KUSTSKOGSSAMER, SJÖSAMER – Den samiska grupp (eller grupperna) som Carl von Linné mötte var ett- eller bäggedera av dessa grupper. Understundom – eller i vart fall vissa årstider – är det svårt att skilja dessa grupper åt; men sjösamerna håller sig till kusts och sällan mer än en-två mil in i landet – emedan kustskogssamerna
Sommartid samlas man nämligen i stora läger kring t ex Tynderö, Alnö, Njurunda, Gnarp, Hornslandet, Hudiksvall eller Enånger. Kustskogssamerna ser dock ut att bryta upp i september och dra sig uppåt höjderna åt Attmar och mot Stöde och vidare västerut.
Såväl sjösamer som kustskogssamer flyttade norrut allteftersom fisken gick till; men då kustskogssamerna tog sikte på södra Jämtland och Härjedalen via det vi ibland kallar Mottiland, dvs Medelpads södra finnskog, stannade sjösamerna någonstans utmed sträckan Norrfällsviken (andra flyttlag och -system fanns norrut; men jag har studerat de i södra länet och Hälsingland mest!)-Tynderö och vände åter söderut under vinterns lopp eller på vårsidan.
En del samer som syntes på 18-1900-talet i arkipelagen runt Klingerfjärden och Härnösand liksom högakustenvattnen hade blandnäring; en sorts livsstil som är svårfångad, men enslags multilevnadskonstnärer kunde man kalla dom. Inte sällan kvarstod innehav av skötesrenar emedan fiske förblev huvudsysslan, kanske visst gårdsbruk. Tillverkning av s k lappskor, korgar, tvagor och borstar var vanligt. Påhugg som sockenlapp kunde ske, men alltmer sällsynt efter ca 1850-60.
FJÄLLSAMER – Enligt Sverre Fjellheim flyttar man på helnomadiskt vis från 1600-talets första hälft. När de la Motraye utreder för sig om fjällsamernas vanor, ser flyttningarna till kusten ut att vara väletablerade i Sundsvall och nedre Ångermanälven. Det är år 1718. Vinterbete äger rum mellan november och april – helt beroende på typ av vinter. En god vinter kommer man inte ner till våra västernorrländska kuster förrän inemot slutet av januari, och vänder tillbaka västerut kring Tiburtius eller runt 14 april. Då har man ofta först betat av Åsele och /eller marknaderna i Sollefteå och Hammar; i Jämtland fanns också vintermarknader. De samer som flyttade från södra Jämtland och Härjedalen emot Hälsingland, nyttjade som regel marknaderna i Färila, Järvsö eller Knåda marknad i Ovanåker. Hela länet har använts till renbete.
Titeln lappdräng och lapp-piga syns ännu långt in på 1800-talet. Även om den ibland kan betyda en åldersbestämning; så är det oftast en indikation på att renskötsel bedrivs där personen antecknats. Små renhjordar vallas runtom i länet allehanda årstider till runt 1840; och den saken bör utredas närmre. Enstaka andra hjordar kan ha förekommit långt senare. till exempel hade Leonard Nilsson i Långudden, Bjärtrå en renhjord på 4-500 djur som han ska ha underhållit till någonstans i mitten av 1950-talet.
Nästa gång om egentliga skogssamer; s k ”sockenlappar”; samiska båtsmän, nybyggare och fabriksarbetare mm.
SouthSaamiHistory 