ENGLISH VERSION IN THE END after the Swedish!
COMPLEX, ADVANCED NORTH: Högom Realm, Southern Proto-Sámi, Finnaz, Iron Makers, Fur Hunters and Prosperity in Prosperous and Strained periods AD 150 – 600. An Independent Final part in a five piece blog series.
BIDRAG TILL MITTNORDENS ETNOFÖRHISTORIA, fristående avsnitt
Redigerad kl 22.00 finländsk tid 10 juni 2021
Hur ser Mittnordens folkliga sammansättning ut under järnåldern?
Vi önskade se närmre på det, och så har här skett i fem delar i en artikelserie som pågått alltsedan januari månad.
Vi har inga fixa svar; men några modeller som gärna får lyftas ut i ljuset. Viktigt: vi skiljer här på å ena sidan etnicitet, och å andra sidan (talare av ett eller flera) språk i sig. Vi ser generellt även att etniciteten ofta (men inte alltid) ter sig mindre viktig i äldre tider men att istället andra, lösare grupper av typ krigförande stammar och arkeologiska kulturer kan vara av väsentligt värde att känna till; vilka vi ju också tittat på i flera av de tidigare avsnitten. Vad vi kan ha som tumregel är också; att även om en etnisk grupp dyker upp i våra texter för 1500 år sedan, är chansen minimal att den är samma grupp som idag. Se vidare där Barth (1969), liksom Ingold (2000), som tar den s k operationella etnicitetssynen flera steg till.
Folkvandringstiden med kringliggande perioder – eller middle iron age – syns komplex i tid och rum, dess skepnad skiftande utmed vetenskapshistoriens gång; alltså med glidande början och slut, allt beroende på region i världen eller t o m Europa.
Jag har under det senaste halvåret för denna artikelserie studerat vårt folkvandringstida Mittnorden med omgivande regioner och epoker. Det väcker många nya frågor, men dagens forskning kan faktiskt även ge svar på frågor vi knappt ens visste att vi hade.
Kunskapen om klimatets inverkan har gjort snabba framsteg, inte minst baserat på klimatkurvorna erhållna från borrkärnor på Grönland – därtill språkhistoriska rön, historisk epidemiologi, politisk historia såväl som den kända etnohistorien – allt sammantaget backar upp intrycket av till synes stabila europeiska förhållanden under Pax Romana 27 BCE – 180 AD, såväl som den romerska järnålder som inträder, väl intill den hunniska epok, som tar vid ca 375 AD.
Migrationer av järnmakare
Enligt vad som idag börjar betraktas som konsensus har vi idag serier av sydursamisktalande migrationer strax innan slutet av Pax Romana, mest troligt med början runt 165-175 AD. Detta styrks i sin tur av lånord, arkeologiska fynd och en gemensam språkhistoria idag uppburen av ett påfallande konsensus inom studiefältet. Dessutom numera vidimerad av Minerva Piha (2018, 2020b, 2020c) och sist nu också av Hennius (2021, se citat nedan). Pesten, i samtida källor – eller snarare en smittkoppspandemi kallad den Antoninska pesten – grasserade mellan 165 och 181 AD.
Att såväl gravskicket i Finland som järnproduktionen i finländska insjödistriktet enligt asbestkeramikmodellen avtar samtidigt med den första vågens migration västerut tycks styrka det här resonemanget – liksom klimat- och pandemihistorien.
Denna pandemi (smittkopps- eller pestepidemi) började – exakt som dagens – i öst och rörde sig västerut. I sinom vid via bärnstensområdena i bl a nordöstra Polen (vattensystemet Vistulas avvattningsområde) och bärnstensrutterna och andra därtill sammanhängande rutter varutmed ett stort utbyte av människor, djur (samt annan levande materia) och gods ägde rum. Det här inbegrep även slavar (som var en handelsvara). Människor i södra Finland torde ha börjat utsättas för smittan senast 170 AD, mest troligt runt 166-168 AD (Strzelczyk 2013).
