Söderfors Bruk, Uppland, skissat av Bellmans kompis Elias Martin

Vanlig samisk aktivitetsplats och vinterbete under 1700-talet.
Bör undersökas närmare!

Annonser

11 reaktioner på ”Söderfors Bruk, Uppland, skissat av Bellmans kompis Elias Martin

  1. Efter egen forskning, 2005-15, vet jag att: All mark kring Söderfors bruk har tillhört bönder i Hedesunda och Tieps socknar. Däri ingår också alla allmänningar. Gustav I och tidiga, avlägsna bruksägare har gjort intrång i detta före 1676, men detta år fick Söderfors bruk koncession på Tierps V allmänning. Det betyder att skogsbrukningsrätten tillföll bruket medan bönderna behöll sina skattade ängar, men deras betesrätt försökte patronerna nagga i kanten så gott det gick. Detta verkar ha lett till att bruket fördrivit tierpsbönderna från deras höstfäbodar vid Dalälven. En av dessa verkar brukspatron ha övertagit för eget bruk, därefter kallad Herrgårdsfäbodarna. Den brukades/betades hela 1700-talet. Utifrån detta läge har jag svårt att tänka mig att patron eller inspektorn välkomnat någon utifrån kommandes boskap. Har du några indicier el belägg, för motsatsen, tittar jag gärna på dessa!
    Vänligen
    Claes Möre

    Gilla

    • Ren är inte boskap på det viset. Dom belastar inte åkermarken vintertid, ej heller myrslogar etc. Vinterbetet på impediment är inget som lokala bönder åtrår; det ligger oländigt till – renarna kan ta sig upp snart sagt överallt. Hjordarna var små.

      Du må tro att detta är en bekant situation för mig; efter tre sedvanemål under tolv år, arbete med Gränsdragningskommissionen.
      Jag är just nu involverade i två nya sedvanemål.

      Nej; det är inget dramatiskt eller konstigt med samer och renar vid bruk; brukslappar är kända från Västerbotten, och kring Sörfors bruk i Medelpad, Karbenning, Hedhammar i Västmanland och en lång rad andra bruk i tex Väster- och Dalabergslagen har samer med renar vistats från tid till annan. Jag har själv noterat företeelsen under ca tjugo års studier utan att några djupare arbeten gjorts på det (inte ännu!). Vid en dom i Ockelbo-Hamrånge Tingslag 1790 kom utgången att bli sådan, att renarna flytades från Ockelbo och östra delarna av Skogs socken till mo allmänningeskog, som var bruksskog.

      Läs under posterna Gästrikland, Uppland och Västmanland, så finner du att vinterbetet i nordvästra Uppland nyttjades i flera härader. Eftersom flyttlag syns alltifrån 1671 till ca 1725 och sedan igen från ca 1735-1740 (efter fördrivningarna blev en paus), torde man kunna sluta sig till att vinterbete bedrivits med hävd en tid innan bruken etablerades.

      Jag kan utveckla mig mycket mer; men tiden medger ej detta för tillfället.
      jag rekommenderar Ingvar Svanbergs arbeten i ämnet tils vidare, om du fortfarande till äventyrs inte skulle vara övertygad. Främst Hästslaktare .. 1999, eller artikeln i RIG 1986 samt Sockenlappar 1981.
      Renskötseln i Mellansverige är ett etablerat faktum bland oss forskare och inom facket relativt välkänd omfattande åtminstone tiderna ca 1635 – 1800; och bra mycket längre i Gästrikland, östra Dalarna och uppåt.

