunionen
Vilka fler ”riken” skulle vi kunna räkna med? Kvänerna och Högomriket ska i perioder ha kunnat spänt över innanhavet – i bägge fallen pekar det mesta på det. Vad med Sápmi? Vi låter frågan bero till sista delen.
Internationellt räknar man t ex fenicierna men även romarna i någon mån (”Mare Nostrum” betyder ju ”vårt hav”); men också (även det i viss mån) Abbasidkalifatet mellan 700- och 1200-talen. Därutöver minoerna, Aten och kanske det mest arketypiska av dom alla: Storbritannien i sina mest imperialistiska dagar. Samt naturligtvis Spanien och Portugal och även Nederländerna – ja närmast alla kolonialistmakter.
/
Vilka talassokratier har funnits i Norden? Danmark, Stormaktstida Sverige— samt — Hansan och Vitaliebröderna. Delvis Sovjetunionen.
Vilka fler ”riken” skulle vi kunna räkna med? Kvänerna och Högomriket ska i perioder ha kunnat spänt över innanhavet – i bägge fallen pekar det mesta på det. Vad med Sápmi?
———-
NÄSTA GÅNG (originalplanen), i nästa artikel: Samspel och konflikt över Bottenhavet Högom mellan Ödmården, Frösön och Gene: Regionala och större krig, trälar. Fornborgar i folkvandringstid Hotande epidemier TINGET samt handels- och maktcentra på HÖGOM Ceremonier, elit och undersåtar. Sydursamiskatalande, järnproducerande fångstfolk och bönder – om deras status i Högomriket Lånord i sydursamiskan före och efter Högoms storhetstid
Kommande gånger: Ceremonier i ett förkristet Norden. Sociala, sociokulturella och sociolingvistiska processer. Metoder och diskussion om etik, estetik och etnicitet. Slutdiskussion! Försök till falsifiering. Svar på nya frågor, som uppstått. Tidigt konflikterande religioner eller synkretism?
Allt sedan jag för allra första gången arbetade i Hälsingland, i påskatid år 2000 i Bollnäs – där jag förevisades en sejte – har jag fascinerats av Bollnäs samiska historia.
Tiden känns nu mogen att summera en del.
1. Kustskogssamiska epoken ca 1600-1800, fjällsamiska 1600-1900, sockenlapparna 1740-1900
Samerna är många. Man kan se trakten Segersta-Hanebo-Skog-Söderala-Harmånger-Ockelbo som en enhet.
Perioder med kustskogssamisknäring samt den huvudsakligen fjällsamiska (som förvisso av allt att döma lär ha börjat allra senast på 1600-talet) perioden.
De olika fördrivningsförsöken gentemot samerna måste räknas in i all historieskrivning här.
I den angivna trakten rör sig närmare ett hundratal vuxna samer mellan 1721 och 1729. Det finns en uppgift om att Segersta år 1699 ska ha emottagit en större omgång samer från ”Wemelands Dahl”, dvs Dalsland. Det är ju förvisso en fantastieggande tanke och hade varit en bra förklaring till de förvånansvärda mängder med samer som faktiskt finns i området i tidigt 1700-tal. En något mer prosaisk förklaring skulle ju kunna vara de rätt väldokumenterade s k etniska rensningsförsök som drevs igenom av Kung Fredrik I inte minst 1727-29. Från 1735 syns samer åter gifta sig i Gästrikland och röra sig mellan Falun och Valbo.
Perioden från kring 1740 till ca 1900 domineras för samernas del de skriftliga källorna av kategorierna lappdrängar, lapp–pigor och sockenlappar. Fjällsamer synes i ministerialboks-materialet speciellt från ca 1810. Samer i socknar som Berg i södra Jämtland kan synes passerande.
Nedan excerpter ur ministerialböckerna.
Utdrag och källhänvisningar i nästa rapport.
SEGERSTA 1721 jan Jon Larssons barn.