Runt 200 AD har vi ett antal lånord att luta oss emot; främst de från urnordiska till ursydsamiska (Piha 2020c). Dessutom finns proto-palaeo-europeiska ord, från en grupp, som redan bodde i det Sverige (ett klassiskt exempel är tjaetsie för vatten, men långt fler finns), som de nya migranterna glest men likafullt sakta och säkert (eller snarare ryckvis) koloniserade.
Sydursamisktalarna – talare av ett språk, inte en etnisk grupp
Observera att vi här talar om talar av ett språk, inte en etnisk grupp!
Vana vid att sedan århundraden ha bott vid Saimen (fordom Lapwesi) – där de hade utvecklat sin järntillverkning under lika lång tid, tenderade de till att finna liknande omgivningar att slå sig ned och producera järn i; vilka vanligtvis ser ut att ha varit vid sjöstränderna inom omfattande sjösystem. Sannolikt kunde man även här ta sig fram i klassiska protosamiska stockbåtar. Vi kan blott gissa var de allra första mötena mellan dessa palaeoeuropeisktalande finnaz eller proto-finnaz, fångstfolken å ena sidan och de sydursamisktalande järntillverkarna från Lakeland Finland (eller det som skulle komma att kallas södra Savolax) å den andra, men runt 180 AD bör vara en rimlig gissning; liksom västra Dalarna eller Ore som central allra tidigaste mötesarena. Intresset synes sedan långsamt förskjutas norrut mot Jämtland med eventuell omnejd.
Vad som därpå följer är av utomordentligt intresse; både det som sker inom ramen för Högomsriket (plus det som äger rum inom ramen för Helgöriket) och det som äger rum utanför det.
Fyra föreslagna migrationsvågor av sydursamisktalare
Av de fyra postulerade migrationsvågorna – ca 165-175 AD, 350-380 AD, 535-50 AD och 800 AD – synes bevisstyrkan i särklass starkast hos de bägge tidigare vågorna. De andra kan ha varit små, men indikationer talar starkt för 500-talets våg och för den yngsta vågen pläderar (åtminstone indirekt) Mikko Kalevi Heikkilä (2014). Fler vågor har föreslagits; bla under en obestämd och lite längre period under hunnernas tyranni.
Antalet
Vi har gjort några fiktiva beräkningar på möjliga antalet hushåll och individer för i förstone de främsta och säkraste migrationsperioderna och -vågorna. Det handlar absolut inte om några stora mängder människor. Om vi jämför med t ex mälarsträndernas bosättningsområde i det som skulle bli Västmanland (och placerar in dessa människor där), så skulle en sådan sydursamisktalande numerär inte påverka särdeles mycket, inte ens på folkvandringstid (eller Middle iron age). Däremot om vi ser kontext och folkgleshet i västra Dalarnas 100-tal AD, så hamnar vi i ett helt annat läge med dessa stabila, mobila enheter som med sitt kunnande och sitt material kommer in och rör om.
Etnicitet – ej (!) viktig (?)
Det som händer under åren närmast efter ankomsten/ankomsterna vid sådana migrationsomgångar, är att en järntillverkningsplats etableras, liksom boplatser. Vi menar preliminärt att sammansmältningen med den förutvarande fångstbefolkningen sannolikt är en tämligen snabb process. Det kan till och med hända att man bosätter sig invid – i enstaka fall kanske även inom – de förutvarandes (årstids-)lägerplatser. Den relativa frånvaron av gravar vid flera av järnframställningsplatserna låter antyda detta.