      Gilla

  2. Tack för svar!
    I mina inventeringar av rester efter ängar och betesmarker runt fäbodar i N Uppland och S Gästrikland har jag funnit få ”impediment” sett ur bondeperspektiv. Det kan kanske bero på att fäbodskogar och skogliga impediment utesluter varandra i dessa landskap (särsk. Upl).
    Men grusåsar som du nämner har varit, och är, impediment på sina eventuella krön. Kanske har renskötare utnyttjat deras marklav som bete. Att åsarna samtidigt varit allmänna färdvägar fram till 1632 gör inte saken sämre. Mycket sannolikt har bönderna betesbränt delar av åsarna varvid de för några år upphört att vara impediment för dem. Därefter har marken lämnats i ett utsuget tillstånd. Detta bör ha gynnat marklavarna, och kanske därmed rennäringen? Kanske fanns det mer renbete där under några århundraden? Mosippan utgör i detta sammanhang en betesbrandindikator som försvunnit när bl a betesbränningen upphört. (Den är sällsynt nu.)
    De skogsordningar som fr 1640-talet förbjudit betesbränning har förmodligen inte åtlytts omedelbart. Genom insamling av svedjekol på åsarna och åldersbestämning medelst C14-metoden skulle man således inte bara kunna kartlägga det vanliga skogsbetets utbredning utan också få ett tidsspann då marklav varit vanligare på åsarna, än nu, och därmed intressanta renbeten.
    Men om det nu är så att marklavar varit vanligare på Upplands åsar, fram till låt säga 1700-talet, så har en av dem, islandslaven också varit den kanske förnämsta nödfödan för människor. Under svältår skulle i så fall motsättningar mellan människoliv och renar kunna ha uppstått. Detta kan ha fått konsekvenser för samerna i området. Svält var ju vanligt i början av 1700-talet. Kanske var islandslaven lika viktig,eller viktigare än björnjakten för inställningen till samerna under svältåren?
    Hur det stått till med trädlaven före 1900-talet i Upl och S Gstr vet jag inte mer än att de gått tillbaka under 1900-talet, ofta till noll. Det senare beror ofta på hårda avverkningar. Men i nämnda trakter började de de hårda avverkningarna reda i början av 1600-talet p g a brukens stora behov av träkol. Skogarna fylldes med rykande kolmilor vintertid. Dessa efterlämnade hyggen kala eller med kvarlämnade större träd. Trädlaven bör således ha retirerat från skogarna i samma takt som kolningshyggena växte.
    I samband med tillståndsförhandlingarna för Söderfors bruks koncession på 1670-talet framgår av handlingarna att de äldre bruken ansåg att kolningsskogen redan var fullt utnyttjad.
    Gustav I hävdade att alla allmänningar var impediment. I princip gällde detta nog lika för bönder och renskötare.
    Patron på Söderfors bruk visade på 1790-talet med all tydlighet att han inte respekterade böndernas hävdvunna rätt till marken på Hedesundasidan av bruket.

    Gilla

    • Tack själv! Det vi får komma ihåg är dels att det är ohyggligt små renhjordar i en blandnäring, dels att vinterbetet har ägt rum i en mångfald av landskap, socknar och natur-betestyper.
      Aspekten med kolningshyggen är nog inte att förakta som bidragande skäl vid sidan av de konkreta fördrivningarna av samerna, skäl till att samerna gradvis försvann eller såsom sockenlappar tvungna att vara städslade slutade nomadisera..Samtidigt nådde väl kolandet och bruken en peak, som – såvitt jag förstått- en del samer lyckades tangera och överskrida tidsmässiigt i sitt envetna nomadiserande.

      Gilla

  3. Medan jag funderar lite på din resp. min grusåsteori kommer jag att tänka på ett boställe som hetat Lappviken senare Viken tp/lht, längst in i Östaviken av Dalälven (Nora sn, Tärnsjö, Heby kn). Föreståndaren för Gröna kunskapshuset i Östa har frågat mig om inte samer kan ha levat där? Jag hade inget bra svar, men nu förefaller det mig mer sannolikt att samer kan ha levt där med renar, därför att stället ligger i utkanten av en bred ås som sträcker sig långt i N–S riktning. Denna ås är verkligen mager och bör ha eller haft en hel del marklav.
    Lappviken är också synonym för Östavikens inre del, allt enl www2.sofi.se
    Sofi tillhandahåller inga äldre uppteckningar, än 1933, av dessa namn. Minst två historier öppnar sig via ortnamnen:
    1. En lapp bodde i äldre tid vid Lappkällan uppe i Ingboåsen. Han fick flytta ner till Lappviken då han blev sockenlapp. Han kom då längre ned på åsen, närmre älven och fler gårdar.
    2. Lappviken var ett vinterviste för samer innan det blev (jord?) torp under Ingbo by .

    Gröna kunskapshuset i Östa (Nora sn) är säkert intresserade av ett fördjupat svar på vad Lappviken varit.
    Claes Möre

    Gilla

    • Tack för tips om Gröna Kunskapshuset.
      Ska försöka kartlägga nedre Dalälvens ”halvgamla” samiska historia.
      Arbetar tillsammans med några språkvetare på ett antal lärosäten nu på att producera en eller flera antologier i ämnet de sydligaste samerna.
      Vi (undertecknad, en antropolog och en arkeolog) initierar även några andra kunskapsinhämtande och -dokumentationsprojekt.

      Bra diskussion!

      Gilla

  4. Det måste betyda att du redan besett det boställe, eller dess rester, som hetat Lappviken senare Viken tp/lht, längst in i Östaviken av Dalälven (Nora sn, Tärnsjö, Heby kn)!?
    Lappviken är en synonym för Östavikens inre del = Ingboviken (www2.sofi.se).
    Nu blir jag nyfiken och vill veta vad du så där?

    Gilla

  5. För ungefär sex år sedan besökte jag Lapptorpet i Ingbo; och min kollega Gunilla (Larsson, arkeolog och bl a pedagog på Skansen) gjorde detsamma nyligen. Men jag ber ånyo att få återkomma, för jag har lite tuffa scheman ett par dagar! 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s