Smakprov ur ”Bottniska samer” , min kommande bok (I/III) (a ”work in progess”)

Bottniska samer – från St. Petersburg till Kolmården.
Samiska spår, avtryck och boplatser i havsnära trakter

Av Peter Ericson (redigerat 20 januari 2019)
(förhandsbeställningar på boken på fb-sidan southsaamihistory kommer att erbjudas; samt inom kort på en egen hemsida.
Serien kan också läsa avsnittsvis i Saepmie Times, del 1 ute inom kort!)

Vi hade kunnat börja på Karelska näset, numera i Ryssland, i Lapausei, dvs Lappvattnet, eller kring Lappeenranta i sydostligaste Finland, i de trakter samer skattade runt 1540 eller varför inte vid det Katinala gods varunder skattande tavastesamer låg år 1390. Men nu handlade det dels om kusten, och dels har vi alltså högre beviskrav på boplatser än enkom toponymer om än aldrig så många.

Så vi inleder alltså vår i huvudsak rapsodiska genomgång lite försiktigt i forna Österbottens län; det (bildade 1634) som delades i Uleåborgs respektive Vasa län år 1775.

Vi startar med Hailuoto, dvs Carlön (idag Karlön). Den samiska sijte som bodde där med sina tidtals minst 400 renar omskrevs av exempellöst många sinsemellan oberoende källor, finländska geografer inte minst och svenska 1776-1795, ex Hushållningssällskapet och Geografisk årsbok. Ön ligger alltså utanför Oulu = Uleåborg, som f ö har ett namn som vanligen kopplas till äldre samisk och ska betyda våt- eller sankmark, möligen ett med det fornnorrländska og besläktat ord. Lite längre norrut omkring Kemi – på svenska tiden kallat Chimeå – samt enligt samtida dagspress s k ”elf-lappar”, dvs älvsamer utmed huvudvattensystemet. 1880 (t ex) omtalas samer med renhjord på vinterbete nära Kemi stad.

En 716 år gammal toponym vid södra österbottenskusten – som sedermera låg till grund för den historiskt intakta staden Kristinestad – väcker stort intresse, nämnd i förbigående i ett brev skrivet av Birger Magnusson, Birger Jarls sonson; nämligen den gamla storsocknen Lappfjärd. Kombinationen etnonymen lapp och sund/sand/vik/fjärd är högst frekvent. Den här är dessutom oerhört gammal.

Likafullt är toponymerna, terräng- och platsnamnen av oerhört stort intresse. Varje kartblad i svenska delen av Österbotten röjer uppenbara såväl lapp-namn (oftast) som ren-namn (ibland). Denna företeelse är utan minsta tvivel starkast vid kusten och ute på öarna. Några exempel:

Esse: Lappfors, Nederlappfors, Överlappfors 
Lappfjärd: Lappfjärd 
Lappo: Lappo 

Då ska vi också notera att detta uteslutande handlar om finlandssvenska bebyggelsenamn, som det kallas. De finskspråkiga är ej medtagna, det är inte alltid dessa toponymer sammanfaller. Minst tiotalet fler sådana namn finns i Österbotten, främst på sjökorten: SLS har inte tillnärmelsevis fått med alla.

S k ”lapp”-toponymer kommunvis – en kort jämförelse över Kvarken och Bottenhavet/Östersjön

Jämför vi med Åland, det mellannorrländska kustlandet eller Roslagen är antalet lapp-namn till synes koncentrerat störst i Nykarleby och Vörå kommuner, tätt följt av Kristinestad. Sedan om vi ser på Norrtälje, Östhammar, Stockholm och Haninge kommuner så har dessa var för sig sina sådana koncentrat av namn. Exempel på sådana har vi bland annat där kring Ornö, Saltsjöbaden/Värmdö, Häverö och Forsmark – emedan Södertörn bör undersökas närmare, liksom Mälaröarna.
Dock finns det alltid felkällor här; man må komma ihgågatt en närstudie av sjökort, Ekonomiska kartan etc samt, naturligtvis, samtal med initierade informanter valigtvis ger ett mer omfattande resultat än att bara titta i ortnamnsregistret eller dess finländska/finlandssvenska motsvarighet. Samtidigt håller vi i minnet att finska namn här ej medtagits. Å andra sidan dominerar de finlandssvenska namnen kraftigt i de specifika kusttrakter vi undersökt. Troligen skulle en djupgående undersökning av södra Finland komma att ge en kraftig uppräkning av namn där.
Fokus är är alltså främst på havsanknutna toponymer. Hudiksvalls kommun ligger i södra Norrland men inte minst med Hornlandet finns ett antal sådana havsnära eller -anknutna namn inom den kommunen. Umeå har några på Holmöarna. Fortfarande talande kommunvis har Kramfors genom Nordingrå och Vibyggerå en rad sådana namn- Örnsköldsviks ligger generellt lite längre in. Nordmaling har flera havsanknutna lapp-toponymer belagda på 1700-talet. Tynderö i Timrå [ — ] 
Lappfjärd, dvs Kristinestad (olika varianter över tid)
Äldre belägg Årtal