Så varför hävdar vi då att etniciteten inte är viktig? Nå, den är likväl – nu – viktig på så sätt att vi ska vara varse att det finns en väldig spännvidd på kulturell proveniens ifråga om de människor som är aktiva i Mittnordens järnålder, folkvandringstid och middle iron age. Men dessa grupper sinsemellan lär allrafrämst ha reagerat på dels samstämmighet eller kompatibilitet, dels på social status eller rang. Därtill nyttoaspekterna. Så här: Härskare eller jämlike? Slav eller fri? Och så: vilka kunnanden besitter den här människan eller gruppen? Etniciteten har i denna kontext knapt någon betydelse alls. Kanske möjligtvis språket. Vi vet – eller menar oss veta – vilket språk som länge blev förhärskande i inlandet: sydursamiskan. Svenskans föregångare sprider sig inifrån Högomsriket i förhållandevis långsam takt och sedan kommer dess rumsliga distribution att avta under de besvärliga åren efter ca 600 AD. Ungefär samtidigt stagnerar sydursamiskans spridning. Det beror främst på att det inte finns fler människor att sprida den till; och den tillfälligt tynande gruppen ”germaner” har redan sedan ganska länge etablerat sig såsom ur- eller fornnordisktalare (när det sker vet vi ej, men en rimlig utgångspunkt torde vara ca 100-200 AD, utgående från sydligare förhållanden). När vi sedan möter dessa grupper ett halvt millennium senare inemot vikingatidens senare del, har runskriften blivit en del av den någotsånär folkliga kunskapen och språket kommer sedermera att kallas fornsvenska (eller fornnorska); redan ganska olikt det som talades i slutet av Högomsrikets storhetstid (och vid pass ca 1000-1100 närmast oigenkännligt). Den gamla religionen har förvaltats; men är vid 1000-talets mitt i större delen av Mittnorden delvis övergiven. Vi ser kristna gravläggningar åtminstone tidigt på 800-talet i Björned, Torsåkers socken i Ådalen. Just här har förresten Leif Grundberg postulerat ett par skelettfynd med (via DNA) potentiellt samisk bakgrund (Grundberg etc, 2000) .
När vi nu talar om språk som samiska varieteter bör man nämna alla kända men utdöda sådana: av de kända vet vi av kemi– och gästrikesamiskan. Av de helt eller delvis fiktiva (i betydelsen inte fysiskt kända) har vi Lakeland– samt kajana eller Kainuu–samiskan. Lars-Gunnar Larsson undersökte under ett par decennier den gästrikesamiska som ibland kallats ”sockenlapparnas språk”: huruvida den överlevt från förslagsvis 270 AD till 1770 AD är väl högst osäkert – men naturligtvis en fantasieggande tanke. Larssons bok (2018): http://www.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A1166583&dswid=-8515.
Sjön hette tidigare Lapwesi. Saimen räknas som Finlands största sjö och ligger både i Savolax och Karelen.
Karta: https://climate-adapt.eea.europa.eu/
Insjögravarna och Norge
Insjö- eller fångstmarksgravarna i Sveriges och Norges inland synes vara en nära nog komplett indikation eller rentav förteckning över de miljöer där dels de sydursamisktalande järnmakarkännarna, dels fångstbefolkningen (sedermera pälsproducenterna), som talade ett palaeo-europeiskt språk, bedrev sina näringar och levde sina liv (och dels kan det alltså även handlar om gemensamma arenor och boplatser). Till detaljer om de norska distrikten (handlar främst – men inte bara – om Hedmark fylke) hoppas vi återkomma vi i en planerad bok.
Föreslagna centrala platser – några exempel (dessa publicerade vi i Del 2)
Platser baserade på Piha 2020, Wehlin 2020 där ej annat nämns)
Vindförberg, Ore socken (sn) 100 – 550 AD
Södra Getrygen, Alfta sn (Amungen) 410 – 30 AD
Hästnäset, Transtrands sn 400 – 550 AD
Olsbo, Horrmunden, Transtrand 500 AD
Finnäset, Venjan sn 100 – 400 AD
Hästudden, Rättvik 400 – 550 AD
Krankmårtenhögen, Storsjö sn Jämtland 200 BCE – 200 AD
Förutom Krankmårtenhögen noteras bl a i Jämtland dessa socknar för betydande fynd av insjögravar:
Rödö sn 1. Datering 445 – 662 AD
Rödö 2. 264/470/640 AD
Nyhem sn (Klevsand) 200 – 500 AD eller romersk järnålder (Fossum 2007)
Revsund sn 400 – 550 AD
Fornborgarna
Vi har inom ramen för projektet studerat även detta; men det för dessvärre för långt att gå djupt in i den delen; varför vi ber att få återkomma i andra sammanhang.
