de Maupertuis 1735-36. Gradmätningsexpeditionen: återfärden. Del V: VI

”Återfärden tog ännu längre tid. Eftersom det medförda renlavsförrådet var helt uppätet måste renarna ideligen stanna och söka föda. När snön är lös, vilket är fallet ända fram till vårens inbrott, kan renen själv, trots djup snö, på ett ögonblick gräva sig en grop med fötterna och sopa undan snön åt alla håll så att den når ned till renlaven på marken. Det påstås att renarna har en särskild instinkt som gör att de ofelbart kan spåra renlaven under snön och att de aldrig missar var de skall gräva sin grop, men snöförhållandena nu hindrade mig att kontrollera om detta var sant eller inte.” ”Så snart snöytan smälts av solens varma strålar kommer frosten, som nu var fallet, och fryser till ytan så att skare bildas. Den kan bli så stark att den bär människor, renar och till och med hästar, men blir den så stark är det omöjligt för renarna att ta sig igenom varför lapparna måste bryta upp skaren. Denna tjänst tycks vara det enda lapparna behöver göra för sina renar som lön för all den nytta de har av dem.” Renens betydelse för samerna är enligt Maupertuis värd ett omnämnande. Renen är ett slags hjortdjur med grenig hornkrona i pannan. ”Dessa djur syns av naturen vara avsedda att fylla lapparnas alla behov; de är deras hästar, kor och får. Man binder renen vid en liten båt kallad pulka som är spetsig i fören för att kunna dras genom snön. I detta fordon kan man hälft sittande, hälft liggande få sig en snabb färd förutsatt att man inte är rädd, inte kantrar eller blir avstjälpt i en snödriva.” ”Renens kött är läckert att äta antingen färskt eller torkat. Mjölken har visserligen en bitter smak men är lika fet som grädde från komjölk. Den kan hållas frusen lång tid och används av lapparna till att göra ost vilken emellertid skulle vara smakligare om den tillreddes med mera omsorg och renlighet.” ”Av renens skinn kan alla slags kläder tillverkas. Kalvskinnen med gulaktigt, något knollrigt hår ger ett särskilt mjukt skinn som i Finland används som klädfoder. På något äldre renar är hårremmen brunaktig. Därav tillverkar man de rockar som över hela Europa är kända under benämningen lapmudes. De bärs med håret utåt och är mycket lätta och varma klädesplagg. Renhud från gamla renar bereds som skinn från kronhjort eller dovhjort och används för tillverkning av de vackraste handskar, de finaste västar och de prydligaste bälten. Lapparna tar vidare reda på renarnas senor och tarmar som de tvinnar till den enda slags tråd de använder. Slutligen, för att få användning av allt, offrar de renhornen till sina Gudar.” ”Återkomna till Pellika efter mycken möda, köld och ängslan lämnade vi kvarteret tidigt på morgonen den 13 april och anlände till Kengis vid 9-tiden. Fastän bruket syntes vara i ett bedrövligt skick är det genom sin järntillverkning välkänt. Malmen körs eller snarare dras dit vintertid med renforor från gruvorna i Junesuando och Szvappazvara. Smedjorna är bara i drift en liten del av året; vintertid hindrar isen vattenhjulen att driva bälgar och hammare.”

Pierre-Louis Moreau de Maupertuis (født 17. juli 1698 i Saint-Malo, død 27. juli 1759 i Basel)