Testes: John Hindrichsson, hu Margeta Jonsdotter
Clämet Jonsson, hu Gunilla Andersdotter
Anders Larsson; Malin Andersdotter;
Tomas Nilsson; Margeta Olsdotter;
Jon Larsson; hu Sigrid Jonsdotter
Mårtens Hindrichsson; Sigrid Erllandsdotter;
Håkan Olsson och pigan Helena Mårtensdotter
SEGERSTA 1721 april Jon Larssons son Lars Testes: John Hindrichsson, hu Marg. Swänsdotter (jfr Attmar 1715!) Clämet Jonsson o hu Gunilla Andersdotter
Pijgan Karin Clemetzdotter
SKOG 1725
Nils Hindrichsson (se Ovansjö 1735!) Karin Larsdotter son Nils
Testes: Siuhl Hindrichsson, Brita Larsdotter
SKOG 1726 Thure Mårtensson s Anders
Testes: Aron Andersson; Pär Aronsson samt piga Margeta Andersdotter (Se Ovansjö 1735)
SEGERSTA1729
SEGERSTA1737 Jon Mårtensson död
SKOG1742 Mårten Thuresson 30½ år död, synes vara Thure Ms son. December
HAMRÅNGE 1742 Lappman Lars Johnssons hustru (senare kommer många fler hamrångenoteringar)
HANEBO1752 Elias Mårtenssons dotter Sigrid, 2 år, död i koppor
Not: Torsåker och Ovansjö 1735-42 fem samiska vigslar på sju år.
SKOG 1756 Lars Nilsson dec; han noteras ett flertal tillfällen, bl a 1760 och 1770.
Han finns även i flera av husförhörslängder och har/får aldrig mer än ett vuxet eller stort barn. Hsn står varje gång i husförhörslängderna förtecknad på ”wid kyrkan”.
Platser: Hanebos sockenlappar bodde på Lilltjära från ca 1750-1819.
Gästgiveriet i Stråtjära tycks också ha haft samarbete
Det finns omskrivet hur samer övernattar i ett läger i Skog på väg från ”utställningsresor”.
Kustskogssamerna och sockenlapparna ter sig varandes ganska kända av fjällsamerna.
Källor här om utställmningstresor är dagsppress, som jag ska försöka söka igen till nästa rapport.
Det kan ibland vara ganska svårt – även för en rutinerad forskare – att skilja kustskogssamer från fjällsamer i detta område. Det kräver tid och att man följer vissa flyttlag och kartlägger årstiderna. Likaledes kan sjösamer och kustskogssamer bli ganska lösa i varandras kanter.
Årstidslägersamlingar finns och verkar flytta sig mellan norrra Västmanland, södra Dalarna, södra och norra Gästrikland. Nomadisering pågår under hela perioden; men under perioden kring 1790-1810 blir de flesta sockenlappar bofasta. Just Skogs sockenlapp får en strängare förordning än veterligen de flesta andra, varför han officiellt måste hålla sig ”wid Kyrckian”. Sedermera kommer såväl han som hans efterträdare ofta att röra sig åt Hamrånge.
De flesta av första generationens sockenlappar i regionen har genealogiska rötter i Dalarna. Föräldrar och andra släktingar syns ej sällan på visit.
Jacob Tidblad är en avskedad (sannolikt icke-samisk) soldat från Östervåla, som först träffar en samiska som följt med renarna på vinterbete; därefter flyttar han upp och gifter sig med en lokal samekvinna. Han tycks tjäna sockenlapp simultant åt Skog och Hanebo.
Mo och Ockelbo socknar har signifikant många samer och renar ca 1760-1790. En rättsprocess i Ockelbo-Hamrånge tingslag 1790 vittnar om en renhjord på över 400 djur i västra Ockelbo. Tidtals nyttjas bete i Ovansjö (vår/höst) och Valbo (vinter). Det senare upphör för en tid 1766; men flyttas istället söderut och norrut.
Ernst Moritz Arndt skriver om fjällsamer som jagar älg ned till Voxna socken
(källa och utdrag i nästa rapport). Arndt hade då besökt Ödmården och Skog innan, och hans skjutsbonde kom ifrån Skog.