Åland – och andra inmarschvägar
De bägge tidigare här postulerade migrationsvågornas rutter västerut ser ut att huvudsakligen ha gått över Åland och Roslagen. I den mån senare vågor skett, kan de mer sannolikt ha gått via Sydösterbotten med Kyrodalen-Vörå-Korsholm/Vasa (Heikkilä 2014). Att följa sydursamisktalarnas väg till östersjö- eller bottenhavskusten och sedan vägen in i ”Sverige” ter sig som en mycket angelägen forskaruppgift. Den fortsätter vi med.
Vi citerar Hennius i dennes helt nya avhandling:
”In this respect the different Sámi language groups in Sweden, South Sámi and North Sámi,
reflect two different routes of spread for the Proto-Sámi languages, one above the Gulf of Bothnia
and one via Åland (Frog 2017: 40–41, for linguistic discussions see also Taavitsainen et al. 2007: 89–90 with references).”
Hennius 2021.
Såsom invånare i Högomsriket
Såsom invånare i Högomsriket med kringliggande småkunga-, -drottninga- eller -hövdingadömen (som Alir, Sunded och Mjälleborg/Frösön) torde i grunden de sydursamisktalande järnmakarna generellt ha varit högt uppburna entreprenörer. Initialt kring Mjälleborg kan skärmytslingar ha förekommit – men det är långtifrån givet; detta smårike, sedermera införlivat med Högom kan mycket väl också ha byggts upp just med tanke på järntillverkningen och den distribution och välmåga denna förde med sig. Vi vill se systemet med järn- och sedermera pälsproduktion/-distribution som en oskiljaktig och tämligen raffinerad del av Högomsrikets infra- och maktstruktur; men detta måste undersökas mycket närmare i flera år, i synnerhet detaljerna i t ex utbygdens dagliga liv. Om vi ställer frågorna klokt, kan svaren möjligtvis ge oss tydliga bilder av våra nationalstaters tidigaste embryonala faser och födelser.
Här hör ni författaren PE samtala med sonen, poddmakaren Oscar Matti, om mest just detta studiefält (samt om kolonialism): https://www.listennotes.com/podcasts/prata-om-det/18-peter-ericson-samernas-2s_-hSxMZzO/
”Såsom invånare i Högomsriket [—] torde [—] de sydursamisktalande järnmakarna generellt ha varit högt uppburna entreprenörer.” – ”Om vi ställer frågorna klokt, kan svaren möjligtvis ge oss tydliga bilder av våra nationalstaters embryonala faser och födelser.”
Slutord, epilog: Järnmakarlärarna som blev pälsjägaradepter?
Om vi hade kunnat ta en liten titt in på dessa människor en period ett par århundraden efter ovanstående, säg in i vendeltiden 600-tals senare del… Hur synes sammansmältandet mellan fångst- och järnfolket ditills ha förlöpt? Nå, sammansmältningsprocessen torde te sig i det närmaste fulländad. Andra kanske skulle mena att en assimilationsprocess in i bondesamhället var i full gång. Några av de nyare generationerna är nu bönder eller har gift in sig i sådana släkter, eller de har tagit upp nybyggen. Sammansmältande och assimileringar i de fornnordisktalande kretsarna är allmänt, numera merendels på frivillig basis och inte omgärdad av det kraftiga tvång och hot om våld som alltför ofta förelåg under Högomsrikets storhetsdagar.