Michæl de Lappafærd 1303

Lappfierd  1442

Lappafierd-(h)aby 1492 – 1494

Lappfiell soken  1508

Lappefierdin  1514

Lapferby  1546

Lappfierd  1552

Nu skulle vi inte gå ner till södra Finland, men om vi gjort det kan vi konstatera följande välbelagda och etablerade toponymer i Nyland längst i söder (vi norera avsaknaden att Lappvik, nog kanske för att främst numera är känt under namnet Lapinlahti):

Tenala: Lappvik 
Kyrkslätt: Lappböle
Helsinge: Lappböle 
Pernå: Lappnor, Lappnor
Lappträsk: Lappträsk, 
Strömfors: Lappom

Dessutom skulle såväl Oulu-namnet som Kott- (kott äldre svenska nominiativ för kåta, jfr. kottor (pl.) kunna skvallra om form samisk aktivitet. Mer forskning efterlyses! n

Källa här som ovan är http://bebyggelsenamn.sls.fi/ vilket lika lite som svenska motsvarigheter är heltäckande. Exempelvis finns dussintals fler namn i Österbotten än vad som anges.
Vi erinras oss dock bruksskolan för samer, kungliga renskötare i Korsholm och den allom citerade sägnen eller traditionen om att samer länge bebode Österbotten, även dess kustland. Se artikel på anna plats i detta nummer. Vi bör hålla i minnet att Österbotten-begreppet skiftat starkt över tid.

Norrbotten – Bottenviken

Kl. 10 d[en] 15. [Augusti] reste vi in til Lule-Nystad. Staden ligger väl, på en half ö, mot söder (är) af öpna skärgården – sunnanväder gör der hamnen osäker, men så mycket säkrare är han på norr, hit seglas förbi landt udden. flere fartyg lågo der. Til det yttre såg han något sämre ut än Torneå – til välmågan skal vara bättre, största handel med bräder och tjära. Vi voro som hastigast inne hos Borgm[ästare] Bergström. Kyrkan stod under bygnad, sacristig[an] vid främr[e] ändgafv[eln] med Predikstolen öfver altaret, emellan sacrist[iga]n och öfverrumet och kyrkan voro tilärnade fenster. Assessor Langes hus och gård låg väl – hade ett litet bygt castell – färgat – af trä, til Lusthus. 51 Vid hemres[an] [mot Lule Gammelstad/PE] sågo vi 2ne Lappkåtor – der ingen ting syntes, utom fattigdom. Fingo der traktera oss med åckerbär. Desse lappar försörgde sig (med tiggande) bärplockande, korgar etc. Hade intet haft renar. Dagen – liksom den förra, vacker, strödda moln på himmelen. Kyrkan i Lule g[amme]lstad är stor, med 7 läktare. Altartaflan kostbar. liknar Strängnäs altartafla. Gäddvik Kl. 5. Lule älf öfverfors – Hon kan ej stängas med Laxpata som Torne, för sitt djup. En stor bro och ny rät väg är anlagd. nära Ersnäs, ginande öfver en hafsvik. – För Regnet lågo vi om natt i Ersnäs.
Samuel Liljeblad ”DIARIUM för en Lappsk Resa Anträdd d. 29 maji 1788”  URKUNDEN NR 15 Källserie utg. av Forskningsarkivet vid Umeå Universitet Red. Karin Snellman. Vi noterar att ännu 1788 man kunde kalla nuvarande Luelå för Lule Nystad.

Vissa orter urskiljer sig starkt genom århundraden och bland de, speciellt kustnära eller rena öar, vill vi nämna Hvitå i Råneå, Andersön, Brändö, Persö, Kallax.

Några platser och i förekommande fall tider och proveniens där samer noterats för aktivitet utmed norrbottenskusten eller nedre områdena i historisk tid: Nederluleå (sn)1730, Bensbyn, Luleheden, Svartlåskogen, Lule stad, sjösamer (dito) 1708, Rödingträsk i Överluleå socken (sn) 1857, Gammelstaden 1709,  —-  [ — ]

Andra platser av betydelse är exempelvis Vojakkala, birkarlasätet; Seskarö, utskeppningsplats för kronans renar och Medlerstein, bruket, vartill en enorm mängd samer var kopplade som s k hållappar, vars renhjordar i sin helhet framdrevs eller -odlades för att möta järnbrukets behov. Enligt Linné var Medlercreutz en man som samlade pengar. Givetvis är Norrbotten – såväl länet som landskapet – exempellöst fullt med samiska boställen, i tusental. Också efter kusten kan kända och indikerade boställen i arkiven mätas i minst hundratal. Platser som både varit trivselland och boplatser är t ex Brändön, Kallax, Hindersön och Persön. Mer i kommande nr.