Länsmuseet Gävleborg har en egen blog, varur vi citerar här (ons 25 nov 2015):
”Mellan Kilafors och Skog i södra Hälsingland finns en plats som kallas ”Finnlägret” Det är en lite speciell plats; en sandig platå inringad av två bergsknallar och två myrar. Det sägs att namnet kommer av att samer tidvis har bott här. Man kan förstå att detta varit en bra plats att bo på, med lavrik mark för renbete och flera kallkällor för vatten. I den pågående specialinventeringen i Skogs socken har vi flera gånger besökt Finnlägret och andra platser där det sägs att samer skall ha bott. Syftet har varit att försöka finna fysiska spår bakom de ortnamn och berättelser som kopplas till socknens samiska historia. Denna del av inventeringen har skett i samarbete med arkeologen Ewa Ljungdahl från Gaaltije, sydsamiskt kulturcentrum. Det har varit ett spännande, men också svårt, arbete att försöka reda ut vilka av de otydliga och svårtolkade lämningarna som faktiskt indikerar samisk bosättning. Det handlar om att försöka få upp ögonen för lämningar som vi vet finns där, men som vi ännu inte lärt oss hitta. Men nu har satsningen börjat ge resultat — ”
Följer upp Länsmuseets resultat; tittar på årstidslägren och på frågan hur Dalarnas samer och Hälsinglands är kopplade till varandra.
Foto: Jörgen Heikki, SR/Sameradion.
Marts Blomkvist från Iste, norr om Bollnäs samt Maria Björck och Bo Ulfhielm, antikvarier och arkeologer från Länsmuseet Gävleborg.
KARIN STRÖMBERG var en folkbildningsivrare från Sundsvall som engagerade sig förhållandevis intensivt i samerna historia. Hon skrev en uppsats 1984 för Phebe Fjelllström, på Etnologiska institutionen vid Umeå universitet.
Jag återkommer till uppsatsen. Den innehåller en hel del om vintervistelser och förhållandet mellan kustbygderna s k bofasta och samerna som kom om vintern.
Karins metod att spåra renskötsel i ministerialböcker/kyrkobokföring har influerat mig mycket! Återkommer även till detta specifikt.
1571Västmanland: Pål Lappe – Anna lappska, plus två andra renvaktare under Västerås Slott 1608Västerdalarna: Lima dombok, samer nämnda 1620Närke: Lappe Thomas i Sirsjön, Grythyttan. 1626 29 april Västmanland: Oluff Pärsson, tornesame, dömd för svartkonst i Västerås. 1632NärkeTrolldomsprocess Axbergs socken Närke 1632 2 maj Östergötland: Ebba Stensdotter, Vadstena rådhusrätt, från Torne lappmark, anklagad för trolleri. 1637 5 juli Värmland: Samer med renar i Liksåsen, Ölme vid Vänern 1643 8 sep Västmanland: Dingtuna, samiskt flyttlag 1650Närke: Dombok Askers härad vid Hjälmaren, same instämd 1660-70Värmland: Samer i Höljes, Dalby/Norra Finnskoga. Olika sägner plus ortnamn. 1668 Samiskt flyttlag Grythyttan, Domboken, Grythytte Tingslag 1670-1710-tal Samer i Dalarna, Västmanland och Gästrikland med södra Hälsingland (även i norra, men då är vi utanför området!) (socknarna Orsa; By; Garpenberg; Husby; Folkärna; Leksand; Skog; Torsåker; Ovansjö; Österfärnebo; Årsunda; Hedesunda; Valbo; Norberg; Hed; Västervåla; Riddarhyttan i Skinnskatteberg) nämnda.
1699: Samer från Dalsland nämns i Segersta, Häls. (uppg Jouni Tervalampi)
1710-talet: Många samer i södra Dalarna; nordvästra Uppland (Söderfors och Östervåla) och Gästrikland
1717 Sörmland: samer i Botkyrka Jöns Thomasson och Cecilia Andersdotter
Fler samer finns omnämnda under 14-15-1600-talen i Gävleborg, Västernorrland, Jämtland med Härjedalen och uppåt.
Kartan i Olaus Magnus Historia om de Nordiska folken 1555, Baselupplagan 1567.
SouthSaamiHistory 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.