Redan i 400-talets (AD) början sågs järnkommersen avta från Mittnordens horisont; av det allra mesta att döma åstadkoms detta ”hack” av de gamla släktingarna från Saimen som i slutet av 300-talet AD migrerade och lika snabbt etablerade sig (i sk Mellansverige eller ca Gästrikland-Dalecarlia- eventuellt Bergslagen-Värmland) som sina numera inbodda gamla landsmän och landskvinnor, och på samma vis lärde ut järntillverkning på effektivt vis.
En kärntrupp av de ursprungliga fångst- respektive järnfolket flyttade till fjälls när signalerna om ökat efterfrågan på pälsverk signalerades från kontinenten. Det här kan ha ägt rum redan på 400-talet, men definitivt slutfört och ett avläsbart faktum vid medio 600-talet.
Hur var det då med Högomshövdingen eller -kungen, vilket språk talade han?
Han talade fornnordiska (eller om vi föredrar termen fornskandinaviska).
Förstod han sydursamiska? Ja, samt palaeo-europeiska. Men det är bara vad jag tror!
Slutligen: vad hände med den protosamiska idenititeten? Svaret är både invecklat och enkelt. Protosamisk heter det för att det inte är en samisk identitet. Den går på vindlande vägar, försvaras och förstärks, uppbärs helt visst av de som talar dess språk och polariseras vid nya möten. När denna grupp trängs undan, torde identiteten markeras mer. Ännu vid Vivallen (ca 1000-1100 AD) ser vi en samiskhet som långtifrån är den som vi senare känner. Det är en komplex identitet, den mittnordiska.
Peter Ericson
Helsingfors
9 juni 2021
Källor denna del (slutlig källförteckning i kommande boken!)
Bärande arbeten
Bergstøl, Jostein. 2008. ”Samer i Østerdalen?” En studie av etnisitet i jernalderen og middelalderen i det nordøstre Hedmark. Oslo.
” 2004. ”Creoles in Iron Age Norway?” I: Archaeological Review from Cambridge 19 (2): Reconsidering
Ethnicity: Material Culture and Identity in the Past. Editors: Susanne E. Hakenbeck and Steven G. Matthews. Cambridge. November 2004
Grundberg, Leif (etc). 2000. ”Björned – benanalyser och kulturhistoriska tolkningar. Undersökningar kring en nordsvensk begravningsplats från tidig medeltid.” Av Leif Grundberg, Anders Götherström och Barbro Hårdin
Heikkilä, Mikko Kalevi. 2014. Bidrag till Fennoskandiens språkliga förhistoria i tid och rum (”Spatiotemporal Contributions to the Linguistic Prehistory of Fennoscandia”). Helsingfors universitet. Helsingfors.
Hennius, Andreas. 2021. Outlanders? Resource colonisation, raw material exploitation and networks in Middle Iron Age Sweden. Diss. Uppsala.
Piha, Minerva. 2020c. ”The South Saami in the North during the Iron Age. Linguistic-archaeological perspective
Doctoral Dissertation. Åbo universitet. Åbo.
” 2020b. ”Archaeological and lexical perspectives on South Saami indigenous religion” (2020) Monographs of the Archaeological Society of Finland.
” 2020a. –
” 2018. ”Combining Proto-Scandinavian loanword strata in South Saami with the Early Iron Age archaeological material of Jämtland and Dalarna” Finnisch-Ugrische Forschungen 2018 (64).
Strzelczyk, Jerzy. 2013. ”Visigothic Society of the 4th Century in the Light of The Passion of Saint Saba the Goth, p.
367–386 [orig. publ. in Eos LVXIII 68 (1980), 231–250]. In Eos: 2013. Poznań.
Further references: Tim Ingold The Perception of the Environment: Essays on Livelihood, Dwelling and Skill (2000),
Fredrik Barth ”Ethnic Groups and Boundaries” (1969).
—————————————————————-
ENGLISH SUMMARY flagga
COMPLEX, ADVANCED NORTH: Högom Realm, Southern Proto-Sámi, finnaz, iron makers, fur hunters and prosperity in prosperous and strained periods AD 150 – 600
How is Mid Nordic (or Mid-Fennoscandia’s, Central Fennoscandia’s) ”peoples’s stage” appearing during middle iron age?