 

Sträckan Skellefteå-Umeå
Detta område ägnar vi mer uppmärksamhet i något av de kommande numren.
Bureå 11:1 är en samisk härd som vi vill nämna, den ligger i det område som hävdats vara men ej bevisats såsom kloster. Björngraven utåt Bjuröklubb bör ju ävenledes nämnas.

Några samiska platser i urval mellan Umeå och Sundsvall

Umeområdet är inte så systematiskt genomsökt som man skulle önska, även om vissa insatser tycks ha gjorts i samband med kulturhuvudstadsåret. Väldigt många av de tidiga kustsamerna tenderade att samlas sig kring Ön. Andra anhopningar av aktivitetsområden finns mellan Klockarbäcken och Umedalen. Populära vinterbeten har genom århundradena visat sig dels i Piparböle-Hissjön, dels i Ersmark men även i mindre avgränsade områden, inte minst ute vid Skeppsvik för tusentals renar kunde beta under vintrarna på 1870-talet. I gamla dagar gick man gärna över isen vid Holmsund mot Obbola. Holmöarna bör nämnas; här har samisk aktivitet varit legio.
En gammal etablerad flyttväg över Klabböle-Stöcksjö (ibland vidare ut till Holmöarna) stängdes av i samband med det gigantiska vattenkraftverkbygget Stornorrfors på 1940-talet.

Vännäs

Pengsjö 1870 samt Örsbäck med Mandamor och ”gammlappan’ ”
Om detta intressanta komplex av händelser, människor och platser har vi uppehållit oss (PE) i en artikel i Christer Westerdahls bok Sydsamer (2008); som en följd av ett mångårigt arbete i Nordmalingsprocessen och detta som ett centralt inslag i denna. Materialet härrör till stor del från Nybyggarmuseet i Pengsjö och Tycho Nymans penna. Släkten Nyman räknar sitt lokala ursprung från en soldat J. Nyman, som avled tidigt och lämnade änkan med torpet och fem barn. För att hon skulle slippa bli bostadslös och runierad borgade samerna från Tärna för henne och en flera generationer lång samarbetshistoria inleddes. T. Nymans farmor lekte med samebarnen och lärde sig samiska ute på Örsbäcksheden vid ungefär samma tid, de intensiva vinterbetesperioderna på 1860-talet (paralleller har omtalats bl a i Sättna, medelpad – men åter andra exempel finns). Som motprestation för borgen fick änkan Nyman ta hand om ett antal äldre samer som inte orkade följa med tillbaka upp på vårarna. Mer om detta i andra sammanhang och i Sydsamer.
Samtidigt med mina arkivfynd i den spännande bevislådan undertecknad ”ärvde” i angivet sedvanemål – och tidigare – hade Henrik Omma med familj spelat in videofilm vid sina besök ui den gård som de i Vapsten sameby kallade Slaktar Nymans gård. Som man besökt under ett försvinnande stort antal generationer, alltmerdan huvudvinterbetet låg nedströms utmed Torrböles och Örsbäcks lavhedar.
En mycket intressant aspekt i sammanhanget är att Pengsjö av språkvetare anses vara samiskt i etnonymin (vilket ju torde kunna tala för långt äldre samiska samband än det 1870 som Nyman-historien tar sin rot i ); nämligen Bienjjiejaure = Hundsjön.
Nordmaling präglades länge, under hela rättsprocessen (sedvanemålet i Nordmaling; även kallat Nordmalingsmålet 1997-2011 av den döda hand sådana processer ofta lägger över ny forskning som inte syftar till ren bevisföring. Detsamma gäller i hög grad Hörnefors och Bjurholm [ — ]

 

 

Fullständiga bildtexter i sista delen. Sjösamen heter Ivar Samuelsen och hör till ”nordnorska stammen!”. Foto av Bonaparte 1884, Wikimedia Commons.
Samegruppen är från Ulvöhamn 1890.

Liksom till närmast nedanstående socknar återkommer vi till Nordmaling i kommande avsnitt; men vill ändå nämna ett mycket signifikant område med flera olika boplatslägen nämnda: Ava-Aspeå med Hemörssundet och Drivan. I angränsande trakter som Rönnholm och Saluböle —— [ — ]
En oerhört intressant företeelse är den sjösamiska historia som skymtar fram i de tidiga toponymerna känd senast från ca 1780; och som lär kunna fylla ut Sveriges sjösamiska historia mellan Umeå och Höga kusten.

