Ur HELGE DAHLSTEDT Minnen och människor från Vilhelmina s 17 (delen om TT s 30-) i Tidskriften Västerbotten 1965 utgiven av Västerbottens läns museum.
LÄNK: https://www.vbm.se/wp-content/uploads/2017/09/1965.pdf
Som ung var Torkel en pigg och kvick lappojke, spänstig och härdad av arbetet med renhjorden, i fjällen på somrarna, nere i skogslandet i Anundsjö under vintrarna. Där besökte jag vid en hemresa under jullovet i skolan familjen i deras kåta på Seltjärnsmon, mellan Seltjärn och Pengsjö. Bekymmersamt kunde det nog ofta vara för lapparna i Västerbotten och Vilhelmina. Kring sekelskiftet blev svårigheterna olidliga. Utvecklingen hade gått fort i fjällen. Lappmarkerna hade befolkats ända upp i fjälldalarna med bofasta, trots att en odlingsgräns blivit fastställd ovan vilken odling och fast bebyggelse ej skulle tillåtas. Slåtterängar hade insynats åt de bofasta på myrarna nere i fjälldalarna, på stränderna längs åar och sjöar och ända upp mot kalfjällen vid trädgränsen (t. ex. mot Gitssjön]. Lapparna fick svårigheter med betesmarker för sina renhjordar. — Tyck du int ä hän lanne ä sä hövrigt å styggt, sä lappen kunne fo ha dä i fre för sej själv? frågade mig en gång marsfjällappen Sjul Jons, när vi gick tillsammans i blockterrängen vid Doinan under Marsfjällen.
Slitningar mellan bofasta och lappar var ej ovanliga vid sekelskiftet, vilket märktes på stämmorna i Fatmomakke. I Vilhelmina fanns många rediga lappar, som såg bekymmersamt på situationen. De började förstå att något måste göras, att de borde sluta sig samman och organisera sig för att kunna göra sin stämma hörd och få rättelse på missförhållandena. Men huru skulle detta gå till? Lapparna var relativt fåtaliga, bodde vitt spridda på vidsträckta områden från Härjedalen till Norrbotten. Långa avstånd och dåliga kommunikationer lade hinder i vägen för sammanslutning och samarbete. Förhållandena var också olika i skilda delar av det vidsträckta område, där de bodde och nomadiserade. Torkel Tomasson var en av dem, som förstod situationen. Han gick och funderade, grubblade på, hur 32 Samer i Fatmomakke 1903. Torkel Tomasson står mitt för kåtan som tredje fr v. Framför honom sitter Jonas Åren från Frostviken och längst t h står Mats och Jonas Borgström, den förre förf:s gudfar. Foto H. Dahlstedt. lapparna skulle göra sin stämma hörd för att kunna rätta till förhållandena. Alla deras tjänstemän, lappfogdar och lapptillsyningsmän, var svenskar, tillsatta genom länsstyrelsen och det svenska ”Lappväsendet”, som styrde och ställde med lapparna. Själva hade de inte möjlighet att få ett ord med i spelet. (forts)
Foto av bokomslag av Tomasson(postumt)-Lindin-Rydving 1988, dvs inte det som denna bloggtext handlar om.
Men TTs etnografiska verksamhet är klart intressant!
SouthSaamiHistory 