We harboured a desire to take a closer look at this, which took place in a five piece article series running since January 2021. We have no definite or terminal answers, but we wish to shed light at some models. Important: we do distinct clearly between on one hand language and its speakers, and on the other the very ethnicities. We also see the ethnicities as of considerably less importance in ancient, prehistoric times. Archaeological cultures and other, looser groups (like i e battle tribes or bands) might be significant, which we also have seen in some of the article series parts. A rule of thumb might be: also if you encounter an ethnic group in an ancient pre-historic text, chances are next to none they were the same as now. For further reading here: Barth 1969 (or Ingold 2000, who pushes this, the so called operational view upon ethnicity, even further). THE M I G R A T I O N ERA - as well as middle iron age - has been complex and differentiated due to where in science history we are, and due to where in the world: thus a sliding shift of its rise and fall, and variation in time and space. It can also be said to have started already somewhat earlier than the usual 350-375-ish (as starting point) frameworks. But in general the mainly overall steadfast time lines are well motivated, since climatological records, linguistic history, historical epidemiology, political history as well as the known ethnic history basically support the notion of seemingly stable (or mainly continental) conditions during Pax Romana 27 BCE - 180 C.E, as well as the Roman Iron age which followed, at least until the Era of the Huns, which is 375 C.E. Weather and climate support it, in general. Politics also, mainly. We also want to state that for an English speaking audience we focus here on Middle iron age. Migration waves by iron craft tutors According to what currently is beginning to be considered consensus we can now sort out series of migration waves by proto-Sámi iron makers, just soo before the end of Pax Romana, most likely approx. 170-175 AD. This is in its turn shown by loan words, archaeological findings and common linguistic history - today carried up by a striking concensus within the field, and fairly recently described and proved by Minerva Piha (2020b, 2020c, 2018). Grave patterns as well as iron production with asbestos pottery (as well as the methods with boxes) seem to vanish simultaneously around 200 AD, which is more or less exactly when the first migration wave of proto-South Sámi speakers moving west. This strengthens, of course, also this reasoning. The plauge (in contemporaty sources, that is) - or rather smallpox pandemia - called Antonine Plauge raged between 165-166 AD and 181 AD. It followed the most common dramaturgy of plagues and pandemics and went from east (Mesopothamia) to west. Via Amber area (Vistula river water system) and Amber route and other connected trading routes a rich exchange of people, cattle (etc) and goods took place. This did include slaves as well. People in Southern Finland ought to have been contracted by 170 C.E at latest, more likely around 166-168 AD (Strzelczyk 2013). A situation where some might have tried to escape the pandemia might have occurred roughly at the same period. Alternatively that the "plagues" might have raged over and over, and the survivors started for fresh over"seas", on the other shore of Baltic/Bothnic Sea. In that other case we would have seen a migration wave in more like 168-169 AD from what we now know about pandemia patterns. Proto-Sámi speakers - talkers, not an ethnicity By the time we get to 200 AD we have quite a few loan words to lean us again; mainly those from Proto-Nordic to Southern Proto-Sámi. Another great chance to a substantial sub study field might be the very existence of words from a proto-Palao-European group (or groups), who already lived in the "Sweden", the new migrants slowly and sparsely colonized (a classical example is tjaetsie for water, but there are more examples). Being used to live by the vast inland lake of Saimen (formerly Lap wesi) - where they had developed iron production for several centuries, they normally found similar environments, most often empty or near empty, which was sea shores within large lake systems (in which one also most likely could manoeuvre in well-developed logboats). We can only guess where and when they first encountered the Finnaz or proto-Finnaz, the hunters-gatherers, but during the first years (180 AD?) might be a semi-qualified guess. Western Dalecarlia or Ore parish (Vindflrberg) in the same landscape