Botniabanans arkeologiska undersökningar, som vi planerade tillsammans med Raä
Dock bör nämnas den för tiden oväntade rikedomen av samiska kustlämningar som följde på den första upptäckten vis Lill-Mosjö i Banafjäl, Grundsunda i samband med Botniabanans arkeologiska undersökningar. På den följde snabbt andra härdar och flera i angränsande Tävra, Arnäs. Därtill ett par år senare i Nätra på Bjästamon, fler härdar. Sedermera tillkom tre funna härdar i Säbrå – idag har vi 13 st samiska härdar käna utmed sträckan Grundsunda-Säbrå. Naturligtvis bara toppen på ett isberg, men ändå jämfört med för tjugo år sedan enorma framsteg – och något som aalltmer påverkar tänkandetinom kulturmiljövården. Första fyndet 1998 rubricerades till att börja med som ”möjlig ryssgrav”. Dock kom fyndsammansättningen av kritpipor, skinnskrapor och samtida mynt tillsammans med det faktum, att sockenlappen Per Jonsson höll till på mer eller mindre den exakta platsen att snabbt före arkeologerna till säker mark. Intressant är att en flyttled tycks ha passerat platser såväl före som efter Per. Förstudierna till Raä:s botniabanearbete var oerhört intressanta att arbeta med. Detaljerna kring de inblandade aktörerna och källförteckning till den digra rapportskörden kommer vi att återkomma till.
Att medlemmarna från Vilhelmina norra sameby, varav i sammanhanget bör nämnas Jonas H. Gorik och Laila Stinnerbom, hjälpte oss att identifiera härdarna i Lill-Mosjön såsom samiska ska alltid kommas ihåg; och var helt avgörande – inte minst för att vi så snabbt kunde gå vidare på rätt spår.

Höga kusten – av stort intresse: rikt sameliv sedan gammalt

52 byar, 52 sjöar, 52 berg, 52 visteplatser … ? Åtminstone de tre första utsagorna är en del av ett gammalt lokalt (eller möjligtvis ångermanländskt) talesätt. Även om detta låter som en ouppnåelig boktitel om socknen Nordingrå för framtiden vore det utan tvivel möjligt att skrapa ihop detta antal samiska boställen; i synnerhet om man finge räkna in sockenlappsboställena. Här väljer att lyfta fram blott tre (och lyfta ett par andra aspekter, som informanter, flyttvägar och metodproblem) områden/platser: vi ser på Lappudden vars s k lapptorp – en lokal benämning – delas mellan Järnsta och Körnings byar; ett torp på en udde i Vågsfjärden, Det har kallats replipunkt utmed ett mellersta flyttstråk av de tre som ansetts genomkorsa Nordingrå, ehuru inte så långt ifrån det sägenomspunna tillika mystiska och hittills fyndlösa Lappkåtaberget. Härtill borde även nämnas Mjällomslandet med av Olov Lundin 1971 omtalade handels- (och förmodligen även -)platsen Måviken —— [ —-]

De fiskande burgströmarna höll ofta till i Fällsvik och vid Hamnbastudden [Hamm: bastûddn] ute i Hamna, dvs Fällsvikshamn. Författarens mormors äldste bror Petrus Viklund, född 1913, berättade ganska utförligt om detta åren runt 2000, och visade på platsen som sedermera skyltades inom ramen för Kramfors’ samiska kulturled Hällmarker & blått hav eller Gälnoe jîh plaaves maeroe.

Vibyggerå-Bjärtrå-Skog-Nora: Kallas i lappfogdarnas arkivmaterial och i utredningen från 1914 för reservbetesland. Beläggen för tidiga samer utanför de rena fjällsameleden – vanligen antingen skogssamer eller sjö-/kustsamer – är förhållandevis ymniga. Här finns rejält många trivselland av vilka vi nu blott nämner Torkel Larsson Kroiks sista, nämligen Skullerstabölen. Han sålde halva sin renhjord till Nils Leonard Nilsson i Långudden, Bjärtrå på hemväg från Nora och Skogs socknar. Denna författares mormor stod som barn och såg Torkels renhjord (i Nordingrå) passera upp emot Barsta och ”frödde fötterna”. Ute i trakten ifråga finns förresten minst en Lappkôjmon. Vid ett annat tillfälle omsprangs vår informant A, kvinna, född 1916 av samma drygt tusenhövdade renhjord, som kom snabbt mullrande uppifrån Ådd: aschkajn, dvs Ådals kaj, dit den nått via isen på Gaviksfjärden.