and county appears as plausible crossroads. The mutual interest eventually moves northwards, towards Jämtland. What happens next is, naturally, in deed of a huge interest, bothe the processes that occur within Högom realm (as well as the possible occurance within Helgö realm) as well as what occur outside these realms. Four suggested migration waves of Southern Proto-Sámi Speakers By the four suggested migration waves – c 165-175 AD, 350-380 AD, 535-550 AD and 800 AD (all: circa) – the strength of proves seems most striking in the two oldest waves. The others might have been smaller, still indications point towards another, 6th century, wave of migration, and Heikkilä (2014) is claiming the youngest one. Further waves in between have been postulated, among them one chronologically uncertain yet longer during the tyrany of the Huns. Numbers We performed some fictional calculation operations of possible figures or households or family units (sïjth in modern Southern Sámi). One must stae that there are certainly not any huge number of people. Comparing to (i.e) the contemporary shores of Lake Mälaren and its already rich population (rich in numbers, that is), such a Proto-Southern Sámi migration would not cause many a revolutionary changes, not even by the middle iron age (perhaps economically, but for sure not speaking of social significance). But, looking at Western Dalecarlias 2nd century's later half, we do see a totally other precondition with those Saimen proto-Sámi speakers arriving with their knowledge and their material, stirring things up. Ethnicity – not (!) so important (?!) What takes place the years following the arrival by such migration waves, is that iron production locality/-ies is established, one or two most often. We suggest primarily that the merging of the two groups basically is a quick process. Sometimes it might even happen that the new settlement (or camp) is situated in the close surrounding of the older populations camps or settlement – even at times they might even move into the camps or build in the immediate neighbourhood. The apparent absence of graves close to the iron manufacturies seem to gossip about this. So why do we claim that ethnicity was not important? Well. It is indeed important. In the mind of the scholar, and should be, in the mind of anyone. We all need to know there is a vast range of culturan proveniences and proto-etnicities among the agents active in the Mid-Nordic middle iron age. But, then again, this groups when interacting would have reacted more on consensus and compatibility as well as social status or position in their proto-society. Add to that the utility, usefulness. Thus: Master or equal? Slave or free? And thus: What kind of skills do this human being or group possess? The ethnicity in itself earn scarcely any significance at all, Possibly ones language. We believe we know what language finally became ruling in the outback: the Proto-Southern Sámi. The proto-Swedish (or Proto-Nordic) is distributing from within the Högom realm and Mjälleborgen area in small advances, and from 5th century fairly slowly, to be close to frozen by 600 AD. Approximately simultaneously the Proto-Southern Sámi also do stagnate. That is mainly due to lack of people to receive it; and the momentarily decreasing group of Germanics, did already become established as Proto-Nordic speakers (when we do not know, but by 100-200 AD should be a reasonable starting point). When we, later, do bump into these groups again about half a millennium later, we can state that carving of Runes are a common knowledge and the language will eventually earn the title of Old Swedish (fornsvenska) – or Old Norse, if in Norway; already obviously not so similar to the old tongue. The old religion has been kept; but to a great extent already in Mid-1000s (11th century) abandoned. We do note Christian funerals at least in the earlier part of the 9th century in the parish of Torsåker (Björned). At this very spot Leif Grundberg once suggested, via DNA-results - there would have been some Sámi (?) skeleton findings (Grundberg etc, 2000). While on the subject of languages and Sámi varieties, one ought to mention all known yet extinct ones. Among the known, we have Kemi- and Gästrike Sámi. Among more or less fictional (at least in the physical comprehension) we have Lakeland-, and Kajana- or Kainuu Sámi. Professor emeritus (Fenno-Ugric languages) L-G Larsson did investigate - actually throughout almost two decades - the Gästrike Sámi variety which at times were called the tongue of the Parish Sámis. Whether is did survive during a 1 500 year long period is most uncertain, nevertheless a tempting thought. Larsson's book (2018): http://www.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A1166583&dswid=-8515. Lake graves and Norway The lake grave sites in the inland of Sweden and Norway seems to be a close to complete indication (or a ”manual”) of where to find environments where (i) the iron making tutors and the hunting-foraging (soon to be: fur producers) were to be found, and (ii) Where the hunting-foraging (soon to be: fur producers) population were to be found as well, and living their lives. We hope to be able to return on more details on the Norweigan provinces (Hedmark county in general, but also more land, around) in a upcoming book. Time has not been enough for involve this properly in the series. Postulated central places - previously published in Part 2) Based upon Piha 2020, Wehlin 2020 where nothing else is mentioned) Vindförberg, Ore socken (sn) 100 – 550 AD Södra Getrygen, Alfta sn (Amungen) 410 – 30 AD Hästnäset, Transtrands sn 400 – 550 AD Olsbo, Horrmunden, Transtrand 500 AD Finnäset, Venjan sn 100 – 400 AD Hästudden, Rättvik 400 – 550 AD Krankmårtenhögen, Storsjö sn Jämtland 200 BCE – 200 AD Förutom Krankmårtenhögen noteras bl a i Jämtland dessa socknar för betydande fynd av insjögravar: Besides Krankmårtenhögen following parioshes (in i.e Jämtland) are noted for lake grav findings: Rödö sn 1. Datering 445 – 662 AD Rödö 2. 264/470/640 AD Nyhem sn (Klevsand) 200 – 500 AD eller romersk järnålder (Fossum 2007) Revsund sn 400 – 550 AD Hill forts We have actually been studying this field too, but in this context it leads us astray, so we need to ask the reader for patience, in order for us to return later with this field.
Photo: Riksantikvarieämbetet (Raä) Sweden / Göran Stolpe, CC-BY 2.5. Photo year: 1964. Webb link to
picture source: https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%A5ngstmarksgrav#/media/Fil:Krankmarten_1964.jpg
Åland – and other migration routes
The both, above, postulated migration waves westwards seem to mainly have gione via Åland and Roslagen. In the case we have actual later waves, they tend to be placed further norths and over the Quark via Kyro Valley-Vörå-Korsholm/Vaasa (Heikkilä 2014). A truly urgent scholarly duty would be to identify the tracks and the routes. We will also continue with this.
We are quoting Swedish Archaeologist Hennius in his crisp new dissertation:
”It is a complex identity, the Mid Nordic one”
Epilogue, final words: The Iron making tutors who became fur hunting pupils?
If we could take a sneak peak into a time a few centuries after the merging of ths described two groups, the foragers and the iron makers, let’s say somewhere 650-675 AD; the process of blending together would apparently be close to completed. And the old groups would thus be less or unrecognizable; new farmers, settlers sprung out off these groups and also merging with the Germanic-speaking circles were to be seen everywhere, after some slow years in the early part of the 600s. Already in the 5th century some delays due to changing of trading routes etc made the (old) ”uralic iron” less commercially running down south (Gästrikland-Dalecarlia- maybe Bergslagen-Värmland); but that seemed to have been depending of other Uralic migration wave in the second migration, when they had their production started and trading channels well going. A core of the Uralic group did eventually move together with the Palaeo-speakers up to the mountains when the signals of demand for furs from the continent via Southern Norway and Central Sweden reached them; this process might already have started in the midst of the 5th century. By the end of the 7th century their common fur production were in full bloom.
Well, what about the Chieftain in Högom? What did he speak?
He spoke proto-Nordic. Did he understand Southern Proto-Sámi? Yes, and Palaeo-European.
But this is only my idea.
And finally: What happened to the Proto-Sámi identity?
The answer to that is intricate as well as basically simple. Proto-Sámi is a label that tells us it is not Sámi per se.
This identity is walking winding roads, is weakened and strengthened, carried by those speaking the old language and gets polarized in new encounters and threats. When this groups is pushed aside, identity is emphasized. Even as late as at the very Vivallen (about AD 1000-1100) we still behold a Sáminess even fairly well far away from the one we do know. It is a complex identity, the Mid Nordic one.
Peter Ericson
Helsingfors (Helsinki)
June, 9. 2021
SouthSaamiHistory 
